Det var en gång en man, som hade två döttrar, en egen dotter och en
styf-dotter. Mannens dotter var godhjertad och vänlig; men käring-dottern
var stygg och ogin, och hennes moder halp henne derutinnan.
En dag gick bonden med sin dotter till skogen, för att hugga ved; men
vädret var kulet och det regnade hårdt. När de nu kommit hem om qvällen,
hade bonden glömt sin yxa i marken. Då sade han till sin hustru: »kära
du! låt din dotter gå efter yxan; min dotter är både trött och våt, hon
har hela dagen varit ute i regnet». Men den elaka qvinnan svarade: »åh!
det är inte värre väder än att din dotter gerna kan gå. Om hon redan är
våt, så tål hon desto bättre vid en regnskur eller två». Den stackars
styfdottern måste så gifva sig ut i ur och skur, för att leta efter sin
faders yxa.
När hon nu kom till stället hvarest yxan låg, sutto tre små dufvor på
yxe-skaftet, och sågo mycket purkna ut. Då gjordes det flickan ondt om de
små foglarne, och hon tilltalade dem vänligt. Hon sade: »stackars mina
små dufvor! flygen hem till ert lilla bo, så slippen J vara ute i regnet
och bli våta. Jag måste gå hem med min faders yxa, annars får jag bannor
af min styfmor. Flygen nu eder väg, små dufvor!» Vid dessa ord tog mön
bröd af sin qvälls-vard, smulade det i handen, och gaf foglarne att äta;
derefter grep hon yxan, och gaf sig på hemvägen. Men dufvorna flögo högt
upp i toppen af ett träd, och öfverlade, hvad lön de skulle gifva den
vänliga flickan för hennes godhjertenhet. Den ena sade: »jag gifver henne
en krans». Den andra sade: »jag gifver foglar deruti». »Och jag», tillade
den tredje, »gifver, att ingen kan laga kransen utan att den vissnar». Så
ordadt, försvunno de små dufvorna; men när flickan kom hem, bar hon på
hufvudet en krans af de fagraste blommor, och ibland rosorna sutto små
foglar, hvilka sjöngo så ljufligt att ingen man hört dess like.
Styfmodern och hennes dotter kunde illa lida, att man-dottern egde en
sådan kostbarhet. De togo derföre kransen ifrån henne, och satte den på
käring-dottern; men i samma stund tystnade foglarne, och blommorna fällde
sina blad. Då skickade gumman sin egen dotter ut i skogen, att äfven
hon skulle erhålla en krans, såsom hennes half-syster. Men när flickan
fick se de tre dufvorna hvilka sutto på yx-skaftet, kunde hon icke dölja
sitt onda sinne, utan skrek: »edra otäckingar! hvem har lofvat eder
sitta här och smutsa ned fars yxa? Undan! eller jag vill hjelpa eder».
Käring-dottern tog derefter yxan, och gick hem; men dufvorna flögo högt
upp i ett träd, och öfverlade hvad lön de skulle gifva flickan för hennes
hårda ord. De samråddes nu, att käring-dottern aldrig skulle kunna säga
annat än »edra otäckingar!» Så skedde ock. Men ifrån den stunden kunde
käringen och hennes dotter aldrig lida den stackars styfdottern, utan
gjorde henne all den harm och förtret, som de förmådde.
Det hände sig en gång, att konungens son färdades genom skogen, och fick
se flickan med den fagra kransen och de sjungande foglarne. Då blef
han mycket betagen, förde henne med sig till kungsgården, och firade
sitt bröllopp med henne. Men den falska styfmodern aktade på tillfälle,
skuffade sin styfdotter i hafvet och lade sin egen dotter i hennes
ställe. När så konungen kom hem, var kransen borta, och drottningen kunde
icke säga annat än: »edra otäckingar!» Detta tycktes alla vara underligt,
och prinsen bar en stor sorg deröfver.
Den »sjö-tagna» drottningen steg tre gånger upp ur hafvet, och samtalade
med sin hund. Första natten gick hon upp på stranden, och qvad:
»Liten min hund! sofver du än?
Ligger den falska tärnan på min herres arm? --
Bättre var mig ärnadt.»
Andra natten hände sig på samma sätt. -- Men den tredje natten var
konungen sjelf på vakt, och grep sin gemål, vid det hon skulle återvända
i hafvet. Då förvandlade hon sin hamn, och blef till mångahanda
djur, både fiskar och foglar; men den unge konungen höll väl fast.
Slutligen förbyttes hon, såsom det tycktes, till en tjär-burk. Då drog
konunga-sonen sitt svärd, och högg midt igenom tjär-burken; men i
detsamma löstes förtrollningen, och der stod framför prinsen en fager mö;
hon bar på hufvudet en krans, och i kransen sjöngo små ljufliga foglar.
Nu blef stor glädje och fröjd i hela kungsgården, att den unga konungen
hade återfunnit sin rätta drottning.
Dagen derefter lät konungen tillreda ett stort gästabud. Midt under
gästabuds-glädjen tillsporde han den gamla troll-käringen, hvad straff
den vore värd, som velat förråda hans makas lif. Styfmodern svarade: »den
vore väl värd att läggas i en spik-tunna, och rullas utför berget». Då
sade konungen: »nu har du fällt din egen dom». Käringen och hennes dotter
blefvo derefter rullade till döds i en spik-tunna. Men konungen lefde
lycklig med sin gemål, både länge och väl.
3. Uti A. I. ARWIDSSONS ~Läse- och Läro-bok för Ungdom~, Stockholm
1830, Del. I, s. 19-25, meddelas en uppteckning ifrån ~Östergötland~,
hvilken förbinder denna saga med den bekanta, i och för sig sjelfständiga
berättelsen om »_Ask-ungen_» (se framdeles Del. II.) Nämnda uppteckning
slutar som följer:
Sedan styfdottern (Ask-ungen) någon tid varit gift med den främmande
prinsen, måste denne fara hem till sitt land igen; men hans gemål dröjde
qvar hos sin elaka styfmoder, intill dess hon hade födt barn. När nu
styfdottern skulle fara bort, öfvertalades hon att taga käring-dottern
med, såsom hof-tärna. Men den falska tärnan borrade hål i skepps-bottnen,
och förbytte sin half-syster till en sjö-orm. När så ormen fick känna
hafs-luft, trängde den hastigt ned genom hålet, samt emottogs af
hafs-trollet, som varit käring-dotterns gudmoder. Den falska tärnan
iklädde sig derefter sin half-systers skepnad, och anlände till prinsen,
som undfick henne med stor glädje. Men styfdotterns lilla hund, _Locke_,
var sedermera aldrig glad; det lilla barnet grät oafbrutet, och en tyngd
låg öfver prinsens sinne. Den falska tärnan var elak i rådslag, och blef
hatad af alla.
Hunden Locke låg i ett rum, längst vid ändan af slottet, hos den gamla
qvinnan som skötte prinsens barn. En Thorsdags-natt hördes stort gny
ifrån hafvet, och gumman förskräcktes vid bullret af kedjor, hvilka
slamrade utanför dörren. Kort derefter hörde hon sin fordna matmoder
samtala med den lilla hunden. Styf-dottren sade:
»Locke lilla min hund,
lefver du ännu?»
Hunden svarade:
’Ja, gör jag så, min fru!’
Rösten fortfor:
»Locke, Locke, lät upp!»
Nu öppnades dörren, och den förtrollade prinsessan trädde in. Hon sporde:
»Gråter mitt lilla barn ännu?»
Locke svarade:
’Ja, gör det så, min fru!’
Prinsessan fortfor:
»Sofver falska tärnan på min herres arm ännu?»
Locke gaf till svar:
’Ja, gör hon så, min fru!’
Prinsessan tillade: »jag kommer hem två Thorsdags-qvällar till, och
så aldrig mer». -- Nu drog sjö-trollet på kedjan, och styfdottern for
tillbaka i hafvet.
Nästa Thorsdags-natt kom prinsen sjelf tillstädes och lyssnade till sin
gemåls samtal med den lilla hunden. När han nu märkte, att icke allt
var såsom det borde vara, gick han till råds med en trollkunnig. Denne
lärde honom, att han skulle gå bort om en sabbats-qväll, och härda en yxa
och ett par stål-handskar i lindekol och orma-etter. Tillika skulle han
ställa i rummet trenne kar, det ena fullt med vatten, det andra med vin,
och det tredje med mjölk. Konunga-sonen gjorde i allt, såsom man hade
sagt honom. När nu Thorsdagen kom, och prinsessan infann sig för tredje
gången, lopp prinsen fram, och afhögg kedjan som höll henne fängslad.
Härvid blef ett stort gny och dönande uti hafvet. Men konunga-sonen grep
sin gemål, och höll henne fast med jernhandskarne. Då förbyttes hon till
en hafs-orm, som bet omkring sig och ville slita sig lös; men prinsen
släppte icke. Han bar derefter ormen till karet som var fullt med vatten.
Der föll ett skinn af honom. Sedan lyftade han ormen i karet som var
fullt med vin. Der föll det andra skinnet. Slutligen flyttade han ormen i
karet som var fullt med mjölk. Då stod der upp en fager prinsessa, hvit
såsom mjölk, och konunga-sonen igenkände sin gemål, som varit förtrollad.
Nu blef Locke åter glad, det lilla barnet upphörde att gråta, och tyngden
föll bort ifrån prinsens sinne. Men falska tärnan blef framhafd, och
sattes qvicker i jord.
4. Enligt en annan öfverlemning ifrån ~Östergötland~, uppväckte den
falska styfmodern, genom trolldom, en häftig storm, så att jungfrun omkom
uti hafvet. Trollpackan skickade derefter sin egen dotter på ett annat
fartyg, och hon blef prinsens brud. Men den rätta drottningen steg tre
serskildta nätter upp ur vattnet, och suckade:
»Hu! hu! det är så kallt i hafsens djup.»
Tredje natten var konunga-sonen tillstädes, och samtalade med henne.
När det nu led emot ottemål, ville jungfrun återvända till hafvet. Men
konunga-sonen höll henne fast, oaktadt hennes många förvandlingar. Då
löstes trolldomen, hvarefter styfmodern och hennes dotter fingo till
straff, att kokas i sjudande bly.
5. En märklig, ehuru ofullständig öfverlemning ifrån ~Vestmanland~
förmäler, att konungen lät sätta ungersvennen i en _orma-gård_. Men hans
syster, den sjö-tagna jungfrun, gick tre Thorsdags-nätter upp ur hafvet,
och kom till kungsgården. Här stadnade hon i rummet utanföre konungens
sof-stuga, öppnade sitt guld-skrin, kammade sitt långa, fagra hår, och
qvad:
»Jag kammar mitt hår
och fäller mång tår:
min broder ligger i orma-gård.»
Tredje natten var konungen sjelf på vakt, och afhögg länken, som höll
jungfrun fängslad. Då häfdes förtrollningen, hvarefter konungen tog mön
till sin drottning.
6. I en öfverlemning ifrån ~Upland~ berättas, huru den fagra mön lade
sitt hufvud på styfmoderns knä, och lät henne löska sig. Men när jungfrun
hade somnat, passade den falska qvinnan tillfälle, kastade sin styfdotter
öfver bord, och satte sin egen dotter i hennes ställe. Sagan tillägger,
att när den sjö-tagna flickan om nätterna gick upp ur hafvet att samtala
med sin hund, satte hon sig vid vind-ögat och kammade sitt långa hår,
hvarvid de skönaste perlor föllo derifrån ned på marken. Men perlorna
hade fastnat i jungfruns lockar, medan hon var i hafvet.
7. En annan uppteckning ifrån ~Upland~ inleder sagan sålunda, att
styfmodern skickade sina begge döttrar till källan efter vatten, hvarvid
hennes egen dotter fick ett ämbar; men styfdottern erhöll ett såll.
-- Fortsättningen öfverensstämmer med den ofvan meddelade: »_Jungfrun
Svanhvita och Fröken Räfrumpa_».
8. En öfverlemning, likaledes ifrån ~Upland~, låter den sjö-tagna
jungfrun ytterst bli förvandlad till en orm, som af konungen hugges i tre
stycken, och sedan blifver till en den fagraste prinsessa. Sagan slutar
dermed, att den falska styfmodern och hennes dotter brännas å båle.
9. Ännu en uppteckning af närvarande saga har blifvit tagen i ~Upland~,
af den bekante tyske lärde H. R. VON SCHRÖTER. Nämnde uppteckning omtalas
af bröderna GRIMM (Se ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. III, ss. 406-7);
men eger föga värde.
10. Enligt en öfverlemning ifrån ~Blekinge~, uppstiger den förtrollade
jungfrun ur hafvet såsom en liten and, och kryper in i köket genom en
glugg. Men tredje natten är konungen tillreds och stoppar igen gluggen,
så att fogeln icke kan komma ut. Konungen griper derefter den lilla
anden, och skär den i foten, att der komma fram tre blodsdroppar. I samma
stund blifver fogeln till en fager jungfru; men hennes broder tages
oskadd utur lejonkulan, och styfmodern brännes, till straff för sin
falskhet.
11. En mindre god och tillika ofullständig uppteckning, ifrån ~Norrland~,
låter styf-dottern blifva förtrollad af sin elaka fostermoder, när de
tillsammans fara öfver sjön. Då sjunger en liten fogel:
»Se ej på den böljan blå!
Ty då blir du grå.»
Men jungfrun kan ej emotstå sin längtan, utan drages ned i vågorna,
hvarest hon uppslukas af en stor fisk. Dagen förr än konungen skall
fira sitt bröllopp med den falska tärnan, fångas den stora fisken, och
konungen återfår sin rätta brud.
12. En öfverlemning ifrån ~Småland~ förmäler, att konungadottern vid
sitt skeppsbrott kastades till ett berg, hvarest hon blef tagen af
berga-trollen. Efter många böner fick hon deras orlof, att tre gånger
gå fram till kungsgården och samtala med sin lilla hund. När nu tredje
Thorsdags-natten kom, hade konungen låtit noga tillstoppa alla sprickor
och öppningar i rummet. Derefter sökte han gripa den förtrollade
jungfrun; men hon förvandlades till mångahanda djur, och blef sist till
en liten sy-nål, som låg och glimmade på spisel-hällen. Då tog konungen
en tråd, och drog den hastigt igenom nåls-ögat; genast fick jungfrun sin
rätta skepnad, och brölloppet firades med lust och gamman.
8.
Det sköna Slottet östan om Solen och nordan om Jorden.
Ifrån S. Småland.
Beslägtade utländska sagor förekomma som följer:
1. Hos =Norrmännen=: -- Se ASBJÖRNSEN och MOE, ~Norske Folkeeventyr~,
Deel I, N:o 9, ss. 53-60, »_De tre Prindsesser i Hvidtenland_», och N:o
28, ss. 166-180, »_Soria Moria Slot_».
2. Hos =Danskarne=: -- Se MOLBECH, ~Udvalgte Eventyr og Fortællinger~,
Kjöbenhavn 1843, ss. 264-270, »_Den ned-traadte Ager_».
3. Hos =Tyskarne=: -- _A._ Se GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. II,
N:o 92, ss. 39-46, »_Der König vom goldenen Berg_» (jfr. Th. III, ss.
171-174). -- _B._ Se anf. arb. Th. II, N:o 93, ss. 47-54, »_Die Rabe_»
(jfr. Th. III, ss. 174-175). -- _C._ Se förra hälften af Sagan »_Der
Trommler_», i samma bok, Th. II, N:o 193, ss. 489-501. -- _D._ Jfr.
sednare del. af Sagan »_Das Wasser des Lebens_», i nyss anf. bok, Th.
III, s. 184.
4. Hos =Slavonerne=: -- Se KLETKE, ~Mærchensaal aller Völker~, Berlin
1844, Bd. II, ss. 41-53, »_Die Hexe Corva und ihre Knechte_».
5. Hos =Hinduerne=: -- _A._ En i grunden likartad, ehuru i behandlingen
märkligt skiljagtig Saga, förekommer hos BROCKHAUS, ~Katha Sarit
Sagara~. SOMADEVA’S ~Märchensammlung~. Leipzig 1843, Th. II, ss. 7-34,
»_Geschichte des Vidûshaka_» [Denna öfvers. utkom först, tillika med den
Sanskritska grund-texten, i Leipzig 1839]. -- _B._ Se äfven »_Geschichte
des Saktivega, Königs der Vidyadharas_» i anf. arb. Th. II, ss. 118 o.
f. -- _C._ Jfr. förra hälften af en liknande Saga, uti 7:de fabeln (Bok.
II) af ~Hitopadesa~. Se MAX MÜLLER, ~Hitopadesa, eine alte Indische
Fabelsammlung aus dem Sanskrit zum ersten Mal in das Deutsche übersetzt~.
Leipzig 1844, ss. 86-88.
6. Hos =Araberne=: -- _A._ En liknande Saga, omarbetad till en
pseudo-historisk förtäljning, förekommer hos WEIL, ~Tausend und eine
Nacht. Arabische Erzählungen. Zum Erstenmale aus dem arabischen Urtext.~
Stuttgart 1838, Bd. I, ss. 783-880, »_Geschichte des Prinzen Kamr
essaman und der Prinzessin Bedur_». -- _B._ Se nyss anf. arb., Bd. II,
Pforzheim 1842, ss. 311-401, »_Geschichte des Hassan aus Bassora und der
Prinzessinen von den Inseln Wak-Wak_». -- _C._ Se anf. bok, sam. band,
ss. 572-582, »_Geschichte des trägen Abu Muhammed_».
7. Hos =Mongolerne=: -- Se inledningen och slutet af Sagan »_Die
Krokodillfrösche_», hos KLETKE, ~Mærchensaal aller Völker~, Berlin 1844,
Bd. III, ss. 19-23.
8. Hos =Hebreerne=: -- Se KLETKE, ~Mærchensaal~, Bd. III, ss. 45-50,
»_Die gebrochenen Eide_».
* * * * *
Det var en gång en man, som bodde i skogen. Nära intill hans stuga
låg en äng, hvarpå växte ett fagert gräs. Mannen satte stort värde på
den bördiga ängen, och aktade den högre än mycket annat gods. Men om
sommar-morgnarne, när sol rann upp, märktes ofta att det sköna gräset var
nedtrampadt, och der syntes i daggen, såsom hade det blifvit trådt af
mennisko-fötter. Häröfver bar mannen en stor harm, och honom lysste gerna
få utrönt, hvem det var som trampade hans gräs om nätterna.
Bonden lade nu råd, huru han skulle få veta hvad han ville, och sände så
sin äldsta son att hålla vakt på ängen. Svennen lofvade göra sitt bästa,
och gick å stad. Men huru det var, hade han icke vaktat länge, innan han
kände sig mycket tung, och när det led emot midnatts-tid, låg han redan
i en djup sömn. Svennen sof nu i godan ro, och vaknade icke förr än sol
stod på himmelen. Han vände så åter emot hemmet med oförrättadt ärende;
men gräset var nedtrampadt såsom tillförene.
Nästa qväll, skulle bondens andre son ut och hålla vakt på ängen. Han lät
icke fattas stora ord, och lofvade återkomma med godt besked. Men huru
det nu kunde vara, gick det honom såsom hans broder; ty han hade inte
vaktat länge, förrän han kände sig tung och somnade, samt vaknade icke
förr än ljusan dag. Han fick så vända hem med oförrättadt ärende; men
ängen var trampad alldeles såsom tillförene.
Bonden tyckte att allt detta hade aflupit emot förmodan, och slog så ur
hågen att vidare forska derom. Då gick hans yngste son inför sin fader,
och beddes orlof att gå ned till ängen och hålla vakt. Bonden svarade:
»icke lönar det mödan, att du gifver dig å stad, som är så liten. Det
är föga likt, att du skulle vakta bättre än dina bröder». Men pojken
sade att han ville fresta sin lycka, och så fick han råda. Han begaf sig
derefter till ängen, ehuru hans fader och bröder trodde sig väl kunna
förutse huru hans färd skulle aflöpa.
Pojken låg nu och vaktade både länge och väl; men ingenting spordes
till, förrän det led emot otte-mål, och solen skulle rinna upp. Då
hördes plötsligen ett ljud i luften, såsom af flygande foglar, och der
kommo farande trenne dufvor, hvilka slogo ned på den gröna ängen. Efter
en stund lade dufvorna bort sina fjäder-hamnar, och blefvo så till
trenne fagra jungfrur; men de tre jungfrurna begynte tråda en dans i
gröngräset, och de dansade så fagert, att deras fötter knappast vidrörde
marken. Svennen kunde nu väl förstå hvem det var som trampade hans
faders äng, och han visste icke rätt hvad han skulle tänka om de tre
jungfrurna. Men der var en ibland dem, som tycktes honom fager framför
alla andra qvinnor, och det lekte honom i hugen, att han hellre ville
ega henne än något annat i verlden. När han så hade legat en stund och
sett uppå dansen, steg han hastigt upp, och stal bort jungfrurnas trenne
fjäder-hamnar. Derefter lade han sig åter på lur, för att röna huru hans
äfventyr månde aflöpa.
Arla om morgonen, innan sol gick upp, lyktade jungfrurna sin dans, och
ville fara bort; men de kunde icke finna sina fjäder-hamnar. Då blefvo
de högeligen förskräckta, och lupo oroligt fram och åter öfver ängen,
tills de kommo dit hvarest svennen låg. Jungfrurna sporde om han hade
tagit deras fjäder-hamnar, och gåfvo honom fagra ord, att han skulle
lemna dem tillbaka. Svennen genmälte: »ja, jag har tagit dem; men jag
gifver dem icke åter, utom under två beting». Såsom nu jungfrurna icke
kunde uträtta något med sina böner, sporde de efter svennens vilkor, och
lofvade uppfylla dem. Då sade ynglingen: »detta är mitt första vilkor,
att jag vill veta hvilka J ären och hvadan J ären komna». Mön svarade:
’jag är en konungs-dotter, och dessa begge äro mina hof-tärnor. Vi äro
ifrån den borg, som ligger östan om solen och nordan om jorden, dit
ingen menniska kan komma.’ Svennen sade åter: »mitt andra vilkor är,
att konunga-dottern lofvar mig sin ära och tro, och sätter dag för vårt
bröllop; ty henne, och ingen annan, vill jag ega i verlden». Såsom det
nu var hög tid, och solen re’n lyste öfver skogs-topparne, måste den
unga mön ingå äfven på detta beting. Ungersvennen fäste derefter den
fagra prinsessan, och de lofvade att aldrig svika hvarandra. Han gaf
så tillbaka de tre dufvo-hamnarne, och tog ett hjertligt farväl af sin
käresta, hvarefter jungfrurna svingade sig i luften, och hastigt drogo
sina färde.
När dager var ljus, vände pojken emot hemmet, och fick nu höra många
spörsmål, hvad sällsamma ting han hade sett och förnummit under natten.
Men svennen ordade litet, och sade att han fallit i sömn, så att han icke
hade försport någonting. Häröfver gäckades hans bröder, och gjorde spe af
honom, det han trott sig kunna bättre genomgå sitt äfventyr än de, hvilka
i allo voro förmer än han.
Det led nu en rund tid framåt, och kom till den dagen som konunga-dottern
hade utsatt för brölloppet. Då gick svennen till sin fader, och bad
honom tillreda ett gästabud, samt dertill bjuda sina vänner och fränder.
Bonden lät sin son råda härutinnan. Der tillagades så ett stort gästabud,
och fattades icke god förplägning. Men när det led till midnatts-tid,
och gästerna blifvit muntra, hördes plötsligen ett starkt gny utanför
gilles-stugan, och der körde fram en präktig karm, dragen af ystra fålar;
men i karmen satt den fagra konunga-dottern, klädd såsom brud, och med
henne voro hennes begge hof-tärnor. Då blef en stor undran ibland alla
gästerna, såsom hvar man väl kan tänka. Men ungersvennen undfick sin
brud med glädje, och förtäljde för gilles-folket hvad äfventyr han haft
om natten, när han vaktade sin faders äng. Derefter dracks brölloppet
med fröjd och lust, och alla som sågo den unga bruden prisade svennen
lycklig, att hafva gjort ett sådant giftermål.
Bittida om morgonen, innan dagen sken, sade prinsessan att hon ville
fara bort. Då blef brudgummen bedröfvad, och sporde hvi hon icke kunde
skänka honom ännu en kort stunds glädje. Konunga-dottern genmälte: »min
fader rådde öfver den sköna borgen, som ligger östan om solen och nordan
om jorden. Han blef ihjelslagen af trollen, och jag hålles af dem i
en hård fångenskap, så att jag kan icke undkomma, utom en kort stund
vid midnatts-tid. Om jag icke är tillbaka innan sol går upp, gäller
det mitt lif.» När ungersvennen hörde detta ville han icke qvarhålla
sin brud, utan bad henne fara väl och säll. Men vid afskedet skänkte
konunga-dottern honom en guld-ring till hugkomst; de begge hof-tärnorna
gåfvo honom hvardera ett guld-äpple. Derefter stego de upp i sin
förgyllande karm, och drogo hastigt sina färde.
Efter den dagen hade svennen ingen trefnad mer, ty det lekte honom städse
i hugen, huru han skulle komma till det sköna slottet som låg östan om
solen och nordan om jorden. Han gick så en dag inför sin fader, och
beddes orlof att draga bort och uppsöka sin fästemö. Gubben sade, att han
sjelf måtte råda härutinnan; men hans färd skulle näppeligen båta till
mycket. Svennen tog derefter afsked af sina fränder, och for ensam bort
ifrån hemmet.
Ungersvennen vandrade nu öfver berg och gröna dalar, genom många och
stora konunga-riken; men ännu visste ingen att förtälja om det sköna
slottet. Han kom så en dag till en mycket stor skog. Uti skogen hördes
ett starkt gny, och när svennen gick fram, såg han tvänne jättar, hvilka
voro stadda i en häftig träta. Då sporde han: »hvarföre stån J här och
tvisten med hvarandra, jättar två?» Resen svarade: ’jo, vår fader är
död, och vi hafva skiftat arf efter honom. Men här är ett par stöflor,
och vi kunna icke förlikas hvilken af oss skall ega dem.’ Svennen sade:
»jag vill skilja eder träta. Om J icke kunnen blifva öfverens, så skänken
stöflorna åt mig. Jag är en vandringsman, och har en lång väg att gå.»
Jätten tog till orda: ’det kan väl vara sannt, som du säger, men det
är icke med dessa stöflorna såsom med andra stöflor; ty den som har dem
uppå, kan gå hundrade mil i hvartenda steg.’ När svennen hörde detta,
ville han gerna ega de kostbara stöflorna, och sade att jättarne väl
kunde skänka honom dem, så hade de intet vidare att tvista om. Huru han
nu lade sina ord, tycktes det jättarne vara ett godt råd, och de gjorde
såsom han hade sagt. Ungersvennen tog derefter sina stöflor, med hvilka
han kunde färdas hundrade mil i hvartenda steg, och vandrade så vidare,
långt bort i främmande land.
När han hade färdats en rund tid bortåt, kom han åter till en skog,
hvarest hördes mycket gny och oväsen. Svennen gick fram, och såg tvänne
jättar, hvilka voro stadda i en häftig ordvexling. Då sporde han:
»hvarföre stån J här och tvisten med hvarandra, jättar två?» Resen
genmälte: ’jo, vår fader är död, och vi hafva skiftat arf efter honom.
Men här är en kappa, och vi kunna icke förlikas hvilken af oss skall ega
den.’ Svennen sade: »jag vill slita eder tvist. Är det så att J icke
kunnen blifva öfverens, skänken då kappan åt mig. Jag är en vandringsman,
och har lång väg att färdas.» Jätten tog till orda: ’det kan väl vara
sannt som du säger; men det är icke med denna kappan, såsom med andra
kappor; ty den, som har den uppå, blifver osynlig.’ Vid svennen hörde
detta, fick han en stor lust att ega den kostbara kappan, och sade att
jättarne väl kunde gifva honom den, så egde de intet vidare att tvista
om. Huru han nu lade sina ord, tycktes det jättarne vara ett godt råd,
och de gjorde såsom han hade sagt. Svennen tog derefter kappan, hvilken
gjorde honom osynlig, och vandrade så vidare, långt, långt bort i
främmande land.
När han nu hade färdats en rund tid, kom han åter till en stor skog,
hvarest hördes mycket gny och buller. Svennen gick fram, och såg tvänne
jättar, hvilka voro stadda i en häftig träta. Då sporde han: »hvarföre
stån J här och tvisten med hvarandra, jättar två?» Resen genmälte: ’jo,
vår fader är död, och vi hafva skiftat arf efter honom. Men här är ett
svärd, och vi kunna icke förlikas, hvilken af oss skall ega det.’
Svennen sade: »jag vill slita eder tvist. Är det så att J icke kunnen
komma om sams, skänken då svärdet till mig. Jag är en vandringsman, och
har lång väg att färdas.» Jätten tog till orda: »det kan väl vara sannt
som du säger; men det är icke med detta svärdet, såsom med andra svärd;
hvem helst man vidrör med dess udd, han blifver genast död; men om man
vidrör honom med fästet, qvicknar han till igen.» Vid svennen fick höra
detta, kände han en stor lust att ega det kostbara svärdet, och sade, att
jättarne väl kunde gifva honom det, så egde de intet vidare att tvista
om. Huru han nu lade sina ord, tyckte jättarne att rådet var godt, och
de gjorde såsom han hade sagt. Men pojken band det kostliga svärdet vid
sidan, drog hundra-mils stöflorna på sina fötter, axlade den underbara
kappan, och tyckte att han nu var väl utrustad för sin vidlyftiga resa.
En afton, sedan det blifvit mörkt, kom ungersvennen uti en stor ödemark,
som aldrig ville taga någon ända. Vid han nu såg sig omkring åt alla
sidor, för att finna natt-herberge, blef han varse ett litet ljus som
tindrade emellan träden. Svennen gick dit, och fann en mycket liten koja;
men uti kojan bodde en gammal, gammal gumma, som tycktes hafva sett lika
många mans-åldrar, som andra menniskor se vintrar. Pojken trädde så in,
helsade höfviskt, och sporde om han fick låna hus öfver natten. När nu
käringen hörde honom tala, sade hon: »hvem är du, som kommer hit och
helsar så vackert? Jag har bott här medan tolf eke-skogar vuxit upp, och
tolf eke-skogar ruttnat ned; men ännu kom här aldrig någon, som helsade
så vänligt.» Svennen genmälte: ’jag är en fattig vandringsman, som söker
efter det sköna slottet östan om solen och nordan om jorden. J kunnen väl
inte visa mig vägen, kära mor?’ »Nej,» sade gumman, »det kan jag inte.
Men jag är _rådande_ öfver djuren på marken, törhända finnes någon ibland
dem, som kan hjelpa dig till rätta.» Svennen tackade för detta goda
löfte, och så blef han der öfver natten.
Arla om morgonen, när sol sken östan in, stämde gumman sina undersåter
till tings. Då kommo löpande ur skogen alla slags djur, björnar, ulfvar
och räfvar, och de sporde hvad deras drottning månde befalla. Gumman
sade, att hon ville veta, om det var någon ibland dem, som visste vägen
till det sköna slottet östan om solen och nordan om jorden. Djuren höllo
derefter en lång rådplägning, men ingen visste förtälja om det sköna
slottet. Då sade käringen till svennen: »jag kan nu icke vidare hjelpa
dig. Men mång tusende mil härifrån bor min syster. Hon råder öfver
fiskarne i hafvet; kanske vet hon bättre besked.» Svennen tog så farväl
af gumman, tackade för hennes goda råd, och vandrade sina färde.
När han hade gått en mycket lång väg, kom han serla om aftonen uti en
stor ödemark. Vid svennen nu såg sig om efter herberge, blef han varse
ett litet ljus, som tindrade emellan träden. Han gick dit, och fann en
liten, mycket förfallen koja, som låg på hafs-stranden; men i kojan bodde
en gammal, gammal gumma, som tycktes hafva lefvat lika många mans-åldrar,
som en annan menniska lefver mån-skiften. Svennen trädde så in, helsade
gumman ifrån hennes syster, och sporde om han fick blifva der öfver
natten. När nu käringen hörde honom tala, sade hon: »hvem är du, som
kommer hit och helsar så vackert? Jag har sett fyra och tjugu eke-skogar
växa upp, och fyra och tjugu eke-skogar ruttna ned; men ännu kom här
aldrig någon, som helsade så vänligt.» Pojken genmälte: ’jag är en fattig
vandringsman, som söker efter det sköna slottet östan om solen och nordan
om jorden, dit ingen kan komma. Törhända kunnen J visa mig vägen, kära
mor!’ »Nej,» sade gumman, »det kan jag väl inte; men jag är _rådande_
öfver fiskarne i hafvet. Kanske är det någon ibland dem, som kan hjelpa
dig till rätta.» Svennen tackade för hennes goda löfte, och så blef han
der öfver natten.
Arla om morgonen, det första dager var ljus, höll käringen stämma med
sina undersåter. Då kommo tillsammans alla hafsens fiskar, hvalar,
gäddor, laxar och flundror, och de sporde hvad deras drottning månde
befalla. Gumman sade, att hon ville veta, om det var någon ibland dem,
som visste vägen till det sköna slottet östan om solen och nordan om
jorden, dit ingen kan komma. Fiskarne höllo så en lång öfverläggning;
men slutet blef, att ingen ibland dem visste förtälja om det sköna
slottet. Då sade käringen till svennen: »du ser att jag nu icke vidare
kan hjelpa dig, men jag har ännu en syster, som bor mång sinom tusende
mil härifrån. Hon råder öfver foglarne i luften. Gå till henne; om hon
icke vet någon råd, så finnes icke heller någon råd till.» Svennen tog
derefter afsked ifrån gumman, tackade mycket för hennes beredvillighet,
och gaf sig så åter ut på vandring.
När han nu hade färdats en mycket lång väg, ja, väl mång sinom tusende
mil, kom han serla om aftonen uti en stor ödemark, som tycktes vara
utan ända. Vid svennen nu såg sig om efter herberge, blef han varse
ett litet ljus, som tindrade emellan träden. Han gick dit, och fann en
mycket liten och förfallen koja, som låg på berget; men i kojan bodde en
gammal, gammal gumma, som tycktes hafva lefvat lika många mans-åldrar,
som en annan menniska lefver dagar. Svennen trädde så in, helsade gumman
ifrån hennes systrar, och sporde om han fick låna hus öfver natten. När
nu käringen hörde honom tala, sade hon: »hvem är du som kommer hit och
helsar så vackert. Jag har sett åtta och fyratio eke-skogar växa upp,
och åtta och fyratio eke-skogar ruttna ned, men ännu kom här aldrig
någon, som helsade så vänligt.» Pojken tog till orda: »jag är en fattig
vandringsman, som söker efter det sköna slottet östan om solen och
nordan om jorden, dit ingen menniska kan komma. Kanske kunnen J visa mig
vägen, kära mor?» ’Nej,’ sade gumman, ’det kan jag väl inte; men jag är
_rådande_ öfver foglarne i luften. Törhända är det någon ibland dem, som
kan hjelpa dig till rätta.’ Svennen tackade för käringens goda löfte, och
så dväljdes han der öfver natten.
Arla om morgonen, förrän hanen gol, stämde gumman sina undersåter till
tings. Då kommo flygande alla himmelens foglar, örnar, svanor och hökar,
och de sporde hvad deras drottning månde befalla. Käringen sade, att
hon kallat dem till stämma, derföre att hon ville veta om någon ibland
dem hittade vägen till det sköna slottet östan om solen och nordan om
jorden. Foglarne höllo derefter en lång rådplägning; men slutet blef, att
ingen ibland dem visste förtälja om det fagra slottet. Då blef käringen
misslynt och sporde: »ären J alla församlade? Jag ser icke till fogel
_Fenix_.» Fogelskaran genmälte, att fogel Fenix ännu icke var kommen.
När de nu väntat både länge och väl, fingo de se den sköna fogeln komma
farandes genom luften; men han var så trött, att han knappast mäktade
röra vingarne, utan segnade ned till jorden. Nu blef glädje ibland hela
skaran, att fogel Fenix hade kommit; men käringen var mycket vred, och
sporde hvi han så länge låtit vänta på sig. Den stackars fogeln behöfde
en icke liten stund att hemta sig; derefter svarade han ödmjukt: »vredgas
icke att jag dröjt så länge; men jag har flugit en mycket lång väg. Jag
har varit i fjerran land, vid det fagra slottet som ligger östan om solen
och nordan om jorden.» Nu blef drottningen åter tillfreds, och mälte:
»det må vara ditt straff, att du ännu en gång skall fara till det sköna
slottet, och taga denne ungersvenn med på färden.» Fogel Fenix tyckte
väl att detta var ett hårdt vilkor; men han måste lyda. Ungersvennen tog
derefter afsked ifrån den gamla käringen, och satte sig upp på fogelns
rygg. Sedan bar det af högt i sky, öfver berg och dal, öfver blåa haf och
gröna skogar.
När de hade färdats mycket länge, sporde fogel Fenix: »ungersvenn! ser
du någonting?» ’Ja.’ sade svennen, ’jag tycker mig se en blå sky fjerran
vid himla-randen.’ »Detta är landet, dit vi skola fara», sade fogeln. De
färdades nu en mycket lång väg, och det led emot aftonen. Då sporde fogel
Fenix om igen: »ungersvenn! ser du någonting?» ’Ja,’ sade svennen, ’jag
ser en fläck i den blå skyn, som glimmar klart, likt sjelfvaste solen.’
Fogeln tog till orda: »detta är borgen, dit vi skola fara.» De färdades
nu en mycket lång väg, och det led fram på natten. Då sporde fogel Fenix
tredje gången: »ungersvenn! ser du någonting?» ’Ja,’ sade svennen, ’jag
ser ett stort slott, som allestädes lyser af guld och silfver.’ »Nu äro
vi framme» sade fogeln. Han flög derefter ned invid den sköna borgen, och
satte svennen på marken. Men pojken tackade för hans stora omak; och så
vände fogel Fenix tillbaka genom luften dit, hvarifrån de kommit.
Vid midnatts-tid, när alla trollen lågo i sin djupa sömn, gick
ungersvennen fram till borgporten och klappade på. Då skickade
konunga-dottern sin tärna, att spörja hvem det var som färdades ute
så sent. När nu hof-tärnan kom till porten, kastade ungersvennen till
henne ett guld-äpple, och beddes få slippa in. Men tärnan igenkände
sitt eget äpple, och förstod deraf, hvem som hade kommit. Hon skyndade
så in till sin matmoder, och förtäljde dessa märkeliga tidningar. Men
konunga-dottern ville icke tro, att det var sannt såsom hon sade.
Prinsessan skickade nu sin andra hof-tärna. Men när tärnan kom till
borgporten, kastade ungersvennen till henne ett annat guld-äpple. Då
igenkände hon sitt eget äpple, och skyndade glad till sin matmoder, att
förtälja hvem som var derute. Men konunga-dottern ville ännu icke tro
deras ord, utan gick sjelf till porten, och sporde hvem det var som
klappade på. Då räckte svennen till henne den guld-ring, som hon sjelf
hade gifvit honom. Nu förstod prinsessan att hennes brudgum var kommen;
hon öppnade derföre porten, och undfick honom med stor glädje och kärlek,
såsom hvar man väl kan tänka.
Ungersvennen satte sig derefter hos sin fagra brud, och de glammade
kärligt med hvarandra om natten. Men när det led emot morgonen, blef
konunga-dottern mycket bedröfvad, och sade: »vi måste nu skiljas. För
allt som är dig kärt, skynda härifrån innan trollen vakna, eljest gäller
det ditt lif.» Brud och brudgum togo derefter afsked ifrån hvarandra, och
konunga-dottern fällde många modiga tårar. Men ungersvennen ville icke
fly undan, utan axlade sin kappa, drog hundramils-stöflorna uppå, band
sitt kostliga svärd vid sidan, och lagade sig så i ordning att våga en
dust med trollen.
Bittida om morgonen blef mycket lif och rörelse i hela gården;
borga-porten slogs upp, och trollen kommo gående det ena efter det andra.
Men ungersvennen stod vid ingången med draget svärd, och när trollen
kommo, var han genast tillreds, och afhögg deras hufvuden innan de
blifvit honom varse. Der blef så en blodig lek, och den lyktades icke
förr än alla trollen hade fått sin bane. När det nu led fram på dagen,
skickade konunga-dottern sina tärnor, att spörja tidningar huru striden
hade aflupit. Tärnorna kommo tillbaka, och förtäljde att svennen var vid
lif, men alla trollen ihjelslagna. Då blef den fagra mön åter glad, och
det tycktes henne, att hon nu hade öfvervunnit alla sina sorger.
Sedan den första glädjen var öfver, sade prinsessan: »nu är vår lycka så
stor, att den icke kan blifva större; allenast att jag egde tillbaka mina
fränder.» Ungersvennen genmälte: ’visa mig hvar de ligga begrafne, och
jag vill se om jag icke kan hjelpa dem.’ De gingo så hän till stället,
hvarest prinsessans fader och öfriga fränder voro lagda; men svennen
vidrörde dem alla med sitt svärd-fäste, och de qvicknade till, den ene
efter den andre. När de nu hade kommit till lifs, blef en stor fröjd
öfver hela kungsgården, och alla tackade ungersvennen, att han hade
frälst dem. Prinsessans fränder togo så svennen till sin konung, och den
fagra mön blef deras drottning. Men svennen styrde sitt rike med lycka,
samt blef både år-säll och vän-säll. Hans drottning födde honom raska
söner och fagra döttrar, och så bygde de bo, och lefde i ro i alla sina
dagar. --
Här lyktar sagan om det sköna slottet östan om solen och nordan om
jorden, och kan man deraf lära det gamla rönet, att _trogen kärlek
öfvervinner allt_.
9.
Ungdoms-Landet.
Ifrån S. Småland.
Denna Saga, troligtvis af Österländskt ursprung, förekommer hos följande
folkslag:
1. Hos =Isländarne=. -- Å Kongl. Bibliotheket i Stockholm förvaras,
under sign. _Isl. N:o_ 47, en pappers-hdskr. in fol., som vid slutet
innehåller en lokaliserad bearbetning af närvarande berättelse. Den har
till öfverskrift: »_Sagann af Artus Syne Köngzins i Eing-lande, og Carle
og Wilhiälame Brædrum hans_», och sammanstämmer till innehåll temligen
noga med den nyare Danska förtäljningen. Hdskr. är ofullständig, så att
berättelsen afbrytes straxt efter prins Arthurs återkomst till England.
2. Hos =Holländarne=. -- Titel-bladet å den danska Prins Artus-Sagan
tillkännagifver, att densamma är öfversatt ifrån Holländskan.
3. Hos =Danskarne=. -- År 1696 utgafs i Köpenhamn en rimmad
skillings-saga om 2 ark in 8:o, med följande titel: ~En herlig ny
Historie om Konning Edvardo af Engeland, som var udi en ulægelig
Sygdom geraaden, men dog af en viiss Qvindes Raad blef cureret, og det
formedelst Kongens yngste Søn Prints Arti friemodighed, som havde sin
syge fader saa kjaer, at han reiste til den rige Dronning af Arabia, hvor
han med Liste bekom hendes Klenodier, og førde Dronningens dyrebare fugl
Phoenix hjem med sig, dog (og?) paa det sidste efter megen Gjenvordighed,
som Prints Artus havde udstanden, bekom han Dronningen til ægte. Lystig
att læse. Af hollandsk, paa danske Rim udsat af P. J. H. Kjøbenhavn
1696~. Nämnda färtäljning har sedan dess fått mångfaldiga upplagor.
Om densamma meddelas vidare underrättelser hos NYERUP, ~Almindelig
Morskabslæsning i Danmark og Norge igjennem Aarhundreder~, Kjøbenhavn
1816, ss. 227-230, »_Kong Edvard och Prints Artus_.»
4. Hos =Tyskarne=. -- _A_ Redan i CONRAD AF WÜRTZBURG’S Romantiska Dikt
~Der Trojanische Krieg~ (skrifven i 13:de århundradet), skaffar MEDEA
ifrån Paradiset ett _Lifs-vatten_, som återgifver ungdom åt JASONS fader.
-- _B._ En liknande berättelse förekommer hos VULPIUS, ~Ammenmärchen~,
Weimar 1791, 2 B. -- _C._ Se GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. II,
N:o 97, ss. 71-78, »_Das Wasser des Lebens_»; jfr. Th. III, ss. 183-185.