»Läs upp! Läs upp!» skrek jätten åter; men katten svarade som förut:
’vänta bara en liten, liten stund, medan jag förtäljer mina äfventyr:
Först bakade de mig, så de kunde baka ihjel mig;
så mjölade de mig, så de kunde mjöla ihjel mig’ --
»Läs upp! Läs upp!» skriade jätten förbittrad; men katten fortsatte ånyo:
’vänta bara en liten stund, medan jag får förtälja mina äfventyr:
Först bakade de mig, så de kunde baka ihjel mig;
så mjölade de mig, så de kunde mjöla ihjel mig;
så piggade de mig, så de kunde pigga ihjel mig’ --
Nu blef jätten förgrymmad, och skrek så att hela borgen skakades: »läs
upp! läs upp!» men katten lät sig intet bekomma, utan svarade som förut:
’vänta bara en liten stund, medan jag får förtälja mina äfventyr:
Först bakade de mig, så de kunde baka ihjel mig;
så mjölade de mig, så de kunde mjöla ihjel mig;
så piggade de mig, så de kunde pigga ihjel mig;
så gräddade de mig, så de kunde grädda ihjel mig’ --
Då blef jätten ängslig, och bad så vackert, så vackert: »läs upp! läs
upp!» men det halp inte; limpan satt qvar i nyckelhålet som tillförene.
I detsamma ropade katten: »Se bara sådan fager jungfru rider upp på
himmelen!» Vid nu trollet vände sig om, rann solen upp öfver skogen. Men
när jätten fick se solen, föll han baklänges och sprack, och fick så sin
bane.
Limpan förbyttes nu åter till en katt, och han skyndade att ställa allt i
ordning för sina gäster. När det så lidit någon stund, kom konunga-sonen
farandes med sin unga brud och allt deras följe. Katten var till mötes;
och bad dem vara välkomna till Kattenborg. De blefvo nu undfägnade på
det aldra yppersta, och der fattades hvarken mat eller dryck eller annan
kostelig välplägnad. Men det fagra slottet var uppfyldt med guld, silfver
och allehanda dyrgripar, så ingen man har sett dess like hvarken förr
eller sedan.
Kort derefter stod prinsens bröllopp med den fagra, unga mön, och alla,
som sågo hennes rikedom, tyckte att hon haft fullgodt skäl när hon sade:
»annorlunda hade jag i mitt slott på Kattenborg.» Konunga-sonen och
torpare-dottern lefde nu lyckliga i många, många år; men icke har jag
hört huru det gick med katten, fastän man väl kan gissa att han ej led
någon nöd. Och så var jag inte med längre.
_Anmärkningar._
1. En öfverlemning ifrån ~Upland~ förtäljer, att när jätten kom hem om
natten och fann borg-porten stängd, ropade han: »Det susar och brusar i
mitt slott;