Det var en gång en man, som for vilse i skogen. När han länge hade
vandrat omkring, utan att finna någon väg, blef han mycket bedröfvad,
och satte sig ned på en sten. Då kom der en gammal stygg käring, och
sporde hvarför han var så sorgsen till mods. Mannen svarade, att han
hade gått vilse och kunde icke hitta hem igen. Qvinnan genmälte: »om du
vill lofva att taga mig till hustru, skall jag visa dig vägen, eljest
kommer du aldrig lefvande ur denna skog». I sin nöd lofvade mannen göra
efter hennes åstundan, ehuru det tycktes honom vara ett dåligt vilkor.
Nu följde käringen honom till bys, och blef hans hustru; men hon var en
trollqvinna, och skänkte honom icke många glada dagar.
Mannen hade tillförene varit gift, och egde med sin förra hustru en enda
dotter, som var både god och fager. Käringen hade likaledes en dotter;
men denna bråddes på sitt möderne, och var stygg till utseende och
sinnelag. Troll-qvinnan och hennes dotter buro stor harm och afund emot
den stackars man-dottern, så att hon alltid hölls för ett styfbarn och
fick lida orätt.
Det hände sig en gång, att den elaka qvinnan skulle gå i bad, och
skickade sin styf-dotter att tillse om allt var redo i badstugan. När nu
flickan kom fram, mötte hon trenne mör, hvilka bådo henne så innerligen
vackert att hon skulle bada dem. Styf-dottern svarade: »det vill jag
gerna göra, allenast J skynden eder, så att jag slipper bannor af min
styfmoder». Hon badade nu de små jungfrurna, och gick derifrån. Men när
flickan hade gått, öfverlade de tre små med hvarandra, huru de skulle
löna den vänliga tärnan för hennes tjenstaktighet. Den ena sade: »jag
önskar, att hon skall blifva tre gånger fagrare än hon redan är». Den
andra sade: »jag önskar, att der skall rinna fram en guld-ring på hennes
finger, hvarje gång hon nyser». »Och jag», tillade den tredje, »önskar,
att hvarannan gång hon nyser skall der, komma en guld-kedja tre hvarf
omkring hennes hals». Så taladt, drogo jungfrurna sina färde.
Man-dottern följde nu sin styfmoder till badstugan, och biträdde henne
vid badet. Rätt som det var, nös flickan, och i detsamma föll en
guld-ring ned på golfvet, så att det klang dervid. »Hvad var det?» sporde
käringen, och tog hastigt upp ringen, »den har du visst tagit ifrån mig».
Flickan sade ingenting, och styfmodern behöll smycket. När de så hade
återkommit i stugan, nös flickan om igen, och med detsamma rann en röd
guldkedja tre hvarf omkring hennes hals. »Hvad var det?» sporde käringen
åter, »den har du visst tagit ifrån mig». Styfmodern ryckte nu hastigt
till sig den fagra kedjan, och behöll den; men man-dottern kunde väl
förstå, att smyckena voro en gåfva ifrån de tre små jungfrurna.
Käringen lade nu råd, huru hennes egen dotter skulle blifva lika fager,
som styfdottern var. Till den ändan lät hon åter tillaga ett bad,
och skickade sin dotter att efterse om allt var redo i badstugan. När
nu käring-dottern kom fram, mötte henne tre små jungfrur, och de bådo
så innerligen vackert, att hon skulle bada dem. Men den elaka flickan
bannade jungfrurna, och visade dem bort med hårda ord. Då öfverlade de
tre små med hvarandra, huru de skulle löna den stygga flickan för hennes
afvoghet och ondska. Den ena sade: »jag önskar, att hon må blifva tre
gånger styggare än hon redan är». Den andra sade: »jag önskar, att hvarje
gång hon nyser skall der komma fram en ful groda». »Och jag», tillade den
tredje, »önskar, att hvar annan gång hon nyser skall en orm rinna tre
hvarf omkring hennes hals». Så samtaladt, försvunno de tre mörna, och
ingen menniska har sett dem sedan.
Käringen och hennes dotter vandrade nu till badstugan. Rätt som det var,
nös flickan, och i detsamma for en ful groda ned på golfvet. »Hu! hvad
var de?» sporde trollkvinnan. Flickan teg. När de så hade återkommit i
stugan, nös flickan om igen, och med detsamma rann en is-kall orm tre
hvarf omkring hennes hals. »Huh! hvad var det?» sporde käringen, och
ryckte förfärad bort ormen. Då förtäljde flickan allt hvad som hade
tilldragit sig, emellan henne och de tre små jungfrurna. Men ifrån den
dagen blefvo trollqvinnan och hennes dotter ännu mycket elakare emot
gubbens dotter, och skickade henne bort i skogen att valla fä, på det
ingen måtte se eller förnimma om hennes fägring.
Det hände sig en dag, att några ungersvenner voro stadda på jagt uti
skogen. När de nu fingo se den unga vallpigan, der hon betade sitt fä,
blefvo de mycket betagna af hennes fägring, och sade att hon skulle följa
dem till kungsgården med godo eller med ondo. Då blef mön förfärad, och
lofvade gifva dem både guld och gods, om de ville lemna henne i fred.
Svennerna satte icke mycken lit till detta tal; men vallpigan gick bort
till en grop, som hon hade gräft i sanden, tog derutur både ringar och
guldkedjor, samt gaf åt jägarena. När svennerna sågo all denna rikedom,
undrade de ännu mera; och han som var deras höfding fattade en sådan
kärlek för den fagra mön, att han tyckte sig icke kunde lefva utan
henne. Jägarena bådo nu ytterligare att vallpigan skulle följa dem till
kungsgården, och lofvade att ingen kränkning eller oära skulle henne
vederfaras. Då jakade flickan till deras begäran, och gick med dem utur
skogen. Men när de kommo fram, var det den unge konungen sjelf, som hade
tagit henne med sig. Och konungen friade till den fagra vallpigan, samt
gjorde henne till sin drottning; och han aktade henne kärare än allt
annat i verlden.
När den unge konungen hade varit gift en tid bortåt, utbrast ett stort
örlig, så att han måste draga bort i leding. Men drottningen var
hafvande. Då skickade konungen bud öfver hela riket, för att spörja efter
en jorde-gumma, som bäst kunde vårda hans gemål under hennes sjukdom.
Vid dessa tidningar gaf styfmodern sig på väg till kungsgården, och blef
väl emottagen. Men när drottningen föll i barnsäng, passade trollpackan
lägligt tillfälle, kastade sin styfdotter i sjön, och lade sin egen
dotter att vara drottning i hennes ställe. När nu örliget var till ända,
och konungen kom hem, kunde han väl märka det hans gemål var sig mycket
olik; men den falska qvinnan fann på råd och sade att det kom sig af
sjukdomen, det skulle väl framdeles blifva bättre.
Den fagra styfdottern, som kastades i hafvet, blef »sjö-tagen», och
kom till Hafs-frun. När hon varit der någon tid, bad hon sjö-trollet
om orlof, att gå upp på den gröna jorden och helsa på sin lilla son.
Hafs-frun samtyckte härtill. Drottningen gick så upp ur sjön, och kom
sent om natten i konungens sof-stuga. Här lutade hon sig bedröfvad öfver
barnets vagga, och qvad:
»Gud signe dig, lill’ prinsen min!
men kungen han sofver på trollpackans arm.
Två gånger till, men aldrig mer,
får jag se dig.»
»Hvem var det som talade?» sporde konungen, och for upp ur sömnen.
’Jag hörde ingenting’, genmälte käring-dottern, som skulle låtsa vara
drottning.
Konungen gaf nu befallning till väktarena, att om de märkte någon, som
nattetid gick in i slottet, skulle de taga den fast. Det led så en tid.
Men när Thorsdagen kom, steg den sjö-tagna drottningen åter upp ur
hafvet, och gick vid midnatts-tid in i konungens sof-stuga. Här lutade
hon sig sorgsen ned öfver barnets vagga, och qvad:
»Gud signe dig, lill’ prinsen min!
men kungen han sofver på trollpackans arm.
En gång till, men aldrig mer,
får jag se dig.»
»Hvem var det som talade?» sporde konungen, och for upp ur sömnen.
’Icke hörde jag någonting’, genmälte falska tärnan, som skulle låtsa
vara drottning. Men väktarena lupo hastigt fram, för att taga fast den
sjö-tagna drottningen, och då försvann hon i hafvet.
Tredje Thorsdags-natten ställde sig konungen sjelf på vakt, och med honom
voro många prester, klerker och andra lärda män. När nu drottningen
skulle vända tillbaka ifrån den lille prinsens sof-kammare, blefvo alla
varse huru hon var fängslad om foten med en tung jern-kedja. Då tog en
af klerkerna sin Bibel och kastade emot kedjan; men när den heliga boken
vidrörde länkarne, häfdes förtrollningen, och kedjan brast och for ned
i sjön med stort gny och brakande Drottningen blef sålunda frälsad utur
hafvet; och kan hvar man väl veta hvad fröjd konungen kände att hafva
återvunnit henne.
Dagen derefter gjorde konungen ett stort gästabud, och der samlades många
ätt-stora och förnäma män ifrån hela riket. När nu gästerna sutto till
bords och voro glada, förtäljde konungen allt som hade vederfarits hans
drottning; men ingen visste om hvilken han talade. Konungen vände sig
derefter till den gamla troll-qvinnan, och sporde: »hvad straff är väl
den värd, som velat förråda ett så menlöst lif?» Käringen genmälte: ’han
vore väl värd att kokas i sjudande tjära’. Då sade konungen: »nu har
du fällt domen öfver dig sjelf». Han lät så koka trollpackan i tjära;
och hennes dotter fick fara samma färd. Men konungen återtog sin rätta
drottning, och nu voro de lyckliga så länge de lefde.