Ifrån Östergötland.
Det var en gång en elak qvinna, som hade två döttrar, en egen dotter och
en styfdotter. Den egna dottern var stygg till utseende och ännu styggare
till sinnes-art; men styfdottern var fager till åsyn och mild till
lynne, så att alla som sågo henne unnade henne godt. Häröfver harmades
styfmodern och styfsystern, och voro städse afundsamma mot den värnlösa
flickan.
Det hände sig en dag, att den unga mön blef skickad af sin styfmoder att
hemta vatten ur källan. Vid hon kom fram, sträcktes en liten hand upp
öfver vattu-brynet, och det hördes en röst, som sade: »jungfru, fager och
fin! gif mig ditt guld-äpple, så vill jag önska dig tre goda önskningar.»
Då gjordes det flickan ondt om honom, som bad så innerligen vackert, och
hon räckte så guld-äplet åt den lilla handen. Derefter lutade hon sig
ned öfver källan, och aktade noga att hon icke måtte grumla vattnet,
medan hon fyllde sitt käril. När hon nu återvände mot hemmet, önskade
Källråden, att den väna flickan skulle blifva tre gånger fagrare än hon
var, att hvarje gång hon log skulle en guld-ring falla ur hennes munn,
och att röda rosor skulle rinna upp hvarhelst hon trådde på marken. I
samma stund skedde allt såsom det blifvit önskadt; men flickan kallades
efter den dagen jungfru _Svanhvita_, och ryktet om hennes fägring gick
vida ut öfver landet.
När den elaka styfmodern förnam allt detta, fick hon en stor harm, och
öfverlade med sig sjelf, huru hennes egen dotter skulle blifva lika fager
som Svanhvita var. Till den ändan utforskade hon noga huru allt hade
tillgått, och skickade så sin dotter att likaledes hemta vatten. När nu
den elaka flickan kom fram till källan, räcktes en liten hand upp öfver
vattubrynet, och det hördes en röst, som sade: »jungfru, fager och fin!
gif mig ditt guld-äpple, så vill jag önska dig tre goda önskningar.»
Men käringens dotter var både elak och girig, så att hon aldrig kunde
gifva något till skänks; hon slog derföre till den lilla handen, bannade
Käll-råden, och svarade i vredesmode: »icke må du tänka att du får något
guld-äpple af mig.» Derefter fyllde hon sitt ämbar, grumlade källvattnet,
och gick ondsint sina färde. Då vredgades han som rådde öfver källan,
och önskade henne tre onda önskningar till lön för hennes elakhet. Han
önskade, att hon skulle blifva tre gånger styggare än hon redan var, att
en död råtta skulle falla ur hennes munn hvarje gång hon skrattade, och
att räf-rumpor[1] skulle växa i hennes spår, hvar helst hon trådde på
marken. Så skedde ock. Ifrån den dagen vardt den elaka flickan på spe
kallad jungfru _Räfrumpa_, och der blef ett stort tal ibland folket,
om hennes underliga utseende och sinnes-art. Men käringen kunde illa
lida, att hennes styfdotter var fagrare än hennes rätta dotter, och den
stackars Svanhvita fick efter den stunden lida all orätt och smälek, som
kan falla på ett styfbarn.
Jungfru Svanhvita hade en broder som hon höll mycket kär, och som älskade
henne tillbaka af allt hjerta. Svennen hade längesedan dragit ifrån
hemmet, och tjente nu hos en konung, långt, långt bort i främmande land.
Men de andra hofmännen buro afund emot honom för den gunst han vunnit hos
sin herre, och ville gerna komma honom på fall, om de eljest kunde få
någon sak med honom.
Svennens afunds-män aktade noga uppå allt hvad han måtte företaga sig,
och gingo så en dag inför konungen. De sade: »Herre, konung! vi veta väl
att du icke kan lida vrånghet och olag af dina tjenare. Derföre hafva
vi icke velat dölja, att den främmande svennen, som är i din tjenst,
hvarje morgon och afton böjer knä för en afgud.» När konungen hörde
slikt, tänkte han att det var illvilja och förtal, och satte ingen tro
dertill. Men hofmännen sade, att han väl sjelf kunde öfvertyga sig om de
hade talat sanning eller icke. De förde så konungen till ungersvennens
kammare, och bådo honom titta igenom nyckel-hålet. Vid nu konungen såg
ditin, blef han varse att svennen låg på knä framför en fager bild,
och kunde han så icke tänka annat, än att allt var sannt som hofmännen
hade berättat. Konungen blef nu mycket vred, kallade ungersvennen inför
sig, och dömde honom till döden för hans stora ogernings skull. Men
svennen urskuldade sig, och sade: »Herre, konung! icke må du tänka att
jag dyrkar något afgudabeläte; detta är min systers bild, och jag beder
till Gud hvarje morgon och afton, det han ville bevara henne, emedan
hon är i en elak styfmoders våld.» Konungen beddes derefter att få se
bilden, och kunde icke tröttna att skåda dess fägring. Han sade: »om
det är sannt, såsom du säger mig, att detta är din syster, så skall hon
blifva min drottning, och du skall sjelf fara bort att hemta henne. Men
om du ljugit, skall det blifva ditt straff att kastas för vilddjuren
i lejona-kulan.» Konungen lät derefter utrusta en snäcka på det
aldrapräktigaste med manskap och dyrbart gods, samt skickade svennen med
mycken ståt, att hemta sin fagra syster till konunga-hofvet.
Ungersvennen färdades nu vida öfver hafvet, och kom ändteligen hem till
sitt land. Här uträttade han sin herres ärende, såsom honom var befaldt,
och lagade sig derefter att segla tillbaka. Då bådo hans styfmoder och
styfsyster, att äfven de skulle få följa med på skeppet. Svennen var illa
tillfreds härmed, och nekade till deras begäran; men Svanhvita bad för
dem, och så fingo de sin vilja fram. När de nu hade lagt till sjös, och
kommo ut på villande haf, växte der upp en häftig storm, så att sjöfolket
trodde att fartyg och allt skulle gå till grund. Men ungersvennen var vid
godt mod, och gick högt upp på rån, för att se om han icke kunde skönja
land på någon sida. När han så hade spejat ifrån masten, ropade han till
Svanhvita, som stod på skepps-bord: »kära syster! nu ser jag land»; men
det blåste så hårdt, att jungfrun icke kunde höra hans ord. Då sporde
hon sin styfmoder åt, hvad hennes broder hade sagt. Den falska qvinnan
genmälte: »jo, han säger att vi aldrig komma på Guds gröna jord, om du
icke kastar ditt guld-skrin i sjön.» När Svanhvita hörde detta, gjorde
hon såsom henne var sagdt, och kastade sitt guld-skrin i hafvets djup.
Efter någon stund ropade svennen åter igen till sin syster, der hon stod
på skeppsbord: »Svanhvita! det är tid att du smyckar dig till brud, ty vi
komma snart fram»; men jungfrun kunde icke höra hans ord för den häftiga
stormen. Då sporde hon sin styfmoder åt, hvad hennes bror hade sagt.
Den falska qvinnan mälte: »jo, han säger att vi aldrig komma på Guds
gröna jord, om du icke kastar dig sjelf i hafvet.» Detta föll Svanhvita
sällsamt före; men den elaka styfmodern sprang till, och skuffade henne
hastigt öfver bord. Den unga mön blef så bortförd af de blåa böljorna,
och kom till Hafsfrun, som råder öfver alla hvilka omkomma på sjön.
När nu svennen gick ned ifrån rån och sporde om hans syster var smyckad,
förtäljde styfmodern med många falska tårar, att Svanhvita hade fallit i
sjön. Då blef ungersvennen förfärad, och med honom allt skepps-folket,
ty de visste väl hvad straff väntade dem, att de så illa hade aktat
konungens brud. Men den falska qvinnan fann på ett annat svek; hon sade
att de skulle smycka hennes egen dotter till brud, så kunde ingen veta
att Svanhvita var borta. Svennen nekade väl härtill; men skepps-männen
räddes för sina lif, och tvingade honom att göra såsom styfmodern hade
sagt. Jungfru Räfrumpa smyckades nu på det aldrapräktigaste med röda
ringar och gyllene bälte; men ungersvennen var illa till mods, och kunde
icke förgäta hvad ofärd hade träffat hans rätta syster.
Medan allt detta timade, lopp fartyget in under landet, hvarest konungen
var till mötes med allt sitt hof och mycken fager utrustning. Der breddes
nu dyrbara täcken, och konunga-bruden fördes ifrån skeppet med stor
heder. Men när konungen fick se jungfru Räfrumpa, och hörde att hon
skulle vara hans brud, märkte han oråd, och blef högeligen vred. Han lät
så kasta ungersvennen för djuren i lejona-kulan, men sjelf ville han
icke rygga sitt kungs-ord, utan tog den stygga jungfrun till gemål, och
så vardt hon drottning i sin systers ställe.
Jungfru Svanhvita egde en liten hund, som hon höll mycket kär. Han
kallades _Snöhvit_. Sedan nu den unga mön var borta, fanns ingen som
vårdade sig om det trogna djuret, utan han gick upp till kungsgården, och
tog sin tillflykt i stegerhuset, hvarest han lade sig framför eld-staden.
Om qvällen, sedan alla gått till hvila, märkte köks-mästaren huru dörren
öppnades af sig sjelf, och en liten fager and, som var fängslad med en
kedja, hoppade in i köket. Hvarhelst den lilla fogeln trådde på marken,
upprunno de aldraskönaste rosor. Men anden gick fram der hunden låg i
spisel-grufvan, och qvad:
»Stackars du liten Snöhvit!
förr fick du ligga på silkes-bolstrar blå,
nu får du ligga i askan den grå.
Stackars min bror! han sitter i lejona-kulan.
Tvy vare jungfru Räfrumpa! hon sofver på min herres arm.»
Anden tillade: »stackare mig! jag kommer här ännu två nätter till, sedan
får jag aldrig se dig mer.» Derefter smekte hon den lilla hunden, och
hunden vänslades emot henne tillbaka. Men när det lidit någon stund,
öppnades dörren af sig sjelf, och den lilla fogeln gick sina färde.
Andra morgonen, när dager var ljus, tog köks-mästaren af de fagra rosorna
hvilka voro strödda på golfvet, och lade omkring faten som buros fram på
konungens bord. Men konungen kunde icke nog förundra sig öfver blommorna,
utan lät kalla köks-mästaren, och sporde hvadan han fått så fagra rosor.
Då förtäljde kocken huru allt hade timat om natten, och hvad anden hade
talat till den lilla hunden. När konungen hörde detta blef han underlig
till mods, och befallte köks-mästaren sända bud, när fogeln nästa gång
skulle visa sig.
Andra natten gick den lilla anden åter upp i köket, och talade med sin
hund såsom förr. Då sändes bud till konungen, och han kom tillstädes,
just vid det fogeln hoppade ut genom dörren. Men öfverallt på
köks-golfvet lågo fagra rosor, hvilka spridde en ljuflig lukt, så att
ingen hade någonsin sport deras like.
Konungen satte sig nu i sinnet, att om fogeln ännu en gång ville visa
sig, skulle den icke undkomma. Han ställde sig derföre på vakt uti
steger-huset. När han nu hade bidat en lång stund, och det led emot
midnatt, kom den lilla fogeln såsom dess sed var, hoppade fram till
hunden, der han låg vid eldstaden, och qvad:
»Stackars du liten Snöhvit!
förr fick du ligga på silkes-bolstrar blå,
nu får du ligga i askan den grå.
Stackars min bror! han sitter i lejona-kulan.
Tvy vare jungfru Räfrumpa! hon sofver på min herres arm.»
Anden tillade: »stackare mig! nu får jag aldrig se dig mer.» Derefter
smekte hon den lilla hunden, och hunden vänslades emot henne igen. När
nu fogeln ville fara sin väg, lopp konungen fram och grep den i foten.
Då skiftade anden sin hamn, och blef till en stygg drake; men konungen
höll ändock fast. Hon förvandlades åter, och vardt till ormar, ulfvar och
andra farliga djur; men konungen släppte icke. Nu ryckte Hafs-frun hårdt
på sin kedja; men konungen höll fast, och kedjan sprang sönder med stort
gny och rasslande. I det samma stod der en vän jungfru, långt skönare än
den sköna qvinno-bilden, och hon tackade konungen att han frälst henne
ur Hafs-fruns våld. Då blef konungen öfvermåttan glad; han tog den fagra
jungfrun i sin famn, kysste henne och sade: »dig eller ingen i verlden
vill jag hafva till min drottning; och nu ser jag väl att din broder
var oskyldig.» Derefter skickade han genast sina män till lejona-kulan,
för att se om ungersvennen var vid lif; men svennen satt helbregda midt
ibland vilddjuren, och de hade icke gjort honom någon skada. Då blef
konungen glad till mods, och fröjdade sig att allt hade aflupit så väl.
Men de begge syskonen förtäljde honom noga, huru den svekfulla styfmodern
handlat emot dem.
När dager var ljus, lät konungen tillreda ett stort gästabud, och bjöd
de förnämsta männen i sitt rike att komma till kungsgården. Medan nu
alla sutto till bords och voro glada, begynte konungen förtälja sagan
om de begge syskonen, hvilka blefvo förrådda af sin styfmoder; men han
berättade allt såsom det hade timat, ifrån början till slut. När sagan
var lyktad, sågo konungens män på hvarandra, och alla menade, att det
var en oerhörd gerning. Men konungen vände sig till sin svärmoder, och
sade: »det höfves att någon lönar min saga. Mig lyster veta hvad straff
den förtjenar, som förrådt så menlöst ett lif». Den falska qvinnan
märkte icke att hennes svek var uppdagadt, utan svarade dristigt: »jo,
han vore väl värd att kokas i sjudande bly». Konungen vände sig derefter
till jungfru Räfrumpa, och sade: »mig lyster äfven höra din mening. Hvad
straff förtjenar den, som förrådt så menlöst ett lif?» Den elaka jungfrun
genmälte hastigt: »jo, han vore väl värd att kokas i sjudande tjära». Då
vardt konungen vred, steg upp ifrån bordet, och sade: »J hafven fällt
dom öfver eder sjelfva; den domen skolen J ock undergå». Han lät nu föra
de begge qvinnorna till döden, såsom de sjelfva hade sagt, och det var
ingen utom Svanhvita som beddes nåd för dem. Derefter firade konungen
sitt bröllopp med den fagra jungfrun, och det tycktes alla, att man icke
kunde se en vänare drottning. Men sin egen syster gaf han åt den raske
ungersvennen, och så vardt glädje öfver hela konungens gård, och der
lefva de lyckligt och väl, ja, ännu i denna dag.
[1] Ett slags ogräs (Åker-fräken: _Equisetum Arvense_).
_Anmärkningar._
Sagan om _Prinsessan, som gick upp ur hafvet_, är en bland Sveriges mest
kända folk-berättelser, och förtäljes på många olika sätt. Utgifv. hafva
egt tillgång till följande, något skiljaktiga öfverlemningar: