Gåsen ville så draga bort, men fiskarena kastade sina snaror, och höllo
henne fast. Då blef fogeln mycket ängslig, slog hårdt med vingarne, och
skriade: »släpp snart, eller håll bra! släpp snart, eller håll bra!»
Hon skiftade derefter sin hamn, och blef till ormar, drakar och andra
farliga djur. Men fiskarena räddes för konungens vrede, och höllo troget
fast i snaran. De lyckades nu att fånga den gyllene gåsen, och förde
henne hem till kungsgården, hvarest man noga vaktade att hon ej skulle
undkomma. Men fogeln var tyst och purken, och ville icke tala, och så
blef konungens sorg ännu större än den förut hade varit.
Det hände sig någon tid derefter, att en gammal qvinna af sällsamt
utseende kom gåendes till kungsgården, och beddes få tala vid konungen.
Vakten svarade, såsom befaldt var, att konungen för sorg och bedröfvelse
icke ville samspråka med någon, men qvinnan var mycket enträgen, och så
blef hon insläppt. När hon nu kom inför konungen, sporde denne efter
hennes ärende. Qvinnan svarade: »Herre, konung! det är mig sagdt, att
din drottning blifvit förvandlad till en gyllene gås, och att du sörjer
både natt och dag öfver denna stora olycka. Nu har jag kommit hit, för
att lösa förtrollningen och gifva dig åter din gemål, om du eljest lofvar
bifalla ett vilkor, som jag vill framställa.» När konungen hörde detta
tal, blef han mycket glad, och frågade hvad som vore qvinnans begäran.
Då tog käringen till orda: »jag har mitt hem uti brinken, som ligger
på andra sidan om den svarta floden. Nu bedes jag, att du låter lägga
en sten-mur rundt omkring berget, så att ditt fä icke kommer dit och
oroar mig, när det släppes i bete.» Detta tycktes konungen vara en ringa
bön, och han lofvade gerna efterkomma den, ehuru han mycket tviflade att
qvinnan kunde hålla sitt ord, såsom hon hade utfästat.
Käringen började nu omständligt förtälja, om allt som hade vederfarits
Lilla Rosa af hennes elaka styfmoder. Men konungen hade svårt att tro
detta tal, ty han kunde icke tänka, att den gamla drottningen var så
falsk i hjertat. Då beddes qvinnan få se den fagra silkes-serken, som
Lilla Rosa hade fått i vängåfva af sin styfmoder. Konungen lät hemta
serken, och så gingo de samman till rummet hvarest guld-gåsen hölls
innestängd. När de nu hade kommit fram, gick trollqvinnan bort till den
fagra gåsen, och drog tyget öfver henne. Då löstes förtrollningen, Lilla
Rosa återfick sin rätta skepnad, och i stället för en gyllene gås, stod
der en fager qvinna med gullgult hår, såsom tillförene. Men i samma stund
begynte linden åter spela, och näktergalen sjöng i dess topp, så att det
var en lust och glädje deråt. Nu vardt fröjd öfver hela kungsgården;
men konungen förstod att den gamla qvinnan hade talat sannt, och höll
redeligen sitt löfte såsom han hade tillsagt.
Lilla Rosa och hennes gemål gjorde sig derefter redo, att fara bort
till konungen som var Rosas fader. När de kommo fram, vardt den gamle
konungen så glad, att han blef som ung på nytt, och med honom gladdes
hela hans rike; ty alla hade med sorg hört omtalas hvad ofärd hade
träffat konunga-dottern. Men en var det som icke blef glad, och det var
drottningen, ty hon kunde väl märka, att hennes falskhet var uppdagad och
hennes tid ute. När nu den gamle konungen förnam hvad svek och oförrätt
hans dotter fått lida af sin elaka styfmoder, blef han mycket vred, och
dömde drottningen till döden. Men Lilla Rosa bad för sin styfmoders lif,
och så lät konungen henne råda, och satte sin gemål uti fånga-tornet för
all hennes tid. Drottningens dotter, Långa Leda, fick njuta samma rätt
som sin moder. Men den unge konungen och Lilla Rosa återvände till deras
eget rike. -- Och der spelar linden, der sjunger näktergalen; der gråter
prinsen hvarken natt eller dag; der gör sig konungen alltid glad.