Vid dessa ord ville fogeln åter draga sin kos; men fiskarena voro
tillreds, och kastade hastigt sina snaror öfver den. Då begynte gåsen
att slå med vingarne, och skriade sorgligt: »Släpp snart, eller håll
bra! Släpp snart, eller håll bra!» I detsamma skiftade hon sin hamn,
och blef till ormar, drakar och andra grymma djur. När fiskarena märkte
detta, räddes de för sina lif, och släppte snarorna, så att fogeln kom
undan. Men när konungen fick höra utgången af deras färd, blef han illa
till mods, och sade att de icke bort låta skräma sig af en synvilla. Han
lät derefter tillreda nya och starkare snaror, för att fånga den gyllene
gåsen, och förbjöd fiskarena vid lifsstraff att låta henne undkomma, när
hon nästa gång skulle visa sig.
Tredje natten, sedan månen var uppgången, rodde konungens fiskare åter ut
på hafvet till att vittja sina nät. De bidade länge, men ingen guld-gås
syntes. Ändtligen kom hon åter farande öfver vågorna, och samm bort till
deras båt. Fogeln helsade såsom tillförene:
»God qväll, fiskare! huru står det till der hemma på kungsgården? --
Spelar min lind?
Sjunger min näktergal?
Gråter min lilla son?
Gör min herre sig någonsin glad?»
Fiskaren genmälte:
’Der hemma på kungsgården står illa till. --
Din lind spelar inte.
Din näktergal sjunger inte.
Din lille son gråter både natt och dag.
Din herre gör sig aldrig någonsin glad.’
Då suckade den fagra gåsen, och tycktes vara mycket sorgsen. Hon qvad:
»Stackare jag!
som nu på blåa böljor far,
och aldrig mer kan bli det jag varit har. --