När det led på tiden, att den unga mön s_Svenska folk-sagor och äfventyr. Första delen (häfte 1 och häfte 2)

Vattu-man upp på berget, som låg invid staden, och byggde der ett starkt

hus. Men huset var bygdt med hakar och stora bjelkar, sålunda, att dörren

kunde öppnas innantill men icke utifrån. Sedan nu allting var redo, kom

konunga-dottern farandes i en förgylld karm, och mycket folk ledsagade

henne ut ur staden; men prinsessan stadnade på berget, satte hand under

kind, och grät bitterligen. Då lockade Vattu-man sina djur, gick fram

till prinsessan, helsade höfviskt, och sporde: »stolts jungfru! hvi

sitten J här och fällen tårar på kind?» Konunga-dottern svarade: ’jag

må väl fälla tårar; ty min fader har lofvat mig åt en grym drake. Gack

härifrån fager ungersvenn! här blir i dag en ömklig färd.’ Vattu-man

genmälte: »väl törs jag bida draken, vore han aldrig så grym. Men om J

viljen lofva mig eder ära och tro, skall jag gerna för eder våga mitt

lif.» Mön jakade härtill, och de talade länge med hvarandra. Medan de nu

sutto tillsammans, bad Vattu-man att konunga-dottern skulle löska honom.

Prinsessan gjorde efter hans bön, och svennen lade sitt hufvud på hennes

knä. Men jungfrun tog oförmärkt en guldring, och fästade den i Vattu-mans

hår-lockar. I detsamma hördes ett stort gny och oväder nedanföre berget.

Då sade svennen: »jag hörer draken komma, och det är tid att jag lagar

mig till strids. Farväl, ädla jungfru! J skolen aldrig gå ur mitt minne.»

Derefter tog han mön vid handen, och förde henne bort till det lilla

huset uppå berget. Konunga-dottern satt så med stor ängslan, och bidade

huru kampen månde aflöpa.

Vattu-man gick nu fram emot draken, och der begynte en mycket hård kamp.

Draken värjde sig manneligen med både klor och tänder, dertill spydde

han eld och etter, så att ingen utan lifs-fara kunde nalkas intill

honom. Men Vattu-man trädde honom dristigt under ögonen, stötte spjutet

i hans gap, och vitte honom många stora hugg. Björnen, ulfven och räfven

gjorde likaledes sitt till, och striden lyktades icke förr, än draken på

sistone fick bita i gräset. Men under kampen hade Vattu-man blifvit illa

sargad, så att hans blod rann utur många och djupa sår. Då togo djuren

sin husbonde, och buro honom till en enslig koja, som låg i skogen. Der

slickade de hans sår, och vaktade troget, intill dess Vattu-man åter

skulle blifva frisk och helbregda.

När det lidit någon stund efter striden och allt var åter tyst, gick

konunga-dottern ned ur det lilla huset, för att spörja tidningar huru

kampen hade aflupit. Hon fann så draken liggande död på val-platsen; men

Vattu-man spordes ingenstädes till. Just i detsamma kom prinsessans

köre-svenn gående uppföre berget. Då han nu såg att konunga-dottern var

i hans våld, drog han sitt svärd och sade: »jag och ingen annan har

dödat draken, och aldrig skall du gå på den gröna jorden, om du icke

lofvar bekänna det för din fader och dina fränder.» När konunga-dottern

förnam denna hotelse, blef hon mycket förfärad, och lofvade i sin nöd

att säga såsom köre-svennen hade lärt henne. De drogo derefter hem till

kungs-gården, och det gick ett stort tal om den raske svennen, som hade

frälsat prinsessan. Konungen lät nu genast tillaga ett präktigt gästabud,

och aktade gifva sin dotter åt den manhaftige köre-svennen, såsom

utlofvadt var. Men konunga-dottern var sorgsen i sin hug för Vattu-mans

skull, och ställde sig derföre sjuk, intill dess hon kunde erfara

tidningar ifrån honom.

Någon tid derefter voro Vattu-mans sår läkta, så att han kunde återvända

till sitt gamla herberge. När han nu kom till staden voro alla

gator klädda med skarlakan, och folket svärmade omkring med rop och

fröjde-skri. Svennen undrade häröfver, och sporde hvad orsaken månde vara

till all denna glädje. Då sade värden: »visserligen har du varit långt

borta, som icke förnummit hvad nu är i hvars mans munn, att konungen

skall gifva sin dotter åt den tappre köre-svennen, som frälsat henne

ifrån draken.» Nu förstod Vattu-man huru allt hade tillgått, och kunde

han väl dömma, att det icke skedde med prinsessans vilja, att hon skulle

svika sin tro och lofven. Han tänkte derföre uppå råd, huru han skulle

låta henne veta det han var i lifve, och dertill sjelf få erfara, om hon

ännu var honom trogen.

Om morgonen, när värden och alla hans gäster voro samlade i herberget,

tog Vattu-man till orda: »är det väl någon härinne, som törs hålla ett

vad med mig? Jag sätter upp hundrade mark emot andra hundrade mark, det

jag till middagen vill skaffa mat ifrån konungens eget bord. Mig lyster

mycket att erfara, hvad slags ville-bråd konungen äter.» Vid dessa ord

sågo gästerna på hvarandra, och tycktes dem alla att det var ett dristigt

vädjo-mål. Värden var nu genast villig att antaga vadet, och satte så upp

hundrade mark emot Vattumans-hundrade. Då tecknade svennen en skrift,

gaf den åt räfven, och befallte honom gå med bud till konunga-dottern.

Räfven lydde sin herres vink, gick upp till kungs-gården, kom in i salen,

hvarest konungen satt öfver bord med sina män, samt lade brefvet på

prinsessans knä. När nu konunga-dottern fick se djuret, blef hon mycket

glad, ty hon igenkände att budbäraren kom ifrån Vattu-man. Hon steg

derföre genast upp, gaf räfven hvad han hade äskat, och sände honom åter

till sin herre. Men konungen undrade storligen, och sporde hvad allt

detta månde betyda. Prinsessan svarade allenast: »det är ett löfte, min

fader; spörj icke derom!» Emedlertid återkom räfven till herberget med

villebråd ifrån konungens eget bord, och värden hade sålunda tappat sitt

vädjo-mål.

Andra dagen, när värden och hans gäster voro församlade, sade Vattu-man:

»är det någon härinne, som törs hålla ett vad med mig? Jag sätter upp

tvåhundra mark emot andra tvåhundrade mark, att jag till middagen

vill skaffa vin ifrån konungens eget bord. Mig lyster högeligen att

erfara, hvad slags vin konungen plägar dricka.» Vid dessa ord sågo

gästerna på hvarandra, och tycktes dem, att främlingen talade käckt

och dristigt. Värden var nu genast redo att antaga vädjo-målet; han

satte så upp tvåhundrade mark emot Vattu-mans tvåhundrade. Då tecknade

svennen en skrift, gaf den åt ulfven, och befallte honom gå med bud till

konunga-dottern. Ulfven lydde sin herres ord, gick upp till kungs-gården,

kom in i salen, hvarest konungen satt öfver bord med sina män, och lade

brefvet uppå prinsessans knä. När nu den fagra mön fick se djuret, blef

hon väl tillfreds, ty hon förstod att budbäraren kom ifrån Vattu-man. Hon

steg derföre genast upp, gaf ulfven en bägare full med ypperligt vin, och

bad honom bära den till sin herre. Men konungen undrade storligen, och

sporde hvad allt detta månde betyda. Prinsessan svarade allenast: »det

är ett löfte, min fader; spörj icke mera derom!» Då ville konungen icke

forska vidare, utan teg; men ulfven återvände till herberget, och värden

hade nu tappat sitt vad, såsom förra gången.

Tredje dagen, när värden och hans gäster voro församlade, sade Vattu-man:

»är det någon härinne, som törs våga ännu ett vad med mig? Ätit har

jag af konungens mat och druckit ur hans bägare; nu lyster mig bära

hans konunga-krona. Jag sätter upp tusen mark, om någon vill sätta upp

andra tusen mark deremot.» Vid dessa ord sågo gästerna med undran uppå

hvarandra, och tycktes dem, att detta var ett dristigt vädjo-mål, som

knappast kunde utfalla väl för främlingen. Värden satte nu upp tusende

mark mot Vattu-mans tusende. Då tecknade svennen en skrift, lade den

i björnens munn, och befallte honom gå med bud till konunga-dottern.

Björnen gjorde såsom hans herre hade sagt, gick upp till kungs-gården,

kom in i salen hvarest konungen satt öfver bord med sina män, och lade

brefvet på prinsessans knä. När nu konunga-dottern förnam, att budet

kom ifrån Vattu-man, blef hon glad, ty hennes hug lekte till den käcke

ungersvennen. Hon steg derföre genast upp, tog konungens krona, och gaf

den åt björnen såsom äskadt var. Men konungen vredgades öfver ett slikt

tilltag, och menade att sådant illa höfdes en konunga-dotter. Då vardt

prinsessan bedröfvad, och grät bitterligen. Hon sade: »fader! gifven

mig icke hårda ord, att jag håller min lofven, såsom jag tillsagt. Eder

krona skall genast lemnas tillbaka igen.» När nu konungen såg sin dotters

sorg, blidkades hans sinne, och han lät prinsessan göra såsom henne bäst

syntes. Björnen tog så den gyllene kronan, och återvände med stora steg

till herberget. Men alla som sågo detta, undrade öfver främlingen, och

värden hade åter förlorat sitt vädjo-mål.

När nu Vattu-man märkte att prinsessan var honom huld, talade han till

gästerna, och sade: »J förundren eder öfver det J hafven sett och

hört. Likväl är jag redobogen till ett ännu större vädjo-mål. Ätit har

jag af konungens mat, druckit ur hans bägare, och här hafver jag hans

kongliga krona. Nu lyster mig ega den fagra konunga-dottern. Jag sätter

upp tiotusende mark, om någon af eder vill sätta upp andra tiotusen

deremot.» Vid dessa ord sågo alla gästerna på hvarandra, och menade att

detta hugskott var ännu djerfvare än något af de föregående. Värden var

nu åter villig att ingå på vädjo-målet, och satte så upp tiotusen mark

emot främlingens tiotusende. Då klädde sig Vattu-man i dyrbara kläder,

axlade en kappa af skarlakan, satte den gyllene kronan på hufvudet, och

vandrade med sina djur upp till kungs-gården. Han trädde så in i salen,

hvarest konungen satt med sina män, och alla, som sågo honom, gladde sig

öfver ungersvennens fägring och hurtighet. Men konunga-dottern sprang

genast upp, lopp Vattu-man till mötes, och sade: »denne och ingen annan

var det, som frälsade mig ifrån draken.» Konungen ville i början icke tro

detta tal; men prinsessan förtäljde allt, såsom det hade tilldragit sig,

och uppsökte till sist sin guld-ring, den hon med egen hand hade fästat i

svennens hår. Nu kunde konungen icke vidare tvifla på sanningen af hennes

ord, utan lät straffa köre-svennen, såsom han väl hade förskyllt, samt

undfick Vattu-man med stor ära och heders-bevisning. Derefter firades

brölloppet med lust och lek i många dagar, och allt folket fröjdade sig

öfver den unga konungens lycka och mandom. Men Vattu-man återskänkte alla

de penningar han hade vunnit på sitt vädjo-mål, och gaf värden dertill

stora föräringar. Efter den dagen blef mycket taladt ibland gästerna uti

herberget, om den underliga främlingen och hans trenne djur.

En afton, när Vattu-man och hans gemål gingo till sin sof-stuga, blef han

varse en underlig eld, som for af och an, likasom hade hela skogen stått

i ljusan låga. Den unge konungen frågade hvad detta var för ett sällsamt

sken, och ville genast gå bort och spörja efter. Men drottningen blef

mycket förfärad, och sade: »gå inte! för allt som är dig kärt i verlden,

gå inte! ty det gäller ditt lif. Denna eld brinner hvarje natt, sedan du

slog ihjel draken, och jag rädes det är trolldom af hans fränder, för att

locka dig.» Vattu-man svarade intet härtill; ty han ville icke bedröfva

sin gemål. Men om natten kunde han ej sofva, endast af längtan att draga

ut i skogen, och se hvad sällsamma ting der kunde finnas.

Arla om morgonen, innan dager var ljus, steg Vattu-man upp, lockade

sina djur, och gick på jagt. Han ströfvade så omkring i den förtrollade

skogen både länge och väl, men ingenting hördes af, och på hela dagen

kunde han icke finna något villebråd. När det nu led emot qvällen, uppkom

ett stort mörker med frost och töcken, så att Vattu-man icke kunde

finna någon väg utur ödemarken. Han gick derföre upp på ett högt berg,

samlade torrt ris, och gjorde en stock-eld för att värma sig och sina

trötta djur. Bäst han nu satt vid brasan, fick han höra ett klagande

läte: »Hu! hu! jag fryser.» Vattu-man såg sig om; men kunde i mörkret

icke upptäcka någon, ehuru hans djur visade mycken oro. Efter en stund

hördes rösten å nyo: »Hu! hu! jag fryser.» Vid det den unge konungen nu

spejade omkring sig, blef han varse en gammal qvinna, som satt i trädet

uppöfver honom, och skälfde af köld. Vattu-man ömkade sig öfver den gamla

käringen, ehuru hennes skepnad illa behagade honom, ty hon var led till

utseende, och liknade mer ett styggt troll än en menniska. Han bad henne

så stiga ned ur trädet, och värma sig vid elden. Men käringen ställde sig

mycket rädd, och sade: »jag törs icke för dina arga hundar.» Vattu-man

genmälte att djuren icke voro farliga; men käringen låtsade icke sätta

tro till hans ord. När de länge hade samtalat härom, sade qvinnan: »lägg

dessa halm-strån öfver dina djur, att jag må se och skönja om de äro

dig lydiga.» Konungen gjorde efter hennes begäran. Då steg käringen

hastigt ned ur trädet, skiftade sin hamn, och växte till ett stort och

ledt troll. Hon sade: »du har dräpit min broder; och skall jag hämnas

hans död.» Vid detta tal blef Vattu-man förfärad, sprang upp, och ropade

sina djur; men de lågo orörliga på marken, såsom hade de varit döda.

Då förstod konungen att han blifvit besviken, men det var för sent; ty

trollet gick emot honom, dräpte honom med sin trolldom, och kastade hans

lik emellan snår och buskar. Derefter skingrades mörkret, och allt blef

såsom tillförene i den öde skogen. --

Sagan återvänder nu till Vattu-sin. Han gick om morgonen till trädet vid

kors-vägen, för att spörja tidningar om sin foster-broder; men knifven

var rostad och blodig, och konungen kunde deraf väl skönja, att Vattu-man

var död. Denna stora olycka gick Vattu-sin hårdt till sinnes, och han

ville hvarken äta eller dricka, förrän han dragit bort, och hämnats sin

foster-broder.

Den unge konungen lockade nu sina djur, och vandrade samma väg som

Vattu-man hade gått, intill dess han kom till staden, hvarom jag

tillförene berättat. Här gick ett stort rykte om den bålde ungersvennen

som blifvit konungens måg, och Vattu-sin kunde väl dömma, att talet var

om hans foster-broder. Han färdades derföre vägen fram, intill dess han

kom till kungs-gården, hvarest Vattu-man bodde med sin unga brud. När nu

Vattu-sin trädde in genom borg-porten, trodde alla att det var konungen

sjelf, som kom hem ifrån jagten, och de helsade honom med stor vördnad.

Men den fagra drottningen lopp ut ur fru-stugan, der hon satt med sina

tärnor, omfamnade Vattu-sin kärligen, och gladdes att han återkommit

helbregda. Ungersvennen lät sig sådant väl behaga, ty han förstod att de

villades af hans likhet med sin foster-broder, och han trodde tillika,

att han sålunda skulle bättre erfara hvad som blifvit af Vattu-man.

Om qvällen, när Vattu-sin och den unga drottningen gingo till sof-stugan,

blef han varse det underliga skenet, som for af och an uti skogen. Då

förundrades Vattu-sin och sporde, hvad det var för en sällsam eld, som

lyste der borta. Drottningen genmälte: »Herre, konung! tänk icke mera

deruppå. Jag har ju redan tillförene sagt dig, att elden är upptänd af

drakens fränder, för att locka dig i ofärd.» Vattu-sin och drottningen

gingo derefter till sängs; men svennen lade ett blankt svärd på bädden

mellan sig och henne. Under hela natten kunde han icke sofva, utan tänkte

allenast uppå, huru han skulle återfinna och frälsa sin foster-broder.

Arla om morgonen, innan dager var ljus, steg Vattu-sin upp, lockade

sina djur, och sade att han ville gå på jagt. Han drog så bort till den

förtrollade skogen, och ströfvade hela dagen omkring, utan att finna

något villebråd. När det nu led emot qvällen, uppkom plötsligen ett

tjockt mörker med frost och töcken, så att Vattu-sin icke kunde finna väg

utur ödemarken. Han gick derföre upp på det höga berget, samlade torrt

ris, och gjorde en stor eld, för att värma sig och sina djur. Bäst han

nu satt vid eld-brasan, och lät tankarna fara hän till sin fosterbroder,

förnam han utur skogen ett klagande läte: »Hu! hu! jag fryser!» Vattu-sin

blickade omkring, för att få veta hvadan det hemska ropet kom; men han

kunde i mörkret icke skönja något, ehuru hans djur fnyste och brummade,

såsom hade de märkt någon stor fara. Efter en stund hördes rösten å nyo:

»Hu! hu! jag fryser.» Vid det Vattu-sin nu spejade sig omkring, blef han

varse en gammal käring, som skälfde af köld, och satt uppkrupen i trädet

öfver honom. Den gamla käringen hade ett styggt utseende, och liknade mer

ett troll än en menniska, hvadan ock Vattu-sin beslöt att väl vara på sin

vakt mot henne.

Den unge konungen bad nu käringen komma ned ur trädet, så kunde hon

värma sig vid elden. Men hexan ställde sig mycket rädd, och sade: »jag

törs icke för dina arga hundar.» Vattu-sin genmälte, att djuren icke

skulle göra henne någon skada; men käringen ville icke tro uppå hans

ord. När de länge hade samtalat härom, sade qvinnan: »lägg dessa trenne

halm-strån öfver dina djur, att jag må se och skönja om de äro dig

lydiga.» Vattu-sin sade att han ville göra efter hennes begäran; men

kastade halm-stråna på elden, hvarvid hördes mycket gny och sprakande.

»Hvad är det som sprakar så?» frågade käringen uppe i trädet. ’Jag lade

blott mera ris på elden,’ genmälte Vattu-sin. Då steg käringen hastigt

ned, skiftade sin hamn, och vexte till ett stort och ledt troll. Hon

sade: »din foster-broder dräpte min broder. Jag har hämnats min frände,

och nu skall jag dräpa äfven dig.» Men Vattu-sin blef icke förfärad,

utan drog sitt svärd, ropade sina djur, och så rusade de emot trollet,

och ansatte det hårdt på alla sidor. När nu käringen märkte att hennes

svek hade misslyckats, och att striden gick henne emot, räddes hon,

och begynte tigga om sitt lif. Då sade Vattu-sin: »detta blifver mitt

första vilkor, att du genast löser min foster-broders djur.» Käringen

ville ogerna gå in härpå; men hon dristade icke neka. När nu Vattu-mans

djur voro fria, sade Vattu-sin: »detta blifver mitt andra vilkor, att du

genast återgifver lifvet åt min foster-broder, som du svek.» Trollpackan

ville nödigare efterkomma denna begäran än den förra; men hon kunde

icke slippa undan. När så Vattu-man genom käringens trolldom blifvit

återkallad till lifvet, ropade Vattu-sin med väldig stämma: »fram våra

djur! alla fram!» Då rusade alla djuren på en gång emot troll-qvinnan,

och sleto henne i så många flingor, som linde-löfven ligga på marken om

höste-tid. Genast skingrades töcknet, solen bröt fram på himmelen, och de

begge foster-bröderna omfamnade hvarandra med stor glädje och huldhet.

Vattu-man och Vattu-sin återvände nu emot kungs-gården, och förtäljde

under vägen hvad märkliga äfventyr de begge hade genomgått. Vattu-sin

berättade, huru han af alla blifvit hållen att vara konungen sjelf, och

skämtade tillika deröfver, att han hade sofvit hos den unga drottningen

om natten. Vid detta tal blef Vattu-man mycket tyst och få-ordig; men

när Vattu-sin förtäljde att han hade sofvit hos drottningen, rann sinnet

till hos konungen, så att han i vredesmod drog sitt svärd, och stötte

det i sin foster-broders lif. Vattu-man återvände nu bedröfvad till

kungs-gården, och menade, att han efter den dagen aldrig mer skulle njuta

någon glädje. Men Vattu-sins djur ville icke öfvergifva sin herre, utan

lade sig omkring hans kropp, och slickade hans sår.

Om qvällen, när den unge konungen och hans gemål skulle gå till sängs,

sporde den fagra drottningen, hvarföre hennes man var så få-ordig och

sorgsen. Vattu-man svarade litet härtill. Drottningen återtog: »mycket

har jag undrat öfver dig de sista dagarne; men mest undrar mig hvarföre

du i natt lade ett draget svärd emellan oss.» Vid dessa ord kunde

Vattu-man väl förstå, att hans fosterbroder var oskyldig. Han ångrade

derföre sin gerning, steg hastigt upp, och gick till skogen hvarest

Vattu-sin låg i sitt blod. Men de trogna djuren hade värmt sin herres

kropp, så att han ännu var vid lif. Då hemtade Vattu-man vatten ur

källan, tvättade och förband sin foster-broders sår, och vände icke åter,

förr än Vattu-sin qvicknade vid, och kunde följa honom till kungs-gården.

När nu Vattu-man och Vattu-sin kommo fram, blef en stor undran ibland

allt hof-folket; ty ingen kunde säga, hvilkendera var den rätta

husbonden. Foster-bröderna trädde så inför den gamle konungen; men han

visste icke, hvilken af dem var hans svär-son. De gingo derefter till

den unga drottningen; men äfven hon stadnade i valet. Då steg Vattu-man

fram, och berättade inför hela hofvet hvad underliga öden han och hans

foster-broder hade genomgått, samt huru Vattu-sin för hans skull vågat

sitt lif. Nu blef en stor glädje i konungens gård, och alla prisade

foster-brödernas mandom och lycka. Konungen lät så tillaga ett präktigt

gästabud, och undfick Vattu-sin med stor ära och hyllest. Men när

foster-bröderna dväljts någon tid tillsammans, tog Vattu-sin ett kärligt

farväl af den unge konungen, och återvände hem till sitt. Derefter lefde

de lyckliga och nöjda, hvar uti sitt rike, och bistodo hvarandra med

råd och dåd, både i fred och örlig. Och här lyktar sagan om de begge

foster-bröderna, Vattu-man och Vattu-sin.

_Anmärkningar._

1. En öfverlemning ifrån ~Östergöthland~, kallad _Den underbara Gäddan_,

utmärker sig genom många egendomliga drag. Den lyder såsom följer:

Det var en gång en fiskare, som bodde vid sjö-stranden. Han var mycket

fattig, och blef med hvarje dag fattigare, emedan fisket ville föga löna

sig. Hans hustru var illa tillfreds härmed, och bannade ofta sin man

för hans ringa fiske-lycka; ty, såsom det plägar hända, »när nöden går

in, går kärleken ut.» Men icke fick fiskaren mera fisk för det, och han

tyckte sig ofta hafva ett uselt och jemmerfullt lif.

En dag for fiskaren i sin båt ut på sjön, för att vittja sina krokar, men

efter vanligheten voro alla krokarne tomma. Då blef han mycket nedslagen,

och visste icke rätt, om han skulle töras återvända till sin hustru. Just

som han umgicks med dessa tankar, ryckte det häftigt till på refven,

såsom hade der varit en mycket stor fisk. Nu blef mannen åter glad,

och halade varligen in kroken, till dess han fick se en stor gädda i

vattu-brynet. Vid han nu fattade sitt ljuster-jern, för att hugga fisken

i ryggen, begynte gäddan bedja för sig, och sade: »skona mitt lif, så

vill jag gifva dig hela båten full med fisk.» När mannen förnam detta,

föll det honom sällsamt före; ty han hade aldrig hört någon fisk tala.

Han lossade så kroken, och lät fisken löpa. Genast började gäddan simma

omkring, och gjorde ett sådant buller i vattnet, att tusendetals fiskar,

både stora och små, af skrämsel hoppade in i båten. Derefter blef det

åter tyst, och mannen rodde allt hvad han förmådde, för att nå landet.

Men allt som han rodde, hoppade fiskarne åter i sjön, och när han kom

fram, var båten lika tom som förut. Fiskaren begaf sig nu emot hemmet,

och förtäljde sitt äfventyr, men hans hustru blef mycket misslynt, och

bannade honom för hans godhjertenhet.

Någon tid derefter gaf mannen sig åter ut på fiske, och det aflopp på

samma sätt. Gäddan fastnade på kroken; men när fiskaren skulle hugga

henne med ljustret, begynte hon lägga sina ord så fagert, att han icke

hade sinne att döda henne. Han erhöll nu åter igen båten full med fisk,

men det gick såsom tillförene, de hoppade tillbaka i sjön innan fiskaren

nådde landet. Mannen vände derefter modfälld hem till sin hustru, och

fick af henne åter uppbära många förebråelser för sin ringa fiske-lycka.

Nu satte fiskaren sig i sinnet, att om han ännu en gång fick gäddan fast,

skulle ingenting i verlden kunna förmå honom att släppa henne. Han gaf

sig derefter ut på sjön, och den stora fisken bet efter någon stund åter

på kroken. Då blef mannen glad i hugen, och sade: »jag har två gånger

skonat ditt lif; men i dag skall du icke slippa undan, ty jag vill icke

för din skull höra min hustrus bittra ord.» Gäddan mälte: ’jag begär icke

heller att du släpper mig; men om du vill lyda mitt råd, skall det bringa

dig lycka. Du skall hugga min kropp i åtta delar; tvänne skall du gifva

åt din hustru, tvänne skall du gräfva ned utanför din stuga, tvänne skall

du kasta på elden; men de återstående två skall du lägga tillbaka i sjön.

Vittja nu först dina krokar, att du må se, det fisk icke fattas dig.’

Fiskaren lofvade göra i allt såsom gäddan hade lärt honom. Han vittjade

derefter sina krokar, och fick en ymnig fångst, så att hela båten var

full. Men denna gången hoppade fiskarne icke tillbaka i sjön, icke heller

fick mannen vid sin hemkomst höra bittra ord af sin hustru.

Fiskaren styckade nu den stora gäddan i åtta delar, och gjorde med dem

alla, såsom han hade utlofvat. Men nu fick man se en sällsam ting; ty af

de stycken, hvilka blifvit nedgräfda utanföre stugan, uppväxte tvänne

fagra hästar; de delar, som lades på elden, blefvo till tvänne skinande

svärd; och af dem, hvilka kastades uti sjön, uppstodo två modiga hundar.

Men underligast var med de stycken hvilka fiskar-hustrun hade ätit, ty

hon blef fruktsam, och födde efter nio månader tvänne fagra svenne-barn.

Det led så en rund tid bortåt. Fiskaren hade städse en god lycka i sina

företag, och tvillingarne växte upp till hurtiga ungersvenner. När de

nu kommit något till ålders, gick den äldste svennen till sin fader,

och beddes orlof att draga ut i verlden och försöka sin lycka. Fiskaren

samtyckte härtill, och delade sina håfvor emellan bröderna, så att

hvardera fick ett svärd, en häst och en hund. Derefter skiljdes de åt.

Men när tvillingarne skulle taga afsked ifrån hvarandra, sade den yngste:

»Broder, huru skall jag förnimma tidningar ifrån dig, om det går dig väl

i verlden?» Den äldre svarade: ’här gifver jag dig till hugkomst min knif

och en bytta mjölk; mjölk-byttan skall du gräfva ned utanföre stugan, och

må det vara dig ett tecken, att så länge mjölken är hvit, lefver jag; men

om mjölken blir röd, då är jag visserligen i stor fara.’ Så samtaladt,

skiljdes bröderna ifrån hvarandra. Den äldste red sina färde igenom många

konunga-riken; men den yngre stadnade qvar hemma hos sin fader. --

I det följande af berättelsen omtalas, huru svennen kom till en stor

stad, hvarest allt var uppfyldt med sorg, emedan ett gräsligt sjö-djur,

som hade femtio hufvuden, låg derutanföre, och kräfde hvarje dag en

jungfru till sin föda. Nu hade lotten fallit på konungens yngsta dotter,

och hon ledsagades till stranden af trenne hofmän, hvilka lofvat frälsa

hennes lif. Men hofmännen flydde, och fiskare-sonen bestod kampen emot

sjö-djuret. Draken spydde eld ur alla sina femtio gap; men svennens häst

sprutade vatten derpå, hunden bet hafs-djuret i halsen, och svennen sjelf

gaf det bane-sår med sitt svärd. Han tog derefter alla drak-tungorna och

red sina färde.

När striden var lyktad kommo hofmännen fram, och tvingade konunga-dottern

göra ed, att de hade frälst henne. Derefter gingo de till kungsgården,

och drogo lott, hvilkendera skulle ega den fagra prinsessan. Lotten föll

på den äldste; men hans medtäflare manade honom till tvekamp, och dödade

honom. De begge återstående kommo likaledes i strid; intill dess blott en

enda var qvar. Då tillreddes ett stort gästabud, och brölloppet dracks

med lust och gamman.

Midt under bröllops-glädjen inträdde fiskare-sonen, klädd i fager drägt,

och med sitt goda svärd vid sidan. Han vände sig till brudgummen, och

frågade huru draken såg ut. Hofmannen svarade: »hans utseende var såsom

andra djurs.» Då uppdagade svennen deras falskhet, och tog fram de femtio

drak-tungorna till ett tecken, det han och ingen annan varit den, som

frälsat prinsessan. Konunga-dottern bekräftade hans utsaga, hvarefter

hofmannen blef straffad, och fiskar-sonen vardt brudgum i hans ställe.

Gent mot kungs-gården, på andra sidan om en stor sjö, låg en gammal

förfallen borg, som var full med trolldom. Den unga konungen kände en

stark åtrå att besöka den gamla borgen, men hans gemål afrådde honom

derifrån. Svennen stod likväl fast vid sitt beslut, och gaf sig på väg.

När han nu kom till borgporten, framträdde emot honom en gammal, gammal

man med sidt skägg och vördnadsvärdt utseende. Den gamle sporde hvem

han var, och hvad han hade för ärende. Konungen svarade, att han var

en främling, som kommit för att besöka den förtrollade borgen. Då blef

gubben sorgsen, och sade: »jag har sett mången rask ungersvenn draga

hit; men ingen har kommit igen.» Han gaf konungen tillika många goda råd,

och varnade honom, att icke låta svika sig. Svennen lofvade i allt göra

såsom gubben hade sagt, och så skiljdes de ifrån hvarandra.

Den unge konungen gick nu in i borgen, vandrade genom många öde rum,

och kom slutligen uti en sal, hvarest bordet stod dukadt med allehanda

rätter. Svennen satte sig ned och åt; ty han hade färdats en lång väg,

utan att förtära något. Vid han nu satt till bords, fick han höra en

jemrande stämma, som klagade utan uppehåll: »ack! jag är så hungrig,

jag är så hungrig.» I detsamma begynte hunden skälla, dörren öppnades,

och der trädde in en gammal qvinna af styggt utseende. Konungen ömkade

sig öfver den gamla, och bjöd henne träda fram till bordet, att taga af

maten; men hexan sade, att hon icke tordes för hunden. När nu konungen

ytterligare bad henne, räckte käringen fram ett hår-strå, och sade, att

han skulle lägga det öfver hundens hals, så kunde hon se om djuret var

lydigt emot sin herre. Svennen gjorde som hon hade sagt; men strået växte

till en stark fjetter, och hunden blef fastkedjad vid marken. Nu gick

trollpackan dristeligen fram till bordet, tog af maten, och förvandlade

genom sin trolldom den unga konungen till en sten.

Emedlertid förmärkte fiskare-sonen, som stadnat hemma hos sin fader,

att knifven, som han alltid bar på sitt bröst, begynte bränna såsom

eld. Straxt skyndade han till mjölk-byttan, som var nergräfd utanför

stugan, och se! all mjölken var förvandlad till blod. Då förstod han,

att hans vän måtte vara i stor nöd. Han sadlade derföre sin häst, band

svärdet vid sidan, lockade sin hund, och begaf sig bort för att bistå sin

foster-broder.

Svennen kom emot aftonen till kungs-gården, och blef der af alla hållen

för att vara konungen sjelf. Om natten sof han hos den fagra drottningen,

men lade förut ett blankt svärd på bädden, emellan sig och henne. Han

erfor nu att hans vän hade dragit bort till det gamla tornet, och gjorde

sig derföre redo, att genast om morgonen fara dit och söka honom.

När svennen nalkades intill borgen, kom gubben med det sida skägget

gåendes emot honom. Den gamle sporde hvem han var, och hvad han hade för

ärende. Svennen mälte, att han var en främling, som kommit dit för att

frälsa sin foster-broder. Då suckade gubben, och sade: »jag har sett

mången båld ungersvenn draga hit; men ingen har kommit igen.» Han gaf

nu svennen många goda råd, och varnade honom att icke låta svika sig.

Derefter skiljdes de ifrån hvarandra.

Ungersvennen gick nu in i borgen, kom till salen, hvarest bordet stod

dukadt, och träffade den gamla käringen. Men när trollpackan bad honom

lägga ett hår-strå öfver hundens hals, lät han icke dåra sig af hennes

falska råd, utan drog sitt svärd, och högg henne ihjel. Derefter vandrade

han uti tornet, till dess han fann en stor jern-dörr; men innanföre

jern-dörren låg en myckenhet svarta stenar, och något längre bort rann

en källa med det klaraste vatten. Ungersvennen tog vatten ur källan,

och stänkte på de svarta stenarne. Då fingo de lif, och begynte röra

sig, den ene efter den andre, och blefvo till konunga-söner, kämpar,

jungfrur, samt andra ättborna män och qvinnor. Men ibland dem var ock en

prinsessa, som var så fager, att ingen kunde se en vänare mö. Svennen

fortsatte så sin färd, intill dess han fann sin foster-broder, och blef

der en stor glädje, att de åter råkades. I detsamma öppnades dörren, och

den gamle gubben kom in, klädd såsom konung i mantel och krona, och med

honom var hans unga dotter och mycket annat folk. Alla tackade den raske

ungersvennen, att han häft förtrollningen, som så länge hade legat öfver

dem. Men konungen lät tillreda ett präktigt gästabud, och gaf den fagra

prinsessan åt ungersvennen. Då blef lust och fröjd öfver hela konungens

gård, och sedan lefde tvilling-bröderna nöjda och lyckliga, hvar i sitt

rike.

2. En öfverlemning ifrån ~S. Småland~ förtäljer, att fiskaren styckade

gäddan i fyra delar. Af dessa gaf han ett stycke åt sin hustru, ett annat

åt sin häst; gädd-hufvudet gräfde han ned under apeln i kålgården, och

stjerten gaf han åt sin hynda. Men när tiden var om, födde fiskar-hustrun

tvänne raska svenne-barn, stoet kastade tvänne ystra fålar, hyndan fick

två starka valpar, och under apeln sköto fram tvänne goda svärd, hvilka

alla växte till, lika fort som de begge piltarne.

När nu bröderna voro vuxna, delade fiskaren sitt gods emellan dem, och

gaf dem hvardera ett svärd, en hund och en häst. Derefter drog den äldste

svennen ut i verlden att försöka sig. Men vid skiljsmessan lemnade han

sin broder en flaska med vatten, och sade, att vattnet skulle vara klart,

så länge det gick honom väl, men om vattnet blef rödt eller grumligt, då

vore han i någon stor fara, och behöfde bistånd af sin foster-broder.

Svennen gaf sig nu på väg, och hade många underliga äfventyr, intill dess

han kom till en kungsgård, hvarest han frälste konungen ur fiende-hand,

och vann den fagra prinsessan. Men om natten blef ungersvennen varse,

att hela berget stod i ljusan låga. Då sadlade han sin häst, red bort,

och såg huru klippan stod på gyllene stolpar; men en stor hop pysslingar

lekte och dansade derinunder. När den unge konungen någon stund hade sett

uppå deras lek, kom en liten man och räckte honom ett stort guldhorn att

dricka. Såsom nu ungersvennen var mycket törstig efter ridten, tog han

hornet, och drack deraf; men i detsamma sjönk han ned i jorden med häst

och allt, och vardt förvandlad till en sten.

Emedlertid märkte den andra fiskare-sonen, att vattnet i flaskan blef

grumligt; han gaf sig derföre på väg att uppsöka sin foster-broder. Sent

omsider kom han till kungs-gården, och fick der löfte om den yngsta

konunga-dottern, så vida han kunde frälsa sin broder. Svennen red nu bort

till berget om natten, medan trollen hade sin högtid. Då kom en liten man

och räckte honom ett guldhorn; men huru törstig svennen ock var, ville

han icke dricka ur hornet, utan spillde drycken på marken. Då försvann

berget, och i dess ställe var der ett präktigt slott; men rundt omkring

borgen stodo män och hästar i mångfaldig skapnad, och alla voro af den

hårdaste sten.

Ungersvennen vandrade nu igenom det fagra slottet, och fann det ena

rummet och den ena salen präktigare än den andra. Slutligen kom han till

ett rum, hvarest stod en gyllene kruka som var full med klart vatten, och

jemte krukan låg en viska med handtag af guld. När nu svennen stänkte

omkring med vattnet, kom en droppa att falla på en af sten-bilderna, som

stod utanföre. Då löstes förtrollningen, och stenen qvicknade till och

fick lif. Svennen fortsatte härmed, intill dess alla bilderna blifvit

uppväckta, och ibland dem var äfven hans foster-broder. Derefter vände de

samman åter till kungsgården, och svennen fick konungens yngsta dotter.

Han flyttade med henne till det fagra trollslottet, och lefde der både

länge och väl, men hans söner togo en fisk såsom skölde-märke, till en

hugkomst af den underbara gäddan.

3. En annan öfverlemning, upptecknad hos våra Svenska stamförvandter i

~Nordvestra Finland~, lyder i korthet sålunda:

Det var en gång en gubbe, som hade två söner och en dotter. Dottern var

icke hemma, ty hon hade blifvit bortröfvad af en drake. Men sönerna, som

voro tvillingar, uppväxte hos sin fader, och liknade hvarandra inbördes,

så att ingen visste skillnad emellan dem.

En dag skulle gubben gå att hemta vatten ur källan. Vid han nedsänkte

ämbaret, fångade han deruti en stor gädda. När nu fisken märkte, att han

icke kunde få lefva längre, sade han: »tag mina ögon, och göm dem. När de

svartna äro dina söner i lifsfara.»

Då svennerna blifvit vuxna, tog den äldste sonen orlof af sin fader,

och drog ut i verlden att pröfva sin lycka. Under vägen besökte han

sin syster, som skänkte honom ett ypperligt svärd. Derefter drog han

vidt omkring, intill dess han kom till en kungs-gård, hvarest konungen

utlofvat sin enda dotter till ett hafs-troll. Svennen dödade trollet, och

vann den fagra prinsessan.

Någon tid derefter fick den unge konungen stor lust att besöka en ö,

»som flöt omkring uti sjön», och dit ingen menniska tordes sätta sin

fot, emedan ön var förtrollad. Prinsessan afrådde sin man ifrån färden,

men det halp icke. När nu svennen kom till den flytande ön, fann han

på stranden en liten, usel koja. I den lilla kojan var en gammal stygg

käring, som skälfde af köld, ehuru hon satt och värmde sig öfver en

trefot med glödande kol. Hexan bad ungersvennen vara välkommen, och gaf

honom ett halm-strå för att binda sin fåle. Derefter begärde hon, att han

skulle hjelpa henne maka kol på elden. Men när svennen lutade sig ned,

förvandlades halm-strået till en stark fjetter, så att hästen icke kunde

röra sig. Hexan dödade nu konungen, och kastade hans lik ned i en mörk

håla, som var under kojan.

Emedlertid svartnade det ena gädd-ögat. Då begaf sig gubbens andra

son på väg, för att uppsöka sin broder. Under färden kom han till sin

syster, och erhöll af henne ett ypperligt svärd, och dertill en flaska

lifs-vatten. Så utrustad anlände han till kungsgården, och blef af alla

hållen för den unge konungen sjelf. Om natten sof han hos drottningen,

men lade ett draget svärd emellan sig och henne. Slutligen for han till

den flytande ön, och fann hexan och hennes koja. Men svennen lät icke

bedraga sig af käringens falska ord, utan lönade svek med svärds-hugg.

Sedan nu trollpackan var dräpt, uppsökte han sin broders lik, och väckte

honom till lifs med det underbara vattnet. Bröderna skiftade så allt det

gods troll-qvinnan hade egt, och drogo derefter sina färde. Men sedan den

dagen har ön aldrig mer varit synlig.

Wallare-mannen.

Ifrån Upland.

Det var en gång en fattig vallpojke, som inte hade någon huld eller skyld

i verlden, utom sin styfmoder. Men styfmodern var en elak qvinna, och

unnade honom hvarken att få något i sig eller på sig. Den stackars pojken

led så mycken nöd. Hela Guds långa dag måste han valla fä; men aldrig

fick han så mycket som ett skapandes grand, utom en ringa beta bröd,

morgon och afton.

En vacker dag hade styfmodern gått bort, utan att lemna fram någon mat.

Vallpojken måste således drifva till skog, fastandes, och såsom han nu

var mycket hungrig, grät han bitterligen. Men när middagen kom aftorkade

han sina tårar, och gick upp på en grön kulle, hvarest han hade för sed

att hvila sig, när solen brände varm om sommaren. På kullen plägade

alltid vara friskt och daggigt under de löfviga träden; men nu var

daggen borta, marken torr, och gräset nedtrampadt. Detta föll vallpojken

sällsamt före, och han undrade hvem som trådat i gröngräset. Bäst han

nu satt i djupa tankar, märkte han någonting, som låg och glimmade emot

solen. Pojken sprang dit för att se efter, och fann så ett par små, små

skor af det aldra hvitaste glas. Då blef han åter förnöjd, glömde sin

hunger och lekte hela dagen med de små glas-skorna.

Om qvällen, när sol gick i skog, lockade vallpojken sitt fä, och dref

till bys. När han nu hade kommit ett stycke på vägen, mötte honom en

liten, liten gosse. Pilten helsade vänligt: »god qväll!» ’God qväll

igen’, helsade vallpojken. Den lille sporde: »har du hittat mina skor,

som jag på morgonen tappade i grön-gräset?» Vallpojken gaf till svars:

’ja, jag har funnit dem. Men, kära du! låt mig behålla de små skorna; jag

har tänkt gifva dem åt min styfmoder, så får jag kanske litet mat, när

jag kommer hem’. Pilten bad nu så innerligen vackert: »gif mig åter mina

skor! en annan gång vill jag tjena dig igen.» Då gaf pojken tillbaka de

små glas-skorna; men den lille blef mycket glad, nickade förtroligt, och

sprang sina färde.

Vallpojken lullade nu ihop sin boskap, och gaf sig på hemvägen. När han

kom till gården var det redan mörkt, och styfmodern bannades att han kom

så sent. »Det står gröt qvar i fatet», sade hon, »ät nu och packa dig

i säng, så att du i morgon bittida kan komma upp med annat folk.» Den

stackars vallpojken tordes icke svara till dessa hårda ord, utan åt,

och smög derefter bort till hö-skullen, hvarest han plägade sofva. Men

hela natten drömde han om intet annat, än den lille pilten och hans små

glas-skor.

Arla om morgonen, innan sol sken östan, väcktes pojken af sin styfmoders

rop: »upp med dig, din lätting! det är ljusan dag, och kräken böra inte

stå och hungra för din skull.» Han steg nu genast upp, fick en beta

bröd, och lullade sitt fä i vall. När han kom till den gröna kullen, som

alltid var så sval och skuggig, tycktes det honom underligt, att daggen

var bortskakad ifrån gräset, och marken torr, ja nästan mera än dagen

förut. Bäst pojken nu satt i djupa tankar, fick han se någonting, som låg

i grön-gräset och skimrade emot solen. Han sprang genast dit, och fann

en liten, liten hätta (mössa); men hättan var röd till färgen, och små

gyllene klockor voro fästade dervid på alla sidor. Då blef han mycket

glad, så att han glömde sin hunger, och lekte hela dagen med den fagra

hättan.

Om qvällen, när sol gick i skog, samlade vallpojken sitt fä, och lagade

sig att drifva till bys. Vid det han nu kom på vägen, mötte honom en

mycket liten och dertill mycket fager jungfru. Hon helsade vänligt: »god

qväll!» ’God qväll igen!’ helsade vallpojken. Den lilla sporde: »har du

funnit min hätta, som jag på morgonen tappade i grön-gräset?» Pojken

svarade: ’ja, jag har hittat den. Men, kära du! låt mig behålla den

lilla mössan; jag har tänkt att ge den åt min elaka styfmoder, så får

jag kanske litet mat, när jag kommer hem’. Jungfrun bad nu så innerligen

vackert: »gif mig åter min hätta! en annan gång vill jag tjena dig igen.»

Då gaf vallpojken henne den lilla mössan; men jungfrun blef så glad, så

glad, nickade vänligt, och sprang sina färde.

Pojken lullade nu ihop sitt fä, och gaf sig emot hemmet. När han kom till

gården var det redan mörkt, och styfmodern hade länge väntat honom. Hon

var nu mycket misslynt, och sade: »alltid skall du komma så sent, att

jag får sitta uppe halfva natten och mjölka. Der står gröt qvar i fatet,

ät nu och packa dig i säng, att du i morgon bittida kan komma upp med

annat folk.» Den stackars gossen tordes icke svara till dessa hårda ord,

utan åt, och smög derefter upp på hö-skullen, hvarest han plägade sofva.

Men hela natten drömde han om ingenting annat, än den lilla jungfrun och

hennes röda mössa.

Arla om morgonen, innan dagen grydde, väcktes pojken af sin styfmoder,

med det vanliga ropet: »stig upp din lätting! icke böra kräken stå och

hungra för din skull.» Den stackars gossen steg genast upp, och lagade

sig att drifva vall; men innan han gick, bad han sin styfmoder om en

beta bröd. »Bröd!» sade den elaka qvinnan, »en odugling, såsom du, är

inte bröd värd.» Pojken måste således gå bort helt fastande, hvilket

gick honom hårdt till sinnes. När han nu kom ut i den gröna skogen, och

satte sig ned på kullen, hvarest han plägade hvila under sommar-hettan,

föll det honom sällsamt före att marken var ännu mera torr än de

föregående dagarne, och gräset trampadt i stora rundlar. Då rann det

honom i hugen hvad han hade hört om de små _Elfvorna_, att de tråda sin

dans om sommar-nätterna i det daggiga gräset, och han förstod att detta

månde vara en _Elfve-ring_ eller _Elfve-dans_. Vid han nu satt i djupa

tankar, stötte han med foten emot en liten pingla, som låg i gräset; men

den lilla bjällran klingade dervid så ljufligt, att all boskapen lopp

tillsammans, och ställde sig att lyssna. Då blef pojken åter glad, och

lekte med den lilla pinglan, till dess han förgat sin sorg och korna

glömde sitt bete. Och så förgick äfven den dagen, långt hastigare än han

kunnat tänka.

När det led emot qvällen, och solen stod jemns med skogstopparne, lockade

vall-pojken sitt fä, och redde sig att återvända hem. Men huru han ock

måtte lulla och ropa, ville boskapen icke skiljas ifrån betet, ty der

var ett fagert och gräs-rikt ställe. Då tänkte pojken vid sig sjelf:

»kanske lyda de bättre den lilla pinglan.» Han tog så fram sin bjällra,

och klingade vid det han gick utåt vägen. Genast kom skälle-kon löpandes

efter honom, och med henne följde det öfriga fäet. Då blef vallgossen

glad i hugen, ty han förstod väl hvad gagn han kunde göra sig med den

lilla bjällran. Bäst han nu gick, mötte honom en liten, liten gubbe.

Gubben helsade vänligt: »god qväll!» ’God qväll igen!’ sade pojken. Den

lille sporde: »har du funnit min pingla, som jag på morgonen tappade i

grön-gräset?» Vallpojken genmälte: ’ja, jag har hittat den’. Gubben sade:

»gif mig den tillbaka!» ’Nej,’ ’svarade pojken, ’jag är icke så dumm,

som du tänker. I förgårs hittade jag två små glas-skor, dem lockade en

liten gosse ifrån mig. I går fann jag en hätta, den gaf jag åt en liten

jungfru; och nu kommer du och vill taga ifrån mig den lilla pinglan, som

är så god att locka kräken med. Andra hittare få hitte-lön, men jag får

aldrig något.’ Den lille gaf nu många fagra ord, att han skulle återfå

sin pingla; men ingenting halp. Då sade gubben: »gif mig åter den lilla

bjällran, och jag vill här gifva dig en annan, hvarmed du kan locka ditt

fä; dertill skall du få önska dig tre önskningar.» Pojken tyckte att

detta var ett godt vilkor, och samtyckte gerna dertill. Han tog så till

orda: »efter som jag får önska mig hvad jag vill, så önskar jag att bli

konung, och så önskar jag att få en stor kungs-gård, och så önskar jag

att vinna en fager, fager drottning.» ’Du önskar icke ringa önskningar,’

återtog den lille, ’men lägg väl på sinnet hvad jag nu säger dig. I

natt, medan alla sofva, skall du gå hemifrån, tills du kommer till en

kungs-gård, som ligger rätt nordan ut. Här har du en pipa af ben. Om du

kommer i nöd, så blås deruti. Kommer du åter i stor nöd, blås om igen.

Men kommer du tredje gången i stor farlighet, bryt då sönder pipan, och

jag vill hjelpa dig, såsom jag har lofvat.’ Pojken tackade mycket för

gubbens föräringar, och så gick Elfve-konungen sina färde. Men vallpojken

drog hemåt, och gladde sig att snart slippa valla fä åt sin elaka

styfmoder.

Då pojken kom till bys var det redan mörkt, och styfmodern hade länge

väntat hans hemkomst. Hon var nu mycket förbittrad, så att den stackars

gossen fick hugg i stället för mat. »Detta räcker väl inte så länge»,

tröstade pojken sig sjelf, vid det han smög upp på hö-skullen. Han lade

sig derefter att hvila, och sof en kort blund. Men vid midnatts-tid,

långt innan hanen gol, steg vallpojken upp, smög bort ifrån gården, och

begynte sin färd rätt nordan ut, såsom gubben hade sagt. Han vandrade så

utan rast eller ro, öfver berg och dalar, och två gånger gick solen upp,

och två gånger gick solen ned, medan han ännu var på vägen.

På tredje dagen, emot qvällen, kom vallpojken till en kungsgård, som var

så stor att han aldrig tänkt få se dess like. Pojken gick in i köket, och

bad om tjenst. »Hvad är din kunskap och idrott?» sporde köksmästaren.

’Jag kan gå vall med fä’, genmälte pojken. Köksmästaren sade: »konungen

behöfver en vallare som aldrabäst; men det går väl med dig, såsom det

gått med de andra, att du hvarje dag mister något af din hjord». Pojken

svarade: ’jag har hittills aldrig satt bort något kräk der jag gått

vall’. Han blef nu tagen i tjenst på den stora kungs-gården, och vallade

konungens fä; men aldrig ref ulfven något kräk för honom, och så vardt

han väl ansedd ibland alla konungens tjenare.

En afton, när vallaren dref sitt fä till bys, märkte han en liten fager

jungfru, som stod vid vind-ögat och lyssnade till hans qväden. Pojken

låtsade som ingenting, ehuru han blef helt varm under tröjan. Det led

så någon tid bortåt, och vallpojken gladdes hvar gång han såg den lilla

jungfrun; men han visste icke ännu att hon var konungens dotter. Då

hände sig en dag att den unga mön kom gåendes bort till honom, der han

dref sitt fä i bet. Hon hade med sig ett litet snö-hvitt lamm, och bad

honom så vänligt, att han skulle akta det lilla lammet för ulfvarne

i skogen. Härvid blef vallaren så till mods, att han hvarken kunde

tala eller svara. Han tog nu lammet med sig, och hade sin käraste lust

att vårda det; men djuret hyllade sig till honom, såsom hunden leker

efter sin husbonde. Ifrån den dagen fick vallpojken ofta se den fagra

konunga-dottern. Om morgnarne, när han lullade i vall, stod mön vid

vind-ögat och lyssnade till hans sånger. Men om qvällarne, när han kom

hem ur skog, gick prinsessan ned, för att smeka sitt lilla lamm och tala

några vänliga ord med vallgossen.

Det led så en rund tid bortåt. Vallpojken växte till en rask ungersvenn;

men konunga-dottern rann upp, och blef den fagraste mö som stod att

finna när eller fjerran. Likväl kom hon hvarje afton att smeka sitt

lamm, såsom hennes sed var. Men en vacker dag var prinsessan borta, och

kunde icke finnas igen. Då blef en stor sorg och uppståndelse öfver hela

kungs-gården, ty alla höllo henne kär; men konungen och drottningen

sörjde aldramest. Konungen lät så utgå ett påbud öfver all land, att hvem

som kunde frälsa hans dotter, skulle få prinsessan och dertill halfva

konunga-riket. Då kommo konunga-söner, och ungersvenner, och kämpar ifrån

både östan och vestan; de klädde sig i jern, och drogo ut med vapen

och följe, för att söka den bortröfvade jungfrun. Men icke många voro

de som vände tillbaka ifrån den färden, och de som komma hem igen hade

hvarken hört eller sport någonting. Konungen och drottningen sörjde nu

öfvermåttan, och menade att de hade lidit en skada, som aldrig kunde

botas. Vallaren dref, såsom förr, sitt fä i skog; men han var litet glad,

ty den fagra konunga-dottern lekte i hans hug både dagar och stunder.

En natt tycktes det vallare-mannen i sömnen, såsom stod den lille

Elfve-konungen framför hans säng, och sade: »åt norr! åt norr! der har

du din drottning». Då blef svennen så glad att han spratt upp, och vid

han vaknade, se, då stod den lille ännu qvar, och vinkade: »åt norr! åt

norr!» Derefter försvann gubben, men vallaren visste icke rätt om det

hade varit en syn-villa. När nu dager vardt ljus, gick svennen upp i

borgstugan, och begärde komma till tals med konungen. Häröfver undrade

alla konungens tjenare, och köksmästaren sade: »du har vallat i så många

år, att du väl kunde få tillökning i lön och kost, utan att tala just

vid konungen sjelf». Men vallaren stod fast vid sin begäran, och lät

förstå, att han hade någonting helt annat i sitt sinne. När han så kom

upp i salen, sporde konungen efter hans ärende. Svennen tog till orda:

»jag har tjenat dig troget i många år, nu bedes jag orlof att få draga

bort och uppsöka prinsessan». Då blef konungen vred, och sade: »huru vill

du, som går vall med fä, tänka på det som ingen kämpe eller konunga-son

mäktat uträtta?» Men vallaren svarade frimodigt, att han skulle uppsöka

prinsessan, eller för henne tillsätta lifvet. Då lät konungen sin vrede

fara, och tänkte på det gamla språket: »ofta sitter skarlakans hjerta

under vadmals kappa». Han gaf så befallning att vallaren skulle utrustas

på det bästa, med gods och gångare, och hvad annat han behöfde. Men

svennen sade: »jag passar icke på att rida, gif mig blott edert ord och

orlof, samt tillräcklig vägkost.» Konungen önskade honom derefter lycka

på färden; men alla små-drängar, och andra tjenare i kungs-gården, logo

öfver vallarens vågsamma företag.

Svennen vandrade nu emot norr, såsom Elfve-gubben hade lärt honom,

och kom så lång en väg, att det väl icke kunde vara mycket igen till

verldens ända. När han så hade färdats öfver berg och öde stigar, kom han

slutligen till en stor sjö; midt i den sjön var en fager ö, och på ön låg

en kungs-gård, ännu mycket ansenligare än den hvarifrån vallaren hade

kommit. Svennen gick ned till sjö-stranden, och beskådade kungsgården på

alla sidor. Bäst han nu såg sig omkring, blef han varse en jungfru, med

fagergult hår, som stod vid vind-ögat, och vinkade med ett silkes-band,

sådant konunga-dotterns lamm plägat bära. Då hoppade hjertat i svennens

bröst, ty det rann honom i hugen, att mön icke kunde vara någon annan

än prinsessan. Han satte sig nu att eftersinna, huru han skulle komma

öfver vattnet till den stora kungs-gården; men ingenting stod honom till

råda. Ändteligen föll honom i minnet, att han väl kunde pröfva, om de små

Elfvorna ville hjelpa honom. Han tog derföre fram sin lilla ben-pipa, och

blåste en lång, uthållen ton. »God qväll!» sade i detsamma en röst bakom

honom. »God qväll igen», helsade svennen, och vände sig om. Då stod

framför honom den lilla pilten, hvars glas-skor han en gång hade funnit i

grön-gräset. »Hvad vill du mig?» sporde Elfve-gossen. Vallaren sade: ’jag

beder, att du för mig öfver sjön till kungs-gården’. Pilten genmälte:

»sätt dig upp på min rygg!» Svennen gjorde såsom honom var tillsagdt; men

i detsamma skiftade pilten sin hamn, och blef till en stor, stor hök,

som for genom luften, och stadnade icke förr än de kommit till ön, såsom

vallaren äskat.

Svennen gick nu upp i borg-stugan, och begärde tjenst. »Hvad är din

färdighet och idrott?» sporde köksmästaren. ’Jag kan gå vall med fä!’

genmälte vallaren. Köksmästaren sade: »Jätten behöfver nu en vallare som

aldra-bäst; men tilläfventyrs går det dig såsom det gått de andra; ty

om du mister något kräk, gäller det ditt lif.» Svennen tog till orda:

’detta tyckes mig vara ett hårdt vilkor; men jag vill antaga det’. Då

bad köksmästaren honom vara välkommen, och sade att han skulle börja sin

tjenst den andra dagen.

Svennen gick nu vall med jättens fä, samt sjöng sina qväden och klingade

med sin pingla såsom hans sed var. Men konunga-dottern satt vid vind-ögat

och lyssnade, samt vinkade tillika åt honom, det han icke skulle låta

märka sig. Om qvällen lullade vallaren åter hem ur skog. Då kom jätten

gåendes emot honom, och sade: »_du_ är i stället för den som fattas»;

men intet kräk var borta, huru jätten ock ville räkna. Nu blef tussen

vänlig, och mälte: »du skall blifva min vallare, i all din dag.» Han gick

derefter bort till sjö-stranden, lossade sitt förtrollade skepp, och

rodde tre gånger omkring ön, såsom han plägade göra.

Medan jätten var borta, ställde sig konunga-dottern vid vind-ögat, och

qvad:

»I natt, i natt, du vallare-man!

går molnet undan min stjerna.

Och kommer du då, så blir jag väl din,

min krona ger jag dig gerna.»

Vallaren lyssnade till sången, och förstod, att han borde komma om natten

och befria konunga-dottern. Han gick så bort, utan att låta märka sig

med något. Men när det blifvit sent, och alla sofvo sin djupaste sömn,

smög han åter fram till tornet, ställde sig nedanföre vind-ögat, och qvad:

»I natten väntar din vallare-man,

står sorgsen under ditt galler;

och kommer du ned, så blir du väl min,

me’n skuggan så vida faller.»

Konunga-dottern hviskade: ’jag är bunden med länkar af guld, kom och

bryt dem!’ Då visste sig vallaren ingen råd, utan tog fram sin lilla

pipa, och blåste en lång, uthållen ton. »God qväll!» sade i detsamma en

röst bakom honom. ’God qväll igen!’ helsade vallaren, och såg sig om.

Då stod framför honom den lille Elfve-mannen, af hvilken han en gång

fick bjällran och ben-pipan. »Hvad vill du mig?» sporde gubben. Vallaren

genmälte: ’jag bedes, att du förer mig och prinsessan härifrån’. Den

lilla sade: »Följ mig!» De gingo så upp i tornet till jungfru-buren; men

borga-dörren öppnades af sig sjelf, och när gubben rörde vid kedjan,

brast den sönder i stycken. Derefter gingo de alla tre neder till

stranden. Då qvad Elfve-mannen:

»Liten gädda, i vassen månd gå,

kom, kom så hastelig!

Din rygg en prinsessa skall rida uppå,

dertill ock en konung så mäktig.»

I detsamma kom den lilla jungfrun, hvars hätta vallaren hade funnit i

gröngräset. Hon hoppade ned i sjön, och blef till en stor gädda, som

lustigt lekte om uti vattnet. Då sade Elf-konungen: »sätten eder uppå

gäddans rygg. Men prinsessan må icke blifva rädd, ehvad som händer; ty då

är min makt till intet.» Så taladt, försvann den gamle; men vallaren och

den fagra konunga-dottern gjorde såsom han hade sagt, och gäddan förde

dem hastigt fram genom böljorna.

Medan allt detta tilldrog sig, vaknade jätten i högan loft, såg sig ut

genom vind-ögat, och märkte hvarest vallaren for på vattnet tillika

med den unga konunga-dottern. Genast tog han sin örne-hamn, och flög

efter dem. Men när gäddan hörde dönet af örnens ving-slag, dök hon djupt

ned i vattnet, hvarvid konunga-dottern blef rädd, så att hon skrek

högt till. Då var Elfve-konungens makt till intet, och jätten grep de

begge flyktingarne i sina klor. När han så kommit åter till gården, lät

han kasta vallaren i en mörk håla, väl femton famnar under jord; men

prinsessan sattes i sin jungfru-bur, och vaktades noga att hon icke

skulle undkomma.

Svennen låg nu i fånga-tornet, och var illa till mods, att han icke

kunnat frälsa konunga-dottern, och att han tillika förspillt sitt eget

lif. Då rann honom i hugen hvad Elfve-gubben hade sagt: »om du tredje

gången kommer i stor farlighet, bryt då sönder den lilla pipan, och jag

vill hjelpa dig.» Såsom vallaren nu väl visste, att han aldrig mera

skulle se dagsens ljus, tog han fram den lilla ben-pipan, och bröt henne

i stycken. »God qväll!» hördes i detsamma en röst bakom honom. »God qväll

igen»? helsade vallaren, och såg sig om. Då stod den lille gubben framför

honom, och sporde: »hvad vill du, eftersom du kallar mig?» Vallaren

svarade: ’jag vill frälsa prinsessan, och föra henne hem till sin fader.’

Nu tog gubben honom med sig, och de gingo genom lykta dörrar, och genom

många präktiga rum. Slutligen kommo de uti en stor sal, som var uppfylld

med allehanda vapen, svärd, spjut och yxor, af hvilka somliga lyste

såsom blankt stål, och somliga såsom skärt guld. Gubben gjorde upp eld

i eldstaden, och sade: »kläd af dig!» Vallaren gjorde så; och den lille

brände upp hans gamla kläder. Derefter gick gubben bort till en stor

jern-kista, och tog fram en dyrbar rustning, som blänkte af det klaraste

guld. »Kläd på dig!» sade han; vallaren gjorde så. När nu svennen var

klädd i full rustning ifrån hufvud till fot, band gubben ett skarpt svärd

vid hans sida, och mälte: »det är förelagdt, att jätten faller för detta

svärd, och på denna rustning biter intet stål.» Men vallare-mannen kände

sig väl till mods i den gyllene rustningen, och rörde sig höfviskt, såsom

hade han varit den yppersta konunga-son. Derefter vände de åter till den

mörka fånga-hålan; vallaren tackade för Elfve-konungens goda hjelp, och

så skiljdes de ifrån hvarandra.

Fram på dagen blef mycket buller och bång uti hela gården; ty jätten

firade sitt bröllopp med den fagra konunga-dottern, och hade bjudit sina

fränder på gästabud. Prinsessan blef nu klädd på det aldra präktigaste,

med guldkrona, röda ringar, och andra kostliga smycken, hvilka jättens

mor sjelf hade burit. Derefter dracks brölloppet med lust och allsköns

gamman, och der fattades icke god välplägnad, både mat och dryck. Men

bruden grät utan återvändo, och hennes tårar voro så heta, att de brände

som en eld på kinden.

När det nu led åt natten, och jätten skulle föra sin brud till

brud-kammaren, skickade han sina små-drängar, att hemta vallaren som låg

uti fånga-hålan. Men när de kommo ned i tornet var fången borta, och i

hans ställe stod der en båld kämpe med svärd, brynja och fulla vapen. Vid

denna syn blefvo svennerna förfärade, och flydde; men vallaren följde

efter, och kom så upp på borg-gården, hvarest brud-skaran var samlad

för att skåda hans ändalykt. När nu jätten fick se den raske kämpen,

blef han förgrymmad, och sade: »Tvy vare dig, ditt arga Troll!» Vid han

talade, voro hans ögon så bistra, att han såg midt igenom rustningen. Men

svennen räddes intet, utan mälte: »här skall du strida med mig om din

fagra brud.» Jätten ville icke bida, utan vek undan; men vallaren drog

sitt svärd, och det flammade såsom en elds-låga. När nu jätten igenkände

svärdet för hvilket han skulle falla, vardt han förfärad, och bleknade

till jord; men vallaren gick dristigt fram, svingade sitt svärd, och

gjorde ett väldigt hugg, så att jättens hufvud skiljdes ifrån kroppen.

Detta blef resens bane.

Då bröllopps-gästerna sågo denna färd, betogos de af räddhåga, och foro

hvar åt sitt håll; men konunga-dottern lopp fram, och tackade den raske

vallare-mannen, att han frälst hennes lif. De gingo derefter ned till

sjö-stranden, lossade jättens förtrollade skepp, och rodde bort ifrån ön.

När de så kommo hem till kungsgården, vardt en stor glädje och fröjd det

konungen hade återfått sin enda dotter, som han sörjt så länge. Derefter

tillreddes ett präktigt bröllopp, och vallare-mannen fick den fagra

konunga-dottern. De lefde nu lyckliga och förnöjda i många, många år,

och sågo både barn och blomma. Men pinglan och den sönderbrutna ben-pipan

förvaras till en hugkomst på kungs-gården, ja, ännu i denna dag.

Prinsessan, som gick upp ur hafwet.

Denna Sago-dikt är vida kringspridd öfver Europa. Följande utländska

uppteckningar äro oss bekanta:

1. På =Danska=: -- Se WINTHER, ~Danske Folkeeventyr, Første Samling~,

Kjøbenhavn 1823, ss. 102-112, »_Svanhvide_». Jfr. dersammast. Anmärkn. s.

126.

2. På =Tyska=: -- _A._ Se Bröderna GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~,

Th. I, N:o II, ss. 65-73, »_Brüderchen und Schwesterchen_» [öfvers.

på Svenska i REUTERDAHLS ~Julläsning för Barn~, Lund 1837, ss. 81-89,

»_Broder och Syster_»]. Jfr. s. bok, Th. III, ss. 21, 22. -- _B._ Se anf.

arb. Th. I, N:o 13, ss. 79-86, »_Die drei Männlein im Walde_» [öfvers. på

Svenska i REUTERDAHLS ~Julläsning för Barn~, Lund 1838, ss. 96-103, »_De

tre små männerna i skogen_», -- samt serskildt såsom skillings-saga, »_De

tre små männerna i Skogen, eller den elaka Styfmodern_», Stockholm 1824,

o. fl.] -- _C._ Se anf. bok Th. II, N:o 135, ss. 273-278, »_Die weisse

und schwarze Braut_» (jfr. Th. III, ss. 227, 228).

3. På =Böhmiska=: -- Se GERLE, ~Volksmärchen der Böhmen~, Prag 1819, Th.

II, N:o 5, »_Die goldene Ente_».

4. På =Magyariska=: -- Se MAILATH, ~Magyarische Sagen, Märchen und

Erzählungen~, 2:te Aufl. Stuttgart 1837, ss. 209-213, »_Die Gaben_».

5. På =Italienska=: -- Se BASILE, ~Il Pentamerone~, IV, N:o 7, »_Le doje

pizzelle_».

6. På =Franska=: -- Se Mad. D’AULNOY, ~Contes des fées~, Sagan »_La

Rosette_» [öfvers. på Svenska i ~Lek-kamraten för~ 1842, ss. 96-115,

»_Prinsessan Rosetta_»].

A. Den fagra Wall-pigan.

Ifrån N. Småland.

Det var en gång en konung, som hade en enda dotter. Hon var vän och blid,

så att hon älskades af alla som sågo henne. Konungens gemål, drottningen,

egde likaledes en enda dotter; men denna var stygg till utseende och

elak till sinnesart, så att hon af ingen var väl omtalad. Häröfver

bar drottningen en stor harm i sitt sinne, och unnade konunga-dottern

intet godt. När nu konungen var död, blef drottningen mycket elak emot

sin styfdotter, och satte henne till allehanda ringa sysslor. Men den

stackars flickan klagade aldrig, utan var städse tålig och undergifven.

Det hände sig en dag, att drottningen skickade sin styfdotter upp på

loftet, för att vakta säd. Medan hon nu satt och vaktade, kommo himmelens

små foglar, och foro qvittrande omkring sädes-högen, såsom hade de velat

begära några korn. Då gjordes det konunga-dottern ondt om de små djuren,

och hon kastade till dem säd utur bingen. Hon sade: »stackare mina små

foglar! J ären så hungriga. Här hafven J korn, plocken snällt, och äten

eder mätta». När nu sparfvarne hade ätit, flögo de bort, satte sig på

taket, och lade råd huru de skulle löna jungfrun för hennes goda hjerta.

Då mälte den ena fogeln: »jag gifver henne, att hvarje gång hon trådar

på marken skall der vexa röda rosor». Den andre sade: »jag gifver, att

hon skall bli fagrare och fagrare för hvarje dag hon lefver». »Och jag»,

tillade den tredje, »vill gifva henne, att hvar gång hon ler skall en

röd guld-ring komma ur hennes munn». Så taladt, flögo de sin kos; men

allt gick i fullbordan såsom foglarne hade sagt, och ifrån den dagen var

konunga-dottern ännu älskligare än tillförene, så att vänare vif icke

stod att finna, sökte man ock i sju konunga-riken.

När drottningen förnam allt detta, blef hon ännu mera afundsam än

tillförene, och öfverlade med sig sjelf huru hennes dotter skulle blifva

lika fager som sin syster. I sådan afsigt sände hon prinsessan att

likaledes vakta säd uppe i loftet. Flickan gick, ehuru hon bar stor

harm, att man gifvit henne så ringa göromål. När hon nu vaktade som

bäst, kommo himmelens foglar, och foro qvittrande omkring sädes-högen,

såsom hade de velat begära några korn. Då rann sinnet till hos den elaka

jungfrun; hon fattade sop-qvasten, jagade bort de små foglarne, och sade

med vredesmod: »hvad viljen J här, J stygga foglar! icke kunnen J tänka,

att en förnäm jungfru, såsom jag, skulle smutsa sina händer att gifva

eder mat?» Sparfvarne flögo nu sin kos, satte sig på taket, och lade råd

huru de skulle löna den elaka prinsessan för hennes hårda ord. Då sade

den ena: »jag gifver henne, att hvarje gång hon trådar på marken skall

der vexa tistel och törne.» Den andra sade: »jag gifver, att hon skall

blifva ledare och ledare för hvarje dag hon lefver». »Och jag», tillade

den tredje, »vill gifva henne, att hvarje gång hon skrattar skola tåssor

och grodor hoppa ur hennes munn». Så ordadt, flögo de sin kos; men allt

gick i fullbordan såsom sparfvarne hade sagt, och ifrån den dagen blef

drottningens dotter ännu mycket ledare till åsyn, och styggare till

sinnes-art, än hon tillförene hade varit.

Styfmodern och hennes elaka dotter kunde nu icke längre lida, att se den

fagra konunga-dottern för sina ögon, utan satte henne att valla fä i

skogen. Den stackars jungfrun fick så vanka omkring i marken, såsom andra

vallpigor, och det tycktes henne ofta att hon led stor nöd och oförrätt.

Men den elaka prinsessan stadnade hos sin mor på kungs-gården, och

gladdes i sitt falska hjerta, att ingen fick se den väna konunga-dottern,

eller förnimma om hennes skönhet.

Det hände sig en dag, att den fagra vallpigan, satt i skogen och stickade

på en vante, medan hennes fä gick i bet. Då kommo några unger-svenner

farande förbi. När de fingo se den väna mön, der hon satt och sömmade så

trägen, blefvo de mycket betagna af hennes fägring, gingo fram, helsade

höfviskt, och sporde: »hvi sitter sköna jungfrun här och stickar så

fliteligen?» Konunga-dottren qvad:

»Napp, Napp, i vant’,

jag tänker få kungens son af Danemark.»

Vid detta tal blefvo svennerna förundrade, och bådo mön följa med till

kungs-gården. Men jungfrun ville icke lyssna till deras tal, utan gaf

dem röda guld-ringar, att de skulle lemna henne i frid. Svennerna drogo

derefter sina färde, och kommo hem. Men de kunde icke tröttna att

förtälja om den fagra vallpigan, som mött dem i skogen, och så blef

mycket taladt öfver hela kungsgården om hennes vänlek och rikedom.

När allt detta kom för den unga konunga-sonen, fick han en häftig åtrå

att se den fagra jungfrun, och förnimma om allt var sanning, såsom

svennerna hade förtäljt. Han drog nu på jagt med sina hökar och hundar,

och kom långt bort i skogen, till stället hvarest konunga-dottern satt

och stickade på sin vante. Prinsen gick fram, helsade höfviskt, och

sporde: »hvi sitten J här sköna jungfru, och sömmen så fliteligen?» Mön

qvad:

»Napp, Napp, i vant’,

jag tänker få kungens son af Danemark.»

När konunga-sonen hörde detta, blef han underlig till mods, och

frågade om icke vallpigan ville följa honom hem till hans gård. Då log

prinsessan; i detsamma föll en röd guldring ut ur hennes munn, och vid

hon reste sig för att gå, se, då runno röda rosor upp i hennes fot-spår.

Nu vändes konunga-sonens hug till henne, så att han bekände hvem han var,

och sporde om icke den unga mön ville blifva hans drottning. Prinsessan

jakade härtill, och lät honom tillika förstå, att hon icke var ringare än

han till ätt och härkomst. Derefter drogo de samman till kungs-gården,

och konunga-dottern blef prinsens gemål. Men alla unnade henne godt, och

konunga-sonen höll henne kär framför allt annat i verlden.

Vid dessa tidningar blef den elaka styfmodern ännu mera afundsam i sitt

hjerta, och tänkte icke så mycket på någonting, som huru hon skulle kunna

vålla sin styfdotters ofärd, och göra sin egen dotter till drottning

i hennes ställe. Då hände sig att der blef ett stort krig, så att

konunga-sonen måste fara bort; men drottningen var hafvande, och skulle

falla i barn-säng. Nu passade styfmodern tillfälle, drog hän till

kungs-gården, och visade sig mycket vänlig emot alla. Men när den unga

drottningen blef sjuk, och ingen var hos henne, for styfmodern med svek,

lade sin egen dotter i hennes ställe, och förbytte den rätta drottningen

till en liten and, som låg och samm i elfven utanför kungs-gården.

Någon tid derefter var örliget till ända, och den unga konungen drog hem,

full af längtan att återse sin fagra brud. När han nu kom i sof-stugan,

och fann den leda styf-systern på bädden, blef han mycket sorgsen, och

sporde hvi hans gemål blifvit så förändrad till utseende. Den svekfulla

styfmodern var genast redo, och svarade: ’det kommer sig af hennes

sjukdom, och går väl öfver’. Konungen sporde ytterligare: »fordom runno

gull-ringar fram hvarje gång min drottning log, nu rinna tåssor och

grodor; fordom växte röda rosor i hennes spår, nu växa tistel och törne:

hvad månde vara orsak till allt detta?» Men den elaka drottningen lade

snällt sina ord, och svarade: ’sådan hon är, blifver hon, och icke

annorlunda, intill dess att konungen kan taga blod af en liten and, som

simmar omkring i elfven’. Konungen sporde: »huru skall jag kunna få blod

af den anden?» Styfmodern sade: ’jo, det skall tagas emellan ny och

nedan’. Konungen gaf nu befallning, att man skulle fånga den lilla anden;

men fogeln undkom alla snaror, huru de ock månde läggas.

Om Thorsdags-natten, medan alla lågo i sin sömn, märkte väktarena huru en

hvit hamn, som i allo liknade drottningen, steg upp ur elfven och gick in

i köket. Prinsessan hade egt en liten hund, som hon mycket älskade. Han

kallades _Nappe_. När hon nu kom in i steger-huset, qvad hon:

»Nappe lille! min hund,

har nu någon mat att ge mig i qväll?»

’Nej men, har jag inte så, min fru!’ svarade hunden.

Konunga-dottern qvad:

»Troll-packan sofver väl hos min lille unge prins, på högan loft?»

’Ja men, gör hon så, min fru!’ sade hunden.

Konunga-dottern sade åter:

»Nu kommer jag här ännu två Thorsdags-qvällar, och sedan aldrig mer.»

Derefter suckade hon tungt, gick ned till elfven, och förbyttes i en

liten and, såsom tillförene.

Nästa Thorsdags-natt aflopp allt på samma sätt. Sedan folket gått till

hvila, märkte väktarena en hvit skepnad, som steg upp ur elfven och gick

in i köket. Såsom nu alla höllo den unga drottningen kär, undrade de

mycket häröfver, och gingo hemligen att lyssna hvad hon skulle säga och

göra. Men när konunga-dottern kommit in i steger-huset, qvad hon:

»Nappe lille! min hund,

har du någon mat att ge mig i qväll?»

’Nej men, har jag inte så, min fru!’ svarade hunden.

Konunga-dottern sporde åter:

»Troll-packan sofver väl hos min lille unge prins, på högan loft?»

’Ja men, gör hon så, min fru!’ sade hunden.

Drottningen fortfor: »nu kommer jag här ännu en Thorsdags-qväll, och

sedan aldrig mer». Derefter begynte hon bitterligen gråta, och återvände

till elfven, hvarest hon förbyttes till en liten and, som lekte om uti

vattnet. Men när männen förnummo allt detta, kom det dem underligt före,

så att de gingo lönligen till sin herre, och förtäljde honom hvad de hade

hört och sett. Då föll konungen i djupa tankar, och tillsade väktarena

att sända honom bud, när skepnaden skulle visa sig för tredje gången.

Tredje Thorsdags-natten, sedan alla gått till hvila, steg konunga-dottern

åter upp ur vattnet, och gick fram till kungsgården. När hon kommit in i

steger-huset, såsom hennes sed var, talade hon till sin hund, och qvad:

»Nappe lille! min hund,

har du någon mat att ge mig i qväll?»

’Nej men, har jag inte så, min fru!’ svarade hunden. Konunga-dottern

sporde åter:

»Troll-packan sofver väl hos min lille unge prins, på högan loft?»

’Ja men, gör hon så, min fru!’ svarade hunden.

Då suckade drottningen tungt, och sade: »nu kommer jag här aldrig mer.»

Derefter begynte hon bitterligen gråta, och gick ut för att vända

tillbaka ned i elfven. Men konungen hade stått bakom dörren, och lyssnat

till deras samtal. Vid nu skepnaden skulle gå sina färde, tog han sin

silf-bodda knif och sårade hennes venstra lill-finger, så att der kom

fram tre droppar blod. Då häfdes förtrollningen, drottningen vaknade

såsom ur en svår dröm, och sade: »hå! hå! stod _du_ der?» Derefter föll

hon med glädje sin man om halsen, och han bar henne upp på högan loft

till hennes jungfru-stuga.

Den unga konunga-dottern förtäljde nu sin gemål allt hvad henne hade

vederfarits, och de gladde sig af hjertat att åter få ega hvarandra.

Konungen gick så in till styfmodern, der hon satt vid sin dotters säng;

men den falska drottningen hade barnet på sin arm, och låtsade vara

mycket svag efter sin sjukdom. När nu konungen kom in, helsade han den

gamla troll-qvinnan, och sporde: »om någon ville förgöra min sjuka

drottning, och kasta henne i elfven, -- säg mig, hvad vore han väl värd

för lön?» Den elaka styfmodern tänkte icke att hennes svek var förrådt,

utan svarade genast: »jo, den vore väl värd att läggas i en spik-tunna,

och rullas utföre berget.» Då blef konungen vred, steg upp, och sade:

»så har du nu dömt din egen dom, och det skall gå dig såsom du sjelf har

sagt.» Trollpackan blef så lagd i en spik-tunna, och rullad utför berget,

och hennes dotter, den falska drottningen, fick göra samma färd. Men

konungen tog sin rätta drottning, och lefde med henne i frid och lycka.

Sedan var jag inte med längre.

B. Lilla Rosa och Långa Leda.

Ifrån S. Småland.

Det var en gång en konung och en drottning, som hade en enda dotter. Hon

kallades _Lilla Rosa_, och var både vän och vettig, så att hon hölls kär

af alla som sågo henne. Men efter någon tid dog drottningen, och konungen

fäste sig en annan gemål. Den nya drottningen egde likaledes en enda

dotter, men denna var högmodig till sinnes-art och stygg till utseende,

så att hon fick heta _Långa Leda_. De begge styf-systrarne växte nu upp

tillsammans i konungens gård; men hvar man, som såg dem, märkte en stor

åtskilnad dem emellan.

Drottningen och Långa Leda buro stor afund emot Lilla Rosa, och gjorde

henne all den orätt de förmådde. Men konunga-dottern var alltid mild och

undergifven, samt förrättade villigt sina sysslor, huru tunga de måtte

vara. Häröfver förbittrades drottningen ännu mer, och så blef hon allt

elakare och elakare, ju mer Lilla Rosa sökte vara henne till lags uti

allting.

Det hände sig en dag, att drottningen och de begge prinsessorna gingo

omkring och lustvandrade i trädgården, som låg invid konunga-salen. Då

hörde de huru örtagårds-mästaren talade till sin svenn, och bad honom

hemta en yxa, som blifvit glömd ibland träden. När drottningen förnam

detta, sade hon att Lilla Rosa skulle gå efter yxan. Örtagårds-mästaren

lade sig deremot, och menade, att så ringa göromål illa höfdes en

konunga-dotter; men drottningen stod fast vid sitt ord, och så fick hon

råda.

När nu Lilla Rosa kom uti lunden, såsom drottningen hade befallt, fick

hon se hvarest yxan låg; men tre hvita dufvor hade satt sig att hvila

på yx-skaftet. Då tog konunga-dottern bröd af sin dagvard, smulade det

i handen, räckte åt de små dufvorna, och sade vänligt: »stackars mina

små dufvor! nu fån J lof gå härifrån, för jag är tvungen att bära yxan

till min styfmoder.» Dufvorna åto ur jungfruns hand, gingo villigt bort

ifrån skaftet, och Lilla Rosa tog yxan, såsom henne var befaldt. Men hon

hade icke hunnit långt, förrän dufvorna begynte samtala med hvarandra,

och öfverlade hvad lön de skulle gifva den unga mön, som varit så huld

emot dem. Den ena sade: »jag gifver, att hon skall vara dubbelt så fager

som hon redan är.» Den andra sade: »jag gifver, att hennes hår skall

blifva förvandladt i guld-hår». »Och jag», tillade den tredje, »gifver,

att hvarje gång hon ler skall en röd guld-ring komma ur hennes munn».

Så taladt, flögo dufvorna sin kos; men allt gick i fullbordan, såsom de

hade sagt. När nu Lilla Rosa återkom till sin styfmoder, blefvo alla

förundrade öfver hennes oförlikneliga fägring, öfver hennes fager-gula

hår, och öfver de röda guld-ringarne som kommo fram när hon log. Men

drottningen forskade noga huru allt hade tillgått, och ifrån den stunden

bar hon ett ännu bittrare hat emot sin styf-dotter, än tillförene.

Den elaka styfmodern tänkte nu både dag och natt endast deruppå, huru

hennes egen dotter skulle blifva lika fager, som Rosa Lilla var. Till

den ändan lät hon hemligen kalla örtagårds-mästaren, och tillsade honom

huru han skulle göra. Derefter gick hon med de begge prinsessorna att

förlusta sig uti blomster-gården, såsom hennes sed var. När de nu gingo

förbi örtagårds-mästaren, yttrade denne, att han hade glömt sin yxa

ibland träden, och bad svennen gå att hemta den. Då sade drottningen, att

Långa Leda skulle gå efter yxan. Örtagårds-mästaren lade sig deremot,

såsom billigt var, och menade, att så ringa göromål föga höfdes en förnäm

jungfru; men drottningen stod fast vid sitt ord, och så fick hon råda.

När nu Långa Leda kom uti lunden, såsom drottningen hade befallt, fick

hon se hvarest yxan låg; men tre fager-hvita dufvor hade satt sig att

hvila på yxe-skaftet. Då kunde den elaka jungfrun icke tillbakahålla

sitt onda sinne, utan kastade stenar på foglarne, bannade dem, och sade:

»undan, J stygga foglar! Icke skolen J sitta här och smutsa yxe-skaftet,

som jag skall fatta om med mina hvita händer?» Vid detta tilltal flögo

dufvorna sin kos, och Långa Leda tog yxan, såsom henne var befaldt.

Men hon hade icke kommit långt derifrån, så begynte dufvorna tala sins

emellan, och öfverlägga hvad lön de skulle gifva den elaka jungfrun för

hennes ondska. Då sade den ena: »jag gifver henne, att hon skall vara

dubbelt så led som hon redan är.» Den andra mälte: »jag gifver, att

hennes hår skall blifva såsom ett törne-ris». »Och jag», tillade den

tredje, »gifver, att en padda skall hoppa ur hennes munn hvarje gång hon

skrattar». Så taladt, flögo de tre dufvorna sin kos; men allt gick i

fullbordan, såsom de hade sagt. När nu Långa Leda återkom till sin moder,

förundrade sig alla öfver hennes vederstyggliga utseende, öfver hennes

hår, som liknade en törnebuske, och öfver paddan, som kom utur hennes

munn hvarje gång hon log. Men drottningen bar mycken sorg öfver denna

stora olycka, och det säges, att hon och hennes dotter sällan logo efter

den dagen.

Styfmodern kunde nu icke längre lida att se Lilla Rosa för sina ögon,

utan traktade att förderfva och förgöra henne. I sådan afsigt lät hon

hemligen kalla en skeppare, som skulle fara till fjerran land, och

lofvade honom mycket gods, om han ville taga konunga-dottern om bord,

och sänka henne i hafsens djup. Skepparen dårades af guldet, som eljest

vållar så mycket ondt här i verlden, och bortförde lilla Rosa om natten,

såsom hennes styfmoder hade begärt. Men när fartyget lagt ut till sjös,

och kommit långt bort på villande haf, uppvexte en häftig storm, så att

skeppet förgicks med gods och folk, utom allenast Lilla Rosa. Hon fördes

af böljorna, intill dess hon kom på en grön ö, fjerran i hafvet. Här

dväljdes hon en rund tid bortåt, utan att höra eller se någon menniska;

hennes föda bestod af vilda bär och rötter, som växte i skogen.

En dag, när Lilla Rosa vandrade omkring på sjö-stranden, hittade hon

hufvudet och benen efter en hjort-kalf, som blifvit söndersliten af

vilda djur. Såsom nu köttet var friskt, tog konunga-dottern benranglet

och satte det på en stång, att de små foglarne skulle bättre skönja

det, och komma att få sig föda. Derefter lade hon sig på marken, och

sof en liten blund. Men hon hade icke sofvit länge, förr än hon väcktes

af en ljuflig sång, som var mycket skönare än någon man rätt kan fatta.

Lilla Rosa lyssnade till den fagra sången, och menade att hon drömde,

ty någonting så ljufligt hade hon aldrig sport eller förnummit. Vid hon

nu såg sig omkring, märkte hon att benranglet, som blifvit uppsatt till

föda åt himmelens små foglar, var förvandladt till en grönskande lind,

och kalf-hufvudet hade blifvit till en liten näktergal, som satt öfverst

i lindens krona. Men hvart endaste litet linde-löf klingade på ett

sällsamt vis, så att tonerna gåfvo ett underbart samljud; och den lilla

näktergalen satt derinom och slog sina slag så skönt, att hvem som hört

det, skulle förvisso tänkt, att han var i himmelen.

Efter den dagen, tycktes det konunga-dottern icke så tungt att dväljas

ensam på den gröna ön; ty när hon blef sorgsen, behöfde hon allenast gå

till den spelande linden, och hennes hjerta blef åter gladt. Likväl kunde

hon icke alldeles glömma sitt hem, utan satte sig ofta vid stranden, och

blickade med stor längtan utåt hafvet, hvars böljor vandra fria land och

land emellan.

En dag, när Lilla Rosa satt på sjö-stranden såsom hennes sed var, fick

hon se en fager snäcka, som seglade fram öfver hafvet. Uppå skeppet

voro många raska svenner, och deras höfding var en båld konunga-son.

När nu fartyget kom under ön, och skepps-männen fingo höra den ljufliga

sången som klingade öfver vattnet, tänkte de, att detta månde vara ett

förtrolladt land, och ville genast lägga ut till sjös igen. Men deras

höfding sade, att de icke skulle fara bort, innan han fått veta hvadan

den underbara sången kom, och så läto de honom råda. När nu konunga-sonen

kom i land, och fick höra lindens spel och näktergalens sång, blef han

underlig till mods, och tycktes honom, att han aldrig hade förnummit

någonting så skönt och ljufligt. Men ännu sällsammare föreföll det honom

när han kommit fram, ty under den grönskande linden satt en mö, hvars

hår glänste såsom guld, och hvars anlete var ljust som den hvitaste snö.

Konunga-sonen helsade den fagra jungfrun, och sporde om hon rådde öfver

ön. Rosa Lilla jakade härtill. Konunga-sonen sporde åter om hon var en

sjö-jungfru eller en vanlig menniska. Då förtäljde mön hvad äfventyr hon

hade genomgått, och huru hon af en storm blifvit kastad till den ensliga

ön; tillika berättade hon om sin ätt och härkomst. Då blef konunga-sonen

glad i hugen, och kunde icke fyllest prisa den unga möns vänlek och

fägring. De samtalade nu länge med hvarandra, och deras samspråk lyktades

så, att konunga-sonen frågade om Lilla Rosa ville följa honom hem och

blifva hans drottning, hvartill hon gaf sitt ja och samtycke. Derefter

seglade de bort ifrån ön, och kommo till konunga-sonens rike. Men Lilla

Rosa tog den grönskande linden med sig, och satte den vid kungs-gården.

Och linde-löfven spelade, och näktergalen sjöng, så att hela nejden hade

sin lust och glädje deraf.

När Lilla Rosa hade varit gift någon tid, föll hon i barnsäng, och födde

ett svenne-barn. Då tänkte hon på sin gamle fader, och skickade honom bud

om allt hvad henne hade vederfarits; men hon ville icke låta någon veta,

att drottningen varit skulden till hennes sorger. Vid dessa tidningar

blef konungen mycket glad, och med honom hans män, ty alla höllo Lilla

Rosa kär. Men drottningen och Långa Leda buro en stor harm att Rosa ännu

var vid lif, och gingo så till råds med hvarandra, huru de skulle vålla

konunga-dotterns ofärd.

Den falska styfmodern lagade sig derefter i ordning, och sade att hon

ville fara bort och helsa på Lilla Rosa. När hon kom fram, blef hon

emottagen på det aldra bästa; ty konunga-dottern ville icke minnas allt

det onda hennes styfmoder hade kommit å bane; men drottningen sjelf

ställde sig mycket vänlig, och talade många fagra ord. En afton sade

styfmodern till Lilla Rosa, att hon ville gifva henne en föräring till

minne af deras frändskap och kärlek. Styfdottern tänkte icke uppå något

svek, utan tackade för gåfvan. Då tog drottningen fram en silke-sömmad

serk, som var stickad med guld i hvarendaste fåll. Men den fagra serken

var argt förtrollad, så att när Lilla Rosa drog den uppå, blef hon

plötsligen omskapad till en gås, som for ut genom vind-ögat och kastade

sig i hafvet. Men som konunga-dottern egde ett fager-gult hår, så

fick gåsen gyllene fjädrar. I samma stund upphörde linden att spela,

näktergalen tystnade med sin sång, och hela kungs-gården uppfylldes med

sorg och bedröfvelse. Mest af alla sörjde Rosa Lillas gemål, den unge

konungen, och han ville icke låta hugsvala sig.

Om nätterna, när månen sken, och konungens fiskare voro ute på hafvet

att vittja sina nät, blefvo de varse en fager gås med gyllene fjädrar,

som låg och gungade på böljorna. Häröfver undrade de storligen, och det

tycktes dem vara ett märkligt järtecken. Men en natt samm den fagra gåsen

fram till fiskarens båt, och begynte samtala med honom. Gåsen helsade,

och sporde:

»God qväll, fiskare! Huru står det till der hemma på kungsgården? --

Spelar min lind?

Sjunger min näktergal?

Gråter min lille son?

Gör min herre sig någonsin glad?»

När fiskaren hörde detta och igenkände drottningens röst, blef han

underlig till mods, och svarade:

’Der hemma på kungsgården står illa till: --

Din lind spelar inte.

Din näktergal sjunger inte.

Din son gråter både natt och dag.

Din herre gör sig aldrig någonsin glad.’

Då suckade den fagra gåsen, och tycktes vara mycket bedröfvad. Hon qvad:

»Stackare jag!

som nu på blåa böljor far,

och aldrig mer kan bli det jag varit har. --

God natt, fiskare! -- Jag kommer här två gånger till, och sedan aldrig

mer.»

I samma stund försvann fogeln; men fiskaren for hem och förtäljde den

unge konungen, sin herre, hvad han hade hört och förnummit.

Konungen gaf nu befallning, att man skulle fånga den gyllene gåsen, och

lofvade fiskarena en stor belöning, om de kunde fullgöra hans uppdrag. Då

tillagade männen sina snaror och annan redskap, samt gåfvo sig ut på sjön

att vittja sina nät. När så månen hade gått upp, kom den fagra guld-gåsen

åter simmande öfver böljorna fram till deras båt. Hon helsade, och sade:

»God qväll, fiskare! huru står det till der hemma på kungsgården? --

Spelar min lind?

Sjunger min näktergal?

Gråter min lille son?

Gör min herre sig någonsin glad?»

Fiskaren svarade såsom förra gången:

’Der hemma på kungsgården står illa till. --

Din lind spelar inte.

Din näktergal sjunger inte.

Din son gråter både natt och dag.

Din herre gör sig aldrig någonsin glad.’

Då blef den fagra gåsen mycket bedröfvad, och qvad:

»Stackare jag!

som nu på blåa böljor far,

och aldrig mer kan bli det jag varit har. --

Svenska folk-sagor och äfventyr. Första delen (häfte 1 och häfte 2) · 第 8 / 33 题

När det led på tiden, att den unga mön skulle föras ut till draken, gick