C. Guld-hästen, Mån-lyktan och Jungfrun _Svenska folk-sagor och äfventyr. Första delen (häfte 1 och häfte 2)

Ifrån Uppland.

Det var en gång två fattiga pojkar, som hvarken hade far eller mor,

utan måste gå i bygden och tigga sitt uppehälle. Medan de så vandrade

omkring, kommo de en dag till ett åkerfält, hvarest säden stod mer än

mans-hög. Då sade den äldste: »låt oss plocka några ax, vi ha ännu icke

fått någon dagvard.» Den yngre brodern samtyckte härtill, och pojkarne

gingo. Men rätt som det var kom der en man gåendes emot dem; han var icke

liten, och hade dertill ett mycket bistert utseende. Resen sporde: »hvem

har gifvit eder lof att plocka ax på min åker?» Pojkarne svarade: ’vi

tänkte, du skulle icke vredgas deröfver; vi voro så hungriga, och du har

likväl mycket qvar’. Nu ställde sig jätten helt vänlig, och sade: »jag

är icke heller vred; men om j viljen följa mig hem, skolen j få äta eder

mätta, och icke behöfva gå omkring att leta ax.» Detta förslag likade

den äldste pojken öfvermåttan väl; men hans broder tänkte att jätten väl

kunde hafva något svek i sinnet, och ville derföre icke gifva sig i hans

våld. Pojkarne höllo så rådplägning med hvarandra. Den äldste sade: »jag

tror vi gå med honom.» ’Nej,’ genmälte den yngre, ’jag tror det är bäst

vi låta bli.’ Den äldste invände: »vi kunna ju följa med; om der icke är

godt, gå vi väl dädan.» -- Resen sporde nu om pojkarne ville komma med

honom eller icke. ’Ja, visst komma vi,’ svarade den äldre; och så följde

bröderna med jätten hem till hans stuga.

När de kommit fram, förde jätten dem in i en liten kammare, och gaf dem

så mycken förplägnad, att de aldrig haft det bättre. Han gick derefter

ut, och stängde igen dörren. Då sade den äldre pojken: »var jag inte

klok, jag, som ville följa med jätten? Nu hafva vi godt, och slippa gå

omkring i bygden att tigga.» Den yngre svarade: ’vi ha ännu icke sett

huru allt lyktas. Det likar mig illa, att vi blifvit instängde, och icke

få gå och komma, såsom vår sed är.’ Den äldre pojken ville icke lyssna

till detta tal, utan lade sig att sofva; men den yngre ställde sig på

lur vid dörren, för att speja hvad som tilldrog sig utanföre i stugan.

Det led så några dagar. Bröderna hade ingen brist på mat; men höllos

alltjemnt innestängda.

En qväll, när pojken efter sin vana stod och tittade genom en springa på

väggen, märkte han, huru jätten kom in i stugan och begärde fram mat.

Medan resen åt, sporde han sin hustru, om icke de begge pojkarne snart

voro tillräckligt gödda. Jätte-qvinnan svarade: »den ene är hullig nog;

med den andre är det, som det kan.» Jätten sade: ’mig tyckes att de borde

vara feta, om du eljest gifvit dem tillräcklig mat. Jag far nu bort och

bjuder våra fränder på gästabud; du kan under tiden slagta pojkarne, så

att vi må äta upp dem i morgon.’ När pilten förnam detta tal gick han

bort till sin broder, väckte honom, och förtäljde hvad han hade hört och

sett. »Det kan icke vara sannt såsom du säger,» sade den äldste, och smög

sig förskräckt fram till väggen. Vid han nu koxade genom borran, hade

tussen just lyktat sin måltid, och ropade åt tjenste-mön, att hon skulle

gå efter vatten. »Har du glömt,» sade resen, »att jag vill dricka hvarje

gång jag ätit.» Träl-qvinnan undskyllade sig, att det var så mörkt,

hon kunde icke hitta vägen till källan. »Tag då min mån-lykta!» mälte

jätten med hård röst. Träl-qvinnan tog nu ifrån väggen en lykta, som sken

likt månen i dess fylle, och gick så att hemta vatten. När jätten hade

druckit, talade han åter till sin hustru: »jag sadlar nu min guldhäst,

och rider bort att bjuda gäster. För emellertid ut pojkarne, att du icke

må glömma dem.» Derefter gick han bort. Men då den äldste pojken hörde

detta samtal, räddes han högeligen, och bad sin yngre broder hitta på

råd, att frälsa deras lif. Pojken svarade: »var tröst! jag torde väl

finna någon utväg.»

När det lidit en stund på qvällen, kom jätte-qvinnan in till de begge

pojkarne. Hon ställde sig mycket vänlig, och talade många fagra ord.

»Följen mig små piltar,» sade hon, »så kunnen J se eder om i stugan; J

skolen få ligga der i natt.» Bröderna gjorde såsom hon bad, ehuru den

äldste var mycket rädd. Käringen lät dem nu lägga sig i sängen, lade sig

sjelf bredvid, och insomnade hårdt. Men när det led emot midnatt, steg

den yngste pojken upp, och lade ett eldstål öfver jätte-konans hufvud; ty

han visste väl, att stål har makt öfver jättar och andra troll, så att om

det lägges öfver dem medan de sofva, kunna de icke vakna förr än dager

blir ljus. Käringen föll nu i en djup sömn, och sof till andra dagen;

men pojken väckte sin broder, och smög med honom ut ur stugan, hvarefter

bröderna skyndsamt lupo sina färde.

Emot dagningen kommo piltarne till en stor gård, hvarest de klappade

på och beddes få låna hus. Bonden, som egde gården, sporde hvadan de

voro, medan de kommo så sent till herberge. Bröderna förtäljde nu sitt

äfventyr, huruledes de med stor nöd hade flytt ifrån jätten. Då undfick

mannen dem väl, och gaf dem mat, dryck och hvad annat de behöfde. Han

sade: »icke många äro de som med lifvet kommit ur jättens våld. Akten er

allenast, att han icke åter lockar eder. Men han har ingen makt, så länge

J ej gån öfver det breda diket, som löper emellan våra åkrar.» Pojkarne

tackade bonden för hans goda råd, och lofvade i allt göra såsom han hade

sagt.

Fram emot middagstiden kom jätten ridande på sin guld-häst, och stadnade

invid det breda diket. Men hans gångare hade gyllene hår, och var så

fager, att det blänkte och skimrade hvar helst den gick fram. När nu

resen fick se de begge pojkarne, ropade han och sporde, hvarföre de lupit

ifrån honom. Han begynte tillika orda mycket fagert snack, och sade:

»följen mig tillbaka, små piltar! jag vill gifva min guld-häst åt den ene

af eder; den andre skall få så fager en kunga-dotter, som jag har i mitt

våld.» Men pojkarne lyssnade icke till hans lockelser, utan lupo sin kos;

och började så åter gå omkring i bygden och tigga.

När de hade vandrat både länge och väl, kommo de omsider till en stor

kungsgård, hvarest de gingo in och begärde tjenst. Konungen, som rådde

öfver kungsgården, fattade behag till den yngste pojken för hans

hurtighets skull, och upptog honom ibland sina svenner; men den äldre

brodern gick omkring och tiggde, såsom förut. Det stod så om en rund

tid, och svennen var väl liden af alla. Men när den äldre pojken fick

veta hvad lycka hans broder hade gjort vid hofvet, blef han mycket

afundsam, och ville icke gifva sig tillfreds, förr än äfven han kommit

i tjenst hos konungen. Hofmannen bad nu för sin broder, och denne blef

antagen till stall-svenn. Men lika som den yngste pojken var af alla väl

omtalad, så blef stallsvennen illa liden, för sin falskhet och elakhet.

Häröfver bar han stor harm i sitt hjerta, och tänkte icke så mycket på

någonting, som huruledes han skulle förderfva sin broder och sjelf vinna

konungens ynnest.

Konungen gick en dag till stallet, för att skåda sina fålar. När han

skådat dem alla rundtomkring stadnade han vid den gångaren, på hvilken

han sjelf plägade rida, strök honom på länden, och sade till sina

män: »sägen mig, hvar i verlden såg man en häst, så god som denna?»

Stallsvennen tog genast till orda: ’Herre, konung! visserligen är eder

gångare fager; men jag vet en annan, som långt öfvergår honom.’ Konungen

blef uppmärksam och sporde: »hvar finnes den hästen, och hvem kan

skaffa mig den?» Stallsvennen sade: ’jag tror icke att någon kan skaffa

den fålen, utom min broder. Han lärer ock bäst veta hvar den finnes.’

Konungen fick nu en stor lust att ega hästen, hvarom han hört så mycket

talas, och befallte hofmannen fara bort och hemta den. Hofmannen var

icke mycket rädd; likväl hade han hellre stadnat hemma. Men stallsvennen

gladdes i sitt hjerta, och menade att hans broder väl knappast skulle

återkomma ifrån den resan.

Hofmannen rustade sig nu till, och började sin färd. När han kom till

bondens gård, gick han in, helsade höfviskt, och beddes ett godt råd huru

han skulle uträtta konungens ärende. Men då bonden igenkände pojken, som

hade rymt ifrån jätten, undfick han honom vänligt, och lofvade bistånd i

allt hvad han förmådde. De öfverlade så med hvarandra, och slutet blef

som jag nu vill förtälja.

Om aftonen, sedan sol gått i skog, smög hofmannen fram till jättens

boning. Han hade bundit en käpp vid ändan af ett tåg, och kastade käppen

in genom stalls-gluggen. Sålunda klättrade han uppför väggen. När han

nu hade kommit upp till gluggen, drog han repet efter sig och hissade

sig ned, intill dess han kom uti jättens fåla-hus. Derefter sadlade han

tussens guldhäst, öppnade dörren, och red skyndsamt bort. När han så kom

till bondens gård, blef en stor glädje att hans företag hade väl aflupit.

Men hofmannen ville icke länge dväljas der, utan gjorde sig genast redo,

och for hem till kungsgården. Då blef en stor undran öfver den fagra

guld-hästen, och mest af alla förundrade sig konungen sjelf. Ifrån den

dagen steg hofmannen allt mera i gunst hos sin herre; men stall-svennen

harmades öfver hans lycka, och unnade sin broder intet godt.

En dag gick konungen till stallet, för att skåda sina fålar, såsom hans

sed var. När han skådat dem alla rundtomkring stadnade han vid jättens

guldhäst, klappade den på länden, och talte till sina män: »sägen mig,

hvar i verlden såg man väl en sådan kostbarhet som denna?» Männen

jakade att dess like näppeligen stod till finnandes. Men den svekfulle

stallsvennen var genast redo, och mälte: »Herre, konung! visserligen är

eder guldhäst en sällsynt klenod; men jag vet en annan dyr-grip, som vida

öfvergår honom i kostbarhet.» Vid detta tal blef konungen uppmärksam,

och sporde hvarom frågan var. Då begynte stallsvennen orda både vidt

och bredt om den sköna lyktan, som sken klarare än månen i dess fylle.

Konungen återtog: »hvar finnes den lyktan, och hvem kan skaffa mig den?»

Stallsvennen sade: ’jag tror icke att någon kan skaffa eder den lyktan,

utom min broder. Han lärer ock bäst veta hvar hon finnes.’ Konungen fick

nu en stor lust att ega mån-lyktan, hvarom han hört så mycket talas, och

befallte hofmannen draga bort och hemta den. Hofmannen var icke mycket

rädd; likväl hade han gerna stadnat der han var. Men stallsvennen gladdes

i sitt falska hjerta, och menade, att hans broder näppeligen skulle

återkomma ifrån den färden, såsom förra gången.

Hofmannen rustade sig nu till, och begaf sig på väg. När han kom till

bondens gård gick han in, tackade för sist, och beddes ett godt råd huru

han skulle erhålla jättens mån-lykta. Bonden undfick honom på det bästa,

och lofvade bistånd i allt hvad han kunde. När de så hade samspråkats,

tog hofmannen farväl, och gaf sig ensam på färd till den grymme jätten.

Fram på aftonen, sedan det blifvit skumt, kom resen hem ur skogen. Han

hade varit borta hela dagen, och var mycket hungrig. När han nu lyktat

sitt qvällsmål, hade trälqvinnan förgätit hemta vatten. Då blef jätten

misslynt, och sade: »har du glömt att jag vill dricka, hvarje gång jag

har ätit?» Tjenstemön undskyllade sig, att det var så mörkt, hon kunde

icke hitta vägen till källan. »Tag då min mån-lykta,» röt jätten med

vred stämma. Qvinnan lät icke säga sig detta två gånger, utan ryckte

den fagra lyktan ifrån väggen, och skyndade bort till källan. Men

hennes färd aflopp emot förmodan; ty vid det hon lutade sig ned, var

hofmannen tillreds, grep henne i fötterna, och ställde henne på hufvudet

i brunns-hålet. Derefter tog han den fagra lyktan, som sken likt månen

i dess fylle, och lopp hastigt derifrån. När han nu kom till bondens

gård, blef en stor glädje att hans företag hade lyckats. Men hofmannen

ville icke länge dväljas der, utan gjorde sig genast redo, och for till

kungsgården. Här blef en stor undran öfver den kosteliga mån-lyktan,

och mest af alla förundrade sig konungen sjelf. Efter den dagen blef

hofmannen ännu mera kär för sin herre, och aktades ypperst ibland alla

hans tjenare. Men stallsvennen bar afund emot honom i sitt hjerta, och

tänkte alltjemt på råd, huru han skulle förderfva sin broder.

Någon tid derefter gick konungen åter igen till stallet, för att se sina

fålar. Då han förlustat sig med att skåda dem alla, vände han sig till

sina män och sade: »icke lärer det finnas någon konung, som kan berömma

sig att ega större dyrbarheter än dem jag har; och vet jag ingenting som

fattas mig.» Alla jakade härtill; men den svekfulle stallsvennen var

genast redo, och mälte: »Herre, konung! visserligen besitter du många

kostliga gripar; men jag vet en klenod, som vida öfvergår dem alla.» När

konungen hörde detta, blef han mycket förundrad, och sporde: »hvarom

talar du, och hvem kan skaffa mig den klenoden?» Då begynte stallsvennen

orda både vidt och sidt om den fagra konungadottren, som var i jättens

gård, och lyktade så sitt tal: »icke kan jag skaffa dig den unga mön;

icke heller vet jag någon annan, som kan göra det, utom min broder. Han

lärer ock bäst veta, hvarest hon finnes.» Konungen fick nu en häftig

åtrå att ega den sköna prinsessan, hvars fägring prisades så högt,

och befallte hofmannen draga bort och hemta henne. Hofmannen var icke

mycket rädd till sinnes; likväl hade han hellre stadnat der han var. Men

stallsvennen gladde sig, och menade, att detta väl torde blifva den sista

resan för hans broder.

Hofmannen rustade sig nu och red till bondens hemvist, såsom förra

gången. Han gick in, tackade för sist, och beddes ett godt råd, huru han

skulle vinna konunga-dottern ut ur jättens gård. När de hade rådsammats,

sade bonden: »ditt förehafvande är svårt, och jag vet icke rätteligen

huru det kan aflöpa; ty konunga-dottern sitter i högan loft, inom en

förtrollad bur. Likväl är mitt råd, att du fäster jern-kilar i väggen,

och så går upp till henne. Sedan står att se, om lyckan vill vara eder

gunstig.» Hofmannen tackade för gubbens råd, och sade sig vilja följa

det. Han tog derefter afsked, och vandrade till jättens stuga; men bonden

unnade honom väl, och afbidade med oro hans återkomst.

Om qvällen sedan det blifvit mörkt, fästade hofmannen kilar i väggen,

och kom sålunda upp i högan loft. Men jungfru-buren, hvarest prinsessan

satt fången, var förtrollad, så att ingen skulle kunna öppna låset,

utom allenast den, som af ödet var bestämd att blifva möns brudgum. När

nu konunga-dottern fick se den raske ungersvennen, gladdes hon i sitt

hjerta; men låset sprang upp af sig sjelf, så att hofmannen kom in i

buren. Han förtäljde derefter sitt ärende, och frågade om prinsessan

ville följa honom. Härtill var hon villig, och gjorde sig straxt redo.

När de nu gingo utför väggen, höll ungersvennen henne fast, att hon icke

skulle falla, hvilket mön lät sig väl behaga. Derefter drogo de hastigt

bort, och kommo till bondens gård. Men hofmannen ville icke bida, utan

tog farväl af den rådkloke gubben, och lagade sig tillreds att fara hem.

De färdades så till kungsgården; men under vägen fattade ungersvennen en

häftig kärlek för den fagra mön, så att han trodde det skulle blifva hans

död, om någon annan fick ega henne.

När de nu voro framme, blef stor glädje öfver hela konungens gård, att

hofmannen kommit tillbaka; ty alla höllo honom kär, förutan hans broder,

den elake stallsvennen. Konungen gick derefter att skåda sin unga brud,

och det tycktes honom, att han aldrig hade sett en fagrare qvinna. Men

vid han skulle tala henne till, se! -- då kom den förtrollade buren

tillbaka, och ingen kunde öppna låset, utom allenast han, som frälsat

prinsessan ur jättens våld. Nu förstod konungen, att mön icke var bestämd

att tillhöra honom. Han lät derföre tillreda ett präktigt bröllop, och

gaf konungsdottern till brud åt den raske hofmannen, som för henne hade

genomgått så mycken farlighet. När brölloppet hade stått med lust och lek

i långan tid, tog konungen farväl af dem begge, och sände dem med stort

följe hem till prinsessans fader. Här blef icke liten fröjd öfver hela

riket, att konungen hade återfått sin enda dotter. Men hofmannen och hans

gemål lefde lyckligt tillsammans i många, många år. Och när konungen,

som var prinsessans fader, blef död, vardt hofmannen tagen till konung

öfver riket. Der lefver han, efter hvad jag hört sägas, och styrer landet

lyckosamt ännu i denna dag.

Half-Trollet, eller De Tre Swärden.

Ifrån S. Småland.

Åtskilliga liknande drag förekomma i inledningen till den =Tyska=

Folk-Sagan: »_Der junge Riese._» Se GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~,

Th. II, N:o 90, ss. 24-34.

* * * * *

Det var en gång en smed, »och mången är väl det», såsom alla sagor pläga

begynna. Han hade lyktat sitt vår-arbete, och skulle ge sig ut åt skogen

att hugga ved till en kol-mila. När han ätit dagvard och var tillreds att

gå, sade han till sin hustru: »du kommer väl till mig med middags-mål,

ute vid tall-dungen?» Qvinnan lofvade göra såsom hennes man hade sagt.

Smeden gick derefter åt skogen, och begynte hugga. När det nu led emot

middagen, kom hans hustru, såsom det tycktes, till honom med mat.

Mannen åt. Derefter lade han sig att »hvila middag», såsom seden är om

sommar-tid, och sof en stund på qvinnans arm.

När de hade sofvit en blund steg hustrun upp och gick sin väg, men tog

smedens yxa med sig. »Hvad skall du med yxan?» sporde smeden. »Der hänga

ju fyra yxor hemma på yx-hänget?» Qvinnan svarade icke, utan fortsatte

sin färd. Detta tycktes mannen underligt vara; men han tänkte: »hon

ställer väl yxan vid någon buske, hvarest jag kan återfinna den.» Smeden

begynte så åter stapla ihop ved till sin kol-mila.

Efter någon stunds förlopp, kom smedens hustru gåendes till sin man med

middagsmål. Hon frågade: »vill du inte äta din middag? det är redan långt

lidet på dagen.» Smeden vardt förundrad och genmälte: ’äta nu? Hvad är

det för ätande?’ »Ja,» ursäktade sig hustrun, »visst har jag kommit att

dröja öfver tiden; men så har jag likväl icke varit sysslolös. Jag har

bakat, att du skulle få bröd, jag har kärnat, att du skulle få smör.»

Då blef smeden ännu mer förundrad, och tänkte vid sig sjelf, att det

väl måtte vara illa bestäldt. Han satte sig derefter att äta hvad han

förmådde; men talade inte, utan tycktes honom rådligast låta allting vara

som det var.

Vid pass sju år efter denna tilldragelse, hände sig, att smeden en afton

stod på sin ved-kast och högg qväll-ved. Då kom der gåendes en »here»

(pojke), som bar en yxa på armen. Smeden sporde: »hvad fattas din yxa?

Skall den bo’s (lagas) eller äggvällas?» Pojken svarade icke. Smeden

tog nu yxan, och beskådade henne mycket noga. Han sade: »det felar yxan

ingenting; men skam far i mig! är det icke _min_ yxa.» Då mälte heren:

’är det eder yxa, så ären J ock min fader.’ Smeden måste nu kännas vid

sin son, såsom han hade känts vid sin yxa, gick derföre mycket bekymrad

in till sin hustru och förtäljde, att der vore kommen en liten pojke, som

han ville hafva sig till hjelp i smedjan. Men hustrun ville inte höra

talas om någon tillökning af hushållet, som, menade hon, redan förut var

stort nog. Först efter många böner, lyckades det mannen att öfvertala

henne. Pojken fördes så in i stugan, fick mat och kläder, och följde om

dagarne sin fader uti smedjan.

Det led nu en tid bortåt. Heren var både qvick och villig, och dertill

mäkta stark, eftersom hon var _hälften Christen och hälften Troll_. Men

han var tillika mycket tunghållen, och hade ett ’så godt mat-hjerta’,

att hans fader till sluts icke såg sig god att föda honom längre. Smeden

gick derföre en dag fram till kungsgården och sporde, om icke konungens

köksmästare ville hafva en pojke till sitt biträde i köket. »Jo», mälte

kocken, »jag behöfver honom nu som aldra bäst. Låt pilten komma hit, ju

förr, desto hellre.» Då vardt smeden glad, och tänkte vid sig sjelf:

»kommer min son till kungsgården, lärer han väl någon gång få äta sig

mätt.» Mannen gick så hem, och förtäljde huru hans ärende hade aflupit.

När heren förnam dessa tidningar, sade han: »fader, nu är min begäran,

att J smiden mig tre svärd: ett, som väger tre lispund, ett som väger

sex lispund, och ett som väger tolf lispund. Dessutom skolen J skaffa mig

tre _linne-rockar_, en till hvardera svärdet. Gören J detta såsom jag

beder, vill jag vinna så mycket medel, att J aldrig skolen smida mer för

nödtorft». Den fattige smeden fick ett stort bekymmer att samla så mycket

jern och stål, som tarfvades till de tre svärden; men han dristade icke

göra sin son emot. När nu allt var redo efter pojkens begäran, vägde det

tredje svärdet icke mer än ellofva pund; ty ett lispund jern hade bränts

bort i härden. Då blef heren vred, och sade: »voren J icke min fader,

såsom J det ären, skullen J sjelf få pröfva edert verk. Nu står hårdt, om

jag dermed kan göra mig något gagn.» När smeden såg sin sons vrede blef

han rädd, och teg; men han tänkte vid sig sjelf: »svärdet torde blifva

dig tungt nog att sköta, ändock att du är stark. Jag vet väl hvad möda

det kostat mig att lyfta det ifrån härden till städet.» -- Pojken tog så

de tre svärden och de tre linne-rockarne, och gömde dem under en jordfast

sten. Derefter gick han med sin fader till kungs-gården, och kom i tjenst

hos kocken, såsom lofvadt var.

Det hände sig en gång, att konungen, som rådde öfver landet, var ute i

leding. Då uppstod en häftig storm och sjö-gång, så att alla trodde det

skeppet, med allt hvad deruppå var, skulle förgås i hafvet. Men den hårda

väderleken förorsakades af trenne hafs-troll; och de ville icke släppa

konungen i land, med mindre han tillförene åt dem utlofvat sina tre fagra

döttrar. När nu konungen kom hem till sitt, lät han utgå ett påbud, att

om det funnes någon man och kämpe, som ville våga sitt lif och frälsa de

tre prinsessorna, skulle han få en af dem till gemål, och dertill blifva

konung öfver halfva riket. Men ingen kämpe var så båld, att han tröstade

en kamp emot de förskräckliga hafs-trollen, utom allenast en skräddare,

som ställde sig mycket dristig, och lofvade göra allt hvad han förmådde.

När det led på tiden att konunga-döttrarne skulle utlemnas till

hafs-trollen, blef en allmän sorg och jemmer öfver hela konungariket;

men aldramest sörjde konungen och hans gemål, drottningen. Den äldsta

prinsessan blef så förd ned till hafvet med mycken ståt, och allt folket

följde henne på vägen. När de nu kommit till hafs-brädden satte sig mön

på den hvita sanden, stödde hand emot kind, och fällde modiga tårar. Men

den manhaftige skräddaren glömde bort sina stora ord, och kröp upp i ett

högt träd, som växte på samma ställe.

Emedlertid gick heren till sin mästare, och beddes orlof att gå ut i

staden och förlusta sig en stund. Kocken biföll hans begäran, men bad

honom icke dröja länge borta. Pojken sprang derefter hem, tog svärdet,

som vägde tre lispund, drog linne-rocken öfver sina kläder, lockade

sin hund, och vandrade vägen framåt hafs-stranden. När han nu kom till

stället, hvarest konungadottern satt, gick han fram, helsade henne

höfviskt, och sporde: »hvi sitter sköna jungfrun här så ensam och

sorgelig?» Prinsessan genmälte: ’jag må väl vara sorgefull; min fader

har varit i sjönöd, och lofvat mig åt ett grymt hafs-troll. Jag rädes,

det kommer snart och tager mig, arma jungfru.’ Pojken frågade: »finnes

då i hela er faders rike ingen man och kämpe, som kan frälsa edert lif?»

’Jo,’ svarade prinsessan, ’det sitter en skräddare här i detta träd. Han

har lofvat göra hvad han kan.’ Vid nu heren vände sig om, och såg hvarest

skräddaren satt högt i gran-toppen, log han, sägande: »Jungfru! sätten

icke eder lit till en sådan kämpe. Men om J viljen löska mig en stund,

skall jag frälsa edert lif.» Detta tycktes konungadottren vara en dristig

begäran; men i sin stora nöd tordes hon icke neka. Då talade pojken till

sin hund: »liten _Trogen_, sitt troget på vakt!» derefter lade han sitt

hufvud på jungfruns knä, och hon löskade honom. Skräddaren satt tyst i

granen, och såg deruppå. Men konungadottern drog en röd silkes-tråd utur

sin tröja, och flätade oförmärkt in i herens långa hår-lockar.

I detsamma hördes ett starkt gny och buller ifrån sjön, böljorna gingo

högt upp på land, och fram ur djupet kom ett hiskeligt hafs-djur, som

hade tre hufvuden. Trollets hund var så stor som en årsgammal tjur-kalf.

Vidundret sporde: »hvar är konungadottern, som blifvit mig lofvad?»

Pojken genmälte: ’hon sitter här. Men du må väl gå så nära, att vi få

talas vid.’ Trollet sade: »ämnar du, lille byting, drifva gäck med

mig?» ’Nej,’ svarade heren, ’jag har kommit för att kämpa om den unga

prinsessan.’ »Ja, väl,» mälte trollet, »men då skola vi låta våra hundar

dragas först.» ’Dermed är jag nöjd’, sade heren.

Pojken och hafs-trollet hetsade nu sina hundar till strid, och der blef

ett argt slagsmål emellan dem. Leken ändades så, att pojkens hund, den

lille Trogen, bet trollets hund i halsen, till dess blodet förrann och

hafs-hunden blef liggande död på sanden. Då sade heren: »nu ser du

hvad affärd din hund har fått; det skall gå dig likaledes.» Han gick

derefter fram emot trollet, drog sitt svärd, som vog tre lispund, och

högg till, så trollets alla tre hufvuden dumpo (föllo) i sjön. Detta

blef hafs-trollets bane. När jungfrun såg denna färd, utbrast hon med

stor hjertans glädje: »nu är jag frälsad!» Hon bad så att den främmande

kämpen skulle följa henne hem till kungs-gården, och der undfå heder

och belöning för sin stora tjenst. Men heren nekade härtill och sade,

att hans bistånd var en ringa och lumpen ting, hvarom icke vore värdt

att mycket orda. Pojken grep derefter några perlor och smycken, som

hafstrollet hade burit, tog ett höfviskt farväl af konunga-dottern, och

vandrade skyndsamt sina färde.

Medan detta timade, satt den manhaftige skräddaren i grantoppen och

afbidade stridens utgång med stor räddhåga. När nu faran var förbi, kröp

han hastigt ned, drog sin värja, och tvingade konunga-dottern aflägga

ed, det han och ingen annan varit den som frälsat henne. Derefter gingo

de samman till kungs-gården, och lärer hvar man väl kunna veta hvad

glädje det blef, när prinsessan kom oskadd tillbaka. Konungen lät genast

tillreda ett stort gästabud, men skräddare-svennen sattes vid hans sida,

och blef hållen för den yppersta kämpe vid hela hofvet.

Andra dagen skulle den medlersta prinsessan föras ut till hafs-trollet,

och der blef nu samma sorg som förut. Men såsom den tappre skräddaren

hade frälsat den äldsta konunga-dottern, tänkte mången, att han väl

ock skulle frälsa hennes syster. Man satte derföre mycken lit till

skräddare-svennen, och sjelf lät han icke fattas stora och stolta ord.

Den unga prinsessan fördes derefter ned till hafvet, och allt folket

ledsagade henne på vägen. När de nu kommo fram, satte konunga-dottern sig

ned på hafs-brädden, och grät bitterligen, så att hennes tårar föllo på

den hvita sanden. Men skräddaren tyckte det icke vara rådligt stadna der

han var, utan klef upp i granen, och gömde sig emellan dess grenar, såsom

förra gången.

Medan detta tilldrog sig, gick heren till sin husbonde och sade:

»mästare! gifven mig orlof att gå ut i staden och förlusta mig. I går

hann jag föga se mig omkring.» Kocken svarade: ’om skräddaren vinner

seger öfver trollet, blir här i dag ett större gästabud än i går, och

jag är ensam att tillreda maten. Der borta står ett kar, som rymmer

aderton såar vatten; jag har ingen som hjelper mig att få in ett enda

ämbar.’ Då frågade heren, om han fick gå bort, sedan han hade fyllt

vatten-karet. Kocken samtyckte härtill, och tänkte vid sig sjelf, att

det väl vore afton, innan karet kunde fyllas. Men pojken fattade det

stora karet emellan händerna, sprang till brunnen, och uppdrog det så

fullt, att vattnet lekte öfver alla bräddar. Dertill tog han fram några

sköna perlor, och stack sin mästare i handom, hvilket denne lät sig väl

behaga. När nu kocken förnam pojkens ofantliga styrka, tordes han icke

vidare neka till hans bön, utan sade: »gack i frid, men dröj icke länge

borta!» Pojken sprang så hem efter svärdet, som vog sex lispund, drog

linne-rocken öfver sina kläder, lockade sin hund, och vandrade vägen fram

emot hafvet.

När han kom till stället, hvarest konunga-dottern satt på sjö-stranden

och grät, blef skräddaren öfvermåttan glad, der han krupit upp i

gran-toppen. Men pojken lät icke märka sig, utan gick fram till

prinsessan, helsade henne höfviskt, och sporde: »skön jungfru! hvi

sitten J här så sorgsen och allena?» Konungadottern svarade: ’jag må

väl vara sorgsen; min fader har varit i sjö-nöd och bortlofvat mig till

ett styggt hafs-troll. Jag rädes, det kommer snart och tager mig, arma

jungfru.’ Pojken sade: »finnes då uti hela er faders rike ingen man

och kämpe, som kan frälsa edert lif?» ’Jo,’ svarade prinsessan, ’det

sitter en manhaftig skräddare här i denna gran. Han har lofvat frälsa

mig, såsom han frälsat min syster.’ Vid dessa ord vände heren sig om,

och såg hvarest skräddaren satt högst i trädet. Då log pojken, och sade:

»jungfru! sätten icke eder lit till en sådan kämpe. Men om J viljen löska

mig en stund, skall jag frälsa edert lif.» Detta tycktes konunga-dottern

vara en dristig begäran, men i sin stora nöd samtyckte hon att göra

såsom han bad. Då talade heren till sin hund: »liten Trogen, sitt troget

på vakt!» Derefter lade han sitt hufvud på jungfruns knä, och hon

löskade honom. Skräddare-svennen satt tyst i granen och såg deruppå. Men

konunga-dottern drog en svart silkes-tråd ur sin kappa, och flätade den

oförmärkt in i herens långa hår.

I detsamma begynte Trogen skälla, och der blef ett starkt gny och dönande

uti sjön, så att böljorna vältrade högt upp på sanden. Nu framkom ur

djupet ett ofantligt hafs-troll, som var styggt till åsyn och hade sex

hufvuden. Trollets hund var så stor, som en tu års gammal oxe. Vidundret

sporde: »hvar är prinsessan, som blifvit mig lofvad?» Pojken genmälte:

’hon finnes här, men du må väl gå så nära att vi få talas vid.’ Trollet

sade: »kanske vill du, lille byting, kämpa med mig?» Heren genmälte: ’det

är för den skull jag har kommit hit.’ Trollet tog till orda: »i går slog

du ihjel min broder; i dag blifver jag din öfverman. Dock skola vi låta

våra hundar dragas först.» ’Dermed är jag nöjd’, sade heren.

De hetsade nu sina hundar till strid, och der blef ett argt slagsmål

emellan dem. Leken lyktades så, att pojkens hund, den lille Trogen, bet

trollets hund i halsen, tills blodet förrann och han blef liggande död

vid sjön. Då sade heren: »du ser hvad affärd din hund har fått; nu skall

det gå dig sammaledes.» Han gick derefter fram emot trollet, svingade

sitt svärd, som vog sex lispund, och högg till, så att alla trollets

sex hufvuden trillade i vattnet. Detta blef hafs-trollets bane. När

konunga-dottern såg denna färd, blef hon öfvermåttan glad och utbrast med

hjertans lust: »nu är jag frälsad!» Hon bad derefter, att den främmande

kämpen skulle följa med till hennes faders gård, och der undfå heder och

belöning för sin stora tjenst. Men heren nekade härtill och menade, att

hans bistånd var en ringa ting, som icke vore värd mycket omtalas. Pojken

grep derefter några perlor och prydnader, hvilka hafs-trollet hade burit,

tog ett höfviskt farväl af konunga-dottern, och gick skyndsamt sina färde.

Medan striden stod var skräddaren, uppe i gran-toppen, nästan halfdöd

för ångest och räddhåga. När nu all fara var öfver, kröp han hastigt ned

af trädet, drog sin värja, och tvingade konunga-dottern göra ed, det

han och ingen annan varit den som frälsat henne. Prinsessan var icke

mycket villig härtill; men hon räddes för sitt lif, och tordes icke neka.

Skräddaren förde henne så till kungs-gården, hvarest de emottogos med

stor fröjd och hedersbevisning. Derefter anrättades ett ännu ypperligare

gästabud, än det som varit dagen tillförene. Skräddare-svennen sattes

närmast intill konungen, och hölls af alla i stor ära och vördnad. Sjelf

talade han många stolta ord, och rosade mycket sina manliga bedrifter.

Tredje dagen skulle den yngsta konunga-dottern föras ut till

hafs-trollet. Då blef en ännu större sorg än tillförene, ej blott öfver

konungens gård, utan öfver hela riket; ty alla höllo prinsessan kär,

för hennes fägring och mildhet skull. Många satte nu sin lit till den

manhaftige skräddaren, att han skulle frälsa konunga-dottern, såsom han

frälst hennes systrar; men prinsessan sjelf ville icke låta trösta sig,

utan grät bitterligen. Hon fördes derefter till hafvet, och satte sig på

hafs-stranden. Men skräddare-svennen glömde alla sina stora löften, och

kröp upp i den höga granen, såsom han var van att göra.

Medan allt detta timar gick kocks-pojken till sin husbonde och sade:

»mästare! gifven mig orlof att ännu en gång förlusta mig uti staden. Jag

lärer icke snart bedja eder om lof att gå ut.» Såsom nu kocken visste

pojkens ofantliga styrka, och dertill förnummit hans frikostighet,

ville han icke afslå en så ringa bön, utan sade: »gack i frid! men blif

icke länge borta. Om skräddaren vinner seger, blir här i dag ett mycket

större gästabud än någonsin tillförene.» Heren tog så fram några gyllene

smycken, och stack sin mästare i handom, hvilket kocken lät sig väl

behaga, om sagan eljest icke ljuger. Derefter sprang pojken bort, och

hemtade det tredje svärdet, som borde hafva vägt tolf lispund, men vog

blott ellofva. När han svingade det i handen och märkte huru lätt det

var, blef han åter vred, och sade till smeden: »voren J icke min fader,

såsom J det ären, skullen J sjelf smaka det. Nu står till lyckan om jag

återkommer eller får min bane.» Heren band så svärdet vid sidan, drog

linne-rocken öfver sina kläder, lockade sin hund, och vandrade vägen fram

emot hafvet.

När han kom till stället hvarest konunga-dottern satt och grät på

hafs-stranden, gladde sig skräddaren uppe i gran-toppen. Men heren lät

icke märka sig, utan gick fram till prinsessan, helsade höfviskt, och

sporde: »skön jungfru! hvi sitten J här så bedröfvad och fällen tårar

på kind?» Konunga-dottern svarade: ’jag må väl fälla tårar; min fader

har varit i sjönöd och lofvat mig bort till ett hafs-troll. Jag rädes

det kommer snart och tager mig, arma jungfru.’ När svennen såg hennes

sorg, rördes hjertat i hans bröst, ty så vänt ett vif hade han aldrig

sett tillförene. Han frågade: »finnes då i hela er faders rike ingen

man och kämpe som kan frälsa edert lif?» ’Jo,’ sade mön, ’det sitter en

manhaftig skräddare uppe i denna gran. Han har lofvat frälsa mig, såsom

han frälsat mina begge systrar.’ Vid dessa ord vände heren sig om, och

såg hvarest skräddaren satt högst i toppen af trädet. Då log han, och

sade: »ädla jungfru! sätten icke eder lit till en sådan kämpe. Men om J

viljen löska mig en stund, skall jag för eder våga mitt lif.» ’Det vill

jag gerna göra’, mälte konungadottern; ty hon höll svennen kär, för hans

hurtighet skull. Då talade heren till sin hund, och sade: »liten Trogen,

sitt troget på vakt!» Derefter lade han sitt hufvud i jungfruns knä, och

sof en blund, medan hon löskade honom. Men när konungadottern blef varse

trådarne, hvilka hennes systrar hade flätat i pojkens hår, föll det henne

underligt före; hon drog så en silkestråd utur sin skarlakans-kappa, och

band den oförmärkt ibland svennens lockar.

I detsamma begynte Trogen skälla, och det hördes ett starkt gny ifrån

hafvet. Då sade heren: »det är tid att stiga upp. Skön jungfru! gifven

mig edert förkläde, vi torde kunna få gagn deraf.» Konungadottern gjorde

såsom han bad, och svennen skar, med sitt svärd, klädet i tolf stycken.

Nu blef ett hiskeligt dön i vattnet, så att böljorna drefvos högt upp

på torra landet, och fram kom ett förfärligt hafs-troll, som hade tolf

hufvuden, det ena styggare till åsyn än det andra. Trollets hund var

stor, som den största tjur. Vidundret sporde: »hvar är prinsessan, som

blifvit mig lofvad?» Pojken genmälte: ’hon finnes här; men du må väl gå

så nära, att vi kunna talas vid.’ Trollet tog till orda: »kanske vill du,

lille byting! dräpa mig i dag, såsom du förut dräpt mina bröder?» Heren

gaf till svar: ’det är fördenskull jag har kommit hit.’ Trollet sade:

»bida! här träffar du din öfverman. Dock skola vi låta våra hundar dragas

först.» ’Dermed är jag tillfreds’, genmälte heren.

De hetsade nu sina hundar till strid, och der blef ett argt slagsmål. Men

leken fick en hastig ända, ty troll-hunden grep herens hund med tänderna,

och uppslukade honom i en enda munsbit. Detta blef Trogens bane, och

tycktes vara ett dåligt förebud. Heren lät dock icke skräma sig, utan

gick fram, och högg manligen till med svärdet, så att alla trollets tolf

hufvuden föllo i sjön. Men trollet hade en underlig art, ty när ett

hufvud var afhugget, och kom i vattnet, fick det åter lif, hoppade upp

och blef genast sittande såsom förut. När heren förnam detta, ropade han

till konunga-dottern och sade: »ädla jungfru! nu äro goda råd dyra. Lägg

en flik af ert förkläde på hals-ändan, så fort jag afhugger hufvudet,

eljest qvicknar det åter vid.» Svennen högg derefter andra hugget, så

att ett hufvud föll till marken; men konunga-dottern var genast redo,

och gjorde såsom han hade tillsagt. Heren högg så tredje hugget, och å

nyo föll ett hufvud; men prinsessan var åter tillreds, och lade en flik

af sitt förkläde öfver hals-ändan. Sammaledes ock det fjerde hugget. När

heren sålunda hade afhuggit sju hufvuden, begynte trollet bedja för sig,

och sade: »stilla ditt svärd, ty jag vill gerna lemna jungfrun i frid,

endast jag får draga hädan.» Men heren var vred i hugen, och mälte: »icke

må du tänka att komma lefvande härifrån, sedan jag en gång vunnit seger

öfver dig.» I detsamma svingade han sitt svärd, och högg väldeligen

till, så att det ena hufvudet föll till marken efter det andra; men

konunga-dottern var alltid redo, och lade en klädes-flik på såret. De

lyktade icke förr än svennen afhuggit alla trollets tolf hufvuden; och

detta blef hafs-trollets bane. Men under tiden satt skräddaren uppe i

gran-toppen, och tordes icke röra sig för ängslan och räddhåga.

När striden var ändad, utbrast konunga-dottern med hjertans fröjd: »nu

är jag frälst!» Derefter tackade hon sin kämpe för hans manliga bistånd,

och bad honom följa med till hennes faders gård, att der undfå heder

och belöning. Men heren nekade till hennes begäran, och menade att föga

förtjente ordas om den ringa tjenst han kunnat göra. Han grep så några af

trollets smycken, tog ett kärligt farväl af den fagra konunga-dottern,

och drog sina färde.

Då pojken hade gått, klättrade skräddare-svennen hastigt ned af trädet,

drog sin värja, och hotade prinsessan med döden, om hon icke ville

göra ed, att han, och ingen annan, varit den som frälsat henne ifrån

hafs-trollet. Detta tycktes konunga-dottern vara ett dåligt vilkor,

ty hennes hug lekte till den unge kämpen, som så manneligen för henne

vågat sitt lif. I sin nöd dristade hon likväl icke vägra, utan lofvade

göra efter skräddarens begäran. De vandrade så tillsammans emot

kungs-gården. Prinsessan var modfälld, och ordade litet; men skräddaren

gick vid hennes sida med stolta steg och stora åthäfvor, såsom hade

han varit den djerfvaste kämpe. När nu konungen på långt håll märkte

deras ankomst, blef han mycket glad, ty han hade icke trott få återse

sin dotter med lifvet. Han drog dem så till mötes med hela sitt hof,

samt stor heders-bevisning. Och der blef glädje i konungens gård, att

de tre prinsessorna voro frälsta; och ett stort rykte om den manhaftige

skräddaren gick ut öfver hela riket.

Det led nu emot timman, att gästabudet skulle begynna; men ingen mat

var framsatt på borden. Då blef konungen misslynt, och sände sin yngsta

dotter att spörja, hvarföre måltiden icke var redo. Kocken undskyllade

sig, det hans tjenare varit borta, så att han ensam måst anrätta

maten. Prinsessan återvände med sådant besked. När hon nu gick förbi

kocks-pojken, föll det henne underligt före, att han vände sig bort,

och vid hon beskådade honom nogare, då igenkände hon den tappre kämpen,

som nyss hade stridt för henne. Nu blef konungadottern glad, och lopp

hasteligen in till sina systrar att förtälja hvad hon hade hört och sett.

Medan prinsessorna samtalade härom, kom konungen, deras fader, och fick

höra hvad de sade. Då förundrade han sig, och befallte strängeligen sina

döttrar, att utan omsvep bekänna huru allt hade tillgått. Den yngsta

konunga-dottern berättade nu allting, såsom det var, ifrån början till

slut, och de äldre prinsessorna bekräftade hennes tal. Men konungen blef

mycket vred öfver skräddarens falskhet, och gladdes tillika att kunna

vedergälla den rätta kämpen. Han skickade så bud, att kocks-svennen

skulle genast komma in för honom.

När budet kom fram, blef en stor undran ibland alla konungens tjenare

och små-svenner. Men kocks-pojken ville icke gå, utan sade: »huru skall

jag komma inför konungen; jag är en ringa man och klädd i ringa kläder.»

Budet svarade, att han gjorde bäst i att lyda konungens vilja. Då gick

heren dristeligen upp i salen, hvarest konungen satt till bords med alla

sina gäster; och skräddaren hade sin plats vid konungens sida. När nu

skräddare-svennen såg den tappre kämpen, som hade frälsat prinsessorna,

bleknade han till jord; men konungen vände sig till kocks-pojken, och

sporde med hög röst: »är det du som har frälsat mina tre döttrar?» Heren

svarade frimodigt: ’alla veta förtälja, att icke jag, utan skräddaren

har gjort det.’ »Nej,» ropade konunga-döttrarne med en mun, »det var

du som frälste oss, och här sitta de tre silkes-trådar, som vi flätade

in i ditt hår, den dagen du låg på vårt knä.» Prinsessorna sprungo

så fram, omfamnade kocks-svennen, och uppsökte hvar sin silkes-tråd

ibland hans långa lockar. Nu förstodo alla, att det var sannt, såsom

konunga-döttrarne hade förtäljt. Men konungen sade: »om det var du, som

frälste prinsessorna, skall du ock hafva lön derför. Jag gifver dig min

yngsta dotter, och dertill halfva mitt land och rike.»

Nu blef stor lust och hugnad öfver hela kungsgården, och brölloppet

firades med fröjd och gamman. Men den manhaftige skräddaren smög sig

skamflat bort ifrån gästabudet, och sagan förmäler intet om hans vidare

storverk.

_Anmärkning._

Ibland F. HAMMERICHS ~Skandinaviske Reiseminder~, införda i tidskriften

~Brage og Idun~, Kjöbenhavn, 1859, Bind II, förekommer ss. 547-552 en

öfverlemning ifrån ~Blekinge~ af en saga, kallad »_Lille Knös_», hvilken

eger lika inledning med ofvan anförda folk-berättelse. Den Blekingska

öfverlemningen är i öfrigt utan serdeles värde, och skönjes tydligen

hafva tillkommit genom förblandning af flera skiljda sago-stoffer. Vi

återkomma dertill, vid meddelandet af sagan om »_Pojken, som åt för tolf

och arbetade för tolf_.»

De Begge Foster-Bröderna.

Beslägtade Folk-Sagor förekomma:

1. På =Norska=: -- HOS ASBJÖRNSEN och MOE, ~Norske Folkeeventyr~, Del. I.

Christiania 1843, N:o 24, ss. 139-157, »_Lille Kort_».

2. På =Tyska=: -- _A_. Se ~Kinder-Märchen aus mündtlichen Erzählungen

gesammelt~, Erfurt 1787, ss. 151-186, »_Königin Wilowitte mit ihren zwei

Töchtern_». -- _B._ Se A. L. GRIMM, ~Linas Märchenbuch~, ss. 191-211,

»_Brunnenhold und Brunnenstark_». -- _C._ Se Bröderna GRIMM, ~Kinder- und

Haus-Märchen~, Th. I, N:o 60, ss. 362-389, »_Die Zwei Brüder_» [öfvers.

på Svenska uti REUTERDAHLS ~Julläsning för Barn~, Lund 1838, ss. 120-153,

»_De två Bröderna_»]. -- _D._ Se anf. b. Th. I, N:o 62, ss. 397-399,

»_Die Bienenköniginn_» [öfvers. på Svenska uti REUTERDAHLS ~Julläsn. för

Barn~, s. å., ss. 111-114, »_Askepott_»]; jfr. Th. III, ss. 113-115. --

_E_. Se anf. bok Th. I, N:o 17, ss. 106-111, sednare delen af Sagan »_Die

weisse Schlange_». -- _F_. Se anf. bok. Th. I, N:o 85, ss. 498-504, »_Die

Goldkinder_» (jfr. Th. III, s. 150). -- _G._ Se anf. arb. Th. III, ss.

105-110, »_Wasserpeter und Wasserpaul_», samt »_Johannes Wassersprung und

Caspar Wassersprung_».

3. På =Böhmiska=: -- Hos GERLE, ~Volksmärchen der Böhmen~, Prag 1819, Th.

II, 2, »_Die Zwillings-brüder_».

4. På =Magyariska=: -- Hos GAAL, ~Volksmärchen der Magyaren~, Wien 1822,

N:o 9, »_Der Vogel Goldschweif_».

5. På =Fransyska=: -- Se CAYLUS, ~Cabinet des Fées~, T. XXIV, s. 267,

»_L’Oiseau d’or_» [öfvers. på Svenska uti ~Saga, Barn-Kalender för år

1844~, ss. 15-26, »_Skön-Guldhår_»].

6. På =Italienska=: -- _A._ Hos STRAPAROLA, ~Notti piacevoli~, X, N:o 3.

-- _B._ Se BASILE, ~Il Pentamerone~, I, N:o 7, »_Lo mercante_.»

7. På =Hinduiska=: -- Se en egendomlig, men mycket liknande berättelse i

»~Die Märchensammlung des SOMADEVA BHATTA aus Kaschmir, aus dem Sanskrit

ins Deutsche übersetzt von D:R HERMANN BROCKHAUS~», Leipzig 1843, Th. II,

ss. 142-160: »_Geschichte der Brüder Asokadatta und Vijayadatta._»

8. På =Persiska=: -- Hos GÖRRES, uti ~Das Heldenbuch von Iran aus dem

Schah Nameh des FIRDUSSI~, Berlin 1820, Bd. II, ss. 246-260, återfinnas

vissa liknande drag i berättelsen om »_Lohrasp_».

9. På =Hebreiska=: -- Hos RABBI CHANINA, Das Judische Maasäh-Buch, Cap.

134 (Se GRIMM, Th. III, ss. 114-115).

A. Silfwerhwit och Lillwacker.

Ifrån Wermland.

Det var en gång en konung, som hade en drottning hvilken han mycket

älskade. Men efter någon tid dog drottningen, och lemnade efter sig en

enda dotter. När nu konungen blifvit enkling, vändes hela hans hug till

den lilla prinsessan, och han höll henne kär såsom sin ögonsten. Den unga

konunga-dottren växte så upp, och blef den fagraste jungfru, hvarom

någon hört talas.

När prinsessan var femton vintrar gammal hände sig, att der utbrast ett

stort örlig, och hennes fader måste draga bort emot landets fiender.

Såsom konungen nu icke hade någon, åt hvilken han kunde anförtro sin

dotter, medan han sjelf var borta, lät han bygga ett högt torn uti

skogen, försåg det ymnigt med lifsmedel, och satte deruti sin unga dotter

med hennes tärna. Tillika lät han utgå ett påbud, att ingen man, eho det

vara måtte, skulle vid lifsstraff få nalkas intill tornet, der jungfrurna

sutto inne.

Konungen menade sig nu hafva gjort väl för att akta sin dotters ära,

och drog så bort i leding. Under tiden sitter prinsessan i tornet med

sin tärna, och sömmar silke på knä. Men i staden voro många raska

konungasöner och andra ungersvenner, hvilkas hug lekte till den fagra

mön, och de önskade gerna att komma till samtals med henne. När de

märkte, att sådant icke kunde ske, buro de en stor harm emot konungen,

och tänkte uppå hämnd. Till den ändan samråddes de med en gammal qvinna,

som visste mer än andra, och bådo henne laga så, att konungadottern och

hennes tjenstemö skulle mista sin ära, änskönt de icke varit i någon mans

våld. Käringen lofvade sitt bistånd härutinnan. Hon trollade så i ett par

äpplen, lade dem uti en korg, och gick till det ensliga tornet, hvarest

jungfrurna sutto.

När konungadottern och hennes tärna blefvo varse den gamla qvinnan, der

hon satt utanför vind-ögat, fingo de en stark lystnad att smaka hennes

fagra äpplen. De ropade så åt käringen, att de ville köpa af den kostliga

frukten; men trollqvinnan svarade, att hon icke höll den fal. När nu

jungfrurna icke upphörde med sina böner, sade gumman, att hon skulle

skänka dem hvar sitt äpple, om de blott ville hissa ned en korg utföre

torn-muren. Prinsessan och hennes tärna tänkte icke på någon falskhet,

utan gjorde såsom trollpackan hade sagt, och erhöllo så hvar sitt äpple.

Men den förtrollade frukten hade en underlig kraft, ty begge jungfrurna

blefvo på en gång hafvande, och innan året var om, födde hvardera en

liten blomkind. Konunga-dotterns son kallades _Silfverhvit_; tärnans

son nämndes _Lillvacker_. De begge svenne-barnen växte till, och blefvo

större och starkare än andra barn. Dertill hade de ett fagert utseende,

och liknade hvarann såsom tvänne bär, så att hvar man kunde väl se och

skönja att de voro syskon.

Det led nu om sju runda år, och konungen skulle komma hem ifrån ledingen.

Då blefvo de begge jungfrurna mycket förskräckta, och räddes att han

skulle få spörja deras oära. De öfverlade så med hvarandra, huru de

skulle dölja sina barn; men ingendera visste att råda härutinnan. När nu

ingen annan hjelp fanns till, togo jungfrurna med stor sorg farväl af

sina söner, och hissade dem om natten ned ifrån tornet, att de sjelfva

skulle fresta sin lycka i verlden. Vid afskedet skänkte konungadottern åt

Silfverhvit en kostbar knif, till en hugkomst af hans moder. Men tärnan

hade ingenting att gifva sin son i föräring.

De begge fosterbröderna begynte nu sin vandring ut i verlden. När de hade

färdats någon tid, kommo de till en mörk skog; uti skogen mötte dem en

man, som var stor till vext och underlig till utseende. Mannen bar tvänne

svärd vid sidan, och förde med sig sex stora hundar. Han helsade vänligt:

»god dag, piltar små! hvadan ären J komna, och hvartut ställen J eder

färd?» Svennerna förtäljde, att de kommo ifrån ett högt torn, och ärnade

sig ut i verlden för att pröfva lyckan. Mannen mälte: »om det är såsom J

sägen, vet jag eder härkomst bättre än någon annan. Och på det J skolen

ega något till hugkomst af er fader, vill jag gifva eder hvardera ett

svärd och tre hundar. Men ett skolen J lofva mig, att J aldrig skiljens

ifrån edra hundar, utan fören dem med eder, hvart J än tagen vägen.»

Piltarne tackade för mannens goda gåfva, och lofvade göra såsom han hade

sagt. Derefter skiljdes de ifrån honom, och drogo vidare leden fram.

När de länge hade färdats omkring, kommo de omsider till en korsväg.

Då sade Silfverhvit: »mig synes, det lärer gå oss bättre, om vi pröfva

lyckan hvar för sig. Låtom oss derföre skiljas åt.» Lillvacker svarade:

’ditt råd är godt; men huru skall jag då framdeles kunna veta, om det går

dig väl i verlden?’ »Jo», sade Silfverhvit, »det skall vara dig till

ett tecken, att så länge vattnet är klart i denna källa, så länge lefver

jag; men när vattnet blifver rödt och grumligt, då är jag död. Och tror

jag förvisst, att du lärer hämnas min bane.» Silfverhvit ritade nu med

sin knif i källan; derefter tog han farväl af sin broder, och de drogo

åt hvar sitt håll. -- Lillvacker kom snart derefter till en kungsgård,

hvarest han fick tjenst. Men hvarje morgon vandrade han till källan, för

att spörja efter tidningar ifrån sin fosterbroder.

Silfverhvit fortsatte nu ensam sin färd öfver höga berg och djupa dalar,

intill dess han fick se en stor stad. Men uti staden tycktes stå illa

till, ty husen voro klädda med svart, och alla invånarne gingo tysta

och sörjande, såsom hade der timat någon stor olycka. Silfverhvit gick

fram, och sporde hvad orsaken månde vara till all denna bedröfvelse.

Folket svarade: »visserligen måtte du vara en långväga främling, som icke

förnummit, huru konungen och drottningen varit uti sjönöd, och blifvit

tvungna att bortlofva sina tre döttrar. Redan i morgon skall hafs-trollet

komma och hemta den äldsta prinsessan.» Vid dessa tidningar blef svennen

glad och tänkte, det han nu hade ett godt tillfälle att vinna gods och

ryktbarhet, om lyckan eljest ville vara honom gynnsam.

När dagen var inne, band Silfverhvit sitt svärd vid sidan, lockade sina

hundar, och vandrade ensam ned åt hafvet. Vid han nu satt på hafsstranden

fick han se hvarest konunga-dottern kom dragande utur staden, och med

henne var en hofman, som sagt sig vara god att frälsa hennes lif. Men

prinsessan var mycket bedröfvad och grät bitterligen. Då gick Silfverhvit

fram, och helsade höfviskt på den fagra jungfrun. Vid det konunga-dottern

och hennes följeslagare nu blefvo varse den raske ungersvennen, vordo

de mycket förfärade; ty de tänkte att det var hafs-trollet som kom. Men

hofmannen lopp undan för stor räddhåga skull, och gömde sig i ett högt

träd, som växte invid sjön. När Silfverhvit märkte deras förskräckelse,

sade han: »fagra jungfru! rädens icke för mig; jag skall icke göra eder

något ondt.» Konunga-dottern svarade: ’är det icke du, som kommer för

att taga mig?’ »Nej,» genmälte Silfverhvit: »jag är kommen hit, för att

frälsa eder.» Då gladdes prinsessan att en så båld kämpe ville strida

för henne, och de talade länge och vänligt med hvarandra. Under samtalet

bad Silfverhvit, att jungfrun skulle unna honom en bön, det hon ville

löska honom. Konunga-dottern biföll hans begäran, och Silfverhvit lade

sitt hufvud på hennes knä; men under det han hvilade, tog prinsessan en

guld-ring, och fäste oförmärkt ibland svennens hår-lockar.

Rätt som det nu var, kom hafs-trollet farande utur djupet, så att skum

och våg yrde vidt omkring. När trollet fick se Silfverhvit, vredgades

det och sade: »hvarföre sitter du jemte min prinsessa?» Ungersvennen

genmälte: ’jag tänker att hon är mera min än din.’ Hafs-trollet sade:

»det vilja vi blifva två om; men nu skola vi först låta våra hundar

slås.» Silfverhvit var icke sen härtill, utan hetsade sina hundar emot

trollets hundar, och der blef ett argt slagsmål. Men leken ändades så,

att svennens hundar fingo öfverhanden, och beto ihjel hafs-hundarne.

Genast drog Silfverhvit sitt svärd i fullt flygande, gick emot

hafs-trollet, och högg ett väldigt hugg, så att odjurets hufvud trillade

på sanden; men trollet skriade förfärligt och for ut i sjön, så att

vattnet stod högt i himmels sky. Derefter tog svennen sin silfbodda knif,

skar ut ögonstenarne ur trollets hufvud, och gömde dem hos sig. Han

helsade så på den fagra prinsessan, och gick hastigt sina färde.

När nu striden var förbi, och ungersvennen hade gått sin kos, kröp

hofmannen neder ur trädet och hotade prinsessan med döden, om hon

icke ville säga för alla, det han och ingen annan hade frälsat henne.

Konunga-dottern dristade icke neka till denna begäran; ty hon räddes

för sitt lif. Hon gick så med hofmannen hem till kungsgården, hvarest

de undfingos med stor ära och heders-bevisning. Men der blef icke ringa

glädje i landet, när folket fick spörja att den äldsta prinsessan blifvit

frälsad ifrån hafs-trollet.

Andra dagen aflopp allt på samma sätt. Silfverhvit gick nedåt stranden

och mötte den medlersta prinsessan, när hon skulle utlemnas åt trollet.

Men då konunga-dottern och hennes ledsagare blefvo honom varse, vordo

de mycket förfärade; ty de tänkte, att det var hafs-trollet som kom.

Hofmannen kröp nu i träd såsom förra gången; men prinsessan efterkom

svennens begäran och löskade honom, liksom hennes syster hade gjort. Hon

band dervid sin guld-ring i Silfverhvits långa hår.

När det så hade lidit en stund hördes ett stort gny ur hafvet, och der

kom fram ett hafs-troll, som hade tre hundar och tre hufvuden. Men

Silfverhvits hundar behöllo seger öfver hafs-hundarne, och svennen sjelf

högg ihjel trollet med sitt svärd. Derefter tog han fram sin silfbodda

knif, skar ut trollets ögonstenar och gick sina färde. Men hofmannen

var icke sen, utan kröp ned af trädet, och tvang prinsessan att göra

ed, det han och ingen annan hade frälsat henne. De vände så åter till

kungsgården, hvarest hofmannen undficks med stor ära, och blef hållen för

den ypperste kämpe.

Tredje dagen band Silfverhvit svärd vid sidan, lockade sina tre hundar,

och vandrade åter igen ned till hafvet. Vid han nu satt på sjöstranden,

fick han se hvarest den yngsta konunga-dottern kom dragandes utur staden,

och med henne gick den manhaftige hofmannen, som troddes hafva frälsat

hennes systrar; men prinsessan var mycket bedröfvad, och grät modiga

tårar. Då gick Silfverhvit fram, och helsade höfviskt på den fagra

jungfrun. Vid nu konunga-dottern och hennes följeslagare blefvo varse den

raska ungersvennen, vordo de mycket förfärade; ty de trodde att det var

hafs-trollet som kom. Men hofmannen lopp undan och gömde sig i ett högt

träd, som växte invid sjön. När Silfverhvit märkte deras räddhåga, sade

han: »fagra jungfru! rädens icke för mig, jag skall icke göra eder något

ondt.» Konunga-dottern svarade: ’är det icke du, som skall taga mig?’

»Nej,» genmälte Silfverhvit, »jag är kommen hit för att frälsa eder.» Då

gladdes prinsessan, att en så båld kämpe ville strida för henne, och de

talade länge och vänligt med hvarandra. Under samtalet bad Silfverhvit,

att den fagra jungfrun skulle unna honom en bön, det hon ville löska

honom. Konunga-dottern samtyckte gerna till hans begäran, och Silfverhvit

lade sitt hufvud på hennes knä. Men när prinsessan fick se guldringarne,

hvilka hennes systrar hade bundit i svennens hår, blef hon förundrad,

och flätade oförmärkt ännu en ring i hans lockar.

Rätt som det nu var, kom hafs-trollet farande utur djupet med mycket gny,

så att skum och våg yrde högt emot himmelen. Odjuret hade den gången

sex hufvuden, och nio hundar. När nu trollet blef varse Silfverhvit,

der han satt hos den unga konungs-dottern, vredgades det, och ropade:

»hvad har du att göra med min prinsessa?» Ungersvennen genmälte: ’jag

tänker, att hon blir snarare min än din.’ Trollet sade: »derom vilja vi

blifva två; men nu skola vi först låta våra hundar slås.» Silfverhvit var

icke sen, utan hetsade sina hundar till strids emot hafs-hundarne, och

der blef ett argt slagsmål. Men leken lyktades så, att svennens hundar

vunno öfverhanden, och beto ihjel alla nio hafshundarne. Genast drog

Silfverhvit sitt blanka svärd, gick emot hafs-trollet, och högg till, så

att alla sex hufvuden trillade på sanden; men odjuret skriade förfärligt,

och for ut i sjön, så att vattnet stod högt i sky. Svennen tog derefter

sin silfbodda knif, och skar ut alla trollets tolf ögonstenar. Han

helsade så på den unga konunga-dottern, och drog skyndsamt sina färde.

När nu striden var lyktad och ungersvennen hade gått bort, steg hofmannen

ned ur trädet, drog sitt svärd, och hotade prinsessan med döden, om

hon icke ville säga, det han hade frälst henne ifrån trollet, liksom

han frälst hennes begge systrar. Konunga-dottern dristade icke neka

till hans begäran, ty hon räddes för sitt lif. De vandrade derefter

tillsammans emot kungs-gården. Men när konungen fick se dem begge vid

lif, vardt en stor glädje öfver hela hofvet, och de undfingos med stor

heders-bevisning. Hofmannen var nu annat till karl, än när han satt

uppkrupen i trädet. Konungen lät så tillreda ett präktigt gästabud, med

lust och lek och dans och stränga-spel, samt lofvade hofmannen sin yngsta

och käraste dotter till lön för hans mannamod.

Midt under bröllopps-glädjen, medan konungen satt till bords med alla

sina män, öppnades dörren, och Silfverhvit kom in åtföljd af sina hundar.

Svennen trädde dristigt fram i gästabuds-salen, och helsade konungen.

Men när de tre konunga-döttrarne igenkände honom, blefvo de högligen

glada, sprungo upp ifrån bordet, och lupo främlingen till mötes. Häröfver

vardt konungen mycket förundrad, och sporde hvad sådant månde betyda. Då

förtäljde den yngsta prinsessan huru allt hade tillgått ifrån början till

slut, och att Silfverhvit var den som hade frälsat dem, medan hofmannen

satt uppe i trädet. Till yttermera visso uppsökte konunga-döttrarne,

hvar och en, den guldring som hon hade inflätat i Silfverhvits hår. Men

konungen visste ännu icke rätt, hvad han borde tänka om allt detta;

då sade Silfverhvit: »Herre, konung! på det du icke skall tvifla om

dina döttrars ord, kan du här se ögonstenarne efter hafs-trollet, som

jag dräpte.» Nu förstod konungen och alla hans män, att prinsessorna

hade förtäljt sanningen. Den svekfulle hofmannen fick så lida sitt

välförtjenta straff; men Silfverhvit blef emottagen med stor ära, och

vann den yngsta konunga-dottern, samt med henne halfva riket.

Sedan brölloppet var ändadt, flyttade Silfverhvit med sin unga brud

till en stor kungs-gård, och lefde med henne i ro och lycka. Då hände

sig en natt, medan alla sofvo, att det klappade på vindögat och en

röst hördes ropa: »Silfverhvit! kom, jag vill tala med dig.» Konungen

ville icke väcka sin unga brud, utan steg hastigt upp, band svärdet vid

sidan, lockade sina hundar och gick ut. När han så kom under bar himmel,

stod der framför honom ett Troll, som var både stort och bistert till

utseende. Trollet sade: »Silfverhvit! du har dräpt mina tre bröder, och

jag är kommen att hämnas deras död. Derföre är mitt förslag, att du går

med mig till hafsstranden, och att vi der kämpa med hvarandra.» Detta

vilkor likade ungersvennen väl, och han följde trollet utan gensägelse.

När de nu kommo ned emot hafvet, lågo der trenne stora hundar, hvilka

trollet hade fört med sig. Genast hetsade Silfverhvit sina hundar emot

trollhundarne, och der blef ett argt slagsmål; men leken lyktades så, att

troll-hundarne måste vika undan. Derefter drog konungen sitt svärd, gick

manligen fram emot trollet, och vitte det många dråpliga hugg, så att der

blef en väldig kamp. Men när trollet märkte att striden gick emot, blef

det förfäradt, och lopp hastigt undan till ett högt träd; Silfverhvit

och hans hundar lupo efter, och hundarne skällde häftigt. Då begynte

trollet bedja för sig och sade: »käre Silfverhvit! jag vill taga böter

för mina bröder; men tysta dina hundar, medan vi få talas vid.» Konungen

befallte nu sina hundar tiga stilla; men det halp icke, utan djuren

skällde hårdare än förut. Då tog trollet tre hår af sitt hufvud, räckte

dem åt Silfverhvit, och sade: »lägg ett hår öfver hvardera hunden, så

lärer han nog hålla sig tyst.» Konungen gjorde såsom honom sades; genast

tystnade hundarne och lågo orörliga, såsom hade de blifvit fastsmidda

vid jorden. Nu märkte Silfverhvit att han blifvit besviken; men det var

för sent. Trollet steg så ned ur trädet, drog sitt svärd, och började

enviget å nyo; men de hade icke skiftat många hugg med hvarandra, förr än

Silfverhvit fick bane-sår, och låg i sitt blod på marken.

Sagan återvänder nu till Lillvacker. Han gick om morgonen till källan

vid kors-vägen, och fann henne full med blod. Då förstod han att

Silfverhvit var död, och ihågkom sitt löfte att hämnas sin foster-broder.

Han lockade så sina hundar, band svärdet vid sidan, och vandrade vägen

fram, intill dess han kom till en stor stad. Men uti staden var allt

uppfylldt med glädje, folket svärmade på gatorna, och husen voro klädda

med skarlakan och andra präktiga tyger. Lillvacker sporde hvad orsaken

månde vara till all denna fröjd. Folket svarade: »visserligen måste

du vara fjerran ifrån, som icke vet, att här är kommen en båld kämpe,

vid namn Silfverhvit; han har frälsat våra tre prinsessor och är nu

konungens måg.» Lillvacker sporde noga huru allt detta hade tillgått;

derefter vandrade han vägen fram, intill dess han om aftonen kom till

kungs-gården, hvarest Silfverhvit bodde med sin fagra brud.

När nu Lillvacker trädde in genom borg-porten, helsade alla honom för

konung: ty han var så lik sin fosterbroder, att ingen kunde skilja

dem ifrån hvarandra. Vid svennen så kom i sof-stugan, trodde äfven

drottningen att det var Silfverhvit; hon gick honom derföre till mötes,

och sade: »Herre, konung! hvi har du dröjt så länge? Jag har med sorg

afbidat din hemkomst.» Lillvacker svarade icke mycket till detta tal,

utan var tyst och fåordig. Han gick derefter till sängs med drottningen;

men lade ett blankt svärd emellan sig och henne. Den unga bruden visste

icke hvad hon skulle tro om allt detta, ty hennes gemål hade förut icke

haft sådan underlig sed. Men hon tänkte: »det är icke godt spörja om

annans hemlighet», och sade derföre ingenting.

Om natten, medan alla sofvo, klappade det på vind-ögat, och en röst

hördes ropa: »Lillvacker! kom, mig lyster tala med dig.» Svennen steg

genast upp, grep sitt goda svärd, lockade sina hundar och gick ut. När

han nu kom under bar himmel, stod der framför honom samma troll, som

hade dödat Silfverhvit. Trollet sade: »Lillvacker! följ mig, så skall du

träffa din fosterbroder.» Svennen var straxt redo att vandra med; trollet

gick förut. När de så kommo till hafs-stranden, voro der tre stora

hundar, hvilka trollet hade fört med sig. Något längre bort, hvarest

kampen hade stått, låg Silfverhvit i sitt blod, och jemte honom lågo

hans hundar fastbundna vid jorden. Då förstod Lillvacker huru allt hade

tillgått, och tänkte att han gerna ville våga sitt lif, för att hämnas

sin fosterbroder. Genast hetsade han sina hundar emot troll-hundarne, och

der blef ett argt slagsmål; men leken lyktades så, att Lillvackers hundar

behöllo öfverhanden. Svennen drog derefter sitt svärd, och gick fram emot

trollet med stora och manliga hugg. Men när trollet märkte att kampen

gick emot, lopp det undan, och flydde till ett högt träd; Lillvacker och

hans hundar lupo efter, och hundarne skällde häftigt. Då begynte trollet

bedja för sig, och sade: »käre Lillvacker! jag vill gifva böter för din

fosterbroder; men stilla dina hundar, medan vi få talas vid.» Tillika

räckte trollet fram tre hufvudhår och mälte: »lägg ett hårstrå öfver

hvardera hunden, så lärer han nog hålla sig tyst.» Men Lillvacker märkte

att härunder var något svek, han tog derföre de tre hufvudhåren, och lade

dem i stället öfver troll-hundarne. Genast föllo dessa till jorden, och

lågo orörliga såsom hade de varit utan lif.

När nu trollet förnam, att dess rådslag icke hade framgång, blef det

högeligen förfäradt och sade: »käre Lillvacker! jag vill gifva dig

böter för din broder, allenast du lemnar mig i fred.» Ungersvennen

sporde: ’hvad kunde du väl gifva mig, så kärt som min fosterbroders

lif?’ Trollet genmälte: »här gifver jag dig tvänne flaskor. I den ena

är ett vatten af sådan art, att om du stänker dermed på någon som är

död, qvicknar han genast åter vid; men i den andra är ett sådant vatten,

att om du stryker deraf och någon kommer der invid, blifver han genast

fast. Och menar jag att större kostbarheter än dessa begge näppeligen

lära finnas.» -- Lillvacker sade: ’ditt förslag likar mig väl, och jag

vill antaga det; men ett måste du lofva mig dertill, att du löser min

fosterbroders hundar.’ Trollet gick in härpå, steg så ned ur trädet, och

blåste på hundarne, att de vordo åter lösa. Derefter tog Lillvacker de

begge flaskorna, och vandrade med jätten ifrån hafs-stranden.

När de hade gått ett stycke tillsammans, kommo de till en stor sten-häll,

som låg tätt invid vägen. Då skyndade Lillvacker förut, och strök

oförmärkt på stenen ur den ena flaskan. Vid nu trollet skulle gå der

förbi, hetsade svennen alla sina sex hundar på en gång, hvarvid jätten

vek undan, och kom så att vidröra sten-hällen. Trollet blef nu fast, och

förmådde icke röra sig ifrån stället; men efter någon stund rann dagen

upp i öster, och lyste på stenen. När nu trollet fick se solen, sprack

det, och fick så sin bane.

Lillvacker sprang derefter bort till sin fosterbroder, och stänkte på

honom med vatten ur den andra flaskan, så att han åter kom till lif. Då

vardt en stor glädje, såsom man väl kan veta. Foster-bröderna följdes

derefter till kungs-gården, och förtäljde under vägen sina öden och

äfventyr. Lillvacker omtalade huru han fått veta sin väns nöd, och

huruledes han kommit till kungs-gården, och der blifvit hållen för den

unge konungen. Han skämtade tillika deröfver, att han hade gått till

sängs med drottningen, utan att hon märkte annat än han var hennes rätta

gemål. Men när Silfverhvit hörde detta tal, tänkte han, att Lillvacker

bjudit drottningen någon oära; då rann hans sinne till, så att han i

vredesmode drog sitt svärd och stötte det i sin fosterbroders lif.

Lillvacker föll nu död till marken, och Silfverhvit gick ensam hem till

kungsgården. Men svennens hundar ville icke öfvergifva sin husbonde,

utan lade sig tjutande omkring hans kropp och slickade hans sår.

Om qvällen, när den unge konungen och hans gemål skulle gå till sängs,

sporde drottningen hvarföre han var så tungsint och fåordig. Silfverhvit

svarade föga härtill. Då sade drottningen: »mycket har mig undrat, hvad

som händt dig under de sista dagarne; men mest lyster mig likväl få

veta, hvarföre du i natt lade ett draget svärd emellan oss.» Nu gick det

upp ett ljus för Silfverhvits ögon, han förstod att hans fosterbroder

var oskyldigt dräpen, och ångrade bittert det han hade så illa lönat

Lillvacker för sitt lif. Konungen steg derefter genast upp, och gick bort

till stället, hvarest hans fosterbroder låg. Han gjöt så lifs-vatten ur

sin flaska, och tvättade svennens sår; straxt qvicknade Lillvacker vid

igen, och de begge fosterbröderna vandrade med fröjd och glädje åter till

kungsgården.

När de nu kommit tillbaka, förtäljde Silfverhvit för sin drottning

huru Lillvacker hade frälsat hans lif, och hvad andra äfventyr de hade

bestått tillsammans. Då vardt lust och gamman öfver hela kungs-gården,

och svennen undficks af alla med stor ära och hyllest. Men när Lillvacker

hade dväljts der någon tid, friade han till den medlersta prinsessan,

och fick hennes och hennes fränders ja och samtycke. Derefter firades

brölloppet med mycken ståt, och Silfverhvit delade halfva riket med

sin fosterbroder. Men de begge bröderna byggde tillsammans i frid och

enighet, och om de icke äro döda, lefva de och må väl ännu i denna dag.

_Anmärkning._

En ofullständig uppteckning ifrån ~Upland~, förtäljer sagan sålunda, att

det var en gång tre sköna jungfrur, hvilka icke ville gifta sig, ehuru

de hade många friare. Då kom en gammal gubbe gående till gården. Han

sporde hvad orsaken kunde vara, att de tre jungfrurna icke ville hafva

män, ehuru de voro både unga och fagra. Nu bekände tärnorna, att rätta

anledningen var den, att de fruktade få barn. När gubben hörde detta,

lofvade han hjelpa dem, och visade dem så till en källa, hvarutur de

borde dricka. Jungfrurna gjorde efter gubbens råd; men det gick emot

förmodan; ty efter någon tid voro de hafvande alla tre, och innan året

var om, hade hvardera födt till verlden ett fagert svennebarn.

De tre piltarne växte upp tillsammans, och blefvo med tiden väldiga

jägare. När de nu ströfvade omkring i skogen, träffade de vid serskildta

tillfällen en björn-hona, en ulf-hona och en räf-hona. Svennerna ville

döda dem, men djuren tiggde sina lif, och gåfvo sina ungar i lösen.

Foster-bröderna fingo sålunda hvar sin björn, ulf och räf, hvilka troget

följde och tjenade sin husbonde. --

Sagans slut öfverensstämmer med föregående uppteckning. Svennerna kommo

nemligen till en stad, hvarest allt var nedsänkt i sorg och bedröfvelse,

emedan konungen hade varit i sjönöd, och blifvit tvungen att lofva sina

tre döttrar åt trenne grymma hafstroll, af hvilka det ena hade tre, det

andra sex, och det tredje tolf hufvuden. Foster-bröderna frälste hvar

sin prinsessa; men hofmännen, hvilka ledsagat konunga-döttrarne till

stranden, sade sig sjelfva hafva räddat dem. Konungen trodde ock att så

var. Men midt under bröllops-glädjen inträdde foster-bröderna i salen,

och röjde hofmännens falskhet. De tre svennerna fingo nu hvar sin af

konungens döttrar till äkta; men hofmännen blefvo straffade, såsom de väl

hade förskyllat.

B. Wattu-man och Wattu-sin.

Ifrån Södermanland.

Det var en gång en konung, som rådde öfver ett mäktigt rike, och dertill

var mycket älskad af sina undersåter. Han egde en fager drottning, som

likaledes var vidt omtalad för sina goda egenskaper. När så konungen

och hans gemål hade varit gifta någon tid, blef drottningen hafvande

och födde en dotter; men sjelf mistade hon lifvet i barns-nöd. Då blef

konungen mycket sorgsen, och ville aldrig fästa sig någon hustru, sedan

hans första gemål blifvit lagd uppå bår. I stället vändes hela hans hug

till barnet, och han älskade sin dotter så högt, att han beslöt aldrig

skiljas ifrån henne.

Emedlertid växte konunga-dottern upp, och blef den fagraste mö som

någonstädes kunde finnas. Då kommo många konunga-söner och andra

ättstora män att fria till prinsessan, ehuru hennes fader gaf dem alla

afslag. Men friarne blefvo allt flera och flera, samt växte slutligen

till en talrik skara. Konungen visste sig nu ingen råd, huru han skulle

akta sin dotter, utan lät bygga ett högt torn på en holme midt uti sjön,

och ditförde prinsessan tillika med hennes tjenste-tärnor.

Det hände sig någon tid derefter, att konunga-dottern hade en underlig

dröm. Hon tyckte, att hon gick i tornet och träffade en lönlig stig; vid

ändan af den lönliga stigen var en förborgad dörr, och när hon öppnade

densamma kom hon fram till berget på ett ställe, der hon aldrig hade

varit tillförene. Men ur bergets sida frambröt en klar vattenstråle, som

glimmade fagert emot solen. Prinsessan drack deraf, och det föreföll

henne i drömmen, såsom hade hon aldrig tillförene smakat en så sällsam

och kostelig dryck.

När nu morgonen kom och prinsessan vaknade, kunde hon icke förgäta

sin dröm, utan förtäljde den för sin tjenstemö. Då blef tärnan mycket

förundrad, ty hon hade haft samma dröm om natten. De begge jungfrurna

kunde nu väl förstå, att derunder låg någonting hemlighetsfullt, och

fingo en stor åhåga att söka efter den kostbara spring-källan. Sagdt och

gjordt. De letade och funno en lönlig stig, alldeles såsom dem hade synts

i drömmen; vid ändan af den hemliga stigen var en förborgad lucka, och

när de gingo derigenom, kommo de till ett ställe hvarest en vatten-åder

sprang fram ur berget. Källans vatten var så klart och genomskinligt,

att det glimmade emot solen såsom skärt gull. De begge jungfrurna kunde

nu icke låta bli att dricka af det klara vattnet, och det föreföll dem,

att de aldrig smakat en mera ljuflig och svalkande dryck. Men källvattnet

hade en underlig kraft, ty begge jungfrurna blefvo på en gång hafvande,

och efter nio månader födde hvardera en liten blom-kind. Begge barnen

voro svenne-barn; de vatten-östes och fingo namn efter sin fäderne-börd.

Konunga-dottern kallade sin son _Vattu-man_; tärnans son nämndes

_Vattu-sin_.

Vid tidningen härom blef konungen, prinsessans fader, illa till mods,

och det ångrade honom att han icke hade gifvit sin dotter åt någon

konunga-son, så hade denna ofärd icke timat. Men såsom ordspråket lyder:

»gjord gerning har ingen återvändo»; han måste derföre låta sig nöja

med hvad som hade skett. Emedlertid satt prinsessan med sin tärna i det

ensliga tornet uti sjön, och ingen man fick någonsin komma dit. Men de

begge piltarne växte upp tillsammans, och blefvo stora till växt, dristiga

till sinnelag, och fagra till utseende. Dertill voro de inbördes så lika,

att ingen utom deras mödrar kunde skilja den ene ifrån den andre.

Det led så en rund tid bortåt, och de begge fosterbröderna voro femton

vintrar gamla. Då gingo de en dag inför konunga-dottern, och beddes

orlof att draga bort ur tornet och fresta sin lycka på egen hand.

Prinsessan och hennes tärna ville ogerna samtycka till denna begäran;

men ungersvennerna stodo fast vid sin föresats. De togo så farväl af

sina mödrar, och de begge jungfrurna fällde många tårar öfver deras

bortfärd. Men vid afskedet gaf konunga-dottern hvardera svennen en hund

till föräring. Hon sade: »två ting skolen J lofva för all den kärlek vi

hafva visat eder. Det ena är, att J aldrig för någon skolen yppa eder

härkomst. Det andra, att J aldrig skiljen eder ifrån dessa hundar; de

skola ock städse vara eder trogna.» Foster-bröderna samtyckte gerna till

prinsessans begäran, och så skiljdes de ifrån tornet med mycken saknad å

begge sidor.

Svennerna gåfvo sig nu på väg, och kommo till kungsgården hvarest

prinsessans fader bodde. De trädde in i salen, helsade höfviskt, och alla

män som sågo dem undrade öfver ynglingarnes utseende och hurtighet. När

nu konungen blef varse de begge främlingarne, sporde han efter deras namn

och härkomst. Svennerna genmälte: »Herre, konung! vi heta Vattu-man och

Vattu-sin; men det är oss förbjudet att yppa af hvad ätt vi äro komna.»

Konungen sporde ytterligare: ’hvad är då edert ärende, och hvartut ligger

eder färd?’ Bröderna svarade: »vi ämna oss ut i verlden att pröfva vår

lycka.» Då sade konungen: »eder ätt röjer sig bäst på edert utseende, och

vill jag här gifva er något till hugkomst. Men om J framdeles kommen i

nöd, så återvänden till mig.» Med dessa ord räckte konungen åt Vattu-man

ett spjut, och åt Vattu-sin en båge och pilar. Foster-bröderna tackade

mycket för dessa föräringar, togo derefter afsked, och fortsatte sin

vandring.

När de vida hade färdats, kommo de en dag uti en vild skog. Som de nu

jagade med sina hundar, för att finna lifsuppehälle, mötte dem en stor

björn. Genast ropade Vattu-man till sin foster-broder: »skjut du, så

kastar jag!» Men björn-honan bad för sitt lif, och sade: »skjut inte!

kasta inte! Hemma har jag tvänne ungar. Jag vill gifva eder hvar sin, om

J låten mig lefva.» Då gjorde det svennerna ondt om djuret, och de ville

icke skada det. Men björn-honan hemtade sina ungar, gaf foster-bröderna

hvar sin, och sade att hennes söner skulle löna dem för sin moders lif.

Andra dagen jagade foster-bröderna åter igen uti skogen med sina hundar.

Då mötte dem en ulf. Genast ropade Vattu-man till Vattu-sin, och sade:

»skjut du, så kastar jag.» Men ulfven bad om sitt lif, och mälte: »skjut

inte! kasta inte! Hemma eger jag tvänne ungar. Om J låten mig lefva vill

jag gifva eder hvar sin.» Detta likade foster-bröderna väl, och de ville

icke skada djuret. Men ulf-honan hemtade sina ungar, och gaf åt de begge

svennerna, sägande, att hennes barn skulle löna dem för sin moders lif.

Tredje dagen, under jagten, mötte foster-bröderne en räf. Genast ropade

Vattu-man till Vattu-sin: »skjut du, så kastar jag!» Men räf-honan tiggde

om sitt lif, och sade: »skjut inte! kasta inte! Hemma eger jag tvänne

ungar. Jag vill gifva eder hvar sin, om J unnen mig att lefva.» Detta

tycktes foster-bröderna vara ett godt förslag, och de skonade djuret. Men

räf-honan lopp bort och hemtade sina ungar. Hon gaf svennerna hvar sin

och sade, att hennes barn skulle vedergälla dem det de sparat modrens

lif. -- Djuren följde nu sina herrar, och voro dem lydiga och trogna i

allt hvad som befalltes.

När så foster-bröderna hade vandrat länge tillsammans, kommo de till en

kors-väg; uti väg-skälet stod ett högt träd. Då sade Vattu-man: »Frände!

här skiljas våra vägar, och hugen säger mig, att vi icke snart månde råka

hvarandra.» Vattu-sin svarade: ’du må råda härutinnan, såsom i annat; men

huruleds kan jag framdeles spörja tidningar huru det går dig i verlden?’

Vattu-man mälte: »jag sticker min knif här i detta träd. Det skall vara

dig till ett tecken, att om knifven rostar, då är jag i stor nöd; men om

han blir blodig, då är jag död. Och väntar jag, att du lärer hämnas min

bane.» Så ordadt, skiljdes foster-bröderna ifrån hvarandra. Vattu-man

med sina djur gick en väg, och mötte många underliga äfventyr, såsom jag

framdeles vill förtälja; men Vattu-sin tog en annan led, och hade icke

färdats långt, förr än han såg framför sig en gammal, ödslig kungsgård.

Rundt deromkring var tjock skog, och ingenstädes syntes spår efter

menniskor.

Just vid det att Vattu-sin skulle draga förbi den öde kungsgården,

utbrast ett häftigt oväder, med storm och regn-skurar, så att svennen

blef tvungen söka skygd för sig och sina djur. Han gick derföre fram till

borg-porten och bultade på; men ingen svarade. Sent omsider öppnades

porten, och en käring, som var både gammal och led, sporde hvem det

var som klappade. Vattu-sin genmälte, att han var en vandringsman, som

gått ut att söka tjenst, och begärde ett skygd undan ovädret. Käringen

sade: »var då välkommen till mig; ty jag behöfver en svenn nu som

aldrabäst. Om du vill tjena mig troget, skall din lön icke blifva ringa.»

Härefter förde hon Vattu-sin upp till gården, samt gaf honom mat och

natt-herberge. Men den gamla gumman var en elak _Rå-drottning_, och

hennes utseende behagade illa både Vattu-sin och hans djur.

Om morgonen, sedan dager var ljus, kom den gamla käringen in till

Vattu-sin, och sade att hon ville visa honom hvad märkligt fanns i

gården. Svennen följde henne, och såg många sällsamma ting, hvarom här

blefve vidlyftigt att förtälja. Slutligen kommo de till en äng, och på

ängen lågo ankor till ett antal af mång sinom tusende, så att jorden var

alldeles öfvertäckt. Rå-drottningen sade: »dessa ankor tillhöra gården,

och du behöfver icke frukta att trampa dem;» hon gick derefter förut

att visa vägen. Men Vattu-sin ömkade sig öfver de stackars ankorna,

och vaktade sig noga att tråda uppå någon af dem; dertill förbjöd han

strängeligen sina djur att göra dem skada. Han kom sålunda till slutet

af ängen. Då framträdde Anke-konungen, och sade: »du skall hafva tack,

att du skonade mina ankor. Tänk på mig när du kommer i nöd, och jag vill

tjena dig igen.» Derefter försvann han, utan att Rå-drottningen blifvit

honom varse.

Vattu-sin och hans matmoder fortsatte nu sin väg, och kommo till en annan

äng, hvarest krälade myror till ett antal af mång sinom tusende, så att

hela marken tycktes röra sig. Rå-drottningen sade: »dessa myror tillhöra

gården, du behöfver icke rädas att trampa ihjel dem:» hon gick derefter

förut att visa vägen. Men Vattu-sin ömkade sig öfver de små idoga kräken,

och vaktade sig noga att tråda på något af dem; dertill förbjöd han

strängeligen sina djur att göra myrorna något ondt. Han kom sålunda till

slutet af ängen. Då framträdde Myr-konungen och sade: »du skall hafva

tack att du sparat så många lif. Tänk på mig, när du kommer i nöd, och

jag vill tjena dig igen.» Derefter försvann han, utan att Rå-drottningen

hade blifvit honom varse.

Svennen och hans matmoder fortsatte nu sin färd, och kommo till en tredje

äng, hvarest fanns en otalig mängd af bin, så att hela marken och luften

hvimlade deraf. Då vände sig Rå-drottningen till Vattu-sin, och sade:

»alla dessa bin tillhöra gården; du behöfver icke frukta att trampa ihjel

dem;» hon gick derefter förut att visa vägen. Men det gjorde svennen ondt

om de små kräken, så att han noga vaktade sig att tråda uppå dem, och

befallte strängeligen sina djur att icke göra dem någon skada. Vattu-sin

kom sålunda till slutet af ängen. Då framträdde Bi-konungen och sade: »du

skall hafva tack, att du skonat mina undersåter. Tänk uppå mig när du

kommer i nöd, och jag vill tjena dig igen.» Derefter försvann han, utan

att Rå-drottningen blifvit honom varse.

Andra dagen tog käringen till orda: »det är hög tid att du begynner

din tjenst, och skall detta blifva ditt första arbete. I fordna tider,

långt, långt tillbaka, fanns här på kungs-gården en gyldne nyckel, som

öppnade den vestra borg-porten. Det är nu min vilja och befallning, att

du återskaffar denna nyckel innan sol går upp i morgon bittida; om du det

icke gör, kostar det ditt lif.» Så taladt, gick Rå-drottningen bort;

men Vattu-sin stadnade qvar i mycken ängslan, och visste icke hvad råd

han skulle finna ur denna stora farlighet. Han vandrade så hela dagen

bedröfvad omkring, och när qvällen kom, hade han ännu icke kunnat finna

den gyllene nyckeln.

Vid det svennen nu satt bedröfvad och tänkte på sin stora nöd, rann det

honom i hugen: »kanske kunde ankorna blifva mig till hjelp.» Han hade

knappast tänkt denna tanke, så stod Anke-konungen plötsligt framför

honom, och sporde hvi han var så sorgsen till mods. Vattu-sin genmälte:

»Rå-drottningen har befallt mig uppsöka en gyllene nyckel, som varit

förlorad sedan mång hundrade år. Om jag icke finner den, innan dager blir

ljus, vill hon taga mitt unga lif.» Anke-konungen sade: ’var tröst! jag

har icke förgätit den tjenst du gjorde mig i går. Nu vill jag löna dig

igen.’ Han samlade derefter en väldig skara af sina undersåter, och drog

med dem bort till en gammal graf, som låg nedanför kungs-gården. När

ankorna kommo till grafven, gåfvo de sig ut i vattnet, och döko djupt

ned till botten. De fortsatte så någon stund, och det dröjde icke länge,

förr än Anke-konungen kom tillbaka med nyckeln, som Rå-drottningen hade

begärt. Då blef ungersvennen glad i sinnet, tackade Anke-konungen för

hans goda bistånd, och återvände derefter förnöjd till kungs-gården.

Om morgonen, när sol rann upp, kom käringen och frågade, om Vattu-sin

hade gjort efter hennes befallning. Svennen genmälte, att han uträttat

hennes ärende, och framtog tillika den gyllene nyckeln. Då skiftade

Rå-drottningen sin hy, och vardt ask-grå i ansigtet. Hon gick derefter

bort, vid det hon sade: »detta har du icke gjort utan hjelp.»

När det lidit fram på dagen kom käringen åter, och förde Vattu-sin till

ett rum, hvarest en myckenhet säd var sammanlagd i en stor, stor hög.

Rå-drottningen sade: »detta blifver ditt andra göromål, att du skall

skifta all denna säd efter dess olika slag. Du skall skilja rågen ifrån

kornet och kornet ifrån rågen, samt lägga hvart och ett i dess egen

binge. Men allt skall vara redo tills i morgon, när sol går upp, eljest

kostar det ditt lif.» Så ordadt, gick käringen bort, och ungersvennen

satte sig att skilja det ena sädes-slaget ifrån det andra. Men huru

han ock måtte plocka, när qvällen kom hade han endast sammanfört en

ringa hög, och kunde nu väl skönjas, det han aldrig mäktade uträtta sin

matmoders ärende.

Vid Vattu-sin nu satt bedröfvad och tänkte på sin stora nöd, rann det

honom i hugen: »kanske kunde myrorna blifva mig till hjelp.» Han hade

knappast tänkt denna tanke, så stod Myr-konungen plötsligt framför honom,

och sporde hvi han var så sorgmodig. Svennen genmälte: »Rå-drottningen

har befallt mig skifta all denna säd efter dess olika slag, så att rågen

skiljes ifrån kornet, och kornet ifrån rågen, hvart och ett i sin egen

binge. Om jag icke kan göra det, innan dager blir ljus, vill hon taga

mitt unga lif.» Då sade Myr-konungen: ’var tröst! jag har icke förgätit

den tjenst du gjorde mig. Nu vill jag löna dig igen.’ Han gick derefter

bort, och kom straxt tillbaka med en otalig skara myror. Men de små

kräken gåfvo sig upp i sädes-högen, hvarje myra tog ett korn, och der

blef ett hvimmel, såsom när man ser en myr-stack om sommaren. Det dröjde

nu icke länge, förr än all säden var fördelad, efter såsom Rå-drottningen

hade befallt. Då blef ungersvennen glad i sinnet, tackade Myr-konungen

för hans goda bistånd, och så skiljdes de åt.

Om morgonen när sol rann upp, kom den gamla käringen, och frågade om

Vattu-sin hade gjort efter hennes befallning. Svennen jakade att så var,

och visade tillika hvarest all säden låg fördelad efter dess olika slag,

hvart och ett i sin egen binge. Då skiftade Rå-drottningen sin hy, och

blef svart, såsom den svartaste jord. Hon gick derefter förbittrad sin

väg, i det hon sade: »detta har du icke gjort utan hjelp.»

När det lidit fram på dagen, återkom käringen såsom förut. Hon förde

nu Vattu-sin till en stor sal, hvarest voro uppställda sju fagra

qvinno-bilder. Rå-drottningen sade: »detta blifver ditt tredje prof,

att du skall säga mig hvilken af dessa sju bilder är den förtrollade

prinsessan, som rådde öfver kungs-gården, innan jag kom hit. Om du kan

säga mig detta, då blifver din makt här större än min. Men kan du icke

säga mig det, då kostar det ditt lif, såsom det kostat mången båld

ungersvenns lif tillförene. I morgon, förrän sol rinner upp, skiftas

begges vår lycka.» Så ordadt skiljdes de åt. Rå-drottningen gick sina

färde; men Vattu-sin ställde sig att beskåda de sju qvinno-bilderna, och

de tycktes honom så fagra, att hjertat rörde sig i hans bröst, när han

såg på dem. Men bilderna voro så lika till drägt, skepnad och ställning,

att ingen kunde skönja den ringaste olikhet dem emellan. Huru svennen ock

måtte speja, förmådde han nu icke utgrunda hvilkendera bilden tillhörde

den förtrollade konunga-dottern.

När Vattu-sin märkte, att han icke kunde fullgöra Rå-drottningens

uppdrag, blef han mycket bedröfvad, och tänkte vid sig sjelf, att han väl

knappast skulle slippa derifrån med lifvet. Då rann honom plötsligt i

sinnet: »kanske kunde bien hjelpa mig i min stora nöd.» Han hade knappast

tänkt denna tanke, så stod Bi-konungen framför honom och sporde, hvi han

var så bedröfvad och sorgmodig. Svennen genmälte: »Rå-drottningen har

befallt mig utforska, hvilken af dessa sju qvinno-bilder är den fagra

prinsessan, som fordom rådde öfver kungsgården. Om jag icke kan säga det

i morgon, när sol rinner upp, mister jag här mitt unga lif.» Då sade

Bi-konungen: ’var tröst! jag har icke förgätit den tjenst du gjorde

mig. Nu vill jag löna dig igen.’ Derefter gick han bort, och kom straxt

tillbaka med en otalig skara bin; men hela bi-svärmen flög fram och satte

sig på den ena qvinno-bilden. Nu förstod Vattu-sin att detta månde vara

prinsessan, och vid han noga beskådade henne, se, då upptäckte han en

liten, liten vårta på hennes hals, och var bilden härutinnan olik de

öfriga. Derefter for bi-svärmen sin kos; men ungersvennen vardt glad i

hugen och tackade Bi-konungen med många fagra ord för hans goda bistånd.

Om morgonen, när sol sken östan in, kom den gamla käringen och

frågade, om Vattu-sin hade fullgjort hennes uppdrag, eller visste

säga, hvilkendera var den förtrollade prinsessan. Svennen jakade

härtill, och visade på bilden såsom Bi-konungen hade lärt honom. När

nu Rå-drottningen märkte, att han gätat hennes gåta, gaf hon till ett

högt skri och skiftade sin hy, så att hon vardt blå i ansigtet. Men vid

käringens rop fingo alla qvinno-bilderna lif; den fagra konunga-dottern

föll i Vattu-sins famn, och tackade honom att han hade frälst henne;

men de sex falska belätena höjde sig i luften och foro bort tillika

med Rå-drottningen, så att hela taket lyftades af kungsgården. I samma

stund blef en stor förändring öfver hela borgen. Förtrollningen var

bruten, allestädes vardt lif och rörelse, tärnor, hofmän och ungersvenner

hvimlade uti rummen, liksom fordomdags, och den unga mön rådde öfver all

denna herrlighet. Derefter tillagades ett ståtligt bröllop, och Vattu-sin

fick den fagra prinsessan. Han vardt så konung öfver borgen och hela

landet, samt lefde med sin drottning i mycken frid och lycka. Likväl

kunde han icke glömma sin foster-broder, utan gick hvarje dag till trädet

vid kors-vägen, för att spörja, om Vattu-man ännu var i lifve.

Sagan vänder nu till Vattu-man, och bör förtäljas, huru han vandrade

vidt omkring, genom många länder och konunga-riken, intill dess han kom

till en stor stad. Men i staden voro gatorna klädda med svart, folket

gick tyst omkring, och allt tydde på någon svår och allmän bedröfvelse.

När nu Vattu-man kommit till sitt herberge, sporde han hvad orsak

månde vara till denna stora sorg. Välden svarade: »visserligen är du

en långvägagäst, som icke förnummit hvad nu är i hvars mans munn, att

konungens borg står på en förtrollad plats, och att en stor drake hvarje

år lägger sig härutanför och kräfver en skär jungfru till sin föda. Men

nu har lotten fallit på konungens enda dotter, och ingen finnes som kan

frälsa henne, änskönt konungen utlofvat prinsessan, och med henne halfva

sitt land och rike.» Vid alla dessa tidningar blef svennen underlig till

mods, och det lekte honom i hugen, att han gerna ville blifva konungens

måg, och dertill vinna gods och ryktbarhet.

Svenska folk-sagor och äfventyr. Första delen (häfte 1 och häfte 2) · 第 7 / 33 题

C. Guld-hästen, Mån-lyktan och Jungfrun i Troll-buren.