Anmärkningar. » 129-138.
=8.= =Det sköna Slottet östan om Solen och nordan om
Jorden.= » 139-150.
=9.= =Ungdoms-Landet.= » 151-164.
Anmärkningar. » 164-168.
=10.= =Flickan, som kunde spinna Guld utaf Ler och
Lång-Halm.= » 169-172.
=11.= =De Tre Stor-Gummorna.= » 172-178.
Anmärkning. » 178-179.
=12.= =Slottet, som stod på Guld-Stolpar.= » 179-188.
Anmärkningar. » 188-194.
=13.= =De Tre Hundarne.= » 195-208.
Anmärkningar. » 208-213.
=14.= =Hafs-Frun=: -- (213-250).
A. _Konunga-Sonen och Messeria._ » 214-227.
B. _Konunga-Sonen och Prinsessan Singorra._ » 227-244.
Anmärkningar. » 244-250.
=15.= =Den Förtrollade Grodan.= » 251-263.
=16.= =Prinsessan i Jord-kulan.= » 264-273.
Anmärkningar. » 273-277.
☞ En fullständig innehålls-förteckning öfver 1:sta delen kommer att
meddelas vid slutet af nästa häfte.
1.
Wall-Pojken och Jätten.
Denna urgamla Saga är vida kringspridd, så väl inom som utom
Skandinavien. Den förekommer med större eller mindre skiljaktigheter hos
följande folkslag:
1. Hos =Lapparne=. -- Se LÆSTADIUS, ~Fortsättning af Journalen öfver
Missions-Resor i Lappmarken, 1828-1832~, Stockholm 1833, ss. 464-5.
-- Jfr. anf. bok, ss. 460-464, samt NILSSON, ~Skandinaviska Nordens
Ur-Invånare~, Stockh. 1843, kap. 4, § 4, s. 31.
2. Hos =Norrmännen=. -- Se ASBJÖRNSEN och JÖRGEN MOE, ~Norske
Folkeeventyr~, Christiania 1843, Deel I, N:o 6, ss. 40-43, »_Askepot, som
kapaad med Troldet_».
3. Hos =Engelsmännen=. -- En del af Sagan återfinnes i den gamla
folkberättelsen »_Jack the Giant-Killer_», meddelad af TABART, ibland
~Fairy Tales~, London 1818, samt i flera andra Engelska samlingar.
4. Hos =Tyskarne=. -- _A._ Se BÜSCHING, ~Wöchentliche Nachrichten für
Freunde der Geschichte, Kunst und Gelehrtheit des Mittelalters~, Bd. IV,
Breslau 1819, ss. 124-127, »_Der Schneider und der Riese_ (Unterostr.
Mährchen)». -- Samma uppteckning finnes äfven anförd hos Bröderna
GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. II, N:o 183, ss. 436-438. --
_B._ Åtskilliga drag utur denna Saga hafva influtit i Berättelsen »_Das
tapfere Schneiderlein_», hos GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~», Th. I,
N:o 20, ss. 126-137, [öfvers. på Svenska i H. REUTERDAHLS ~Julläsning
för Barn~, Lund 1838, ss. 66-75]. Jfr. anf. Tyska samling, Th. III, ss.
30-36. Härvid torde likväl böra anmärkas, att denna, såsom åtskilliga
andra hos GRIMM upptagna förtäljningar, otvifvelaktigt uppkommit
genom sammanbindning och förvexling af flera till art och skaplynne
fullkomligt skiljda sagostoffer. Sålunda är den Tyska berättelsens
första del en äkta _Jätte-Saga_, och har närmaste likhet med de Nordiska
öfverlemningar, hvilka här nedanföre meddelas; men dess sednare afdelning
är icke annat än ett vanligt _Folk-äfventyr_, som äfven af oss skall
framdeles blifva anfördt, under benämning: »_Skräddaren, som slog sju i
en smäll_». -- Bröderna GRIMM erkänna äfven (Th. III, s. 30), att de haft
tillgång till tvenne uppteckningar ifrån ~Hessen~, i hvilka Jätte-sagan
framträder såsom ett sjelfständigt helt. -- _C._ Se KUHN, ~Märkische
Sagen und Märchen~, Berlin 1843, ss. 289-294.
5. Hos =Servierna=. -- Se BÜSCHING, ~Wöchentliche Nachrichten &c.~, Bd.
IV, s. 104, i anmärkningarne till Sagan »_Der Bartlose und der Knabe_».
6. Hos =Perserne=. -- Se Sagan om »_Ameen of Isfahân and the Ghool_»,
meddelad uti SIR JOHN MALCOLM’S ~Sketches of Persia~. -- Beslägtade
Djur-fabler af hög ålder, och med samma ledande grundtanka, äro kända:
7. Hos =Italienarne=. -- Se STRAPAROLA, ~Notti piacevoli~, fabeln om
»_Åsnan och Lejonet_».
8. Hos =Hinduerne=. Se fabeln »_The Goat and the Lion_», öfversatt ifrån
det Hinduiska arbetet ~Pancha Tantra~, uti SIR JOHN MALCOLM’S ~Sketches
of Persia~.
* * * * *
Uti =Sverige= förekommer Sagan äfven såsom Folk-Sägen. Sålunda eger
Utgifv. ibland sina samlingar en nästan ordagrannt liknande förtäljning,
som är fästad vid ~Enskällabo-berg~ uti Bredaryd socken af Småland,
samt ännu en, som knyter sig till ~Stompe-kulle~ i Filkestad, socken af
Willands härad uti Skåne.
A. Pojken, som åt kapp med Jätten.
Ifrån S. Småland.
Det var en gång en »pojke», som gick vall med bockar. Vid det han vankade
omkring uti skogen, kom han till jättens stuga; när tussen, som bodde
derinne, fick höra gny och rop i sitt grannskap, kom han ut för att se
hvad som var på färde. Såsom nu jätten var stor till vext och grym till
utseende, blef pojken rädd, och gaf sig undan det fortaste han förmådde.
Om qvällen, när vallpojken dref sina bockar ifrån betet, var hans
moder sysselsatt med att ysta. Pojken tog ett stycke af den färska
osten, rullade den i ask-mörjan och gömde den derefter i sin skinn-frax
(väska). Följande morgon gick han vall, såsom hans sed var, och kom åter
till jättens stuga. När nu resen fick höra gny af vall-pojken och hans
bockar, blef han vred, gick ut och grep en stor gråsten, samt kramade
den i handen, så att stenflisorna flögo vida vägar. Jätten sade: »om du
någonsin kommer här mera och gör olåt, vill jag krysta dig så små, som
jag nu kramar denna sten.» Pojken lät dock icke skrämma sig, utan låtsade
äfven fatta en sten; men tog i dess ställe osten, som blifvit rullad i
aska, och krystade den, så att vasslan rann emellan hans fingrar och
droppade ned på marken. Pojken mälte: »om du icke gifver dig undan och
låter mig vara i fred, vill jag krama dig såsom jag nu krystar vatten
utur denna sten.» När nu tussen förnam, att vallpojken var så stark,
räddes han och gick in till sitt. Dermed skiljdes vallpojken och jätten
ifrån hvarandra för den gången.
Tredje dagen möttes de åter igen uti skogen. Pojken sporde, om de å nyo
skulle pröfva styrka med hvarandra; resen samtyckte härtill. Pojken sade:
»Far! jag tänker det är ett godt styrko-rön, om någon af oss kan kasta
eder yxa så högt, att hon icke faller ned igen.» Jätten jakade att så
var. De skulle nu pröfva på och jätten kastade först. Han svingade mycket
hårdt, så att yxan for högt i sky; men huru han ock måtte bjuda till,
föll yxan alltid ned igen. Då sade pojken: »Far! icke trodde jag, eder
styrka var så ringa. Bida, och J skolen få se ett bättre kast.» Pojken
svängde derefter med armen, likasom för att kasta mycket hårdt; men lät
i detsamma yxan helt behändigt slinka ned i skinn-fraxen, som hängde på
ryggen. Jätten märkte ingenting, utan väntade länge, att yxan skulle
falla till marken; men ingen yxa hördes af. Nu tänkte han vid sig sjelf,
att pojken måtte vara mycket stark, ehuru han var liten och klen till
växt. Derefter skiljdes de ifrån hvarandra och drogo åt hvar sitt håll.
När det lidit en tid bortåt, möttes jätten och vallpojken ånyo. Resen
sporde, om icke pojken, som var så stark, ville gifva sig i hans tjenst.
Vallpojken samtyckte härtill, lemnade sina bockar uti skogen, och
vandrade med jätten. De kommo sålunda till jättens boning.
Det förtäljes, att jätten och vall-pojken skulle fara till skogs och
fälla en ek. När de kommo fram, sporde jätten om pojken ville hålla eller
hugga. »Jag vill hålla», sade pojken; men undskyllade sig tillika att han
icke räckte toppen. Då fattade jätten i trädet och böjde det till marken;
men vid pojken skulle hålla fast, sprang eken tillbaka och kastade honom
högt upp i vädret, så att tussen knappast kunde följa honom med ögonen.
Jätten stod länge och undrade hvart hans dräng tagit vägen, grep derefter
till yxan och begynte sjelf hugga. När det nu lidit en stund kom pojken
framlinkandes; ty med knapp nöd hade han kommit undan. Jätten frågade,
hvarför han icke höll; men drängen låtsade såsom ingenting, utan sporde
tillbaka, om resen dristade göra ett slikt språng, som han nyss hade
gjort. Jätten nekade härtill. Då sade pojken: »Far! om ni icke törs göra
det, så må ni sjelf både hålla och hugga.» Härmed lät jätten sig nöja och
fällde ensam den stora eken.
När nu trädet skulle föras hem, sade jätten till sin dräng: »vill du bära
vid toppen, så skall jag bära vid roten.» ’Nej Far!’ svarade pojken,
’bären J sjelf vid toppen, jag orkar nog bära vid stor-ändan.’ Resen
samtyckte härtill och lyftade ekens smala ända på sin skuldra. Men
pojken, som var bakefter, ropade att han skulle jemka trädet bättre fram.
Jätten gjorde såsom det sades, och fick slutligen hela stocken i jemvigt
öfver sina härdar; men pojken hoppade sjelf upp på trädet och gömde sig
emellan grenarne, så att tussen icke kunde se honom. Jätten begynte nu
vandra, och menade att pojken bar vid andra ändan. När de så hade färdats
en stund, tycktes det jätten vara ett tungt arbete och han stönade hårdt.
»Är du inte trötter än?» frågade resen sin dräng. ’Nej det är jag inte,’
genmälte pojken, ’Far är väl inte trött af så litet?’ Jätten ville icke
kännas vid att så var, utan fortsatte sin väg. När de nu kommit fram, var
tussen nästan halfdöd af färden. Han kastade så trädet på marken; men
pojken hade innan dess hoppat ned, och låtsade bära vid ekens storända.
»Är du inte trötter än?» sporde jätten. Pojken genmälte: ’åh! inte må Far
tro att jag blir trött af så litet. Stocken tycktes mig icke tyngre, än
att jag gerna kunde ensam hafva burit den.’
Andra morgonen sade jätten: »när det blir dager, skola vi gifva oss ut
och tröska.» ’Nej’, svarade pojken, ’mig tyckes det är bättre att tröska
i gryningen, förrän vi äta dagvard.’ Resen var ense med honom härutinnan,
gick så bort och hemtade två stora slagor, af hvilka han sjelf fattade
den ena. När de nu skulle tröska, förmådde pojken icke lyfta sin slaga,
så stor och tung som den var. Han grep då en käpp och bultade i golfvet
lika fort, som jätten tröskade. Jätten märkte ingenting, och de fortforo
sålunda intills dager blef ljus. Då sade pojken: »nu vilja vi gå hem och
äta dagvard.» ’Ja’, mälte jätten, ’mig tyckes vi hafva haft ett styft
måla-bete.’
Någon tid derefter satte jätten sin dräng att plöja. Han undervisade
honom tillika: »när hunden kommer skall du lösa oxarne och ställa in
dem, hvarest han går förut.» Pojken lofvade göra såsom sagdt var. Men
när oxarne blifvit lösta, kröp jättens hund in under grundvalen till en
byggnad, hvarpå icke fanns någon dörr. Resen hade härmed för afsigt att
röna, om hans dräng var nog stark, att ensam lyfta upp huset och ställa
in oxarne i deras bås. Pojken eftersinnade både länge och väl hvad nu
stod att göra; slutligen fann han på råd, slagtade öken och kastade deras
kroppar in genom gluggen. När han nu kom hem, frågade jätten om han fått
in oxarne i stallet. »Ja,» svarar drängen, »väl fick jag dem in, ehuru
jag bytte på dem.»
Nu begynte jätten fatta misstankar, och öfverlade med jätte-qvinnan huru
de skulle bringa drängen af daga. Käringen sade: »det är mitt råd, att du
tager din klubba och slår ihjel honom i natt, medan han sofver.» Jätten
tyckte detta vara ett godt råd, och lofvade göra såsom hon hade sagt. Men
pojken stod på lur, och lyssnade till deras samtal. När nu qvällen kom
lade han en mjölk-kärna i sängen, och gömde sig sjelf bakom dörren. Vid
midnattstid stiger resen upp, griper sin jätte-klubba, och slår till
mjölkkärnan, så att flöten stänkte honom i ansigtet. Derefter gick han
till sin hustru, skrattade och sade: »ha, ha, ha, jag slog honom så, att
hjernan stänkte högt upp på väggen». Då blef käringen glad, prisade sin
mans dristighet och menade, att de nu kunde sofva lugnt, eftersom de icke
vidare behöfde rädas för den illpariga drängen.
Men knappt var dager ljus då pojken kröp fram ur sitt gömställe, gick
in, och helsade på jättefolket. Nu blef tussen mycket förundrad och
sporde: »hvad? Är du inte döder än? Jag tänkte jag slog ihjel dig med min
klubba.» Pojken svarade: »jag må väl tro, jag kände i natt såsom hade en
loppa bitit mig.»
Om aftonen, när jätten och hans dräng skulle äta, hade jätte-käringen
lagat gröt till qvällsmål. »Det var bra,» sade pojken, »nu skola vi
kämpa hvem som kan äta mest, Far eller jag.» Tussen var genast redo, och
de begynte äta allt hvad ätas kunde. Men pojken var illmarig; han hade
bundit sin skinn-frax framför magen och stack så en sked gröt i munnen,
medan han stoppade två skedar i skinn-väskan. När nu jätten hade ätit sju
fat gröt var han mätt, så att han stånkade hårdt och icke förmådde mera;
men pojken fortfor ännu lika ifrigt som förut. Då frågade jätten huru det
kom sig, att han som var liten till växt, ändock kunde förtära så mycket.
Pojken genmälte: »Far! det vill jag gerna lära er. När jag ätit så mycket
mig lyster, ristar jag upp magen, så kan jag äta ännu lika mycket.» Vid
dessa ord tog han en knif och skar upp väskan, så att gröten rann ut.
Jätten tyckte att detta var ett godt påfund och ville göra sammaledes.
Men vid resen stack sin knif i magen, begynte blodet strömma, och det
lyktades icke bättre än att detta blef hans bane.
När jätten var död tog pojken allt gods, som fanns i stugan, och drog om
natten sina färde. Och så ändas sagan den illmarige vallpojken och den
dumme jätten.
_Anmärkningar._
1. En annan öfverlemning af denna saga, likaledes ifrån ~S. Småland~,
afviker i åtskilliga bi-omständigheter. Sålunda förmäles: att när
vall-pojken och jätten skulle pröfva hvem som var starkast, slungade
jätten en stor sten högt upp emot himlen; stenen föll dock alltid ned
igen. Men pojken kastade en fogel, som han fångat och bar i sin hätta
(mössa). När nu fogeln flög sin kos och icke kom tillbaka, trodde jätten
att kastet nått till skyarne och dömde deraf, att pojken måtte vara den
starkaste af dem båda.
2. Ibland F. HAMMERICHS ~Skandinaviske Reiseminder~, införda uti
tidskriften ~Brage og Idun~, 2:det Bind, 2:det Hæfte (Kjöbenhavn 1839 og
1840), sid. 544-547, förekommer en öfverlemning af närvarande saga ifrån
~Blekinge~. Den innehåller inga serdeles afvikande drag, utom att jättens
käring är den, som vill dräpa pojken om natten, medan han sofver. Men
hon träffar i stället en mjölk-kärna, som drängen lagt i sängen. När nu
jätte-folket åter begifvit sig till ro, stiger pojken upp och hugger i
deras sängstolpe, så att det knakar och brakar. »Hvem var det som slog
mig?» frågade jätten. »Inte var det jag, Far lille!» svarade käringen och
kröp under täcket. Men pojken fortsatte sin lek, intill dess att jätten
gaf honom hans fulla lön, samt orlof att genast gå sin väg. Pojken gick
derefter bort och skrattade med sin moder öfver jättens dumhet.
3. I sednast åberopade arbete (ss. 547-552), förekommer en grumlad och
oäkta öfverlemning ifrån ~Blekinge~ af en saga benämnd »_Lille Knös_»
(hvarom se framdeles berättelsen om »_Pojken som åt för tolf och arbetade
för tolf_»). Slutet af nämnda öfverlemning bär tydliga spår att vara
lånadt ifrån någon gammal jätte-saga, ehuru detsamma blifvit ytterligare
förfalskadt genom inblandning af den i de yngre folk-äfventyren bekante
_Ulspegel_. Det torde likväl böra här anföras, såsom sidostycke till
upplösningen i vår ofvan meddelade saga, och lyder som följer:
»Det förtäljes, att konungen gerna ville bli af med ~Lille Knös~ samt
utlofvade en stor belöning åt den, som kunde blifva hans öfverman. Detta
fick ~Ulspegel~ veta. Då lät han göra sig en bälg af tre oxhudar, hvilka
han spände omkring lifvet. När bälgen var färdig, sattes två stora grytor
öfver elden, och der kokades gröt till ansenlig myckenhet. Derefter gick
Ulspegel till Lille Knös och frågade: »har du lust att först äta kapp
med mig och sedan springa kapp?» Lille Knös jakade härtill. De sätta sig
nu neder att äta, och äta af hjertans grund; men för hvarje munnfull som
Ulspegel åt, lade han två skedar gröt i ox-bälgen. De fortforo härmed,
intill dess begge grytorna voro tomma; men ändock lät ingen märka sig
att han var mätt. När de nu skulle ränna skede (löpa kapp) blef Ulspegel
långt tillbaka, emedan den stora bälgen tyngde honom. Han tog då fram en
knif och stötte i bälgen, så att all gröten rann ut. Men när Lille Knös
ville göra sammaledes, stack han sig i magen så att han föll ned och var
stendöd. Der säges han ligga ännu i denna dag».
B. Pojken som släppte Jätte-barnet i brunnen.
Ifrån Upland.
Det var en gång ett jätte-folk, som bodde uti skogen. Rundt omkring
deras stuga voro frodiga marker, så att jättens fä alltid var vid godt
hull; men folket i den närmaste bygden hade ringa och magert bete.
Detta förtröt dem, och de läto stundom valla sin boskap på resens egor.
Men sådant aflopp icke alltid väl; ty jätten, som var mycket grym till
sinnes, öfverföll vallhjonen och dräpte dem.
Icke långt ifrån jättens gård bodde en fattig qvinna, som hade en enda
son. Han var liten och klen till vext; men mycket förslagen och djerf
till sinnes. En dag sade pojken till sin moder, att hon skulle ysta
trenne ostar. Qvinnan gjorde efter hans begäran. När nu ostarne voro
färdiga, rullade pojken dem i askan, så att de syntes gråa och osmakliga.
Häröfver harmades modern och bannade honom, att han förspillde Guds
gåfvor. Men pojken bad henne gifva sig tillfreds; hon kunde icke veta
hvad han hade i sinnet.
Tidigt om morgonen drog pojken till skogs med sin moders fä, och vallade
boskapen in på jättens betesmarker. Här vankade han obehindradt omkring,
så länge sol stod på himmelen; emot qvällen samlade han sitt fä, och
lagade sig att återvända till hemmet. Men under tiden hade jätten blifvit
varse hans besök, och kom nu med stora steg gående emot honom. Resen var
mycket vred, och så bister till åsyn, att pojken räddes trots all sin
behjertenhet. »Hvad gör du här i min hage?» röt jätten. Pojken svarade,
att han hade gått för att finna bete åt sin boskap. Jätten mälte:
»packa dig genast bort, eljest vill jag krama dig, såsom jag nu kramar
denna sten.» Härvid fattade tussen en stor grå-sten, som låg på marken,
och kramade den, så att stenen flög i tusen flisor. Pojken sade: »du är
mycket stark; men icke är jag ringare till krafter, ehuru jag är liten
till vext.» Han tog så upp en af sina ostar och krystade den, att vasslan
rann ut. När jätten såg detta blef han högeligen förundrad, och menade
att deruti månde vara något svek. Tussen grep så åter en sten ifrån
marken, och kramade den i små stycken; men pojken tog den andra osten
och krystade vatten derutur såsom förr. Derefter förnyades leken ännu
en gång, och pojken kramade vatten ur den tredje osten. Då sade jätten:
»icke tänkte jag du kunde vara så stark. Följ mig till min gård och tjena
mig troget, så skall jag gifva dig tre skäppor guld. Men om du icke är
mig till lags, vill jag skära tre breda remmar ur din rygg.» Pojken
genmälte: ’detta tyckes mig vara goda vilkor; men nu måste jag drifva
mitt fä till bys.’ De kommo så öfverens att mötas dagen derefter, och
härmed lyktades deras samtal för den gången.
Andra dagen gick pojken till skogs och träffade jätten, såsom sagdt var.
De följdes nu till jättens stuga. Men jätte-qvinnan var så stor och barsk
till utseende, att pojken fruktade henne mera än han räddes för jätten
sjelf.
När det lidit någon stund, skulle tussen och hans dräng gå till skogs och
hugga ved. Jätten sade: »eftersom du är så stark, kan du bära min yxa.»
Men yxan var mycket stor och tung, så att pojken knappast kunde lyfta
den. Han mälte: »Far! det är bättre J sjelf bären eder yxa, så kan jag
gå förut och visa vägen.» Härmed var jätten tillfreds, och de drogo å
stad. När de nu kommo till stället, stadnade jätten vid ett stort träd.
Han sade: »Efter som du är så stark, kan du göra första hugget; jag vill
göra det andra.» ’Nej’, mälte drängen, ’jag är icke van att hugga med så
liten yxa. J kunnen sjelf göra första hugget; jag vill göra det andra.’
Jätten lät sig härmed nöja, lyftade yxan och gjorde ett väldigt hugg
invid roten; men hugget var så hårdt, att trädet föll till jorden med
ett starkt brakande. Drängen slapp sålunda att den gången visa prof på
sin styrka.
Då nu trädet skulle föras hem, sporde jätten: »vill du bära vid toppen
eller vid roten?» Drängen svarade: ’jag vill bära vid toppen.’ Jätten
lyftade trädet på skuldran, men pojken ropade, att han skulle gå bättre
under. Jätten gjorde såsom honom sades, och fick slutligen hela timret
i jemvigt öfver axlarne. Derefter hoppade pojken sjelf upp, och gömde
sig emellan trädets grenar. När de nu kommo fram till gården var jätten
mycket trött, men drängen menade, att detta var föga tungt arbete.
Dagen derefter sade jätten, att han ville fara bort; drängen skulle bli
hemma och hjelpa mor att kärna smör. Jätte-qvinnan tog nu fram en kärna
full med mjölk; men kärnan var så stor att pojken näppeligen förmådde
lyfta kärn-stafven. Han sade: »Mor! detta tyckes mig blifva ett lätt
arbete; men jag ville gerna, att J visen huru jag skall bära mig åt.»
Jätte-qvinnan gjorde efter hans begäran, och började kärna; pojken stod
och såg deruppå. Rätt som det var, begynte jätte-barnet skrika. Då sade
käringen: »tag du ungen med dig till brunnen och tvätta henne ren; jag
vill kärna, medan du är borta.» Pojken gick och gjorde sig föga brådtom.
När han nu kom till brunnen och skulle tvätta den lilla, som var föga
mindre än han sjelf, lyckades det icke bättre, än att jätte-barnet
trillade ned i vattnet och drunknade. Drängen menade, detta var en ringa
skada; men han tänkte, att det hädanefter icke vore rådligt stadna länge
qvar hos jätte-folket.
När pojken återkom till stugan, hade käringen lyktat att kärna. »Du har
dröjt länge», sade hon till drängen; »men hvar har du gjort af mitt
barn?» Pojken svarade: ’jo, sedan jag tvättat henne sprang hon åt skogen,
för att möta far sin.’ »Ja så,» återtog käringen, »då komma de väl snart
hem tillsammans.»
Emot qvällen återkom jätten ifrån skogen och var mycket trött. Käringen
ropade emot honom: »Far! hvad har du gjort af flickan vår?» Jätten
svarade: ’icke har jag sett någon flicka.’ Då blef jätte-qvinnan
förskräckt och begynte skria högt samt jemra sig. Pojken sade, att han
och jätten ville gå bort och söka barnet. De drogo nu till skogs, och
letade på alla håll, men kunde icke finna någon.
När resen och hans dräng hade vankat länge omkring, kommo de omsider till
gränsen af jättens egor. Då sade vallpojken: »Far! jag är nu föga långt
ifrån hemmet. Gifven mig orlof att gå bort till min moder, som väntar
mig. I morgon vill jag komma åter, och hjelpa eder att leta.» Tussen
genmälte: ’du kan gå, efter som du varit mig så trogen; men kom snart
tillbaka.’ Vid dessa ord tog jätten fram väl tre skäppor guld, och gaf
pojken såsom lön för hans tjenst. Men drängen tackade honom, och sade sig
nästa gång vilja tjena ännu bättre.
Jätten och vallpojken drogo nu åt hvar sin led. Pojken gick hem till sin
moder, och gaf henne allt det gods han hade vunnit, så att de ifrån den
dagen voro rika och lyckliga. Men jätten ströfvade omkring i skogen för
att leta efter sitt barn. Der gå han och hans käring och söka ännu i dag.
2.
Käringen, som wardt stekt i ugnen.
Liknande utländska Sagor förekomma:
1. På =Tyska=. -- _A._ Se Bröderna GRIMM, ~Kinder und Haus-Märchen~, Th.
I, N:o 15, ss. 91-100, »_Hänsel und Grethel_», [öfvers. på Svenska i
~Lekkamraten~, Upsala, 1838, ss. 79-89, »_Hans och Greta_»; samt något
kortare i REUTERDAHLS ~Julläsning för Barn.~ Lund 1837, ss. 72-76]. --
_B._ Hos STÖBER, ~Elsässisches Volksbüchlein~, Strassburg, 1842, ss.
102-109, »_Das Eierkuchen-häuslein_».
2. På =Fransyska=. -- _A._ Ett brottstycke på Lüneville-folkspråket
finnes hos OBERLIN, ~Essai sur le patois~. -- _B._ En liknande inledning
förekommer i sagan »_Finette_», ibland Grefvinnan D’AULNOY’S ~Contes des
fées~.
3. På =Italienska=. -- Se början af Sagan »_Nennillo ed Nennella_», i
BASILE’S ~Il Pentamerone~, V, N:o 8.
A. Jätte-Stugan, hwars tak bestod av bara korfwar.
Ifrån S. Småland.
Det var en gång en fattig torpare och många äro väl det, som bodde djupt
in i skogen. Han hade två barn, en pojke och en flicka. En dag sade
torparen, att de skulle gå ut och hugga gran-ris. Barnen lydde; pojken
tog en yxa, systern följde honom, och så drogo de till skogs att hugga
ris, såsom deras fader hade befallt. Men huru de färdades fram och
tillbaka, kunde de slutligen icke finna vägen till hemmet. Middagen kom,
qvällen kom, och ju längre det led, desto mer fördjupa de stackars barnen
sig uti ödemarken. Då blef flickan ängslig, och satte sig ned på en låge
(kullfallet träd), samt grät bitterligen; men pojken var vid godt mod,
och tröstade sin syster så godt han förmådde. »Gråt inte,» sade han, »jag
vill bygga oss en koja; i morgon, när det blir dager, hitta vi nog hem
igen.» Sagdt och gjordt; han tog till sin yxa, och byggde en liten koja
af gran-ris; flickan aftorkade nu sina tårar, och så blefvo de uti skogen
öfver natten.
Följande morgon begynte torpare-barnen åter sin färd; men kunde lika
litet finna vägen som dagen förut. När de nu vandrat både länge och väl,
blef flickan trött, och satte sig ned samt grät bitterligen. »Gråt inte,»
tröstade brodern, »dagen är lång, och vi komma väl hem innan sol går i
skog.» Flickan sade: »jag orkar inte gå längre, jag är så hungrig, så
hungrig.» Men pojken höll sig vid godt mod och menade, han skulle väl
finna bot för den sorgen. Han bad nu sin syster stadna qvar, medan han
gick bort, för att skaffa dem någon föda.
När pojken hade vandrat en stund, kom han till en liten rödja; midt på
rödjan var en stuga, hvars tak bestod af bara korfvar. Då blef han glad
i sinnet och smög sig allt närmare, för att se om han kunde komma åt den
sköna maten. Ingenting hördes af, och pojken dristade slutligen krypa
upp på stugans tak. Vid det han nu tittade ned genom rök-hålet, blef han
varse en gammal jätte, som bodde derinne tillika med sin hustru. Då ville
pojken begifva sig bort; men resen märkte buller och ropade med hård
stämma: »hvem är det som prasslar på mitt tak?» Pojken svarade, med späd
röst: ’bara en liten, liten fogel.’ »Ja så,» brummade jätten, »då kan du
ingen skada göra.» Pojken tog nu en knippa korfvar och sprang hastigt
bort till sin syster, som under tiden med stor ångest och räddhåga
afbidat hans återkomst.
Det led så några dagar, utan att de begge syskonen erforo någon brist,
ehuru de icke kunde finna väg utur ödemarken. När nu matförrådet var
allt, måste pojken åter gifva sig å stad att skaffa mera. Han smög sig
derföre fram till jätte-stugan, hvars tak bestod af bara korfvar, och
kröp sakta upp på taket. Men jätten hörde buller, och ropade med barsk
stämma: »hvem är det, som prasslar på mitt tak?» Pojken svarade med späd
röst: ’bara en liten, liten fogel.’ »Jaså,» brummade jätten, »då kan du
ingen skada göra.» Pojken tog derefter en knippa korfvar, såsom förra
gången, och sprang hastigt bort till sin syster, som med oro bidade huru
hans färd månde aflöpa.
Efter någon tid skulle pojken åter begifva sig bort att skaffa föda åt
sig och sin syster. Denna gången ville flickan följa med, för att se
huru han bar sig till. Pojken nekade länge till hennes begäran, och
menade det vore bättre han gick allena. Men systern var enträgen, och,
såsom det plägar gå i slikt fall, fick hon slutligen råda. När de nu
kommo till jätte-stugan, blef flickan rädd och begynte gråta. »Åh! tig,»
tröstade brodern, »du skall få se det är icke så farligt.» Han kröp
derefter upp på taket och kastade korfvar till sin syster, som stod
nedanföre. -- När jätten hörde buller brummade han såsom förut: »hvem är
det, som prasslar på mitt tak?» Pojken svarade med gäll röst: ’bara en
liten, liten fogel.’ Men nu kunde flickan icke återhålla sitt löje, utan
skrattade högt: »Hi, hi, hi.» Då blef pojken rädd och ville skynda bort;
men halkade i detsamma, bröt hål på taket, och damp hufvudstupa genom
öppningen. När flickan märkte denna olycka, blef hon högeligen förfärad,
och flydde hastigt tillbaka in i skogen.
»Jo, nu ser jag hvilken liten fogel du är», sade jätten, vid det pojken
föll ned genom stugu-taket. Han talade derefter till sin hustru och sade:
»Mor! tag pilten och göd honom väl, att vi kunna få oss en god stek
någondera dagen.» Jätte-qvinnan gjorde såsom hennes man hade tillsagt,
grep pojken och innestängde honom i en stuga. Här fick han nötkärnor
och söt mjölk, så mycket honom lysste äta, och blef snart starkare och
frodigare än han tillförene hade varit.
Det led så någon tid bortåt, och jätten ville veta om pojken ännu var
tillräckligt gödd. Han gick derföre till stigan och ropade, att pojken
skulle räcka fram sitt finger. Men denne anade oråd, och räckte i stället
fram en träd-pinne. Jätten tog derpå, och tänkte att pojken ännu måtte
vara mycket mager, efter som han kändes så hård i hullet. Tussen gick nu
till sin hustru och sade, att pojken skulle få dubbelt mera nötkärnor och
söt mjölk än tillförene; såsom ock skedde.
Några dagar derefter gick resen åter till stigan, för att spörja om
pojken ännu var tillräckligt fet. Denne räckte fram en träd-pinne, såsom
förra gången. Tussen undrade högeligen, att pojken hade så ringa hull,
och blef mycket misslynt på sin hustru. Men jätte-qvinnan undskyllade sig
och menade, att det föga lönte mödan ytterligare göda pojken, eftersom
han ändock aldrig blefve fet. Jätten sade: »om det är såsom du säger,
vill jag redan i dag fara bort och bjuda våra fränder till gästabud. Du
kan emedlertid elda ugnen och tillreda steken.» Detta tycktes käringen
vara ett godt råd, och hon lofvade göra såsom hennes man hade sagt.
Derefter sadlade jätten sin gångare, och red sina färde.
När tussen hade farit bort, upptände käringen en stor eld och gjorde
ugnen mycket varm. Hon hemtade så pojken ifrån stigan, och lät honom
sätta sig på bröd-spaden, för att skjutas in i ugnen. Men pojken
märkte att det gällde hans lif, och föll derföre ned hvarje gång
käringen fattade i grissel-skaftet. Jätte-qvinnan harmades öfver en
sådan oskicklighet; men pojken undskyllade sig, det han icke rätteligen
visste huru han skulle sitta. »Mor!» sade han, »sätten eder sjelf på
bröd-spaden, så torde jag kunna lära mig.» Qvinnan gjorde såsom han bad,
och satte sig med krökt rygg på grisslan. Genast var pojken tillreds,
fattade grisselskaftet, och skjutsade käringen in i den glödheta ugnen.
Detta blef jätteqvinnans bane.
När jätte-qvinnan var död, samlade pojken skyndsamt ihop hvad mat han
kunde finna i huset, och gick derefter att uppsöka sin syster. Han fann
henne i den lilla ris-kojan, och kan hvar man väl tänka hvad glädje det
blef, när de träffades, som aldrig mer trodde sig skola återse hvarandra.
Men flickan hade under tiden lifnärt sig af de korfvar, hvilka pojken
kastat ned ifrån taket, den gången han blef fast hos jätten. Nu tänkte
hon, att hennes broder var längesedan uppäten, och sjelf hade hon hela
långa tiden bara gråtit för hans skull.
Medan allt detta timade återkom jätten ifrån sin färd, och undrade att
hans hustru icke gick honom till mötes, såsom hennes sed var. »Men»,
tänkte han för sig sjelf, »hon har väl så mycket bestyr med gästabudet,
att hon icke kan komma ifrån.» Jätten steg nu af hästen och gick in;
men käringen syntes ingenstädes. »Kanske», menade resen, »har hon gått
till skogs; jag vill emedlertid titta på steken.» Vid det han nu öppnade
ugns-luckan, se, då satt hans egen hustru stekt och bränd i ugnen; men
den illmarige pojken hade flytt sin kos. När jätten såg detta och förstod
huru allt hade tillgått, vardt han så harmsen, att hans hjerta sprack och
han nedföll död vid eldstaden.
Några dagar derefter var torpare-barnens matförråd till ända. Då
öfverlade pojken med sig sjelf, att han väl borde gå och se huru det
stod till hos jätten. Den gången fick flickan likväl inte följa med. När
pojken nu kom till jätte-stugan, kröp han helt sakta upp på taket, och
spejade ned genom rökfånget. Men hvem kan tro huru glad han blef, när han
såg jätten ligga död på ugnshällen. Pojken sprang nu till sin syster och
förtäljde henne dessa tidningar. Derefter gingo torpare-barnen tillbaka,
och borttogo allt silfver och annat gods, som jättefolket hade egt. Men
på andra sidan om jättens stuga funno de en stig, som ledde genom skogen.
Denna följde de och kommo sålunda lyckligen åter till sin fader. Sedan
var jag inte med längre.
B. Stugan, hwars tak bestod af bara ostar.
Ifrån Upland.
Långt borta på ett berg uti skogen bodde en elak trollpacka, som tyckte
mycket om att äta barna-kött. Hon plägade derföre betäcka sin stuga med
ostar, for att dymedelst locka små gossar och flickor, hvilka vandrade
omkring i nejden. Men när hon fick fast några barn, stekte hon dem i
ugnen och åt sedan upp dem.
Nära derintill bodde en fattig torpare, som hade en son och en dotter.
Som det nu var knappt om mat i huset, sade torparen en dag till sina
barn, att de skulle gå ut i skogen och plocka bär. Syskonen gingo, och
kommo slutligen till det höga berget. Här fingo de se en stuga, hvars tak
bestod af bara ostar. Då höllo barnen råd med hvarandra, och öfverlade
att de gerna ville äta något af de sköna ostarne.
Pojken skulle nu försöka sin lycka, och kröp sakta upp på taket. Men när
troll-käringen hörde buller, ropade hon: »Hvem är det, som knaprar på
mitt tak?» Pojken svarade med späd röst: ’det är bara Guds små änglar,
Guds små änglar.’ -- »Knapra då i frid!» genmälte trollpackan. Pojken
grep så en hop ostar, och kom derefter oskadd igen till sin syster.
Andra dagen gingo torpare-barnen åter till berget; men nu ville flickan
nödvändigt följa sin broder till trollpackans stuga. Pojken lade sig
deremot; men det halp icke. När de nu kommo upp på stugu-taket och
begynte plocka af de sköna ostarne, ropade troll-käringen: »hvem är det
som knaprar på mitt tak?» Pojken svarade med späd stämma: »det är bara
Guds små änglar, Guds små änglar.» ’Och jag, jag’, tillade flickan. Då
fick trollpackan makt öfver de begge barnen, så att taket brast sönder,
och de föllo hufvudstupa ned i stugan.
»Ja det är visst och sannt, att j ären vackra Guds små änglar», sade
käringen, när barnen trillade ned genom taket. Hon lade till: »det var
bra, nu får jag mig en god stek.» Någon stund derefter sporde hon: »huru
slagtar eder mor sina svin?» ’Jo, hon sticker dem med en knif’, sade
flickan. »Nej», rättade brodern, »hon lindar en knippa blår om deras
hals.» -- ’Så vill jag också göra’, mälte troll-käringen. Hon rullade nu
tillsammans en knippa blår och lindade om pojkens hals, hvarvid denne
föll till marken, såsom hade han varit död. »Är du nu död?» frågade
trollpackan. ’Ja’, svarade pojken. »Nej», återtog käringen, »du är väl
inte riktigt död; ty då skulle du icke tala.» Pojken genmälte: ’jag
talar, derföre, att min mor alltid hade en sed att inte slagta sina svin,
förr än de blifvit gödda.’ -- »Så vill jag också göra», sade trollpackan.
Käringen tog nu de begge barnen och innestängde dem i en stiga. Någon
stund derefter sporde hon: »huru göder er mor sina svin?» ’Med draf
och dränk’, sade flickan. ’Nej’, rättade pojken, ’hon göder dem med
nöt-kärnor och söt mjölk.’ -- »Så vill jag också göra», mälte trollpackan.
En dag gick käringen till stigan, för att se om barnen voro vid godt
hull. »Sticken ut fingret,» ropade hon, »att jag må känna om j ären nog
gödda.» Flickan gjorde såsom käringen hade sagt; men pojken sköt henne
hastigt undan, och räckte i stället fram en träd-pinne. Trollpackan kände
derpå, och sade: »J ären mycket för magra, jag vill göda eder ännu någon
tid.» Hon gaf dem derefter dubbelt så mycket nötkärnor och söt mjölk som
tillförene, så att de hade långt mera deraf än de mäktade förtära.
Efter några dagar gick käringen åter till stigan, för att pröfva om
syskonen voro tillräckligt hulliga. »Sticken fram ett finger», ropade
hon, »att jag må känna edert hull.» Pojken räckte nu fram en kål-stjelk,
som han funnit i stigan. Trollpackan skar deruti med sin knif, och tänkte
så att barnen voro mycket feta. Hon tog dem derefter med sig till
stugan, hvarest ugnen var eldad och allting redo för att steka dem.
Nu sade trollpackan, att någon af syskonen skulle sätta sig på
bröd-spaden. Då gick flickan fram och ville göra såsom käringen hade
sagt; men pojken stötte henne undan, och satte sig sjelf i stället. När
så trollpackan skulle skjuta honom in i ugnen, skickade han sig mycket
drumlig, och trillade ned hvarje gång käringen fattade i grissel-skaftet.
Trollpackan blef storligen misslynt häröfver; men pojken var illmarig,
och bad så innerligen vackert att hon sjelf ville sätta sig på brödspaden
och visa honom, så skulle det nästa gång lyckas bättre. Käringen
gjorde efter hans begäran och satte sig på grisslan; men pojken var
genast tillreds, fattade skaftet, sköt hexan in i ugnen och stängde
ugns-mynningen.
Torpare-barnen togo nu allt gods, som fanns i stugan, och återvände
glada till sin fader. Men jag vet icke förvisso, om trollpackan ännu är
tillräckligen stekt, ty knappast lärer någon hafva öppnat ugns-luckan för
att se derefter.
_Anmärkningar._
1. En annan uppteckning ifrån ~Upland~ afviker endast i sjelfva
inledningen, som förtäljes lika med hvad som förekommer i Sagan om
»_Pojken, som frälste sina bröder ifrån Jätten_».
2. Uti en öfverlemning ifrån ~Östergötland~, har sagan redan förlorat
hela sitt ursprungliga skaplynne. De handlande personerna äro här tvänne
gossar, af hvilka den ene, Truls, timmermannens son, är stygg och elak;
men Pehr, prestens son, är god och beskedlig. Truls blir stekt och
uppäten af en trollkäring, hvars stuga är öfvertäckt med go-rån; men Pehr
räddar sig genom samma list, som barnen i den ofvan meddelade sagan.
3. En annan, likaledes yngre öfverlemning af närvarande Saga är
serskildt tryckt i Stockholm, 1825, o. fl. st. under titel: »_Den stekta
Trollpackan_», och finnes bearbetad, uti ~Barn-Vännen, Jul-gåfva för
snälla Barn.~ Gefle, 1840, ss. 47-51.
3.
Pojken, som stal Jättens Dyr-gripar.
Förekommer på =Norska= hos ASBJØRNSEN och J. MOE, ~Norske Folkeeventyr~,
Deel. I, N:o 1, ss. 1-7, »_Om Askepot, som stjal Troldets Sølvænder
Sengeteppe og Guldharpe_». -- På =Engelska=, uti TABARTS ~Fairy Tales~,
m. fl. dyl. saml., under öfverskrift: »_Jack and the Beanstalk_».
A. Swärdet, Guld-hönorna, Guld-lyktan och Guld-harpan.
Ifrån S. Småland.
Det var en gång en fattig torpare, som hade tre söner. De begge äldsta
följde sin fader i skog och mark, samt voro honom till bistånd vid hans
arbete; men den minste pojken höll sig hemma hos mor, och halp henne i
hennes sysslor. Härigenom blef han ringa aktad af sina bröder, och de
gjorde honom orätt, när och hvar de förmådde.
Det hände sig efter någon tid att torpare-folket dog, och de tre
sönerna skulle skifta sitt arf. Då gick, såsom hvar man väl kan tänka:
de äldre bröderna togo det som var af något värde, och lemnade intet
åt sin yngre bror. När nu allt annat var skiftadt, återstod endast ett
gammalt söndersprucket degtråg, som ingendera ville ega. Då sade en
af bröderna: »det gamla tråget kan vara lagom åt vår yngste bror; han
bakar och slabbar så gerna.» Pojken tänkte väl, att detta var en ringa
arfvedel; men han måste låta sig nöja. Efter den dagen tycktes honom
likväl icke godt att dväljas i hemmet; han tog derföre afsked ifrån sina
bröder, och drog ut i verlden för att pröfva lyckan. När han nu kom till
sjöstranden, dicktade han sitt tråg med dref, och gjorde deraf en liten
båt, vid hvilken han fästade tvänne käppar såsom åror. Derefter rodde han
sina färde.
När pojken hade farit öfver sjön, kom han till en stor kungsgård. Han
gick in och begärde få tala vid konungen. Denne sporde: »hvad är din
ätt och ditt ärende?» Pojken svarade: ’jag är en fattig torpareson, som
i hela verlden icke eger någonting, utom ett gammalt degtråg. Nu har
jag kommit hit för att söka tjenst.’ Då konungen hörde detta, log han
och sade: »visserligen har du ett ringa arf; men lyckan vänder sig ofta
underligt om.» Pojken blef så upptagen ibland konungens små-drängar, och
var af alla väl liden för sin djerfhet och hurtighet.
Nu bör förtäljas, att konungen, som rådde öfver kungsgården, hade en
enda dotter. Hon var både vän och vettig, så att hennes skönhet och
förstånd vidt omtalades öfver landet, och friare kommo ifrån både östan
och vestan för att begära henne. Men prinsessan gaf dem alla nej, med
mindre de kunde bringa henne till brudgåfva fyra goda gripar, hvilka
egdes af en jätte på andra sidan sjön. De dyr-griparne voro: ett gyllene
svärd, tu guldhönor, en guld-lykta och en harpa af guld. Många kämpar
och konunga-söner hade dragit bort för att vinna dessa kostbarheter;
men ingen kom tillbaka, ty jätten grep dem alla och åt upp dem. Sådant
tycktes konungen illa vara; han räddes, det hans dotter skulle få lefva
utan man, och han sjelf aldrig få någon måg, som kunde ärfva riket.
När pojken hörde talet härom, tänkte han vid sig sjelf, att det väl vore
värdt ett försök att vinna den fagra konunga-dottern. I sådana tankar
gick han en dag inför konungen och anmälte sitt ärende. Men konungen
blef vred och sade: »huru vill du, som är en ringa svenn, tänka utföra
det, som ingen kämpe hittills mäktat.» Pojken stod likväl fast vid sin
mening, och bad om orlof att försöka sin lycka. När nu konungen såg hans
dristighet, lät han fara sin vrede och gaf honom orlof. Han tillade: »det
gäller ditt lif, och jag ville ogerna mista dig.» Så samtaladt skiljdes
de ifrån hvarandra.
Pojken gick nu till sjöstranden, uppsökte sin båt, och såg noga om den på
alla sidor. Derefter rodde han tillbaka öfver sjön, och lade sig på lur
invid jättens stuga. Han blef der om natten. Men om morgonen, innan dager
var ljus, gick resen på sin loge och tröskade, så att det dönade i bergen
vida omkring. När pojken förnam detta, plockade han en hop småstenar i
sin väska, kröp upp på taket och gjorde ett litet hål, så att han kunde
se ned. Jätten plägade alltid bära sitt gyllene svärd vid sidan, och
svärdet hade en så underlig egenskap, att det klingade högt, hvarje gång
han blef vred. När nu tussen tröskade som bäst, kastade pojken en liten
sten, så att den föll på svärdet, hvarvid detta gaf en stark klang.
»Hvarför klingar du,» sade jätten misslynt, »jag är ju icke vred?» Han
tröskade åter; men rätt som det var, klingade svärdet om igen. Jätten
tröskade ånyo, och svärdet klang för tredje gången. Då blef resen otålig,
hakade af sig bältet, och kastade svärdet ut genom loge-dörren. »Ligg
der», sade han, »till dess jag slutat mitt tröske.» Men pojken bidade
icke, utan kröp hastigt ned ifrån taket, grep tussens gyllene svärd,
sprang till sin båt och rodde öfver sjön. Här gömde han sitt byte, och
gladdes, att hans äfventyr så väl aflupit.
Andra dagen fyllde pojken sin väska med korn, lade en knippa linde-bast
uti båten, och begaf sig åter till jättens stuga. När han nu legat en
stund på lur, fick han se, hvarest jättens tre gullhönor gingo vid
sjöstranden och bredde ut sina fjädrar, så att det glimmade fagert emot
solen. Genast var han åter framme, lockade guldhönorna så sakta, så
sakta, och matade dem med korn ur sin väska. Allt som fåglarne åto, drog
pojken sig närmare emot vattnet, och till slut voro alla tre guldhönorna
samlade i hans lilla båt. Då sprang han hastigt till, sköt ut båten
i vattnet, och band guldhönorna med linde-bast. Derefter rodde han
skyndsamt sin kos, och gömde sitt rof på andra landet.
Tredje dagen lade pojken en hop saltstycken i sin skinnväska, och
färdades åter öfver sjön. När det led emot natten, märkte han huru röken
hvirflade öfver jättens stuga; och dömde han deraf, att jätte-qvinnan
var sysselsatt att laga mat. Pojken kröp nu upp på taket, spejade genom
rökfånget och såg, hvarest en mycket stor gryta stod öfver elden och
kokade. Då tog han saltstycken ur sin väska, och lät dem efterhand falla
uti grytan. Derefter smög han sig ned ifrån taket, och afbidade hvad
hända skulle.
När det lidit en stund, lyftade jätte-käringen sin gryta af elden, öste
upp gröten och ställde fatet på bordet. Jätten var hungrig och började
genast äta. Som han nu smakade gröten och kände att den var salt och
bitter, steg han upp och blef mycket vred. Käringen undskyllade sig,
och menade att gröten var god; men jätten bad henne sjelf taga deraf;
honom lysste icke vidare äta hennes anrättning. Käringen skulle nu smaka
gröten, men grinade dervid rätt illa; ty så elak mat hade hon aldrig
lagat tillförene.
Jätte-qvinnan hade nu ingen annan råd, än att koka ny gröt åt sin
husbonde. Hon fattar derföre ämbaret, rycker guld-lyktan ned ifrån väggen
och springer hastigt till brunnen, att hemta vatten. Som hon nu hade
satt lyktan ifrån sig på brunns-karet, och lutade sig ned för att vinda
upp vatten, var pojken framme, fattade käringen i fötterna, vräkte henne
hufvudstupa i brunnen, och grep den fagra lyktan. Derefter flydde han sin
kos, och kom lyckligen öfver sjön. Emedlertid satt jätten och undrade,
att hans hustru dröjde så länge borta. Slutligen gick han ut för att se
efter; men ingen syntes, endast ett doft plaskande hördes ur brunnen.
Nu förstod jätten, det hans hustru fallit i vattnet, och halp henne med
stor nöd åter upp på det torra. »Hvar är min guld-lykta?» var tussens
första spörsmål, sedan käringen något kommit sig före. »Jag vet inte,»
svarade jätte-qvinnan, »men det tycktes mig att någon grep mig i fötterna
och kastade mig i brunnen.» Då blef jätten illa till mods och sade: ’tre
af mina kostbarheter äro redan sin kos. Nu har jag intet qvar, utom min
guld-harpa; men den skall han slippa, den tjufven, hvem han ock är. Jag
vill läsa harpan inom tolf låsar.’
Medan detta timade hos resen, satt pojken på andra landet och gladde sig,
att allting hade aflupit så väl. Men nu återstod det svåraste, att vinna
jättens gyllene harpa. Pojken eftersinnade länge hvad här var att råda;
men han kunde icke finna någon utväg. Han beslöt derföre att fara öfver
sjön till jättestugan, och der afbida hvad lägenhet kunde yppa sig.
Sagdt och gjordt; pojken rodde öfver sjön och lade sig på lur. Men huru
det nu bar till, var jätten väl på sin vakt, blef pojken varse, samt
sprang hastigt fram och grep honom. »Så har jag dig nu, din tjuf,» sade
jätten förgrymmad, »det är ingen annan än du, som stulit mitt svärd, mina
tre guldhönor och min gyllene lykta.» Då blef pojken rädd; ty han trodde
att hans sista stund var kommen. Han svarade ödmjukt: ’låt mig behålla
lifvet, kära Far! jag skall aldrig komma här mera.’ »Nej», genmälte
jätten, »det skall gå dig, såsom det gått de öfriga. Ingen slipper
lefvande ur mina händer.» Resen lät så innestänga pojken på en stiga samt
gaf honom nötkärnor och söt mjölk, att han måtte blifva väl gödd, innan
han skulle slagtas och uppätas.
Pojken satt nu fången, åt och drack och gjorde sig goda dagar. Det led
så någon tid bortåt, och jätten ville veta, om han ännu var tillräckligt
fet. Resen gick derföre till stigan, borrade ett hål i väggen, och
befallte pojken räcka fram ett finger. Men denne förstod hans afsigt, och
räckte i stället fram en ny-skalad ahl-pinne. Jätten skar deri, så att
den röda safven droppade utur trädet; då tänkte han att pojken väl ännu
måtte vara mycket mager, efter som han kändes så hård i hullet. Tussen
lät nu gifva sin fånge ännu mera söt mjölk och nötkärnor än tillförene.
Efter någon tid gick jätten åter till stigan, och sade att pojken skulle
sticka ut sitt finger genom borran på väggen. Pojken räckte nu fram en
kålstjelk, och jätten skar deri med sin knif. Då menade tussen att hans
fånge månde vara tillräckligt gödd, eftersom han hade så löst hull.
När morgonen kom, sade jätten till sin hustru: »Mor, pojken är väl fet,
tag honom derföre och stek honom i ugnen. Emedlertid vill jag fara bort,
och bjuda våra fränder på gästabud.» Käringen lofvade göra såsom hennes
man hade sagt. Hon eldade så ugnen mycket varm, och grep pojken för att
steka honom. »Sätt dig på kak-spaden!» sade jätte-gumman; pojken gjorde
så. Men vid det käringen lyftade på grisselskaftet, tumlade han alltid
ned, och så gick det väl tio gånger. Slutligen blef jätte-qvinnan vred,
och bannades öfver hans oskicklighet; men pojken ursäktade sig, det han
icke visste huru han rätteligen borde sitta. »Vänta, jag vill lära dig»,
sade käringen och satte sig sjelf på grissel-spaden, med krökt rygg och
hopdragna knän. Knappast hade hon väl kommit dit, förr än pojken var
till hands, fattade skaftet, skjutsade käringen in i ugnen, och tillslöt
ugns-munnen. Derefter tog han jätte-qvinnans skinn-pels, stoppade den med
halm och lade på sängen, grep så jättens stora nyckel-knippa, öppnade de
tolf låsarne, knep den fagra gull-harpan, och ilade ned till sin båt, som
stod gömd i vassen vid sjö-stranden.
Efter någon stund kom jätten hem igen. »Hvar kan väl mor vara», tänkte
han vid sig sjelf, när hans hustru icke syntes till; »jaså, hon har lagt
sig att hvila en stund, det kunde jag väl tänka.» Men huru länge käringen
nu sof, ville hon likväl icke vakna, ehuru gilles-gästerna snart voro
att förvänta. Jätten gick nu att väcka henne och ropade: »vak upp, mor!»
Men ingen svarade. Han ropade andra gången, men ännu intet svar. Då blef
jätten misslynt, och ruskade häftigt på skinn-pelsen, som låg i sängen.
Nu först märkte han, att det icke var hans gumma, utan en halmkärfve,
hvaröfver man dragit hennes kläder. Vid denna upptäckt begynte tussen ana
oråd, och sprang att titta efter sin gyllene harpa. Men nyckel-knippan
var borta, de tolf låsarne öppnade, och guld-harpan sin kos. Och när han
slutligen gick till ugnsluckan för att skåda gästabuds-maten, se! -- då
satt hans egen käring stekt i ugnen, och grinade emot honom.
Nu blef jätten utom sig af harm och vrede, samt rusade ut för att hämnas
på honom, som vållat all denna ofärd. När han kom till stranden, såg han
hvarest pojken satt i sin båt och lekte på harpan; men harpo-slagen ljödo
öfver vattnet, och de gyllene strängarne glimmade fagert emot solen.
Jätten sprang nu i sjön, för att gripa pojken; men der var för djupt,
han lade sig då vid landet och begynte dricka, för att tömma ut vattnet.
Vid det han drack med all makt, blef der ett sådant ström-drag, att den
lilla båten fördes allt närmare och närmare in emot landet. Men just som
jätten skulle taga den fast, hade han druckit för mycket, så att han
sprack. Detta vardt tussens bane.
Jätten blef nu liggande död vid landet; men pojken rodde tillbaka öfver
sjön med stor lust och glädje. När han kommit till stranden, kammade
han sitt fagergula hår, drog dyrbara kläder uppå, band jättens gyllene
svärd vid sidan, tog guld-harpan i ena handen och guld-lyktan i den
andra, lockade guld-hönorna efter sig, och trädde så utrustad upp i
salen, hvarest konungen satt öfver bord med sina män. När konungen fick
se den raske ungersvennen, gladdes han i sin håg, och skådade honom med
blida ögon. Men pojken gick fram för den fagra konungs-dottren, helsade
henne höfviskt, och nedlade resens dyrgripar framför henne. Nu blef en
stor fröjd öfver hela konungens gård, att prinsessan hade vunnit jättens
dyrbarheter, och dertill fått en fästeman så fager och båld. Konungen lät
derefter fira sin dotters bröllopp med stor ståt och gamman; men när den
gamle konungen dog, blef pojken tagen till konung öfver landet och lefde
der både länge och väl. Sedan var jag inte med längre.
_Anmärkningar._
1. I ~Runa, En skrift för Fäderneslandets Fornvänner~, utgifven af
RICHARD DYBECK, Stockh. 1843, Häft. IV, s. 33, meddelas en »folk-sägen»
ifrån ~Dalsland~, hvilken har lika inledning med sagan om »_Pojken,
som frälste sina bröder ifrån Jätten_» (hvarom mera framdeles); men
i fortsättningen visar sig vara ett sido-stycke till vår här anförda
berättelse. Den Dalsländska folk-sägnen eger följande lydelse:
En man hade åtta söner. Den yngste ibland dem hette ~Roll~. De gåfvo sig
ut i verlden att vandra, och kommo till jättens stuga, hvarest ingen
fanns hemma utom jättesan (jättens hustru). Pojkarne bådo få låna hus
öfver natten, hvartill jättesan svarade: »får väl se, när fader jätte
kommer hem.» Efter någon stund kom fader jätte. Han biföll pojkarnes
begäran, tilläggande: »det var bra, nu få vi fästmän åt våra sju döttrar.»
Om qvällen, när alla hade lagt sig, kröp Roll i en vrå och lyssnade till
jättens och jättesans samtal. De öfverlade, att de skulle döda pojkarne,
sedan dessa hade fallit i sömn. För att i mörkret kunna skilja dem
ifrån sina egna barn, hade jättesan satt mössor på pojkarnes hufvuden
och bundit hucklä’n (hufvudkläden) på flickornas. Men Roll smög sig fram
ur vrån, och satte mössorna på jättebarnen och hucklä’na på sina bröder.
När nu jätten steg upp om natten för att slå ihjel pojkarne, dödade han
i stället sina egna barn. Men Roll väckte sina bröder och sade: »gån! nu
hafver jag frälst eder.» Han tog derefter jättens käpp, _med hvilken man
kunde gå öfver rinnande vatten_, och så flydde pojkarne sina färde.
När Roll och hans sju bröder länge hade vandrat omkring, kommo de
slutligen till en kungsgård. Konungen, som rådde öfver kungsgården, sade
till Roll: »skaffa mig jättens _guld-täcke_, så skall du få min yngsta
dotter.» Roll lofvade försöka, allenast man ville gifva honom ett rep.
Han erhöll ett sådant. Då band han vid repets ända en lång krok, begaf
sig derefter till jättens stuga, klef upp på taket, nedsläppte repet
genom en springa, och vindade så upp det fagra guld-täcket. Men när
jätten märkte, att hans guldtäcke var borta, ropade han: »Roll! har du
tagit mitt guldtäcke?» Roll svarade: ’ja men, kära far!’ -- Han begaf sig
derefter till konungen, och öfverlemnade det kostbara täcket, såsom han
hade utlofvat.
Konungen sade till Roll: »nu måste du skaffa mig jättens _Jul-galt_.»
Roll lofvade försöka. Han tog så en kolla (ämbar), lade svin-bär deruti,
och lockade galten med sig till konungen. Andra dagen hördes jätten ropa:
»Roll! har du tagit min julgalt?» Roll svarade: ’ja men, kära far!’
Konungen sade åter till Roll: »du måste skaffa mig jättens _lyse-trä,
som lyser öfver sju konunga-riken_.» Roll lofvade göra sitt bästa och
begaf sig till jätten. Om natten kom jättesan ut, för att mjölka kon,
och ställde lyse-trädet bredvid sig. Då var Roll framme, tog trädet,
och ville springa bort öfver ån; men jätten kom, och grep både Roll och
lyse-trädet.
Roll skulle nu dödas; men i detsamma kom jättens son och bjöd sin fader
på barns-öl. Jätten ursäktade sig, att han hade annat göra; sluteligen
gick han. Jättesan blef hemma och eldade ugnen sju gånger hetare än
vanligt, för att steka Roll. När nu ugnen blifvit varm, sade pojken:
»kära mor! ser ni de sju stjernorna i ugnen?» Jättesan tittade dit, men
i detsamma skjutsade Roll henne in i ugnen, och kastade en halm-kärfve
efter henne.
Roll begaf sig nu med hast ut på sjön; jätten och hans son kommo och
satte efter. När de icke kunde hinna honom på annat sätt, försökte de
»sluka upp» sjön. Vid dagningen var der ganska litet vatten qvar. Då
pekade Roll på den uppgående solen och sade: »ser J sådan grann jungfru
der borta!» Jätten och hans son tittade dit, och sprucko begge två. Men
Roll kom till kungsgården, och fick konungens yngsta dotter.
2. En öfverlemning ifrån ~S. Småland~ förbinder likaledes närvarande saga
med berättelsen om »_Pojken, som frälste sina bröder ifrån Jätten_.»
Efter en inledning, hvartill vi framdeles återkomma, lyder nämnda
uppteckning sålunda:
Sedan ~Raskargod~ frälsat sina sex bröder ifrån troll-qvinnan och
fört dem hem, bad han sin fader om orlof att åter vandra till berget.
Men konungen räddes för trollen, och förbjöd sin son strängeligen att
tillfoga dem någon ytterligare skada eller olag. Konunga-sonen frågade
likväl föga efter sin faders bud, och beslöt ännu en gång draga bort och
gäckas med den elaka troll-konan.
Raskargod gaf sig nu på väg och kom till berget, just när troll-qvinnan
skulle tvätta sina linne-kläder, som blifvit mycket blodiga om natten,
när hon skar halsen af sina sju döttrar. Svennen gick fram, helsade och
sporde, om han fick hjelpa till vid hennes arbete. När trollpackan kände
igen honom, döljde hon sin vrede och gaf många fagra ord, på det hon
skulle få konunga-sonen i sitt våld. Raskargod bistod henne derefter
att tvätta kläder. När det så lidit någon stund bad trollpackan honom
ömsa vatten i den stora grytan, medan hon sjelf gick åt skogen att hemta
ved. Raskargod lofvade göra såsom honom var sagdt. Men när käringen var
borta, slog han smuts och sot i grytan, samt stänkte deraf på kläderna.
Derefter tog han allt gods som han kunde finna, och gick, med hjelp af
sin trollstaf, skyndsamt bort öfver elfven.
När han kommit till andra stranden, återvände troll-qvinnan utur
skogen och såg hvad skada han hade gjort på hennes byk. Då ropade hon:
»Raskargod, är det du som tagit mitt silfver och guld, och förderfvat
mina granna kläder?» Raskargod svarade: ’ja, kära mor! det har jag
gjort.’ Käringen sporde: »kommer du mer igen?» Konunga-sonen genmälte:
’ja visst, kära mor!’ -- Derefter drog prinsen hem till sin fader. Men
när konungen fick spörja hans olydnad, vardt han vred, och bannlyste
Raskargod öfver hela sitt rike, så att prinsen måste söka tillflykt djupt
in i skogen, hvarest han träffade en fattig enka, som gaf honom hus och
herberge.
Det led så någon tid bortåt, och konunga-sonen kände en stor lust att
ännu en gång besöka troll-qvinnan. Han gaf sig derföre på väg, och blef
väl emottagen i berget. En dag sade troll-konan, att hon ville fara bort
och helsa på sin syster, som bodde lång väg derifrån. Käringen for, och
Raskargod stadnade ensam qvar. Då begynte prinsen att noga genomsöka
berget på alla sidor, intill dess han fann ett stort rum, som var
öfverfullt med guld, silfver och annan rikedom. I berga-salen låg jemväl
en stor bok, hvarest funnos upptecknade namnen på de troll, hvilka voro
döda och efterlemnat gods i sina berg. Raskargod tog den stora boken och
allt godset, och for sedan tillbaka öfver elfven. När han nu var kommen
till andra stranden, återvände trollqvinnan hem. Hon ropade: »Raskargod!
är det du som tagit mitt silfver och guld?» Konunga-sonen svarade: ’ja,
kära mor! det har jag gjort.’ Käringen sporde: »kommer du mer igen?»
Raskargod genmälte: ’ja visst, kära mor!’
Prinsen erhöll nu skepp och folk af sin fader och seglade till Engeland,
hvarest han vann konungens dotter. Derefter utrustade han fyra stora
skepp, och drog bort att uppsöka de berg, hvilka stodo omtalade i
troll-boken. Han fick sålunda en stor rikedom. Men i det sista berget
fanns en sal, hvarest trollen förvarade sin föda. Det förtäljes, att
nämnda visthus var fullt, icke med mat, utan med ben efter ormar, paddor
och andra krälande djur, hvilka runnit utför berget, men icke förmått
komma upp igen.
Raskargod förlikte sig slutligen med sin fader, lönade rikligt den
fattiga enkan som gifvit honom herberge, och återvände till Engeland,
hvarest han slog sig till ro samt lefver och mår väl ännu i dag.
B. Guld-lyktan, Guld-bocken och Guld-pelsen.
Ifrån S. Småland.
Det var en gång en fattig enka, som hade tre söner. De begge äldsta gingo
ute på arbete, för att skaffa sig uppehälle. Hemma voro de likväl till
föga gagn; emedan de sällan gjorde sin mor till viljes, ehvad hon ock
sade. Men den yngste pojken höll sig alltid i huset, och bistod den gamla
enkan i hennes göromål. Härigenom blef han mycket älskad af sin mor; men
illa liden af sina bröder, hvilka på spe gåfvo honom ökenamnet ~Pinkel~.
En dag sade den gamla enkan till sina söner: »nu måsten J gifva eder ut
i verlden och försöka eder lycka, bäst J kunnen. Jag mäktar icke längre
föda eder här hemma, sedan J kommit till ålders.» Pojkarne svarade, att
de icke önskade något bättre, sedan det var deras mor emot, att de
stadnade qvar. De lagade sig derefter i ordning och begåfvo sig på väg,
samt vandrade en rund tid omkring, utan att kunna erhålla någon tjenst.
När de länge hade färdats, kommo de sent om en afton till en stor sjö.
Långt ute i sjön var en ö, hvarpå syntes ett starkt sken, såsom af eld.
Pojkarne stadnade vid stranden och betraktade det underliga skenet, samt
dömde deraf, att derstädes måtte vara menniskor. Såsom det nu redan var
mörkt, och bröderna icke visste hvar de skulle finna herberge om natten,
öfverlade de sins emellan att taga en båt, som stod i vassen, och fara
öfver till ön att låna hus. I sådan afsigt satte de sig i båten, och
rodde öfver viken. När de nu kommo inemot ön blefvo de varse en liten
stuga, som låg vid sjöstranden. Pojkarne gingo ditåt och märkte, att
det fagra skenet, som lyste öfver nejden, kom ifrån en gyllene lykta,
som stod vid husets dörr. På gården utanföre vandrade en stor bock med
gyllene horn, vid hvilka voro fästade små klockor, som gåfvo en fager
klang, när djuret rörde sig. Bröderna undrade mycket öfver allt detta,
men aldra mest öfver gumman, som med sin dotter bodde i huset. Käringen
var både gammal och led, men hon var präktigt klädd i en pels eller
kappa, så konstigt virkad med gyllene trådar, att den blänkte likt klara
guldet i hvarje fåll. Pojkarne kunde nu väl förstå, att de icke kommit
till någon vanlig menniska, utan till ett Troll eller Sjö-rå.
Efter någon öfverläggning gingo bröderna in, och sågo hvarest käringen
stod vid eldstaden och rörde med en slef i en stor gryta, som kokade
öfver ärilen. De framförde sitt ärende, och beddes få blifva der öfver
natten. Men käringen svarade härtill nej, samt visade dem hän till en
kungsgård, som låg på andra sidan om sjön. Vid hon nu talade, såg hon
skarpt på den yngste pojken, der han stod och lät sina ögon snällt leka
öfverallt i stugan. Käringen sporde: »hvad heter du min pilt?» Pojken
svarade hurtigt: ’jag heter ~Pinkel~.’ Trollet sade: »dina bröder kunna
draga sin kos, men du skall bida här, ty du ser mig mycket klipska ut,
och hugen säger mig, att jag af dig icke kan förvänta något godt, om du
eljest kommer att länge dväljas på kungs-gården.» Pinkel bad nu ödmjukt
att få draga bort med sina syskon, och lofvade aldrig tillfoga käringen
något mehn eller olag. Slutligen fick äfven han orlof att gå sin väg,
hvarefter bröderna skyndsamt begåfvo sig till sin båt och färdades öfver
sjön, mycket glada, att alla tre hafva väl undsluppit detta äfventyr.
Emot morgonen kommo pojkarne till en kungsgård, som var större och
härligare än de någonsin sett tillförene. Bröderna gingo in och begärde
tjenst. De begge äldsta blefvo så stall-svenner hos konungen, och den
minste erhöll tjenst, att vara små-svenn hos den unge konunga-sonen. Men
såsom Pinkel var både qvick och hurtig, vann han snart stor ynnest hos
alla, och steg med hvarje dag i konungens gunst. Häröfver harmades hans
bröder, och kunde illa lida, att han blef dem föredragen. Slutligen gingo
de till råds med hvarandra, huru de skulle komma sin yngsta broder på
fall, och menade, att efter den dagen skulle deras egen lycka främjas
bättre än tillförene.
De begge äldsta bröderna gingo en dag inför konungen, och förtäljde
vidlyftigt om den fagra lyktan, som sken öfver vatten och land. De sade,
att det illa höfdes en konung att sakna en så kostelig klenod. När
konungen hörde detta tal, blef han uppmärksam och sporde: »hvar finnes
den lyktan och hvem kan skaffa mig den?» Bröderna svarade: »det kan ingen
göra, utom vår broder Pinkel; han vet ock bäst hvarest lyktan finnes.»
Nu fick konungen stor lust att ega den gyllene lyktan, hvarom han hört
förtäljas, och lät kalla ungersvennen. När Pinkel kom, sade konungen:
»om du kan skaffa mig den fagra guld-lyktan, som skiner öfver vatten och
land, vill jag göra dig till den yppersta mannen vid hela mitt hof.»
Svennen lofvade göra sitt bästa att uträtta sin herres bud. Då prisade
konungen hans beredvillighet; men bröderna gladdes i sitt sinne; ty de
visste väl, att det var ett stort vågstycke, som näppeligen skulle väl
aflöpa.
Pinkel skaffar sig en nu liten båt, och ror lönligt öfver viken till ön,
hvarest troll-käringen bodde. När han kom fram var aftonen inne, och
gumman sysselsatt att koka qvällsgröt, såsom hennes sed var. Svennen
kröp sakta upp på taket, och kastade allt emellanåt en handfull salt
genom rökfånget, så att den föll ned i grytan, som stod och kokade öfver
ärilen. När så gröten var färdig och käringen skulle äta, kunde hon icke
förstå hvadan den blifvit så salt och bitter. Trollet blef nu mycket
misslynt och bannade sin dotter, i tanka, att denna hade saltat maten
för starkt. Men huru hon ock måtte späda upp gröten, kunde den likväl
icke ätas, så bitter var den. Då befallte käringen sin dotter gå bort
till källan, som låg nedanföre kullen, och hemta vatten för att laga ny
gröt. Mön svarade: »huru skall jag kunna gå till källan? Det är så mörkt
derute, att jag icke hittar vägen öfver backen.» ’Tag då min guld-lykta!’
genmälte käringen vresigt. Flickan tog den fagra guld-lyktan, som stod
i förstugan, och lopp hastigt bort, för att hemta vatten. Men vid hon
lutade sig öfver källan, för att lyfta ämbaret, var Pinkel icke sen, grep
flickan i fötterna, och kastade henne hufvudstupa ned i vattnet. Derefter
knep han den gyllene lyktan, och begaf sig skyndsamt till sin båt.
Emedlertid började käringen undra, att hennes dotter dröjde så länge
borta. I detsamma såg hon sig ut genom vind-ögat, och märkte hvarest
lyktan glimmade långt ut på sjön. Då blef trollet illa till mods, lopp
hän till strand-brädden och ropade: »är det du Pinkel?» Svennen genmälte:
’ja, är det så, Mor lilla!’ Käringen sade: »har du tagit min lykta?»
Pinkel svarade: ’ja, har jag så, Mor lilla!’ Trollet återtog: »är du inte
en stor skälm?» Pojken gaf till svar: ’jo, är jag så, Mor lilla!’ Nu
begynte käringen klaga och jemra sig. Hon sade: »ack! hvad jag var dumm,
som släppte dig bort ifrån mig; jag kunde väl tänka, att du skulle spela
mig något streck. Men kommer du åter hit, skall du aldrig slippa hädan.»
-- Dervid förblef det.
Pinkel återvände nu till kungsgården och blef den yppersta man vid hela
hofvet, såsom konungen hade lofvat. Men när bröderna förnummo hvad lycka
och framgång han hade rönt i sitt företag, blefvo de ännu mer afundsamma
och förbittrade än förut, samt rådplägade flitigt med hvarandra huru
de skulle komma sin yngsta broder på fall, och sjelfva vinna konungens
ynnest.
De begge bröderna gingo derföre åter inför konungen, och begynte
vidlyftigt orda om den fagra bocken, som hade horn af klaraste guld,
och dertill små guld-klockor fästade vid hornen, så att det klingade
fagert hvarje gång djuret rörde sig. Bröderna sade det illa höfdes en
så rik konung, att sakna en sådan kostelig grip. När konungen förnam
detta tal, blef han uppmärksam och sporde: »hvar finnes den bocken, och
hvem kan skaffa mig den?» Bröderna svarade: »det kan ingen göra, utom
vår broder Pinkel, han vet ock bäst hvarest bocken står att finna». Då
kände konungen en häftig åtrå att ega bocken med de gyllene hornen, och
lät derföre kalla ungersvennen inför sig. När Pinkel kom, sade konungen:
»dina bröder hafva förtäljt mig om en fager bock, som har horn af det
klaraste guld, och små klockor fästade vid hornen, så att det klingar
hvarje gång djuret rörer sig. Nu är min vilja, att du far bort och
skaffar mig den bocken; men om ditt förehafvande lyckas, vill jag göra
dig till herre öfver tredjedelen af mitt rike.» Svennen lyddes uppå detta
tal och lofvade uträtta sin herres ärende, om eljest lyckan ville vara
honom gunstig. Då prisade konungen hans beredvillighet; men bröderna
gladdes i sitt hjerta, och menade, att Pinkel icke skulle undslippa denna
gången, såsom den förra.
Pinkel lagade sig nu tillreds och for i sin båt öfver viken till ön,
hvarest trollqvinnan bodde. När han kom fram, var det afton och redan
mörkt, så att ingen kunde blifva honom varse; ty den gyllene lyktan
fanns icke mera qvar, utan lyste i konungens gård. Pojken öfverlade nu
länge med sig sjelf, huru han skulle komma åt den gyllene bocken; men
sådant var icke lätt, ty bocken låg hvarje natt i käringens egen stuga.
Slutligen rann det svennen i hugen, att han väl kunde försöka ett medel,
som tilläfventyrs borde lyckas, ehuru det syntes honom nog vanskeligt.
Om qvällen, när käringen och hennes dotter skulle till sängs, gick
flickan att stänga dörren såsom hennes sed var. Men Pinkel låg utanföre
på lur, och satte oförmärkt en spjäla bakom dörren, så att den icke ville
gå igen. Flickan stod nu länge och försökte slå den i lås, men det ville
icke lyckas. När käringen märkte detta, tänkte hon att någonting kommit
i olag, och ropade, att dörren måtte väl stå oläst öfver natten, tills
dager blef ljus, då man kunde se hvad som fattades. Flickan ställde
så dörren på glänt, och lade sig att sofva. Men när det lidit fram på
natten, och alla voro i djup sömn, smög pojken sakta in i stugan och
kröp fram till bocken, der han låg och sträckte sig framför eldstaden.
Pinkel tog nu ull och stoppade i alla guld-klockorna, på det deras klang
icke måtte förråda honom, grep derefter guld-bocken och bar honom till
sin båt. När han sedan kommit ut på sjön, tog han bort ullen, hvarvid
bocken rörde sig så att det klingade högt. Då vaknade trollkäringen ur
sin sömn, och förnam det fagra ljudet af klockorna. Hon lopp så hän
till strand-brädden och ropade i vredesmod: »är det du Pinkel?» Pojken
svarade: ’ja, är det så, mor lilla!’ Käringen sade: »har du stulit min
guld-bock?» Svennen genmälte: ’ja, har jag så gjort, mor lilla!’ Trollet
återtog: »är du icke en stor skälm?» Pinkel gaf till svar: ’jo är jag så,
mor lilla.’ Nu begynte käringen qvida och klaga. Hon sade: »ack! hvad jag
var enfaldig, som släppte dig bort ifrån mig. Jag kunde väl tänka, du
skulle spela mig något streck. Men kommer du någonsin åter hit, skall du
aldrig slippa hädan.»
Pinkel återvände nu till kungsgården, och fick tredjedelen af riket att
råda öfver, såsom konungen hade lofvat. Men när bröderna fingo veta huru
allt hade aflupit, och dertill sågo den fagra lyktan och bocken med de
gyllene hornen, som af alla prisades för stora sällsyntheter, blefvo de
ännu mer hatfulla och förbittrade emot sin yngre broder. De tänkte nu
icke så mycket på någonting, som huruledes de skulle kunna bereda hans
ofärd och undergång.
De begge svennerna gingo en dag åter inför konungen, samt talade vidt och
bredt om troll-käringens skinn-pels, som sken likt det rödaste guld, och
var sömmad med gyllene trådar i hvar enda fåll. Bröderna sade, det höfdes
bättre en drottning än en trollpacka att ega en sådan dyrbarhet, och
menade att den ensamt fattades ännu i konungens lycka. När konungen hörde
allt detta, blef han mycket eftertänksam och sporde: »hvar finnes den
pelsen, och hvem kan skaffa mig den?» Bröderna svarade: ’det kan ingen
göra, utom vår broder Pinkel; han vet ock bäst hvarest guld-pelsen står
att finna.’ Då fick konungen en stor lust att ega den fagra pelsen, och
lät kalla ungersvennen in för sig. När Pinkel kom, sade konungen: »jag
har länge förnummit att din hug står till min unga dotter. Nu hafva dina
bröder förtäljt mig om en fager skinn-pels, som lyser af röda guldet i
hvar endaste fåll. Derföre är min vilja, att du far bort och skaffar mig
den pelsen, men om ditt förehafvande lyckas, vill jag göra dig till min
måg, och du skall efter mig ärfva riket.» När svennen hörde detta blef
han mycket glad, och lofvade vinna den unga mön eller tillsätta lifvet.
Då prisade konungen hans hurtighet; men bröderna gladdes i sitt falska
sinne, och menade att den färden väl torde blifva deras broders bane.
Pinkel satte sig derefter i sin båt, och färdades öfver viken till ön
hvarest trollpackan bodde. Under vägen öfverlade han flitigt med sig
sjelf, huru han skulle kunna erhålla käringens guld-pels; men det tycktes
honom föga likligt, att hans ärende skulle väl aflöpa, emedan trollet
alltid bar pelsen på sig. När han nu hade uppgjort många förslag, det
ena äfventyrligare än det andra, rann honom slutligen i sinnet, att han
väl kunde försöka ett medel, som torde lyckas, ehuru det var djerft och
dristigt.
Pojken band så en påse under sina kläder, och vandrade med rädda steg
och ödmjuka åtbörder in i käringens stuga. När trollet blef honom varse,
gaf hon honom skarpa ögonkast, och sporde: »är det du Pinkel?» Svennen
genmälte: ’ja men, är det så, mor lilla!’ Då blef käringen glad, och
sade: »efter som du sjelfmant kommit i mitt våld, lärer du väl icke kunna
tänka att äfven komma härifrån, sedan du spelt mig så många streck.» Hon
tog nu fram en stor knif, och lagade sig till att dräpa Pinkel. Men när
svennen såg detta, ställde han sig mycket förskräckt, och sade: »efter
jag ändock skall dö, tyckes mig att jag sjelf kunde få välja döds-sätt.
Mig lyster hellre äta ihjel mig af hvit gröt, än att slagtas med knif.»
Käringen tänkte vid sig sjelf, att pojken hade valt ett dåligt vilkor,
och lofvade derföre efterkomma hans begäran. Hon ställde nu en stor gryta
öfver elden, och tillagade en ansenlig myckenhet gröt. När anrättningen
var färdig, sattes den framför Pinkel att han skulle äta; men för hvarje
gång han stack en sked gröt i munnen, hällde han två skedar gröt i påsen,
som var fästad under kläderne. Till sluts började käringen undra, att
Pinkel kunde äta så mycket; men rätt som det var, låtsade svennen vara
illa sjuk, dignade ned ifrån stolen såsom hade han varit död, och stack
dervid oförmärkt hål på sin påse, så att gröten rann öfver golfvet.
Trollet tänkte nu att Pinkel hade spruckit af den myckna gröten. Hon blef
derföre mycket glad, slog samman händerna, och sprang bort att uppsöka
sin dotter, som gått ut till källan. Men såsom det var regn och oväder,
aftog trollpackan dessförinnan sin fagra skinn-pels, och lade den ifrån
sig i stugan. Käringen hade likväl icke hunnit långt, förr än pojken
återkom till lifs, sprang upp som en blixt, annammade guld-pelsen, och
ilade skyndsamt sina färde.
Efter någon stund blef käringen varse Pinkel, der han for i sin lilla
båt. När hon nu såg honom lefvande igen, och dertill märkte den gyllene
pelsen, som lyste öfver sjön, blef hon mycket förtörnad, och sprang långt
ut på strandbrädden. Trollet ropte: »är det du Pinkel?» Svennen genmälte:
’ja men, är det så, mor lilla!’ Käringen sade: »har du tagit min fagra
guld-pels?» Pinkel svarade: ’ja, har jag så gjort, mor lilla!’ Trollet
återtog: »är icke du en stor skalk?» Svennen genmälte: ’jo, är jag så,
mor lilla!’ Nu blef trollpackan illa till mods, samt begynte qvida och
jemra sig. Hon tog till orda: »ack! hvad jag var fjollig, som släppte dig
bort. Jag kunde väl tänka, det du skulle spela mig många elaka streck.»
Dermed skiljdes de ifrån hvarandra.
Troll-qvinnan återvände nu till sin stuga; men Pinkel for öfver viken,
och kom lyckligen hem till kungs-gården. Han öfverlemnade så den gyllene
pelsen, och det tycktes alla, att ingen hade någonsin sett eller hört
omtalas en mera kostelig klenod. Men konungen höll redligen sitt ord
emot ungersvennen, och gaf honom sin enda dotter till äkta. Sedan var
Pinkel lycklig och nöjd i all sin dag. Men hans bröder voro och förblefvo
stall-svenner, så länge de lefde.
_Anmärkning._
En föga afvikande öfverlemning, ifrån ~Östergötland~, förtäljer att
trollkäringen egde trenne dyrbarheter, en _Guld-brand_, en _Guld-bock_
och en _Guld-fäll_. För att erhålla guld-branden kröp pojken upp på
taket till käringens stuga, och kastade stenar genom rök-fånget, så att
gnistorna flögo omkring hela rummet. När nu troll-käringen gick ut för
att speja efter orsaken, var pojken tillreds, stal den skimrande branden
och flydde hastigt öfver sjön till andra landet.
För att komma åt guld-bocken nyttjade pojken samma list, som blifvit
omtalad i föregående berättelse.
När nu käringen hade förlorat både guld-brand och guld-bock, räddes hon
att äfven mista sin fagra guld-fäll, och gömde den derföre uti sängen,
der hon låg. Om natten smög pojken in i stugan, lade sig under sängen,
och begynte sakteligen draga fällen till sig. Men i detsamma vaknade
troll-qvinnan, upptäckte tjufven, och grep honom.
Pojken skulle nu dödas, men fick löfte att sjelf välja sitt döds-sätt.
Han begärde så att få äta ihjel sig af hvit gröt. När de skulle äta,
stoppade pojken hvarannan sked gröt i munnen, och hvarannan sked stack
han i en säck, som han hade bundit omkring lifvet. De fortsatte härmed
intill dess att pojken föll ned på golfvet, och låtsade vara död. Men
käringen tvivlade ännu, det han var riktigt dräpt, samt slog honom på
magen, så att säcken sprack och all gröten rann ut. Nu trodde hon att
tjufven var ihjelslagen, och sprang glad bort att förtälja sina grannar
huru allt hade timat. Men pojken passade tillfället, grep den fagra
guld-fällen, och flydde hastigt öfver sjön till kungsgården, hvarest han
fick konungens dotter till äkta.