Plats i litteraturen.
Litterära inflytanden på komposition och karaktärsteckning.
Originalitet — det äger Kivis roman i rikt mått både innehållsligt
och stilistiskt. Såväl dess realistiska som dess romantiska element
spränga tidssmakens boja, visande hän mot åtti- och nittitalens nya
litterära riktningar.
Vid en granskning av sexti talets litterära fysionomi i Finland och
Sverige, står man i början svarslös inför frågan, hur ett sådant språng
långt över den estetiska konvenansens yttersta rålinje varit möjligt.
Att den stora publiken i hemlandet icke kunde uppfatta Kivi, är utan
vidare klart. Dess smak skulle ända in på åttitalet normeras dels av
den Runebergska poesin, dels av senromantiken, vars bleka höstblommor
översållade hela svenska språkområdet för att just i Finland nå sin
arts högsta fullkomning hos den blida drömmaren Topelius. Wecksell
kom visserligen med ett starkare temperament och en djupare ton,
men impulsgivande, nya stilvalörer hann han icke utbilda. Snoilskys
inflytande, som naturligtvis närmast berörde lyriken, hade ännu
icke gjort sig gällande. I prosan hade Blanche visserligen fört in
framtidsbådande uppslag (Järnbäraren o. a.), men som stilist var han
eklektiker. Hans språk är lika typiskt senromantiskt som Topelius,
vilket det ofta i förvillande grad liknar.
Ett försök att frammana en bakgrund till "Seitsemän veljestä" (och
dess föregångare "Nummisuutarit" och "Kihlaus") genom att sammanföra
romanen med äldre adertonhundratalsskildringar av allmogelivet i
nordisk och tysk diktning ger bättre resultat. Auerbachs, Almqvists och
Björnsons byberättelser föregå Kivis icke blott i tidsföljden utan även
i den litterära utvecklingskedjan. Den väldiga konturen av "Seitsemän
veljestä" reser sig över "Vefele", "Tonele", "De frigivna", "Barfota",
"Grimstahamns nybygge", "Skällnora kvarn", "Kapellet", "Synnöve
Solbacken", "Arne", "En glad själ" (En glad Gut), "Fiskarflickan",[19]
så högt som krönet av ett fjäll över de nedre bärgens våglinje.
Vad Kivi kunnat lära av Almqvist skall senare dryftas. Auerbach bör
i detta sammanhang nämnas framom alla andra författare inom tyska
och schweiziska bynovellistiken. I trots av sina, för bynoveliens
ämneskrets främmande, filosofiska spekulationer och vissa stilistiska
otympligheter, som framför allt vållas av hans benägenhet att strö
in förnumstiga anmärkningar i skildringen, når han mycket höga
konstnärliga resultat inom det område, som skulle bliva Kivis. Hans
arbeten, tillgängliga både på originalspråket och på svenska, lästes
allmänt i Finland på Kivis tid och skaldens vän, Kaarlo Bergbom,
föreslog vid Finska litteratursällskapets skönlitterära kommittés
möte hösten 1868 att man skulle utgiva "Der Lehnhold" på finska.[20]
Men nog härom. Alla tre föregångarna ha i sitt motivval och även
delvis i sin stil så väl träffat allmogelivets verklighet, att deras
skildringar icke kunnat undgå att inverka livande på Kivi, om han,
som jag vågar förmoda, hade läst dem. Redan Auerbach ger realistiska
detaljskildringar av de schwarzwaldska byarna, som frappera genom sina
skarpt iakttagna detaljer. Han har en fin blick för gårdarna, fälten,
dikena, han för oss in i stallen och fähusen och visar oss allmogen
vid sitt arbete så som blott den kan, vilken utfört detta arbete själv
eller under åratal följt med det. I Auerbachs byar tåga de unga männen
i skockar längs vägarna, sjunga nidvisor, dricka sig fulla på gillena
och slåss på nattkröken — by mot by — alldeles som i Kivis. De talrika
slagsmålen hos Björnson, som så allmänt lästes i Finland på 1860-talet,
äro också skildrade med skarp blick för bylivets verklighet. Björnson
har alldeles samma syn som Kivi på alkoholens olycksbringande roll
i folklivet — vem minns icke vid läsningen av "Seitsemän veljestä"
tumultet i bröllopsgården från "Synnöve Solbakken" eller den stormiga
dansscenen i Arne. Och hur likartad är icke de tre författarnas
uppfattning även av kyrkans och prästernas genomgripande betydelse
för bondelivet. Pietismens flodvåg sjuder i Björnsons berättelser
lika mäktig som i Kivis, ehuru Björnson porträtterar "läsarna" mer
målmedvetet och i "Fiskarflickan" går på djupet med pietismens problem
på ett sätt som är Kivis läggning främmande.[21] I en sådan scen
som de två prästernas sammanträffande med läsarna från högfjället,
når Björnson visserligen långt framom Kivi, men i teckningen av de
pietistiskt färgade folktyperna stå de två författarna jämsides. Den
godhjärtade Tammisto-Kyösti, som aldrig svär och aldrig skrattar, är
en typ av besläktad art och lika förträffligt framställd som folket på
Solbacken. Och när Kivi får ge fritt lopp åt sin stormande känsla, när
han skildrar den religiösa extasen eller följer de blida drömmarnas
vita flykt — då når hans skaldskap en höjd, dit Björnson ej kan följa.
Medgivet att de tyska och nordiska allmogeskildringarna från
1800-talets början och mitt bilda den litteraturhistoriska bakgrunden
till "Seitsemän veljestä" och att de här berörda författarna sannolikt
övat ett stimulerande inflytande på Kivi, gå hans vägar dock mycket
ofta långt från deras. Hans verks samband med den föregående
litteraturen blir blott till en liten del klargjort genom jämförelser
med den tyska eller Björnsonska bynovellen. Av större betydelse är —
såsom jag senare skall visa — Almqvists inflytande. I själva stilen —
det betydelsefullaste och minst förgängliga elementet i ett skaldeverk
— kan man icke finna någon påtaglig frändskap med Björnson eller någon
tysk bynovellförfattare, men väl med Almqvist. Likväl står även denna
föregångare främmande för de mest nyskapande och överraskande dragen
i "Seitsemän veljestä"-stilen, för den utomordentligt långt drivna
realismen, som i sin fullständiga likgiltighet för litterär konvenans
synes ställa kurs mot det naturalistiska stilidealet, (som annars
här i norden kan spåras först långt efter Kivi) och för den vilda,
elementära kraft, som ännu i dag skiljer Kivis stil från varje annan
nordisk författares. Den som söker litterära förebilder till dessa drag
inom adertonhundratalets för Kivi åtkomliga vitterhet, torde få leta
förgäves.
Men hos Shakspeare och Cervantes fann han samma tumlande, obändiga,
groteska fantasi som bodde inom honom själv. Han mötte hos dem båda
— och kanske i ännu högre grad hos den senare — den fjärrskådande, i
sina yttringar stundom grovkorniga, men i sitt innersta väsen fint
förstående och godhjärtade humorn. Man fattar att "Don Quijote" vart
Kivis käraste läsning. Detta verks bullrande och lantliga scener,
dess motsättningar mellan äventyrens glittrande spel på ytan och de
spörjande tankarnas dunkla värld där under, dess dolda fonder av
levnadsvisdom måste ha tjusat författaren av "Seitsemän veljestä". "Don
Quijote" har kanske mer än något annat skaldeverk lärt honom inse sitt
främlingskap inom samtidens litteratur och givit honom mod att gå sin
egen väg.
Har Cervantes inflytande varit blott stimulerande eller kan "Don
Quijote" i enskilda punkter sägas ha tjänat den finska skalden som
förebild? Jag vore böjd att besvara denna fråga något annorlunda
än Tarkiainen. Han yttrar först, att Kivi "otvivelaktigt följt
Cervantes exempel, då han strött in sagor, sägner och visor i
sin roman". Beträffande visorna bör emellertid observeras, att
1800-talets skönlitterära prosaarbeten överhuvud och icke minst
folklivsskildringarna innehålla visor och dikter i mängd. Det låge
närmare till hands att säga, att Kivi lånat detta manér t.ex. från
Björnson än från Cervantes, om någon viss förebild alls skall nämnas.
"I båda verken", fortsätter Tarkiainen, "har likheten i fråga om det
humoristiska betraktelsesättet alstrat något slags samstämmighet även
i behandlingen av intrigen. I båda lämnar man gård och grund för att
förfölja ett inbillat mål, i båda råkar man ut för galna äventyr, under
vilka hjältarnas barnsliga fantasi och deras löjlighet blottas, i båda
blir slutresultatet att kumpanerna återvända hem och förståndet klarnar
upp ur de romantiska dimmorna. — Men denna likhet är så allmän, att man
icke kan sluta sig till ett direkt inflytande".
Denna i och för sig riktiga parallell är måhända för löst skisserad
för att utesluta möjligheten av andra samstämmigheten Det är icke nog
med att hjältarna både hos Cervantes och Kivi ge sina hembyar en god
dag för att förfölja onåbara ideal. Sedan Sancho (såsom senare Jeppe
på Bärget hos Holberg) fått spela härskare tack vare ett glatt puts,
återgått till sin tjänarställning och skakat av sig de farligaste
grillerna, nå hans vandringslivs vedermödor ett lyckligt slut. Sancho
och hans herre rida äntligen in i La Mancha. De bestiga en kulle,
och nedanför den utbreda sig hembyns gårdar och gärden. Denna scen
företer en anmärkningsvärd likhet med motsvarande bild hos Kivi: de
sju bröderna, återkomna till hembyn efter tioårigt vildmarksliv och
betraktande Jukolas dyra marker från den sandiga brinken.
Naturligtvis falla även olikheter i ögonen. För Cervantes
existerade naturen icke i samma djupa mening Som i Kivis,
adertonhundratalsskaldens tavla, där glädjeförnimmelserna vid
hemkomsten sammanvävas med kärleken till den egna bygdens natur, som
berör varje fläck, varje oväsentlig detalj med sina värmande böljor. De
två scenerna hos Kivi, då bröderna på färd till ödemarken från krönet
av en ås betrakta fädernegården och då de återse den, kunde — om man
vill frånse de lokala dragens olikhet — bära som motto bygdeskalden
Frans Österbloms oförgätliga ord:
"Här binder oss livet vid skär och strand
med sagans och sångens och blodets band
här talar var sten och vart levande grand
med minnets gripande stämma.
Det susar och sjunger vid uddar och näs
i åkrarnas ax och lindornas gräs:
här, här, endast här är du hemma!"
Men likheten med Cervantes är dock väsentligare än olikheten,
ty den ligger i den starka skildringen av bondens ofrånkomliga
bundenhetskänsla gentemot hans fäderneärvda torva. Icke ens
vinningslystnaden har hos Sancho avslitit bandet, som fäster honom
vid "Panzornas" jord. Hans längtan till ägorna, kreaturen, arbetet
där hemma bryter fram många gånger och då han äntligen återser sin
by, faller han på knä inför den utropande: "Öppna dina ögon, älskade
fosterbygd, och skåda att din son Sancho Panza återkommer till dig".
Juhani utbrister: "Vart jag än skådar, möts gossen av en öm väns
blick", och sålunda triumferar också i "Seitsemän veljestä" bondens
nedärvda kärlek till hemgårdens tegar över alla de krafter, som
fjärmatt honom från dem.
I den, om jag så får säga, dramatiska stegringens intresse har
hjältarnas vandringsliv hos både Cervantes och Kivi uppdelats i tre
skeden — det första: ett förberedande strövtåg, det andra utmynnande
i missöden, som kunna bringa läsaren att tro ätt hjältarna skola ge
tappt (Don Quijotes jämmerliga hemforsling från vildmarken; brödernas
flykt undan vargarna) och det tredje rymmande händelsernas höjdpunkt
(brödernas kamp mot tjurarna; Don Quijotes äventyr med lejonen).
I detta tredje skede framträder starkast i "Seitsemän veljestä" den
fantastiska bevekelsegrunden till brödernas bosättning i obygden.
Också de sökte äventyret för äventyrets skull. Man märker det t.ex.
då de begiva sig på den stora färden utom Jukolamarkerna. Också deras
äventyrshåg rymde ett visst drag av ridderlighet, då de i allmännyttigt
syfte ändrade sin färdplan för att jaga en björn, vars härjningar
skadade herrgårdspatronen och icke dem själva, eller då de stodo ut med
de svåraste lidanden, innan de grepo till utvägen att skjuta tjurarna.
Efter sitt äventyr med lejonen formulerar Don Quijote den vandrande
riddarens uppgift med orden: "Inga lejon böra förskräcka honom, inga
spöken ingiva honom bävan, inga drakar väcka hans fruktan; ty att
uppsöka, anfalla och besegra dem alla äro hans förnämsta och verkliga
sysselsättningar". Då Viertola-herrn efter brödernas kamp mot tjurarna
far ut mot dem, för att de utan anledning trängt in i hans hage, svarar
Juhani: "-— Vi dödade den härjande björnen och på det sättet gjorde vi
vårt fosterland stort, allmänt gagn. Är icke detta till allmän nytta:
att utrota rovdjuren, spökena och djävlarna ur världen"?[22]
Men icke blott mellan verkens stora linjer observeras likheter,
som tyda på möjligheten att Kivi direkt påverkats av Cervantes. I
åtskilliga episoder är uppfinningen påfallande likartad.
Genomgående likheter förete de talrika slagsmålen, skildrade med en
omständlighet, som icke lämnar läsaren i ringaste tvivel om deras
fruktansvärda våldsamhet, medan, trots allt, inget liv går till
spillo och bulorna och såren läkas med mystisk snabbhet. Man kan
ej förstå länsmannens ord annorlunda än att Toukolahjältarna kort
efter Tammisto-bataljen befinna sig vid lika förträfflig vigör som
Jukolagossarna, ett underverk, som överträffas endast av Don Quijotes
tillfrisknande, sedan en mulåsnedrivare trampat på hans revben "i
smått trav från den ena ändan till den andra" och några fårherdar kort
därefter bombarderat honom med stenar, som "begrovo tvänne revben
i hans kropp", "slogo in tre eller fyra tänder" o.s.v. Det behöver
knappast nämnas, att de underbara tillfrisknandena icke ha samma
konstnärliga berättigande i "Seitsemän veljestä" som i Don Quijote.
Att Cervantes hjälte hugger in på hjordar av får, svin och — tjurar bör
nämnas under medgivande att uppslaget i "Seitsemän veljestä" kan grunda
sig endast på det faktum, att på det Adlercreutzska godset Råskog i
skaldens hemtrakt (Viertola i "Seitsemän veljestä") uppföddes en stor
oxhjord, som om somrarna betade i skogen.[23] Av större intresse är
den nattliga episoden med de bullrande hamrarna hos Cervantes. Då
bröderna först varsebliva det förmenta, enögda trollet vid Impivaara,
hemfalla de, med undantag av Lauri och Tuomas, åt samma skrämsel och
hjälplöshet som Sancho, då han hör det oförklarliga, hamrande ljudet,
och hos båda författarna förbereds den komiska sluteffekten genom en
rad huvudlösa skyddsåtgärder. Utbedjande sig "Himlens beskärm", nalkas
Don Quijote slutligen valkhamrarna vid forsen, medan bröderna rycka
fram mot trollet, ropande att de äro "döpta kristna, Guds krigare,
Kristi soldater" och Juhani utbrister: "Herren välsigne oss, bröder"!
I detta sammanhang bör ännu nämnas Simeonis månresa i sällskap med den
onde, där, såsom Tarkiainen visat i en uppsats i "Nuori Suomi" 1907,
en karaktäristisk detalj erinrar om Don Quijotes inbillade ritt genom
luften.
Några bestämda stilinflytanden från Don Quijote på "Seitsemän veljestä"
torde knappt kunna påvisas. I Axel Hellstens översättning, som stod
Kivi till buds, skönjas så gott som inga spår av spanska folkspråkets
inslag i originalets ordvävnad. De burleska scenernas ytterliga realism
har naturligtvis uppmuntrat Kivi att fullfölja egna ansatser i samma
riktning, men även Shakspeare och Holberg gåvo honom sådana föredömen.
En uppgift för sig är studiet av sagorna och sägnerna i "Seitsemän
veljestä" och uppgåendet av gränsen mellan lånat och tilldiktat. Härom
har åtskilligt skrivits (Se Tarkiainens bok, jämförd med den anförda
uppsatsen i "Nuori Suomi" 1907) och mycket torde ännu kunna tilläggas.
En svensk-nyländsk ormsaga ("Nyland" II 195 f. jämf. med "Album utg. af
Nyländingar IV, 141 f.", som åberopas av Tarkiainen), samstämmer helt
och hållet med början av Kivis saga om ryttarn, som rövade ormkungens
krona, frånsett den obetydliga olikheten, att ryttarn i folksagan
kastar sin kappa och hos Kivi sin hatt till ormarna. Av intresse för
Kiviforskningen är även sägnen om dragonen, som rövade en silverbägare
av den onde och red in i Helsinge kyrka, vilken Tarkiainen hört i Kivis
hemby. I "Nyland" VI finns den på svenska enligt en uppteckning från
Källarhult i Hausjärvi, en lägenhet, som i förbigående sagt gränsar
till Ridasjärvi by, där Lemmilä hemman hör till de gårdar, som nämnas
i romanen.[24] Sålunda flyter i Kivis hemtrakt den svensk-nyländska
sagan ihop med den tavastländska och synes redan därför förtjäna
uppmärksamhet, frånsett att diktaren kan ha samlat sagomaterial även i
Sjundeå.
Källarhultssägnen företer en allmän likhet med ormsagan hos Kivi, men
den innehåller också en karaktäristisk detalj, som återfinns i den
humoristiska versionen av Kivis legend om martyren, som de hedniska
tavasterna murade in i bärget. I "Seitsemän veljestä" varseblir den
fromma mannen på sin hålas vägg fem svarta tjurhorn, innehållande
diverse läckerheter; i Källarhultssägnen bjuda bärgstrollen dragonen
den dryck han begär "mä kuddhorn o toko". Att de svensk-nyländska
sagorna gärna förtälja om bärgstroll, ("bärgsråd"), vaktande rika
skatter; och bärgtagna jungfrur (jämför Kivisagan om den bleka mön),
behöver knappast nämnas. Ej häller saknas befriarn, som slår trollet
ihjäl och vinner den bärgtagna till brud. Om sagomotiven erinrar
för resten också romanens ytterkontur. Även i svensk-nyländska
sagorna ströva brödraskaror, ofta sju bröder, omkring i skog och
mark, upplevande underbara äventyr och yngsta brodern är vanligen
kvickhuvudet, som räddar de andra ur någon fara eller utmärker sig
framom dem. (Se Nyland II, 344; VI, 151).
Vilka främmande inflytanden Kivi än må ha mottagit och omsatt i
"Seitsemän veljestä", såsom relativt obetydliga skola de alltid
framstå, jämförda med de förebilder han skapat sig själv i sin egen
tidigare diktning. Uppslag, som utvecklas i romanen, finnas bl.a. i
"Kullervo" och i dikten "Härkä-Tuomo", men framför allt har "Seitsemän
veljestä", framvuxit ur "Nummisuutarit". I denna stora komedi målas
samma miljö, bylivet i Nurmijärvi, ramad av samma landskap. Redan
skomakar Tobias prisar "den fria, ekande furumon", Niko "de välkända
backarna, stenarna och stubbarna", husbonden på Karri den brinnande
sveden i vildmarken. Redan i "Nummisuutarit" ha vi lärt känna några av
romanens typer. Esko med den yviga linluggen, som reser sig på ända,
när han blir vred, utgör, som tidigare antytts, förebilden för Juhani,
är hetsig, överdriven och i viss mån fantasirik som han, dum som
Timo. Iivari är en tjuvpojkstyp i släkt med Eero; Martta liknar Timos
argsinta hustru. Klockarfiguren är densamma i båda verken. Vi ha också
i "Nummisuutarit" bevittnat slagsmålen och superiet och fått en inblick
i Tavastehusresornas farligheter. Kristendomens och kyrkans roll i
detta folkliv belysas ur liknande synpunkter som senare i "Seitsemän
veljestä", djävulstron illustreras drastiskt. Också pietismen berörs.
Stilistiskt sett rymmer "Nummisuutarit" så gott som alla originella
drag, som sedan, delvis rikare utvecklade, återfinnas i romanen.