LAURI.

I de föregående karäktäristikerna har jag dröjt något ögonblick

Vid Timo, Juhanis eftersägare, vid den omständliga Aapo "Jukolas

Salomo", vid Tuomas, den starkaste och måttfullaste, och Eero, den

hänsynslösaste, men också den fyndigaste, mest snabbtänkta och

kunskapsrika i brödraskaran. De tre sist nämnda företräda i högre grad

än de andra den spirande finska bondekulturen och framställningen

av Eeros utveckling, refererad i förra kapitlet, rymmer det vidaste

kulturhistoriska framtidsperspektivet. Men som konstnärligt genomförda

karaktärsteckningar stå skildringarna av Juhani, Simeoni och även Timo

högre. Vid sidan av dem förtjänar Lauri uppmärksamhet.

Hos ingen av de andra förnimmer man lika starkt fläkten av Kivis eget

temperament. Aspelin-Haapkylä säger i sin biografi, att "en hemlig

längtan till norden" bodde hos honom. På sina ensliga strövtåg i

skogarna steg han ofta upp på höjderna, från vilka han hade en vid

utsikt, och långa stunder betraktade han därifrån nordens himmel. Vid

hemkomsten efter en sådan tur, då han "sett mot norden", var hans

ansikte blekt av inre hänförelse. Till sin vän Svanström, som var

bosatt i Hyrynsalmi, skrev Kivi: "Du kan ej gissa hur jag längtar

att få se en skymt av Lapplands natur, att inandas en fläkt av dess

förtrollade luft".

Efter läsningen av sådana rader uppskattar man bättre de hänsyftningar

på lappsk natur och lappsk trolldom, som anträffas på flera ställen i

romanen och i synnerhet genom Aapos berättelse om Hiisis gyllne ren

mäktigt bidraga till stämningens ödsliga och mörka storhet. En annan

höjdpunkt når vildmarkslivets poesi i skildringen av Lauri, även

han en typisk skogsgångare, en "fnösksamlare" som Lapplandsfararen

Taula-Matti.[18] Ingen person i hela "Seitsemän veljestä" är så

sammanväxt med vildmarken som denna fåmälda yngling och därför så

representativ för Kivis eget stämningsliv. Kivi gör honom till en

noggrann iakttagare av naturens minsta detaljer, en fin kännare av

skogens och djurens liv och därjämte till en kontemplativ drömmare.

I alla sju brödernas själsliv återfinnas fragment av det drag, som

behärskar Kivis eget, nämligen fantasin. Dock varsnas knappast en

självständigt skapande fantasi hos Tuomas och Eero. Timo äger — i

all sin enkelhet — något därav. Man må blott läsa hans dråpliga

beskrivning av "den gamla Adam"! Så följer Aapo. Hans andraganden äro

ofta vidunder av prosaisk omständlighet, men Kivi har synbarligen

velat visa, hur den äkta finska — och äkta bondska — grundligheten,

för vilken varje språng i tankegången synes vara en styggelse, inte

utesluter en poetisk lynnesart, ett visst mått av fantasi, och därför

gjort just Aapo till den bästa sagoberättaren på Jukola. Om Simeonis

och Juhanis fantasibegåvning har redan talats. Juhanis fantasi är

frodigast och vildast, mest oberäknelig, mest nyskapande. Men Lauris

är mest förfinad. Han är skalden bland bröderna. Han är också den,

som först kommer fram med planen att övergiva Jukola och flytta till

Impivaaraskogarna.

Där finns en scen, ungefär i mitten av boken, som ger nyckeln till

Kivis vildmarkspoesi, och den person, i vilken skalden diktar in sina

egna stämningar, är just den tystlåtna Lauri. Striden vid Djävulsstenen

har nyligen utkämpats. Bröderna ha återvänt till Impivaara och leva

glada dagar, frossande i nötkött, sedan den stolta patronen med avsikt

underlåtit att hemföra sina skjutna tjurar. För ögonblicket roa de sig

med att slå kurra på den vida malmen; Juhani, Simeoni och Timo spelande

mot Tuomas, Aapo och Eero.

"Men i skogarnas djup vandrar Lauri med yxan under armen. Långsamt

skrider han framåt, ser sig noggrannt omkring och alltjämt stannas

hans gång för en stund, då hans öga upptäcker masurknölar, buktiga

vridningar på stammarna och burriga vindbon i de lummiga björkarnas

eller i tallarnas kronor. Nu ser han den höga stubben av en stormvräkt

gran, betraktar den en stund, fundersam, och börjar slutligen knacka

hål i dess sida med sin yxa. När detta är gjort, tänker han för sig

själv: Där skall säkert nästa vår rödstjärten eller lilla, brokiga

hackspetten bygga sitt bo. Så tänker han, tar noga märke på stället och

går vidare. Men efter en stunds vandring varseblir han en hängbjörk, på

vars stam en bastant knöl putar ut, kullrig, stor som en julkaka. Den

bryter han lös och tar med sig — han utser den till ett väldigt öskar.

Fortsätter så sitt strövtåg. Men snart upptäcker hans skarpa öga vid

randen av en klint en underligt krokväxt en. Vad månne det kunde bli av

den där? tänker han, hugger till med sin skarpa yxa en gång och två,

och fäller enen. Kvistar den, beskådar den mysande en stund, tar den

med sig och vandrar åter åstad. Hör byboskapens skällor, upphäver ett

högt skri för att jaga Gråbenet bort från dessa marker. Han ropar och

runt omkring ilar det vänligt svarande ekot. Så vandrar han och når

slutligen toppen av en ljungbeväxt kulle, ser hur ett stort vindbo i

toppen av en fura vajar för den svala nordostvinden.. Han fäller furan,

bryter av den yviga hatten och sätter sig att beskåda sitt fynd.

"Länge satt han där, granskande och synande såväl vind boet som

masurknölen och den mångbuktade enen. 'På vilket sätt har naturen

skapat dem? Huru har enen vridits i så många bukter och krökar'.

Och han lade sig ner, lutande huvudet mot en gammal, gräsövervuxen

myrstack. I denna ställning betraktade han trädens kronor och de

seglande strömolnen, grundande över jordens och himmelns byggnad;

och från den fjärran Impivaara-malmen ekade i hans öron de smällande

slagen av sällträna. Till sist ville han blott skjuta åt sidan alla

tankar och beslöt sova; men sömnen behagade icke nalkas honom. Vilket

medel brukade Lauri då använda, om det hände att John Blund dröjde? Då

föreställde han sig, att han var en liten mullvad, som bökar på sin

fridfulla underjordiska gård och till sist somnar på sin fina bädd av

sand; eller också förvandlade han sig i fantasin till en tjockhudad

björn sovande på sitt mörka, mossiga ide under granarnas rötter, medan

vinterns vreda stormar dåna däröver. Så tänkte han och då kom sömnen

nästan alltid snabbt och tryckte hans ögonlock till vila. Så även nu,

då han inbillade sig vara en mullvadsunge, kravlande djupt i moder

jordens sköte.

"Han sov, men drömmen fortsatte själens inbillningslek. Hela hans

kropp, så kändes det, krympte hastigt till en finhårig mullvad, ögonen

blevo mycket små, men händerna spändes ut till det slags handskar han

behövde, och färdig var mullvaden, som sysslade med grävning under

fururötterna i skötet av mon. Där bökade han och grävde sig slutligen

uppåt längs furans murkna kärna, nådde kronans högsta topp och fann

sig sittande mitt i vindboet i en fin mossig kätte. 'Här är mig gott

att vara, här vill jag bo i allan tid' tänkte han, medan han med sina

små mullvadsögon gluttade ut genom sin kammares lilla fönster. Och

under sig såg han den dystra världen, svept i höstkvällens sorgmodiga

dunkel. Han såg det branta Impivaarabärget, men i ett omätligt,

själsbrännande fjärran, han såg där borta i de kvällsliga skogarnas

mitt den sorgbundna stugan och dessutom sina kära bröder som slogo

kurra med prosten på den dimmiga, ekande mon. Och han fick lust att

gråta bittert, men tåren ville inte rinna, utan kvällde orolig i sin

källa. Han blickade mot Impivaara; på sveden och ett stycke ut på mon

voro tjurhudar utbredda, blodiga, färska i en lång rad, längs vilken

den vinnande kurran löpte. Med störar av björk, smidiga i lommen slogo

bröderna tappert, men ännu båldare slog prosten tillbaka med andens

svärd. Och av fastaste järn, av gamla hästskor, var detta andliga svärd

smitt; så skröt prosten själv, medan han stolt svingade sitt vapen i

luften, svingade det, och lät det dunka mot trons eksköld, som hängde

på vänstra sidan av bröstet."

Hela verket igenom understryker Kivi Lauris fåmäldhet, förenad med

handlingskraft, då en handling nödvändigt erfordras. När Taula-Matti

berättar sina underbara jaktäventyr (vi få vara med om tranjakt,

järvjakt, vargjakt och björnjakt i en följd) och bröderna lyssna "med

munnarna på vid gavel och öronen spända som läderlappsvingar", kunna de

andra inte låta bli att avbryta honom med frågor och beundrande utrop.

Till och med den betänksamma Tuomas, som inte lätt låter hänföra sig,

ger Matti en klingande komplimang. Endast Lauri tiger. Han tiger under

förberedelserna till det stora strövtåget, tiger enständigt under hela

den spännande björnjakten och skjuter mästerskottet.

* * * * *

Kivi målar i slutet av "Seitsemän veljestä" några situationsbilder ur

Lauris liv på gamla dagar. "Den tysta mannen odlade sin jord med stor

flit och arbetade idogt på sina åkrar, men ännu mer i skogarna och

kärren". Och där samlade han allt fortfarande rikedomar av intryck och

stämningar. Men under veckan talade han sällan ett enda ord om sådant;

först på söndagen, vanligen vid frukostbordet, kunde drängarna få del

av husbondens rön i skog och mark.

Hur denna förtegenhet tar sig ut i samlivet med den hetlevrade och

ordrika hustrun, en syster till Timos maka, visar Kivi i sin uppsluppet

roliga skildring av Lauris nattliga vandring med tjuren och den husliga

upptuktelsen vid hemkomsten. Han låter Lauri, i bjärt motsats till Timo

i en liknande belägenhet, avbryta hustruns ordflöde med en kort och

kraftig tillrättavisning, som genast imponerar.

Inbundet fantasiliv, besinningsfullt lugn i motgång och fara,

handlingskraft i rätta ögonblicket utmärker Lauri ännu som gammal.

Men under höljet av dessa egenskaper varsnar man ibland ett djup av

lidelse, av böljande oro, av samma hetsighet, som i Juhanis karaktär

ligger i öppen dag.

I tumultet på djävulsstenen, då Lauri super sig full, har Kivi sörjt

för att karaktärens botten fullständigt framträder. I fyllan slungar

den annars tystlåtna mannen omkring sig otidigheter, träffande och

blixtrande kvicka, mot Juhani, Simeoni och Timo. Han säger dem rent

ut, att han inte kan lida dem. Han röjer sitt verkliga sinnelag

också i ett annat avseende, då han agerar präst, predikande med

Djävulsstenen som predikstol, bröderna som klockare och tjurarna som

"den gudfruktiga och stadiga församlingen". En översättare skulle

råka illa ut med denna oration, som synes direkt överförd från någon

kringstrykande rolighetsmakares repertoar. Redan som utslag av den

folkliga smaken förtjäna Lauris lantligt primitiva ramsor ett studium.

Men ännu större intresse erbjuda de genom den belysning de ge åt den

druckna predikantens person. Hans "predikan" står nämligen som hädelse

betraktad i nivå med Juhanis saftigaste prestationer. Och då han börjar

sin rusiga dans på Djävulsstenen, utmanande döden med hetsiga tillrop,

når obygdslynnets vildhet sin högsta höjd.

Måhända vill Kivi visa, att hetsigheten dock är den egenskap, som

innerst behärskar Nurmijärvi-allmogen, då han i detta farliga läge

låter den annars lugna Tuomas gripas av besinningslös vrede och rusa

över Lauri för att kasta honom ner från den av tjurarna belägrade

stenen.