IV

Stil.

Realistiska drag.

I "Seitsemän veljestä" sammanföras två språkarter: den refererande

framställningens, som är tavastländskt färgad skriftfinska och

dialogernas, ur vilken bygdemålet bryter fram. I det sätt, varpå

Kivi låter detta ske, ligger, — synes det mig — nyckeln till hans

realistiska stil. Medan andra författare bjuda till att träffa

allmogetonen antingen genom att omsorgsfullt återge varje ord på

bygdemål eller genom att aptera vissa ord eller syntaktiska vändningar

en gång för alla, går Kivi tillväga med regellös subjektivitet. Han rör

hänsynslöst ihop skriftspråk och bygdespråk i sin strävan att i varje

ögonblick finna det mest målande. Brödernas samtalsspråk genomlöper

alla arter från de befängdaste och grövsta uttryck ur allmogeslangen,

som bryta fram, då man är uppretad eller full, till den sävliga Aapos

kvasijuridiska hårklyverier eller Simeonis fromma förmaningar.

De flesta andra författare låta de uppträdande personerna röra sig med

enskilda, för dem karaktäristiska uttryck, men hos Kivi tala alla sju

bröderna och t.o.m. en del bipersoner såsom klockarn och Taula-Matti

genomgående individuellt. Tuomas uttrycker sig som en vanlig bonde,

Aapo som en nämndeman, Simeoni som en lekmannapredikant, Eero som

en spjuver, Timo som en fjosker, Juhani och Lauri på växlande sätt

efter humörets svängningar från den ena ytterliga stämningen till den

andra, men nästan alltid så, att personen känns igen bakom orden. Kivi

söker, som sagt, i varje ögonblick de starkaste, saftigaste och mest

karaktäristiska uttrycken. Finner han dem icke i folkmålet, griper han

även i dialogerna ogenerat till det litterära språkets hjälpmedel.

Såsom Tarkiainen anmärker, kan en och annan malör då hända honom: av

fruktan att låta personerna säga någonting blackt och intresselöst

låter han dem komma med någonting uppstyltat.

Med tillhjälp av folkspråket bildas två av de mest genomgående

och starkast framträdande dragen i den realistiska Seitsemän

veljestä-stilen. Först och främst bör källan till de talrika arkaismer,

som tillhöra predikostilen och härflyta ur bibeln, andakts- och

psalmböckerna, icke alltid sökas direkt i den religiösa litteraturen

utan även i folkspråket, som med synnerlig förkärlek uppsuger uttryck

av denna art och på samma sätt som Kivi brukar dem i humoristiskt

syfte.[25] Om något exempel alls behöver nämnas, kan Lauris predikan

åberopas för att klargöra hur Kivi begagnar av allmogen upptagna

predikospråksuttryck. Härmed förnekas icke, att han såsom Tarkiainen

visar, upptagit talrika lån direkt ur den religiösa litteraturen, i

vilken han var väl bevandrad. — Även juridiska termer, som sipprat ut

i folkspråket och där formats om, återfinnas hos Kivi (protokolli,

supplikaani m.fl.)

Som ett annat anmärkningsvärt särdrag framstår textens starka

uppblandning med svenska ord. Allmogefinskan i Kivis böcker är i

detta avseende typisk för språket på hans tid inom stora delar av

Tavastland.[26] Till Tavastland räknar jag då med Kivi även det så

kallade finska Nyland; "Jukolan talo, eteläisessä Hämeessä" o.s.v.

lyder ju romanens första rad!

Vårdnaden om allmogespråkets äkthet kan ensam för sig ha förmått

Kivi att låta svenska och genom svenskan införda utländska ord spela

en så framträdande roll jag genast skall visa att de göra. Men han

insåg helt visst också denna språkegenhets värde som uttrycksmedel

för situationernas humoristiska skiftningar. Och ännu ett tredje mål

kunde vinnas på denna väg. Det sätt varpå bröderna använda de svenska

orden — samt de få ryska — karaktäriserar deras kulturnivå. Bristen

på hyfsning inom de s. k. lägre samhällsklasserna röjer sig ibland

mycket påtagligt just i benägenheten att i dekorativt syfte blanda upp

modersmålet med förvrängda eller missförstådda främmande ord. Då Kivi

fångar detta drag hos sin tids Nurmijärviallmoge, karaktäriserar han i

likhet med Cervantes, Holberg och många andra en sida hos obildningen,

som synes vara tämligen oberoende av tid och nationalitet. Oftast

sammanfaller även hos den finska författaren intrycket av obildning

med en komisk effekt: "västingin takaportista ulos" (76); "ruuvaappas

kurkkuas; se on jo täydessä tämmingissä" (82); "en kiltaa minäkään

tuota rangaistusparakraaffia" (161); "traakspiki" (310); "suurikelmin

jaaritukset" (364); "Toukolan juupelit" (446); "pikenttipoikia"; "huuda

niinkuin mies pruukkaa" (513); "katsos, jos nytkin sinua vähän tuhtaan"

(581).

Klarast framstår kanske de svenska eller genom svenskan inkomna

utländska ordens roll vid det naturtrogna återgivandet av

Nurmijärvispråket samt deras betydelse för den komiska effekten, när de

i livliga scener följa tätt på varandra.

_Timo_. — — Mutta nyt tulee etees toista sorttia kalua. Katsoppas tuossa

lillipoikiasi, Tuomasta ja Eeroa, tuossa noin.

_Lauri_. Häh?

_Timo_. Katsoppas tuossa lillipoikiasi, Tuomasta ja Eeroa, tuossa noin.

_Lauri_. Häh?

_Timo_. Pappi praakaa kolme kertaa, mutta hän saa makson.

_Juhani_. — — sanoitko sinä minua häyrypääksi kukoksi?

_Lauri_. Sanoin sinun vielä nuijapääksi sonniksikin.

_Juhani_. Praa, veli, praa. (299 f.).

Av stark burlesk effekt är sammanställningen av ett ryskt ord med

ett svenskt: "Smatrii, kubbe"! (501), ett uttryck, som erinrar om

ordsammansättningen "drastu-kamraatia" i "Nummisuutarit" ("Valitut

teokset", I, 136), där de svenska orden också äro påfallande

många och göra samma verkan som i "Seitsemän veljestä". Bland de

talrika maskerade tautologierna, ofta lånade från bibelspråket

eller folkspråket (eller från det förra genom det senare) förekomma

åtskilliga, i vilka ett (eller flera) led utgörs av ett svenskt ord

eller ett genom svenskan förmedlat utländskt kulturord. Svenskan

fyller i detta fall hos Kivi samma uppgifter som tyskan, franskan

och latinet i Holbergs berömda tautologiska stilfinesser. Exempel:

korealla kädellä, lilli-hankulla (58); komsarjus eli sudenkutsija; —

protokollissa ja suplikaaneissa (122); jumalan sotamiehiä, Kristuksen

soltaatteja (186); ventta-holl (210); tarinat ja historjat (277);

pakanat, Krekiläiset ja Prekiläiset (308); traakspiikin rautanauloja

(310); koukkua, punttia ja pykälää (360); äkseeraa ja rikeeraa (425);

konstia ja koukkua (467); lillipoikaseni (499); uutelias, nyfiiki sanoo

ruotsalainen (514).

En verkningsfull tautologi är uttrycket tyyriisen, tyyriisen makuvariin

(389).[27]

En egenhet, som kan iakttagas i finsk prosa överhuvud och som i

"Seitsemän veljestä" ofta söndrar det konstnärliga intrycket, är

upprepningen av samma ord flera gånger efter väl korta mellanrum.[28]

När då synonymer tillgripas för att undvika den hotande enformigheten,

kan ett svenskt ord redan genom sin humoristiska biton höja stilens

både realistiska och poetiska värde: — — "mutta ulos pihalle astuu

Juhani, astelee kuin huoneeton tonttu, tietämättä minne hän astuis.

Tuolla Jukolan seinän takana hän nyt pasteerailee edestakaisin — ".

(524).

Jag anför ännu en rad svenska lånord för att stöda min uppfattning

om sådana ords betydelse för stilens folkliga och realistiska drag:

kukkomaakari (14); förpiiskattu (32); persoona (62); mälli (smäll, 77);

knalleja (83); hustote til (84); paakelssi (90); kroossi (krås, 182);

turski (183); tassu (204); prykätä (219); trahtamentti (291); vapriikki

(291); punttirulla (291); skool (298); plootuja (303); tamppusäkki

(303); "synta tei" (307); kaprokki (307); peijooni (311); tiima (316);

leksotella (321); trahtööriviina (410); sapatti (415); engelsmanni

(424); värvinki (425); rätinki (431); hunööri (455); kanalja (457);

pelimies (494); "kubbe" (gubbe, 500); jupileeraus (506); lillinen (508);

klipparimikko (514); kalaasi (517); musiikki (521); toosa (527); piplia

(556); kuurata (579).

Flera av orden här ovan förekomma många gånger i skilda delar av

verket. Andra lånords svenska ursprung, som annars icke framträder så

skarpt, understryks genom de former, i vilka de förekomma hos Kivi:

klasi, kraatari, provasti, sunnuntaki o.s.v. Slutligen användas en

mängd ord, vilkas egenskap av lån kanske icke sticker en västfinsk

läsare i ögonen, då de — som hos Kivi — användas i vardagligt

sammanhang, men som dock bidraga till det intryck af uppblandning, man

får av Kivis prosa. Hit höra: meinata, tykätä, pelata, nätti, likka,

paatti, värkki m.fl.

Det svenska stilinflytandet i "Seitsemän veljestä" — jag tillägger

några iakttagelser, som icke beröra stilens realistiska drag —

inskränker sig icke till lånorden. En del finska ord användas

i betydelser, som man gav dem på Kivis tid under inflytande av

svenskt språkbruk, men som nu övergivits. Också i numer ogiltiga

sammanställningar och sammansättningar förmärks en dylik påverkan.

Exempel på egendomligheter av det förra slaget: "huoneelliset askareet"

(590) (de husliga göromålen); "silmänosoite" (591) (ögnasikte) och av

det senare slaget: "Aatelkaas perään" (442), (tänk efter); "Ventla

mekasteli miehensä päälle" (238), (Vendla "domderade" med sin man);

"sisääntuloja" (589), (inkomster).[29]

Invecklade och tunga meningar förekomma talrikt såväl hos Kivi som

hos äldre och samtida finska novellister: Yrjö Koskinen, K. Bergbom,

Th. Hahnsson, K. J. Gummerus.[30] Delvis har denna satsbyggnad

förmodligen konstruerats under intryck av svenska prosastilen från

adertonhundratalets förra hälft och mitt, som då långt mer än i vår

tid tyngdes av främmande ok: latinskt, franskt, tyskt.[31] Men tack

vare sitt temperaments rörlighet förmår Kivi göra även en invecklad

satsbyggnad elastisk. Och i dialogerna (ibland även i de refererande

partierna) möter man typiska meningar av helt annat slag, som bidraga

till det realistiska intrycket genom sin på sak gående korthet (se

t.ex. sid. 525).

Detta är det sällsynta med Kivi som stilist:

Emedan han själv tillhör Nurmijärviallmogen, behärskar han dess mål i

en omfattning, som en författare av annan samhällsklass icke kan nå

fram till. Han känner ordförrådets alla skikt och gör sina bästa fynd

i de lägsta, dit en främling sällan får blicka in, emedan allmogen

instinktmässigt håller tillbaka de ursprungligaste eller grövsta

orden, såsnart en utomstående är tillstädes. Denna förmån delar Kivi

visserligen med hela skaran av bondeförfattare i olika länder, som

skildra allmogeliv på allmogemål. Men av dessa andra har kanske ingen

stigit så högt över sin miljö som denna finska skald. Han torde vara

ensam om den litterära bragden att ha bevarat allmogestilens hela

friskhet och grovkorniga realism, samtidigt som han skapat odödliga

stilvärden i konstpoesins plan. Kivi kan därför icke jämställas med

andra bygdeförfattare. Bland dem som försökt sig på allmogeskildringar

är i Finland endast Runeberg, i Sverige endast Almqvist hans vederlike

som skald. Den senare gav sig någon gång in på att låta sina gestalter

tala folkspråk ("Skällnora kvarn" 76 f.; 108.) (Hänvisningarna till

Almqvist hänföra sig till "Valda skrifter" utg. av Ruben G:son Berg.),

men då man läser Kivi, märker man tydligare än annars, hur föga

Almqvist behärskade folkspråkets tonfall.

Då Kivi lät råheten i allmogelivet framträda, skydde han icke att gripa

till ett språk, som verkligen var rått. Prosten kallas av Juhani i

vredesmod "rasva ja makkara rovasti", (flott- och korvprosten),[32] och

man önskar honom på uppbördsdagen en "kattpiråg" (kissapiirakka), —

"Paltamon kalakukko, jossa kissa, karvainen kissa on moskana sisällä",

(en fiskpastej, lik den berömda pastejen i Paldamo, med en söndermosad,

hårig katt uti). Eero önskar, att den högvördige i anledning av

detta eleganta skämt måtte hålla en straffpredikan så rasande, "että

repee tuo rasvainen mahansa, repee kerran remahtaen vaan" (att hans

istermage rämnar, kratschar sönder med en smäll). Härtill Juhani:

"Niin! ja sitten peijakas hänen periköön, ottakoon hänen niskaansa ja

lennättäköön häntä niinkuin pirun on tapana pappia lennättää" (Ja! och

så må den onde ta honom i nacken och låta honom flyga, som fan brukar

med präster) (90). Medan en annan samtida författare på sin höjd skulle

tillåtit sig att under måltidsgrälet på sid. 130 låta Juhani säga "suus

kiini" (håll munnen), låter Kivi honom fara ut i följande tillmälen:

"kitanne kiinni!" (stäng era gap!); "pidä leipäläpes kiinni, saatpa

muutoin tästä kinttuluusta vasten kuonoas — — Sen sanon ja taukoon

syömästä, koska säkkini on täysi" (täpp ditt bröhål,. annars får du på

tryne med de här hasbene — — Det säger jag och slutar äta så snart

min säck är full). När Kivi skall säga, att var och en tagit sig en

kraftig morgonsup, lyder det: "jokainen oli kumonnut naamaansa huikean

aamuryypyn", ("stjälpt" i sin nuna o.s.v.) Den rikligaste och tillika

svårast översättliga samlingen av råa och rustika uttryck möter man

i Lauris "predikan" på Djävulsstenen: "Kärkölän neitseet, narssut ja

naasikat" (Kärkölä jungfrurna, slinkorna och slynorna); "sinä klasia

kilistit ja likkoja likistit" (du klingade med glasen och klämde

om flickorna); "avaa korvaläpes" (öppna dina örongluggar); "viisi

nokkelata naaraa" (fem flinka honor); slutorden "ammen plottis" o.s.v.

Jag nämner till sist några av de starkaste realistiska uttrycken,

anförda av Ahlqvist såsom prov på Kivistilens råhet och uselhet.

Kivi låter Timo beskriva, hur han som barn föreställde sig åskan:

"Jumala jyrää peltoansa, aattelin minä, jyrää ja livauttelee oikein

makeita iskuja sonninsuoroisella piiskallansa" (107), (Gud vältar

sin åker, tänkte jag, vältar och slår präktiga smällar med sin

tjurlemspiske). Det får kanske tilläggas, att allmogen verkligen

förfärdigade piskor av det chockanta materialet och ännu i dag

fortsätter med att göra det Orden i Timos mun voro lika barnsligt

oskuldsfulla som realistiskt målande.

Det andra av de två fasaväckande uttrycken återfinns i en av Juhanis

repliker till Viertolapatronen: "Ja sinun aatelisuutes? sen päälle

tehköön pienen konstin meidän vanha nilkosilmäinen kukko" (Och ditt

adelskap, däri må vår gamla naketögda tupp göra en konst.) Denna replik

ströks ur Finska litteratursällskapets senare upplagor och återfinns

icke häller i den av mig citerade texten. En tredje passus lyder:

"Tulipas — — eräs vanha varis — — levitti koipensa ja laski jotakin

valkoista, joka putosi alas ja ruiskahti poikaa ja tyttöä vasten otsaa,

pläiskähti vasten pläsiä vallan" (48). Orden, som jag ej kan återgiva

på svenska utan att de förlora sin konstnärliga reson, äro onekligen

osmakliga, men fylla förträffligt sin karaktäriserande uppgift. Man ser

framför sig Eeros oförskämda tjuvpojksfysionomi, då man läser dem.

Den publik, som bildade sitt omdöme om "Seitsemän veljestä" efter

Ahlqvist, måste stanna vid uppfattningen, att uttryck av denna art

jämte svordomar och okvädinsord voro den realistiska Kivistilens

huvudkännemärken. Men det förhåller sig icke så. Kivis smidiga stil

växlar med situationerna och hans verklighetsåtergivning finner andra

uttrycksmedel, då han själv berättar, än då han låter personerna tala,

medan även dialogens av folkspråket färgade repliker förete en rik

skala av skiftningar.

Jag skall ur de berättande partierna anföra prov på Kivis realistiska

stil i dess lugna jämviktsläge.

Först några drag ur människoskildringen!

"Niinpä hyyrteisissä metsissä hiihtelivät he mäkiä ylös ja alas — —

ja kauas paistoi miehen avoin ja ruskea rinta" (375). (Så skidade de

backe upp och backe ned i de rimfrostvita skogarna och långt bort

lyste männens öppna och bruna bröst). — "Läksivät he matkaan: Aapolla

kainalossa heidän isänsä vanha virsikirja, Simeonilla 'Huutavan ääni',

mutta punakansinen aapiainen kourassa astelivat Juhani ja Timo" (409).

(De begåvo sig på väg: Aapo bar under armen deras fars gamla psalmbok,

Simeoni "En ropandes röst", men med en rödpärmad abc-bok i handen

stegade Juhani och Timo); "Sisään astuivat Toukolaiset, kokoontuivat

vasemmalle, oven ja sivuakkunan välille. Siinä he seisoivat vakavina,

pidellen kukin lakkiaan huultensa edessä. Näkyi heidän joukossansa

Kissalan Aapeli, joka viistoon kohden ovea katseli taaksensa, näkyi

Kuninkalan Eero, seivästellen silmillänsä lattiata. Lähellä heitä

akkunan ääfessä istui Mikko viuluinensa kierrellen mälliä poskessaan ja

syljeskellen. Hänen polviensa nojalla seisoi pikkutallukkainen, isänsä

silmäterä. Mutta pöydän edessä, pattisauva kourassa, seisoi lukkari,

valmiina alkamaan puhettansa, joka ravistelisi selkämunia; ja tuikea

oli hänen muotonsa. Karautellen kurkkuansa ja sivellen etusormellaan

ja peukalollaan leukansa alle, hän katsahteli, mulautteli ankarasti

oikealle Toukolan miehiä kohden, mulautteli vasemmalle, jossa pöydän ja

pohjoisen sivuakkunan välissä seisoivat Jukolan veljekset, äänettöminä

tuijotellen permantoon alas" (526 f.). (In stego Toukolakarlarna och

ställde sig till vänster, mellan dörren och sidofönstret. Där stodo

de allvarliga, envar hållande mössan för munnen. I deras flock syntes

Kissala-Abel, skelande bakåt mot dörren. Där syntes Konungs-Eero

glosande mot golvet. Nära dem, vid fönstret, satt Mikko med sin fiol,

vändande bussen med tungan och spottande. Stödd mot hans knä stod en

liten flickunge, sin fars ögonsten. Men framför bordet, med knölpåk

i näven, stod klockarn, färdig att börja ett tal, som skulle tränga

genom hjärtan och njurar, och bister var hans uppsyn. Harklande sig och

strykande sig om hakan med pekfingret och tummen, blängde han stint åt

höger på Toukola-karlarna, blängde åt vänster, där Jukolabröderna stodo

mellan bordet och norra sidofönstret, tysta och stirrande mot golvet).

Vidare några realistiska naturmålningar!

"Talvi tuli, lumi peitti maan, aholla kiertoili vinkka tuuli ja

rakenteli kinoksia vasten pirtin seiniä" (372). (Vintern kom, snön

täckte jorden, över sveden virvlade den vinande blåsten och byggde

drivor mot stugans väggar). — "Kauhistava oli hetki; verikuumaksi

tuntui ilma" (325). (Förfärlig var stunden; blodhet kändes luften). —

— "sen (huoneen) poutaisella katolla hyppeli päivän hopeakimmeltävä

lämmin" (481), — — (över dess [husets] solstekta tak dansade dagens

silverglänsande värme); "Läksivät he miehissä kulkemaan eteenpäin;

ja myrskyksi tuimeni tuuli, koivisto humisi ja taipui, ja milloin

paistoi aurinko lempeästi, milloin peittyi se taasen ihanien hattarien

kohtuun, jotka vilkkaasti lentelivät korkeudessa lentelivät pohjoisen

ajamina kohden kaukaista, kaarevaa taivaan reunaa. Vaelsivat he mäkiä

ylös ja alas, ja suloinen oli veljeksille tämä vaellus ja tämä myrsky,

kun lähenivät kotonsa kunnasta lounaisessa" (508 f.). (De begåvo sig

allesamman åstad; och blåsten växte till storm, björkskogen susade och

sviktade, och än sken solen blitt, än dolde den sig åter i härliga

strömolns sköte, vilka, drivna av nordan, snabbt ilade genom rymden

mot himmelns fjärran, bågiga rand. Sålunda färdades de, backe opp och

backe ned, och ljuvlig var för bröderna denna färd och denna storm, när

de nalkades hemmets kulle, som höjde sig i sydväst). — — "ja kaatoi

heidän luotinsa valkeaturkkisen jäniksen lumisen näreen alla, kaatoi

koirasmetson, joka kylmästä kömpelönä, höyhenet pörrössä, istui kuusen

partaisella oksalla synkeän korven ja jylisevän nummen rajalla" (115),

( — — och deras lod fällde den vithåriga haren under den snöiga granen,

fällde tjäderhanen, som, styvnad i kölden och med uppburrade fjädrar,

satt på den skäggiga grenen av en gran på gränsen mellan den dystra

vildskogen och den ekande mon).

Slutligen må anföras några poetiska bilder, utmärkta genom realistisk

åskådlighet: "Elämä ja kuolema ovat iskeneet toinen toisensa kamaraan

kuin kaksi koiraskarhua" (229). (Livet och döden ha huggit tag i

varandras svålar som två björnhanar). "Riippuen kiikissä pimitti

karhu koko Turkkilan tuvan kuin taivaalla sakea ukkospilvi" (254).

(Som ett tungt åskmoln förmörkade björnen hela Turkkila stugan, där

den hängde vid en slå). "Edella karkasi ilves, jonka silmät kirkkaina

välähtelivät, kirkkaina kuin kaksi peiliä päiväisen valossa" (374).

(Framför löpte lodjuret, vars ögon blänkte klart som två speglar i

solljuset). "Lokaisilla kasvoilla ja vaatteilla istuivat he rattailla

kuin kaksi varista sateessa" (386). (Med smutsiga ansikten och kläder

sutto de i kärran som två kråkor i rägn). "Isäntä — — punoittaen kuin

hiilistö aamusta iltaan" (390). (Husbonden — — blossande som en glödhög

från morgon till kväll).

Sålunda lysa stilens realistiska drag igenom i de mest olika

stämningslägen från de burleska uppträdena, för vilka språkets

rustikaste uttryck utnyttjas, ända upp till de poetiska bilderna,

där romantiska poänger springa fram vid sidan av de realistiska.

Ett noggrannare studium skall emellertid upptäcka i dem mer

fördolda valörer än de redan berörda. Det kan visas, att den rika

individualiseringen av företeelserna framför allt har vunnits genom

fina skiftningar i den realistiska framställningen.

Tack vare de grovt målande kraftorden observerar man mycket snart

Juhanis huvudegenskaper. Till dem hör hans skrytsamhet. Han

lämnar ingen i okunnighet om sin förträfflighet, om sin betydelse

som brödraskarans äldsta medlem och ledare. Men hur mycket mer

individualiserad och psykologiskt fördjupad blir icke denna ständigt

understrukna egenskap genom repliken "Oi sinä — — mustalaislunttu!

miksi hylkäsit minun talonpojan, oikein savitalon pojan, vanhimman

pojan?" (52). (Å du — —: sigenartös, varför försmådde du mig, en bonde,

sonen av en gård med lerjord, äldsta sonen?). Att de sju bröderna

äro synnerligt skrala i sin "kristendomskunskap" utläggs ofta och

med starka ord, men den djupaste inblicken i deras sätt att uppfatta

prästens och klockarns lärdomar får man av en fin stilistisk vändning

i Juhanis replik: "Ellei tämä aapiskirja olisi Jumalan sanaa, Jumalan

oma kirja, niin säpäleiksi, säpäleiksi paikalla tämä kirja!" (49). (Om

inte denna abesbok vore Guds ord, Guds egen bok, skulle jag riva den i

bitar, i bitar!). Med stor karaktäriseringsförmåga formas även följande

yttrande av Juhani under julkvällskalaset: "Yötä on monta, mutta joulu

on vaan kerran vuodessa, ja sentähden iloitkaamme nyt. Iloitse, sinä

jouluhuone, iloitse koko Israelin maa! Tänä yönä, tällä hetkellä on

tapahtunut suuri ihme Babylonin kaupungissa" (214 f.). (Nätter finns

det många, men jul är det bara en gång om året och därför: låtom oss

glädjas nu! Oläds du julehus, gläds hela Israels land! Denna natt och

denna stund har ett stort under timat i staden Babylon!).

Ypperligt är ordvalet också då Juhani skall uttrycka sin avsky för

klockarstugan, där katekesläsningen försiggår: "Maarstrannista pois,

Sipirjasta pois, pois hirmuisesta aarniosta, kuin seitsemän luotia

kanuunan kidasta!" (75). (Bort från Marstrand, bort från Sibirjen,

bort från det här förskräckliga drakboet liksom sju lod ur kanonens

gap). Efter det misslyckade frieriet yttrar den jämförelsevis hyfsade

och allvarliga Tuomas: "Me olimme kovin mahdottomia. Sen näytti tytön

pilkallinen irvistys". Juhani: "selkään hän tarvitsis, koko lunttu.

— — Varro naasikka — — ". Den fåraktiga Timo. "Mutta jos olisimme

astuneet likan eteen mustassa verkatakissa — niin olisipa, koira vie!

tullut asiastamme sekä munia että poikasia!" (50). (Tuomas: Vi var för

omöjliga. Det såg man på flickans hånfulla grin. Juhani: Stryk borde

slynan få; vänta bara, din slinka — —. Timo: Men om vi skulle ha

stigit fram till flickungen i svarta kläder — så visst hade det, ta mej

raggen, blivit både ägg och ungar av vårt ärende). Ett mästerstycke av

realistisk stil är Aapos beskrivning av en duglig bondhustrus arbetsdag

(26 f.). Alla sysslor, begynnande med den tidiga morgonens, beskrivas

i tur och ordning, och när värdinnan äntligen är beredd att söka vila,

inskjuter Kivi ännu en detalj: "kallistuu hän siunaten vuoteellensa"

(lutar hon sig ned på sin bädd i det hon välsignar sig), som med sin

överlägsna karaktäriseringskraft kastar ett förklarande ljus över hela

den föregående, i och för sig målande, skildringen.

Ett genomgående, realistiskt stildrag tillförs framställningen genom

en benägenhet för noggranna topografiska orienteringar, som Kivi har

gemensam med Almqvist. "Seitsemän veljestä" är fylld av målande och

vackra, vanligen med få ord angivna och aldrig tröttande topografiska

detaljer. Ortnamnen, ofta poetiskt värdefulla, äro mycket talrika.

Väderstrecken spela vid skildringar av gårdar och byggnader, landskap,

färder och vandringar en roll, som kanske bäst förklaras ur Kivis

jägarliv, liksom hans kärlek till vildmarksvidderna lätt kan läsas fram

t.ex. ur beskrivningen av utsikten från Impivaara. När läsarn första

gången förs dit opp, skildras landskapet i detalj: först i söder, så

i norr, öster, väster. Denna skildring spelar omedvetet in i hans

fantasi under den vackra scen långt fram i verket, då Juhani blåser i

den väldiga näverluren för att ge tillkänna den vilsegångna Simeonis

hemkomst för bröderna, som hålla skallgång runt om i skogen. "Mutta

nytpä koivutorvi juhlallisella äänellä mylvähtikin ja kiljahti. Etäälle

kohden kaikkia ilmoja kiiriskeli kaiku ja kohtapa kuului iloisia

vastauksia idästä, lännestä, pohjoisesta ja etelästä, kuului riutuen

ja heikeästi sinimetsien ikuisen kaukaisesta hämärästä" (394 f.); (Men

se, nu bölade och ylade näverluren med hög röst Långt bort, mot alla

väderstreck, ilade ljudet och snart hördes glada svar från öster,

väster, norr och söder, hördes förtonande och spröda ur blåa skogarnas

evigt fjärran skymning).

På samma sätt får ett ortbeskrivande drag betydelse för stämningar,

som utvecklas senare, då Kivi om Vehkala äng, där den ofta berörda

åskvädersscenen försiggår, meddelar upplysningen, att den "famnas av

dyster granskog", eller då han beskriver Djävulsstenen: "Och denna

sten — — var ett nästan fyrkantigt, famnshögt klippstycke och stod i

ödemarken omkring trehundra steg från svedens rand".

Romantiska drag.

Kivi ägde skarpt sinne för livets realiteter, men han var också en

drömmarnatur, levande i stämningar, som avsatte romantiska drag i hans

diktning. En drömsk dager vilar ofta över företeelserna i "Seitsemän

veljestä". Ibland utlösas ur Kivis roman även känslor, som direkt

framsprungit ur hans upplevelser.

I ljuset av skaldens dystra liv bör man se sådana rader som: "He

istuivat, sydämmessänsä pimeä, iankaikkinen yö" (422), (de sutto med

en mörk, evig natt i sina hjärtan) eller skildringen av Simeonis flykt

till skogen efter de bedrövliga dryckesbragdema på Tavastehusresan: "-—

Mutta synkkä ja autio, kuin syksyn metsät hänen ympärillään, oli myös

hänen sydämmensä. Kauan hän asteli sammaleista korpea, asteli viimein

kivistä, mustikanvartista maata, ja murheellisesti huokaili kellastunut

koivisto käydessä kolkon tuulen. Mihin piti hänen vaeltaa metsien

pyörryttävissä saleissa? Mihin piti paeta miehen, koska iloton ja

pimeä oli elämä ja pimeä kuoleman yö?" (388). (Men dystert och ödsligt,

som höstskogarna omkring honom, var hans hjärta. Länge vandrade han i

den mossiga vildmarken, steg slutligen över stenig grund, bevuxen med

blåbärsris, och sorgset suckade den gulnade björkdungen i den kulna

vinden. Vart skulle han färdas i skogarnas svindlande salar? Vart

skulle en man fly, när livet var glädjelöst och mörkt och mörk även

dödens natt).

Men dessa omaskerade utbrott av tungsinne äro jämförelsevis sällsynta

och det blir nu min uppgift att visa, hur den mörka synranden kring

Kivis liv speglas i enskilda, karaktäristiska uttryck. Svårmodet silas

in i språket, färgande dess stämningsbotten, och på detta sätt bildas

ett icke-realistiskt stilelement av starkt personlig art.[33]

Detta framträder kanske ingenstädes på samma gång så poetiskt

överlägset och så organiskt hopvuxet med de komiskt och burleskt

realistiska stilelementen som i skildringen av ett supgille på

senhösten i den kyliga vindskammarn på Tammisto torp och Timos hemfärd

därifrån:

"Tammiston vuleässä ullakkokammarissa he kallistelivat mustaa,

kiiltävätä pulloa, haastelivat hartaasti, laulelivat ja halailivat

armahimpina ystävinä. Niin he viettivät kaksi yötä ja päivää, hurraten

ja lauleskellen ja huolettomasti heitellen hareita silmiänsä korkean

kammarin tuulisesta akkunasta ulos. Katselivat he yli lantaisen tarhan,

yli olkisen ometan, yli kivisen mäen, yli peltojen ja niittujen, aina

Lemmilän kaukaiseen suohon jonka kohdalla, ylhäällä pilvien rajalla,

sinkoilivat joutsenet, kiertoilivat sinne tänne muuttoretkellänsä

eteläisiin maihin. Niinpä he välinpitämättömästi katselivat, laimeiUa

vuohensilmillänsä katselivat, rallailivat ja keikuttelivat päätänsä,

jossa ihanasti läimähteli, huimahteli; ja kaukana heistä oljentelivat

kurjan, tavallisen ihmislapsen samt ja mielimurteet" —— — —

"Äänetönnä ja karmealla naamalla päättyi Timo nyt astelemaan kohdan

kotoa: asteli kihnustaen pitkin kujaa, asteli murheellista mäkeä

ylös, muistellen Kekkurin kiivasta emäntää. Surkeasti riippuivat

miehen verkahousut, ja housujen sekä punaraannollisen liivin välistä

molkahteli paita jul masti ulkona; pieninä, verenponnistamina

tuijottelivat silmät hänen päässään, koska kän, tukka tuhannessa

taakelossa, käyskeli Kekkuriin päin; ja kauas kajasti miehen avoin

rinta, kajasti ja punersi kuin kuparikattilan kuurattu kylki. Niin

asteli hän jynkällä mielellä, ja vihaisesti katsoivat häneen metsät,

vuoret ja laaksot. Kellastunut koivu tuossa kanteli hänen päållensä

kovin, synkeä kuusi hänen päällensä kanteli, ja mustana, purevana

tonttuna seisoi tien vieressä teevaskanto; koko luonto, ennen niin

armas, näytti hänelle nyt emintimän armottoman muodon —— — —

"Ken ikänä tuli häntä vastaan tiellä, nuori tai vanha, mies tai nainen,

tuskinpa viitsi han yhtään ainoata kertaa mulauttaa silmäänsä heidän

puoleensa, ja vaivoin olisi hän enemmin tällä retkellä tehnyt, vaikka

itse Suomen suuriruhtinas olisi käynyt hänen ohitsensa kivisellä

polulla" (578 f.).

(I den kyliga vindskammarn på Tammisto vickade de ideligen på den

svarta, glänsande flaskan, talade ivrigt och andäktigt, sjöngo och

halsade varandra som de såtaste vänner. Så tillbragte de två nätter

och två dagar, hurrande och sjungande och sorglöst kastande dimmiga

blickar ut genom den höga kammarens dragiga fönster. De blickade över

den dyngiga fägården, över det halmtäckta fähuset, över den steniga

backen, över åkrarna och ängarna ända till det avlägsna Lemmilä-kärret,

varöver, högt uppe vid molnens rand, svävade svanar, kretsande av och

an på sin flyttningsfärd till sydliga länder. Så stirrade de liknöjt

ut, stirrade med sina matta getögon, trallade och vaggade med sina

huvun, i vilka det härligt gungade och svindlade; och långt från dem

dvaldes _det stackars alldagliga människobarnets sorger och kval_. — —)

(Tigande och vresig i blicken vandrade nu Timo slutligen mot hemmet:

gick hasande längs tåget, steg uppför den trista backen, hela tiden

med Kekkuris argsinta värdinna (Timos hustru) i hågen. I bedrövliga

veck hängde mannens klädesbyxor och mellan byxorna och det rödrandiga

livstycket putade skjortan ut fruktansvärt; små, blodsprängda stirrade

ögonen i hans huvud, när han, med håret i tusen tovor, stegade mot

Kekkuri; och långt lyste det bara bröstet, lyste rött som den skurade

sidan av en kopparkittel. Så steg han på med dystert sinne, och vresigt

betraktade honom skogarna, bärgen och dalarna. Den gula björken

anklagade honom skarpt, den dystra granen anklagade honom och som en

svart ock bitande elak tomte stod stubben vid vägen; hela naturen, förr

så kärleksfull, visade sig nu för honom i en styvmoders obarmhärtiga

skepnad. — — —)

(Vem hälst han mötte på vägen, ung eller gammal, man eller kvinna,

knappast gitte han en enda gång glo på dem, och mer skulle han inte ha

gjort på denna färd, om själva storfursten av Finland kommit emot honom

på den steniga stigen.)

Överhuvud framträder det personligt svårmodiga draget främst i

naturmålningarna![34] Naturintryck, besläktade med dem som strötts

in på spridda punkter av den senast anförda skildringen, återfinnas

starkt sammandragna t.ex. i Lauris drömsyn, där den flera gånger förut

skådade utsikten från Impivaara målas i följande impressionistiska ord:

"Ja hän näki allansa synkeän maailman käärittynä syksy-illan ikävään

hämärään. Hän näki Impivaaran jyrkän vuoren, mutta mittaamattomassa,

mieltäpolttavassa kaukaisuudessa, näki siellä iltaisten metsien

keskellä tuon alakuloisen pirtin" (346). (Och under sig såg han den

dystra världen svept i höstkvällens trista dunkel. Han såg det branta

Impivaara-bärget, men i ett omätligt, själsbrännande fjärran, han såg i

de kvällsliga skogarnas mitt den vemodstryckta stugan).

I dessa citat finnas redan flera av de ofta återkommande stämningsord,

som förläna naturtavlorna (och även andra partier) den dystra,

personliga färgen: alakuloinen, murheellinen (murheinen), kolkko,

pimeä, synkeä (synkkä) med motsvarande substantiv- och verbformer.

Dessa ord rymma ibland ett starkt stämningsinnehåll:

"alakuloinen syyskuun ilta" (112), (den sorgmodiga höstkvällen);

"kuihtuva koivu — — — alakuloisesti nyökytellen päätänsä iltatuulessa"

(156), (den vissnande björken, sorgset nickande i aftonvinden);

"Iöyly haihtui kylmänkiljuvaan ilmaan alakuloisen, vaalean taivaan

alle" (373), (ångan fördunstade i den brakande kölden under den bleka

himmeln);

"niin asteli hän kodistansa ja murheellisesti paistoi ilta" (150),

(så lämnade han sitt hem och sorgset lyste kvällens dager); "kohden

murheellista Impivaaraa" (347), (mot det sorgbundna Impivaara);

"katseli aurinko murheellisella silmällä" (462), (såg solen med sorgset

öga); — — "kauas kiiriskeli kamoittava jyrinä, — — satoi ankarasti ja

metsä murheisesti kohisi" (544), (långt bort rullade det fruktansvärda

mullret — — det rägnade våldsamt och skogen brusade sorgetungt).

"kolkko metsän ranta" (437), (den ödsliga skogsranden); "kolkosta

ikävyydestä lakastuu miehen mieli" (467), (i ödslig ledsnad förtvinar

mannens sinne); "kylmään, kolkkoon yöhön" (583), (i den kalla, ödsliga

natten);

"he astuivat pimeään kuusistoon, ja kolkkona seisoi luonto heidän

ympärillänsä" (232), (de trädde in i den mörka granskogen och ödslig

stod naturen omkring dem); "ja yli tämän taipaleen juoksi vaivaloinen

tie suon toiselle rannalle, jossa taasen alkoi pimeä korpi" (156), (och

över denna terräng löpte den ömkliga vägen till kärrets andra rand, där

den mörka vildmarken åter tog vid);

"synkeä on sydämmeni tila" (164), (dystert är mitt hjärtas tillstånd);

"synkeänaamaisia, irvisteleviä petoja" (191), (grinande rovdjur med

dyster uppsydn); "suo, avara, ympäröity synkeillä metsillä" (258), (ett

kärr, vidsträckt, omgivet av dystra skogar); "synkeä ja totinen tosi"

(405), (den dystra och obestridliga sanningen); "aatoksissaan kuoleman

jäädyttävä synkeys" (421), (med dödens isande dysterhet i sina tankar);

"sammutteli hämyistä, mieltäsynkistävää iltavalkeata" (553), (han

släckte den skumma, sinnesfördystrande aftonbrasan).

Med utmärkt poetisk verkan använder Kivi ordet riutua (riutumus). Det

betyder ungefär tyna, trånande tyna, stilla brista. "Ikävyys kuin

riutuva syksy-ilta" (26), (ledsnaden lik en borttynande höstkväll);

"nuorten ihanasti riutuvat silmät" (98), (de ungas härligt [i döden]

bristande ögon); "ja riutuvat aatokset täyttivät taas veljesten

rinnat" (151), (och trånande tankar fyllde åter brödernas bröst);

"istuivat (Hiidenkivellä) sydämmissä riutuva toivo" (295), (de sutto på

[Djävulsstenen] med ett tynande hopp i sina hjärtan); "kumma riutumus

täytti heidän povensa" (490), (en sällsamt ljuv brustenhet fyllde deras

hjärtan); "sydämmessä riutuva liepeys" (522), (en trånande vekhet

i hjärtat); "jo aurinkoinen laskee, katsoen taaksensa lempeydestä

riutuvalla silmällä" (530), (redan sjunker den väna solen, blickande

bakom sig med ett i mildhet bristande öga); "ja hiljainen riutumus

miesten povessa tuntui" (598), (och en stilla trånad förnams i männens

bröst).

En bild av gripande och vemodsfull skönhet skapar Kivi med detta ord

i Annas utrop till sitt barn: "sinua en unohda mina, en sinä ilmoisna

ikänä, en kuolemassa, sinua, mun sieluni aamun paiste ja illan

riutumus, mun iloni ja murheeni ihana" (593), (dig glömmer jag inte, ej

i tid och evighet, ej i döden, dig, min själs morgonljus och tynande

aftonsken, min härliga glädje och smärta).

Till och med i stilens passiva lägen kan detta ords klang någon gång

förläna den naturfriska, realistiska skildringen en hastig, fin

skuggning, erinrande om diktarpersonlighetens eget vemodsdrag: "Nyt

vinhasti kirmaistiin Kamajan korkeata harjannetta myöten lounaaseen

päin, josta päivän riutuva tähti kuusien välistä kuumoitti heitä

vastaan" — — (374), (Nu störtade man i vilt lopp mot sydväst längs den

höga Kamaja-åsen, där dagens tynande stjärna lyste emot dem mellan

granarna).

Kivis stil saknar ingalunda ljusa stämningsord — ett par av hans

vanligaste "epiteton ornans" äro kultainen och heleä (gyllne, ljus,

klar, skär). Drömmarnaturen som bodde inom honom röjer sig även i blida

tonfall av översinnligt, himmelsblått svärmeri och i den realistiska

stilen mängas då åter element av romantisk karaktär. Det poetiskt

rikaste stället av denna art — söndagsscenen i Eeros torp — skall

beröras i ett annat sammanhang. Ett svall av lätta stämningar och ljusa

färger går genom skildringen av brödernas sista, lyckliga sommar vid

Impivaara, och även här blir stilen vid stämningens högsta stegring

ett hölje för skaldens svärmiska lynnesart, för hans romantiska

soldyrkan och hans strävan att låta stämningen glida hän mot perspektiv

av svindlande ändlöshet. "Sinisenä kaarteli taivas, ilmassa liehtoi

hiljainen länsituuli, uudesa lehtivaipassansa väikkyi mäellä koivu ja

valkeavaahtoinen pihlaja levitti tuoksua ympärillensä kauas. Impivaaran

pellolla laine lainetta liepeästi ajeli ja vilja välkähteli paisteessa

tulisen auringon, joka jo kiirehti ylös puolipäivän korkeuteen" (480

f.), (Blå välvde sig himmeln, i luften fläktade en sakta, västlig vind,

på backen vajade björken i sin nya lövskrud, och rönnen i sitt vita

skum spred sin doft vida omkring. Över Impivaara-åkern drog våg på våg

i mjuk vaggning och axen glänste i skenet av den flammande solen, som

redan ilade uppåt mot middagens höjd). En likartad karaktär har stilen

i romanens slutrader: "— — ja mitäpä kertoisin enää heidän elämänsä

päivästä ja sen vaiheista täällä? Se kulki rauhaisesti puolipäivän

korkeudelle ylös ja kallistui rauhaisesti alas illan lepoon monen

tuhannen kultaisen auringon kiertoessa". (—— — och vad återstår väl att

berätta om deras levnadsdag och dess växlingar? Fridfullt steg den mot

middagshöjden och fridfullt sjönk den i kvällens ro, medan den gyllne

solen många tusen gånger fullbordade sitt lopp).

Den ytterliga stegringen av stämningarna och stilens därav beroende

rikedom på långt bärande ord är karaktäristisk för Kivis roman allt

igenom. Jag har visat, hur skaldens personliga insats i verket

förmedlas av ord av intensivt mörk eller intensivt ljus klangfärg och

tidigare har de realistiska överordens betydelse för teckningen av

folklivets verklighet blivit framhållen. Men mellan dessa ytterliga,

rent realistiska och rent romantiska stilelement, observeras en stor

mängd stilistiska drag, ägnade att rycka upp skildringen ur den

lugna verklighetsåtergivningens plan utan att låta den förtona i de

subjektiva stämningarnas drömdunkel. Med andra ord: Kivi stiliserar

verkligheten så starkt, ätt karaktärsframställningar så väl som

naturbilder, händelserika avgöranden så väl som villsamma biepisoder

erhålla övernaturliga dimensioner och framstå i en egendomlig, overklig

dager i trots av överflödet på skarpt iakttagna detaljer. Detta är

nu icke något bizarreri hos honom. Hans roman är till sin anläggning

varken helt verklighetsskildring eller helt stämningsdiktning. Sådana

händelser som brödernas julnattsfärd från Impivaara till Jukola och

äventyret med tjurarna kunna tänkas vara tagna ur verkligheten, men

stå redan på gränsen till det osannolika, som avgjort överskrids av

slagsmålsskildringarna. I sagorna slutligen ilar Kivis fantasi — och

med den hans sju hjältars — i dånande trav mot denna hemlighetsfulla

nord, vars norrskenshimmel strör sina gröna flammor över

vildmarksnattens tysta vidder. Hela tiden följer stilen ingivelserna

i spåren och där skildringen rör sig på gränsen mellan verkligt och

overkligt, blir även stilen en med sällan svikande konstnärlig takt

genomförd fusion av realistiska och romantiska element.

Exempel härpå finnas överallt i verket. Många detaljer i äventyret

med tjurarna förete en förstorad och starkt stiliserad verklighet.

"Tuulispäätä seurasi hirmumyrsky. Tuntuipa kuin olisi lähestynyt

maailman viimeinen hetki. Tanner jyrisi kuin maanjäristyksestä,

metsä ryskyi ja hirmuinen möry täytti illan tyynen ilman" (Efter byn

följde en orkan. Det kändes som vore världens sista stund kommen.

Marken dånade som av jordbävning, skogen brakade och ett förfärligt

böl fyllde kvällens lugna rymd). — — Vidare: "Huusivat he miehissä

kaikin voimin ja yhtaikaa, että kivi ja maa sen alla ja ympärillä

järähti — — Huusivat he viisi pitkää huutoa, ja metsä pauhasi ja kauas

kiiriskeli kaiku". (Så skreko de, alla man, av alla krafter och på

en gång, så att stenen och jorden därunder skälvde — De upphävde fem

långa rop, och skogen dånade och ekot rullade långt bort). Typisk är

även beskrivningen av Juhani, letande efter Simeoni och blåsande i

den trealnslånga näverluren: "Juhanipa, huudellen huikeasti, asteli

ryskinällä mäkiä ylös ja alas. — Viimein kuitenkin, koska ei hänen

kurkkunsa väsynyt, vaan lakkaamatta pauhasi kuin vaskinen torvi, kuuli

hän — käheän vastauksen". (393); (Väldigt ropande och med brak steg

Juhani backe upp och backe ned. — — Men slutligen, då hans hals icke

tröttnade, utan oavlåtligt dånade som en kopparlur, hörde han — ett

hest svar).

Vid skapandet av företeelsernas och händelsernas stora proportioner

begagnar Kivi med förkärlek vissa ofta återkommande adjektiv: uhkea,

huikea, ankara, tuima m.fl. De många orden för skog och sved: metsä,

salo, korpi, nummi, aho, kaski, hahta bilda stående kulisser i

sceneriet, men det intryck av vidd, som de i och för sig förmå

väcka, förstärks ytterligare genom epiteten avara, lakea o.a. (t.ex.

"siinä nyt makasi päivänrinteisellä mäellä Impivaaran kaski, ankaran

avara") (372), (där låg på backen åt solsidan Impivaara-sveden, väldigt

vidsträckt).

Härtill komma de talrika, för finskan karaktäristiska beteckningarna

för skogens sus och brus, bärgens och moarnas ekon, som så ofta hos

Kivi frambringa förstoringar av de verklighetsenliga hörselintrycken.

Genom dem strömmar en stämning av romantisk vildmarksödslighet in i

romanen.

Skildringen av brödernas flykt ur klockarstugan och deras äventyr

på hemvägen är rik på dylika stegringar. "Nyt elämme kuin häissä

vaan täällä korkealla, kaikuvalla mäellä" (81), (nu leva vi som i

bröllopsglädje på denna höga, ekande backe); "nuoren miehen elämä on

juuri niinkuin tämä kaikuva, kohiseva nummi" (91), (en ung mans liv

liknar denna ekande, brusande mo); "ankarasti kaikkui ja kohisi kuusi"

(93), (väldigt tonade och brusade granen); "silloin kuusi pauhasi,

vapisi ja kumartui syvään, murtui viimein" (93), (då dånade granen,

skälvde och böjde sig djupt, bräcktes slutligen); "— —— pauhatessa

valtaisen kuusen" (106), (vid den väldiga granens dån). Andra exempel:

"kauas kajahteli tienoo, koska kanget iskeilivät vasten visaista

pyörää" (343), (det ekade vida i trakten, när sällträden smällde mot

kurran av masur); "tanner soi ja taivas kimahti, kun kaatui salskea

poika" (384), (det klang i marken och himmeln återkastade ljudet, då

den karska gossen föll).

Hur Kivi ibland hopar dessa starkt målande ord på en liten yta framgår

ur följande citat: "Kohta on meillä tekeillä tuima toimi ja työ, kohta

jumisevat hirret, kirveet paukkuu, ja ylös kohden taivasta kohoopi

huikea pirtti Impivaaran aholla keskellä jylhiä metsiä. Katsokaat:

johan ankarassa korvessa, kuusien kohinassa retkeilemme". (150), (Snart

väntar oss ett väldigt arbete, snart dundra stockarna, yxorna dåna

och upp mot himmeln stiger den ståtliga stugan på Impivaara-sveden

i vilda skogars mitt. Giv akt: vi färdas redan i djupaste ödemarken

vid granarnas brus). "kuudella lujalla olkapäällä lepäsi jykevä hirsi.

Mutta tultuansa ylös töyrylle, laskivat he, Juhanin huudon mukaan,

yhtaikaa taakkansa alas, ja putosi hirsi jyrinällä, että maa tömähti,

ja kohahtaen vastasi korpi" (450), (— på sex fasta skuldror vilade

den digra stocken. Men hunna upp på brinken, fällde de, på Juhanis

kommandorop, sin börda, och stocken föll med dunder, så att jorden

dånade och skogen gav ett brusande återljud). Dessa stilgrepp spela

naturligtvis en stor roll i sagorna. Citaten från sid. 93 tillhöra den

lilla sagan om ekorren och räven. I sägnen om den stränga borgherrn

märker man ett stilistiskt drag av utsökt finhet, då Kivi säger om

de två älskande: "ja he kohtasivat toisiansa usein tällä kaikuvalla

nummella" (96), (och de möttes ofta på denna ekande mo). Om ormarnas

ting berättas: "tuomarina istui siellä heidän kuninkaansa, tuo ankaran

harvoin näkyvä valkea kärme, päässä verrattoman kallis kruunu" (152),

(Som domare satt deras konung, den otroligt sällan synliga vita ormen

med en oförlikneligt dyrbar krona på huvudet). Väldiga mått får

beskrivningen av Djävulsstenens lopp genom rymden. "Voimallisella

pauhulla ja huminalla kiiti ankara kivi, valtaisessa kaaressa

halkaisten pilvien tuulisen maailman. Kohosi se ylös taivaan kumuun,

vaipui alas taasen, vaipui päivään päin, ja juuri ampuniekan päälaelle

putosi summaton paino, haudaten miehen allensa iankaikkiseksi" (279).

(Med mäktigt dån och sus ilade den väldiga stenen, klyvande i dråplig

båge molnens blåsiga värld. Den steg mot himmelns höga valv, gled neråt

igen, sjönk i riktning mot solen, och just på skyttens hjässa föll den

ofantliga tyngden, begravande mannen under sig för evigt).

Jag har hittills förbigått de ställen, där Kivi för sin läsare upp på

åsarna och bärgen och låter honom skåda vildmarksviddens gränslöshet.

På sådana rader svävar Seitsemän veljestä-poesin, såsom Tarkiainen

ingående visat, långt utom verklighetens råmärken, den flyter över

i fantasirika idéförbindelser, framkallade av ordens klangvärden.

De verklighetsförstorande orden, bland vilka i detta sammanhang

böra nämnas även hämärä, tumma, kaukainen (kaukaisuus), ikuinen

(iankaikkinen), ääretön, samt sammanställningar med ordet maailma:

"metsäinen, avara maailma" (394), (en skogrik, vidsträckt värld);

"maailman lakeudet" (världens vidder) o.s.v. bidraga således icke

endast till en stilisering av de skildrade tingen och händelserna,

utan rymma också rent subjektiva stämningar, uttryckande skaldens

romantiska evighetslängtan. Det skådade viker undan för det anade;

från den realistiskt beskrivbara och begränsade världen öppnas vidder

mot någonting för reflexionen obefintligt, obeskrivbart och ändlöst.

"Viimein ehtivät he mäen harjulle, ja katsahtivat maailman lakeuksiin

alas. Heidän silmänsä näki kaukaisia kyliä, niittuja, peltoja,

sinertäviä järviä ja lännen metsien reunalla kirkon korkean tornin.

Mutta etelässä erään kunnaan rinteellä kuumoitti Jukolan talo kuin

kadotettu onnen maa; ja riutuvat aatokset täyttivät taas veljesten

rinnat" (151), (Slutligen hunno de höjdens krön och kastade en blick

ner på världens vidder. Deras ögon sågo fjärran byar, ängar, åkrar,

blånande sjöar och vid randen af västerns skogar kyrkans höga torn. Men

i söder på en kulles sluttning skymtade Jukola gård likt ett förlorat

lykkans land och trånande tankar fyllde åter brödernas bröst.) "Virtaan

verrataan usein ihmisen elämää täällä. Mutta Tuomaan elinkauden hänen

isännyydestänsä Impivaarassa aina kuolinhetkeensä asti, tahtoisin

verrata kymiin, joka juhlallisesti, rauhaisesti retkeilee kohden

ääretöntä, iankaikkista valtamerta" (567), (Vid en ström liknas ofta

människans liv här på jorden. Men Tuomas levnadslopp från den stund,

då han tog husbondestyret på Impivaara, ända till hans dödsminut

ville jag likna vid flodens mäktiga åder, vars vatten högtidligt och

fridfullt glider mot det gränslösa, eviga världshavet). "Ja muistot

vaaroista, taisteloista ja töistä sulivat suloisesti yhteen heidän

mielessänsä kuin metsät, laaksot, vuoret ja korkeat nummet kaukaisuuden

sinihämärässä yhteensulaa" (598). (Och minnena av faror, strider och

dater smälte ljuvligt tillsamman i deras sinnen som skogar, dalar, bärg

och höga moar i avlägsenhetens blådunkel smälta ihop).

Alla hittills berörda drag i Kivis stil, som bidraga att flytta

romanen utom den rena verklighetsskildringens område, betecknas

måhända riktigast som primitivt romantiska i motsats till en mängd

mindre lätt analyserade poänger av romantisk karaktär, som man möter

i hans poetiska bilder. Kivis bildspråk är mycket växlande. Vid

karaktäriseringen av stilens realistiska drag ha exempel anförts, som

i lättfattlig åskådlighet kunna tävla med de Runebergska bilderna

i "Elgskyttarna". Även till de efter Homeros formade, omständliga

liknelserna, som utmärka Runebergs stil, finnas motsvarigheter. Från

denna vare sig antikiserande eller modärna bildspråksrealism är steget

icke långt till bilder eller bildlika uttryck, i vilka tankesprånget

redan överstiger de vanliga måtten, utan att bilden ännu fullständigt

rycks lös från verklighetens grund: "Pellon povella makasi harmaa

halla kuin tukehuttava painajainen nuoren immen kukoistavalla povella"

(462). (På åkerns bröst låg den gråa frosten som en kvävande mara

på en ung tärnas blomstrande barm); "Silloin kuusi uhaten ravisti

kihariansa kerran vielä ja kylvi alas latvastansa kimmeltävää lunta

kuolevan poikansa peitteeksi" (375). (Då skakade granen ännu en gång

hotfullt sina lockar och strödde från sin krona glimmande snö till

svepning över sin döende son, [den skjutna lon]). Ännu ett steg, och

den poetiska verkan beror ej längre av yttre åskådlighet, utan av de

idéförbindelser, som bilden eller det bildlika uttrycket framkalla.

Uttrycket "kotomaamme ystävälliset äidinkasvot" (vårt hemlands

vänliga modersansikte), ligger sålunda utom åskådlighetens gräns,

men det av skalderna redan före Kivi framdiktade likhetsförhållandet

mellan begreppen fosterland och moder gör tillägnelsen så lätt för

de flesta läsare, att sammanställningen utan vidare blir förståelig.

Kivi har emellertid en grupp av analoga bildlika uttryck, hänförande

sig till barndomshemmet, som även personliggöres och även liknas

vid en moder, och med detta bildspråk träda vi in på ett område,

där stilens originellaste och fantasirikaste skapelser möta oss.

Den yttre åskådligheten viker allt mer undan för bildernas inre,

impressionistiskt fattade sanningsvärden.

När bröderna återse fädernehemmet, personliggöres det på följande sätt:

_Tuomas_. Tuossa on siis Jukola.

_Juhani_. Oletko sina Jukola?

_Aapo_. Onpa ryhtis jotenkin rauennut ja sammale tarttunut kiireellesi,

kotomme armas.

_Juhani_. Sammale on tarttunut kultaiselle kiireellesi, kunnioitettava

äitimme Jukola.

_Timo_. Terve, Jukola, joka nyt istut, kökötät edessäni tuossa, kauniina

kuin Jerusalmi ennen.

_Juhani_. — — Voi! kaikkialta, mihin silmäni isken, annetaan pojalle

takaisin hellän ystävän katse. Kas kuinka lempeästi tuo musta ometan

akkunaläpikin myhäilee minua vastaan. Terve, sinä toivon tähti, terve!

_Eero_. Terve, terve sinä toivon musta tähti!

_Juhani_. Terve armahin lantakasa siinä alla, ihanampi onnen kukkulaa! —

— (519 f.).

_Tuomas_. Där ligger således Jukola.

_Juhani_. Är du Jukola?

_Aapo_. Din hållning är rätt bruten och mossa har grott på din hjässa,

vårt dyra hem.

_Juhani_. Mossa har grott på din gyllne hjässa, vår vördnadsvärda moder

Jukola.

_Timo_. Var hälsad Jukola, där du sitter framför mig, vacker som

Jerusalem förr i tiden.

_Juhani_. — — Å! Vartän jag skådar, möter gossen blickarna från vännen,

den ömma. Se hur vänt också den där gamla fähusgluggen myser vmå mig.

Var hälsad, du hoppets stjärna, var hälsad!

_Eero_. Var hälsad, var hälsad, du hoppets svarta stjärna!

_Juhani_. Var hälsad käraste spillningshög där under, skönare än lyckans

höjder!

På dessa rader utvecklas Kivis impressionistiska bildspråk i hela sin

rikedom. Jukola är här ett väsen, en vördnadsvärd moder. Det möter

bröderna med en öm väns blick. Liknande personifieringar anträffas för

resten mångenstädes i verket: "näki siellä iltaisten metsien keskellä

tuon alakuloisen pirtin" (346), (han såg i de kvällsliga skogarnas

mitt den vemodstryckta stugan); "jalo huone, joka — — rauhaisesti

hymyten katsoi heitä vastaan" (481), (det ädla huset blickade

fridfullt leende emot dem);[35] "ja näkyi — — ylempänä itse Jukolan

talo, ihanasti surkumielinen" (519), (och högre upp syntes Jukola

gård, ljuvt vemodig); "lehditettynä lattia hymysi" (592), (lövat log

golvet); "matala, kuihtuva koivu, alakuloisesti nyökytellen päätänsä

iltatuulessa" (156), (den lågväxta, vissnande björken, sorgset nickande

i aftonvinden). Av samma art är ett uttryck i den anförda skildringen

av Timos bedrövliga vandring: "hän asteli murheellista mäkeä ylös"

(579), (han steg uppför den trista backen). Uttrycket "onnen kukkula"

i citatet här ovan är representativt för en stor grupp metaforer,

ibland framkastade med djärv fantasi, såsom: "Valeleppas, kurja veli,

sydämmesi tultakuohuvata kattilaa viileällä vedellä kärsivällisyyden

lirisevästä ojasta, joka halki niitun vaeltaa eteenpäin, koukistellen

hiljaa." (140), (skölj, brorstackare, ditt hjärtas eldsflammande kittel

med svalt vatten från tålamodets risslande bäck, som rinner fram genom

ängen i lätta bukter); "tulta iski yössä himon ja kimman silmä" (235),

(mordlustens öga gnistrade i natten); "sovinnon suopea silmä" (491),

(försoningens blida öga); "hänen kärsimyksensä rintarauta" (503), (hans

tålamods bröstharnesk); "lapsuutesi valkea viiri" (593), (din barndoms

vita vimpel). Bland de lika konstruerade poetiska omskrivningarna

finner man några av originell verkan såsom "korkeuden sininiittu" =

himmeln (272), "häpeän musta puu" = stocken (81, 82) och "kruunun

(pitkä) sarka" = landsvägen (bl. a. 128); det sistnämnda direkt gripet

ur folkspråket — vid sidan av saker, tagna från poesins allmänningar,

såsom "päivän tähti", (dagens stjärna) eller överförda direkt från

finska folkdiktningen såsom "Ahtolan ja Tapiolan asujaimet" (Ahtolas

och Tapiolas invånare) och "Ahtolan kiiltävä karja" (Ahtolas glimmande

boskap).

Till abstrakta substantiv fogar Kivi rätt ofta färgbetecknande

adjektiv: "katumus kylmä ja musta" (98), (ånger, kall och svart);

"kauhistuksen harmaankalvea haamu" (419), (fasans gråbleka vålnad);

"musta kauhistus" (493), (svart förfäran) — hos Almqvist: "känn ångest

och svart förfäran!" ("Colombine", 259). "tarkoitukseni tehdään

pikimustiksi, vaikka mustanruskea karva olisi jo kylliksi" (129),

(mina avsikter göras bäcksvarta, fast svartbrunt redan vore nog) — hos

Almqvist: "grå eller brunröd obehaglighet" ("Amalia Hillner" 314),[36]

"de svartgrå tankarna" ("Drottn. juvelsm." 38) m.m.d.

När Aapo tröstar den olyckliga Simeoni, heter det: "hohtavana

kultasateena lentelivät sanat hänen suustansa ulos" (559), (som

ett skimrande guldregn flögo orden ur hans mun). I den djärva

sammanställningen "lapsuuden viiri" (barndomens vimpel) skapas bildens

stämning av ett "valkea" (vit) före huvudordet. Färgbeteckningarna

för samma sak kunna för resten växla med skaldens stämningar. På sid.

227 säger Aapo: "En tiedä muuta keinoa kuin kiirehtiä kohden Jukolaa,

kiirehtiä kalvean kuoleman tähden" (Jag vet inget annat råd än att

skynda mot Jukola, skynda undan den bleka döden), på sid. 229 Juhani:

"Kaikkialta uhkaa meitä musta kuolema!" (Överallt hotar oss den svarta

döden!).

Ibland låter Kivi en viss färg falla över ett längre avsnitt av

skildringen. De många rader, där den tavastländska vildmarken lånar sin

trista belysning åt människornas sinnestillstånd, behöva ej citeras på

nytt. Men det bör framhållas, att liknande svårmodiga dagrar, lånade

av den omgivande naturen, ofta sväva även över Almqvists berättelser,

ehuru den svenska skaldens skrivsätt alltid verkar mer medvetet än

Kivis:[37] "Det blev allt mörkare i luften, i hjärtat, i själen".

("Drottn. juvelsm." 14); — — "skyar av välvande, snabbt förändrade

skepnader drogo fram över Stockholmshimmeln och eftermiddagen gick att

bliva afton. Utan att vara vidskeplig gav hon sin gärd åt den allmänna

naturen och kände sig förskräckt utan viss orsak". ("Drottn. juvelsm."

36).

Den ymniga blodsutgjutelsen kring Djävulsstenen ger Kivi anledning att

rikligt använda orden veri, verinen samt punainen (blod, blodig, röd) i

olika nyanser. Scenen, då tjurarna skjutas, försiggår i åskvädersdager,

slakten och uppträdena med godsägarn i höstnattsdunkel. I en sålunda

färgad allmän stämning blir de röda färgordens effekt mycket stark.

Redan då skjutningen förbereds, flikar Kivi in färgadjektiv:

_Aapo_. Tosin kulkee tämä tie yli veristen ruumisten — — (Visserligen går

denna väg över blodiga kroppar — —.)

_Juhani_. Ei auta, vaan ympäri Hiidenkiveä lainehtikoon mustanpunainen

veri. (Det står ej att hjälpa, utan kring Djävulsstenen må det

svartröda blodet svalla).

Viertola-herrn finner de sju bröderna drypande av blod: "seitsemän

urosta, kuin seitsemän yöllistä, mieltä hurmailevaa aavetta, ja veristä

työtä harjoittelivat aaveet, verisissä kourissa veriset veitset"

(sju kämpar, liknande sju nattliga, sinnesförhäxande vålnader, och

ett blodigt arbete utförde vålnaderna med blodiga knivar i blodiga

händer). Över denna syn kastar den nattliga lägerelden, uppgjord på

"svarta, savrika tjärstubbar", ett "rödaktigt sken" (punertava valo).

Och av ännu större suggererande verkan är beskrivningen av eldens

första uppflamning i vildmarken: "ylös valahti mustanpunainen liekki,

valaisten maata ja jylhää metsää" (den svartröda lågan blossade upp,

belysande marken och den dystra skogen).

Hittills har den röda färgen förlänat skildringen hemskhet och prakt.

Längre fram uttrycker den de förorättade brödernas vilda, uppbrusande

och krigiska lynnesart.

_Tuomas_. Mutta nyt olemme syöneet veristä lihaa, hengittäneet

murhan veristä höyryä, ja tässä seisomme, veriset puukot verisissä

kourissamme, veriset aina kyynäspäihin asti. Suokoon Herra teidän ottaa

ajoissa sanastamme vaari, me muutoin teemme tämän yön kauhistuksen

helvetiksi. (Men nu har vi ätit blodigt kött, andats mordets blodiga

ånga, och här står vi med blodiga knivar i våra blodiga händer, blodiga

ända till armbågarna. Give Gud, att ni i tid tar våra ord i akt, annars

gör vi denna natt till ett fasansfullt helvete).

Hos Almqvist finner man motsvarigheter i "Amorina" (172,321,322), dock

icke poetiskt jämbördiga med Kivis rader. I "Signora Luna" (171) är

rött vredens färg ("vredens dunkelröda glöd").[38] Också andra hos

Almqvist högt drivna färgeffekter locka till jämförelse. Den vita

färgen får hos honom skiftande symboliska betydelser och även när han,

som andra, låter den känneteckna andakt, religiös vördnad, godhet,

mildhet och oskuld, når hans färgsymboliska poesi en utomordentlig

stämningsstyrka. Jag griper bland till hands liggande citat några

få: "Endast vitt duger i himmel och jord. Endast det vita räddar och

hjälper." ("Drottn. juv." 195); Adolfine: "Mitt samvete är rent och

vitt, rent och vitt, rent och vitt. — Amanda: Ja, jag är ren och

vitklädd". ("Drottn. juv." 267); "Vår vita, eviga, trofasta förening".

("Amorina" 173); Johannes (till Amorina): "Du heliga, ljusa, vita, du

dag." (376); "Detta tak, skönt genom själva sin vithet, — vilar över

oss likt höjden själv, det Stora, Omätliga och Eviga". ("Målaren" 210).

De citat, där skalden låter likhetstecknet mellan färgbeteckningen

och de själsliga företeelserna synas, torde sakna motsvarigheter

i "Seitsemän veljestä" Hos Kivi utvecklas i stället den i fina

antydningar utförda färgsymboliken. Söndagsscenen i Eeros torp

är en strålande dikt, där vemodets gråa, hoppfullhetens blåa och

sagostämningens gyllne färgtoner slutligen flyta samman i den religiösa

känslans och moderskärlekens skinande vithet. Här finns en uppsjö av

originella bildlika uttryck: För frid: "sunnuntai-lakeassa tuvassa"

(i den vida, hälgdagsstilla stugan). För oskuld: "lapsuutesi valkea

viiri" (din barndoms vita vimpel). För lugn glädje: "lehditettynä

lattia hymysi" (lövat log golvet) och "poutapääskynen siellä väikkyi,

keveänä ja vilkasna kuin onnenlapsen aatos" (högsommardagens svala

svingade sig (där uppe), lätt och livlig som den lyckliges tanke).

För vemod: "maailman merien ikuiseen kohtuun" (i havens eviga sköte);

"rauhan ikisatamaan" (i fridens eviga hamn); "Tuonen viita, rauhan

viita" (Tuonis dunge, fridens dunge) och slutligen "Kultakehdoss

kellahdella, — kuullella kehräjälintuu" (Gungas i gyllne vagga —

lyssna till nattskärran), två rader vilkas stämningsfärg icke torde

kunna överflyttas till andra språk. För kärleken till hemmet skapar

Kivi bildlika uttryck med ett "kultainen" (gyllne), som här får samma

varma skiftning som i Kanteletars hempoesi: "kartanon kultainen kaivo",

"kultainen akkuna" (gårdens gyllne brunn, det gyllne fönstret).

Hela denna skildring dallrar av besjäling. Den väcker en förnimmelse

av någonting glorialikt. När den unga modern slutat sjunga, "satt

hon länge tyst, blickande ut genom fönstret och upp mot den heliga,

svindlande höjden". Hennes "blåa ögon" sökte "de blåa rymderna" och

"av frid skimrade hennes panna".

Men skildringens vita färg? Den strömmar över tavlan ur den molnfria

sommarrymden, den finns i glindret bland björkskogens stammar. Den unga

modern bär en vitblå duk "lik snön och himlabågen" och "vita linnen

och täcken" bida barnet i dödslandets daggiga dunge. I den lugna

söndagskvällen sitta Eero och hans hustru, så lyda de sista orden, "på

den vita bänken vid ändan av det vita bordet".

Andra drag.

Med ovanstående iakttagelser har prosastilen i "Seitsemän veljestä"

ännu icke blivit fullständigt karaktäriserad. I ordställningen

observeras samma radikala frigörelse från det brukliga och regelrätta

Som i ordvalet, medförande samma verkan: att personligheten

kommer till sin rätt och språket får glans och liv. Ju djärvare

omkastningarna av den normala ordföljden äro, dess mer originalitet

och storslagenhet måste det poetiska innehållet äga, om icke det hela

skall slå över i förkonstling. Hos Kivi saknas sällan denna nödvändiga

samstämmighet mellan formens och innehållets originalitet. Med den

fria ordställningen sammanhänger prosans starkt förnimbara rytmiska

karaktär, som i förening med ordens toneffekter höjer de lyriskt

gestaltade partiernas skönhet. Däremot söndrar rytmen i Kivis prosa

ibland intrycket av hans realistiska verklighetsskildring.

Till sist böra några antikiserande stilistiska drag beröras.

De utförliga poetiska jämförelserna ha redan blivit nämnda i

förbigående. Ett exempel: — "löysi Timon, joka unipöyryisenä, kohottaen

itseänsä istumaan kahisevalta sijalta, pöllisteli häntä vastaan kuin

aholla susien riivaama, pyöräpäiseksi saatettu vanha oinas. Ei pysäy

hän miehen turviin, joka hänen pelasti petojen kidasta, vaan äkisti,

kenenkään luulematta, lähtee hän, hullupäinen, kepoittaen juoksemaan

sutten jälkiä; tuolloin täliöin seisahtuu, töpsäyttää jalkojansa ja

pöllistelee vallan tuikeasti. Niin katsahti nyt myöskin Timo —" (583

f.). (Hon fann Timo, som sömndurrig, resande sig opp på sitt prasslande

läger, stirrade på henne som en gammal gumse ute på fältet, vilken

vargarna gjort vimrfielkantig. Han hålls inte kvar hos mannen, som

frälsade honom ur rovdjurens gap, utan plötsligt, då ingen kan förmoda

det, beger sig den galenpannan trippande i väg efter vargarna, stannar

då och då, slår klöven i backen och blänger alldeles förtvivlat. Sådan

var också Timos blick o.s.v.).

De bekräftande omsägningarna: "Tämä oli räyhäävä joukko, joka nyt

matkusti pitkin tietä" (84), (Detta var den larmande hop, som färdades

längs vägen); "Tämä oli tarina, jonka Aapo kertoi veljillensä" (100),

(Detta var sägnen, som Aapo berättade för sina bröder) o.s.v. äro

talrika. Ibland är den tankeföljd, som repeteras genom omsägningen,

mycket kort såsom: "Silloin lausui Tuomas: nyt hillitkäät koiria,

veljet, pääsemästä vaaralliseen taisteloon, jossa pian heidän mahansa

viillettäisiin! Niin hän lausui —" (374); ("Då sade Tuomas: nu

bröder må ni hindra hundarna att ge sig in i den farliga striden, där

deras magar snart fläckas opp! Så sade han —"). Ibland åter bekräftas

på detta sätt innehållet i en hel rad av sammanhörande situationer.

Sedan varje broders senare levnadsöden skildrats, följer vanligen ett

slutstycke: "Niin eleli hän (Aapo) rauhaisessa talossansa" — (565), (Så

levde han (Aapo) i sin fridfulla gård); "Näin kulkivat Tuomaan päivät"

— (567), (Så förflöto Tuomas dagar) o.s.v.

Händelsernas böljegång markeras ofta genom avsnittens begynnelseord.

Av de 282 avsnitten inledas trettitvå med ett "niin", "niinpä",

"näin" (så, sålunda) samt en mängd andra med starkt betonade predikat

såsom: "Meni nyt päivä" (8), (Förflöt nu en dag); "Tapahtui niinkuin

hän käski" (12), (Skedde som han befallde); "Astuivat he muorin

matalaan mökkiin" (45), (Stego de in i gummans låga koja) o.s.v. Dessa

begynnelseord äro vågkammar. Vågdalarna betecknar Kivi gärna genom ett

inledande "mutta" (men), som står i spetsen för icke mindre än sextitre

avsnitt. På det sist citerade avsnittet, som skildrar begynnelsen

av frieriet, följer ett stycke, vars inledning: "Mutta eukko, jonka

huoneessa" (Men gumman, i vars hus) o.s.v. redan verkar ett grand

nedstämmande. Och vid följande avsnitts början: "Mutta mökin ovi

kirahti" (Men kojans dörr gnisslade) har stämningen nått sitt minimum.

På samma sätt: när bröderna omringats i skogen och skallfogden sagt

dem en sarkasm, börjar ett nytt kapitel med stegrad handling: "Niin

haasteli vouti veljeksille, jotka pahoin peljästyneinä rynkäsivät

ylös" (Så talade fogden till bröderna, som svårt skrämda störtade opp)

o.s.v., medan de bedrövligheter som sedan skildras ge karaktär åt

övergången till följande avsnitt: "Mutta koska tämä viimeinen toimi oli

tehty" (Men då denna sista förrättning var gjord) o.s.v. — Likheten

mellan detta manér och förebilderna hos Homeros är ju uppenbar!

Huruvida de antikiserande dragen i Kivis stil överförts omedelbart ur

antikens litteratur eller böra betraktas som Runebergreminiscenser,

må lämnas oavgjort Då Kivi engång synes ha studerat Homeros, är väl

sannolikast, att intrycken härstamma därifrån, men att de stärkts vid

läsningen av Runeberg.

I detta sammanhang böra kanske också ett par enstaka

Runebergreminiscenser anföras. Om brödernas svält och den energiska

dikesgrävningen under kampen mot frosten, som två gånger härjar deras

nyodling, bör räknas med bland dessa, (Se Aspelin-Haapkylä i "Aika",

jan. 1911) torde kunna sättas i fråga, då verkligheten här i landet

under det årtionde "Seitsemän veljestä" skrevs onödiggjorde ett

litterärt underlag för en dylik skildring. Som stilistiska överföringar

från Runeberg få väl däremot betraktas bilderna "kuin hauta oli

äänetön ja kylmä tämä yö" (denna natt var stum och kall som en grav)

(462, upprepad 465 — jämf. "Den döende krigaren", första strofen) och

"sellaista vaimoa hän kohdelkoon ja pidelköön kuin omaa silmäteräänsä"

(485), (en sådan hustru må han omhulda som sin ögonsten — jämf.

"Elgskyttarne": "gå så med din hustru till doms, som du går med ditt

öga!").

Slutord.

Det verk, vars karaktäristik nu avslutas, är en av de märkligaste

skapelserna inom 1800-talets nordiska prosadiktning. Med större skäl

än Asbjörnsens "Plankekjörerne" och andra likartade skildringar

kan "Seitsemän veljestä" sägas ha frambragt ett stycke "naturalism

före naturalismen". Men Kivis betydelse ligger dock mindre i

betraktelsesättets och stilens rent naturalistiska drag än i den

sällsynta omedelbarheten och friskheten, som överhuvud kännetecknar

hans skildringar av vardagslivets företeelser. Han har lyftat den

torftiga och förbisedda finska novellistiken till en höjd, som inget

sexti- eller sjuttitalsalster i Sverige eller Finland ens kommer nära,

innan Strindberg framträder med "Röda rummet". Och det kan sättas i

fråga, om icke "Seitsemän veljestä" allt ännu intar främsta platsen på

allmogeskildringens område inom finska och svenska litteraturen.

Skenbart bär en bok som "Hemsöborna" längre, ej blott genom stilens

frihet från lyriskt romantiska element utan än mer därför, att

Strindberg som ingen annan avslöjar de materialistiska åskådningar, som

innerst behärska allmogelivet. Även Kivi gjorde ett sådant avslöjande,

men hans syn på stoffet kunde dock aldrig bliva en Strindbergs. Kivi

tillhör själv allmogen. Byn är hans miljö, hans hemvist, det käraste

han äger. De människor, som fylla hans verk, äro icke blott föremål för

hans skarpsinniga iakttagelser: de omfattas med en kärleksfull sympati,

vars kraft att förena dikt och sanning till slut visar sig överlägsen

den Strindbergska bygdenovellistikens satirbetonade berättarkonst.

En sådan företeelse som Kivi är helt visst sällsynt i varje lands

litteratur. Allmogelivets skildrare och skalder synas ej förmå undvara

den ofta degenererade och bygdelivsfientliga överklasskulturen och

framför allt inträffar detta, i fall deras verk omspinner sådana

vidder som Kivis. Häraf följer, att författarna i viss mån tvingas att

betrakta bondelivet och naturen med en utomstående främlings blick och

att de lantliga näjdernas mest egenartade poesi icke återfinnes i deras

verk.

Kivi förblev livet igenom främmande för överklassens kultur och

åskådningar. Det var hans lycka. Det möjliggjorde hans realistiska

bygdediktnings friskhet, kärvhet och kraft. Men hur hans poetiska

uppfattning kunde vinna en så högt utvecklad finhet och hur han fann

sina sällsamt sköna ord för själslivets företeelser — detta kan blott

spörjas, ej förklaras.

Noter.

[1] Jämför V. Tarkiainen, Aleksis Kiven kouluvuodet, Valvoja 1909,

därifrån även andra uppgifter lånats.

[2] Jämför ovanstående uppsats.

[3] Enligt Tarkiainens uppgift återfick Stenvall senare dessa hundra

mark. I det redan anförda brevet till Th. Rein, som av Tarkiainen

citeras, ordar han om fördelningen av inkomsten från "Seitsemän

veljestä": — — "Gå till först, detta skall ändå göras, och lyfta 700

mark, i kraft av denna fullmakt, som, skriven enligt Borgs formulär,

här medföljer, var god och betala Cygnæus, fröken Bergbom och

Törneroos. (En sak tänker jag på: försök på skämt fråga Törneroos, om

han inte ville låna mig 50 av dessa 100 m. så att jag finge mig en

överrock. Vi båda äro ju liksom små medbröder i Apollo. Överrocken

behöver jag nödvändigt nu, då jag i mars res till Borgå socken till

läneagronomen för att lära mig jordbruk, och denna nuvarande (överrock)

redan är så dålig, så trasig, att jag knappast täcks gå ut med den").

[4] Data anföras enligt V. Tarkiainen, Seitsemän veljestä s. 11 f.

Övriga i manuskript bevarade arbeten av Stenvall kunna här förbigås.

Av större intresse än dessa vore det sannolikt förlorade manuskriptet

till ett Aino-drama, som enligt uppgift i "Helsingfors Tidningar" den 5

mars 1861 belönades med ett pris om hundra mark i en tävlan, utlyst av

deltagarna i studenternas dramatiska övningar.

[5] Här nedan ges en redogörelse för Ahlqvists "Seitsemän

veljästä"-kritik i "Finlands Allmänna Tidning". Den börjar: "Det var

i en föga lyckosam stund Finska Litteratursällskapet fattade beslutet

om detta arbetes offentliggörande, ty derigenom har Sällskapet ådragit

sig sjelf befogadt klander, hr Kivi medömkan och löje och den finska

litteraturen både klander, medömkan och löje. Denna litteratur har

hittills sluppit de dåliga böckerna; nu har F. Litteratursällskapet

förskaffat den en sådan. I ifvern 'das theure Vaterland zu retten',

trodde man sig i hr Kivis 'Seitsemän veljestä' finna någonting

urfinskt, någonting äkta tschudiskt, som skulle med ens lyfta

den finska litteraturen på ärans höjder och i all sin glans och

originalitet visa den mongolisk-turanska anden. Man stoppade öronen

till för de försigtigares varningar, hvilka sade, att ett konstverk,

för att vara sådant, bör vara skönt såväl hos Arier som Turaner, såväl

hos Fransmän som Finnar, men att berättelsen 'Seitsemän veljestä' ej

allenast ej var skön, utan genom att rått måla det råa var positivt

oskön och dertill ännu i hög grad tråkig. Detta och annat dylikt tal

ansågs för opatriotiskt eller såsom kommande från personer, hvilka ej

förstodo sig på det sköna och originela. Och sålunda lyckliggjorde

man den finska allmänheten med en roman, som lika mycket liknar t.ex.

någon av W. Scotts romaner som en kalmuckisk buddhabild liknar den

belvedereska Apollo.

"För detta omdöme skall man ropa ve och jemmer över ref.; men han är

öfvertygad att hvar och en, som har en smula skönhetssinne — hvad säger

jag, skönhetssinne! nej, blott en smula anständighetssinne, — skall

instämma i detta omdöme, nb. om han förmått, icke genomläsa arbetet,

hvilket ej torde vara fallet med många utom korrekturläsaren och

undertecknad, men deri genomögna några tiotal sidor".

Nu följer Ahlqvists referat av händelseförloppet.

Detta är i tvänne avseenden missvisande. Till följd av att kritikern

icke finner någon sammanhållande tanke i verket, blir hans uppräkning

av episoderna sådan, att publiken måhända öfvertygas om anläggningens

löslighet. Men referatet är också direkt oriktigt. Där yttras, "att

bröderna påträffa länsmannen, hvars förrättning de på ett så opassande

sätt stört". I romanen får man icke veta, vem ifrågavarande funktionär

var; han skymtar blott ett ögonblick i berättelsens bakgrund. Men

sammanhanget ger vid handen, att han icke kan ha varit identisk med

länsmannen. Vidare säger Ahlqvist "att på hemvägen från Impivaara

inträffa två slagsmål". Ingendera af de uppträden som åsyftas kan

kallas "slagsmål" och det ena kvarlämnar dessutom ett intryck alldeles

motsatt det som Ahlqvists referat väcker.

"Detta är nu", fortsätter Ahlqvist, "det torftiga, barnsliga och löjliga

innehållet i den 21 tätt tryckta ark upptagande romanen. Att deri

förekommer ingen tillstymmelse till intrig, synes af det föregående.

Lika litet finner man i den någon skymt af karaktersteckning. De sju

bröderna likasom andra deri förekommande personer äro skuggor, hvilka

tala och handla på ett och samma sätt. Endast den äldste och den yngste

af bröderna kan man urskilja såsom försök till karakterer; den förra

är den vildaste bland de vilda och den senare är, såsom förut nämndes,

brödralagets geni och qvickhuvud. Ingen scen af ömmare innehåll

förmildrar den monotona råheten, ingen kvinnofigur gör afbrott i det

vilda karllifvet, ty gumman med sin dotter i början af berättelsen

skymtar likasom i slutet deraf hastigt förbi, och de kvinnor, som

blifva brödernas hustrur, omtalas endast i korthet på de sista sidorna."

På denna punkt framtvingas åter en kritik av kritiken. Som varje

läsare vet, "omtalas" ingalunda brödernas alla hustrur "i korthet"

utan några av dem karaktäriseras tvärtom grundligt. Och framför allt:

tack vare den vackra skildringen av Eeros unga maka förmildras "den

monotona råheten" så påtagligt, att referatets grella oriktighet icke

kan undgå någon. Icke utan häpnad konstaterar man, att Ahlqvist om

scenen på ängen endast säger, att den "väcker fasa", ehuru just här en

kvinnofigur "gör avbrott i det vilda karllivet"!

Jag citerar vidare:

"Af författarens framställning är det svårt att komma underfund med,

hvad han egentligen åsyftar med sitt arbete. Den råa sjelfviskhetens

kamp med civilisationens, samhällets och religionens makter och

nedböjande under dessa hade kunnat framställas med hans material, men

har ej lyckats författaren. Dessa makter representeras i boken af

klockaren, länsmannen och den osynliga prosten; men antingen gäckas

de af bröderna, såsom klockaren, eller uppträda de med en obegriplig

slapphet mot dem, såsom prosten och länsmannen.

"Bröderna gripas väl skoftals af ånger öfver sitt obändiga lif; men

vid minsta anledning frambryter den förra vildheten och ännu i slutet

är deras religiositet högst tvifvelaktig. Deras flyttning ut i vilda

skogen och uppbrytandet af ett nybygge derstädes hade ock kunnat i

skickligare händer blifva en intagande tafla. Skildringen af den

successiva förbättringen i nybyggarnes yttre likasom i deras inre

lif hade kunnat erbjuda intresse; men en sådan skildring roar icke

författaren, som endast i förbigående berör dessa omständigheter, medan

fyra femtedeler af arbetet egnas åt denne författares älsklingsämne:

målandet af vild kraft, hejdlösa sinnen och våldsamma uppträden.

"Och deri förfar han med virtuositet. Det har troligen aldrig tryckts

någon bok någonstädes i verlden som innehölle så mycket skällsord,

svordomar, hädelser och råa skildringar som denna. Nästan utan afbrott

sargas läsarens känslor af de mest oblyga uttryck. Skällsord sådana

som; sika, lurjus, konna, pöllö, ryökäle, kelmi, rakki, rakkikoira,

hunsvotti, tyhmä pässi, vuohipukki, kalmukki, koirankuonolainen,

villipeto, piikkisika, sonni, sarvipää sonni, nuijapää sonni,

musta sonni, lunttu (för fruntimmer), aasintamman varsa (också för

fruntimmer) och otaliga andra dylika begagna berättelsens personer

oupphörligen till hvarandra. Uttryck sådana som: 'pidä leipäläpes

kiinni', 'kitas kiinni', 'turpas kiinni', 'kuinka ön turpas laita',

'saatpa muutoin vastoin kuonoas', 'hellitä kaulukseni, saatpa muutoin

vastoin klanias, etkö sinä, perkeleen juuti, hellitä', 'viekäät

kakaranne hiiteen', 'mene helvettiin, keskustelemaan perkeleen

kanssa', 'likistänpä sinut muutoin että rapas lentää', 'kävelee pitkin

kyliä ja tekee piioille lapsia', hvaraf boken hvimlar, äro sådana,

att de ej skulle tolereras i en hållstuga. Ännu oftare än skällsord

anträffas deri svordomar; de lindrigare: hiisi, peeveli, peijakas,

sarvipää, likasom de gröfre: helvetti, perkele, saatana, förekomma i

otaliga variationer och ofta med en originalitet, som väcker förfäran.

"De religiösa begreppen och känslorna förlöjligas och såras ofta med

den mest otyglade frivolitet. Så förekommer ss. 177—179 en travesterad

predikan, full af gäckeri. Scenen på ängen ss. 302—303 väcker fasa.

På ss. 66-67 anträffas följande förklaring om åskan: 'Jumala jyrää

peltoansa, jyrää ja livauttelee oikein makeita iskuja sonninsuoroisella

piiskallansa'. Endast den, som förstår ordet sonninsuoroinen, kan rätt

fatta det ohyggliga i detta skämt.

"Hvilka begrepp om det sköna (för att icke säga om det anständiga

och passande) denne författare har, synes nog af det redan anförda.

Följande godbit från ss. 30—31 må ännu intagas såsom prof på hans smak."

Här följer citat av ett burleskt ställe, som berörts i annat

sammanhang. Det återfinns i den illustr. uppl. på s. 47 f.

"Det är icke möjligt", fortsätter Ahlqvist, "att till något

civiliseradt språk öfversätta denna oerhörda råhet. Bläcket och

trycksvärtan rodna vid återgifvandet deraf, men de som icke rodnat, äro

vederbörande i Finska Litteratursällskapet, som till tryck befordrat

sådant vanvett.

"Till all lycka är författarens framställningssätt sådant, att

endast den fastaste föresats gör det möjligt att läsa boken igenom.

Ehuru alstret neml, skall vara en novell eller roman, upplöser sig

berättelsen deri i ändlösa dialoger, hvilka just äro späckade med det

blomsterspråk, hvaraf här anförts några prov, och hvilka göra, att de

flesta af de få läsare, som Novelli-Kirjasto numera har, med leda skola

kasta boken från sig.

"Arbetet är tyvärr en löjlighet och en skamfläck för den finska

litteraturen. Särskilt innebär det en arg skymf mot vår finska allmoge

genom att låta påskina, att författarens teckningar vore gjorda efter

naturen. Denna allmoge är ingenstädes sådan och har aldrig varit sådan,

denna boks hjeltar äro; det stilla och allvarliga folk, som uppodlat

vårt lands ödemarker och ännu fortfar att göra det, är af helt annat

slag än nybyggarne i Impivaara."

[6] Här följer slutet av kommitténs uppsats. Det första avsnittet till

orden "Men någonting sådant torde", o.s.v. är skrivet av Cygneus,

fortsättningen (enligt Tarkiainen) av Snellman.

"Vår orubbade och orubbeliga tro är den, att sällskapet gjort sig väl

förtjent af landets literatur genom det ädelmodiga bistånd, detsamma

äfven senast låtit vederfaras författaren af 'Seitsemän Veljestä'.

Ehuruväl denna bok ingalunda kan anses motsvara de anspråk på finess,

som böra ställas på en upplaga kastigerad in usuni Delphini, innehåller

den ändock ett så rikt mått af poetiska egenskaper åt flerahanda håll,

att sällskapet har full rätt att tillbakavisa förebråelserna för dess

utgifvande med Thorilds oförgängligt sanna sats: intet arbete göres

för sina fels, utan för sin merits skull. Ifall man lika hårdhändt,

som puristerne hos oss vilja det, i andra länder nagelfore med

folkskrifters innehåll, då komme äfven Sådane mästare som Björnstjerne

Björnson, den fromme Gotthelf m.fl. jemmerligen till korta. Det enda,

som utan barmhertighet borde i och från 'Seitsemän Veljestä' fördömas,

vore en tendens till osedlighet och dit hörande detaljer. Men någonting

sådant torde äfven den af bitterhet mest skärpta kritik svårligen

lyckas derur framdraga.

"En sådan bevisning vore också det mest förvånande konststycke, då man

känner, att den ledande tanken i författarens skildring är den, att

bildning och god sed äro nödvändiga för menniskans frihet, frid och

lycka. En vanlig tendensroman-författare skulle kanske inskärpt denna

sanning hos sina läsare genom att i skildringen införa en eller flera

representanter för lasten, andra för all upptänklig dygd, och slutat

med att grundligen näpsa de förra, belöna de senare — troligen med ett

rikt arf eller, ännu känslofullare, med ett rikt gifte. Mera skald,

som han är, har Kivi icke ansett detta platta skipande af rättvisan

för poetisk rättvisa. Han har icke ens låtit någon enda af de sju

bröderna sluta sitt lif i galgen. Det har varit mera enligt med hans

skaldelynne att låta dem af egen erfarenhet och eftertanke föras till

erkännande af bildningens värde och med egen kraft arbeta sig upp ur

deras vilda och råa naturlif till human bildning och sed. Härtill

begagnar han inga andra yttre hjelpmedel än ödemarkens absoluta frihet

— en anordning, som äfven den vittnar om författarens säkra poetiska

ingifvelse. Att hjeltarne valde ödemarken framför det civiliserade

lifvets omgifningar, motiveras åter tillräckligt af deras tidigaste

uppfostran — eller saknad deraf — och erinrar äfven om ett drag i det

finska nationallynnet. Men derför blef det äfven nödvändigt att deras

tidigare, af all mensklig sed obundna lif skulle bryta ut i en sådan

ytterlighet, i hvilken det kunde bestraffa sig sjelft och framför allt

drifva dem att erkänna, ätt den väg, de inslagit, icke var den, som

leder till frihet. Måttet för bevismedlen måste angifvas af personernas

andliga ståndpunkt; och den, som förmår fatta detta sammanhang

i diktens väfnad, tvekar att göra sig till domare öfver det mått

författaren här ansett för det rätta. — Men för en kritik, ledd endast

af lystnaden att fördöma, är intet i verlden lättare än att framdraga

skildringarne ur brödernas tidigare råhetslif såsom profstycken på

författarens förkärlek för detta slags målning, med förbiseende och

förtigande af det motiv för kompositionen i dess helhet, som föranledt

skildraren att med bredare pensel färglägga denna taflans förgrund.

"Vi anhålla att till slut få med några rader resumera vår grundmening

angående detta ämne. Skulle en purifierad upplaga af 'Seitsemän

Veljestä' anses oundgängligen nödvändig, kan och bör endast den mer än

tillräckligt varnade och varskodde författaren sjelf erhålla uppdraget

att verkställa en sådan reningsprocess.

"Men menar Finska literatursällskapet, att det bör nedlåta sig till

redskap för den med tillintetgörelse hotande förföljelse, som med

större bisterhet än någonsin förr riktar sina anfall mot den i så många

hänseenden hårdt pröfvade författaren af 'Seitsemän Veljestä', känna

sig undertecknade af förnuft och samvete förbjudna att gå dylikas

ärender; och vi utbedja oss i sådant fall tillstånd att afsäga oss

det hittills så hedrande förtroendet att fungera såsom ledamöter i

sällskapets skönlitterära sektion."

[7] Se uttalanden av O. Hynninen, anförda av Aspelin-Haapkylä i

majhäftet av "Aika" 1911.

[8] Se not 6.

[9] Först i "Suomalaisen kirjallisuuden vaiheet", utgiven efter Julius

Krohns död av hans son Kaarle Krohn, offentliggöras hans värdefulla

observationer över "Seitsemän veljestä".

[10] I "Ateneums" Kivi-häfte 1901 har Otto Manninen översatt ett

fragment ur "Seitsemän veljestä" samt dikterna "Härkä-Tuomo" och

"Ikävyys". "Yö ja päivä" utkom under rubriken "Dag och Natt" som bihang

till "Åbo Posten" 1878.

[11] Se Aspelin-Haapkylä, januarihäftet av "Aika" 1911.

[12] Kivis tidsuppgifter beträffande detta äventyr motsäga varandra.

"Tredje dagens sol närmade sig redan sin nedgång", heter det på s.

321, men i början av kapitlet betecknas samma dag som den fjärde av

brödernas vistelse på stenen.

[13] Vid bedömandet av detta drag i "Seitsemän veljestä" bör märkas

icke blott att Runeberg, jämförd med Kivi, starkt idealiserar

allmogelivet utan även att romanen utspelas i en sydtavastländsk

(eller om man så vill, nyländsk) social miljö. Kivis hemtrakt var

inget Saarijärvi. En allmogeskildring av hans hand, som skulle

tillfredsställt en blind Runebergdyrkans fordringar, var ur alla

synpunkter utesluten.

[14] Man har diskuterat, huruvida romanens tyngdpunkt ligger i

brödernas fåfänga försök "att frigöra sig från samhällsbanden och

samhällsordningen" (Aspelin-Haapkylä i "Aika" jan. 1911 s. 9) eller

i deras utveckling "från råhet till civilisation, från inbillad

frihet till verklig, från nomadliv till samhällsliv" (Tarkiainen,

Seitsemän veljestä, s. 52 jämf. med s. 88). Jag förstår ej, att

dessa synpunkter i minsta mån kunna anses utesluta varandra.

Visserligen bildar brödernas revolt mot samhällsordningen det centrala

i händelseförloppet, men stridens resultat blir just deras egen

utveckling "från råhet till civilisation" o. s. v. Böra då icke denna

samhällsseger och denna individuella utveckling betraktas som tvänne

jämnställda huvudmoment, ömsesidigt betingade varandra?

Julius Krohn uppfattar "brödernas uppfostran i livets hårda skola"

såsom det centrala i verket. ("Suomalaisen kirjallisuuden vaiheet"

s. 438). I sitt tal vid avtäckningen av Kivis gravvård i maj 1877

yttrade F. Perander, att skalden i "Seitsemän veljestä" visar, "hur

som en frukt av arbetet en ståtlig finsk gård reser sig i ödemarken,

samtidigt som civilisationen utvecklas ur råheten". "Arbetets pris och

ära", säger Perander, "är i detta verk den egentliga kärnan". ("Kaikuja

Hämeestä" III).

[15] Se Albin Lönnbeck, Studier i finska vitterheten efter 1830 s.

52., och även Krohn, Suomalaisen kirjallisuuden vaiheet s. 437, där

amärkningar göras mot romanens vidlyftighet.

[16] Julius Krohn återger några karakteristiska drag hos Juhani, Aapo,

Simeoni och Eero, men anser, att de övrigas individualitet framträder

mindre tydligt. ("Suomalaisen kirjallisuuden vaiheet" s. 441).

[17] Det originella uppslaget återfinns i Josefina Bengts utmärkta

bygdeberättelse "När Kådback Kalle låg sjuk" ("I nyländska stugor" I).

[18] Samma typ anträffas i novelletten "Mattis pipa" av Juhani Aho.

("Spånor" IV).

[19] "Fiskerjenten" är visserligen ingen bynovell, men där återges

i alla fall fängslande drag av norskt alhnogeliv. Den trycktes

1869 i Finska litteratursällskapets novellbibliotek under rubriken

"Kala-tyttö". Följande är, sedan "Seitsemän veljestä" publicerats,

ingick i samma skriftserie bl.a. en översättning av George Sands "La

petite Fadette".

[20] Av långt mindre betydelse synas sådana arbeten som Pestalozzis

tendensbok "Lionhard und Gertrud" och pseudonymen Jeremias Gotthelfs

byhistorier ha varit för Kivi, om han alls kännt till dem. Växlingen

mellan berättelse och dialog erinrar likvisst livligare om "Lienhard

und Gertrud" än t.ex. om "Drottningens juvelsmycke", vilket verk också

kan tänkas ha utgjort förebild för denna formella anordning i Kivis

roman.

[21] På den av pietismen färgade bynovellens område framträdde redan

1848 två arbeten inom Finlands svenska litteratur nämligen "Flickan på

Inderskär" och "Tvillingsbarnen" av E.O. Reuter.

[22] Ridderliga drag skymta ofta fram i de sju brödernas karaktäristik.

När Juhani vill slunga en sten efter Rajamäki-följet, ropar Aapo:

"Du ser ju, din kanalje, att där finns barn". Ett ridderligt drag,

som ingalunda är vanligt i bondelivet, visar sig däri, att man utan

protester fogar sig i arrendatorns långt drivna vanvård av Jukola av

hänsyn för hans stora familj.

[23] Att oxhjordarna på Råskog föresvävat Kivi, då han skrev "Seitsemän

veljestä", står utom allfj tvivel efter den utredning Tarkiainen

förebragt. Jag har av godsägaren Anders Adlercreutz rörande denna sak

fått mottaga uppgifter, som i allt väsentligt samstämma med de av

Tarkiainen anförda. Oxhjorden, som tidtals uppgick ända till femti

djur, kördes om våren ut på skogen söderom Råskog och betade över

sommaren på det sex å sju kilometer långa, ödsliga området mellan

nämnda egendom och Palojoki. "Då djuren om hösten togos in, voro de

halvvilda. Om sommaren kunde de även vara farliga, då de ansattes av

flugor. En gammal gumma, Eva Kajsa, var den enda som vågade nalkas dem.

Hon skötte dem om vintern".

Det kunde förefalla riktigast, att med hänsyn till dessa fakta

översätta det finska "härkä" med "oxe" i stället för med "tjur". Men

sannolikt vore det förhastat att avvika från den hittills gängse

uppfattningen av originalets mening, som bl. a. framträder i "Ateneums"

Kivi-häfte, 1901. Då texten icke ger översättarn bestämd vägledning,

bör han framför allt se till, att intrycket av utomordentlig kraft

och vildhet, som originalet skänker, icke går förlorat i den svenska

tolkningen.

[24] Se V. Tarkiainen, Seitsemän Veljestä s. 38.

[25] Jämför Tarkiainen, Seitsemän veljestä s. 110 f.

[26] Måhända voro några av de svenska orden och glosorna i "Seitsemän

veljestä" utmärkande endast för idiomet i skaldens vid språkgränsen

belägna hemtrakt.

[27] En tautologi, som slår över målet och förefaller direkt

Holberg-påverkad, är "ilmoittaa, todistaa ja merkitsee" (520).

[28] Tarkiainen anför dylika upprepningar av konstnärlig effekt i

"Seitsemän veljestä" s. 129 f. Jämför denna bok s. 73, 142.

[29] Jämför Tarkiainen, Seitsemän veljestä, s. 117, not 2 samt även

Ahlqvists uttalande om svenskt inflytande på språket i "Margareta" i

"Kieletär" 1872 s. 44 f.

[30] Det bör observeras, att Kivis strävan att återge nämndemannatonen

i Aapos och predikotonen i Simeonis och klockarns språk betingat

vidlyftiga och tunga satskonstruktioner.

[31] Om inflytanden av svensk prosa på ordföljden se Tarkiainen

"Seitsemän veljestä" s. 117, not 2; 123.

[32] I originalupplagan "provasti", i den illustrerade "rovasti".

[33] I Tarkiainens studie behandlas med fin förståelse inflytandet av

Kivis dystra levnadsomständigheter och sorgbundna temperament på stilen

i "Seitsemän veljestä", (se s. 92 f.).

[34] Jämför Tarkiainen, "Seitsemän veljestä" s. 92.

[35] Jämför liknande personifieringar hos Alnjqvist t. ex. "Kvarnhusen

stodo gråa, fula och stygga" ("Skällnora kvarn", s. 73.).

[36] Jämför Ruben G:son Berg, Sinnesanalogier hos Almqvist.

[37] Natur- och färgsymboliken hos Kivi är närmare artbesläktad med

Almqvists än t.ex. med Atterboms eller Tiecks. De två förstnämnda

förlora aldrig i samma grad kontakten med den yttre verkligheten som

Atterbom och de tyska nyromantikerna.

[38] Jämför Ruben O:son Berg, Sinnesanalogier hos Almqvist.