Björnson säger i andra kapitlet av 'Synnöve Solbakken':
"Kirkeri står i bondens tanke på et højt sted og for sig selv,
fredlyst, med graves hojtid omkring, messens livlighed inne. Den er det
eneste hus i dalen hvorpå han har anvaendt pragt, og dens spir raekker
derfor også litt længer aen det synes at række. Dens klokker hilser
langvejs hans gang dit den rene søndagsmorgen, og han løfter altid på
huen til dem, som han vilde sige dem ef 'Takk for sist!' Der er et
förbund imellem ham og dem, som ingen kjænner. — — —
"Man kan derfor ikke tegne norske bønder, fordærvede eller ufordærvede,
uten et eller annet sted at støte sammen med kirken".
Dessa sista ord kunna lika väl ha yttrats om en Gotthelfs, en
Auerbachs, en Almqvists eller en Kivis bönder. Vi ha hittills iakttagit
utvecklingen av brödernas uppror mot den kyrkliga församlingens
hävdvunna och lagstadgade ordning. Men därunder har föga tillfälle
givits att dröja vid Kivis framhållande av kyrkans och sektväsendets
roll i bondelivet; fixerad såväl i Simeonis karaktär som i en hel rad
av små episoder, omramande var sin bifigur och sammantagna bildande
en faktor av mycket stör betydelse för uppskattningen av verkets
kulturhistoriska innebörd. Det är på tiden att försummelsen gottgöres.
Församlingens mäktiga prost — för att börja med honom — framstår
icke blott som den fruktade beivraren av brödernas förlöpningar utan
också som en fullföljare af prästväldets civilisatoriska uppgifter.
'Han är sträng' yttrar Aapo, 'men en rättfärdig arbetare i Herrans
vingård, och outsägligt mycket gott har han utfört i vår församling.
Mången förargelseväckande krog har han förstört, många män och deras
frillor har han tvingat till lagligt äktenskap och många grannar, som
förut förföljde varandra i blodiga strider, har han sammanfört i den
skönaste försoning. Och vad har han velat med sitt bråk med oss? Jo,
göra kristliga hedersmän av oss. Nu har han lämnat oss åt vårt öde, men
uttalar ändå om oss en så skön förhoppning, att hjärtat dras ihop, när
man tänker på det'.
Denna församlingsherde få vi emellertid se blott i förbigående i
kulissen, såsom då han svarar på våra gossars fräcka hälsning eller
upprättar Juhani ur hans svåra syndafall. Klockarn står däremot mitt
på scenen till vårt glada beskådande. Alla den kyrkliga lärdomens
tokiga avspeglingar i en tavastländsk klockarhjärna få vi till livs i
de överdådiga scenerna på hemvägen till Jukola och vid dansgillet i
stugan, där den vördiga mannen håller sitt praktfulla förmaningstal
till de församlade Jukolabröderna och deras forna dödsfiender,
Toukolakarlarna. Vi kunna lämna honom där, dekorerande hedersplatsen
vid bordet, njutande av två knorrar och tre kallsupar och med hög
rodnad på kinderna beskådande ungdomens dans.
Så långt förslå de ljusa färgerna vid målningen av det kyrkliga väldets
verkningar på folklivet. Kivi vore icke den objektiva betraktare hans
läggning i trots av hans impressionism gjort honom till, om han icke
mångsidigare dryftade prostens och klockarns kamp för bokstavstron.
Kivis verk gömmer i själva verket en anklagelse icke så mycket
mot denna präst och denna klockare, som själva inse sina misstag
och slutligen bli de sju brödernas välgörare, utan överhuvudtaget
mot kyrkans hårda framfart i folklivet och den prästerliga
bokstavskristendomens nedbrytande verkan på moralen. Den förra av dessa
två anklagelser får en skarp formulering i episoden med Jaakkola-Paavo,
som prästen klådde och lade under bordet, då han stakade sig vid
läsförhöret, med den påföljd att den ståtliga gossen miste sin granna
och unga fästekvinna, som såg hans förnedring från förstugan. "Paavo
började dricka som en hel karl, fick korgen av sin brud som en hel
karl och drack än värre, tills han slutligen dog som en vedervärdig
flåbuse". Om Kukkois-Mikko berättar Juhani, att han blev skrämd som
ett får, då han på morgonen av läsförhörsdagen hörde prästbjällran. Så
fruktansvärd är denna dag, denna uppklappningshögtid, som bringar en i
svettning.
Men framställningens tyngdpunkt ligger dock i de oförgätliga typer,
hos vilka kristligheten i ord och later står i brutal motsats till
levernet. Den mest godmodigt tecknade av dessa är Timos argbigga
till hustru, som om vardagarna regerar sitt hus med hård hand,
men på söndagsmorgonen med smältande ord och heta tårar ber alla
om förlåtelse, börjande med sin make och slutande med vallhjonet.
Slutligen steg värdinnan ut, klädd i sin nya, frasande kjol, i lysande
dukar och med ett ansikte pussigt av gråt; hon närmade sig kärran,
klev högtidligt upp och satte sig suckande. — — Och så bär det av till
kyrkan.
Djupare karaktäriseras en likartad typ i skildringen av den "väckta"
men icke mindre skenheliga bonden på Härkämäki, som fördriver sin dag
i oavbruten fylla, glödande som en kolhög från morgon till kväll. Det
lönar mödan att följa mannen på hans morgonbestyr. Först en stund
vid postillan och psalmboken. Så en titt i skåpets brännvinsklaff.
Därpå ut till stallet, där drängen, pojkstackarn, får höra dagens
straffpredikotext. Därifrån vandrar bonden, tuppröd i ansiktet, till
fähuset och läxar upp pigan. Och nu är han mogen för det stora krakelet
med hustrun och dottern, som varar en timme eller par. Men till slut
blir predikantens strupe torr och sträv; han styr in i kammarn för att
fukta den vid skåpet. Och nu: 'psalmboken i hand och sången i gång
så att dörrposterna darra'. — På söndagen åker vår bonde till kyrkan
med den rundkulliga, skärmlösa mössan på huvudet och rockkragen högt
uppdragen. 'Där sitter han nu i Herrans tempel med munnen hopsnörpt och
ögonbrynen höjda ända upp till halva pannan; där sitter han harklande
sig riktigt på de frommas manér, sitter högtidlig, stadig och allvarsam
som en nysnöpt tjur. Så sitter han där, upprätt och orörlig som en
råsten i skogen. Men se, när han återvänder från kyrkan — — —
Läsaren gissar fortsättningen och vi kunna övergå till Simeoni,
hos vilken fromleriet når sin höjd. Näst denna egenskap framträda
i hans leverne det osläckliga alkoholbegäret och den långt drivna,
snålheten som huvudfaktorer. Simeoni har därjämte en ängsligare, mindre
karsk lynnesart än de andra. Under berättelsens gång avslöjas dessa
egenskaper småningom, ända tills den oförenliga motsatsen mellan det
'kristliga' sinnelaget och superiet på följande sätt upplöses i en
tragikomisk katastrof.
Juhani hade skänkt sin fromma broder en stor, styvpärmad bibel,
vägande nästan ett lispund. Och länge höll Simeoni sig nästan alldeles
nykter, oavlåtligt läsande ordet på sön- och hälgdagarna. Men sedan
han åter en allhälgonafton hemfallit åt dryckenskapslasten, företog
han sig följande dag att med hög predikorost sammankalla husfolket,
från den äldsta till den yngsta, och lova bot och bättring med två
fingrar på den heliga boken. Där gick ett år; två, ja tre, men så söp
Simeoni sig full. Och när han denna gång vaknar från ruset, besluter
han att förkorta sina jämmerliga dagar. Man hittar honom halvdöd på
stallsvinden, hängande i spräckliga stoets täckgjord. Med den upprörda,
vackra scen, där Aapo och Juhani intala den till livet vaknande ny
förtröstan, slutar Simeonis historia.
Dess tyngdpunkt som karaktärsskildring ligger i detta slutkapitel.
Här möta vi också det drag av snålhet, som så ofta vidlåder
skönlitteraturens bondekaraktärer, ehuru det sällan ställs i
förklarande belysning av levnadsvillkoren på bondlandet. Vi hasta
förbi detta drag, som ypperligt framträder även i den lilla biepisoden
om 'Konungs Kalle'.[17] Men vid en scen, som redan berörts i annat
sammanhang, måste vi dröja för att göra teckningen av den religiösa
linjen i Simeonis typ fullständig.
Han framstår icke blott som en karrikatyr, en illustration till
omotsvarigheten mellan liv och lära. Trots salvelsen i de fridsord
han ideligen flikar in i de andras tvister, dryftar han de religiösa
spörsmålen med obestridlig hängivenhet och grubblar utan rast och ro
över 'trons paragrafer'. Intressantast i bilden av denna allmogemans
trosliv är det utomordentligt primitiva däri. Summan av hans filosofi
finris uttryckt i de två orden himmel och helvete, medan Jesus'
försoningslära och överhuvudtaget kristendomens nytestamentliga
element synas ha berört honom lika ytligt som de andra bröderna. Hans
vidskeplighet kan gott tävla med deras. Man förmärker icke någon tvekan
rörande sannfärdigheten av den spökhistoria han berättar i bastun
på Jukola, han tror som de andra, att uvens rop i vildmarken bådar
eldsvåda, blodiga slagsmål och mord och han beskriver enligt hörsägen
Impivaaratrollets utseende. Han är sålunda väl förberedd för det
äventyr, som väntar honom efter den olyckliga supveckan i Tavastehus,
dit han och Eero skickats med förtroendeuppdraget att avyttra ett
dyrbart lass och därifrån de återkomma i jämmerligt, utblottat
tillstånd. Av fruktan för välförtjänt stryk vandrar han allt längre ut
i vildmarken och möter — djävulen, en uppenbarelse försedd med rävsvans
och av samma längd som Simeoni själv. Den onde tar vår man vid handen
och så bär det av genom skogen, medan den farliga följeslagarn än
förvandlas till kattunge, än till jätte, tills han slutligen flyger
upp till månen med sitt offer. Därifrån betrakta vår jordkrets, där
den stora behornade Mammon jagar människosläktet som en fårskock och
slutligen kväser hela världen och Amerikas rike.
Under detta burleskt fantastiska äventyr hade djävulen låtit Simeoni
förstå, att världens undergång var nära. Hans huvudlösa skräck inför
ett sådant perspektiv griper också Juhani, Timo och Lauri, medan Tuomas
och Aapo röja ett visst tvivel om den diaboliska uppenbarelsens äkthet.
Men alla befinna sig i djupt allvarlig sinnesstämning och de fyra blint
troende bröderna föreskriva de åtgärder, med vilka man bör bereda sig
på yttersta domen. Man slår brännvinspannan i bitar, kommer överens om
att aldrig mer supa och besluter sig för ett kyrkbesök. Simeoni själv
gör ett tilläggsförslag. Han yrkar på försoning med Toukolaborna, men
får inget understöd för denna fridstanke.
Djävulstron är således den härskande principen i Simeonis religiösa
liv och djävulsskräcken den drivande kraften i hans ansatser att
bli dryckenskapen kvitt. Han bör betraktas som en representativ typ
för mycket vida kretsar av sin samhällsklass. Håns individuella
särmärke ligger ej häller — åtminstone ej i väsentlig mån —i den
hårdhet mot andra, som han mitt i sitt blödsinne lägger i dagen, så
snart snålhetsdjävulen får makt med honom. Också detta är typiskt.
Man jämföre Simeonis beteende mot tjänstfolket med den troende
Härkämäkibondens! Jesus' kärlekslära är dem båda lika främmande, ehuru
den senares karaktär visserligen är långt mer hårdhetsbetonad än den
förras. Men teckningen av Simeoni äger utan tvivel rent individuella
drag utöver de typiska. Det viktigaste av dem står i samband med hans
fantasiliv. Som Juhani synes han förutbestämd för nederlag i alla
konflikter, där han främst måste lita till egna krafter. De äro båda
borna fantasimänniskor, utan förmåga att begränsa sina handlingar till
det nåbara. Men Simeonis fantasi är varken lika frodig eller lika
djärv som Juhanis och han saknar alldeles dennes stundom framträdande
hårdnackade ståndaktighet.
— — Av beskrivningen på Härkämäkibondens dräkt, av uttrycket "de
väckta" och andra detaljer märker man, att icke blott statskyrkans
anhängare utan även pietisterna föresvävat Kivi, då han tecknat de
hittills berörda yttringarna av allmogens religiositet. Vi ha redan
sett, hur han bjuder till att göra statskyrkans företrädare rättvisa
på samma gång han angriper dem. Detsamma gäller pietismen. Denna
mäktiga rörelse hade ju utvecklat stor intensitet i Kivis hemsocken.
I levnadsteckningen har också berörts en av rörelsens mest bemärkta
representanter inom kyrkan,; Johan Fredrik Bergh, kapellan i Nurmijärvi
1826-1843. "Pietismens anda", skriver M. Rosendal i sitt arbete "Den
finska pietismens historia i XIX:de århundradet!", "spreds genom
Bergh mäktigt i Nurmijärvi". "Redan under de första åren av sin
Nurmijärvivistelse", fortsätter han, "inrättade Bergh en söndagsskola i
socknen för att höja folkets läskunnighet". Senare tillkom en skola i
varje by. I "Lukemisia Suomen kansan hyödyksi III", säges, att Bergh
genom dessa skolor nydanat socknen, som fordom betraktades som ett
tjuvarnas och rovdjurens hemvist.
Med dessa fakta för, ögonen tror jag i likhet med Tarkiainen, att J.F.
Bergh bör befraktas såsom förebilden för Kivis teckning av socknens
energiska prost. Men Kivi har hållit endast ytterlinjerna av Berghs
verksamhet i sikte och därför förefaller romanens prosttyp, såsom
jag antytt, representativ för statskyrkan — ingalunda för pietismen,
som alls icke kommer till synes i detta sammanhang. Men på andra,
ställen i 'Seitsemän veljestä' frambryter deri mäktiga svallvågen av
en väckelse, som fyller folkets liv med trosglöd och omgestaltar de
moraliska värdena. Man ser just på dessa punkter, hur oriktigt Kivis
verk uppfattas, om det betraktas blott som en serie realistiska tavlor
framställande de sju brödernas utveckling under fäjd mot samhället.
Till och med biepisoderna mynna ibland i perspektiv över hela folkets
utveckling, sådan Kivi kände den. Och vad inblickarna i det religiösa
livet vidkommer strövar man genom verket som genom en fjällbygd, där
den vita vägen slingrar sig framåt i stigande bukter. Från klockarns
statskyrkliga, stelnade bokstavskristendom stiger man till Simeonis
förvirrade, men av ständigt sökande utmärkta trosliv. Från denna
vilopunkt kunna vi fortsätta vandringen uppåt. Innan krönet nås,
möter oss den märkvärdiga Tammisto-Kyösti, "som aldrig skrattar och
aldrig ljuger". Vi ha redan sett honom, då han "högt bölande" anländer
till valplatsen för det namnkunniga slagsmålet med Toukolakarlarna
och avgör drabbningen till sina vänners förmån. Tidigare ha hans
raseritillstånd utmärkts av religiös extas. "Som en besatt vandrade han
i byarna, predikande och skrikande. Och då han slutligen vaknade ur
detta tillstånd, var han annars densamma som förr, men han skrattade
aldrig mer. Och med honom skedde det märkvärdiga, att han framdeles
höll Jukolabröderna för sina bästa vänner, fast han knappast hade känt
dem förut". Denna mans drag stanna kvar i minnet sådana Gallén-Kallela
fattat dem i sin teckning. Han är en outgrundlig vildmarksenstöring.
Stormen, som religionsgrubblen väckt i hans själ, har lagt sig till ro,
men hans främlingskap i livet är härefter beseglat. Han lider blott
några få människor. Mot dem är han god, obegränsat hjälpsam, omutligt
trofast.
Härmed ha vi nått fram till den mest gripande av Kivis religiöst
inspirerade karaktärer, till Anna, den unga, pietistiska kvinnan, som
blir Eeros hustru. Bilden av hennes gestalt, första gången tecknad
mot ängsscenens ovädersmörka bakgrund, hör till det mest strålande
en nordisk diktare någonsin skapat. Ingen annan av våra skalder än
Stenbäck och möjligen Wecksell kunde ha funnit sådana ord som Kivi,
då han låter henne böja knä på tuvan, bedjande om misskund för den
gudsförgätna husbonden, medan regnet forsar omkring henne och blixtarna
ljunga. I dessa rader skälver den trosglödande bönens poesi, primitiv,
extatisk, omotståndligt ryckande den gråtande åhörarskaran med i sin
virvel av stormande känslor.