August Ahlqvist skrev i 'Finlands Allmänna Tidninng' bl.a., att 'någon
skymt av karaktärsteckning' icke stod att finna i Kivis roman. "De sju
bröderna, liksom andra däri förekommande personer, äro skuggor, vilka
tala och handla på ett och samma sätt. Endast den äldste och yngste
av bröderna kan man urskilja såsom försök till karaktärer; den förre
är den vildaste bland de vilda — — den senare — — brödralagets geni
och kvickhuvud." Kivis försvarare hade, så vitt jag vet, icke upptagit
denna passus hos Ahlqvist till noggrannt skärskådande, innan Tarkiainen
i sin studie över Seitsemän veljestä tecknade alla sju brödernas
silhuetter, sådana de framstå vid en förstående läsning av verket.
Därmed torde myten om karaktärsteckningens schablonmässighet för alltid
vara bragt ur världen.[16]
Det är ju anmärkningsvärt, att Ahlqvist likväl nödgats acceptera
Juhanis bild såsom 'ett försök till karaktär'. 'Den vildaste' av de sju
vildarna synes hos honom ha väckt något slags häpnad — om erkännande
var ju icke tal — och i själva verket kan väl ingen läsa Seitsemän
veljestä utan att dröja vid denna överraskande storvulna och tillika
grovhuggna skapelse. Juhanis karaktär är ett märkligt försök att ge en
djuptgående framställning av en alltigenom primitiv människotyp. Den
speglar ett i alla avseenden outvecklat kulturtillstånd, bland vars
utmärkande drag den naiva, av inga tvivel besvärade vidskepligheten är
ett av de starkast framträdande.
Med kärleksfull beundran minnas bröderna sin avlidna, blinda morbror.
De glömma aldrig hans utläggningar om världsbyggnaden. Han berättade
om tider, då hela naturen, t.o.m. träden, kunde tala. Han visste, att
månen var 'en skinande klippa' i rymden. Han förtalde om 'tre stora
ödeläggelser', som föregå världens undergång. Två hade redan övergått
mänskligheten, 'deri tredje förestår, när det inte mer finns hedningar
på jorden'. Över allt detta grubbla bröderna i vildmarken. Och med
djup poesi har Kivi tecknat det finska lynnets kontemplativa drag, då
han låter dem grunda över norrskenet. 'Mången vinternatt betraktade de
från sin lilla glugg de bleka norrskenslågornas flämtning. Där bortom
bärgets krön, bortom de skäggiga granarna, sken i det vida en skumt
lysande båge. Gnistrande och ljudlöst tändes ett bloss, och släcktes,
och tändes åter, eld jagade eld, skyndade ända från nordens kulna
port upp mot zenit, och alltjämt dallrade det disiga skenet himmeln
runt. Denna lek betraktade bröderna från sin stugas lave, spörjande
och undrande hit och dit över den högtidliga företeelsens uppkomst och
orsak. Men de undrade och grubblade förgäves'.
Den blinda morbrodern hade förklarat, att åskan uppkommer, då skydragen
hopa torr sand mellan molnblocken, och som barn fantiserade bröderna
ofta över fenomenet. Juhani föreställde sig, att Gud körde för våldsamt
på sin himmels stenlagda gator. Men medan de andra vid vuxen ålder
betraktade dylika mysterier med en viss andaktsfull vördnad, stannade
Juhanis utveckling åtskilliga trappsteg lägre ner. Han uppträdde,
utomordentligt respektlöst gentemot det gudomliga. En gång, när han
bärgade sitt hö, bröt ett häftigt åskväder lös. 'Medan höjden dundrade,
stod han där och svor, smällande mot vänstra handens flata den högras
knutna näve. Som en besatt for han ut i förbannelser, hukande sig ner
ett kvarter vår gång ordet 'perkele' skrällde ut genom, hans gnisslande
tandgård. Blickande uppåt, skrek han flera-gånger med skärande stämma:
"vad ha himmelns spillningskärror att göra på min höäng?"
Denna bild är ej den enda i sitt slag. Efter ett av de många slagsmålen
mellan bröderna och Toukolakarlarna föres följande samtal:
_Aapo_. Låt oss gripa till lag och rätt och ej till egenhandsdåd.
_Juhani_. Första Toukolakarl jag får i mina klor, slukar jag levande med
hull och hår. Där har du lagen och rätten.
_Simeoni_. Stackars bror! Ämnar du nånsin bli en himmelens arvinge.
_Juhani_. Vad bryr jag mig om himmeln, om jag inte får skåda
Tuhkala-Mattis blod.
Med detta sinnelag följer också vanvördnad för den himmelska maktens
jordiska representanter, framträdande i synnerhet då hotet om
stockstraff bringar lavaströmmarna i Juhanis själ att flöda. 'Tanken på
att slå vår herr prost i blod, skulle just smaka mitt vreda sinne som
ett honungsregn. Inte skulle jag bruka kniv och inte bössa, som förra
Kariskarien, nej, med naglar och tänder skulle jag hänga mig i hakan på
honom som en varglo'.
I sitt förhållande till vildmarkstrollen är Juhani inte så kavat. När
man en natt slagit läger i skogen, upptäcker han, att man kommit till
ett fasansfullt spökställe: platsen vid jättekastet, 'som ger ett så
sorgset svar på kyrkklockornas dön'. Och han varseblir ganska riktigt
två ögon i mörkret. En sådan syn förskräcker honom lika mycket som
det besynnerliga dånet i vildmarksnatten i tiden imponerade på Sancho
Panza. Han vill fly hals över huvud.
_Tuomas_. Sittom i ro!
_Juhani_. Men skogsrået på det här stället är ont och argsint
_Aapo_. Blott mot dem, som svärja eller visa annan ogudaktighet.
Samma ömkliga modlöshet gentemot det okända och obegripliga observeras
hos Juhani även då han skall föra de andra till nattlig kamp mot det
farliga Impivaaratrollet.
Men när det gäller att möta faror, vilkas art han begriper, utvecklar
han helt andra egenskaper. I de talrika striderna med både människor
och rovdjur visa alla sju Jukolasönerna en imponerande tapperhet. Minst
modig är den skenheliga gudsmannen Simeoni, medan högsta höjden av
oförskräckthet nås av Tuomas och Juhani. Men Tuomas låter blott en enda
gång — i tumultet på Djävulsstenen — bärsärkslynnet kväva eftertanken.
Man ser redan under slagsmålen, att han kan utvecklas till en sådan
besinningsfull, verksam och kraftig husbondetyp, som han till slut
blir. I Juhani möta vi ständigt den allt igenom primitiva karaktären.
Även tapperheten är hos honom blott en affekt, ett utslag av samma på
intellektuella faktorer blottade själsliv som hans vredesutbrott mot
gud eller hans skräck för trollen. Ensamt de scener, där Kivi målar
hans utseende, då vreden rinner över, äro nog för att visa detta, Det
är, i förbigående sagt, karaktäristiskt för Kivis realism, att han
i sådana scener så ofta begagnar jämförelser ur djurlivet för att
framställa det primitivt obehärskade i brödernas utseende och beteende.,
I klockarstugan få vi se Juhani "skrapande sitt runda huvud, spottande
och riktande mot sin lärare blängande tjurögon". En gång uppträder
han mot Timo "som en retad björn". När han läxar upp sin hustru, får
Korkkula-Abel, som befinner sig i stugan, det olyckliga infallet att
instämma i klandret. "Men plötsligt började Juhanis ögon blängande
vidgas och han rusade upp som en fruktansvärd björn". Under
scenen, som följer på brödernas upptäckt, att fem av dem eftersträva
Männistö-Vendla, utropar Aapo: Jag fasar, Juhani, när jag ser, hur
dina' ögon' rulla och hur ditt hår står på ända som borstigt gräs, — —
Eero, Göm genast din förfärliga haka. Om den tycker jag synd, för den
skakar och darrar som en tiggare.
I den långa julnattsscenen, då Juhanis galenskaper slutligen leda till
stugans brand, tecknas hans hetsiga, slagsmålshumör alldeles ypperligt.
_Eero_. Juhani, varför grinar du och vrider dina ögon som oxen på
slaktbänken — — Men se på Juhanis mun och förskräcks! Ah! Om jag
skulle sticka en stålplugg mellan tänderna på honom — kratsch! den
skulle genast brytas i två bitar.
Jag anför ännu ett brottstycke ur en slagsmålsscen.
Men när de andra just upphörde att slåss, nalkades Juhani med sin
man, släpande honom vid kragen och allt emellanåt klämmande honom om
strupen. Skrämmande, förfärligt var denna gång äldsta Jukolabröderns
utseende. Vreden slungade gnistor ur hans alltid rätt små ögon, som
nu, blodsprängda av förbittring, rullade vilt i hans huvud; en frän
svett strömmade ner för hans kinder och han fnös och pustade som en
stridshingst.
_Juhani_. Sök min abesbok, sök genast min abesbok! Ser du, jag klämmer
dig annars så att träcken flyger ur dig. Sök för Guds skull min abesbok
med de röda pärmarna, din jäkel! Ser du, så här ger jag dig, så här!
_Toukolakarlen_. Slå inte!
_Juhani_. Abesboken!
_Toukolakarlen_. Jag slängde ju den dit i busken.
_Juhani_. Stick den i min näve, riktigt med vacker hand, med lill-hankun,
din jäkel! Tror du, att du bara dansar här, din jäkel! Ger du inte, din
fan, abesboken med de röda pärmarna i handen på mig?
_Toukolakarlen_. Du krossar min strupe, min strupe!
_Juhani_. Abesboken! Gud bevare oss, abesboken!
_Toukolakarlen_. Här är den, galna karl!
_Juhani_. Ge den en liten puss! Ja, pussa den vackert.
_Toukolakarlen_. Va? Pussa?
_Juhani_. Riktigt nätt. Och gör det för Guds skull, min bror, om det
kliar i din rygg och livet är dig kart. Gör det, gör det, annars ropar
redan i denna stund ditt blod på hämnd över mitt huvud som den fromma
Abels blod förr i tiden.
Till detta rasande lynnes yttringar höra överdrifter i alla tankar,
önskningar, planer och förehavanden och i dessa överdrifter, sådana
de visa sig i vardagslivet, har man att söka källan till karaktärens
humor. Sällan utvecklar Juhani den art av finsk humor, som kännetecknas
av en torrolig, flegmatisk skämtsamhet; — ett sådant kynne speglas
i klockarns och Aapos repliker. Humorn i Juhanis gestalt är finsk i
annan mening. Den hör samman med den finska hetsigheten, röjande på
ett egendomligt sätt folklynnets rikedom, men också dess vildhet, dess
oförmedlade språng från godhet och ömhet till en obehärskad brutalitet,
en orkanliknande framfart, som kulturen ännu icke har prässat in
i sådana former vi äro vana att möta i skildringar av mänskliga
vredesutbrott.
Vill man annorstädes i finsk och skandinavisk litteratur finna någon
motsvarighet till denna karaktär, får man lov att återvända till Kivi
själv. De flesta drag i teckningen av Juhani anträffas redan hos Esko
i 'Nummisuutarit'. Emellertid skulle Juhanis överdrivna handlingar
och uttryck icke alltid genom en enkel kontrast mot verkligheten
göra så osviklig humoristisk verkan om icke Kivi tillika öste humor
ur en annan källa, nämligen brödernas, enorma okunnighet. Det mesta
av deras vetande härstammar från a-b-c-boken, almanackan och Gamla
testamentet; det nya tycks ha gått deras hedniska sinnen tämligen
spårlöst förbi. Deras återgivanden av dessa litterära alsters
innehåll, av sina erfarenheter från tingsstaden o. d. äro en rolig
hopblandning av kunskapsfragment och egna, primitiva funderingar och
deras omvärderingar av ordens betydelse bli oemotståndligt komiska.
Jag återkommer härtill i kapitlet om stilen och visar nu endast,
hur böckernas språk och missförstådda innehåll tar sig ut i Juhanis
repliker:
_Juhani_. Visst hoppar hjärtat en smula, när vi första gången står
vid höga rättens bord, men en häv karl morskar snart opp sig. Jag
kommer ännu ihåg, när jag hade vittna' för Björkback-Kajsa, stackarn,
som begärde barnföda, jag kommer ihåg, hur komsarjen ropa': "Jan
Jansson Jukola från Toukola by".
_Timo_. "Och hans yngre bror Timoteus"! Jag var ju också där; och visst
fick Kajsa far åt sitt barn, så det small. Jan, jag var ju också vittne!
_Juhani_. Jo, jo. Men se där fanns då folk, farstun, trappan och gården
full. I farstun satt jag och språka' med Tammisto-Gusta, vad och huru
gossen borde säga inför lagen. Jag var just i färd med att språka med
honom och kände med fingrarna på hans rockknappar, så där, så där, när
komsarjen eller skallfogden ropa' med hög röst, så att mångas ögon
och öron nog öppnades på vid gavel: "Jan Jansson Jukola från Toukola
by!"
_Timo_. "Och hans yngre bror Timoteus!" Och visst i hundra fick Kajsa far
åt sitt barn.
_Juhani_. Visst, visst.
_Timo_. Fast de inte lät' oss gå ed.
_Juhani_. Nej. Sant nog. Men vårt allvarsamma och redliga tal hade stor
betydelse.
_Timo_. Och våra namn ha gått i protokollren och supplikren ända till
kejsarn, du!
_Juhani_. Visst så. — Så ropa' komsarjen, och då guppa' det litet i
gossens hjärttrakter, men snart fann han sig och upplät sin mun till
sanningens ståndaktiga språk såsom aposteln själv, utan att bry sig om
hela tingsmenighetens skratt och fnitter.
I de anförda replikerna lyser fram även en annan yttring av
Juhanis fallenhet för ytterligheter, nämligen hans skrytsamma
självöverskattning. Ur omotsvarigheten mellan fantasi och verklighet på
denna punkt, härflyta många burleska effekter.
Humorns följeslagare är ömsintheten, hos Juhani som hos andra.
Ömsinthet mot djuren. Framför allt mot Jukolas 'vattengråa' katt. En
gång låter Kivi honom utbrista: 'Slå karlen, men inte hans hund', heter
det. Rätt. Men till det där vill jag ännu säga: 'slå Jukola Juhani, men
inte hans katt'.
Ömsinthet mot bröderna. Efter det olycksaliga julnattsgrälet med Tuomas
söker sig Juhanis broderskärlek rörande uttryck. Likaså, då Simeoni
flyr till vildmarken för att undgå ett välförtjänt straff.
Men av alla veka stämningar, som avlösa de brutalt upphetsade
sinnestillstånden är dock kärleken till det övergivna fädernehemmet
på Jukola starkast. Denna kärlek följer Juhani i hans förvillelser.
Man ser, att han gömmer på ett dunkelt medvetande om en livsuppgift,
som väntar honom, men som han känner sig oförmögen att gripa fatt i:
han drömmer om att resa hemgården ur förfallet. Och även i de veka
ögonblicken når hans primitiva känsloliv denna utomordentliga höjd, som
ingen intellektuell skolning och ingen kunskap om tingens relativitet
bidrar till att dämpa.
Vi lämna Juhani i hans livs kanske lyckligaste stund, då han från
norråkerns brink betraktar det återvunna Jukola, på vars gröna tun
brödraskaran står i beråd att tåga in med sina råmande kor, gnäggande
fålar och skällande hundar, medan Juhani, Tuomas och Aapo avlossa
gevären och spelman Mickel går i spetsen, gnidande fiolen. Ett
ögonblick stå alla bidande, tysta, med fuktiga ögon beskådande sitt hem
på den gröna, ekande kullen. Solen sjunker i väster och nordan brusar i
den steniga, södra sluttningens tallar.
_Juhani_. Mossan har grott på din gyllne hjässa, vår vördnadsvärda moder
Jukola.
_Timo_. Var hälsad, Jukola, där du sitter framför mig, vacker som
Jerusalem förr i tiden.
_Juhani_. Är du Jukola? Du? Å! Jag kan inte hindra den bittra tåren att
rinna ner för mitt sträva anlete, så kokar och sjuder mitt hjärta. Å!
Varthälst jag skådar, möter gossen blickarna från vännen den ömma. Se,
hur vänt också den där svarta fähusgluggen myser mot mig. Var hälsad,
du hoppets stjärna, var hälsad!