Om morgonen saknade Rut sin unge son. Han fanns liggande död ej långt
från husdörren.
* * * * *
Liksom den trollkunnige förmådde döfva den ena eller den andra stridande
partens vapen, så att dessa ej beto, och därigenom bestämma stridens
utgång, så kunde han söka nå samma syfte genom att hålla sig dold i
närheten af valplatsen och från sitt gömställe invärka på dem, han
unnade nederlag.
Kort innan en strid mellan de nyss nämde Ingemundssönerna Torsten och
Jökul samt storbonden Mår Jörundsson skulle taga sin början, drog sig
dennes gode vän, trollkarlen Torgrim Skinnhufva, tillbaka med orden:
»Nu vill jag gömma mig undan; måhända gör jag eder därmed en bättre
tjänst än om jag strider vid eder sida.»
När striden varat en stund, sade Ingemundssonen Jökul:
»I dag rosar jag ej mitt svärd Ättartungas bett.»
»Ja, det se vi allt prof på», svarade brodern Torsten, »däremot äro
många af våra egna män redan sårade.»
Jökul fortsatte emellertid att strida främst i flocken, och han högg med
kraft åt bägge sidor. Han var en öfvermåttan stark och modig man; men
alla hans hugg krossade blott — de beto ej.
»Hafver då lyckan alldeles vikit ifrån dig, Ättartunga?» utropade Jökul;
»eller hur är det, broder Torsten?»
»För mig ser det ut», svarade denne, »som om de män, jag fäller, strax
stode upp igen. Men något faller mig in: sen I någonstädes till Mårs
hjärtevän, Torgrim Skinnhufva?»
Hans folk sade sig ej kunna se honom. Då bad han brodern Jökul draga sig
ur striden för att jämte honom leta efter Torgrim, som måhända gömde sig
för dem. Under tiden finge de andra hålla uppe kampen.
Därpå började bröderna söka efter Torgrim.
»Nu ser jag honom», ropade Jökul med ens — »där skymtar den djäfvulen
fram!»
»Ja, där ligger räfven», inföll Torsten; och i detsamma sneglade han
till dem, där han låg ej långt från den förbirinnande ån.
Då bröderna foro mot honom, lopp han ned till ån. Men Jökul kom honom så
nära, att han nådde honom med sitt svärd, och han högg hela baken af
honom i det ögonblick, han störtade sig ut i vattnet.
Det ställe, där Torgrim Skinnhufva sprang i, kallades sedan Hufvohölen.
»Nu skall du bita, Ättartunga!» utbrast Jökul, och brodern menade också,
att slöheten nu var försvunnen.
Sedan återvände de till striden, och bådas klingor hade fått igen sitt
forna bett; hvarför äfven segern blef deras.
* * * * *
I en af de mystiska sagorna omtalas en trollkvinna, som, till egen
ofärd, följde sin skyddsling i drabbningarne.
Under en strid, som hölls på Vänerns is mellan de båda svenska
konungarne Halding och den danske konungen Olof, uppträdde hon jämte sin
skyddsling, den trollkunnige kämpen Helge den tappre, på svenskarnes
sida.
Hennes namn var Lara, och hon var klädd i svanhamn.
Med sådan trolldomsröst sjöng hon, att danskarne knappast förmådde värja
sig.
Men när Helge kom att under striden skifta hugg med den förut nämde
isländingen Romund Greipsson, hvars åtta bröder han fällt i flock, medan
hon sjungit, var han nog olycklig att lyfta sitt svärd så högt, att det
»sönderskar svanens ben och därpå gick ned i jorden ända till fästet».
»Nu är all min lycka faren», sade Helge den tappre; »illa är det, att
jag mister dig, Lara!»
»Ja», inföll Romund, »den största skada hafver du nu själf tillfogat
dig, då du drap din egen frilla Lara. Förvisso hafver lyckan öfvergifvit
dig.»
Och i detsamma föll kvinnan död ned, och Helge fälldes af sin
motståndare.
* * * * *
De mera ondsinta bland de trollkunniga männen och kvinnorna voro ej att
leka med, om de en gång blifvit retade. Deras hämd drabbade säkert, vare
sig den togs ut handgripligen eller med trolldomsfinter.
Två små gossar, Alf och Gunnbjörn, söner af Finnbåge den starke, roade
sig ofta med att besöka en trollkarl, som bodde i närheten af fadrens
gård. De funno stort nöje i att retas med honom.
Han hette Modskägg och var en gammal gubbe, hatad af alla för sin
ondska. Därtill troddes han kunna skifta hamn, och ofta hade Finnbåge
tänkt drifva bort honom, men det blef aldrig af.
Gossarne gjorde honom vid sina besök många elaka spratt, och alltjämt
blef han förgrymmad på dem. Till sist hotade han att prygla dem. Men ju
mera rasande han blef, desto större blef deras nöje. Och fastän deras
moder förbjöd dem denna lek, fortsatte de den dock.
När de så en dag åter sprungo till trollkarlens hus, funno de dörren
stängd.
Modskägg var emellertid hemma och höll på med att snida en stor bygel af
horn.
»Är Modskägg därinne?» ropade Alf högt; »öppna dörren!»
»Aldrig skolen I mer komma hit in», svarade han.
»Nu ärnar du ställa till något ondt», återtog Alf; »och är du den
ledaste människa på jorden, har man sagt — du kan ju skifta hamn! Du är
ett troll, fastän du synes vara en man.»
Detta blef Modskägg för drygt; han störtade ut, grep med hvar sin hand
båda svennerna och slog dem mot en stor sten, så att deras hjärnor runno
ut.
Detta fick fadern Finnbåge se, och han skyndade till stället.
Visserligen satte Modskägg sig till motvärn, och kampen blef både, het
och långvarig, men till sist fick dock Finnbåge bukt med mannen.
Han sade sedan, att han aldrig fällt en värre fiende, ty denne var både
ond och »hård under armarna». —
Två andra ynglingar fingo likaledes erfara vådan af att väcka dens
vrede, som kunde hämnas med trolldom.
Den unge Ejolf och hans fosterbroder och frände Torger hade mycket stoj
för sig hemma i stugan i Olofsdalen på Island, och de störde därvid ej
sällan en gammal, trollkunnig gumma, som satt vid sitt arbete och för
öfrigt hade sitt uppehåll där på gården. I synnerhet blef hon förtretad,
när de hade sina brottningslekar. Men ju mer uppbragt hon blef, dess mer
väsnades de.
En dag, då de brottades under högt larm och ständigt tumlade bort, där
hon satt, kommo de att rifva ned hennes arbete på golfvet; då utbrast
hon:
»I hafven endast ringa heder af att förstöra, hvad jag här arbetar, och
därmed förtörna mig, men nu skall jag spå eder något: I skolen få röna,
att hur god er vänskap i denna stund än är, skall det dock blifva en
bedröflig ända därpå.»
»Du är en dålig spåkäring, du», sade de.
»Och likväl», svarade hon, »skall det gå, såsom jag säger, I mån hafva
därom hvad mening som hälst.»
Så gingo åren, tills de båda fosterbröderna en gång under en färd från
Norge råkade för en småsaks skull i så hård tvist, att de drogo vapen
emot hvarandra; och de blefvo af sina män med möda skilda åt.
När den åldriga gumman, som de fordom bägge under sina lekar retat, kort
därefter aflidit, förde Ejolf tillsammans med sina huskarlar liket öfver
fjorden till närmaste kyrka.
Så snart den trollkunniga blifvit begrafven, började vädret blifva
dåligt. Det kom frost och snöyra, och fjorden lade sig så långt ut mot
hafvet, att de ej kunde med skepp återvända hem.
Detta gjorde, att Ejolf kom att ensam rida hem landvägen och förbi den
gård, Garpsdal, där hans förbittrade fosterbroder Torger för tillfället
uppehöll sig.
När han endast var ett kort stycke väg från denna gård, hände sig, att
de båda husbönderna där, bröderna Stenulf och Kalf, stodo utanför och
samtalade. Då fingo de se några män komma gående hän öfver slätten; och
de tyckte sig se en af dem känd kämpe jämte hans nio män, hvilka de alla
visste nyss hafva stupat i strid.
De voro ganska blodiga, och de drogo sig fram förbi gården. När de
kommit till Garpsdalsån, som rinner därinvid, försvunno de.
De båda bröderna blefvo ohyggliga till mods.
I samma stund kom boskapsvaktaren på Garpsdal ut ur fähuset och fick då
se en man närma sig på en fager häst. Han var klädd i hjälm och hade
svärd vid sidan och spjut i handen. Han såg, att det var Ejolf, och gick
in i stugan, där fosterbrodern Torger och några kvinnor befunno sig.
»Nu rider Ejolf förbi gården», sade han; »han tager sig ståtlig ut.»
Då sprang Torger upp, grep sitt spjut och lämnade rummet. Ejolf hade då
kommit in på hemmamarken; och Torger skyndade efter honom, men han
fortsatte sin ridt, ty han märkte ej, att han hade någon efter sig.
Då han kom fram till Garpdalsån, hade denna flutit öfver sina bräddar,
så att han måste söka efter ett vadställe.
Nu ropade Torger an honom och bad honom stanna, ifall han tordes.
Ejolf hörde ropet och såg sig om — det var fosterbrodern, som kom
löpande. Han sprang af hästen och for honom till mötes, och då de
möttes, jagade de spjuten genom hvarandra, så att de föllo båda på en
gång.
Då den vanmakt vikit, som kommit öfver Stenulf och Kalf efter den syn,
de haft, gingo de in i stugan.
»Hvar är Torger?» sporde de; och de fingo veta, att han tagit sitt spjut
och gått, när boskapsvaktaren bragt honom underrättelsen om Ejolf.
De skyndade ut, och när de kommo ned till ån, funno de de båda
fosterbröderna fallna, men ännu vid lif. De stannade hos dem, till dess
de dragit den sista sucken, och förde sedan deras lik till kyrkan.
Sålunda gick det i uppfyllelse, som den förtörnade, trollkunniga gumman
hade spått. —
En mycket snabb hämd tog det ofvan nämda paret Katkel och Grima jämte
deras söner på en storbonde vid namn Tord Ingunsson.
Som dennes moder hade af dem blifvit hemsökt med trolldom och plundring,
åtog han sig hennes sak och drog på sin skuta till deras gård Urd på
Skalmarnäs. Där stämde han dem alla för tjufveri och trolldom samt
kräfde skoggångsstraff öfver dem. Han stämde saken till Altinget och
gick sedan åter ombord.
Då kommo sönerna Hallbjörn Slipstensöga och Stigande hem, medan Tord
ännu ej kommit synnerligen långt ut från land.
De blefvo rasande, när de hörde, hvad som förefallit, och sade, att ännu
hade ingen vågat sig i sådan öppen fäjd med dem.
Strax reste de ett stort trolldomsaltare, hvarpå de allesamman stego upp
och sjöngo sina galdersånger.
Då utbröt ett svårt oväder, och Tord Ingunsson och hans följeslagare
kommo snart underfund med, att det var uppväckt emot dem. Skeppet drefs
väster om Skalmarnäs.
Tord visade mycken raskhet, och från land kunde man se, att han kastade
allt tungt, utom människorna, öfver bord, och man väntade, att han snart
skulle nå land, enär han redan klarat de farligaste skären.
Men då reste sig med ens ej långt från land en så väldig bölja, att
ingen kunde minnas sig ha sett dess like, och den vrok sig emot skutan,
så att denna strax vände kölen i vädret.
Tord drunknade med allt sitt folk, och skutan splittrades.
* * * * *
När man till sist fann, att sådant trolldomsfolk stiftade för mycket
ondt i bygden, begagnade man sig, märkligt nog, af samma utväg, som
påbjudes i Mose lag: man stenade dem till döds.
Sådant slut fingo omsider både Katkel, hustru Grima och sonen Stigande,
medan Hallbjörn Slipstensöga fördes långt ut i hafvet och dränktes.
Om Stigande berättas följande.
Till en början lyckades han undkomma, och han blef en af traktens
farligaste stigmän.
Så hände det sig om sommaren i Hundadalen, att boskapen vantrifdes och
gaf mindre mjölk än äljes; men man märkte, att kvinnan, som vaktade den,
i stället blef rik på dyrbarheter, och att hon ofta försvann, utan att
man visste, hvar hon uppehöll sig.
Till sist tvang husbonden henne att bekänna. Esomoftast kom en man till
henne, sade hon, en storman, skön att se. Och när sedan traktens höfding
lofvat henne pänningar, om hon kunde bringa den okände i deras händer,
förklarade hon sig villig härtill.
En dag, då hon satt bland sin boskap, kom mannen åter till henne. Hon
mottog honom väl och erbjöd sig att kamma hans hår. Så lade han sitt
hufvud i hennes sköte och insomnade snart.
Hon lät hufvudet sakta sjunka ned till marken och sprang därefter hem
och berättade, hvar han låg.
Genast begaf man sig till stället och såg, att det var Stigande.
För att hindra all värkan af hans onda ögon, tog man en säck och drog
den öfver hans hufvud. Då han i detsamma vaknade, satte han sig dock
icke till motvärn, ty här voro för många om en.
Emellertid fanns i säcken ett hål, hvarigenom Stigande kom att se ut
emot bärgsliden. Där var fagert land med frodigt gräs; men nu var det,
som om en hvirfvelvind farit hän däröfver — där grodde aldrig gräs
sedan. Och stället, säger sagan, kallas numera Bränna, det förbrända
stället.
Sådan ond makt kunde trollmäns ögon besitta.