* * * * *
I åtskilliga berättelser, som särskildt visa oss, huru den fornnordiska
fantasien opererade under brytningstiden mellan hedendom och kristendom,
förtäljes om dessa trollkarlars vanmakt gent emot den senare, på samma
gång däri äfven skildras, huru säkra de dock voro i sin hedendom. Med
döden för ögonen vägrade de trotsigt att antaga dopet.
Dessa berättelser äro hufvudsakligen att finna i sagor om Olof
Tryggvason.
En påskafton kom, säges det, gud Oden själf förklädd till konung Olof,
som då vistades på Ögvaldsnäs, och sökte uppehålla hans sömn med
»nöjsamma skrocksagor», på det att han, konungen, måtte kunna försofva
sig nästa morgon, då trollkarlen Övind Kälda ärnade öfverfalla och dräpa
honom. Men Odens skämtsamma försök misslyckades; ty konungen insomnade
dock till sist efter trägen anhållan därom af sin biskop.
Om påsknatten anlände emellertid till Ögvaldsnäs den ättstore och rike
säjdmannen Övind Kälda, hvars stammoder var den trollska finnkvinnan
Snöfrid, Harald Hårfagers gemål.
Han kom med ett stort långskepp, fullbesatt af säjdmän och annat
trollkunnigt folk.
Så snart de stigit i land, började de att öfva sin trolldom. Övind
frammanade en tät dimma, på det att konung Olof och hans män ej måtte
kunna se dem.
Sedan ställde de sitt tåg mot den gård, där konungen uppehöll sig, men
när de kommo i närheten af denna, gestaltade sig allt helt annorlunda än
hvad Övind Kälda tänkt sig. Ty dimman, som han framtrollat, sänkte sig
med ens tjock kring deras egna hufvud, så att de alla blefvo liksom
blinda och ej förmådde se med ögonen bättre än med nacken.
Och de gingo allesamman rundt i ring.
Då konungens vakt fick se denna okända skara röra sig på detta sätt,
inberättade de synen för konungen, så snart ottesången var slutad.
Han gick strax ut och tog flocken i betraktande; hvarpå han befallte
sina män att väpna sig och gå hän att se, hvad det var för folk, som for
så där underligt fram.
Männen kände strax igen Övind Kälda, grepo honom och allt hans följe och
ledde dem till gården, där de öfverlämnades till konungen, sedan han
hemkommit ifrån mässan.
Övind berättade allt om sin färd samt att han ärnat oförvarandes
öfverfalla konungen, medan denne låg inslumrad. Han hade velat antingen
dräpa honom eller också bränna honom inne med hela hans svit. Då utbrast
konungen:
»Sålunda hafven I själfva råkat i det giller, som I utlagt för andra.
Blindheten föll skadande öfver dig och ditt följe, och kunde man äfven
vänta, att den allsmäktige Gudens misskund och skyddet af de änglar,
hvilka han låter utgå till värn för de sina, skulle vara mäktigare än
din trolldom och det där djäfvulens förbannade sändebud Oden. Men
alldenstund du, Övind Kälda, nu tillfullo fått röna, att ditt häxeri ej
förskaffar dig själf och andra annat än ondt, så ären I, du och dina
följeslagare, helt visst hågade att för alltid öfvergifva eder
långvariga villa och omsider tro på sannan Gud».
Men Övind och alla hans kamrater sade härtill sitt bestämda nej, hvarpå
de fördes ut till ett skär, som vid flodtiden stod under vatten. Här
omkommo de alla, och skäret kallades sedan Trollkarlsskäret.
Det finnes en annan sagoepisod, som berättar, huru konung Olof får med
sin biskops hjälp ett mot honom uppväckt trolldomsväder näpst.
Förgäfves hade han med sina skepp försökt att komma in i Salftefjorden
uppe i Hålågaland. Alltjämt stod storm med drifvande sjö ut därifrån.
Denna var frammanad af fjordens störste höfding, den trollkunnige
blotmannen Röd den starke på Godöarna, hvilken konungen ärnade påtvinga
dopet och den nya tron.
Då vände kungen sig till sin biskop Sigurd med förfrågan, om han kunde
finna något råd för detta oväder.
Biskopen svarade, att han gärna skulle pröfva på, huruvida Gud ville
hjälpa honom att besegra denna djäfvulska kraft.
Därefter iklädde bispen sig sin mässkrud, trädde bort i framstammen å
konungens skepp och lät där tända vaxljus. Han bar ock rökelse dit och
läste där evangelium och många böner; hvarefter han stänkte vigvatten
kring hela skeppet och befallte, att tälten å däck skulle tagas ned och
att man sedan skulle ro in i fjorden.
Först roddes konungens eget stora skepp Tranan fram. Och de, som voro
där ombord, förnummo alls ingen vind. Det låg lugn öfver den fåra, som
skeppet plöjde i vattnet, men på bägge sidor därom rök sjön så högt upp,
att man ej kunde se fjällen å stränderna.
Biskopen lät tillropa de andra skeppen, att de skulle ro efter Tranan,
och det ena strök därpå efter det andra in i den blanka fåran.
Sådan gick färden hela den dagen och natten med, så att de kort före
dagningen kommo fram till Röd den starkes gård på Godöarna.
Den mäktige trollkarlen besegrades, och högt skriade han fram sin vägran
att tro på Krist; därtill smädade han på mångahanda sätt Gud och gick
sedan lugn till mötes sitt öde, liknande den föregåendes. —
En annan hedendomen orubbligt tillgifven säjdman var den förut omnämde
Övind Kindrifva, som dessutom gifver skäl för sin vägran att mottaga
dopet.
Sedan han tagits till fånga af konung Olofs män och blifvit förd till
denne, som då uppehöll sig i Nidaros, befallte konungen honom att anamma
dopet. Men han vägrade.
Därpå bad Olof honom med blida ord taga mot den rätta tron, och
utförligt redogjorde han för denna. Likaledes talade biskopen om den
allsvåldige Gudens härlighet och järtecken.
Men Övind Kindrifva förblef oberörd af alltsamman.
Då bjöd konungen honom ansenliga gåfvor och stora förläningar och
lofvade honom därtill sin fullkomliga vänskap, om han ville öfvergifva
hedendomen och mottaga det heliga dopet.
Men Övind svarade oaflåtligen nej.
Då hotade kungen honom med tortyr eller död. Men han vägrade igen.
Sedan inburos handfat, fyllda med glöder, och dessa sattes på
trollkarlens mage, så att den brast sönder. Då sade Övind:
»Tag af mig handfaten; jag vill säga eder några ord, innan jag dör».
Man uppfyllde hans begäran.
»Vill du nu, Övind, tro på Krist?» frågade konungen.
»Nej», svarade han, »något dop kan jag ej anamma, äfven om jag det
ville. Fader och moder min förmådde icke få barn tillsammans, förrän de
farit till trollkunniga finnar och erbjudit dem pänningar, på det att de
med sin kraft måtte gifva dem alstringsförmåga.
»Finnarne förklarade sig blott på det vilkor kunna uppfylla deras
åstundan, att de med ed lofvade, att den son, som föddes, komme att ända
till sin sista dag tjäna Tor och Oden, 'förutsatt', tillade de, 'att vi
förskaffa eder ett barn, som erhåller någon högre lefnadsålder'. Mina
föräldrar gåfvo detta löfte. Sedan födde de mig och vigde mig åt Oden.
Jag uppfostrades, och så snart jag det kunde, förnyade jag deras löfte.
Allt sedan dess hafver jag med all kärlek tjänat gud Oden, och jag har
blifvit en mäktig höfding. Alltså är jag på flerfaldigt sätt gifven åt
honom, och det står ingalunda i min makt att ändra detta. Dessutom vill
jag det icke häller».
Därefter dog Övind Kindrifva, som varit en ovanligt trollkunnig man,
säger sagan.
[Illustration]