Änskönt den magiska operationen här misslyckades, gifver ju skildringen
oss dock en inblick i sättet, huru en sådan försiggått i forntiden. —
Den kraftigaste arten af trolldom var _säjden_.
Hvari denna egentligen bestod, vet man icke; för sitt utöfvande kräfde
den emellertid sång och en säjdstaf, som den säjdande höll i handen,
samt en s. k. »säjdhjall», en upphöjning eller ett slags altare, hvarpå
hon eller han hade sin plats under trolldomsakten.
Oftast var det kvinnor, som sysslade med säjd. »Så mycken
oanständighet», säger Snorre i Ynglingasagan, »följer med denna
trolldomsart, att karlar anse det skamligt att öfva den — den är
häxornas idrott.» På ett annat ställe heter det, att den plägade medföra
en »stygg svaghet», hvarför det ansågs ovärdigt för män att taga någon
befattning därmed.
Häraf kan man möjligen sluta, att säjden varit förbunden med åtskilliga,
operationer och ceremonier, något, som synes framgå äfven af den
omständigheten, att förberedelserna vanligen brukade taga sin början om
aftonen, medan trolldomsaltaret först bestegs nästa dag.
Med säjd kunde de kraftigaste värkningar åstadkommas.
Vanligast var det oväder, isynnerhet hagel och storm, som därmed
väcktes.
Med säjd fick man hafsvikarne fyllda med fisk. Dagens ljus kunde ombytas
till mörker; och en trollkarl på Island fick t. o. m. jorden att öppna
sig under den förste missionären Tångbrand, så att denne var nära att
sjunka ned däri med sin häst.
Den trollkunnige Lodmund den gamle och en annan säjdkarl framkallade och
förändrade Jökul-åns lopp på Island.
Naturens lagar förändrades. Det trä, som trollpackan Turid förhäxat för
att få den fredlöse Grette dräpt, seglade, såsom vi sett, emot vinden.
Hvad man än gjorde vid det, kom det alltid tillbaka. Det liflösa värkade
sålunda mot ett bestämdt mål, såsom vore det lefvande och viljande. Det
kunde icke förstöras.
För att få utrönt, hvem som borde i en flock vara de andres anförare,
lät en säjderska ställa alla männens spjut tillsammans och förkunnade,
att den skulle vara herre, i hvars spjut det klang, hvarefter hon
ställde så till, att den mannens spjut gaf ljud ifrån sig, som hon själf
ville upphöja.
Genom säjd kunde djuren få åtminstone halft människoförstånd samt
människomål i munnen: den hund, som sattes till konung öfver Tronderna,
blef på det sättet förtrollad, att han talade och skällde ömsevis.
Människorna kunde göras »hårda» eller osynliga, men äfven allehanda
sjukdomar kunde tillfogas dem, och sinnelag kunde de bringas att skifta.
Mycket ofta säges det, att en moder kunde säjda sin son osårbar: vapen
fäste icke vid honom. —
Var alltså säjden på grund af det sätt, hvarpå den öfvades, en mindre
väl anskrifven trolldomsart, så var dock trolldomen, öfverhufvud taget,
ej ansedd såsom något ondt.
Någon söndring mellan svart och hvit magi synes icke hafva funnits i
Norden.
Trolldomen var god, om den användes för att gagna, men ond, om den
vållade skada. Det var blott resultatet, som gjorde handlingen nedrig
eller ärelös.
Detta är ett ytterligare bevis för, att man ej tänkte sig trolldomen
utförd med dämoners eller onda andars tillhjälp; utan bestod den, såsom
vi redan framhållit på tal om runor och galdrar, uteslutande i ordets
invärkan på det eller den, hvaremot den riktades.
Härigenom kan äfven det mycket märkliga fenomen förklaras, att
nordboarne alldeles icke hyste någon fruktan för trolldomen. Tvärtom
gick man den frimodigt och käckt på lifvet. Ja, äfven de värsta
trollkarlar och häxor förmådde man öfvervinna med klokhet och mod, såsom
vi snart skola se.
Allt detta skulle hafva varit otänkbart, ifall trollkarlen eller häxan
stått i förbund med andar, som varit människorna öfverlägsna, ty andarne
skulle nog hafva både varnat och värnat dem.
[Illustration]
Trollkarlar och trollkvinnor.
Efter denna framställning af den nordiska magiens väsen och olika arter
vilja vi meddela åtskilliga ur sagorna hämtade berättelser, hvilka
belysa de trolldomsöfvandes lif och gärningar.
I spetsen för dessa små forntidsbilder sätta vi en skildring, som låter
oss se, huru trollkunnigheten ställde sig oegennyttigt i det godas
tjänst, i det den gaf sitt skydd åt de värnlösa och förföljda.
_Den trollkunnige Vifil räddar Halfdanssönerna._
Då konung Frode hade dräpt sin broder Halfdan och lagt under sig hans
rike Danmark, bragtes den senares unge söner hemligen ut till ön
Vifilsö, som var belägen ej långt ifrån kungaborgen, för att där finna
skydd hos sin faders vän, den gamle, trollkunnige Vifil.
Denne ägde stor färdighet i att sjunga trollsånger, och två hundar hade
han, som lydde namnen Hopp och Ho.
Om nätterna lät han piltarne uppehålla sig i en jordhåla, men om dagarne
dvaldes de i fria luften ute i åldringens lundar, ty ön var till hälften
bevuxen med skog.
Emellertid var kung Frode mycket missnöjd med, att de båda piltarne
undkommit. För att få dem i sitt våld och sedan bringa dem om lifvet lät
han uppsöka alla valor och alla spåmän i hela landet och lät dem
rannsaka det från den ena ändan till den andra. Ja, de genomspäjade till
och med öar och skär längst ute i hafvet; men piltarne funnos icke.
Han lät sedan hämta till sig galdermän, som med runors hjälp förmådde
utforska fördolda ting, och dessa förklarade, att brorsönerna ingalunda
fostrades å land men voro likväl ej fjärran från honom.
»Vida ikring hafva vi letat efter dem», invände han, »och minst kan man
väl vänta, att de skola vara här i närheten. Visserligen ligger ej så
långt härifrån en ö, som vi ännu ej genomsökt: men ingen bygd finnes
där; där bor blott en fattig fiskare.»
»Där skolen I dock först leta», förklarade galdermännen; »ty för våra
ögon hvilar mycket dunkel öfver denna ö. Det är oss icke lätt att klart
genomse denne gubbes hus, och frukta vi för, att han är framsynt och att
han visst icke är den, han anses vara.»
»Då skola vi genomspäja ön», utbrast Frode; »fastän det tyckes mig
besynnerligt, att en gammal fiskargubbe understår sig att, oss till
trots, gömma dessa kungasöner.»
Tidigt en morgon vaknade gubben Vifil ute på ön.
»Mycket underligt», utropade han, »är nu på färde; hit hafva stora och
mäktiga fylgjor kommit. Stån upp, Halfdans söner, Roar och Helge, och
hållen eder i mina skogar i dag!»
De lupo strax till skogs. Och det gick, som Vifil förutsett, att kung
Frodes män kommo till ön och sökte efter piltarne öfver allt, där det
föll dem in; men ingenstädes funnos de.
Och fastän fiskargubben syntes dem mycket misstänkt, lämnade de dock
till sist hans ö och anmälte för konungen, att deras letande varit
förgäfves.
»Då hafven I stöfvat uselt», sade han; »denne gamling är mäkta
trollkunnig, och därför mån I ögonblickligen fara samma väg tillbaka, så
att han icke hinner att dölja dem mera, ifall han hafver dem hos sig.»
Som de måste lyda konungen, drogo de för andra gången öfver till ön.
Då sade fiskaren Vifil till svennerna:
»Längre är det eder icke förunnadt att vara i ro — hasten till skogs
igen, så fort I det förmån!»
Och svennerna gåfvo sig i väg.
Snart kommo männen rusande upp i land. De begärde att ännu en gång få
spana där, och Vifil lät allt stå öppet för dem. Men huru de än letade,
gjorde de ingen fångst; och med oförrättadt ärende måste de återvända
till konung Frode.
»Ej skall man längre», sade han, »sköta denne gubbe lamt och mesigt.
Själf vill jag tidigt i morgon fara till ön.»
Och så begaf han sig dit.
Mycket bekymrad vaknade åldringen Vifil. Han såg, att nu måste det
handlas hastigt, och han sade till piltarne:
»Nogsamt skolen I lystra, när jag högt ropar på mina hundar Hopp och Ho,
ty detta är ett tecken till, att ofrid landat vid ön. Löpen då till eder
jordkula och gömmen eder där, ty Frode, er frände, är nu själf med om
att spana efter er. Med allsköns underfundig list sträfvar han efter
edert lif, och jag ser icke nu, hur jag skall kunna dölja er längre.»
Därpå gick gubben Vifil ned till stranden, dit konungens skepp redan
hunnit. Han låtsade sig ej se dem. Sina blickar lät han fara så hastigt
öfver all den boskap, som betade där, att de alls icke fäste sig vid den
i land stigne konungen eller hans folk.
Kung Frode befallte, att mannen skulle gripas. Så skedde, och han leddes
fram till konungen, som sade:
»Du är en slug och slipad trollkarl, du — säg mig, hvar kungasönerna äro
att finna, ty du vet det.»
»Hell eder, herre», svarade Vifil; »släppen mig genast ty äljes rifver
vargen mina får.»
Och han ropade högt:
»Hopp och Ho, hjälpen fåren, ty jag kan icke rädda dem!»
»Hvem ropar du på?» frågade konungen.
»Så heta mina hundar», sade han. »Och söken I, så mycket I orken; icke
tror jag, att I hos mig skolen hitta några kungasöner; tvärtom förundrar
det mig storligen, att I menen, det jag gömmer folk här, eder till
trots.»
»Nog är du en knipslug karl», fortsatte konungen; »men hädanefter skola
de ej kunna hålla sig i smyghålen här, om de också hittills det gjort;
och vore all rättvisa skipad, om du toges ur lifvet.»
»Slikt står i eder makt, herre», sade Vifil; »och haden I i så fall haft
något värkligt ärende hit och ej endast vändt meningslöst tillbaka.»
»Jag nännes icke att dräpa dig», återtog konungen, »fast nog är det
oklokt att icke göra det.»
Därpå drog han åter hem, och åldringen Vifil skaffade sedan svennerna
bort från ön, sedan han spått dem, att de skulle blifva fräjdade män.
* * * * *
En annan berättelse skildrar, huru den framstående isländske _skalden
Tormod Kolbrunarskald_ borta på Grönland räddas genom trolldom. Här få
vi äfven se en trollkvinna stadd i fullt »arbete».
Då Tormod hämnats sin fosterbroder Torgers död genom att på tinget å
Gardar vid Ejnarfjorden på Grönland fälla såväl hans baneman, landets
näst ypperste höfding Torgrim Ejnarsson, som dennes tre systersöner,
togs han, Tormod, hemligen emot af en man vid namn Gamle, som var en
stor jägare, och dennes hustru Grima, »en rask kvinna, duktig i mycket,
god läkekvinna samt trollkunnig».
De båda makarne bodde innerst vid Eriksfjorden uppe under jöklarne, och
»sällan kommo de till annat folk, och andra kommo icke häller till dem».
Tormod höll sig dold hos dem. Han var dömd fredlös på tinget.
Så hände det om våren, att den af honom dräpte Torgrims syster Tordis,
hvars söner han äfven fällt, våndades svårt i sömnen en natt, och man
menade, att det visst vore bäst att väcka henne, men hennes ende
kvarlefvande son Bodvar sade:
»Låt min moder hafva sin dröm; måhända något uppenbarar sig för henne,
som hon gärna vill veta.»
När hon sedan vaknade, drog hon anden tungt.
»Du hade det svårt i sömnen, moder», sade sonen; »har något visat sig
för dig i drömmen?»
»Vida omkring har jag varit i natt», svarade hon, »och nu vet jag, hvad
jag icke visste förr: Tormod, mina söners och dina bröders baneman är
ännu i lifvet — han håller till hos Grima och Gamle i Eriksfjorden. Nu
vill jag fara dit och med en smädlig död löna Tormod för all den skada,
han vållat oss. Men först skola vi draga till Torlef Leifsson, den
mäktige höfdingen på Brattalid, och bedja honom göra oss sällskap. Han
håller alltid sin hand öfver det folket där borta och skall icke tåla,
att något ondt vederfares dem.»
Sonen Bödvar var redo att genast fara med. Och midt i natten stodo de
upp, togo en skuta, som de bemannade med femton man, och rodde till
Eriksfjorden. Det var den årstid, då det är ljust om nätterna.
Samma natt, berättas det, våndades Grima svårt i sömnen. Tormod
Kolbrunarskald bad mannen Gamle väcka henne, men han svarade:
»Grima vill icke väckas, ty ofta händer det, att hon under sömnen får
veta ting, som tyckas henne viktiga.»
De talade ej mera härom, och om en stund vaknade Grima.
»Du gaf dig illa i sömnen», sade Gamle; »hvad drömde du?»
»Så mycket drömde jag», genmälte hon, »att jag vet, att Tordis från
Långonäs är stadd på färd med femton huskarlar och att hon ärnar sig
hit; ty genom trolldom har hon fått kunskap om, att Tormod, skalden, är
hos oss; och hon tänker taga honom af daga. Nu är min önskan, Gamle, att
du stannar hemma i dag och ej går ut på jakt, ty I ären alldeles icke
för många, du och Tormod, när femton man komma emot eder, hälst som han,
Tormod, är sårad och för den skull icke vapenför. Och ingen lust har jag
att sända er upp bland jöklarne; nej, hällre mån I hålla er hemma.»
Emellertid kom kvinnan Tordis till höfdingen Torkel Leifsson, som efter
åtskilliga invändningar dock till sist följde henne på eget skepp
tillsammans med tjugo man, ty han ville ej vara henne underlägsen, ifall
de skulle blifva osams.
Grima ägde en vidlyftig stol, å hvars rygg en stor bild af Tor var
utskuren. Om morgonen sade hon:
»Nu vill jag ordna arbetet i dag. Midt på stugogolfvet sätter jag min
stol, och den skall du sitta i, Tormod, när de främmande komma hit. Och
så länge Tordis är här i huset, må du ej resa dig upp ifrån den. Ja, du
må sitta kvar där, om det ock tyckes dig sällsamt, hvad här sker, ty det
skall ej gagna till något att krypa undan i vrårna, om döden ändock är
dig bestämd. Du, Gamle, skall hänga en kittel öfver elden och koka
sälkött däri. Du skall kasta allsköns sopor på elden och se till, att
det ryker duktigt. Själf skall jag sitta i dörren och spinna och taga
emot de främmande.»
De gjorde, som Grima befallte. Då höfdingen Torkel Leifssons och Tordis
skepp styrde mot land, satte Tormod Kolbrunarskald sig på stolen, Gamle
hängde upp kitteln och lade sopor på elden, så att röken rullade omkring
i huset och det blef så tjockt mörker, att man intet kunde se.
Grima satte sig vid tröskeln och spann och sjöng något, som ingen kunde
förstå.
Under tiden lade skeppen i land, och besättningen gick upp till gården.
Grima hälsade på höfdingen Torkel och bad honom stanna där, men han
svarade:
»Tordis från Långonäs är med här i följet; hon är viss på, att hennes
skoggångsman Tormod döljer sig hos dig. Nu är det vår vilje, att du
utlämnar honom, om du vet, hvar han är, ty det kan bekomma dig illa, om
du håller undan en fredlös man för Tordis och hennes son».
»Jag finner det besynnerligt», svarade Grima, »att den tanken kan falla
Tordis in, att jag gömmer en fredlös man för så mäktigt folk som de på
Långonäs, då jag sitter här med bara en enda man i huset.»
»Ja, visst är det underligt», sade Torkel, »men lika fullt skola vi nu
rannsaka gården här.»
»Det skullen I hafva fått», återtog hon, »äfven om I ej haft så mycket
folk med eder. Alltid är det mig en glädje att se dig i mitt hus, men
illa behagar mig Ejnarfjordingarnes våldsamhet och den ödeläggelse, de
tillärna mitt hus.»
»Blott jag och Tordis skola gå in och rannsaka», sade Torkel.
Därpå gingo de in i huset; men länge dröjde de ej därinne, ty husen voro
ej stora, och när de ryckte upp dörren till hvardagsstugan, var denna så
full af rök, att de intet kunde se. Sedan gingo de ut och genomletade
gården.
»Jag kunde icke rätt se, hur det stod till därinne i stugan», sade
Tordis, »för rökens skull, som var där. Nu skola vi gå dit igen och taga
bort luckorna, så att röken kan komma ut och vi kunna se oss omkring en
smula.»
Tordis och hennes son gingo hän till stugan och togo bort luckorna. När
röken drifvit bort, sågo de Grimas stol stå midt på golfvet, och bilden
af Tor med hammaren syntes på ryggstödet; men Tormod Kolbrunarskald sågo
de alls icke till.
»Det finnes ännu hedendom kvar hos Grima», sade Tordis, när de åter
utkommit; »ty jag såg guden Tors bild på hennes stol.»
»Ja, sällan kommer jag till kyrkan», svarade hon, »för att där höra
lärda mäns predikningar, ty jag hafver lång väg dit och icke just mycket
folk här hemma, som kan se till huset. Men ofta när jag ser Tors bild,
som jag kan både bryta itu och bränna, så snart jag det vill, rinner det
mig i sinnet, huru mycket större han är, som hafver skapat jord och
himmel och alla ting, synliga och osynliga, och som gifver lif åt allt
och ingen mäktar öfvervinna.»
»Kan vara, att slikt rinner dig i sinnet», återtog Tordis, »men vore
icke din vän, höfdingen Torkel, här med så många män i sitt följe, så
skulle jag nog ha kunnat krama sanningen ur dig, ty jag är viss om, att
du vet, hvar Tormod gömmer sig.»
»Nu går det, som ordspråket säger», återtog Grima, »att ofta tager den
miste, som måste gissa sig fram, äfvensom, att den alltid af något
hägnas, hvars dödsstund ännu icke är inne. Men du kan behöfva, att goda
andar vaka öfver dig, så att djäfvulen ej får den makt med dig, som du
gärna unnar honom; ty det kan ursäktas, att man stundom gissar miste,
men icke det, att man tviflar på sanningen, då man får den i händerna.»
Därmed skildes de. Tordis och höfdingen Torkel vände åter hem, och
Tormod Kolbrunarskald var räddad. —
* * * * *
En annan af sagorna har att berätta om en _enlevering_, som man söker
företaga med tillhjälp af en trollkvinna, men hvars fullbordande hindras
af en annan trollkunnig person.
Den rike bonden Vemund på Island kom en dag till sin frände Narve och
talade om för honom, att han hade ett giftermål i tankarne, och han bad
Narve vara sin böneman.
Hallstens dotter Tora på gården Höfde var kvinnan, han ville äga.
Men Narve svarade, att den planen säkerligen icke kunde få någon
framgång, ty mön var redan en annans fästekvinna, nämligen bonden Helges
i Årskog.
»Det giftermålet likar mig ändock», förklarade Vemund; »ifall du förmår
skaffa mig henne.»
Sedan foro de, tio man i följet, bort till en kvinna vid namn Isgärd och
togo natthärbärge hos henne. Hon var en ansedd kvinna, synnerligen
trollkunnig, och det är berättadt, att hon var giljaren Vemunds väninna.
Hon gaf det rådet, att de redan nästa dag skulle rida bort till några
båtskjul, som voro resta i närheten af den åtrådda möns fädernegård
Höfde, där hennes bröllop komme att firas.
»Kanhända I i morgon», sade hon, »kunnen få eder något byte, ty då
kommer brudföljet att draga där förbi.»
Nästa dag redo de bort till båtskjulen, såsom hon tillrådt, och höllo
sig dolda där, medan gästerna samlade sig uppe i bröllopsgården.
Bland dem var en vettig och trollkunnig man vid namn Stenfinn, hvilken
var bjuden för att roa de andra.
Det är berättadt, att bruden själf satt i sin frustuga omgifven af många
andra mör, till dess tiden var inne, då kvinnorna skulle infinna sig i
bröllopshallen. Då kom en af huskarlarne för att hämta dem. Han tog
bruden Tora i hand och ledde henne öfver tröskeln, medan de andra
följde.
Men så snart de kommit ut på gården, sänkte sig öfver dem ett sådant
mörker, att de icke kunde se en hand för sig, och huskarlen fick sig i
detsamma ett hårdt slag mellan skuldrorna och ett annat i hufvudet. En
väldig stormby tog fatt i bruden, så att hon i ett enda tag for ned till
det ena båtskjulet.
Då hördes i dess dörr ett högt rop:
»Tagen nu Tora, om det är eder angeläget att få henne, såsom I hafven
sagt!»
Giljaren Vemund och hans män rusade fram. De grepo Tora, och Vemund
satte henne framför sig upp på hästen. Sedan sprungo de andra i sadeln,
och de redo bort med bruden.
Men när de nådde fram till en gård, där en bonde vid namn Gunnsten
bodde, häjdades deras ridt.
Det kom sig af den sluge Stenfinns trolldom inne i bröllopsgården;
hvarom följande förtäljes.
Brudens fader Hallsten fann alltsamman mycket betänkligt, när huskarlen
kom in och berättade för honom, hur han själf erhållit två dryga slag
och bruden blifvit bortfäjad under så svart mörker, att han alls icke
såg, hvarthän hon for.
Hallsten kunde förstå, att mörkret manats fram af trolldom, och han hade
sina skäl att antaga, att bonden Vemund hade sin hand med i detta. Och
hit och dit talade man härom i bröllopsgården.
Då fick man se den trollkunnige Stenfinn sätta sig kapprak upp och
stirra framför sig ned på jorden utan att säga ett ord.
Till sist frågade man honom, om han kände något till, hvad det blifvit
af bruden.
Han svarade, att därom ägde han godt besked, men ingenting ville han
yppa, så vida de ej först förärade honom tre mark i silfver. Strax
förklarade man, att detta vore alldeles icke för mycket begärdt, blott
den vanära kunde aftvås, som träffat huset. Och brudgummen Helge
försäkrade, att det silfver, som gafs åt Stenfinn, kom i goda händer.
Sedan han tagit emot silfret, yttrade han, att mången toge skada af sin
enfald, och vore de samt och synnerligen något klena i förståndet, när
de ej kunde begripa, hvad det blifvit af bruden.
Och nu berättade han, att den trollkunniga Isgärd kommit och svept sitt
fotskinn kring huskarlens hufvud.
»Och däraf kom mörkret och stormvinden, som föste henne ned till
båtskjulet.»
Vidare omtalade han, att kvinnoröfvaren Vemund och hans följe hållit sig
gömda där.
»Och de togo Tora», slöt han, »och redo sin väg med henne. Men nu skall
jag försinka den ridten.»
Därefter steg brudgummen Helge med nitton man till häst, och vid bonden
Gunnstens gård upphunno de Vemund.
Strax blef det strid där i backen, och tre män stupade af Vemunds följe,
två af Helges.
En af gårdens huskarlar, som befann sig ej långt från kampplatsen,
sprang skyndsamt hem och förtalde sin husbonde striden.
Denne begaf sig genast ut för att skilja de kämpande åt. Och sedan han
förklarat, att han skulle bringa rivalen Vemund hjälp, om ej Helge
ögonblickligen förfogade sig dädan med sin fästekvinna, tog denne henne
till sig, red hem och höll sitt bröllop med henne, hvarefter förlikning
åvägabragtes mellan honom och Vemund.
* * * * *
Åtskilliga andra berättelser gifva oss tillfälle att iakttaga, hurusom
de trolldomsöfvande ansågos kunna främja sina konster genom att »gå
motsols» eller genom att intaga de mäst besynnerliga kroppsställningar.
Rörelsen emot solen grundar sig utan allt tvifvel på tillbedjan af denna
himlakropp. Nästan alla folk, som bevarat sina vidskepliga
föreställningar, anse en rörelse »motsols» som olycklig eller
olycksbådande. På Orkenöarna t. ex. skulle mången sjöman än i dag tro,
att det varslade om stora faror, ifall han, i det att han stack ut med
sin båt, händelsevis kom att vrida den i ifrågavarande riktning.
Det berättas, att medan höfdingen Ingemunds båda söner voro som bäst
sysselsatta med ett öfverfall på trollkarlen Rolleif, som fällt deras
fader, fingo de se hans äfven i trolldom välförfarna moder Ljot närma
sig för att gifva sonen hjälp. Hon kom i en underlig skepnad. »Med ena
foten kastad öfver hufvudet och med detta stucket fram mellan benen»,
gick hon »motsols»; och afskyvärda voro hennes ögonkast, ty hon »förvred
ögonen på trolldomsvis».
Då dräpte bröderna skyndsamt Rolleif, innan modern hunnit fram.
»Ja, ja», sade hon; »det var dock nära, att jag fått hämnas min son — I
hafven lyckan med eder, Ingemunds söner!»
Då de frågade, huru hämden skulle ha tillgått, svarade hon, att, om de
blott icke först fått sikte på henne, skulle hon hafva vridit hela
ängden om för dem båda, så att de blifvit galna och lupit ikring som
förvildade djur.
Därefter fällde de äfven henne.
* * * * *
Särskildt oemotståndlig ansågs galdersångernas makt helt naturligt vara,
när säjdmän sjöngo dem.
Sålunda kommo en mörk natt den från Söderöarna stammande säjdmannen
Katkel, hans hustru Grima och deras söner Hallbjörn Slipstensöga och
Stigande fram till den mäktige höfdingen Rut Härjulfssons gård, och som
de menade sig hafva åtskilligt att här taga hämd för, anställde de invid
husen en stor säjd och läto sedan sina trollsånger ljuda.
De innevarande lyssnade och undrade, hvad detta sjungande betydde. Det
var fagert att höra.
Då befallte husbonden Rut, som ensam kände melodierna, att ingen finge
gå ut den natten, och alla skulle de hålla sig så vakna de kunde; då
skulle ingen skada ske.
Men icke desto mindre föll den ene efter den andre i sömn, allt medan
sjungandet därute fortfor.
Rut själf var längst vaken, men till sist somnade också han.
Emellertid fanns det en, som ej alls kunde få någon ro i sömnen. Det var
den tolfårige Kåre, husbondens vackraste son, som han därtill höll
mycket af; honom var det, trolldomen isynnerhet gällde. Till sist sprang
han upp ur sängen, blickade ut i mörkret och gick hän emot säjden.