»Nu vakne du, Angantyr!
Härvar dig väcker,
enda dottern
af dig och Tova.
Gif mig ur högen
härliga svärdet,
som dvärgarne smidde
åt Svaverlame.
»Härvard och Rane,
Hjorvard, Angantyr!
Till er under ekarnas
rötter jag ropar,
väpnad med hjälm
och ljungande svärd,
med sköld och rustning
och skinande spjut.
»Jag menar till mörk
mull I blifvit,
I stridige söner
af starke Arngrim —
om ingen af eder,
Öfuras söner,
med mig vill tala
vid Munarvåg.»
»Härvard och Rane,
Hjorvard, Angantyr!
Må alle I hafva
en sådan håg,
som om I multnaden
därnere i myrhög,
om ej svärdet I lämnen,
som smiddes af Dvalen.
Kostliga vapen
ej vålnader gömme!»
Då hördes Angantyrs stämma ur högen:
»Hvi hör jag dig ropa,
Härvar, min dotter?
Du färdas våldsam
mot fara nu!
Yrande är du,
förutan vett
på villande väg —
du väcker de döde!»
Till sist öppna sig alla högarne, och »det var, som om de alla stode i
ljus låga». Och Angantyr ropar:
»Upp dödsporten sprungit!
Högarne öppnas,
rundt om stränderna
stråla lågor.
Hiskligt därute
är allt att se;
kan du — till skeppen
skynda dig, mö!»
Men Härvar, som fått sin galdersång att värka, släpper icke taget,
förrän svärdet räckes henne ur högen. Hon förklarar:
»Så I ej brännen
bål om natten,
att jag för edra
eldar rädes.
Ungmöns hjärta
icke skälfver,
fast spöke hon ser
stånda i dörr.»
I detta kväde framställes alltså »högboarne» som manade upp ur sin
grafslummer, helt motvilligt, genom själfva galderns makt.
Men det finnes en annan sång, en af pärlorna bland fornsånger, i hvilken
skalden skildrar, huru den döda reser sig utan vånda, ja, gärna upp ur
sin grift och därtill själf sjunger lyckobringande trollsång för den,
som väckt henne.
Denna sång heter _Groas galder_.
Den behandlar samma ämne, som ligger till grund för en af de vackraste
nordiska folkvisorna, den bekanta medeltidsballad, som i det 16:de
århundradet påträffats i Danmark och senare i Sverige, allt i flera
uppteckningar. Det är balladen om den unge Sveidal, som han kallas i den
äldsta danska uppteckningen, eller som han heter i de svenska,
Svedendal, Silfverdal.
Folkvisans innehåll är detta.
Sveidal är af sin stjufmoder förhäxad, så att han älskar den, han ännu
aldrig sett. Han väcker då sin egen döda moder ur grafven och beder
henne om goda råd. Och hon gifver honom goda trolldomsgåfvor: en häst,
som kan löpa på vattnet, en duk, som af sig själf betäckes med de
läckraste rätter, ett svärd, som glänser om natten såsom eld, och ett
skepp, som kan föra honom till kärestans land.
Därpå seglar han åstad och kommer till ett land, där han af en herde får
veta, att just där bor en jungfru, som
ligger med längtan, som brinner i hennes håg,
allt efter den svennen Sveidal, som aldrig hon såg.
Af herden underrättad om jungfruburens försåt, går han dock segrande
fram genom gulldörrarne, hvilkas lås falla i sär, då han närmar sig dem.
Han träder in på gården, där läjonet och hvitbjörnarne, som hålla vakt,
falla honom till fota, och där »linden med sina grenar hon böjer sig ned
till jord». Det visar sig, att herden talat sant, då han sagt: »Och ären
I den rätte herr Sveidal, så mågen I ock fritt gå fram». Så vinner han
jungfrun, »som länge legat i dvala».
Utan tvifvel äga vi i denna medeltidsballad ett urgammalt sagostoff,
hörande till de indogermanska folkens ursprungligaste gemensamhetstid,
en af de många sägner, som gå ut på att skildra kärlekens seger öfver
alla hinder — här dess makt att spränga både grafvens och jungfruburens
bommar, att taga hyllning af naturen och gå oskadd fram mellan vilddjur.
Det är första delen af detta uråldriga sagoämne, Groas galder behandlar,
nämligen: moderns väckande ur grafven och den hjälp, hon gifver sonen
med på färden mot hans mål — att finna den kvinna, han söker.
Det framgår strax af första galdervärsen, att modern Groa redan i lifvet
lofvat sonen hjälp, när han vill kalla på henne.
Värsen, hvilken återgifves i fri öfversättning — liksom de följande —
lyder:
»Vakna, vakna, Groa!
Vak upp, goda kvinna —
vid de dödas dörrar
jag dig väcker nu!
Mins du ej, en gång din son du sade,
att vid kumlet här han dig att söka hade?»
Hon vaknar strax vid sonens sång, och han hör ur grafkammaren hennes
röst:
»Hvilket öde drabbat
sonen min, den ende?
Till hvad ondt är boret
enda barnet mitt,
när din moder, som till mull har blifvit,
så du ropar upp igen till lifvet?»
Och sonen svarar, att den »lömska kvinna, som famnat hans fader»,
stjufmodern, »lagt på hans skuldror ett svårhandterligt öde». Hon har
häxat honom till att leta upp en ungmö, vid namn Mänglad, den
»smyckeglada», som han icke känner vägen till. Modern svarar:
»Långa färdevägar
gå till fjärran målet —
långt hos männen gånga
lidelserna ock...»
hvarpå hon förklarar, att om han blott själf bidar en lycklig utgång af
saken, skall nog nornan leda händelserna i deras rätta fåra. Men då
utbrister sonen:
»Sjung mig galdersånger,
dem, som goda äro!
Med din makt, o moder,
hjälpe du din son!
Utan dig som värn invid min sida
vandrar hjälplös jag på vägar vida.»
Då sjunger modern honom goda galdrar, nio skyddande lyckosånger, som
kunna bärga honom fram öfver alla hinder. Den första innehåller ett råd,
ärnadt att gifva den missmodige ynglingen tillförsikt till egna krafter.
»Från din skuldra skaka
allt, som skadligt trycker,
strax från dina axlar
rist det tunga hän!
Icke, son, du trösta må på andra,
ledd blott af dig själf, må fram du vandra!»
Därpå följa de andra, egentliga galdersångerna med löfte om underbar
kraft och frälsning.
Deras innehåll är detta:
»Vandrar han glädjelös sina stigar fram och ser han hån och ondt framför
sig, skola goda fylgjor ledsaga honom; brusande floder skola sänka sina
svall för honom; lurande fienders håg skall vändas till fridsamhet; är
han fjättrad, så skola länkarne kring hans lemmar springa sönder; på
hafvet skola vind och vågor lystra honom och gifva honom en fredlig
färd; i frost på de höga fjällen skall lifsvärmen icke dö i hans leder,
i töcknig natt skall icke en spökande kvinnohamn skada honom.»
Och modern slutar sina galdrar med dessa ord:
»Ingen väg du vandre,
där olyckor lura,
hinder dig ej hämme!
Här i kumlets djup
har jag stått och galdersång jag sjungit —
lyckosång har för ditt öra klungit.
Tag nu med på färden
orden från din moder,
låt, o son, dem alla
i ditt bröst få bo!
Ymnig lycka skall emot dig strömma,
om du mina ord ej går att glömma.»
En annan fornsång, sången om Fjölsvinn, som motsvarar medeltidsvisans
senare del men icke hör till ifrågavarande ämne, skildrar sedan, huru
Groas son omsider finner den ungmö, efter hvilken längtan ingifvits
honom.
I förbigående må nämnas, att Viktor Rydberg framlagt skäl för, att det
är Od, kärleksgudinnan Fröjas frälsare ur jättevåld och blifvande make,
som enligt dessa sånger letar efter henne och finner henne.
Ännu en märklig galdersång, om hvilken det uttryckligen säges, att den
verkat i samband med trolldomsrunor, må omtalas, den s. k. _Buslas bön_.
I en rätt sent författad romantisk saga vill en kvinna Busla genom
galder tvinga en konung Ring att befria två unga hjältar från det straff
för dråp, som han pålagt dem, den ene hans egen son, den andre dennes
fosterbroder.
Äfven denna galdersång är synnerligen poetisk; och sagoförfattaren låter
därtill förstå, att den utgjort ett på hans tid gammalt, vida
namnkunnigt kväde. Med visshet stammar det emellertid från hednisk tid.
Efter en inledningsstrof, hvari kungen tuktas för sitt egensinne att
vilja dräpa sin egen son, fortsätter den gamla kvinnan sången så:
»Hör Buslas bön!
Fort är den sjungen,
och vida den höres —
all världen öfver,
mäktig för alla,
som lyssna till den,
värst dock för honom,
jag vänder den mot!»
Sedan önskas allehanda olyckor öfver den gensträfvige konungen.
Återgifvet på prosa, heter det:
»Till hans skada måtte alla lyckobringande vättar i världen fara vill,
måtte alla olyckor ske, fjällen skälfva, oväder komma och världen darra.
Huggormar måtte stinga den kungens hjärta — han skall icke höra med
öronen, ur hans hufvud skola ögonen träda ut! Seglar han på sjö, skola
seglen slitas, skoten brista och rodret rämna löst! Rider han, skola
hästarne varda kollriga, och rida skall han om och om igen den samma
väg! I bädden skall han ligga som på brinnande kol. I sitt eget högsäte,
i sin egen hall skall han sitta så osäker som på ett sjudande hafs
böljor — all kärleks gamman vare honom fjärran! Allt, allt detta drabbe
mångfaldt honom, om han ej från straff friar sin son Herröd och Bose,
fosterbrodern!»
Då konungen ändock ej vill gifva efter, fortfar kvinnan att kväda den
andra tredjedelen af bönen, och, tillägger sagoförfattaren, »skyr jag
att nedskrifva den».
När konungen härefter känner sig manad att skona sonen men ej dennes
fosterbroder, förklarar kvinnan:
»Så skall jag taga ett bättre tag i dig.»
Och nu heter det, »begynner hon ett kväde, som kallas Syrpas värser och
hvari den starkaste galder ligger och som man icke töres kväda, sedan
solen gått ned.»
I sagan anföres emellertid den sista värsen, hvari kvinnan uttalar den
hotelsen, att nu »skola sex svenner komma», och »dessa», tillägger hon,
»skola bedja det värsta öfver konungens hufvud, om han ej låter _bägge_
hjältarne Herröd och Bose gå strafflösa».
Hvad hon härmed syftar, visas af en lång rad _runor_, som stå skrifna
efter kvädets sista strof. Det är sex olika runor, uppställda hvar för
sig i kolonner, sex i hvarje.
Denna magiska runskara är det, som skall bringa det att värka, som
finnes uttaladt i galdersången Buslas bön. Nu måste konungen gifva
efter, och de unge hjältarne blifva räddade.
En galdersång med runor synes alltså ha varit ansedd såsom
oemotståndlig.
Detta framgår äfven tydligt i berättelsen om den förut omtalade
isländske skoggångsmannen Grette Åsmundsson, som gjorde bönderna i
Skagafjorden så stort förfång.
För att oskadliggöra honom förmådde man en galderkunnig kvinna att på en
trästock rista runor, medan hon öfver dem frammumlade en trollsång.
Sedan kastade hon stocken i hafvet, och den dref — emot vinden — hän
till den svåråtkomliga ö, der den farlige skoggångsmannen tagit sin
tillflykt.
Så mäktiga voro sången och runorna tillsammans, att när Grette fann
stocken och ville hugga den sönder, bet icke yxan på den utan slant åt
sidan och högg i hans knä ett sår, som omsider gjorde sitt till, att han
fick döden.
[Illustration]
Magiska operationer och säjd.
Förutom af runor och galdrar begagnade sig norboarne vid trolldom äfven
af magiska operationer och säjd.
Trollmat och trolldryck omtalas i den bekanta Völsungasagan.
Den unge Guttorm upphetsas till mordet på sin svåger Sigurd Fafnesbane
genom den allt annat än smakliga trollföda, som hans bröder lockade
honom att intaga och som bestod af stekt och ruttnad orm samt ulfvakött
och många andra förhäxade oting, nedlagda i öl.
Och Sigurds maka Gudrun glömde all förbittring och all sorg öfver hans
död genom »en svekfull dryck», som man räckte henne och som var brygd
sålunda:
»I ölet var mycket ondt samladt — blad af allsköns träd och brända
ekollon, härdens sot och offerdjurens inälfvor och kokt svinlefver; ty
detta döfvar hatet.»
Af skalden Kormaks saga få vi veta, huru en magisk operation i
värkligheten kunde taga sig ut, äfven om den förefaller oss obegriplig.
En trollkvinna hade, för att hämnas på skalden, öfvat sådan säjd, att
han och hans älskade, den sköna Stengärd, aldrig kunde få hvarandra,
eller som han själf uttrycker det i en strof:
»Häxan, den trollstarka, säjdat
bort från min lefnad all lycka:
skalden fick Stengärd ej smycka;
sällhet, som nalkats, hon häjdat.»
Stengärd äktade sedan en annan skald, Torvald Tinten, hvilket ledde till
stor oenighet mellan denne och Kormak. Slutet blef, att Kormak och en af
Torvalds bröder utmanade hvarandra till holmgång. Men innan denna hölls,
blef det sagdt skalden, att den säkert ej komme att aflöpa ärligt, ty
motståndaren skulle komma att bruka trolldomskonster, hvarför det vore
bäst, att han själf gjorde detsamma.
»Sådant behagar mig icke», svarade han visserligen, men han begaf sig
dock till spåkvinnan Tordis, som lofvade att taga sig af honom, ifall
han ville stanna i hennes hus öfver natten. Sedan berättar sagan
följande:
»Han vaknade, i det han kände en hand lätt trefva under täcket uppe vid
hans hufvud.
»Då han frågade, hvem där var, smög sig någon bort och försvann ut
igenom dörren.
»Kormak for efter och såg, att det var Tordis.
»Hon stod då på det ställe, där striden nästa dag skulle utkämpas, och
en gås stack fram under hennes kappa.
»Han sporde henne, hvad nu skulle ske.
»Hon satte gåsen ned och sade:
»Hvarför kan du då icke hålla dig lugn?»
»Då gick han in och lade sig, men han höll sig vaken för att se, hvad
hon tog sig för.
»Tre gånger kom hon tillbaka, och hvarje gång såg han hennes
ansträngningar.
»När han sista gången följde ut efter henne, såg han, att hon slaktat
två gäss och låtit blodet rinna samman i en bolle. Hon höll i den tredje
gåsen och ärnade sticka också den.
»Hvarför mödar du dig så där, kära mor?» sporde han.
»Det sannar sig, Kormak», svarade hon, »att det icke är så lätt att
gifva dig hjälp. Nu hade jag tänkt att förgöra det onda öde, som genom
trolldom är lagdt på dig och Stengärd. I haden fått hvarandra, ifall jag
kommit att sticka den tredje gåsen, utan att någon vetat om det.»