Runor och galdrar.
Den förut omnämde isländske skalden och vikingen Egil Skalle-Grimsson
gästade i det tionde århundradet en bonde i Värmland. Då skalden satt
med sina män till bords, fick han se, att en kvinna låg sjuk borta på
gafvelbänken. »Hon smärtades svårt», heter det. Bonden, hennes fader,
meddelade då, att hon länge varit sjuk.
»Det är ett ihängset ondt», sade han, »ingen natt får hon sömn. Det är,
som om hon vore förhäxad.»
»Har man pröfvat något som bot för hennes sjukdom?» frågade skalden.
»Runor hafva ristats», svarade fadern, »det var en bondeson här i
närheten, som det gjorde. Men sedan vardt det vida värre. Kan du göra
något för en sådan ohälsa?»
»Måhända», svarade Egil, »blir hon icke sämre, om jag ser en smula om
henne.»
När han var mätt, gick han bort, där kvinnan låg, och talade med henne.
Han befallte sedan, att man skulle lyfta bort henne ifrån bänken. Det
gjordes. Han undersökte liggstället och fann en hvalfiskbard, på hvilken
kvinnan legat, och på den voro runor ristade. Han läste dem; och strax
tog han upp sin knif, täljde bort dem och kastade sedan de
fiskbenflisor, hvarpå de sutto, in i spiselelden. Hela hvalfiskbarden
brände han också upp. Därpå kvad han:
»Ej man runor riste,
om man ej dem reder!
Mången vådligt villad
vardt af dunkla stafvar:
tio mörka tecken
täljda skifvan gömde.
Det har kval och kvidan
kvinnan länge vållat.»
Sedan ristade han på ett nytt fiskben nya runor och lade det under
bäddens kudde, hvarå kvinnan därefter hvilade.
»Då förekom det henne», säger sagan, »som om hon vaknade upp af en sömn,
och hon sade sig vara frisk, fastän krafterna ej voro stora. Och hennes
fader och moder blefvo öfvermåttan glada, och de bjödo Egil njuta den
gästvänskap, han äskade.»
Af denna lilla berättelse framgår synnerligen tydligt de forntida
nordboarnes uppfattning af _runorna_ och den makt, som ansågs bo i dem.
Bondesonen, som måhända haft för afsikt att rista kärleksrunor på
fiskbensskifvan, hade emellertid såsom oskicklig i runkunskapen ej
ristat de för ändamålet rätta runorna. Först när den runkunnige skaldens
rätta läkedomsrunor värkat, blef hon frisk.
Detta, som för nutiden endast ter sig såsom skrock och vidskepelse, stod
för våra förfäder i det närmaste samband med hvad de höllo för lifvets
högsta visdom.
Odin själf blef _allvis_, först sedan han gjort sig runkunnig. Af honom
äro runorna uppfunna; det heter i Havamal:
»Runor skall du finna,
rätt tydda stafvar,
mycket stora stafvar,
mycket starka stafvar,
som mäktige talarn tecknat,
som rådande makter ristat
och yppersta Åsen rest.»
Runorna ansågos ej som rent yttre tecken utan såsom mystiska, med
inneboende kraft.
Då man förmådde åt ett begrepps, en saks benämning gifva en yttre form
medels vissa af dessa runor, och man med dem äfven kunde gifva uttryck
åt det man ville, att detta begrepp, denna sak skulle värka, ansåg man
sig ha så införlifvat dessa senare med sig själf, att man hade full makt
öfver dem.
När skalden Egil skar in de rätta runor, som särskildt bjödo hälsa, blef
sjukdomen vanmäktig.
Hvad man med dessa runor för öfrigt ansåg sig kunna åstadkomma, är
omtaladt i en af Eddans sånger, där valkyrjan Segerdrifva gifver Sigurd
Fafnesbane undervisning i deras bruk.
»Segerrunor du läre,
om du segra vill;
rista dem på svärdets hjalte,
några vid udden,
några vid äggen,
och nämn två gånger 'Ty'.
»Ölrunor du läre,
om en annans hustru,
som du tror, skall blifva dig trogen;
rista dem på hornet
och på handens rygg,
märk nageln din med 'Nöd'.
»Hjälprunor du läre,
om hjälpa du vill
från fostret födande kvinna;
rista dem på handlof
och rundt kring leden,
bed om dugande disers hägn!
»Lär bränningsrunor,
om bärga du vill
segelhästen på hafvet;
rista dem på stammen
och på styrbladet,
bränn in dem med eld i åran!
Hur bränning bryter
och bölja svartnar,
hinner du då hamn från hafvet.
»Stjälkrunor du läre,
om sjuka du vill bota
och kunna för sår sörja;
i barken du dem riste
rundt om stammen,
hvars löfstjälkar åt öster luta!
»Målrunor du läre,
att ingen skall mäkta
sin sorg med svek dig gälda!
Dem må du sno,
dem må du snärja,
dem alla må du samman sätta,
när mäktige män
mötas på ting
och fara att dom fälla.
»Hugrunor du läre,
om högre än andra
du vill i visdom vara!»
Det var alltså, öfverhufvud taget, i lifvets viktigare förhållanden, man
trodde sig kunna hjälpa både sig själf och andra genom att använda denna
trolldom med runor.
Det samma gäller om _galdrarne_ eller trollsångerna, hvilka likaledes
ansågos härstamma ifrån Odin.
Af den utförliga skildring, som i Havamal lämnas af dessa trollsånger,
må de mäst upplysande stroferna här meddelas. Det är Oden själf, som
talar.
»Sånger jag kan,
som ej konungen vet,
som ingen i världen vet.
Den första heter hjälp,
och hjälpa den kan
för sorg och för sot
och för smärtor alla.
»Den andra, jag sjunger,
de öfva borde,
som vilja läkare varda.
»Den tredje jag sjunger,
om mig tarfvas att få
fjättrar åt fiender mina:
äggarne deras
döfvar jag,
att hvarken slag eller slughet bita.
»Den fjärde jag sjunger,
om fängslat man har
med länkar lemmarne mina.
Då sjunger jag galdern,
att fri jag gångar,
från fötterna länkarne falla,
från händerna bort far bojan.
»Den femte jag sjunger,
om fiendespjutet
jag ser mot min fylking fara:
hur häftigt det flyger,
jag häjdar det dock,
jag binder det med min blick.
»Den sjunde jag sjunger,
om salen jag ser
brinna kring bänkade kämpar:
så bredt han ej brinner,
att ej bärga jag mäktar —
slik galder kväda jag kan.
»Den nionde jag sjunger,
om jag söker med nöd
bärga min båt på bölja:
då hämmar jag å vågen
vindens gång
och stillar den stormande sjön.
»Den tionde jag sjunger,
om jag trollkvinnor ser
lömskt genom luften fara:
strax jag det vållar,
att vilse de fara
ut ur sin hamn, ur sin håg.
»Den sextonde sjunger jag,
när älskog jag söker
och jag ungmöns vilja vill vinna.
Den hvitarmades tankar
lockar jag till mig,
att helt hon mig skänker sin håg.» —
Vi hafva härmed fått veta, hvad man menade sig kunna uträtta med dessa
magiska tecken och sånger, och skola nu se till, hvad fornkällorna kunna
lära oss om deras praktiska användning, samt hurudana dessa i Havamal
omnämda galdersånger i själfva värket varit beskaffade.
Det är tyvärr ej mycket, vi af källorna få veta om själfva bruket af
runor och galdrar.
Visserligen förekommer det ideligen tal om trolldom, men mycket sällan
säges det, _huru_ denna utöfvas, eller hvilken metod man i de särskilda
fallen använder, och ännu mera sällan lämnas någon beskrifning på
detaljerna.
Användningen af runorna ensamt, utan galdrar, är sällsynt. Ett exempel
gifves oss i den nyssnämda berättelsen om den isländske skaldens besök i
den värmländska bondstugan. Ett annat erbjudes i Fritjofs fader Torsten
Vikingssons saga, där kungadottern Oluf bringas att ändra ett en gång
fattadt beslut därigenom, att en kafle, ett runsiradt stycke trä, blir i
det afgörande ögonblicket kastadt i hennes sköte. Men om själfva
inskriften säges intet.
Troligt är emellertid, att trollrunorna endast varit de allmänna
runtecknen, framställda i synnerligen förvridna former. I en af sagorna
heter det nämligen om en trolldryck:
»Det fanns inne i hornet allsköns runor, ristade och rödfärgade, dem jag
ej tyda kunde: Haddingars lands långa ödlor, oskurna ax och många djurs
slingringar.» —
Ofta nyttjas runor däremot i förening med galdrar. Äfven härom finnes i
Egil Skalle-Grimssons saga en upplysande berättelse.
Då Egil var på ett gästabud tillsammans med konung Erik Blodyx'
trollkunniga gemål Gunhild, drack han i botten hvarenda bräddad bägare,
som bjöds honom, och han drack ur grannens äfven, samtidigt med att han
lät sina skarpa speglosor hagla öfver ställets värd, en man vid namn
Bård.
Då gick denne fram till drottningen och sade, att där var en gäst, som
skämde ut dem: han drack aldrig så, att han icke sade sig törsta.
Drottningen och Bård blandade då hemligen gift i drycken och läto den
sedan föras in. Bård signade bägaren och gaf den åt tärnan, som bar
ikring ölet.
Hon bragte Egil den och bad honom dricka.
Han tog emot hornet, men som han misstänkte dess innehåll, tog han fram
sin knif och stack sig i handen, hvarpå han ristade runor på hornet och
stänkte blod på dem. Så kvad han:
»Ristom runor på hornet,
rodne hvar staf i blodet!
mumlom kraftord, medan
munnen vid randen dröjer:
lustigt dricka vi drycken,
däjan, den glada, oss räckte;
veta vi vilja, hur ölet
värkar, som Bård oss signat.
Då han kvädit detta, brast hornet sönder, och drycken flöt ned i
golfhalmen.
Denna strof, som skalden här improviserar, visar sig alltså vara en
värkande galdersång. Dess senare hälft, som han frammumlar öfver de på
hornet ristade, blodbestänkta runorna, innehåller en indirekt uppfordran
till den misstänkta drycken att röja sin sanna natur; och denna röjes.
I dylika poetiska tilltal till de liflösa tingen, framställda, liksom om
dessa voro lefvande väsen, tyckas de gamles galdrar hafva bestått.
Detta blifver nästan med klara ord utsagdt i en annan sagoepisod.
Den store kämpen Ketil Häng hade blifvit utfordrad till holmgång af
vikingakonungen Tramar, som af Oden fått den gåfvan, att intet järn bet
på honom. Det svärdet, som Ketil nyttjade i tvekampen, bar namnet
Dragvandel. Så heter det i sagan:
»Det tillkom den, som var utmanad, att hugga först, och Ketil högg
Tramar på skuldran; men han stod lugn för hugget, ty svärdet bet icke på
honom. Dock vacklade han åt sidan, enär hugget föll tungt. Därefter högg
Ketil honom på den andra skuldran, men ännu bet svärdet icke.
Då kvad Ketil:
»Dragvandel, du slöas!
Slappande trolldom,
klinga, dig möter —
du mäktar ej bita!
Icke jag trott,
din ägg skulle stötas
från giftiga skuldror,
om ock Oden gaf giftet.»
Och han kvad åter:
»Hur är det, Dragvandel?
Hvi är slö du vorden?
Hur än jag hugger,
ej hårdt du biter;
förr du ej skälft
i sköldegny!»
Då kvad Framar:
»Skälfver nu gubbens
skägg, när svärdet
sviker den karske —
till kamp han det äggar!»
Och Ketil återtog:
»Ej törs du oss ägga;
kamptröga karlar
månde till stora
hugg mig ej mana.
Bit nu, Dragvandel,
eller du briste!
Lyckan, den goda,
lämnat oss bägge.
Dock skall en tredje
gång den ej svika.»
Om en stund fortsatte han:
»Ej fara det finnes,
förr'n Dragvandel brister!
Tre gånger det svärdet
sviker oss ej.»
»Då vände han svärdet i handen och höll dess andra ägg fram. Kung Framar
stod lugn, då svärdet träffade honom tvärs öfver skuldran. Det stannade
ej förrän vid höften, så att den ena sidan fläktes helt från kroppen. Då
dog kung Framar.»
Här uppfordrar alltså Ketil Häng med klara ord svärdet Dragvandel att
bita, och motståndaren säger också uttryckligen om honom, att han äggar
svärdet till kamp. Då nu dessa Ketils till värser formade ord värkligen
leda till det önskade resultatet, så att vapnet till sist, och det med
kraft, biter på den förtrollade motkämpen, så kunna de ej uppfattas
annat än som en galdersång.
Det synes därför höjdt öfver allt tvifvel, att galdersångerna oftast
och, så att säga, i hvardagslag varit dylika poetiska, af den
tillfälliga stämningen inspirerade upprop till de liflösa tingen.
De hafva alltså i allmänhet ej utgjorts af bestämda, en gång för alla
gifna trollformler.
Och när någon gång äfven dylika uttalas, visa till och med de sig vara
tydligen riktade mot tingen själfva.
Något hänvändande till andar eller besvärjande af sådana förekommer
icke.
När den mäktige trollkarlen Svan i Björnfjorden vill beskydda en man mot
de fiender, som söka efter honom, går han med honom utanför huset, tager
ett getskinn och viftar därmed öfver sitt hufvud, utropande:
»Varde tjocka och skrämsel och under — stora för alla dem, som efter dig
leta!»
Härigenom uppkom »en så tät och förmörkande dimma, att förföljarne i
förvirringen föllo af hästarne och famlade kring, några i en sumpmark,
andra i skogen, där de höllo på att bryta ben och armar»; hvarefter de
måste återvända hem med oförrättadt ärende.
Allt ådagalägger således, att man har tänkt sig runor och galdrar
riktade icke mot dämoner, utan mot själfva tingens natur. —
Men ej blott mot de liflösa tingen utan äfven mot de döde kunde
galdrarne vändas. Med dem kunde dessa kvädas upp ur sina grafvar, ja,
någon gång så, att de i sin ordning sjöngo galder för den väckande.
För tvänne galdersånger af detta slag vilja vi redogöra, enär de bäst
visa, hvilken underbart hög stämning och hvilket poetiskt djup sådana
sånger kunde besitta.
Den ena är den, hvarmed _sköldmön Hervar_ i Hervarsagan på Samsö manar
upp ur grafven sin fader Angantyr för att af honom erhålla svärdet
Tyrfing, som han har med sig därnere.
Denna sång låter den namnlöse skalden sköldmön kväda i den kända,
majestätiska scenen, då ute på ön, efter solens nedgång, eldar låga upp
ur högarna, i hvilka hennes fader och hans bröder jämte deras fallne män
hvila, sedan de stupat i striden mot Hjalmar den hugfulle och Orvar Odd.
»Hon ser eldarne fladdra, men framåt går hon utan att rädas. Hon trampar
flammorna, som vore de rök, till dess hon når bärsärkarnes hög.»
Först ropar hon fadern vid namn, sedan dem alla, till dess den förre
omsider öfverväldigas af galdersången och reser sig motvilligt upp ur
högen.