_om tjuren Brandkrosse_
omtalas en annan nordisk bärgkung, som visserligen visar sig tjufaktig
och dolsk mot människan, men som till sist dock, när man väl lyckats få
tag i honom, är mycket mån om att på ett fullt tillfredsställande sätt
godtgöra, hvad han förbrutit.
Bonden Grim på Island hade en tjur, lyder sägnen, som hette Brandkrosse
och som han satte ett mycket stort värde på. Han gaf den mjölk hela året
om, och i tio år hade han ägt den.
En vacker sommar, när höt stod stackadt rundt om husen, hände det sig,
att tjuren började visa sig besynnerlig. Den sprang ut och in, och
stackarne kastade den omkull. Man sökte gripa den men lyckades ej, och
den vardt dess mer rasande, ju flera som kommo till.
Omsider sprängde han i väg rakt ut till Yttre Krossavik, kastade sig i
vattnet och sam ut i hafvet, så långt man kunde ögna den ifrån land.
Det gick bonden Grim djupt till sinnes, att hans älsklingsdjur
försvunnit. Han blef slö och njöt föga mat och sömn.
Förgäfves sökte hans broder Torsten trösta honom; och då intet annat
halp, föreslog denne, att de tillsammans skulle göra en utlandsfärd, på
det att broderns sinne måtte lättas.
Så lämnade de Island. Skeppet var lastadt med skinnvaror, och de landade
vid Trondhjem.
Där kom en man till dem, som kallade sig Karlshöfde, och ville ha
tjugofyra skinnpälsar för sin herres, bonden Getes, räkning. Dem fick
han mot löfte, att de i stället skulle få mjöl.
Karlshöfde gjorde ett bylte af skinnen, kastade det på ryggen och ilade
bort.
När bröderna sedermera ej hörde något af mjölet, beslöto de att söka upp
Gete, gäldenären.
De drogo upp längs alla dalar, frågade efter honom, hvart de kommo, men
ingen kände något till honom.
Slutligen funno de i en aflägsen dal en gammal man. När icke häller
denne kunde lämna något besked om den eftersökte, sporde de honom, om
han ej kände något ortnamn, hvari namnet Gete ingick, och de fingo då
veta, att inne mellan bärgen reste sig några klippmurar, som kallades
Getehamrarne.
Dit foro de och funno en klipphåla, som de trädde in i.
När de gått en stund i mörker, fingo de se en eld flamma långt inne i
hålan, och vid elden satt en man, i hvilken de igenkände en gammal
bekant — Karlshöfde, han, som sprungit sin kos med skinnen.
Han for upp emot dem, bjöd dem välkomna och tog emot deras ytterkläder
för att förvara dem.
Så satte de sig ned vid eldskenet, och som de sågo sig omkring, förekom
det dem, som om Grims försvunna tjur Brandkrosse stod där lifslefvande
inne under bärgväggen.
Då bad Karlshöfde dem stiga längre in — in i själfva hallen.
Där sutto män på de väggfasta bänkarne, och de igenkände på dem sina
skinnpälsar. I högsätet satt en man, klädd i röd päls. Han var stor och
ståtlig att se.
Vänligt hälsade han dem och bad dem stanna där, så länge de ville;
hvarefter han anvisade dem plats vid sin sida.
Det var kung Gete.
Sedan blefvo de rikligt undfägnade med mat och goda dryckesvaror.
Vid Getes andra sida sutto två sköna kvinnor, hans hustru och hans
dotter.
Men snart visade sig Grim inbunden och förstämd. Detta märkte kung Gete,
och han sade:
»Jag hafver en sak att godtgöra, Grim. Det var jag, som sände min träl
Karlshöfde efter ditt älsklingsdjur Brandkrosse, den bästa tjur, som
fanns på hela Island. Och när du första kvällen här tyckte dig se den,
var det allenast dess hud, som stod uppstoppad med mjöl. Huden och
mjölet vill jag nu gifva dig som vederlag för djuret, sådant det var i
lefvande lifvet. Tillika har det förekommit mig, som om du mera än
tillfälligtvis haft dina ögon fästa på min dotter Droplög, som här ler
vid min sida. Och står din håg till henne, så skall jag nog gifva dig
henne till äkta, och god hemgift följer, ifall du vill taga henne med
dig hem till Island. På mödernesida är hon välboren, och på fädernesida
är hon icke häller kommen af småfolk.»
Detta förslag tilltalade Grim, och ett präktigt bröllopsgille hölls i
kung Getes bärgasal.
Snart uppstod god kärlek mellan de nygifta, och Grim var nu mycket nöjd
med sin ställning.
En dag, då det led fram mot våren, sporde kung Gete Grim, hvad han nu
tänkte taga sig före, och denne svarade, att han ville fara hem till
Island lika gärna, som han ville lefva.
Då bad Gete bröderna köpa sig ett skepp; pänningar skulle icke fattas
Grim och hans husfru.
Så gjorde man allt färdigt till afresan. Vid afskedet växlades många
goda ord, och trälen Karlshofde kom ned till skeppet, bärande
Brandkrosses hud, fylld med mjöl, och han lade den försiktigt ned, där
plats anvisades.
Strax därefter kom han åter ned med nytt mjöl; det var vederlaget för
skinnpälsarne; och tredje gången kom han med tvänne kistor, af hvilka
den ena var fylld med husfrun Droplögs kläder och smycken och den andra
med hennes hemgift, som bestod af guld, silfver och kostliga klenoder.
Bröderna och bärgakungens dotter hade en lyckosam färd öfver hafvet och
de landade vid Inre Krossaviken på Island. Där fördes den uppstoppade
tjuren Brandkrosse i land; och efter den ha de båda vikarne fått sitt
namn.
Båda bröderna lefde sedan lyckligt som dugande bönder.
Droplög var en driftig och tystlåten kvinna, hjälpsam, trofast mot sina
vänner, men storslagen och oböjlig, när det blef gjordt henne emot. Grym
var hon mot sina fiender.
Hon blef stammoder till de fräjdade Droplögssönerna, om hvilka en saga
finnes, men hon blef ej gammal; och från den dag, hon dog, kände Grim
sig föga glad. —
* * * * *