_Dofrejätten i Norge._
Fylkeskonungen Halfdan den svarte kom underfund med, att mycket goda
klenoder esomoftast försvunno från hans »gullhus», det skrin, hvari de
förvarades.
Då blef konungen betänksam, ty han antog, att den tjufven skulle komma
ännu oftare; och han ställde därför med klok list så till, att enhvar,
som ginge in till skrinet för att därur taga guld, måste stanna kvar och
bida sin tid. Och som han kunde förstå, att den, som höll på med dessa
ogärningar, var både stor och stark, lät han smida sig ett både stort
och starkt fotjärn samt sno sig de säkraste länkar af bly.
När man sedan tidigt en morgon såg efter »gullhuset», inträffade det,
att man därinvid fann en ansenlig jätte.
Detta troll var både digert och högrest.
Men som icke mindre än sextio man kastade sig öfver honom, kom han till
sist i järn, och de bundo hans händer med blylänkarne.
Denna behandling tog han lugnt.
Då konung Halfdan sporde honom efter namnet, sade han sig heta Dofre,
och han hade hemma i det fjäll, som bar hans namn.
Därpå frågade kungen, om han värkligen stulit hans guld.
»Nog är det sannt», sade han och bad om nåd. Han erbjöd sig till och med
att ersätta det stulna med dess tredubbla värde.
Men konung Halfdan förklarade, att han aldrig skulle få någon nåd, utan
fjättrad skulle han invänta den stund, då ting komme att sättas och han
därå skulle dömas till den nesligaste död.
Han förbjöd strängt enhvar att bringa denne jätte någon hjälp eller
gifva honom mat. Den, som det gjorde, skulle mista intet mindre än sitt
lif.
Därpå gick konungen ifrån Dofrejätten, som satt där ensam och fjättrad
kvar.
Kort därefter kom konungens son Harald, sedermera konung Harald
hårfager, hem och fick höra hvad som timat och hvad hans fader sagt. Då
visste han, att det till intet skulle tjäna att bedja för Dofre.
Harald var då endast fem år gammal.
När han kom till kammaren, hvari Dofre satt bunden, syntes denne
nedtryckt af sorg.
»Du har det icke rätt godt», sade gossen; »vill du kanske få lifvet till
skänks af mig?»
»Med tanke på din faders ord», svarade han, »vet jag ej riktigt, om jag
kan taga emot den gåfvan och därmed kasta dig i sådan fara.»
»Hvad behöfver du sörja för det?» återtog Harald.
Han drog ett kortsvärd, som han fått som gåfva af en trollkunnig finne
och som var ett härligt vapen. Med det högg han järnet och blylänkarne
af Dofre.
När denne sålunda kom loss, tackade han gossen för lifvets gåfva; och
sedan höll han ej länge på med att binda sina skor.
»Han lade svansen på ryggen», berättas det, »och satte i väg bort, så
att man såg hvarken väder eller rök af honom.»
Strax därefter saknades Dofre, och då konungen sporde, hvem som var
skyldig till detta dåd, förklarade pilten själf, att han löst jätten. Då
vardt kung Halfdan så svårt förbittrad, att han jagade bort sonen; någon
lust att dräpa honom hade han icke.
Och han hotade att låta enhvar, som komme Harald till hjälp, få hårdt
umgälla detta.
Han bad sonen söka sin hjälp hos Dofre troll.
Därpå vankade Harald ut i mark och skog. Och han låg ute i flera nätter.
Så stod han på den sjätte dagen ensam å en öppen plats i skogen, mycket
medtagen af törst och hunger. Och han såg en stor och stark man närma
sig. Han kände igen Dofre troll.
»Nu har du det icke häller rätt godt», sade denne; »och kan man säga,
att du mäst för min skull hafver det så — vill du nu följa mig hem till
min boning?»
Den lille Harald jakade, och jätten tog honom upp i famnen och gick med
raska steg bort med honom till en bärgsklyfta.
När han trädde dit in, hukade han sig ej tillräckligt långt ned; hvadan
han kom att köra pilten, som satt på hans arm, så hårdt upp mot
hällebärget, att han föll i vanmakt.
Dofre tyckte sig hafva gjort mycket illa, ifall han dräpt gossen, och
det grep honom så djupt, att han storgrät.
Men bäst som han af smärta förvred dragen och skakade på hufvudet,
kvicknade Harald till. Då han såg upp mot Dofregubben, syntes denne
honom mycket märklig, i det han gråtande bredde ut mungiporna och
spärrade upp ögonen.
»Sant är det dock att säga, fosterfader min», sade svennen, »att ej
mången är fager, när han gråter, ty nu är du mycket ful att se, och du
är stor i ansiktet. Men var glad, ty mig fattas intet.»
Då gladdes Dofre, och han satte pilten ned i sin klippboning.
Harald stannade där i fem år, och aldrig saknade han där, hvad han
behöfde.
Ja, Dofre älskade honom så mycket, att han aldrig nändes säga honom
emot. Han gaf honom allsköns kunskaper och vande honom vid idrotter. Och
Harald växte till och vardt allt starkare.
Det är berättadt, att Dofre en dag sade till honom:
»Nu tycker jag mig hafva lönat dig rätt, för det du skänkte mig mitt
lif, ty jag hafver höjt dig till konungamakten: din fader är död, och
jag var ej långt ifrån honom, när han dog. Nu skall du fara hem och taga
emot hans rike. Och lägger jag dig på hjärtat, att du ej låter skära
ditt hår eller dina naglar, förrän du varder envåldskonung öfver allt
Norge. Jag skall vara din hjälpare, och när dig skall jag vara i
striderna. Däraf skall du få gagn; jag varder farlig för dina fiender,
enär jag ej blifver lätt att se. Lef nu väl och lyckosamt! Gånge dig
allt till heder och lycka, till ära och sällhet, fastän du varit här
nere hos mig!»
När Harald återkom hem, vardt han tagen till konung öfver de fylken, som
varit hans faders. Sina män förtalde han, hvar han vistats under dessa
fem år, och vardt han kallad Harald Dofrefostre.
Men sedan han underlagt sig allt Norges land, fick han namnet Hårfager.
* * * * *