_manhaftiga och hiskliga strider_
med de inhemska, leda trollen ha sagorna naturligtvis mycket att
förtälja.
Vi meddela en af de mera drastiska berättelserna.
Det hade kommit till konung Olof Tryggvasons öron, att troll höllo till
i Hedarskog, så att man där på hvarjehanda sätt led skada af dem.
Konungen sammankallade sina män och sporde, hvem af dem ville draga
åstad och frälsa den trakten. En rask och reslig man vid namn Brynjolf,
länderman i Trondhjem, åtog sig färden, och med 160 man bröt han upp.
Öfver natten gästade de en bonde, och när denne om morgonen följde dem
till vägs, förklarade han det vara stor skada, att Norges kvinnor ej
längre finge hafva någon fröjd af sådana män.
Sedan fortsatte de sin ridt, till dess de i en skog sågo framför sig en
stor byggnad, och snart fingo de se tre trollkvinnor komma löpande ut
därifrån.
De två hade ett ungdomligt utseende, och den tredje, som var den
resligaste, var alldeles luden liksom en skogsbjörn. Alla hade de svärd
i händerna.
Där sågs äfven vandra fram en högrest man — »ifall han så kunde kallas»
— följd af två piltar. Han bar ett draget svärd, som tycktes spruta
gnistor.
Alla trollen voro ondskefulla att se.
Genast vardt det strid; och den högreste mannen och den ludna häxan voro
lika duktiga i huggen.
Striden slöts så, att Brynjolf och hela hans följe stupade, utom tre
man, som kommo undan i skogen och sedan skyndade till konungen med dessa
tidender. Och snart spordes de vida omkring.
Då frågade en dag bonden Styrkar — den berömde bågskytten Einar
Tambarskälfvers fader — sin gäst, isländingen Torsten Oxefot, om han
ville draga med honom till Hedarskog. Torsten, som var en för sina
kroppskrafter fräjdad man, var genast redo, och tidigt en morgon begåfvo
de sig på skidor upp bland fjällen och stannade ej, förrän de i
kvällningen kommo till ett härbärge för farande folk. Här tänkte de
hvila öfver natten.
Och medan Styrkar gjorde upp eld, gick Torsten ut att hämta vatten i en
närliggande fjällsjö. Han bar ett spjut, som han fått af Styrkar, i den
ena handen och en vattenspann i den andra.
Då han närmade sig sjön, såg han en ung kvinna — äfven hon bärande en
vattenspann — gå längs med stranden.
Hon var ej synnerligen hög men underbart tjock.
När hon varsnade Torsten, kastade hon spannen från sig, tog ett stort
skutt och lopp hemåt. Torsten satte äfven ned sin spann och sprang efter
henne.
När flickan det såg, ökade hon farten, och nu sprungo båda, så mycket de
orkade, men afståndet mellan dem förblef detsamma.
Till sist såg Torsten en stor och stark byggnad resa sig. Det var den,
som Brynjolf sett. I den slank den digra flickan in och smällde dörren
igen efter sig. I detsamma slungade Torsten efter henne sitt spjut, som
for i dörren och flög igenom den.
Torsten steg in i byggnaden och fann spjutet sitta i golftiljan, men
flickan såg han icke till. Så kom han till en sängkammare, där ljus
brann i en stake.
Han såg, att en kvinna — »i fall man så kunde kalla henne» — låg därinne
i sängen, både högrest och tjock, både svart och blå i ansiktet, med
stora, breda drag.
Hon låg i en silkessärk, så röd, som om den varit tvagen i människoblod.
Hon sof djupt och snarkade oerhördt högt.
Svärd och sköld hängde ofvan henne; och Torsten steg upp på sängkanten,
tog ned svärdet och drog det.
Sedan drog han kläderna af trollhustrun och såg, att hon var alldeles
luden utom under den vänstra armen, där det fanns en bar fläck. Och det
föll honom in, att där och endast där bet järn på hennes kropp.
Han rände svärdet dit in, så att käringen vaknade, men ej var det vid en
god dröm!
Famlande med bägge händerna, såg hon upp. Men i samma ögonblick släckte
Torsten ljuset i staken och hoppade ned, medan hon störtade fram mot
dörren, dit hon trodde dråparen smugit sig.
Men när hon nådde den, segnade hon död ned med svärdet sittande kvar i
sin kropp.
Torsten gick hän till henne, ryckte åt sig svärdet och vandrade vidare,
tills han kom till en dörr, som stod på glänt.
Han såg en stor man sitta därinne på ena långbänken. Det var en väldig
skepnad, och öfver honom hängde hans härkläder.
Vid hans sida satt ett högrest kvinnotroll, argsint att betrakta och ej
just så gammalt. Två skalliga gossar lekte på golfvet.
»Är du sömnig, fader Järnsköld?» frågade hon.
»Ingalunda, dotter Skjaldis», svarade han; »stormanstankar sysselsätta
mig.»
Han ropade på de båda piltarne, Håk och Hake, och bad dem gå hän till
sin moder Skjaldvar och se till, om hon var vaken eller sof.
De lupo ut ur rummet, och Torsten drog sig undan för dem.
»Det lyster mig att följa dem», sade kvinnotrollet om en stund
eftertänksamt, »ty kanhända var det olämpligt, fader, att sända ut
parflarne i mörkret, ty jag vill säga dig, att jag nu i afton såg två
män komma löpande nedför fjället, de där voro underbart rappa i
fötterna, och den ene förföljde mig hit.»
I detsamma rusade hon fort men klumpigt på dörren, så att Torsten åter
måste rygga raskt undan.
Hon tumlade där i mörkret öfver sin döda moder. Där hon föll, kändes det
henne kallt och underligt, och hon skyndade ut ur byggnaden. Men Torsten
for efter och högg med sitt svärd af henne ena handen. Då ville hon åter
in i huset, men han häjdade henne i dörren. Hon var väpnad med en
trollglafven, och skarp blef striden mellan dem, tills hon föll död till
jorden.
Då kom fadern Järnsköld ut i dörren med dragen klinga, så skinande och
hvass, att Torsten aldrig förr sett en sådan. Strax högg Järnsköld till
honom, men han vek undan, så att svärdet for ned i marken ända till
fästet. När Järnsköld sålunda kom att luta sig ned, gaf Torsten honom
banehugget.
Han trädde åter in i huset, men medan han trefvade sig framåt, visste
han intet af, förrän han blef lyft högt upp och sedan satt i golfvet.
Det var trollkäringen Skjaldvar, som gick igen; och hon var nu vida
värre att nappas med än nyss. Hon böjde sig fram öfver honom och ville
bita af hans strupe.
Nu föll det Torsten i tankarne, att den, som skapat himmel och jord,
måste vara mäktig. Många och märkliga voro de berättelser, han hört om
konung Olof och den tro, han påbjöd, och med rent hjärta och helig håg
lofvade han nu att taga emot denna tro och tjäna konung Olof, så länge
han lefde, ifall han blott komme lefvande ifrån Hedarskog.
Just som käringen närmade sig med tänderna hans strupe och han gjort
sitt löfte, strömmade en underbart klar stråle in i huset och slog henne
i ögonen.
Denna syn bekom henne så illa, att all kraft gick ur henne, och hon
började att gäspa hiskligt.
Därpå kastade hon upp, så att det flödade ned öfver Torstens ansikte,
och nära var, att han blifvit kväfd.
»Man finner det häller icke otroligt, att någon part af allt det
ohyggliga, hon utspydde, inkommit i Torstens bröst, ty han tycktes
sedermera äga förmågan att skifta hamn.»
Så lågo de bägge mellan himmel och helvete, ty ingen af dem förmådde
resa sig upp.
Under tiden låg Styrkar på bänken i härbärget och undrade, hvarför
kamraten dröjde. Som han låg där, kommo två piltar inspringande med
styggt utseende och kortsvärd i händerna.
Genast öfverföllo de honom, men han bröt en stock ur bänken och
genompryglade dem därmed, tills de båda gåfvo upp andan.
Sedan gick han ut, alltjämt undrande, hvar Torsten dvaldes, men när han
kom fram till den stora byggnaden, såg han märkena efter hvad som timat:
_två_ resliga troll lågo där dräpta, men Torsten såg han ej. Och det
anade honom, att denne var stadd i någon nöd.
Då gaf han jordens och himmelens skapare det löftet, att han skulle
anamma den tro, som konung Olof bjöd, ifall han denna natt finge träffa
Torsten, sin vän, oskadd och lefvande.
Han steg in i byggnaden och stötte snart på både honom och
kvinnotrollet, där de lågo på golftiljorna.
Han sporde Torsten, om han ännu hade mål i mun, och denne svarade, att
sådant fattades honom icke, men hjälp behöfde han.
Styrkar grep då tag i käringen och drog henne undan honom; och raskt
reste Torsten sig upp, fastän han styfnat i alla leder af hennes
famntag.
Sedan bröto de halsen af henne, men det gick trögt, ty den var mycket
tjock.
Och Torsten berättade för kamraten hela sitt äfventyr.
»En bragdstor man är du», sade denne, »och dessa dina bedrifter skola
omtalas, så länge Nordlanden äro bebyggda.»
De förde alla trollen tillsammans, hvarefter de tände ett bål och brände
dem därå till kalla kol.
Sedan drogo de till konung Olof och berättade för honom de
tilldragelser, som timat i Hedarskog. Och konungen utbrast i stort lof
till Gud för de järtecken, han sålunda gifvit syndiga människor här i
världen.
Båda blefvo de döpta, och Styrkar återvände hem, medan Torsten Oxefot
blef konung Olofs man och följde honom ända till sin dödsstund.
* * * * *
Till sist må en berättelse meddelas, hvilken skildrar den bekymrade,
oroliga stämning, som man i Norden tillade trollen vid tiden för
kristendomens införande, då de sågo sin makt vara på vägen att gå under.
I Norge lät man helt naturligt deras hat vända sig mot den nya trons
allra strängaste förkunnare och utbredare, den ofta nämde konung Olof
Tryggvason, hvars makt de beklaga sig öfver och som de förgäfves söka
att med all sin list förgöra. —
_Konung Olof och de norska trollen._
Konung Olof kom under en af sina blodiga missionsfärder till Nömdölernas
fylke, där han uppehöll sig någon tid.
Hans män hade hört, att troll och andra skadliga väsen huserade äfven i
Nömdalen och därstädes t. o. m. vida värre än på andra orter i landet;
ja, detta onda hade efter konungens företrädare den store hedningen
Håkan jarls död så tilltagit, att folk knappt vågade stanna kvar där i
bygderna.
Många af konung Olofs män voro mycket förvetna på, huruvida sådant var
skrock eller sanning.
En sägen är, att två hirdmän en natt gingo från skeppen hemligen upp i
land. När de vandrat en stund, sågo de en eld brinna i en klyfta, och de
skyndade dit.
Här fingo de se den syn, som våra fornkällor så ofta visa oss: en mängd
troll sittande kring flammande eld.
Dessa troll språkade sinsemellan lifligt; och hirdmännen ställde sig vid
klyftans mynning och lyssnade.
Det af trollen, som tycktes vara de andras höfding, yttrade:
»Veten I, att konung Olof Tryggvason landat här i närheten? Det är
mycket troligt, att han kommer att vålla oss åtskilligt omak, ifall han
stannar kvar här någon tid.»
De andra trollen svarade:
»Allt för väl veta vi, hvilken svår oro och skamlig behandling han
mången gång låtit oss utstå, sedan han kom hit till landet, där han ej
unnar oss någon hvila. Somliga af våra vänner har han dräpt, andra har
han beröfvat oss genom sina ondskefulla ordfinter. Oss har han drifvit
ifrån våra egna bygder, och ovisst är, om vi ens få fred för honom här i
vår landsflykt. Vår vanmakt gör oss olyckliga, ty vi förmå numera
hvarken att rätt hämnas våra egna eller våra vänners oförrätter; dock må
vi göra, hvad vi kunna, för att föröda de närmaste bygderna här.»
»Berätten mig då», fortsatte trollhöfdingen, »hvad I haft för klammeri
med denne höfding.»
Då tog ett af trollen till orda:
»Min bygd var i Gölardalen ej långt från Lade, där Håkan jarl bodde. Jag
ägde hans vänskap, och han gaf mig goda gåfvor, men sedan han skändligt
blifvit beröfvad rike och lif, kom denne grymme man; och en dag, när
hans hirdmän höllo sin lek så nära min bygd, att jag med knapp nöd kunde
utstå deras stoj och rop, gaf jag mig hemligen i kast med dem. Jag grep
en af dem i armarna och förlustade mig så starkt med honom, att hans ena
arm bröts af. Och nästa dag bröt jag benet af en annan. Så gingo de
lemlästade ur leken. Jag hade hört, att på den tredje dagen skulle
konungen själf leka med; äfven då kom jag till dem för att göra dem
skada. Alla voro de mig obekanta, och jag kände ej den ene från den
andre. Då tog jag på måfå ett hårdt tag i en af dem; men han tog igen
och satte sina båda händer så fast i mina sidor, att jag ej skulle hafva
känt våndan värre, ifall dessa hans händer varit gjorda af glödande
järn; ja, han klämde mig så hårdt, att jag nästan ej kunde utstå det
utan att skrika. Omsider kom jag dock med stor nöd ifrån honom, mycket
illa tilltygad. Och vardt jag sedan tvungen att, alldeles mot min vilja,
flytta mina bopålar därifrån till denna ort.»
Ett annat troll fortsatte:
»Om mig har jag att berätta, att jag påtog mig en fager kvinnas skepnad
och trädde sent en afton in i den hall, där konung Olof höll ett
ståtligt gästabud; och allt folket var mycket drucket. I min hand höll
jag ett skönt horn, som var fyldt med en dryck, hvari jag blandat etter
och mycket annat otyg — den tänkte jag bjuda konungen. I präktig klädnad
stannade jag invid bordet. Då sträckte konungen sin hand emot mig och
gaf mig ett tecken, att jag skulle skänka i åt honom af hornet, och jag
blef så glad, som om jag redan hade allt hans öde i min hand. Jag gick
fram till honom och räckte honom det sköna hornet, och han tog det, men
i ett nu slog han allt dess etter och ondska ned öfver mig själf. Sedan
lyfte han hornet, och satte det i mitt hufvud så kraftigt, att jag
aldrig blifver af med den skavank, jag då fick.»
Och ett tredje troll sade:
»Mig gick det nästan på samma sätt. Jag förbytte mig i en höfvisk
kvinnas vackra gestalt och kom sent om kvällen, höfviskt klädd, till
konung Olofs härbärge. Han satt där barfotad med linnebyxorna knutna
kring benen; och vid hans sida satt biskopen. Så snart jag inkommit,
begynte jag väcka klåda i kungens fot nere vid sålan, och — plötsligt
fick han se en fager och väl klädd kvinna stå där i rummet! Han kallade
genast på mig och bad mig klå foten. Så gjorde jag, och jag höll på
därmed, tills konungen blef sömnig. När han sedan kommit i säng, började
genom min kraft klådan i hans fot att kännas ännu starkare än nyss. Jag
satte mig ned på pallen invid sängen och klådde foten ännu mera, till
dess både biskopen och konungen insomnade. Då rätade jag mig upp öfver
denne och ärnade förgöra honom med all min ondskas makt, men med ens
vaknade han och gaf mig i hufvudet ett så häftigt slag med
evangelieboken, att min skalle lamslogs och jag flydde därifrån, så
svårt behandlad, att jag allt sedan dess burit mitt hufvud på sned och
haft värk däri.»
När konungens män sett och hört allt detta, vände de om till skeppen så
tyst, att ingen vaknade vid deras ankomst.
Om morgonen berättade de för konungen och alla hans män den nattliga
synen.
»Hvad I här sägen, är sant», sade konung Olof; »jag skall lämna bevis
därpå. Efter det min fot blifvit klådd, väckte jag strax upp biskopen
och bad honom efterse, om den var oskadd efter den djäfvuls besök, som i
så synlig måtto kommit in i vårt härbärge. När biskopen betraktade
foten, fanns därå en blå fläck, liksom uppsvullen af etter; och genast
lät han bortskära den. Omsider blef såret läkt, och ärret kan man se på
min fot, så länge jag lefver. Nu förbjuder jag enhvar af mina män att
nattetid gå från skeppen upp i land blott för att tillfredsställa en
onyttig nyfikenhet.
»Därefter», förtäljer denna berättelses kristne författare, »drogo
konung Olof och biskopen med allt sitt bästa folk omkring i alla de
närliggande bygderna och stänkte vigdt vatten kring bärg och
fjällklinter, dalar och backar. Med heliga böner och med Guds hjälp
rensade de hvarje näjd, de genomforo, från onda vättar och orena andar
och frälste så allt folket från dessa djäflars öfverfall och ok.»
[Illustration]
Gengångare.
Till grund för tron på gengångare lågo skilda föreställningar.
Man trodde, att de döde jämt besökte sina grafvar eller också att de
hade sin ständiga boning i dem. Denna senare föreställning är utan
tvifvel den äldsta. Måhända man då ännu icke funnit på att binda
»helskor» på deras fötter, så att de med dem kunde vandra till Valhall.
Därnäst föreställde man sig, att människornas värksamhet i ett annat lif
var en fortsättning af den, hon haft i detta lifvet. Det, som här
intresserat den lefvande, var äfven efter döden hans käraste
sysselsättning. Härigenom blef alltså personligheten bevarad.
Sålunda ville t. ex. en isländsk höfding begrafvas invid hafvet, på det
han måtte kunna fröjda sig åt åsynen af de många förbiseglande skeppen.
På sin sotsäng gaf en annan man vid namn Viga-Rapp, som sedan blef en
besvärlig gengångare, denna befallning:
»När jag är död, vill jag hafva min graf gräfd i dörren till
hvardagsstugan; och där skolen I nedsatta mig stående, ty jag skall då
desto bättre kunna öfverse mitt hus.» —
Det vimlar i de fornnordiska urkunderna af berättelser om gengångare
eller spöken; och det är de mest olikartade motiv, som föranleda en
människa att gå igen och visa sig för de efterlefvande.
Somliga människor uppenbara sig efter sin död på jorden endast därför,
att de på ett eller annat sätt störas i sin hvila af de efterlefvande;
men så snart de återfå densamma, komma de ej mera igen.
Det berättas om den i sagorna ryktbara, isländska kvinnan Gudrun
Osvifversdotter, om hvars drömmar vi framdeles komma att berätta, att
hon på sin ålderdom blef mycket gudfruktig. Hon var den första kvinna på
Island, som lärde sig Saltaren och hon tillbragte en stor del af natten
med bön i kyrkan.
Hennes sondotter, den unga Herdis, var henne då ständigt följaktig; ty
Gudrun älskade henne mycket.
En natt drömde denna Herdis, att en kvinna kom till henne, klädd i en
yllekappa, och hennes utseende var ohyggligt. Hon talade så till henne:
»Säg din farmoder, att jag icke kan tåla, att hon så där hvarje natt
trampar ofvanför mig och utgjuter så heta tårar på mig, att jag känner
dem bränna mig. Till dig säger jag detta, enär jag bättre kan lida dig,
fastän också vid dig låder något underligt; ja, jag skulle kunna hålla
af dig, om icke Gudrun stode i vägen.»
Därpå vaknade Herdis och berättade för Gudrun sin dröm, hvilken denna
ansåg som ett godt varsel.
Nästa morgon lät hon upptaga några tiljor ur kyrkogolfvet å den plats,
där hon plägade knäböja, då hon bad, och hon lät gräfva därinunder. Då
fann man några fula, blå ben; ett bröstsmycke och en stor trollstaf.
Häraf kunde man se, att det var en vala eller hednisk spåkvinna, som där
blifvit begrafven.
Benen blefvo bragta till en aflägsen plats, där människor icke färdades
fram. Och denna vala lät ej sedan höra af sig. —
Vid andra tillfällen framträda gengångarne blott som varsel för att
underrätta de efterlefvande om någon sorglig tilldragelse, t. ex. om sin
egen nyss timade död.
När den nämda Gudruns make Torkel drunknat med alla sina män, gick hon,
som härom intet visste, i aftonstunden bort till kyrkan, såsom hennes
vana var.
Då hon kom till kyrkogårdsledet, såg hon med ens ett spöke stå framför
sig. Det lutade sig tätt intill henne och hviskade: »en stor nyhet,
Gudrun!»
»Tig du med den, ditt otyg!» sade hon; hvarpå hon gick hän till kyrkan,
såsom hon föresatt sig. Där tyckte hon sig se sin make Torsten och alla
hans man stå utanför.
De voro våta, och hon kunde se, hur vattnet rann ned af deras kläder.
Hon talade dock icke till dem utan trädde stilla in i tämplet, där hon
stannade i bön en stund, hvarefter hon vände tillbaka hem; ty hon
tänkte, att Torsten och hans följeslagare redan voro där före henne. Men
där fanns icke en människa.
Denna händelse begrundade hon mycket. Och först nästa dag fick hon veta,
att de värkligen drunknat. —
En annan berättelse, där de döda varsla om de efterlefvandes död, är
denna.
På gården Lysefjord å Grönlands västbygd dog arbetsfogden, en allt annat
än vänsäll man, och sedan dröjde det ej länge, förrän den ene efter den
andre afled eller insjuknade.
En afton gick en af de sjuka kvinnorna ut, följd af en annan kvinna där
i huset; men i det de vände sig om mot dörren, gaf den förra ett skri
från sig.
»Nu ha vi varit oförsiktiga», sade den andra; »stå icke stilla; du
fryser; låt oss skynda oss in, det fortaste vi kunna!»
»Detta är lättare sagdt än gjordt», svarade hon, »ty jag ser alla de
döda stå där framför dörren, och jag ser både din egen husbonde Torsten
och mig själf med i flocken. Det är tungt att se sådant.»
En stund därefter sade hon: »Låt oss nu gå in; nu ser jag hvarken
flocken eller Torsten eller mig själf mer!»
Innan morgonen var hon död, och nästa afton såg den nämde Torsten, som
äfven låg sjuk, henne resa sig upp — hon ville hän i bädden till honom,
men hon häjdades af en tillkallad man, som höll sin yxa för hennes
bröst. Samma kväll dog också Torsten. —
Personer kunde äfven gå igen för att uppfylla en plikt, som de lefvande
försummat, medan å andra sidan mången blef gengångare för sin egen
pliktförgätenhets skull.
En märklig berättelse, hvari dessa båda fall förekomma, finnes i
Örbyggarnes saga. Den är äfven värdefull därför, att den omtalar det
sätt, hvarpå man fördref spökandet. Den handlar om de s. k.
_Frodå-undren._
Torgunna, en rik kvinna från Söderöarna[4], »en hög och fyllig kvinna
med svarta ögonbryn, små ögon och rikt, brunt hår», bodde hos bonden
Torodd på gården Frodå på Island. Hon hade i sina kistor med sig dit
alla sina dyrbarheter, »hvartill man svårligen kunde finna motstycken på
ön».
Fotnot 4:
Hebriderna.
Hon hade sitt eget sängrum innerst i stugan, och öfver sängen hade hon
engelska lakan och ett silketäcke. Likaledes hade hon ett praktdigert
sängomhänge och annat tillbehör, så kostbart, att man aldrig förr sett
något sådant.
Husfrun Turid, som var mycket ståtlysten, ville innerligt gärna äga
dessa klenoder, och en dag frågade hon Torgunna, hvad all denna
härlighet kunde vara värd, men hon fick till svar blott:
»Icke vill jag ligga i halm för din skull, hur höfvisk du än är och hur
mycket du än slår på stort.»
Det svaret gick Turid till sinnes, och aldrig talade hon sedan om att
köpa dessa dyrbarheter.
Så blef Torgunna sjuk, och när hon kände sitt slut nalkas, skiftade hon
allt sitt gods; bland annat tog hon ett strängt löfte af bonden Torodd,
att hennes säng med allt tillbehör skulle brännas; hölles icke löftet,
så skulle svår ofärd komma öfver gården.
Dagen efter hennes död lät Torodd bära all sängbonaden ut i luften. Ved
fördes samman, och ett bål restes.
Då kom husfrun Turid ut och bad honom enständigt, att han måtte skona
sådana stora kostbarheter. Förgäfves föreställde han henne, huru strängt
den döda påbjudit, att de skulle brännas. Turid slog till sist sina
armar kring hans hals och tiggde, att han ej måtte tända det bålet.
Då gaf han så till vida efter, att han endast brände upp dynorna och
kuddarne; men täcket, lakanen och sängomhänget fick hon taga med sig.
Sedan gjorde man sig redo att föra liket till biskopssätet Skålhult,
såsom Torgunna själf på sin sotsäng begärt, enär där funnos präster, som
kunde sjunga mässa öfver henne.
Man valde några pålitliga män att fara med liket; goda hästar hämtades
äfven; liket sveptes i lösa lindukar och lades i en kista; och därpå
gick färden öfver heden, tills man kom till den gård i Stafvahultstunga,
som heter Nedre näset.
Där bad likföljet om natthärbärge, men ogästvänligt vägrade dem bonden
sådant.
Som natten var inne, beslöto de dock att stanna där, ty det tycktes dem
icke rådligt att färdas öfver Hvitån i mörkret.
De spände hästarne ifrån, buro liket bort i ett uthus, gingo sedan in i
stugan, togo reskläderna af sig och tänkte stanna där öfver natten utan
mat.
Då alla lagt sig till hvila i huset, hördes ett starkt buller i
fatburen.
Man gick dit för att se, om tjufvar brutit sig in. Men i stället fick
man se en storväxt kvinna. Hon var fullständigt naken och sysslade vid
elden med matlagning, och så förskräckt blef man, att ingen vågade närma
sig henne.
När hon till sist lagat så mycket mat, hon ville, bar hon den in i
stugan, satte fram bord och gick sedan och sysslade med dukningen.
Då sade de nyss anlända männen till bonden:
»Hända kan, att innan vi skiljas, kommen I att finna, det eder
ogästvänlighet kostat eder väl mycket.»
»Gärna», svarade han, »skola vi efter detta gifva eder mat och all annan
välfägnad, som I behöfven.»
Men knappast hade han uttalat de orden, förrän hon, Torgunna, gick bort
mot dörren och försvann.
Gästerna fingo nu sina våta kläder utbytta mot andra, och de satte sig
till bords. De signade maten, och fastän Torgunna redt till den, hade de
ingen skada däraf.
De sofvo där om natten, och all möjlig gästvänskap visades dem.
Om morgonen drogo de vidare, och som ryktet om denna händelse spridt
sig, fann man det rådligast — hvar de färdades fram — att gifva dem den
förplägning, de åstundade.
Då de kommo till Skålhult, lämnade de ifrån sig de klenoder, som
Torgunna på sin sotsäng skänkt detta ställe. Glada togo prästerna emot
dem. Torgunna vardt jordad, och männen återvände hem.
Den afton de hemkommo till Frodå satt folket, såsom det plägade, kring
mateldarne i hvardagsstugan. Då fick man om en stund se en halfmåne
afteckna sig på den brädklädda väggen. Den försvann ej, så länge någon
satt kvar vid elden.
Då sporde husbonden Torodd en trollkunnig man Tore Träben, som hade sitt
underhåll där i huset, hvad det himmelstecknet kunde betyda; och Tore
svarade, att det var en Urdmåne[5], och efter den skulle människodöd
följa.
Fotnot 5:
Olycksbådande tecken; Urd var en af ödets gudinnor.
Under en hel vecka visade sig hvarje afton denna måne för folket.
Så hände det sig, att fårherden en kväll kom hem och förhöll sig mycket
tyst. När han talade, talade han endast få och vredgade ord, och man
trodde honom vara förhäxad.
Han var liksom utom sig, och han språkade med sig själf.
Sådan var han någon tid. Men när två veckor gått af vintern, gick han en
kväll efter hemkomsten strax bort till sin säng och lade sig. Nästa
morgon fann man honom död, och han begrofs invid kyrkan.
Kort därefter började det spöka starkt.
En natt hade inhysesmannen Tore Träben gått ut för att göra sitt tarf;
men när han ville åter gå in, såg han, att den nyss aflidne fårherden
ställt sig i dörren och spärrade vägen för honom.
När han då sökte springa undan, for gengångaren efter honom och kastade
honom tillbaks hän mot dörren.
Detta bekom Tore illa. Väl förmådde han att gå fram till sin sängplats,
men han hade blifvit kolsvart i ansiktet. Så sjuknade han och dog och
vardt begrafven, äfven han invid kyrkan.
Sedan visade de båda döde sig tillsammans, fårherden och Tore Träben,
och alla, som sågo dem, förskräcktes.
Därpå blef en af Torodds huskarlar sjuk och låg i tre dagar, innan han
dog, och sedan dog den ene efter den andre, tills sju voro ur lifvet. —
Det hade nu lidit fram till julfastan.
I förrådskammaren, belägen i förstugan, var torrfisk staplad ända upp
till tvärträna så tätt, att man icke kunde öppna dörren, utan man måste
med en stege taga ned fisken uppifrån.
En afton, när man satt vid måltidseldarne, hörde man, att torrfisken
därute refs ned. Man gick ut och eftersåg, men där fanns intet lefvande
väsen.
Så begaf sig Torodd bonde kort före jul med fem andra män ut till Näs
för att hämta torrfisk, och de stannade där om natten.
Och samma afton, han dragit hemifrån och man tändt eldarne och satt sig
vid dem, såg man, att ett sälhundshufvud dök upp igenom golfvet. Den af
kvinnorna, som först kom att se denna syn, tog en käpp, som låg i
dörren, och slog till hufvudet.
Men detta kom därvid högre upp, och det stirrade stort på Torgunnas
sängomhänge.
Då gick en af huskarlarne bort och dängde till det, men för hvarje slag
höjde sälen sig ännu mera, tills den visade labbarne.
Då miste karlen sin sans och föll i golfvet, och alla, som voro
tillstädes, förfärades.
Svennen Kjartan, bonden Torodds yngste son, hvilken Torgunna i lifvet
älskat högt, grep nu en stor järnslägga och dref den i sälens skalle.
Denne riste blott på hufvudet och såg sig lugnt omkring, men svennen
fortfor att slå, och vid hvarje slag sjönk till sist sälen alltmer
nedåt, som om den varit en påle, hvilken man dref i jorden.
Kjartan hörde ej upp med slagen, förrän djuret kommit så långt ned, att
golfvet slöt sig till öfver det.
Under hela vintern fick man sedan se, att alla varsel mäst skyggade för
svennen Kjartan.
Nästa morgon, när Torodd bonde och hans följeslagare brutit upp från Näs
med torrfisken, förliste de alla utanför Enne. Dit dref skeppet upp med
all lasten, men liken hittades ej.
Om någon tid inbjödo husfrun Turid och hennes son Kjartan sina grannar
till arfsgille efter husbonden. Men så snart man den första
gillesaftonen bänkat sig i salen, trädde den döde Torodd och alla hans
följeslagare drypande våta dit in. Och man gladde sig öfver att se
Torodd, ty detta hölls för att vara godt varsel. Man hade nämligen den
tron, att de, som omkommit på sjön, blifvit väl mottagna hos Ran, ifall
de sedan infunne sig vid sitt eget arfsöl.
Torodd skred med sitt följe tyst fram förbi bänkarne hän till elden.
Någon hälsning brydde han sig ej om. De satte sig ned vid elden, och
allt folket makade sig undan.
Där sutto de döde stilla, till dess elden slocknat. Då aflägsnade de
sig.
Samma syn tedde sig hvarje afton, så länge gästabudet varade; och
gästerna talade ifrigt härom, och somliga menade, att spökandet nog
skulle upphöra, när arfsgillet var öfverståndet.
Ändtligen bröt man upp, och det var sedan en dyster gård att bo uti.
Kvällen efter det gästerna farit, tändes som vanligt upp eld, men äfven
nu kom Torodd in med sitt följe — alla blänkande våta. Det var intet
godt varsel.
De satte sig vid elden och började vrida vattnet af sina kläder. Men
knappt hade de slagit sig ned, förrän den aflidne inhysingen Tore Träben
och alla hans sju följeslagare äfven inträdde, öfverösta af mull; och de
riste kläderna och kastade mull på de andre.
Och folket flyktade, som man kan tänka sig, bort från elden; och ingen
fick den kvällen ljus eller värme.
Nästa afton tände man upp eld i ett annat rum i den tanke, att de döde
ej skulle komma dit, men allt aflopp som förr: båda spökföljena infunno
sig.
Den tredje kvällen gaf Kjartan det rådet, att man skulle göra upp
långeld i salen och måltidseld i ett annat hus. Och sedan blef det så,
att spökena sutto vid långelden och husets folk vid den andra.
Detta upprepades hela julen.
Bland förrådskammarens torrfisk väsnades det emellertid allt starkare
både nätter och dagar.
När man till sist hade behof af fisken, gick en man upp på stegen, och
till sin förundran fick han öfverst uppe se en svans sticka fram, vuxen
som en svedd oxsvans och försedd blott med några få hår, liknande
sälens.
Mannen tog tag i svansen och ropade på några andre; att de skulle hjälpa
honom.
Då kommo både kvinnor och karlar springande och de drogo i svansen, men
allt som de drogo, gled han från dem, så att huden gick ur händerna på
dem, som hade hårdast tag.
Därefter tog man fram fisken, och hvarje fisk var liksom flådd; men nere
vid golfvet var hvarenda en förstörd; och dock var där intet lefvande
väsen att se.
Någon tid därefter insjuknade den döde inhysingen Tores hustru Torgrima
Galdrakind. Hon dog, och samma kväll, hon jordats, uppenbarade också hon
sig tillsammans med sin man.
Då började svår sjukdom ånyo att hemsöka gården, och numera dogo flera
kvinnor än män.
Om hösten hade gården hyst trettio hjon; af dem dogo aderton, medan fem
rymde sin kos; och i Göje månad voro blott sju kvar.
När det nu var så långt kommet med alla dessa under på Frodå, begaf
sonen Kjartan sig en dag till gården Helgafjäll för att där med sin
morbroder, den kloke höfdingen Snorre gode, samråda om, hvilka åtgärder
man borde vidtaga. Och Snorre gaf det rådet, att man skulle bränna all
Torgunnas sängbonad samt sedan åtala alla gengångarne inför en
husrätt[6]. Därtill bad han en präst, som nyss kommit till gården, att
hålla gudstjänst på Frodå, viga vatten och skrifta folket.
Fotnot 6:
Egentligen »dörrdom», husrätt, som sattes vid dörren.
Prästen jämte Snorres son Tord Köse följde Kjartan tillbaka hem till
Frodå, och ur de närmaste gårdarne däromkring uppbådade de folk att
följa sig.
Och alla infunno de sig på Frodå om aftonen före kyndelsmässan vid den
tid, då eldarne voro tända.
Husfrun Turid hade nu också fallit i samma sjukdom, hvaraf alla de andra
dött.
Först gick Kjartan in och såg, att Torodd bonde satt där som vanligt vid
elden tillsammans med de andra gengångarne. Sedan tog han ned all
Torgunnas sängbonad, gick bort med den till elden, tog där ett flammande
vedstycke och bar båda ut. All sängbonaden brände han till aska.
Därefter stämde han inhysingen Tore Träben, och Tord Köse stämde Torodd
bonde därför, att de olofvandes höllo till där i gården och beröfvade
folket hälsa och lif.
Alla, som sutto vid elden, blefvo på detta sätt stämda.
Sedan nedsattes en husrätt vid ena dörren, och målet blef handlagdt
alldeles som ett mål vid tinget.
Vittnen framfördes, målen förekommo och afdömdes.
Då domen föll öfver Tore Träben, reste denne sig borta vid elden och
sade:
»Suttit har jag, medan jag sitta fick.»
Därpå gick han ut genom den motsatta dörren.
När fårherden hörde sin dom afkunnas, stod äfven han upp.
»Hädan skall jag draga», sade han, »om det också bort ske förr.»
Då Torgrima hörde sin dom, utbrast hon:
»Här hafver jag varit, så länge jag vara kunnat.»
Sålunda blef den ene åtalad efter den andre, och så snart domen
uttalats, reste enhvar sig upp och gick ut, alltid yttrande något. Och
af deras ord erfor man, att de motvilligt bröto upp.
Till sist fick Torodd bonde sin dom, och när han hörde den, reste han
sig och sade:
»Här är ingen frid längre; låtom oss alla fly!»
Därmed gick han ut.
Sedan bar prästen vigvatten och reliker genom hela huset. Och därefter
höll han mässa med all högtidlighet.
Från den stunden upphörde spökeriet på Frodå. Ingen gengångare syntes
där mera.
* * * * *
Denna berättelse visar alltså de gamles uppfattning, att spökena kunde,
liksom trollen, låta sig åtalas inför domstol och att de fullständigt
bibehållit de lefvandes aktning för lagen. De vika platsen, emedan lagen
fordrar det. Men de göra det ogärna, ty de trifvas vid elden. De äro
alltså i hvarje afseende mänskliga.
Att gengångarnes fördrifvande medels »dörrdom» var en rent hednisk sed,
framgår af sagans egna ord, att »hedendomen dittills blott föga aftagit,
fastän man var döpt och kristen till namnet».
Också är det den hedniske höfdingen Snorre, som gifver detta råd, och
prästen synes ej spela någon roll, förrän spökena fördrifvits.
Det är högst troligt, att vi här hafva ursprunget till de märkliga
rättegångar, som man senare inom den kristna kyrkan förde mot
åkerråttor, ollonborrar och dylika skadedjur.
Egendomligt är det äfven att se, hurusom det bildar sig hela skaror af
gengångare, som hemsöka eller fördrifva de lefvande från deras boningar.
De svaga människorna gå under och måste följa dem, medan de själfva,
liksom i lifvet, fortfarande måste böja sig för de starka. För den unge,
kraftige Kjartan skyggade varslena. —
* * * * *
Men det fanns spöken, som voro till sin natur vida värre än de hittills
betraktade. Dessa voro värkligt onda väsen, hvilkas gengångarlif
uteslutande gick ut på att anställa olyckor eller att sniket bevaka
deras egna, i grafven förvarade skatter.
Sådana spöken voro antingen aflidna onda människor, som ej kunde finna
ro i grafven utan kommo ständigt tillbaka för att vålla ny ofärd, eller
voro de girigbukar, som tagit all sin rikedom med sig i grafven och där
sutto och vakade öfver den, så att den ej fördes bort af de lefvande.
Dessa kallades »högboar».
Båda dessa slag af spöken hafva det gemensamt med de förut omtalade, att
de äro så märkvärdigt liffulla: de kunna slås ihjäl ännu en gång, och
därefter är man t. o. m. nödsakad att träffa särskilda anstalter, ifall
man vill vara riktigt viss om, att man oskadliggjort dem för alltid.
Berättelser om dessa gengångare finner man ideligen i sagorna, ty
segerrika strider med dem kräfde mod och styrka, och de begagnades
därför gärna för att utsmycka de största och ståtligaste hjältarnes lif.
I synnerhet är Grette den starkes saga rik på sådana bedrifter, enär han
just ansågs som en af de käckaste män, som någonsin lefvat på ön Island.
Från denna saga kunna vi alltså taga ett exempel, som belyser hela denna
öfvertro. Vi få här tillfälle att i detalj bevittna en brottning med
gengångare.
* * * * *
På gården Torhallstad i Vatnsdalen spökade det svårt, och isynnerhet var
det boskapen, som led häraf. Bonden Torhall sökte därför att få en
herde, som kunde taga upp kampen med den person, som gick igen, och han
fick ändtligen tag i en man vid namn Glåm, som menade, att han nog
skulle våga sig på en dust med spöket.
»Sådana dumheter är jag icke rädd för», sade han; »än lustigare göra de
lifvet!»
Glåm var från Sverige. Han var en storvuxen man med underligt utseende;
han hade stora blå ögon och ulfgrått hår.
Bonden var glad öfver att få honom i sin tjänst, men de andra i gården
trifdes ej med honom. Han gick aldrig i kyrkan, sjöng aldrig och trodde
icke på Gud. Han förklarade, att den tron var mycket bättre, som folk
hade, när de kallades hedningar. Han var styfsint, omedgörlig och hatad
af alla.
Själfva julafton blef han emellertid borta; dagen efter fann man hans
lik, och klart kunde man se, att en stor kamp stått emellan honom och
den gengångare, som dräpt gårdens kreatur: från stället, där han
hittades död, och upp till bärgen öfverst i dalen syntes fotspår, så
stora som bottnen af ett större kar.
Glåm måste hafva segrat, ty det gamla spöket kom icke mera igen.
Men härigenom blef blott ondt värre, ty nu började Glåm själf att gå
igen, och han förgjorde icke blott boskap utan äfven människor.
Somliga, som sågo honom, föllo i vanmakt; andra gingo alldeles från
förståndet.
Han begynte äfven att ödelägga gården, att rifva ned husen och ställa
till mycken annan förtret.
Då den starke Grette Åsmundsson sporde detta, red han till Torhallstad
för att gifva sig i kast med gengångaren.
Husbonden tog väl emot honom men varnade honom ifrigt för en sådan
strid.
»Om du också själf slipper härifrån med lifvet, så vet jag dock med
visshet, att du kommer att mista din häst, ty ingen får behålla sin
springare orörd, som hit anländer.»
Men Grette förklarade, att det var en lätt sak att skaffa sig en ny
häst; och Torhall blef då mycket glad öfver, att han ville stanna där,
och han tog emot honom med öppna armar.
Grettes häst stängdes inne i ett starkt tillbommadt stall.
De gingo till sängs om aftonen, och hela den natten förgick, utan att
Glåm kom till gården. Då sade Torhall:
»Din ankomst har vållat en stor förändring, ty eljes plägar Glåm hvarje
natt bullra och stoja uppe på hustaken eller bräcka upp dörrarne, såsom
du själf kan se.»
Men Grette genmälte, att han beslutat att stanna äfven nästa natt. Därpå
sågo de om hästen, på hvilken intet spår af misshandel förmärktes.
Äfven detta fann bonden vara ett godt tecken.
Ej häller nästa natt syntes Glåm till, och utsikterna tycktes bonden bli
allt ljusare.
Men när man kom till stallet, hvari Grettes häst var innestängd, fann
man detta uppbrutet och hästen släpad bort till dörren. Hvartenda ben i
honom var krossadt.
Torhall berättade Grette, hvad som skett, och bad honom lämna gården,
»ty döden är dig viss, om du här inväntar Glåm».
»Skälmen vill jag åtminstone se», svarade Grette; »det är då det minsta,
jag vill hafva för min häst.»
Bonden menade, att föga var vunnet med den synen. »Dock tyckes mig
hvarje stund god, som du vill vara här», tillade han.
Nu led dagen till slut, och folket begaf sig till hvila, men Grette
ville ej taga kläderna af utan lade sig på bänken midt för bonden
Torhalls säng.
Han hade öfver sig en yllen kappa, hvars ena flik han vecklat om
fötterna, medan han dragit den andra upp öfver hufvudet, så att han
kunde se ut igenom halsöppningen. Vid bänkens ände stod en stark stolpe,
och emot den satte Grette sina fötter.
Det såg ruskigt ut i rummet efter gengångarens huserande där. Hela
ytterdörren var bruten sönder, och man hade gjort en dörr af de
sammanbundna styckena. Den ena brädväggen var både öfver och under
tvärbjälken bräckt i bitar. Alla sängarne voro flyttade från sina
platser.
Ljus brann i rummet om natten. Då denna till en tredjedel var liden,
hörde Grette, huru det dånade därute.
Någon gick uppe på taket, satte sig gränsle öfver takåsen och slog med
hälarne, så att det brakade i allt timret. Detta varade en lång stund.
Sedan gick den, som var däruppe, åter ned.
Steg närmade sig ytterdörren, och då denna öppnades, såg Grette
gengångaren sticka in hufvudet, som syntes honom fruktansvärdt tjockt
och förundransvärdt bredt i dragen.
Glåm trädde sakta in, och när han kommit inom dörren, rätade han upp
sig, så att han nådde ända upp till takresningen. Därpå gick han fram
till sofrummet, lade armarna upp på tvärbjälken och blängde in.
Husbonden Torhall gaf ej ett knyst från sig, ty han tyckte sig redan
hafva fått nog, då han hörde oväsendet därute.
Grette låg lugn och alldeles orörlig.
Glåm såg emellertid, att ett bylte låg där på bänken, och han trädde
fram och tog ett mycket hårdt tag i Grettes kappa. Denne spjärnade emot
bänkstolpen med fötterna och förblef orubbad.
För andra gången och ännu kraftigare ryckte Glåm i kappan, men den låg
orörligt kvar.
Då grep han för tredje gången tag med båda händerna så fast, att Grette
sattes upprätt på bänken, och kappan slets isönder, så att hvardera hade
sitt stycke.
Glåm betraktade det, han höll i, och undrade mycket, hvem det var, som
stretat emot så kraftigt.
I detsamma for Grette inunder hans armar, tog honom om midjan och spände
med all sin styrka armarna om hans rygg. Han tänkte få honom att ramla
baklänges, men Glåm kramade hans armar så hårdt, att han måste släppa
sitt tag, och han vek sedan tillbaka från bänk till bänk.
Bjälkarne lossnade, och allt bröts i stycken, som de törnade emot.
Då sökte Glåm att slita honom med sig ut ur huset, och Grette satte
fötterna emot, hvarhälst han det kunde. Men slutligen lyckades det
gengångaren att släpa ut honom ur sofrummet.
Nu vardt kampen ännu häftigare, ty odjuret ville hafva honom ur huset,
men för Grette stod det klart, att om det varit honom svårt att brottas
därinne, skulle det varda honom än värre därute. Och han spjärnade åter
emot af alla krafter.
Glåm fördubblade sin styrka, och när de till sist voro ända borta i
dörröppningen, drog han Grette tätt intill sig. Men när denne såg, att
motstånd ej längre lönade sig, begagnade han sig af läget, sådant det
var: han tryckte sig själf våldsamt emot gengångaren, i det han satte
fötterna mot en jordfast sten, som stod midt i dörren.
Detta hade den andre ej väntat, och han stupade baklänges ut genom
dörröppningen, så att skuldrorna stötte emot den upptill och allt
timmervirket lossnade från det frusna jordtaket.
Han föll, så lång han var, med Grette öfver sig.
Månen var uppe, och den skymdes emellanåt af drifvande skyar. Men just
som Glåm föll, lyste månskenet åter fram, och i samma stund spärrade han
upp båda ögonen; och Grette har själf sagt, att denna syn var den enda i
hans lif, som ingifvit honom skräck.
Då sveko honom krafterna, trött som han var och därtill skrämd af Glåms
hastigt rullande ögon. Han förmådde ej draga sitt kortsvärd och låg
nästan som emellan himmel och helvete.
Emellertid fanns i Glåm mera olycksbringande kraft än i andra
gengångare, ty han talade sålunda:
»Mycken möda hafver du gjort dig, Grette, att få tag i mig; och ej skall
det väcka förvåning, att du ej får något gagn af detta ditt möte med
mig. Jag kan omtala för dig, att du nu äger endast hälften af all den
styrka och mandom, som ödet tillärnat dig, ifall du icke hade träffat
mig. Väl står det icke i min makt att fråntaga dig den kraft, du redan
besitter, men det mäktar jag, att du aldrig varder starkare än du nu är,
och likväl är din styrka stor nog — det skola många få erfara. Väl
hafver du hittills gjort dig fräjdad af dina bedrifter, men hädanefter
skall du af dem endast få dråpmål och fredlöshet, och allt, hvad du dig
företager, skall bringa dig ofärd och olycka. Fredlös varder du, som
sagdt, och ständigt blir det din lott att dväljas ensam. Den
förbannelsen lägger jag äfven på dig, att du alltjämt skall se framför
dig dessa mina ögon, sådana de nu stirra, och skall för den skull
ensligheten synas dig ännu mera osäll. Allt detta skall till sist gifva
dig döden.»
Knappt hade Glåm sagt dessa ord, förrän den maktlöshet, som Grette
kände, försvann; och han drog sitt svärd, högg hufvudet af gengångaren
och satte det invid hans bakdel.
Nu kom husbonden Torhall ut. Han hade klädt sig, medan Glåm lät talet
gå, och han vågade ej träda närmare, förrän Grette svängt sitt svärd.
Torhall lofvade Gud och tackade innerligt Grette för segern öfver detta
spöke.
Sedan brände de Glåm till kallt kol. De lade hans aska i en skinnsäck,
som de gräfde ned i jorden långt borta från kreatursstigar och
allfarväg.
Torhall sände bud efter folket i de närmaste gårdarne, och han visade
och berättade för dem, huru allt hade tillgått. Alla beundrade denna
bragd, och allmän var meningen, att ingen i hela landet kunde mäta sig
med Grette Åsmundsson i styrka, tapperhet och annat, som pryder en man.
Men den förbannelse, som Glåm uttalat, gick dock i fullbordan[7].
Fotnot 7:
Sagan berättar bl. a., hurusom Grette omedelbart efter sin strid med
Glåm »märkte den stora förändringen, att han blifvit en mörkrädd man,
som ej vågade vara ensam, så snart skymningen föll på. Då visade sig
för honom allsköns vidunder; och allt sedan dess har man haft det
ordspråket, att Glåm lånar dem sina ögon eller gifver dem Glåmsyn, för
hvilka något ter sig helt annorlunda än det är».
* * * * *
I en af de sägner, som stamma från nordmännens, de s. k. väringarnes,
uppehåll i Konstantinopel, omtalas t. o. m. en _förhäxad_ gengångare,
som uppenbarar sig både såsom man och orm.
Sägnen lyder så.
En dag blef väringen Erlends hustru vansinnig, och han bad därför sin
höfding Nordbrikt[8] om ett råd, som kunde vara henne till bot, ty
Nordbrikt ansågs som en mycket vettig man.
Fotnot 8:
Konung Harald Hårdråde tog sig detta namn under sin vistelse bland
väringarne.
Han lofvade att göra, hvad han kunde, och skyndade bort till hennes
sofgemak, där han strax gaf sig i tal med henne och bad henne uppvisa
sina smycken och andra dyrbarheter. Då hon framtagit dem alla, frågade
han: »hvarifrån ha så härliga och sällsynta klenoder kommit till dig?»
Det visste hon ej.
»Jag misstänker», fortsatte han, »att de allra kostbaraste blifvit dig
gifna.»
Hon jakade.
»Hvad har du», sporde han vidare, »till gengäld gifvit den, som skänkt
dig dessa skatter?»
»Intet har jag gifvit», svarade hon.
»Detta passar sig icke», återtog han; »jag skall skänka dig ett vackert
smycke, som du må förära skatternas gifvare.»
Det var hon med om.
Nordbrikt lät strax smida ett guldkors, som han sedan lät viga.
Därpå besökte han kvinnan för andra gången och lämnade henne korset.
»Nu önskar jag», sade han, »att du noga säger mig, huru det är fatt med
dig.»
»En man, som ter sig fager för mina ögon», svarade hon, »gästar mig
hvarje natt här i min bädd. Det är han, som gifvit mig de bästa af mina
klenoder.»
»Nu handlade du väl, när du sade mig hela sanningen», återtog han; »det
kors, du här fått, skall du hafva när dig och gifva honom, så snart han
kommer».
Sedan berättade Nordbrikt allt för Erlend, hennes man. »Och skola vi
hålla vakt», sade han, »när denne man nästa gång besöker henne.»
En afton, ej lång tid därefter, sågo de en man komma gående till hennes
sofgemak. Han var både reslig och vän.
Strax steg han i bädden till henne: men hon visade honom korset och
sade:
»Jag vill icke hafva så många gåfvor af dig utan att gifva dig något
tillbaka — här skänker jag dig denna dyrbarhet!»
Men när han såg korset, blef han illa till mods och försvann. Och hon
låg ensam kvar i bädden, mycket medtagen.
Sedan höllo Nordbrikt och Erlend vakt öfver henne och hulpo henne, såsom
de bäst kunde, till krafter igen. Då sade Nordbrikt:
»Det anar mig, att denne gengångare i forna dagar varit en ond man.
Måhända har han därtill blifvit förhäxad och gjorts till en orm, eller
finnes här icke något ormbo i närheten?»
Ett sådant fanns värkligen; och Nordbrikt begaf sig med en stor skara
väringar till platsen, där det sades vara. Men där reste sig höga och
branta bärg, så att de ej kunde komma fram.
De buro då samman en väldig hög ved och gjorde däraf ett bål, och när
elden växte och röken hvirflade, kom fram ur en klippa den, som bodde
därinne och ej var täckelig att se, fastän blott munnen syntes.
»Mera få vi icke gjordt denna gången», sade Nordbrikt, »utan vända vi nu
om till borgen. Troligt är dock, att elden ej bekommit detta odjur väl;
hvarför han nog flyttar sina bopålar härifrån.»
Nästa natt drömde en bonde, att en man kom till honom och bad, att han
måtte få ett skepp, hvarpå han kunde forsla bort sina egodelar.
Skeppslegan skulle han lägga efter sig i farkosten.
Bonden tyckte sig låna honom denna. Och när han om morgonen vaknade,
gick han ned till sin hamnplats och såg, att hans skepp nyligen varit
användt: i förstammen stod ett ansenligt stop af guld.
Sedan hörde man aldrig, att något ondt kom ifrån denna gast. Erlends
hustru fick åter sin hälsa, och öfver Nordbrikts klokskap förvånades
alla högeligen.
* * * * *
För att få lifvet ur de mera ondsinta gengångarne måste man, såsom
framgår af berättelsen om Grettes kamp med Glåm, först hugga hufvudet af
dem, sätta detta vid bakdelen och sedan uppbränna liket samt nedgräfva
askan så långt från kreatursstigar och allfarvägar som möjligt.
Man kunde äfven strö askan ut för vinden, eller kastade man den i
hafvet, ty då, menade man, skulle den svårligen kunna samlas till kropp
igen. Eller bragte man den i ihåliga stockar, hvilka man sedan nedsänkte
i det djupaste vatten, man kunde finna.
Emellertid kunde dock, trots alla dessa försiktighetsåtgärder, olycka
infinna sig.
Då man ändtligen trodde sig ha fått bukt med den ondskefulle och
oregerlige Torolf Bögefot genom att bränna hans lik på bål och sedan ösa
askan ut i hafvet, kom han likväl att anstifta ännu mera ondt.
Där bålet hade varit, lågo nämligen kvar några stenar, och dem slickade
en ko, och denna ko födde en tjurkalf, som till sist vardt kollrig och
stångade ihjäl en af de män, som varit med om att bränna Torolfs lik.
Så svårhandterliga kunde gengångarne vara.
* * * * *
På sätt, som nu skildrats, behandlade man äfven högboarne, med hvilka
dristige män understundom vågade sig i strid för att komma i besittning
af deras i högen samlade skatter.
Således omtalas t. ex. i Romund Greipssons saga ett envig med en högbo,
hvilket i mycket liknar Grettes kamp med Glåm. Högbon framställes äfven
här såsom ett synnerligen mänskligt spöke; han t. o. m. kokar sin mat
inne i högen, under hvilken sysselsättning han blifver öfverraskad af
fredstörarne.
_Romunds envig med högbon Tråen._
Den danske kämpen Romund, som var en vacker man, den där ej kände till
fruktan, fick under en härfärd veta, att i Valland[9] fanns en stor hög,
hvari en af detta lands forne konungar dvaldes.
Fotnot 9:
Västra delen af Frankrike.
Denne, hvars namn var Tråen, hade under sin lifstid vunnit allt med
trolldom. Mycket ondt hade han gjort, och då han var så gammal, att han
ej längre kunde strida, lät han sätta sig lefvande i högen tillsammans
med mycket gods.
Då Romund kom med sitt folk seglande mot Vallands västliga kust, sågo de
högen resa sig rakt framom framstammen.
Det dröjde ej länge, innan de voro i färd med att bryta upp den. Men
först efter sex dagar fingo de den öppnad, och då sågo de, att där nere
i högens botten satt å en stol ett storväxt spöke. Det var en man, tjock
och svart i ansiktet, klädd i guld från hjässan till fotabjället, så att
det glänste rundt om honom, och han blåste på en eld, som lågade mellan
hans fötter.
Romund hissade sig på ett rep ned i högen; och snart bar han samman
stora skatter, dem han fastband vid repändan. Ett svärd fick han se, som
hängde uppe på en stolpe, och han ryckte det ned, fäste det vid sin länd
och gick sedan hän till stolen. Därå satt konung Tråen och åt ur en
kittel, som hängde öfver den stora elden emellan hans fötter.
»Nu ärnar jag», sade Romund, »lämna denna hög, eftersom ingen hindrar
mig därifrån. Men hur står det till med dig, du gamle man? Ser du icke,
att jag tagit dina skatter, medan du suttit krokig och lugn, din leda
hund? Hvad hafver flugit dig i ögonen, eftersom du bara stirrade på mig,
när jag tog ditt svärd och din halskedja och många andra af dina
klenoder?»
Konung Tråen svarade, att han blott önskade sitta i lugn på sin stol.
»Förr kunde jag slåss», sade han, »men nog hafver jag blifvit en
_alltför_ stor stympare, ifall du ensam härnere skulle få råna mig. Nu
förbjuder jag dig att roffa bort min rikedom! Må du taga dig i akt för
död man!»
»Maka du dig ner på dina ben, din rädda usling», ropade Romund; »och tag
ditt svärd tillbaka, om du har mod!»
»Det är ingen heder», genmälte konung Tråen, »att bära vapen på den
vapenlöse — må du hällre i brottning pröfva krafter med mig!»
I förtröstan på sin styrka kastade Romund svärdet, och när Tråen såg
detta, flyttade han ned den fyllda kitteln, hvarur han ätit, och blåste
förbittrad på elden.
Romund såg nu, att han bar en gullglänsande kofta; hans båda händer voro
förtorkade, och naglarne voro böjda inåt mot fingerspetsarne.
»Stig ned från stolen, din arga skalk», utbrast åter Romund, »beröfvad
allt ditt gods!»
Då sparkade kung Tråen undan kitteln och sprang ned emot Romund. Denne
samlade all sin kraft, och så häftigt nappatag togo de, att grus och
stenar hvirflade kring.
Efter en skiftande, hetsig brottning erkände Tråen sig till sist
öfvervunnen, och Romund lyckades göra sig lös från honom och få tag i
det bortkastade svärdet.
»Berätta mig nu», sade Romund, »huru många du med detta svärd besegrat i
holmgång däruppe ofvan jord!»
»Hundratjugofyra», svarade högbon, »och aldrig fick jag själf en skråma.
Med konung Sämund från Sverige täflade jag i idrotter, och hans mening
var, att jag sent skulle varda öfvermannad.»
»Ja, du hafver länge», sade Romund, »vållat människor men, och det är en
mycket god gärning att låta dig så fort som möjligt dö.»
Han högg hufvudet af konung Tråen och behandlade honom sedan, såsom
plägseden var med dräpta gengångare. Han tillredde ett bål, hvarå han
uppbrände liket.
Därefter lämnade han högen med de tagna skatterna, som han sedan delade
med sina män.
* * * * *
Vi hafva nu betraktat de väsentligaste grupperna af de öfvernaturliga
väsen, som våra hedniska förfäder trodde på.
När man undantager fylgjorna, som väl ansågos som värkliga andar, synas
de öfriga, dessa troll, jättar och gengångare, blott genom sin styrka
och sin stora trolldomskunskap hafva skilt sig från människorna.
De kunna, som sagdt, besegras med vapen, och de gifva vika för lagen.
Deras makt räcker alltså ej stort längre än vanliga dödliges.
Dämoner, sådana som Österlandet tänker sig dem, kunna de på intet sätt
kallas; de framträda blott undantagsvis, vid särskilda tillfällen, bland
människorna, och de fordrifvas hastigt igen på ett eller annat ofta
handgripligt sätt.
I följande afdelning skola vi se, att nordboarne känt och nyttjat en
mängd magiska metoder, hvilka varit i bruk under de mest olikartade
förhållanden i lifvet. Men denna trolldom står alls icke i något samband
med de nu skildrade väsena. Lika litet som dessa voro dämoner, lika
litet går den fornnordiska magien ut på att besvärja andar.
[Illustration]