* * * * *
Äfven andra trollväsen än de nu nämda påträffade Nordmännen under sina
färder utomlands.
Sålunda omtalas t. ex. i Olof den heliges saga tvänne dylika, hvilka
påminna om den anglosachsiska diktningens vidunder och af den kristne
författaren betecknas såsom djäfvulens tjänstandar.
Naturligtvis öfvervinnas de af den helige konungen på ett glänsande
sätt.
* * * * *
Under sina härjningar i England företog Olof den fjortonde
landstigningen vid Kallsån.
Stundom låg i denna å ett kvinnligt sjötroll, hvilket äfven kunde vistas
ute i hafvet. Hon sjöng fagert och kunde med sin sång bringa
skeppsbesättningar i sömn; och när hon till sist kände på sig, att alla
männen insomnat, hvälfde hon om skeppet och dränkte dem.
Men voro de uppe i land, kunde det hända, att hon gaf ifrån sig ett så
högt skri, att många blefvo af skräck vansinniga och rusade tillbaks
till skeppen, som hon sedan lät gå i kvaf.
Ett annat ondt trollväsen där i trakten var en vildgalt, som »innehade
många mansåldrar»; och af hans flock man fick ej fälla någon gris. Han
var oerhördt stor och grym.
Emellertid stodo innebyggarne sig slätt i striden med konung Olof. Det
blef städse stor manspillan ibland dem, och därtill voro de utsatta för
skoningslösa pänningutprässningar.
Då beslöto de att under mycket stor offring kalla till hjälp sina båda
förtrogna, sjötrollet och galten.
»Och fastän djäfvulen visste sig vara vanmäktig i sitt motstånd emot en
så lysande Guds riddare som den helige konung Olof var, så var han dock
icke ovillig att genom dessa bägge väsen bistå de åkallande
innebyggarne. Äfvenså tyckte han sig se, att denne Olof kom att göra
honom obotlig skada genom att nedrifva hans dyrkan. För den skull lät
han denna trolldom gå af stapeln.»
Medan konung Olof och hans män lågo och väntade vind i Kallsån, hörde de
en så skön röst sjunga ur vågorna, att de aldrig hört dess make i sina
dagar. Den hade en sådan underbar klang, att inom kort föll sömnen öfver
dem alla utom konungen. De förmådde icke att hålla sig vakna.
Medan sången ljöd, satt konungen i lyftingen på sitt skepp och läste i
sin bok. Till sist såg han, hur sjötrollet höjde sig ur vattnet. Hon var
skapad på följande sätt.
Hufvudet var formadt som på en häst, med uppåtstående öron och vida
näsborrar. Hon hade stora, gröna ögon och fruktansvärdt breda käkar.
Bogar hade hon äfven som en häst och därtill händer, men baktill var hon
skapad som en orm med väldig buktning; stjärten var bred. För öfrigt var
hon luden som en säl och grå till färgen.
»Hon plägar», säger sagan, »på så sätt dränka män och skepp: med
händerna fattar hon tag i det ena skeppsbordet och böjer sedan stjärten
ned under kölen och upp på bordet å andra sidan; därefter hvälfver hon
skeppet kring, så att dess köl vänder i vädret och det sjunker i
djupet.»
Hon lyfte sig alltså upp emot konung Olofs skepp och »med bistånd af
djäfvulens kraft fick hon händerna upp på det ena skeppsbordet.»
Men när konungen det såg, grep han sitt svärd, sprang utmed däck, och
just i det ögonblick, då hon snodde stjärten upp på den andra sidan,
högg konungen händerna af henne; och hon gaf ifrån sig ett högt och
fasansfullt läte. Därpå kastade hon sig baklänges och slog därvid sönder
sina käkar, och hennes skri växte.
Då vaknade konungens män bestörta, och han bad dem skydda sig med det
heliga korsets tecken.
Och sjötrollet sjönk ned i djupet på samma ställe, där det stigit upp.
Sedan hade man icke mera något men af henne.
Därpå lät konungen bryta upp dessa hedningars offerhög. Denna kallades
så, enär man å den bragte offer till de ifrågavarande väsena. Dit bar
man äfven mycket gods, som lades i högen, innan man drog därifrån.
Där erhöll konungen en oräknelig mängd egodelar, som hans folk förde ned
till skeppen.
Sist red han själf, och han såg sig ständigt om för att om möjligt få se
något mera märkligt där i trakten. Medan hans män redo hastigt åstad,
vek han in på en upprödd plats i skogen och öfverlade där med sig själf,
om han skulle följa männen till skeppen eller icke.
Då hörde han ett väldigt brak i skogen — det kom från alla håll.
Där kom galten löpande med sin grisflock, och de fyllde helt och hållet
platsen!
Rytande kom han med gapande tryne och ondsinta later.
Han var så stor, att konung Olof ej tyckte sig hafva sett ett sådant
lefvande väsen förr, ty hans borst räckte nästan upp öfver de högsta
trädens grenar.
Konungen hoppade genast af hästen för att till fots skynda undan, men då
fortade galten sitt lopp, och snart lade han trynet och tänderna upp på
hästens sadeltäcke; men då svängde kungen sitt svärd och högg trynet af
honom.
Han föll ned i sadeln, jämrade sig ohyggligt och hastade bort, ty han
ville icke invänta det andra hugget.
Konung Olof sade sedan, att ett sådant jämmerläte hade han förut blott
hört sjötrollet upphafva, och han menade sig hafva visat sitt bästa
mandomsprof, när han högg till dessa bägge odjur.
Vildsvinsgaltens tryne och tänder tog han med sig och red sedan tillbaka
till sina män.
Detta konungens stordåd blef mycket prisadt.
* * * * *
Uppsöka vi _trollen eller jättarne hemma i de nordiska bärgen_, sådana
urkunderna teckna dem, så finna vi äfven ibland dem ett och annat väsen,
som kan likt Gudmund på Gläsesvallarne visa sig människovänligt nog. Ja,
dottern af ett sådant troll kan, liksom jarl Agdes dotter Gudrun, ingå
underlagten man och lefva med honom i lyckligt äktenskap.
För öfrigt äro dessa inhemska troll långt mindre storslagna och
vidunderliga än de främmande »ovättarne» i de fjärran belägna, mystiska
näjder, som kallades Jotunhem och Resaland.
De inhemska hålla sig ej så förnäma; de blanda sig mera med människorna,
stjäla ifrån dem, och de äro rädda och lömska.
Man ansåg dem t. o. m. kunna dömas vid människodomstol såsom vanliga
lumpna förbrytare.
* * * * *