Flera exempel på dessa skyddsandar skola vi på tal om drömmarne lämna.
Om vättar eller fylgjor antog man, att de kunde skrämmas bort af stort
hufvud med öppen mun; och det betraktades naturligtvis såsom en svår
olycka, om ett lands skyddsandar sålunda blefvo undanskrämda.
På Islands första Alting, som hölls år 928, blef det därför faststäldt i
lag, att »ingen måtte, när han seglade fram emot landet, hafva på
förstammen af sitt skepp någon bild med uppspärrad mun eller gapande
hufvud; bar skeppet en sådan bild, så skulle den dessförinnan
borttagas».
Den största förolämpning, det bittraste hån, man kunde bjuda en man på,
var för den skull att resa nidstång emot honom, d. v. s. att på en stång
sätta ett hästhufvud med uppspärradt gap vändt emot hans gård.
Därmed önskade man, att husets skyddsandar måtte med skräck fly från
honom och hans härd och lämna honom åt hans öde.
Var motståndaren en konung, så vändes hästhufvudet från någon hög punkt
in emot landet.
Det var hela landets vättar, förbannelsen då gällde.
Huru man betedde sig vid uppresandet af nidstången, omtalas i flera
sagor. Utförligast skildras handlingen, då den berömde isländske
vikingen och skalden Egil Skalle-Grimsson reste nidstång emot sina båda
stora ovänner: Norges konung Erik blodyx och hans drottning Gunnhild.
»Han steg i land på ön Hördla vid Norges kust, tog i sin hand en
hasselstång och gick ut på en bergsudde, som vette in mot land. Här tog
han ett hästhufvud och satte det upp på stången. Sedan talade han på
öfligt vis:
»Här reser jag nidstång, och vänder jag detta nid emot Erik konung och
Gunnhild drottning.»
Han vred hästhufvudet in mot land.
»Detta nid», utropade han, »vänder jag mot de landvättar, som här i
landet bo, på det de alla må fara villande vägar och ingen utaf dem få
eller finna varaktig stad, förrän de drifvit ur landet Erik konung och
Gunnhild.»
Han sköt stången ned i en bärgskrefva och lät den stå där. Hästhufvudet
satt kvar, vridet in emot land, och han ristade runor på stången, de där
sade alla dessa nidord.»
Af alla berättelser om resandet af nidstång erfar man, att nordboarne
hade en fast tro på, att en sådan förbannelse som den, Egil uttalade,
värkligen skulle gå i fullbordan, ifall rätten vore på den nidandes
sida.
Vore den icke det, så komme nidet att falla tillbaka på honom själf. Han
skulle då öfvergifvas af sina egna skyddsandar.
Troll och jättar.
Af onda väsen, s. k. »ovättar», funnos olika slag.
Men de synas icke hafva blifvit uppfattade såsom dämoner eller onda
andar, som uppsöka människorna för att tillfoga dem olyckor. De synas
icke en gång hafva varit värkliga andar.
De kunna nämligen öfvervinnas i kamp och dräpas af människor. Detta
gäller om hvarje slag af ovättar, om _jättar_, _troll_ och _gengångare_.
De egentliga jättarnes kamp med gudarne är väl bekant från de gamla
Eddorna. I själfva sagorna framträda de nästan aldrig. Blott om några få
märkliga sägenhjältar, såsom t. ex. Starkotter, säges det, att de äro af
jättesläkt. Men om de också äro större och starkare än vanliga
människor, så tillhöra de dock alltid de dödliga. Mången af dem stupar
för svärdet.
Dessa troll eller jättar och resar, såsom de äfven kallas, bo dels för
sig själfva i ett eget land »österut», »i österväg» högt uppe i Norden,
där de lefva i ro utan att blanda sig med människorna, dels i de
nordiska ländernas klippor och bärg, hvarifrån de företaga sina
utflykter i bygderna.
Ofta lämna sagorna bevis på, huru trollen uppfattades vara af
fullkomligt materiell natur. Sålunda skildras det t. ex. mycket
noggrannt, huru isländingen Grette under sin kamp med ett troll ristade
upp dess mage, så att inälfvorna flöto ned i den förbirinnande forsen,
hvarför den man, som satt ett stycke därifrån vid stranden och väntade
på honom, trodde, att det var han, Grette, som var död.
Till trollen må äfven dvärgarne räknas, om ock dessa i allmänhet tänktes
vara mera godsinta.
* * * * *
Vi skola nu först följa de gamle nordboarne på deras fantastiska färder
till trollens eller jättarnes och resarnes näjder i höga Norden
»österut», se på nära håll dessas egendomliga gestalter och det vilda
lif, de lefva.
Det Jotunhem, Jättehem, som i sagorna ofta nämnes, tänkte man sig
beläget på de stora slätterna omkring Hvita hafvet och i synnerhet i
trakten omkring Dvina.
Vi återgifva trenne berättelser, som alla skildra, huru nordmän begifvit
sig till trollens riken och återvändt därifrån välbärgade, tack vare den
hjälp, de haft af sin konungs lycka eller af trolldom eller af egen
mandom eller helt enkelt af ödets på förhand gjorda bestämmelse om deras
lifslängd.
Ett synnerligen både mänskligt och människovänligt väsen möter oss i de
båda första berättelserna, nämligen resarnes konung, den fräjdade
Gudmund på Gläsesvallarne.
I den första få vi därtill en liten inblick i de finska trollens lif:
äfvenså få vi göra bekantskap med en jämtländsk dvärg, som gifver
berättelsens hjälte förtrollade gåfvor.
* * * * *