Skyddsandar.
Förutom de egentliga gudarne, Åsarne, omtala de fornnordiska sagorna
åtskilliga lägre andliga väsen, fylgjor och vättar.
Dessa voro skyddsandar antingen för den enskilda mannen och kvinnan
eller för en hel släkt, för en landsända eller ett helt land.
Hvarje person hade sin fylgja. Denna var i grunden endast hans eller
hennes _själ_, om hvilken man antog, att den understundom kunde
uppenbara sig för andra människor i deras drömmar; och sådana drömsyner
varslade alltid om kommande händelser.
Med dessa fylgjor komma vi senare att sysselsätta oss, då vi skärskåda
de gamles drömmar.
Huru stark äfven tron på frändefylgjor eller släktvättar varit, framgår
däraf, att de hedna fylgjorna, enligt folktron, kunde efterträdas af
»kristna», något, hvaröfver de förra så ondgjordes, att de togo grundlig
hämd på den svikande släkten. —
Berättelsen om den isländske ynglingen _Tidrande Sido-Halls sons död_
visar oss både hedna och kristna frändefylgjor.
Höfdingen Sido-Hall på gården Hof och den framsynte bonden Torhall, som
äfven kallades Torhall spåman, voro mycket goda vänner; och de gästade
ofta hvarandra.
Hall hade en son, som hette Tidrande, en mycket vacker och
förhoppningsfull ung man. Och honom älskade fadern mäst bland alla sina
söner.
Tidrande var ständigt stadd på färder emellan länderna, och han var
mycket omtyckt, hvart han kom, ty han var en sällsynt dugande man,
anspråkslös och »blid emot hvarje barn».
En sommar bjöd Sido-Hall sin vän Torhall spåman till sig, och han tog
som alltid emot honom med den största vänskap och bad honom ej fara hem
igen, förrän höstgillet var hållet.
Under tiden återkom sonen Tidrande hem till Hof från en af sina
utlandsfärder. Han var nu aderton år gammal, och man lofprisade mycket
hans mandom.
Blott Torhall spåman teg, när roset föll som ymnigast.
Då sporde Hall honom, hvad hans tystnad betydde.
»Säg mig det», tillade han, »ty allt hvad du säger synes mig märkligt.»
»Icke sitter jag tyst», svarade han, »för det jag har någonting emot dig
eller honom eller för det jag mindre än andra ser, att han är en märklig
man, som därtill äger ringa tankar om sig själf. Men det kan hända, att
man ej så länge just får glädjas åt honom, och varder då din sorg efter
en så manlig son tillräckligt tung, fastän icke alla prisat för dig hans
förtjänster.»
Då det led mot sommarens slut, visade Torhall spåman sig sorgsen; och
när hans värd sporde honom, hvad som var på färde, svarade han:
»Jag tänker icke godt om det höstgille, du snart ärnar hålla, ty det
faller mig in, att en spåman då varder dräpt.»
»Den saken kan jag klara», invände Hall leende; »jag äger en tioårig
oxe, som jag kallar Spåmannen, enär han är klokare än de allra flesta
nöt. Den ärnar jag just slakta till höstgillet, för hvilket du ej
behöfver ängslas, ty jag tänker, att det, likt mina andra gästabud,
skall lända dig och mina öfriga vänner till heder.»
»Jag varnar dig för detta gille», återtog Torhall spåman, »ej därför,
att jag är rädd om mitt eget lif. Nej, ännu större och underligare
tidender förestå, dem jag ej denna gång vill yppa.»
»Då skall häller icke gästabudet göras om intet», förklarade han.
»Jag har intet mera att invända», slöt Torhall, »ty det, som är förut
bestämdt, skall tima.»
Höstgillet hölls den fjortonde dagen i oktober månad, men endast få
gäster infunno sig, ty vädret var hvasst och farligt att färdas i.
När man om aftonen satt sig till bords, sade Torhall spåman:
»Nu vill jag bedja eder alla härinne, att I följen detta mitt råd: ingen
enda träde i stundande natt utom dörren! Ty eljes kan mycket ondt följa;
och hvad varsel här än kan komma att visa sig, gifve ingen akt därpå!»
Värden Sido-Hall bad alla därinne lystra den talandes ord, »ty de pläga
gömma sanning», sade han, »och är det bäst att icke utsätta sig för
farlighet, när man därtill icke är tvungen.»
Sonen Tidrande gick omkring och såg till gästerna, stilla och
anspråkslös. Då de bröto upp till hvila, anvisade han enhvar hans
sängrum.
Själf satte han sig på bänken närmast dörren.
Då de flästa gästerna insomnat, bad någon där utanför, att man måtte
öppna dörren; men ingen låtsade, som om han hörde det.
Trenne gånger framsades samma bön.
Då sprang Tidrande upp och utbrast:
»Det är stor skam, att I härinne låtsen, som om I sofven. Nya gäster
torde hafva kommit.»
Han tog sitt svärd och gick ut. Ingen människa syntes till. Men när han
trädt fram till en vedstapel, som stod där utanför husen, hörde han
hästtraf dåna norrifrån.
Och han såg nio kvinnor komma ridande, alla i svarta kläder och med
svängda svärd i sina händer.
Äfven söderifrån hörde han hästtraf närma sig.
Och snart såg han nio andra kvinnor komma, alla i ljusa kläder och på
hvita hästar.
Då ville Tidrande springa in och berätta för gästerna dessa syner. Men
de svartklädda kvinnorna hunno på sina springare upp honom, och de
kastade sig öfver honom. Han värjde sig tappert.
En lång stund därefter vaknade Sido-Hall och frågade, om Tidrande ännu
var uppe; men intet svar kom.
Torhall spåman inföll blott, att den frågan nog var för sent väckt.
Man gick ut; det var frostväder och månsken. Tidrande såg man ligga
sårad på marken.
Han blef inburen, och han förtalde allt, som det skett.
Nästa morgon dog han i gryningen och blef lagd i hög på hedniskt sätt.
Sedan lät Sido-Hall spörja rundt om i bygderna efter, hvad folk man sett
färdas ute den natten, men ingen hade något besked att lämna, och ingen
kunde häller tänka sig, att Tidrande haft ovänner.
Då frågade Hall sin vän spåmannen, huru det hängde samman med denna
underliga händelse; och han svarade:
»Det vet jag icke; men jag gissar, att dessa kvinnor ej varit annat än
era frändefylgjor. Mig anar äfven, att här varder trosskifte i landet,
och att hit kommer en bättre tro. Dessa eder släkts diser, de svarta,
som följt den gamla tron, torde hafva vetat af det stundande skiftet och
att I, fränder, kommen att öfvergifva dem. De hafva icke varit tillfreds
med att dessförinnan lämna eder helt och hållet obeskattade, och för den
skull hafva de tagit den ädle Tidrande ifrån eder. De bättre diserna, de
hvita, hafva däremot velat hjälpa honom, men de hafva ej förmått det. Nu
skolen I, fränder, dock sluta eder till dessa ljusa diser, som hafva den
nya okända tron!»
Och Tidrandes död gick hans fader så djupt till sinnes, att denne ej
längre trifdes på sin gård Hof utan flyttade därifrån. —
Äljes var det naturligtvis frändefylgjans uppgift att skydda släkten och
dess enskilda medlemmar.
Då höfdingen Torsten Ingemundsson skaffat trollkvinnan Groa bostad nära
sin egen gård, fick han af sin hustru höra ständiga förebråelser, för
det han var förälskad i denna Groa, hvilken genom trolldom frammanat
hans kärlek.
Så köpte trollpackan god malt och redde till ett stort gästabud,
hvartill äfven höfdingen Torsten blef inbjuden; och han lofvade komma.
Men tre nätter förr än han skulle rida hemifrån, drömde han, att den
kvinna, som dittills följt honom och hans fränder, kom till honom och
bönföll, att han icke måtte fara till Groas gästabud. Då han invände,
att löftet redan var gifvet, sade hon:
»Detta synes mig dock oförståndigt — gör du den färden, så bekommer den
dig illa!»
Äfven de två andra nätterna infann hon sig, och samma varning uttalade
hon. Och hon tog på hans ögon, att han måtte se klarare.
Då beslöt han att stanna hemma.
Den afton, då trollkvinnan Groas gästabud hölls, såg Torstens fårherde
henne efter solens nedgång komma ut ur sin gård, och hon gick »emot
solens lopp», rundt omkring gården; och han hörde henne säga:
»Mödosamt månde det varda att stå emot Ingemundssönernas lycka.»
Hon såg upp emot fjället, svängde en duk, hvari hon knutit mycket guld,
som var hennes eget, och hon talade åter:
»Gånge det nu så, som förut bestämdt är!»
Sedan gick hon in och stängde dörren efter sig.
Då kom ett jordskred från fjället öfver Groas gård, så att alla de
gäster, som voro därinne, omkommo tillsammans med henne själf.