_Sagan om Torsten den hushöge._
I Gölardalen i Norge bodde en man, som hette Torsten. Han var modig, och
han var hänsynslös mot en hvar, med hvilken han kom i beröring; och så
reslig var han, att hans like ej fanns i landet, och knappast fanns det
en dörr, hvarigenom han bekvämt kunde komma.
Också kallades han den hushöge, ty han tycktes i höjd öfvergå de flesta
hus.
Han var Olof Tryggvasons hirdman och hölls af honom högt i ära. Ideligen
använde konungen honom till de färder, som andra drogo sig för; och ej
sällan var han för konungens räkning ute på handelsresor.
En gång låg Torsten hushöge med sitt skepp utanför Balagårdssida[1].
Fotnot 1:
Finska kusten mellan Helsingfors och Åbo.
Som det ej var segelvind, gick han en morgon upp i land; och när solen
stod högt i sydost, kom han till en öppen plats i en skog, där en fager
kulle höjde sig. Därå satt en skallig gosse.
»Moder min», ropade han, »räck mig hitut min krumstaf och mina vantar,
ty jag vill ut på ridt — det är nu fäst där nere i underjorden.»
Då susade en krumstaf ut ur högen, som om den varit en eldsvans. Han
satte sig gränsle på stafven, drog på sig vantarne och red åstad, såsom
barn pläga.
Därefter gick Torsten fram till högen och sade samma ord som pilten.
Strax kastades ut både en staf och ett par vantar, och den frågan
hördes:
»Hvem tager emot dessa?
»Bjalve, din son», svarade Torsten.
Sedan satte han sig gränsle på denna staf och red efter pilten, där
denne galopperade fram.
Snart kommo de till en bred ström, hvari de störtade sig, och det var,
som om de fore igenom rök. Till sist klarnade det för deras ögon, och de
sågo strömmen glittra nedför klipphällar.
Framför sig såg Torsten en vidsträckt bygd och en stor borg. Dithän
styrde de sin ridt, och de trädde in i en hall, som var besatt med folk.
Man satt till bords därinne, och blott af silfverkärl blef där drucket.
Äljes glimmade allt som guld, och man drack endast vin.
Torsten märkte, att ingen förmådde se dem. Hans följeslagare sprang fram
och åter längs borden och tog i en säck upp allt, som föll ned ifrån de
ätande.
I högsätet sutto en konung och en drottning, och alla rundt omkring dem
voro glada.
Om en stund såg Torsten en man träda in och hälsa konungen. Han sade sig
vara sänd till honom från Indialand, från det fjäll där, som heter
Lukanus, och från den underjordiske jarl, som där härskade.
Han bragte konungen en guldring, hvars like denne sade sig ej hafva
skådat. Ringen bars kring i salen och betraktades, och alla rosade den.
Torsten såg där äfven en annan dyrbarhet, som han fann mycket värd att
äga; det var den duk, som låg på konungens bord.
Den var smyckad med guldränder, och tolf de yppersta ädelstenar strålade
därpå.
Då föll det Torsten in, att han nog kunde sätta sin lit till den lycka,
som följde hans konung, Olof Tryggvason.
Och när han såg, att hallens herre ärnade draga den kostbara ringen på
sin arm, sprang han fram och tog den ifrån honom, medan han med den
andra handen ryckte till sig duken, så att all maten rullade i golfvet.
Därefter rusade han på dörren, men sin krumstaf glömde han kvar därinne.
Nu vardt ett rasande tumult. Männen hastade ut och satte efter Torsten.
När han såg, att de kunde hinna upp honom, sade han:
»Om du är så god, konung Olof, som min förtröstan till dig är stor, så
stå mig bi.»
Så rask blef han då i loppet, att de ej hunno upp honom, förr än han var
nära den ström, hvarur han nyss kommit. Där stannade han, och sedan de
slagit ring omkring honom, värjde han sig tappert, och han fällde till
jorden en otalig mängd troll. Då kom hans kamrat fram till stället och
återgaf honom den kvarglömda stafven; hvarpå de båda döko ned i strömmen
och kommo tillbaka till samma kulle, hvarom vi förut talat.
Solen stod då i väster.
Pilten, kastade genom en glugg in sin staf i kullen och därefter den
säck, som han fyllt med föda från trollens hall. Och Torsten lämnade
äfven sin staf ifrån sig.
Därefter lopp den skallige gossen in i högen; men Torsten stannade
utanför vid gluggöppningen.
Därinne såg han två kvinnor. Den ena väfde gudväf; den andra vaggade ett
barn.
»Hvarför dröjer han, Bjalve, broder din?» frågade denna.
»Icke har han varit min följeslagare i dag», svarade pilten.
»Hvem har då farit på den andra krumstafven?»
»Det har Torsten den hushöge,» återtog han, »konung Olofs hirdman. Han
bragte oss i stor vånda, ty nere i underjorden ryckte han till sig
sådant, hvars make ej finnes i Norges land, och nära var, att vi fått
vår bane. De jagade honom ända till uppstigningsplatsen; där gaf jag
honom tillbaka hans kvarlämnade staf, och förvisso är han en tapper man,
ty jag kunde ej räkna alla dem, han slog ihjäl.»
Och så stängdes högen.
Torsten gick tillbaka till sina män, och de seglade genast till Norge.
Här fann han konung Olof österut i Viken och framlämnade till honom de
tagna klenoderna; hvarefter han berättade allt om sin färd, hvilken man
fann mycket märklig.
Nästa vår gjorde Torsten åter sitt skepp segelfärdigt. Det var en snäcka
med tjugofyra mans besättning. Han styrde ut i Östersjön och när han kom
till Jämtland, lade han till i en hamn där och gick upp i land för att
förströ sig.
Han kom till en öppen plats i en skog: där såg han en ansenlig sten,
invid hvilken stod en förunderligt ful dvärg.
Denne utstötte de gräsligaste tjut. Hans mun var vriden ända upp till
örat, och näsan låg ned öfver munnen.
»Hvarför låter du så där fånigt?» frågade Torsten.
»Förvåna dig icke, du gode man», svarade dvärgen; »ser du ej den stora
örnen, som flyger där? Han hafver tagit min son; förvisst tror jag, att
denna olycka är sänd af Oden, och jag rämnar af sorg, om jag mister mitt
barn.»
Då sköt Torsten efter örnen, och skottet tog under dess vingar. Den stöp
död ned, och han grep i luften det fallande dvärgbarnet och bar det fram
till dess fader.
Denne blef innerligt glad och sade: »Dig hafver jag nu att belöna för
det du skänkt mig både son och lif. Välj här, hvad dig lyster af silfver
och guld!»
»Sörj först för din son,» sade Torsten; »jag är icke van att taga emot
betalning, för det jag brukar mina krafter.»
»Icke desto mindre är jag dock skyldig att löna dig», återtog dvärgen;
»visserligen torde min skjorta af fårull ej synas dig vara mycket värd,
men aldrig skall du förtröttas i simning, så länge du bär den närmast
kroppen.»
Torsten klädde sig i skjortan, som genast passade honom godt, fastän den
till och med synts honom väl liten till dvärgen.
Denne tog äfven af sitt finger en silfverring, räckte den åt Torsten och
bad honom förvara den väl: aldrig skulle penningar fattas honom, medan
han ägde den ringen.
Sedan tog han en svart sten och gaf Torsten.
»Om du håller denna sten dold i din hand, så ser dig ingen. Mera äger
jag icke, som kan vara dig till någon nytta, men här får du till sist en
annan sten, hvarmed du kan bereda dig nöje.»
Han tog upp en ny sten ur sin pung, och med den följde en stålbrodd.
Denna sten var trekantig; den ena sidan var hvit, de både andra voro
röda, och rundt om den drog sig en gul rand.
Dvärgen talade:
»Om du slår med brodden på stenen, där den är hvit, kommer en så väldig
hagelskur, att ingen vågar vända sina ögon emot den; men vill du mildra
skuren, så skall du slå på den gula randen — då kommer solsken, så att
allt haglet till sist smälter.
Slår du åter på det röda, så far eld fram och glödande aska med
sprakande gnistor, så att ingen vågar häller dit rikta sina ögon. Med
brodden och stenen kan du ock råka allt hvad du vill, och stenen vänder
tillbaka i din hand, så snart du kallar på den. Med flere gåfvor kan jag
ej belöna dig för denna gång.»
Torsten tackade för skatterna och gick sedan till sina män. Och var
denna utflykt bättre gjord än ogjord.
Strax därefter fingo de förlig vind och seglade österut. Då föll med ens
tungt mörker öfver dem, så att de icke visste, hvar de seglade. En half
månad varade denna synvilla.
Omsider blefvo de dock en afton varse land. Snart kastade de ankar och
lågo där om natten. Om morgonen blef det godt väder med vackert solsken.
De hade kommit in i en lång fjord och rundtom sågo de skogar och fagra
fjällsidor. Ingen ibland dem kände till detta land, och något lefvande
väsen kunde de icke se, hvarken fyrfota djur eller fåglar.
Sedan de slagit upp sitt tält på land, sade Torsten:
»Jag vill kungöra för eder den plan, jag nu hafver: i sex dagar skolen I
vänta mig här; jag ärnar undersöka detta land.»
Detta funno de vara ett stort företag, och de ville hälst själfva fara
med honom. Men Torsten ville gå ensam, och han fortsatte:
»Men kommer jag icke åter, innan sju solar gått öfver himlen, då skolen
I segla hem och säga konung Olof, att det icke blifvit mig af ödet
förunnadt att återvända.»
De gjorde honom följe upp till skogsbrynet. Där gick han ifrån dem, och
de gingo tillbaka till skeppen.
Hela den dagen vandrade han kring i skogen men blef ej varse något
märkligt. När det började kvällas, kom han fram till en bred väg, som
han följde, tills det blef alldeles skumt. Då vek han af in i skogen och
träffade där på en stor ek, som han klättrade upp i.