Eva kom ut på trappan och neg och tog emot. Johans ögon stodo vidöppna
av förvåning. Något sådant hade han aldrig tänkt sig. Ett riktigt slott
med torn och tinnar alldeles som i sagoböckerna. Han kunde nätt och jämt
förmås att stiga ur. Han drömde. Han var rädd att vakna.
Hansson tog det mera lugnt. Jaha, det såg solitt och gott ut. Järnräcket
på trappan var gammalt och ärgigt, och stenarna spruckna och slitna, men
annars såg det icke dåligt ut. Alléträden voro bra, men kunde nog behöva
skäras ned ett stycke. Där blev nog mörkt på sommaren annars. Alla måste
skratta, när Johan till sist steg ur och fick lov att ta upp den stora
pälsen för att kunna gå uppför trappan. Solen brände på ordentligt,
snökristallerna gnistrade och bjällrorna klingade, när hästarna frustade
till. Det var längesedan det hörts skratt och bjällerklang på Bjurnäs
gård.
Sedan den första förvåningen över de blanka gubbarna i hallen övervunnits
och kaffe med finaste hembakat dopp inmundigats, försvann Johans blyghet.
Den kom igen, när han fick se sitt rum, och Hansson tänkte, att det där
nog icke var så bra för pojken. Han blev alldeles fördärvad.
Sigrid visade sina gäster omkring. Hansson var icke den, som lät sig
imponera, men på Johan såg man hur beundran steg och steg för varje rum
de passerade. De stora, höga fönstren släppte in massor av sol och ljus.
Det var annat än hemma i Gränna. Och ändå var han icke säker på att han
skulle trivas lika bra. Det var så stort och öde och tomt i rummen. Där
funnos inga människor, bara en massa gubbar på väggarna och alla sågo
de bistra och stränga ut. Många av dem hade rustningar och svärd, och
en satt på en vit häst med en pappersrulle i hand. När de kommo till
torntrappan, ville han upp men fick icke. Där var alldeles för kallt för
honom. Det blev en annan gång. Men så skulle de ut och se på stallet,
ladugården och vinkasten. Djuren begrep sig Johan icke på. Det var endast
med yttersta självövervinnelse han tordes gå med de andra förbi hästarna,
som alla stodo och vände baken till och sågo ut att kunna sparkas när som
helst. Sigrid övertalade honom att lägga en bit hårt bröd i handflatan
och räcka det åt en brun häst, som stod längst bort i sidogången och
sträckte ut huvudet över spiltan. Johan tyckte han skulle vara karl och
gjorde, som fröken sade, men det var förfärligt spännande. Det kittlade
ända ned i fötterna på honom, när hästen nafsade åt sig brödbiten.
»Det är min flicka», sade Sigrid och gick upp i spiltan och klappade
hästen på halsen.
Att det kan finnas en så modig människa, tänkte Johan.
»Hon heter Freja», upplyste fröken. »Hon är icke alls så vild som hon
ser ut. Du kommer nog att bli god vän med henne», tröstade hon Johan.
I ladugården var det ännu värre. En sådan ladugård hade han icke sett.
Hög och ljus och rymlig. Men vilket liv! Där var ett mumsande och ett
tuggande och skrapande med horn och slammer med kedjor och råmande och
bölande. Där var visst mer än hundra kor. Många vände sig om och glodde
fult på honom. Och hu! Vilken tjur! Minst dubbelt så stor som korna och
med ring i näsan. Den var nog riktigt ilsken, den!
Fröken och Hansson gingo före. Johan tyckte det var otäckt att gå efter
och höll sig gott i deras kölvatten. Först gick fröken. Hon var modigast,
hon. Hon vände sig om och såg på Johan.
Johan knäppte igen kavajen och stramade upp sig. Han skulle nog visa, att
han var karl. Buh! sade han till tjuren, när de voro lyckligt på andra
sidan gången. Det var väl det var över. Roligare var det hos kalvarna
och grisarna och hönsen. Allra roligast var det ändå i vinkasten. Där
kände han sig hemma, och han upptäckte genast, att man icke hade gallrat
ordentligt, något vari Hansson med en viss stolthet instämde. Hansson
hade några detaljanmärkningar angående värmeledningen att göra, men
annars förlöpte inspektionen lyckligt. Mest belåtna voro Sigrid och
Johan. De gingo med varandra i hand upp till gården och hade en massa
saker att tala om. Hansson gick tungsint efter. Han tänkte på mor hemma
i Gränna, hon, som var ensam nu med sin gikt och sin sorg. Nå, det var
gott, att hon icke kom med. Då skulle hon lidit ännu värre.
På eftermiddagen reste Hansson. Han hade fått en stadig middag och trodde
hjärtesorgen stillad. Då han skulle ta adjö av Johan, brast det lös hos
honom, och han skakade i hela kroppen av undertryckt smärta, när han
omfamnade Johan och med underligt grumlig röst bad honom att vara snäll
mot fröken och icke glömma bort mor.
Det var värsta stunden för Johan på den dagen. Han glömde den snart. Det
var för många nya intryck under dagens lopp. Dessutom var han trött och
sömnig efter färden. Det var första gången i sitt liv, som han åkt på
järnväg. Helst skulle han velat krypa i säng med detsamma och sova.
Eva, som hade skarpare öga för barn än Sigrid, såg hur han satt och
nickade över kappsäcken, som han fått med sig och som han höll på att
packa upp. Båda kvinnorna betjänade unge herrn. Han märkte det icke. Han
trevade förnuftslös i kappsäcken och räckte fram sina plagg. De voro hela
och rena. Så värst fin kvalitet voro de icke av, det hade Eva genast
sett. Det var säkert en mycket fattig släkting fröken tagit till sig.
Strumporna voro allesamman stoppade och kläderna slitna. En svart kostym
med långbyxor väckte uppmärksamhet.
»Det var en finfin dräkt», prisade Eva och höll upp den till beskådande.
»Jo, jag tackar! Vem har Johan fått den av?» frågade Sigrid.
Johan svarade icke. Han hade föredragit att vandra in i sömnens land. Med
ena handen i kappsäcken och den andra hängande utanför sov han djupt och
gott.
»Stackare», sade Eva.
»Hyss!» viskade Sigrid. Hon föll på knä och tittade på honom. Eva
lade sig på andra sidan. Det såg ut som om de tillbett en gud. Deras
ansiktsuttryck var särdeles andaktsfullt. Eva förde sakta Johans hand upp
ur kappsäcken. Den var knuten hårt kring en pennkniv. Eva pillade den
försiktigt från honom. Han märkte det icke.
»Vad han är trött», viskade Sigrid. »Vi måste ha honom i säng!» De
började lösa upp hans kläder och hjälpa honom av med skorna. När man kom
till strumporna, vaknade han till och såg bestört på de båda kvinnorna.
Vad var det för en gammal, gråhårig gumma i vit huva och vitt förkläde.
Det kunde icke vara mamma. Var var han?
»Du är visst rysligt sömnig», sade Sigrid och klappade honom på kinden.
Det gick upp för Johan var han var. Javisst, där var fröken. Den andra
var Eva.
»Neej då, inte alls», protesterade Johan. Inte fick en karl vara sömnig,
inte! Han ville upp och tassa omkring barfota, men det avstyrdes.
»Åhnej, min lilla vän, nu blir det allt att krypa i säng snällt», sade
Eva. »Var har han sin nattskjorta?»
Nattskjorta hade Johan aldrig hört talas om. Vad var det?
»Ligger han i samma skjorta?» frågade Eva. Hon insåg med detsamma vilken
oerhörd social skillnad det var mellan fröken och dennas unga släkting.
»Bry sig inte om det, Eva», sade Sigrid. »Låt honom nu komma i säng så
han får sova.»
Äntligen var pojken i säng. Den var betydligt för stor för honom, och han
såg mycket bortkommen ut där han låg med täcket ända upp till nästippen
och tittade sig omkring. Han var alldeles vaken igen. Han hostade till.
»Nu skall du se, att han har förkylt sig», sade Sigrid till Eva och
skyndade fram till sängen. »Fryser du, Johan?»
»Neej då, inte alls. Jag hostar alltid, när jag lägger mig», förklarade
han. »Det är inte farligt», tröstade han, när han såg fröken bli orolig.
»Han kanske vill ha något varmt?» föreslog Eva.
»Vad vill du ha, Johan? Te, mjölk, choklad?» frågade Sigrid.
»Han vill naturligtvis ha choklad», avgjorde Eva.
Johan kastade en tacksamhetens blick på Eva.
»Ja, vad var det jag sa’?» Eva gick stolt ut.
Sigrid packade på Johans begäran upp resten av innehållet i kappsäcken.
Där funnos diverse underbara ting, som fordrade den allra största
omsorg. Där funnos en ny metrev och ett förstoringsglas och en färglåda,
två oformerade blyertspennor, en blank jubileumstvåkrona, en mekanisk
korkskruv i trähylsa, många små påsar med olika innehåll, som för
tillfället icke avslöjades, en strut hopklibbade karameller och till sist
en svart liten kula, som såg ut som beck och rullade ut ur papperet, när
Sigrid tog upp det ur kappsäcken.
»Vad är det?» frågade Sigrid. Små pojkar voro märkvärdiga varelser.
Aldrig skulle det fallit en flicka in att dra med sig sådana saker.
»Det är smällkaruscha!» sade Johan. »Åh, ge mig den är tant snäll!»
Han fick kulan och lyckades för den förvånade Sigrid visa sin färdighet i
att smälla.
»Jo, jag tackar!» sade hon.
Eva kom med chokladen. Den var rykande varm, och Sigrid måste blåsa på
den länge och väl, innan den försvann i Johan. Sedan dröjde det icke
länge, förrän han somnade som han låg med den ena armen ovanpå täcket.
Sigrid lyfte den försiktigt och stoppade ned den. Han kunde ligga och
förkyla sig.
Eva skrattade i mjugg. Förkyla sig såsom där hade eldats i rummet! Nej,
se det var då stört omöjligt.
Det tisslades och tasslades länge där inne. Ingen av dem ville först gå.
Ibland ställde de sig att se på den sovande.
»Vad det känns gott att ha en karl i huset igen», viskade Eva. Sigrid
måste dra på mun. Hon vinkade på Eva och fick henne med sig ut i andra
rummet.
»Det är bäst jag ligger här i natt», sade Sigrid. »Du kan bädda på
soffan.»
Det ville icke Eva höra talas om. Fröken skulle gå upp och lägga sig som
vanligt i tornkammaren. Eva skulle lägga sig på soffan. Hon var van att
vaka och hon hörde det minsta knyst, om han vaknade. Sigrid måste ta
maktspråk till hjälp. Hon ville ligga på soffan. Det vore förfärligt, om
gossen vaknade mitt i natten och fann sig ensam. Dörren kunde stå öppen
in till honom. Åtminstone på glänt.
I den ädla kampen om att vaka över honom segrade Sigrid. Hon tog sina
räkenskapsböcker och satte sig i rummet utanför Johans, sedan de släckt
lampan inne hos honom. Eva bäddade på soffan åt fröken och sade godnatt.
Sigrid försökte arbeta. Böckerna hade under de sista dagarnas
uppståndelse fått ligga efter. Det dög icke. Farbror Gustaf hade ständigt
inpräntat hos henne, att ingen människa kan sköta en gård utan att sköta
böckerna först och främst. Alltså måste hon.
Det var fullständigt tyst i det stora huset. Icke ett ljud trängde in
till henne, där hon satt nedböjd över arbetet och förde in siffror.
Lampan på bordet framför henne sprakade till då och då. Hon hörde det
icke. Hon skrev. Så småningom avstannade handens rörelse och hon lutade
sig tillbaka mot stolsryggen.
En känsla av obestämbar lycka fyllde henne. Hon såg drömmande på
lampskärmens broderade mönster. Där var skära rosor och gröna blad runt
hela skärmen, och pärlfransen darrade sakta, nästan omärkligt.
Så långt hade hon således hunnit på den långa vägen mot det obestämda
målet. Nu låg han därinne och sov i sin faders säng, han, som en gång
skulle bli herre på Bjurnäs, om hon bara fick leva och kunde sköta
gården. Oroliga tider var det både ute i världen och hemma. Ingen visste
vart stormen drev människorna och nationerna. Vad som än skulle hända,
nog skulle hon hålla fast vid Johan. Här skulle han växa sig stor och
bli man och tillträda den rätt, som dumma former och olyckor hade velat
förvägra honom. Bara hon fick leva, leva! Hon, som så många gånger
önskat, att hon kunde få dö, satt och längtade och bad, att hon skulle
få leva. Så underligt! Vad var det då, som gav livet innehåll, mening?
Bestod livets konst i att aldrig förtvivla, aldrig ge tappt, alltid tro,
att det bästa, det goda skall segra till sist?
Jag miste Erik, tänkte hon, men jag har vunnit en annan. Han, som ligger
och sover därinne och som förutan mig aldrig kommit hit. Var icke stolt!
Yvs icke! viskade en röst till henne. Du vet icke ännu, om ...
Hon spratt till. Hon blev plötsligt rädd! Var det tystnaden, som skrämde
henne? Stodo flera olyckor på lur därute i mörkret i vinterkvällens snö,
stodo och väntade på att slippa in?
Hon gick bort till fönstret och såg ut. Där var icke så mörkt utanför som
hon trott. Hon urskiljde tydligt flygelbyggnaderna. Inne hos rättarns
brann ljus. Det lyste vänligt och gult. Hon var icke ensam. Det fanns
människor omkring. Överallt i världen fanns det människor. Många av dem
kanske stodo som hon med pannan mot den kalla fönsterrutan och stirrade
efter ett vänligt ljus. Varför voro människorna så hårda mot varandra?
Hon skakade sakta sitt huvud. Hon gick bort till dörren och lyssnade för
att höra om Johan sov. När hon lyssnade riktigt intensivt, kunde hon höra
hans små pustningar. Han sov gott. Han var trött, stackare.
Hon satte sig vid bordet och återtog räkenskapsarbetet. Hon log åt
siffrorna. Det var icke längre svårt att arbeta. Hon hade någon att
arbeta för — en bror — en liten bror — — —.
De första dagarna blevo ansträngande. Johan måste se allt. Han var
outtröttlig i att fråga. Det hjälpte icke, att hon sade, att han nu först
måste tänka på att vila sig och bli riktigt frisk, innan han tänkte på
att rusa omkring på det där viset. Hon kunde icke stå emot hans böner och
den bedjande blicken.
»Men tant, jag är så frisk, så!»
Sigrid tyckte långt ifrån detsamma. Han var liten för sin ålder.
Magnussons pojke, som var ungefär jämngammal med Johan, var nästan ett
huvud längre, det såg Sigrid, när hon var nere i stallet med Johan för
att låta honom bekanta sig med kusken och hästarna närmare. Mager var han
också. Eva fick order att hälla i Johan så mycket mjölk han kunde få i
sig. Fet grädde fick han även så ofta han ville. Johan grimaserade men
lydde och tog emot. Inte smakade det vidare gott, men när de nu ville ...
Han skulle vara karl!
Efter en vecka var Johan fullt hemma på gården. Han kände till alla
skrymslena i ladugården och tordes klappa tjuren. Statarbarnen hade
han ingått kamratskap med, och där åktes kälke i samlag utför backen
ned mot sjön. Med trädgårdsmästaren var han redan intim och fick
förtroendeuppdraget att bära de dagliga blommorna till fröken. Han vann
allas hjärtan. Det var något så gott i hans blick, och hans handslag var
trofast. En gång — det var endast några dagar efter det han kommit till
Bjurnäs — kom han in med näsblod. Han hade haft en kalabalik med en av
statarpojkarna angående kälkbacksåkningen. I övrigt gick det bra för
Johan att bli omplanterad från Gränna till Bjurnäs. Acklimatiseringen
gick häpnadsväckande fort. Han var icke ett dugg rädd för Freja och
icke för rustningarna i hallen, som han de första kvällarna tyckte att
de sågo så spöklika ut i sina nischer. Han var nere och tittade på när
ladugårdskarlen drog fram kalvarna och kom upp i köket och berättade det
naturalistiska förloppet. Det var något svekfritt och öppet hos honom,
som gjorde Sigrid innerligt glad. En och annan gång kunde han plötsligt
bli tyst och allvarsam. Sigrid förstod, att han tänkte på Gränna, och
fördubblade sina omsorger.
En dag blev det bestämt, att de skulle åka över till Alby. Gustaf Boström
hade flera gånger telegraferat och frågat, varför Sigrid var så osynlig.
Sigrid hade urskuldat sig med att hon hade en släkting på besök hos sig.
Hon fick order att ta pojken med sig.
»Han kan alltid leka med Greta, så kan vi gamla leka med varann», sade
Gustaf Boström i telefon och skrattade.
Sigrid var icke glad åt besöket på Alby. Hon var rädd för farbror Gustafs
frispråkighet, och det kunde bli svårt att förklara släktskapen med
Johan om farbror Gustaf började fråga ut i detalj. Han hade stundom
en obehaglig vana att vilja ha reda på allting, en egenskap, som var
utmärkt fördelaktig, när det gällde affärerna på Bjurnäs men som kunde
bli farlig, när det kom in på genealogien. Hur det än var, måste obehaget
överstås, eftersom Johans besök på Bjurnäs skulle bli mycket långvarigt.
»Nu skall du icke bli rädd för patron Boström», sade Sigrid till Johan,
när de åkte upp till Alby i släden. »Han är stor och grov och har stora,
röda mustascher och mycket litet hår samt kan dundra till som åskan
ibland, men han har ett hjärta av guld. Lilla Greta är förfärligt söt.
Henne blir du god vän med genast.»
»Det var en kavat, liten herre», sade patron Boström, när Johan slog
honom i hand. Johan var klädd i sin fina, svarta kostym med långbyxorna
och kände sin värdighet. »Dig tycker jag om!» utropade patron Boström
och svingade honom högt i tak på sina starka armar. När Johan kom ned
till golvet igen, upptäckte han en flicka, som verkligen var bra söt. Hon
hade genast rusat Sigrid i famnen och vände sig om lagom för att se Johan
komma ned från himmelsfärden.
»Det är Greta, min dotter», sade patron Boström och skjutsade i väg Johan
mot henne. »Seså, Greta, var nu inte dum!» uppmanade han dottern, när
denna sökte betäckning hos Sigrid.
»Du brukar aldrig vara blyg», sade Sigrid och förrådde Greta genom att
vända henne om mot Johan.
De båda ungdomarna togo varandra skyggt i hand. Det hade gått mycket
bättre, om de andra icke varit närvarande. Nu stodo de bara och tittade
på varandra och på varandras kläder. Sedan drog sig var och en till sitt
naturliga skydd. Det gick icke.
»Nej, hör nu ungar, nu får ni verkligen hålla varandra sällskap»,
kommenderade patron Boström. »Tant Sigrid och jag kan få prata utan er.
Marsch in i barnkammaren med er! Greta kan visa unge herrn — vad heter
han? — Johan, jaså Johan — visa Johan dina dockor och andra saker ...»
»Det är ingenting för gossar», opponerade Greta.
»Prat!» sade patron Boström, »jag ...»
Mer hann Gustaf Boström icke säga.
»Jag tycker mycket om dockor», försäkrade Johan ivrigt. Efter denna nobla
förklaring togo barnen varann i hand och gingo tysta ut.
»Nej, har du sett på maken!» utbrast Gustaf Boström och såg häpen på
Sigrid. »Vad kom det åt Greta? Hon fick visst tunghäfta.»
Han följde efter dem och såg hur barnen marscherade bredvid varann hand i
hand hela filen av rum igenom.
»Ni skall strax få kaffe med kakor!» ropade han efter dem. De vände sig
icke ens om. Det är förfärligt roligt att gå hand i hand, mycket roligare
än kaffe med kakor.
Sigrid hade kommit fram till honom och stod och såg efter barnen, tills
de veko av in i barnkammaren.
»Kärlek vid första ögonkastet», skämtade patron Boström. Han bjöd Sigrid
taga plats och så började korsförhöret.
»Jaså, det var därför du talade något med mig om fosterson för en tid
sedan!» begynte han. »Jag trodde det var en ettåring du tänkte ta. Den
här är väl tolv år högst.»
»Fjorton», rättade Sigrid, »fast han icke är stor.»
»Det gör ingenting. Det händer ofta med barn. De står liksom i knut och
så plötsligt ränner de i väg på höjden. Det är på pappas sida, förstås?»
Sigrid hade svårt att följa med vad han frågade om.
»Ja, för han är då icke ett dugg lik salig Matilda, mor din.»
»Nej! Det är på pappas sida», svarade Sigrid. Hon försökte låta bli
att rodna, men var icke säker på att det lyckades. Hon var glad åt att
patron Boströms husa kom med kaffet och drog patrons uppmärksamhet till
sig. »Det är bäst att låta ungarna få sitt i barnkammaren, Hilda», sade
patron, sedan hon serverat.
När husan gått med kaffebrickan, återtog Gustaf Boström förhöret, men då
hade Sigrid hunnit lugna sig.
»Jaså, det är på pappas. Ja, det kunde jag tro. Han har alldeles
Bjurcronornas näsa och ögon. Är det släkt på långt håll? Doppa, barn!
Du vet, att du är som hemma här. Hilda är duktig det vet du också i att
baka.»
Han trugade henne med sockerkaka.
»Vad var det du sade?» frågade han. »Är det avlägsen släkt?»
»Mycket», svarade Sigrid. Hon hade svårt att få ned sockerkakan. Hon var
mycket obehaglig till mods och önskade att hon aldrig farit över till
Alby.
»Det kan jag tro. Per sade alltid åt mig, att när din farbror Johan dog
så var det slut med hans släkt. Men den här pojken kände han kanske icke
till. Det finns sådana där släktingar, som dyker upp vid arvsskiftena
och som man aldrig hört talas om. Apropå det, hur fick du fatt på honom?
Skrev de till dig eller ... akta dig!»
Sigrid höll på att slå omkull kaffekoppen, när hon satte den ifrån sig.
»Nej, det var jag, som skrev», sade hon.
»Ja, men hur fick du reda på honom? Du är så hemlighetsfull, Sigrid.»
Det var skämtsamt sagt utan ringaste avsikt att anspela på några
hemligheter. Sigrid blev blodröd i ansiktet. Gustaf Boström missförstod
rodnaden fullständigt.
»Ja, kära barn, tro inte, att jag menar, att det är din gosse. Det är
fysiskt omöjligt», storskrattade han.
»Nej, farbror, nu går det verkligen för långt!» Det var så orimligt att
hon själv måste skratta. Det hjälpte på den obehagliga känslan hon haft
förut.
»Det är en alltför lång historia att berätta om hur jag fick reda på
Johan», sade hon. »Det blir en annan gång.»
Husan kom åter med kaffebrickan efter att ha serverat barnen. Hon satte
den ifrån sig på bordet.
»Nå, vad gör de?» frågade patron. »Slåss de eller leker de?»
»De leker», svarade husan och gick.
»Vad tycker farbror om Johan?» frågade Sigrid för att slippa höra talas
mer om släktproblemet.
»Han ser klen ut. Ge honom bra med mjölk och gröt så blir han karl! Har
han någon skolgång?»
»Ja, han har gått i skola i Gränna.» Det sista ordet halkade ut i
hastigheten.
»Finns det Bjurcronor i Gränna?»
»Nej, han heter Hansson — Johan Hansson efter sina fosterföräldrar.»
»Var hans egna föräldrar döda då?»
»Ja, för länge sedan.»
»Jaså — ja — hm!» Patron Boström reste sig. »Jag skall bara gå efter
pipan», förklarade han.
Misstänker han något, frågade sig Sigrid, eller är det bara jag, som
tycker det, därför jag sitter här och narras tag på tag?
»Vad har du tänkt han skall bli?» frågade patron Boström, när han kom
tillbaka med pipan tänd. »Du må icke tro, att det räcker bara med att
ta till sig fosterbarn. Man måste sörja för deras framtid också. Det är
så många, som predikar om, att framtiden hör barnen till. Det retar mig
alltid. Det är barnen, som skall höra framtiden till. De skall inriktas
på framtiden. Och det är ingen lätt sak. Vet du, om han har fallenhet för
något särskilt?»
»Han är mycket road av trädgård. Fosterfadern var trädgårdsmästare.»
»Det är ett yrke, som kan föda sin man, om han får utbildning. Du skulle
låta honom komma till Abelin. Han förstår saken.»
»Menar farbror, att jag skulle lämna Johan ifrån mig?» Sigrid lät riktigt
förskräckt.
»Inte nu, men längre fram. Du inbillar dig väl icke, Sigrid, att pojken
kan lära sig trädgårdsskötsel på Bjurnäs?»
»Han behöver icke bli trädgårdsmästare precis.»
»Är han för fin kanske?» raljerade Gustaf Boström.
»Nu är farbror stygg», sade Sigrid.
»Det är så roligt att vara det emellanåt. Sedan blir man mycket bättre
vänner efteråt!» Han illustrerade påståendet genom att flytta sig närmare
Sigrid.
»Om vi skulle göra honom till lantbrukare?» föreslog han.
»Vi?» Sigrid var verkligen förvånad.
»Javisst, Gustaf Boström på Alby och Sigrid Persdotter Bjurcrona! Det är
inget dåligt kompaniskap. Det finns sakkunskap på båda hållen — numera»,
tillade han. »Och gemensamma intressen.»
Han flyttade sig ännu närmare henne. Sigrid, som alltid kände sig
olustig, när han började bli för farbroderlig, makade sig undan.
»Haha!» skrattade Gustaf Boström. »Du tror visst jag tänker fria? Nej, du
är icke tillräckligt rik ännu, Sigrid. Men jag kommer en gång, var säker
på det! Jag kommer!»
Det var meningen, att det skulle vara enbart lustigt. Sigrid tyckte icke
om det slags lustigheter och återförde samtalet till det ursprungliga
ämnet.
»För mig får Johan gärna bli lantbrukare», sade hon. »Huvudsumman är,
att han blir en god och bra människa och lycklig.» Det sista ordet kom
dröjande. Hon hade utan att veta hur det gick till, kommit att tänka på
Erik. Det drog en allvarssky över hennes ansikte.
»Varför skulle han icke bli lycklig?» frågade patron Boström. »Han har
alla möjliga förutsättningar. Han har utan att nätt och jämt veta av det
dimpit ned på en stor herrgård, fått en snäll tant, som naturligtvis
kommer att skämma bort honom, en hygglig farbror och en lekkamrat. Vad
kan han mer begära? Vill han bli lantbrukare — och varför skulle han icke
vilja det? — skall farbror snart sätta fart på honom. Det han icke kan
lära på Bjurnäs, kan han få lära hos mig. När han blir sjutton, arton
år skickar vi honom till Alnarp eller Ultuna eller kanske rent av till
Rösiö. Frågan är bara hur mycket han lärt i skolan. Är han duktig i att
räkna och skriva?»
»Det vet jag verkligen icke, farbror.»
»Nå, det får vi alltid se. Hur har du det med huggningen på utskogen?
Fick du dit jägmästaren?»
Samtalet gick in på detaljfrågor om Bjurnäs. Gustaf Boström upphörde
icke att intressera sig för gården alltjämt. Det sammanhängde dels med
hans goda hjärta och dels med hans ärelystnad att få se Sigrid fullt
lyckas i det han rått henne till. Kvällen förflöt också under livligt
samspråk mellan dem båda angående dikning, mjölkpriser, påläggning och
andra saker, som för några år tillbaka skulle av Sigrid åhörts med ett
medlidsamt löje över att någon kunde intressera sig för dylika ting,
när man kunde tala om sång och teater och dans. Gustaf Boström, som för
kvällen var riktigt upplagd för att skämta med henne, kunde icke heller
låta bli att reta henne. De sutto vid kvällsbordet och åto.
»Det trodde du aldrig, Sigrid», sade han, »att den tid skulle komma,
då du kunde sitta en hel kväll ensam med farbror Gustaf och tala om
lantbruk. Ni vet inte, ni barn, att tant tänkte bli en stor sångerska en
gång.»
Barnen sågo på Sigrid. Greta kände, att tanten led av skämtet.
»Varför skall pappa vara stygg mot tant Sigrid? Då kommer hon icke över
hit mer.» Hon såg på Johan.
»Och inte Johan heller», hämnades patron Boström. »Vad tant Sigrid
beträffar, är jag säker på att hon är mycket lyckligare nu än om hon
behövt stå och skrika för publiken.»
Patron Boström hade vissa bestämda meningar om en del av människornas
offentliga framträdande. Sång kallades att skrika för publiken, teater
att gapa på uppmålade komedianter och riksdagsarbetet att sitta och
smälla i pulpetlocken. Terminologien var enkel och kortfattad, om och ej
vidare träffande. Hans ord föranledde heller ingenting annat än att Greta
utropade:
»Tant Sigrid skriker visst inte. Hon har sjungit för mig flera gånger i
trädgården, och det var riktigt vackert.»
Sigrid såg tacksamt på sin lilla försvarare. De nickade till varandra. De
hade många hemligheter tillsamman.
Patron förklarade, att han visst icke trodde, att Sigrid skrek som när
man ramlar i sjön eller klämmer sig. Hon kanske hade en mycket vacker
röst. Det kunde han icke avgöra. Han hade aldrig hört henne. Hon ville
aldrig sjunga för honom varken på Bjurnäs eller Alby. I alla händelser
kunde hon säkert icke sjunga så vackert som han.
»Kuckeliku!» härmade han tuppen mitt vid bordet. Barnen jublade och
ropade på mera, varvid patron tog ett kuckeliku ännu högre. Det hördes
ända ut i köket. Husan och köksan sågo på varandra. Hade patron blivit
tokig! Mitt vid bordet! Det hade då aldrig hänt förr, att patron galit
vid bordet.
Efter bordet tiggde Greta, att tant Sigrid skulle sjunga.
»Ja, när ni kommer över till oss», lovade hon.
»Nej, nu — nu — nu!» envisades Greta. Sigrid slapp icke. Hon måste bort
till flygeln i salongen. Den var ostämd.
»Jag kan icke — jag har inga noter», försäkrade Sigrid.
»Du hade inga noter i trädgården», påpekade det lilla logiska fruntimret.
»Åh, snälla, snälla tant, nog kan du, om du vill! Den där om ... till
dig jag återvänder. Var var det? Eller också den andra ... om den lilla
vännen. Åh, snälla tant?» Hon sträckte sig på tå för att kyssa sig till
ett ja.
Till slut sjöng Sigrid »Värmlandsvisan» och »Fjorton år» och »Som
stjärnan uppe på himmelen den blå». Hon hade en klar, hög sopran och
sjöng med känsla och smak. I synnerhet den sista folkvisan.
»Nej, nu får du inte sjunga så’nt där mer», utbröt patron Boström. »Du
narrar mig att sitta här och lipa så gammal jag är. Sverige är ändå
Sverige. Kan du inga gladare?»
Barnen, som sutto tysta bredvid varandra, sade ingenting. De njöto för
mycket för att kunna säga något.
Sigrid sjöng »Å jänta å ja». Patron Boström tog barnen med sig ut på
golvet och hoppade omkring i ej alldeles oklanderlig takt. Sigrid
tyckte själv, att flygeln våndades under hennes fingrar, men när de
andra hade roligt, så ... Det var ett skrik och ett jubel. Det var rent
av obegripligt, att två barn och en gammal, skallig farbror med röda
mustascher kunde föra ett sådant liv. Patron stampade och klampade i
golvet så hela huset gungade och barnen illskreko av förtjusning.