Det blev en dyster tid för Sigrid. Vintern vart lång och mörk. Mycket snö
föll det. Vägarna blevo ofarbara långa tider både för släde och ritt. Hon
måste hålla sig inne. Rättaren lät ploga upp förbindelselederna mellan
gården på Bjurnäs och uthusen. Resten lät man vara och väntade på stora
landsvägsplogen.
Ofta vandrade Sigrid nätterna i ända omkring i det stora huset. Hon lät
lamporna brinna i rummen och gick som en fridlös ande mellan dem. Sömnen
hade börjat flykta från henne alltsedan besöket hos Hanssons.
I början hade hon trott, att hon skulle få underrättelse från dem, men
ju längre tid förflöt, desto klarare insåg hon, att hon förlorat spelet.
Hon telefonerade till häradshövdingen och frågade, om han hade fått
något brev om Johan. Han tröstade henne med, att det kanske kommer. Det
hjälpte föga. Hon började självanklaga sig. Varför hade hon blandat sig
in i Johans liv och sått tvivel och oro hos honom? Hon kunde icke glömma
pojkens uttryck, när han stod där ensam på golvet och skulle välja. Hade
han icke valt ännu? Eller ville han icke förråda vad han valt?
Många hinder hade hon övervunnit sedan faderns död. Hon hade ansett dem
svåra. Det hade ändock gått. Att ta Johan till sig hade hon från början
ansett som den naturligaste sak i världen. Häradshövdingens invändningar
hade visserligen väckt betänkligheter, och utgången av besöket hos
Hanssons hade gjort klart för henne, att den som ytterst skulle avgöra
frågan var varken häradshövdingen, Hanssons eller hon utan Johan. I hans
själ lågo hindren förborgade. Vem skulle kunna övervinna dem? Att resa
Bjurnäs ur dess förfall, att brottas med pengar och folk det var ett
lekverk mot att brottas med denna barnasjäl. Ingenting fanns att göra.
Bara att vänta, vänta.
Patron Boström kunde icke förstå vad det blivit åt Sigrid. På
skvallervägen fick han höra om hennes nattliga vandringar i salarna på
Bjurnäs. Han började tro, att hon var olyckligt kär. I sin välvillighet
bjöd han henne till Alby så ofta han kunde. Ibland kom hon, ibland icke.
Lät hon övertala sig att fara över var det mest för Gretas skull. Hon
kunde icke motstå flickans varma böner i telefon. Vid sådana tillfällen
fick Gustaf Boström icke mycken glädje av Sigrid. De båda kjoltygen
sammangaddade sig på det skändligaste sätt mot honom och stängde oftast
in sig i Gretas rum för att leka. Kom Sigrid över på någon av Gustaf
Boströms stora fester, satt hon vid bordet som en gipsstaty och lät sig
svängas omkring i balsalen som en trädocka. Hon är omöjlig, blev det
allmänna omdömet på trakten.
Gustaf Boström försökte en gång tala förnuft med henne och säga, att hon
icke skulle gå och hänga läpp. Det fanns sannerligen många, som skulle
bli stormförtjusta om hon ville låta sina härliga, blå ögon lysa litet
vänligare. Vad honom själv beträffade, vore han beredd att offra gods och
guld för att se henne glad igen. Det var ett halvt frieri. Han fick ett
svagt leende i belöning och en förklaring, att det visst icke fattades
henne något. Hon bara sov illa.
Gustaf Boström såg på de mörka ringarna under hennes ögon och hade sina
tankar för sig.
»Har du tråkigt, skall du gifta dig», rådde han storskrattande med den
farbroderliga frispråkighet, som han stundom kunde ta sig mot henne.
»Jag har det bra som jag har det», försäkrade hon och blev litet rödare.
Sedan blev det icke talat mer mellan dem om den saken.
Varför lever jag? Vad har jag här att göra på denna jord? frågade sig
Sigrid ofta. Sin kärlek hade hon offrat. Varför? För ingenting. För
hästar och kor. För Bjurnäs.
Hon började bli bitter och förtvivlad. Då kom en dag brev från Hanssons.
Det var mannen själv, som skrev och frågade, om han fick komma med Johan
till Bjurnäs för nu gick det icke längre. Pojken hade icke varit sig lik
efter hennes besök. Han hade blivit tyst och sluten, han, som alltid
förr varit glad och munter. De hade försökt få reda på vad det var med
honom, men han ville ingenting säga. Strax efter jul hade han fått ett
återfall av sin elaka hosta. Nu hade han varit uppe flera veckor men
var blek och eländig. Det var också ett rackarns klimat vid Vättern. Nu
hade mor nyligen frågat honom — för hon känner pojken bäst! — om han
icke ville fara upp till fröken ändå. Han hade blivit så glad att det
var rent vådligt, och mor och han hade gråtit många, många timmar. Då
hade de förstått vari sjukan bestod och beslutat sig för, hur svårt det
än var för mor, att låta honom resa. De hade också redan underrättat
häradshövdingen och bett honom tala med fröken, men mor tyckte ändå, att
de skulle skriva till fröken själv med detsamma så att hon kunde hinna
göra i ordning för Johan, för han behövde nog ett varmt och soligt rum.
Mor hälsade och bad, att fröken skulle se om Johan riktigt. Själv kunde
hon icke skriva för hon var dålig av gikten och så det här med Johan.
Kläder och allt, som hörde Johan till, skulle de ta med sig. De hade
tänkt komma nästa tisdag, om det passade sig, för Johan hade svårt
att vänta längre, och de voro också glada, om han for, för vädret var
verkligen rysligt därnere den tiden på året.
»Fröken vill kanske vara så god och skriva omgående, så få vi veta, om
det passar och hur det är med skjuts och tocke där ...»
Mer kunde icke Sigrid läsa. Tår efter tår föll på brevet. Äntligen!
Äntligen!
Hon måste upp och gå. Den mulna marsmorgonen blev mycket klarare, tyckte
hon.
Han kommer! Han kommer! jublade det inom henne. Än en gång läste hon
brevet.
Stackars Johan, som var så klen! Och hur hade han icke kämpat sin
ensamma, stora strid. Hon begrep honom. Han hade icke velat såra dem
genom att säga, att han ville resa bort från dem. Han var bunden med
många tusen band vid dem. Han hade icke velat slita dem därför att han
insåg, att han skulle göra dem ont. I stället begravde han sin önskan i
sitt hjärta, där den låg och gjorde honom själv ont.
Sigrid förstod honom så gott. Att begrava i sitt hjärta sin önskan, sin
kärlek, det gör ont, mycket ont. Det var därför han blivit tyst och
sluten. Åh, huru väl hon förstod honom. Hostan var otäck, men det skulle
nog bli bra på Bjurnäs. Tänk, att han kom till slut!
Hon ringde genast till Torsell och berättade nyheten. Han tog den mycket
lugnt, eftersom han redan fått Hanssons brev. Han hade just tänkt ringa
själv till Bjurnäs. Han kunde icke låta bli att reta henne genom att
fråga i telefon hur det skulle gå, om han nu sade nej.
»Ja, men det gör icke häradshövdingen», sade Sigrid ivrigt. »Det vet jag.
Då hade ni aldrig skrivit ett så pass välvilligt brev angående mig till
Hanssons, som jag hade med mig.»
»Kanske inte», hördes den sardoniska rösten svara. »Jag ångrar mig också
för på det här viset kan jag riskera att komma att anses för en riktig
hygglig karl. Nu är olyckan skedd. Det står icke att ändra. Jag måste
således ge mitt bifall. Men skriv ett riktigt vackert brev till fru
Hansson, det råder jag. Hon har förlorat mer än ni vunnit, det kan ni
vara säker på. Vad beträffar det rent formella kan vi göra upp det vid
tillfälle. Jag skall icke betinga mig alltför oblygt honorar, eftersom
det den här gången något berör min ställning som förmyndare för gossen.»
Sigrid lovade att genast skriva.
De närmaste dagarna härskade febrilt liv på Bjurnäs. Överallt putsades
och fejades. Till och med de gamla, rostiga rustningarna i nedre hallen
fingo sig en extra skurning först med fint sandpapper och därefter med
krita. De skeno lång väg. Hennes nåds sängkammare, som var det soligaste
rummet på Bjurnäs och som hittills stått orört sedan hennes oförmodade
bortgång, vädrades ut ordentligt och skurades skinande vitt. Andra
gardiner hängdes upp. Tunna, gula hemslöjdsgardiner, som tycktes vara
fulla av sol i sig själva. Sängkläder vädrades, mattor piskades och
brasor fyrades på i alla angränsande rum.
»Det är som självaste kungen skulle komma och bo här», sade Eva, när allt
var färdigt och hon stod och betraktade det fullbordade verket. Hennes
nåds rum hade blivit oigenkännligt. Hela den stela, högtidliga prägeln
var borta. Inga sängomhängen och inga överkast, inga toalettspeglar
och inga pudervippor, inga sidenschabrak och inga antimakasser. Det
gamla, förnäma rummet, som förut alltid luktade parfym, hade luftats ut
ordentligt. Till och med hennes nåds bastanta och utskurna gustavianska
träsäng hade seglat ut med den allmänna rengöringsfloden, och i stället
hade kaptens engelska järnsäng åkt in på sina porslinsrullar, sedan
fröken förvissat sig om, att den var tillräckligt mjuk. Ett par av
spiralfjädrarna i madrassen hade Magnusson med konsterfarna händer bundit
upp. Det var icke bara kaptens säng, som kommit in från hans forna
sängkammare. Med sängen hade följt lampan, rakspegeln och stövelknekten.
Rummet hade fått ett manligare utseende.
»Hur gammal är han, gossen?» frågade Eva i ett förtroligt ögonblick
Sigrid, när de hjälptes åt med att sätta upp ett par gravyrer från
salongen inne i rummet. Hon hade redan förut fått veta, att en släkting
till fröken Bjurcrona skulle komma och bo på Bjurnäs längre tid. Då hade
fröken sagt, att det var en ung gosse. Det passade icke med rakspegeln.
»Så där omkring fjorton år, tänker jag.»
»Lever hans föräldrar?» sporde Eva, som tyckte, att fröken gärna kunde
vara litet meddelsammare angående den kommande gästen, som det skulle
krusas och ändras för och som man hade så mycket besvär med.
»Nej, de är döda», svarade Sigrid mycket kort. Eva aktade sig för att
fråga mer.
Vid den sedvanliga rådplägningen, som ägde rum i köket var kväll, sedan
det försports, att det skulle komma främmande till Bjurnäs, framkastade
Eva, att det lät icke alltid på fröken, som om hon vore så glad åt att få
pojken i huset, ett yttrande, som föranledde köksan att utstöta ett — hm!
Eva förstod icke vad detta hm! innebar men ångrade sig, att hon sagt
något om pojken.
Den beramade tisdagsmorgonen gick in grann. Solen var så förekommande
att tidigt visa sig ovanför de sakta sjunkande molnen, och när stora
släden med Magnusson i svarta björnskinnskragen och den yviga pälshuvan
körde fram till trappan med parhästarna, lyste vita slädnätet och glänste
bjällerkransarna i solskenet så rättaren fick ont i ögonen, där han stod
på förstukvisten till flygeln och såg hur fröken steg i släden.
Lika grannt var det att se henne komma tillbaka frampå förmiddagen med
sina gäster. Så många av folket, som hade tid och tillfälle, lågo i
fönstren eller stodo avsides på gårdsplanen för att se hur underbarnet
såg ut som skulle ha det så fint uppe i gården efter vad ryktet förmälde.
Vid frökens sida satt verkligen en pys. Han var röd om kinderna och hade
blå ögon, men vad han såg ynklig och mager ut. Han riktigt drunknade
i den stora vargskinnspälsen. Mitt emot dem satt en bredaxlad man i
ytterrock och skinnluva. Vad kunde det nu vara för en? Fröken hade bara
talat om en gäst, och här kommo två.
Det var köksan, som gjorde denna riktiga anmärkning för sig själv, där
hon stod i fönstret.