Moderns bortgång grep Sigrid djupt. Därmed brast det sista bandet med det
förflutna, och Sigrid blev ensam Bjurcrona på Bjurnäs. Till det yttre
förändrades förhållandena på gården icke mycket. Hennes nåd hade de
senare åren mest vistats inomhus, när hon var hemma på Bjurnäs. Folket
märkte knappt, att hon hade gått bort. För Sigrid blev det en stor saknad
trots moderns och dotterns olika uppfattningar om mångt och mycket. De
stora rummen på Bjurnäs blevo ännu ödsligare och tommare. Hennes nåd hade
dock fyllt på sitt vis med sin personlighet och sitt kommenderande. I
grund och botten hade hon varit god. Hon var bara icke alldeles som andra
människor.
Den frihet, som Sigrid nådde genom att bli allenarådande på Bjurnäs,
tillförde henne ingen glädje. Förändringen var endast skenbar. I
verkligheten hade Sigrid bestämt allt förut. Friheten kunde icke
uppväga sorgen över att vara ensam. Sigrid tyckte, att det hela blev
meningslösare. Hon hade uppgivit sin kärlek för att stanna hemma hos
modern. Nu, när modern var borta, kunde hon icke återtaga kärleken. Den
hade gått förlorad för evigt, även om minnet av Erik ständigt levde kvar.
Det kom stunder, då Sigrid undrade, om hon icke skulle göra ett sista
försök att uppsöka Erik och säga honom, att nu var hon fri. Hon sköt de
tankarna åt sidan snart, ty nu kunde hon minst av allt lämna Bjurnäs.
Sedan den värsta skräcken för kriget dragit förbi, återtog arbetet på
Bjurnäs sin jämna gång. Själv hade Sigrid aldrig känt någon ängslan.
Hon hade förlorat för mycket redan i livet för att rädas för ett krig,
där man allra högst hade ett att riskera, att gården brändes ned och
hon själv dödades. Moderns oförmodade bortgång gjorde också, att hennes
tankar inriktades åt annat håll än krigshändelserna.
Farbror Gustaf på Alby förebrådde henne ofta, att hon icke intresserade
sig för hans på stora ekbordet i hallen på Alby fasthäftade karta, där
han flyttade knappnålar med olikfärgade huvuden, alltefter telegrammen i
tidningarna förmälde om framstötar och återtåg. Hon kunde icke deltaga
i hans utbrott av förtjusning över att nu »fick de smörj igen». Hon var
alltför mycket kvinna för att glädjas över att man tog livet av varandra
ute i världen, och hon och Greta bildade en obehaglig majoritet på Alby,
där Greta ofta framförde deras gemensamma omdöme — vad de är stygga, som
slår ihjäl varann.
Meningarna om kriget voro högst delade, när de tre sammanträffade, och
när Greta hotade fadern med att han icke fick någon godnattkyss, om han
icke var snäll, föll han lumpet till föga och erkände, att de var stygga
därute i världen.
Sigrid måste ofta över till Alby. Mobiliseringen hade tagit bort en god
del av folket på Bjurnäs, och det var bekymmersamt att få in havren
och rotsakerna. Mycket var det icke med någondera delen, men man måste
dock rädda vad som räddas kunde. Moderns död hade, ekonomiskt sett,
också förorsakat Sigrid extra tråkigheter. Det var ett trassel med att
omflytta inteckningar och alla papper på Sigrid. Ny bouppteckning med
värdering och inventering skulle upprättas. På sätt och vis var det
gott för Sigrid, ty det drog hennes tankar från mycket annat, men hon
tyckte ändå det var att börja från början igen. Det var en repetition
av förhållandena vid faderns död. När hon fick se slutsiffrorna på
bouppteckningen, blev hon lika skrämd som förut.
»Ja, men vad betyder det?» frågade hon häradshövding Torsell, som hjälpte
henne. »Det här är mycket sämre än efter pappa.»
»Naturligtvis, det måste det bli. Vi har fått krig. Alla värden ramlar.
Jag kan icke ta upp gården och inventarierna till samma pris som förr.
Åtminstone kan jag det icke i närvarande stund, och fröken hade bråttom.
Hade vi väntat en månad eller två, kanske det hade ljusnat igen. Det är
ingen brådska med bouppteckningen. Vi kan gott vänta med att lämna in
den.»
Det ville icke Sigrid. Hon uppsökte farbror Gustaf. Han skrattade.
»Ja, varför har du så bråttom?»
»Jag ville se hur jag har det, det förstår farbror. Det här är
förfärligt!»
Sigrid var utom sig.
»Lugna dig! Du minns sist, hur Torsell svartmålade. Det är hans
specialitet.»
»Tycker farbror jag skall minska på stallet?» frågade hon i sin nöd.
»Freja kan jag i värsta fall undv...»
»Du är tokig!» avbröt Gustaf Boström. »Tvärtom! Nu skall du hålla på allt
vad du kan. Gnid och snåla så mycket som är möjligt. Fortsätter kriget
några månader till, och det ser ut som om det icke skulle ta slut så
fort som vi trodde, kommer det att bli en oerhörd efterfrågan på hästar
och nötboskap. Sanna mina ord, du kommer att bli rik, min flicka, på det
här kriget, om vi icke kommer med i det. Har du icke märkt hur äggen och
mjölken stiger i pris? Och köttet! Vänta bara!»
Sigrid gick mycket lugnare från Alby. Hon intalade sig mod. Kanske var
det bara en tillfällig storm, ett oväder, som drog fram över henne. Att
sätta sig och grubbla över kriget föll henne icke in. Hon hade nog med
sina egna bekymmer. Skulle gården kunna räddas ur detta nya elände, så
måste hon sätta till krafterna på allvar.
Hon steg upp ännu tidigare på morgnarna och lade sig ännu senare på
nätterna. Hon slet värre än en dagsarbetare med piskan över sig. Rättare
Gustafsson varnade henne. »Fröken tar livet av sig på det viset!»
Kanske hon ville det. Det såg ofta ut som om hon med vilja sökte spränga
sönder sig själv med arbete. Mellan fyra och fem var hon uppe i de mörka
novembermorgnarna för att ge hönsen mat. Sedan var hon i fullt arbete
till sent in på kvällen, knappt unnande sig tid att äta. Hon slet för två.
En kväll, när hon satt inne på kontoret, fördjupad i siffror och
grubblande över hur hon skulle kunna hålla det gående på Bjurnäs och
var hon skulle kunna spara ännu mer, kom hon att se på häradshövdingens
konto. Det var enormt! Det var sant, där var naturligtvis
utredningsarvodet inbegripet och så betalningarna för Johan.
Johan! Det var någonting. Varför skulle hon sitta och betala mer än tusen
kronor om året för honom? Det var meningslöst. Hon kunde likaväl ta hem
honom till Bjurnäs. Det bleve mycket billigare och dessutom ... Hon måste
upp och gå, så glad blev hon, att hon funnit den utvägen. Visst skulle
hon ta hem Johan och det med detsamma. Han kunde likaväl hjälpa till i
trädgården på Bjurnäs som hos Hanssons i Gränna. Tänk, att hon aldrig
kommit att tänka på det förut? Hur skulle hon kunna tagit Johan till
Bjurnäs, medan modern levde? Det hade varit omöjligt. Men nu, när hon var
ensam. Åh, vad det skulle bli roligt!
Hon skrattade högt av förtjusning.
Nästa dag fick häradshövding Torsell besök av henne på kontoret.
»Nej, är fröken i staden! Det var mer än ovanligt. Om jag icke visste,
att fröken vore den sista av ätten Bjurcrona på Bjurnäs, vore jag frestad
att tro, att det förestode en ny bouppteckning och att vår gemensamme vän
Gustaf Boström åter skulle få ett kärkommet tillfälle att voja sig över
advokaternas oblyga arvoden.»
Även inför en så vacker och ung dam som Sigrid kunde han icke låta bli
att lägga ut satserna i invecklade perioder med en liten klatsch på
slutet.
»Vad är det alltså för krångliga saker vi skall reda ut tillsammans den
här gången?» fortsatte han, när Sigrid satt tyst.
»Vill häradshövdingen vara god och upplysa mig om det finns någon
uppgörelse med Hanssons i Gränna, att Johan alltid skall stanna hos dem?»
»Uppgörelse?» upprepade advokaten. Han lutade sig tillbaka i stolen, lade
händerna på det ställe, där han med ålderns rätt borde haft en ansats
till mage, och började sin favoritsysselsättning vid konsultationerna,
att rulla tummarna. »Vad skulle det vara för slags uppgörelse?»
»Finns det några papper mellan häradshövdingen och dem?»
»Ja, naturligtvis. Papper, som jag respekterar mer än somliga av de
krigförande gjort med sina. Han log sitt sardoniska löje, och de gråa
ögonen stucko till. Låt oss hålla på rätten i det längsta, vi individer!»
Han reste sig och gick bort till skåpet och tog fram några papper.
»Här har vi allt, som rör överenskommelsen med Hanssons angående Johan.
Kapten Bjurcrona var med på allt, fast han icke tecknat sitt namn under
utan låtit mig göra det. Det är mest bestämmelser om det ekonomiska som
fröken ser.»
Han bläddrade i dem.
»Det finns ingen bestämmelse om att de har rätt att behålla Johan?»
frågade hon.
Han såg på henne. Löjet blev ännu mer sardoniskt. Han förstod vart hon
ville komma.
»Absolut inte», sade han och återtog platsen mitt emot henne samt började
rulla tummarna på nytt. »Kapten Bjurcrona hade troligen aldrig tänkt sig
möjligheten av att beröva Hansson deras en gång anförtrodda gods. Från
juridisk synpunkt möta inga hinder att förklara för Hanssons, att all den
sympati och kärlek, som de eventuellt kunna ha satsat i företaget Johan,
är fullständigt bortkastad samt att tiden är kommen för dem att avstå
godset till annan person. I kraft av kapten Bjurcronas fullmakt äger jag
att i detta fall handla som jag finner för gott. Anser jag, att Johan på
grund av en eller annan omständighet bör anförtros i någon annans vård,
kan jag i morgon dag, om det gäller, kräva tillbaka gossen. Den moraliska
synpunkten föreskriver måhända ett annat tillvägagående, icke så att jag
menar, att makarna Hansson borde tillerkännas något visst belopp för till
följd av denna oförmodade skilsmässa möjligen förorsakad själslig sveda
och värk, utan att rent mänskliga känslor måhända skulle kunna förbjuda
en av etiska hänsyn alltför lidande människa att vidtaga en så brutal
åtgärd som att skilja en fjortonårig gosse, som troget vårdats av goda
människor, från dessa människor, vilka han i dum oerfarenhet om livets
irrvägar hittills kallat far och mor. Det juridiska och det moraliska
begreppet stå här som ofta annars i beklagligt motsatsförhållande till
varandra, men med min vid domstolar förvärvade vana att lirka med
bådadera torde det icke vara alldeles uteslutet att finna en lösning, som
tillfredsställer alla parter.»
Den sista satsen påfann han för att mildra intrycket av det föregående.
Han såg, hur Sigrids ansikte blev allt mörkare och dystrare under det
långa anförandet, och ville ge henne en strimma av rättfärdighetens ljus.
»Fröken vill ta hem Johan till Bjurnäs?» sade han tvärt och stannade
tumrörelsen. Det var ett av hans vanliga oratoriska knep att få
anklagade att bekänna, när han förr i värden satt ting. Han talade om
likgiltiga ting, förledde den anklagade att följa med ut på ett gungfly
av motsägelser för att så helt plötsligt ropa till den anklagade några
ord eller en mening, som verkade som om fast grund helt hastigt dykt
upp. Sigrid Bjurcrona var långt ifrån att likställa med en anklagad, men
hennes tvekan, hennes motvilja mot att tala rent irriterade Torsell och
hans kroniska magkatarr.
Sigrid kastade sig också upp på den fasta grund han anvisat.
»Ja», sade hon. I nästa ögonblick rodnade hon. Hon var tagen på bar
gärning. Det hade aldrig varit hennes mening, att saken skulle utveckla
sig så snabbt.
»Hur kunde häradshövdingen gissa, att det var det, att det var jag, som
...?»
»Vem skulle det annars vara? Johan har inga släktingar i världen det
vet jag, sedan Per Bjurcrona avlägsnat sig ur den. Era förfrågningar om
Hanssons gård voro tillräckliga indicier. Apropå det! Hur fann fröken
fosterföräldrarna? Voro de hyggliga?»
Sigrid berättade om besöket i Gränna och prisade Hanssons.
»Alltså fröken vill, att jag skall ta gossen ifrån dem?» Frågan var
obehagligt rakt på sak formulerad. Hans grå ögon stucko till riktigt
vasst.
Sigrid stammade några förlägna ord om den ekonomiska besparingen och om
sin ensamhet. Hon kände sig förfärligt illa till mods. Hon hade icke alls
tänkt på förut, att hon genom att taga hem Johan till Bjurnäs skulle
komma att kränka någon annans rätt, göra någon sorg.
»Besparingssynpunkten kan jag förstå», sade Torsell. »Den är förklarlig
och beaktansvärd. Den har mina fulla sympatier, ehuru jag icke tror, att
resultatet av den i verkligheten blir så storartat som fröken tänkt sig.
En annan sak är det med ensamheten. Har fröken aldrig tänkt att gifta
sig?»
Sigrid tittade till på honom med ett så bestämt, förskräckt frågeuttryck
i ansiktet att Torsell genast ingick i svaromål.
»Ja, jag har inte tänkt fria, min bästa fröken!» utropade han. »Men det
kanske finns friare på närmare håll?» gäckades han och såg på henne
menande.
Sigrid förstod icke. Hennes sinne var rent. Det föll henne aldrig in att
tänka på att Torsell syftade på Gustaf Boström. Hon blev därför mer än
häpen, när Torsell fortsatte:
»Patron på Alby, till exempel?»
»Nej, vet nu häradshövdingen!» Utan att vilja det, blev hon plötsligt
ond. Han uppfångade det och slog om i en annan ton.
»Gott, så kanske jag misstagit mig», sade han torrt. »Alldeles uteslutet
är det emellertid icke, att fröken någon gång ...»
»Jo, absolut», sade hon bestämt.
»Vilket?» frågade Torsell försmädligt.
Hon skulle velat slå honom. Där satt han och narrade av henne alla hennes
hemligheter med ett stilla grin. Åhnej! Det skulle icke lyckas.
»Det vet jag förrästen icke», återtog hon. »Änse’n? Om jag gifter mig?
Vad då?»
»Hur går det då med Johan? Ni säger, att ni vill ta honom till er som
tröst i ensamheten. Det är mycket vackert handlat mot er själv. Men om
nu fröken något senare, om ett eller annat år — fröken är ung ännu och
har många yttre förutsättningar — ja, om fröken då får en annan tröst,
hur går det då med Johan? Blir han icke bara ett obehagligt påhäng, som
kanske frökens blivande tröst icke ens gillar? Påtager man sig ett
ansvar, måste man också vara beredd att ta dess konsekvenser. Pojken har
det bra där han är. Han är glad och nöjd och lever i lycklig ovisshet
om herrgårdshemligheter. Är det icke bättre, att han får gå sin bana
fram, bryta sig själv väg genom livet som så många andra fått göra utan
besvärligt påhäng av tacksamhetsförpliktelser? Vad kan fröken egentligen
göra för honom? Tänker ni adoptera honom och ge honom Bjurcronornas namn?
Vad får pojken för glädje därav nu för tiden? Jag försäkrar fröken, det
är tusen gånger bättre att bära namnet Hansson och plocka jordgubbar och
skära rosor än att sitta på Bjurnäs och fundera över hur man skall få
debet och kredit att gå i hop. Vår tid är en nyttighetstid. Det tjänar
ingenting till att försöka göra romantik och återupprätta det, som är
dömt att dö. Har ni tänkt på, att pojken behöver skolgång? Skall han gå
i skola med bondungarna eller ha guvernant? Allt det där måste jag som
ansvarig för pojken ha noggrant reda på. Jag kan icke tillåta, att pojken
tas från Hansson utan att jag har garantier för att han får det bättre
dit han kommer.»
Torsells röst hade blivit ovanligt hård. Han reste sig liksom han ville
påvisa, att samtalet var slut. Sigrid reste sig även. Hon var upprörd i
sin själs innersta över misstron, över anklagelsen, att hon icke skulle
kunna dra försorg om Johan bättre än Hanssons. Och vad var det, som var
dömt att dö? Romantiken? Var det något så oerhört romantiskt att försöka
rädda Bjurnäs eller att ta pojken till sig? Hade hon icke rätt som sin
fars dotter att hjälpa Johan?
»Häradshövdingen ställer så många frågor till mig, som jag icke är beredd
att besvara. Jag trodde icke här skulle bli ett ingående husförhör för en
sådan sak.»
Hon hade talat lugnt och säkert. Hon förstod icke varifrån den kom denna
underliga förmåga att visa sig kall till det yttre, fast det sjöd
inunder skalet varje gång något kritiskt inträdde. Hon kände hur oroligt
hjärtat bultade, men över hennes panna drog liksom en sval marmorhand.
Torsell såg också på henne förvånad. Hennes längd gjorde, att han fick
se upp till henne något. Det förargade honom. De lysande, blå ögonen
gjorde det icke bättre. De talade om både mod och tålamod, två sällsynta
egenskaper hos människorna. Han förstod, att hon icke skulle sträcka
vapen i första stund. Hon var beredd att kämpa. Det syntes på henne.
Gott, hon skulle få känna på hur det var att strida mot honom.
»Jag vet icke vad fröken menar med uttrycket en sådan sak. Är det Johan
ni menar därmed, vill jag påpeka för er, att pojken icke är en sak utan
en människa, visserligen en liten, men i alla fall en människa.» Torsell
lade överlägset armarna i kors över bröstet.
Hugget tog hårt. Sigrid bet sig i läppen, innan hon svarade.
»Visst menar jag Johan. Vem skulle jag annars mena? Det är honom vi
har talat om hela tiden, det jag vet. Låt oss inte vara småaktiga nu,
häradshövdingen, och hänga upp oss på ord! Vi vill Johan väl båda två.
Kanske det är därför vi ha svårt att komma överens.»
Hennes röst, som börjat i kyla, steg till värme. Hon gick Torsell närmare
och lade sin hand på hans arm.
»Vad är det häradshövdingen har emot mig?» Hon såg på honom
med de underbaraste ögon. Torsell hostade till, löste armarnas
Napoleonsställning och gick bort till skrivbordet. Han blev rädd för
henne. Hon var en farlig kvinna. Han kände hur han blev vek om hjärtat.
Det dög inte. Han måste strida för pojken.
»Jag har ingenting alls emot fröken», sade han. »Detta gäller icke
fröken. Fröken reder sig nog, det är jag säker på, i alla livets
skiften.»
Där fick hon, tänkte han, för handpåläggningen och de underbara ögonen.
»Det är pojken det gäller, uteslutande pojken och hans framtid.
Människoödet skapas i det hem man lever i som barn», tillade han.
»Och häradshövdingen anser, att Bjurnäs icke är gott nog för honom?»
Hon gick fram till skrivbordet. De stodo på var sin sida om bordet och
betraktade varandra, hon med ett småleende på läpparna och han med grym,
hård mun.
»Jag känner icke Bjurnäs», sade han. »Hanssons känner jag. Det är
hyggligt folk, som säkert icke begår några dårskaper eller kollrar bort
pojken.»
»Men det skulle jag göra, menar ni?»
»Det har jag icke sagt.»
»Ni tänker det.» Hon var envis och ville icke ge tappt.
»Även om jag gjorde det — änse’n? Jag vet, att fröken har blivit en annan
människa än när ni var uppe i Stockholm och roade er. Jag vet också, att
ni arbetar och sliter som en hel karl för att hålla gården uppe. Ni har
min beundran och min aktning, fröken! En annan sak är, om ni förstår
er på att uppfostra en oäkta pojke till att bli äkta, äkta i ord och
handling, i tanke och gärning. En riktig mor fostrar sitt barn i kärlek,
i uppoffring. Hur skulle jag kunna veta, om ni kan offra er så mycket som
behövs för pojken? Om ni över huvud taget kan offra er?»
Sigrids ögon sågo på honom stora och blanka. Hon stödde sig tungt mot
bordet.
»Nej, hur skulle ni kunna veta det?» frågade hon sakta och såg oavvänt på
honom.
»Fru Hansson har alltsedan hon fick gossen, och betänk, att pojken endast
var några månader gammal, när hon tog honom, på det mest uppoffrande vis
skött gossen. Jag kan lugnt säga, att hans egen mor kunde icke ha gjort
det bättre. Nu kommer ni och vill ta pojken ifrån dem för att ni icke
skall ha det så ensamt på Bjurnäs. Ni får icke undra på att jag ställer
mig något skeptisk mot det förslaget.»
Hennes uttryck blev så sorgset, att han icke hade hjärta att stöta bort
henne alldeles.
»Jag kan endast lova ett — kan ni få Hanssons att godvilligt lämna pojken
ifrån sig, skall jag gå med på det — annars icke.»
Han såg på klockan.
»Fröken får ursäkta mig. Jag har icke tid längre, måste vara uppe i
rätten klockan elva. Tänk på saken några dagar! Jag medger gärna, att ni
som dotter av Per Bjurcrona har en viss rätt att bestämma över hans oäkta
son, eftersom även modern är död, men är ni säker på att er far skulle
velat, att hans oäkta son bleve i tillfälle att bli lika lycklig som
fadern själv?»
Med denna ironiska fråga bugade han sig. Sigrid svarade icke utan gick
tyst därifrån med en stum hälsning och for hem.
Hon var djupt bedrövad. Hon hade tänkt sig, att det skulle gå lätt att
få övertaga Johan. När hon betalade för honom, borde hon också ha en
viss rätt till honom, så hade varit hennes enkla slutledning. Torsells
invändningar hade trasat sönder den fullständigt genom att påpeka, att
det var han uteslutande, som ägde att bestämma över Johan. Hon hade ingen
rätt alls. Icke ens kärlekens, ty den hade Hanssons, som uppfostrat honom.
Sigrid måste medge, att Torsell uttryckte sig riktigt, då han talade
om, att det vore grymt att beröva Hanssons gossen. De hade säkert lärt
sig hålla av honom. Det skulle smärta dem hårt att bliva av med honom.
Om hon kunde övertala dem att lämna Johan ifrån sig så skulle Torsell
gå in på det. Hur skulle hon kunna övertala dem? Vad hade hon att säga
att beveka dem med? Att hon blivit så förtjust i honom så att hon ville
ta honom med sig till Bjurnäs? Vad brydde de sig om hennes förtjusning?
Hon kunde icke säga dem, att Johan var hennes fars oäkta son och att hon
därför hade mer rätt till honom än de hade. Rätt? Vad menades med rätt
att äga en människa? Kunde man äga en människa annat än med kärlekens
rätt? Pappa! Pappa! Vad har du gjort? klagade hon för sig själv. Det var
som ett sorgedok föll över Bjurnäs. Svårt var det förut. Nu blev det ännu
svårare, tyngre. Vad hade hon kämpat för i dessa år? För ingenting.
Hon mindes så väl faderns enkla och dock högtidliga ord, när hon stod med
fotografien i hand vid hans sjukbädd och undrade vem den föreställde —
det är min son. Han hade slutit ögonen. Varför? Ville han icke visa sina
tårar? Eller var det skam?
Sedan en stund efteråt, när han själv såg på Johans fotografi, hade han
sagt — han skall aldrig bli herre på Bjurnäs.
Vad de orden hade bränt sig fast i hennes minne! Aldrig herre på Bjurnäs.
Åh! Nu först förstod hon honom fullt! Förstod vad han menade. Att flera
år skulle gå innan hon kunde inse vad som låg bakom alla hans frågor den
natten, innan han dog?
Först hade han frågat henne, om hon icke vill stanna hemma hos mamma och
hjälpa henne. Sedan om hon icke skulle kunna tänka sig möjligheten av att
sköta Bjurnäs. Nu förstod hon hans blickar, hans outtalade ängslan, som
låg så väl dold bakom de många orden. Han hade tänkt mycket längre än
hon. På sin dödsbädd hade han för några korta stunder sett möjligheternas
paradis öppna sig. Hon skulle sköta gården, tills Johan blev vuxen och
sedan —. Grym hade hon varit. Icke med ett ord hade hon svarat honom.
Icke tröstat honom. Paradisets portar hade åter slutit sig för den
döende.
Hon mindes hans melankoliska blick på porträttet och de tunga, trista
orden — han skall aldrig bli herre på Bjurnäs. I den tron hade han dött.
Kanske full av ånger, skam.
Skam! Vad är skam? frågade hon sig, där hon satt i biblioteket som
vanligt, när sorgen kom över henne. Är det skam att älska? Är det skam
att älska sin oäkta son så högt att man på dödsbädden vill skydda hans
framtid? Tvärtom. Det är ömhet och kärlek. Där kärlek finns, finns ingen
skam.
Han skall aldrig bli herre på Bjurnäs — i den tron hade hon låtit fadern
dö. Grym, onaturligt grym och hård hade hon varit, när hon med ett enda
jakande ord till frågan om hon ville stanna på Bjurnäs kunde skingrat all
hans oro. Nu var det för sent. Allt var för sent.
Hon satt och såg sig omkring, tills hennes blickar stannade på den gamla
uven uppe på bokhyllan. Vad tjänade visdom, lärdom till? De räckte icke
till att lösa den enklaste mänskliga gåta. Varför hade hon lämnat Erik?
Varför hade hon icke svarat fadern, när han frågade?
Hon visste icke vad det var, men hon kände något oändligt mjukt och
vänligt smeka hennes oro, söka stilla den. Det kunde mycket väl vara en
viskning från en annan värld, så mild var den. Den tonade svagt som en
avlägsen klockklang från sällare rymder, från något högre än där hon
själv dvaldes. Smekningen och viskningen och klockklangen, allt detta,
som hon icke förstod varifrån det kom, formade sig till ord, visserligen
svaga och liksom vaggande på osynliga vågor fram och tillbaka men i alla
fall förnimbara. Hon hörde tydligt, om det nu var hon själv eller någon
annan som sade det — jag ville det bästa — jag ville det bästa ...
De gungande och vaggande orden sövde hennes oro, vyssjade den till sömn.
Och plötsligt liksom när en solstråle faller genom en molnspricka
ljusnade allt omkring henne.
Nu visste hon varför hon stannat på Bjurnäs. Nu förstod hon sitt eget
livs hemlighet. Det var icke bara för att hjälpa modern eller för att
själv styra Bjurnäs, resa det ur undergången — nej, det var för Johans
skull hon offrat sig, för försoningen, för upprättelsen.
Hon blev så innerligt glad. Där var målet hon dunkelt letat efter, där
var meningen, där var svaret på alla frågorna.
Han skall bli herre på Bjurnäs, sade hon sig. Han skall.
När Torsell några dagar efter åter fick besök av henne, såg han genast,
att hon fattat sitt beslut. Det vilade en prägel av lugn tillförsikt över
det vackra ansiktet, och munnens annars så mjuka båge hade ett nästan
manligt drag.
»Jaså, vi skall slåss igen?» började han skämtsamt.
»Jag har beslutat mig för att resa ned till Hanssons och tala med dem»,
sade hon. Hon hade icke ändrat en min vid hans älskvärda ord.
»Såå? Vad skall vi då säga dem?»
Hans vi gjorde henne osäker. Menade han, att han skulle resa med? Han tog
genast henne ur den tron.
»Ja, jag tänker icke följa med», utbrast han. »Gud bevare mig! Jag har
nog av scener vid rättegångarna.»
»Varför skall där nödvändigt bli scener hos Hanssons?»
»Varför?» Han skrattade till kort. »Därför att två kvinnor skall slåss om
ett barn. Jag antar, att gubben Hansson icke tänker uppträda som någon
Salomo, ty då fick ni nog avstå, eftersom ni inbillar er älska pojken
högre än fru Hansson. Snarare kommer han att ingripa i diskussionen, om
jag känner honom rätt.»
Hon brydde sig icke om att svara. Hur det skulle gå till att få Johan
visste hon icke, men hon var övertygad om, att det skulle lyckas henne.
»Vad har ni att bjuda dem?» fortsatte han. »Ni förstår, att ni icke kan
komma till dem och säga — giv mig pojken! Ni måste klart och tydligt
kunna påvisa för dem, att ni har något bättre att bjuda på än vad som
står dem till buds. Kommer ni tomhänt till dem, får ni gå tomhänt
därifrån, det kan ni vara säker på. Och jag, det säger jag uppriktigt,
kommer icke att lägga två strån i kors, för att understödja er. Pojkens
framtid är tryggad lika bra där han är.»
Hans hårda ord gav henne stridsmedel. Det hade hon icke alls tänkt på
förut.
»Ja, så länge jag betalar, icke längre», sade hon.
Torsell betraktade henne ännu noggrannare. Tusan till ruter i henne,
tänkte han, men han framförde icke en så burdus komplimang utan sade
långsamt, i det han började syna sina naglar:
»Naturligtvis. Det faller av sig själv. Jag trodde frågan i grund och
botten var baserad på kärlekshänsyn från er sida, familjedyrkan och så
vidare. Nu hör jag däremot, att ni vill dra in ekonomiska synpunkter
också. Som ni vill, fröken Sigrid Persdotter Bjurcrona. Men akta er för
det! Hanssons kanske avstår från betalningen bara de får behålla pojken.
Dylikt har hänt mer än en gång hos så kallat sämre folk.»
Sigrid bleknade. Det var en påtaglig förolämpning, men hon måste lägga
band på sig. Detta Sigrid Persdotter Bjurcrona var bara sagt för att reta.
»Det var icke jag, som började tala om, att Johans framtid var tryggad.
Det var ni. Hur vet ni för övrigt, att Johans framtid är tryggad? Om jag
skulle falla ifrån, går Bjurnäs icke till honom, det vet ni.»
»Åh, ni är ung, fröken Bjurcrona. Jag tror Johans bank är säker nog.»
Sigrid hade svårt att njuta av artigheten.
»Häradshövdingen sade, att ni icke ens ville lägga två strån i kors för
mig», sade hon. »Vill ni icke ens skriva något slags intyg till Hanssons,
att jag har ert tillstånd att tala med dem om Johan?»
»Jo, det är självklart. Var så god och vänta.»
Han gick ut i rummet bredvid. Sigrid hörde hur han dikterade för någon,
som skrev på maskin. Om en stund kom han tillbaka med ett förseglat brev,
som han räckte Sigrid.
»Jag vill icke säga lycka till», sade han med ett sötsurt leende. »Vi
skulle ju också kunnat be fru Hansson komma hit upp, men gubben hennes
skrev, att hon var så full av gikt att hon knappt kunde röra sig. Ni
kanske vill läsa deras brev? Jag har en hel del från de sista åren.»
Sigrid skakade på huvudet.
»Nej, tack. Vad har häradshövdingen skrivit? I det här brevet?»
»Ingenting annat än vad jag med lugnt samvete kunde skriva.»
Han tänkte öppna det och visa vad han skrivit, men sin vana trogen att
dölja sin rätta natur gjorde han det icke. Hon kunde gärna få tro i det
längsta, att han var en hård natur allt igenom.
De skildes åt utan att yppa sina innersta tankar.
Sigrid hade verkligen undrat över om hon icke borde anförtro farbror
Gustaf sina bekymmer angående Johan. Hon skulle naturligtvis icke tala
om honom som Per Bjurcronas oäkta son utan endast så där mer i allmänhet
höra efter vad farbror Gustaf tyckte om hennes plan att ta till sig ett
fosterbarn. Hon gjorde också ett svagt försök men blev så rädd genast
i början av samtalet med honom, att hon slog fortsättningen ur hågen.
Gustaf Boström, som gärna ville skämta med henne och Greta, frågade om
Sigrid icke ville ta patron Gustaf Boström på Alby till fosterbarn,
en kvickhet, som väckte Gretas vildaste jubel och gav anledning till
stora famnen och massor med varma kyssar till både fosterbarnet och den
eventuella mamman.
»Då får jag följa med! Då får jag följa med till Bjurnäs!» skrek Greta
förtjust. »Så skall vi riktigt hålla efter pappa!»
På Alby var inget allvarligt förstående för fosterbarnsfrågan att vinna.
Sigrid beslöt att handla på eget ansvar, sedan fick farbror Gustaf säga
vad han ville. En dag i december for hon.
Det blev ingen lyckoriddarefärd på Freja till Gränna den gången. Hon tog
prosaiskt järnväg ned till Jönköping och därefter bil fram. Vättern var
i vresigt humör över den dåliga behandling blåsten bestod. Sjön spottade
och fradgade i vita brott på de korta, höga vågorna. Det var isande kallt
i bilen. När den närmade sig Gränna, tittade Sigrid efter Visingsö. Den
var borta, försvunnen. Allt var bara dimma därute. Sagan var slut.
Fru Hansson blev icke litet förvånad, när mannen underrättade henne, att
det var en fin dam därute, som sökte henne. Johan, som varit och tittat i
nyckelhålet, försäkrade, att han kände igen henne. Det var den där damen,
som varit så konstigt klädd och som fått rosorna.
Fru Hansson var allt annat än glad att behöva lämna det varma köket, där
hon satt och stoppade strumpor. Hon gick ut i det yttersta rummet, salen
som den kallades, ehuru man aldrig åt där. Hon hade onda aningar, och
giktsmärtorna gjorde icke ansiktet välvilligare, när hon kom ut och fick
se Sigrid sitta vid bordet. Vad kunde människan vilja? Hon tänkte ropa på
mannen i förskräckelsen men skämdes.
Mottagandet blev ungefär som vädret ute. Isande kallt.
»Jag vet icke, om jag är igenkänd», sade Sigrid och reste sig. »Det
var jag, som var här i somras och fick rosor.» Hon sträckte fram sin
behandskade hand. Fru Hansson gjorde ingen min av att taga den, men hon
nickade stelt.
»Förlåt!» sade Sigrid och drog skyndsamt av sig handsken. Hon gjorde
om försöket, och nu gillades det. Fru Hansson lade sin hand i Sigrids,
men den var som livlös och gav inget svar tillbaka på den andras varma
tryckning.
»Här är kallt», sade fru Hansson. »Fröken får ursäkta, men vi eldar
sällan i det här rummet», urskuldade hon sig.
»För all del!» svarade Sigrid. »Mig gör det ingenting. Jag kan behålla
kappan på, om jag får. Värre är det för fru Hansson med sin gikt.»
Sigrid ville vara vänlig. Det var icke kylan i rummet som var svår att
övervinna. Det var kylan från fru Hansson. Denna tyckte icke om att andra
talade om hennes gikt, allraminst fann hon det behagligt att bli påmind
om det nu av en främmande person, vars avsikter hon icke fullt visste men
som hon anade.
»Jag är van att lida», sade hon bittert. »Var så god och sitt!» Hon
visade på soffan. Sigrid satte sig på stolen där hon suttit förut. Fru
Hansson tog plats vid dörren, genom vilken hon kommit in. Hon ville ha
betäckning i ryggen. Det var någonting i luften, det kände hon.
Sigrid hade svårt att börja. I bilen hade hon gjort upp vad hon skulle
säga, men inne i rummet frös allt bort, om det nu var åsynen av den gamla
kvinnans ansikte, kylan i rummet eller orden — jag är van att lida — som
gjorde det. Sigrid skakade till. Hon frös långt in i bröstet. Fru Hansson
sade ingenting. Hon satt med händerna i knät och nedböjt huvud. Hon såg
ut att vänta det värsta. Stämningen var ytterst pinsam.
Sigrid fingrade inne i sin muff. Där hade hon brevet. Vid ingången hade
hon tagit fram det ur väskan för att ha det till hands.
»Jag kommer från häradshövdingen», sade hon. »Häradshövding Torsell»,
tillade hon förklarande. »Jag har ett brev från honom till fru Hansson.»
Sigrid drog långsamt fram brevet, reste sig och gick bort till den andra.
Den gamla kvinnan såg upp. Omedvetet gjorde hon en rörelse för att skjuta
brevet åt sidan, men så tog hon det och tittade på det liksom ville hon
icke tro, att det var till henne. Det var så mycken kvalfull oro i hennes
skakande händer att Sigrid skulle velat smeka den gamla och hennes grå,
tätstrukna hår. Hon kunde det icke, vågade det icke. Hon blygdes över vad
ont hon gjorde.
»Är det till mig?» sade äntligen fru Hansson. Hon vände på brevet flera
gånger, så vände hon sig om där hon satt, öppnade dörren och ropade:
»Axel! Kom in ett slag!»
Mannen kom genast. Han hade icke varit långt borta. Han tycktes antingen
ha hört eller gissat vad det var fråga om, ty han såg bister ut, där han
steg in i salen, klädd i blåskjorta, och bred och stadig. Han hade pipan
fortfarande i mun och bet ihop munnen om den. Ansiktet var icke fult men
bestämt. Han nickade åt Sigrid.
»Vad är det om?» frågade han, sedan han tagit pipan ur mun.
Fru Hansson räckte honom brevet. Han tittade på utanskriften, på Sigrid
och på hustrun. Han torkade av händerna på blåskjortan och tog brevet.
»Till dig, ja, det ser jag. Skall jag öppna det?»
Hustrun nickade. »Det är min man», sade hon. Ingen fäste sig vid
yttrandet. Han fick fram en kniv ur byxfickan och skar upp brevet med ett
raskt snitt samt ville lämna det till hustrun.
»Nej, läs det du!» sade hon. »Jag har inte glasögonen på mig.»
Mannen gick fram till fönstret för att se bättre.
»Läs det högt», bad hustrun.
Han hostade till och läste med stadig om än något dröjande röst:
»Bästa fru Hansson!
Det är från häradshövdingen», inflickade han. Därpå fortsatte han:
»Överbringaren av detta brev är en fröken Sigrid Persdotter Bjurcrona.
Hon äger en gård i Västergötland, Bjurnäs. Vid en resa, som hon med
mitt medgivande företog till Gränna för länge sedan, fick hon tillfälle
att se Johan. Fröken Bjurcrona har känt Johans far mycket väl och
var särdeles god vän med honom. Hon blev så intagen av pojken, att
hon i dag varit uppe hos mig för att fråga, om hon kunde få övertaga
honom. Rent juridiskt sett möter det från min sida inga hinder. Johans
båda föräldrar äro döda som fru Hansson vet, och jag äger som Johans
förmyndare, tillsatt av Johans fader, att uteslutande bestämma var
Johan skall vistas. Jag har redan sagt fröken Bjurcrona, att jag mycket
ogärna vill, att pojken tages från er. Ni har vårdat honom ömt som en
mor. Då emellertid fröken Bjurcrona vidhåller sin bön, vill jag icke
förneka henne rätten att få tala med er om saken. Jag tillåter mig i
samband härmed få påpeka, att fröken Bjurcrona de senare åren bestritt
Johans underhåll hos er uteslutande av vänskap för Johans far. Allt
vidare överlämnar jag åt er själva. Vill ni behålla Johan, ger jag er
mitt hedersord på att ni får det. Skulle ni däremot anse av ett eller
annat skäl, att Johans framtid bättre tryggas genom att fröken Bjurcrona
övertager honom, har jag för min del ingenting däremot. Ni får handla
precis som ni själv vill. Jag vet, att ni båda hålla av pojken och att
det blir svårt för er att skiljas från honom. Allt detta och mycket mer
har jag sagt fröken Bjurcrona. Hon har det oaktat vidhållit sin bön att
få tala med er. Låt henne tala! Överväg endast noga, innan ni fattar ert
eget beslut. Hälsa herr Hansson och Johan från er Gösta Torsell.»
Hansson tystnade. Ingen av de andra tillade något. Det var som om ett
tomrum mellan de tre personerna bildat sig under den långsamma och med
enformig ton gjorda uppläsningen. Det kom inga utbrott av överraskning
eller förskräckelse. Makarna Hansson kände det som om de alltid hade
vetat, att en gång skulle stunden komma, då Johan togs ifrån dem. Dag
för dag, år för år hade de skjutit denna tanke från sig. Ju längre det
dröjde, desto tryggare inbillade de sig vara. Nu erinrade sig båda, att
de många gånger sett en outtalad fråga på varandras läppar, en orosglimt
i ögat och känt ett ängslans tag i hjärtat. Visst hade de vetat det,
hela, hela tiden! De, som en gång förnekat Johan, skulle antingen komma
själva eller skicka andra för att fordra tillbaka vad som lämnats endast
som lån. Månadsbetalningen var ingen försäkran om att de evigt skulle få
behålla Johan. Timmen var slagen. Uppbrottet stod för dörren. I avskedets
stund har man inga ord, när man i åratal varit beredd på skiljas.
Det var också Sigrid, som först talade. Hon hade blivit angenämt
överraskad av att höra häradshövdingens brev. Det var långt vänligare mot
henne än vad hon trott. Människorna voro ändå icke så elaka som de kunde
låta.
»Jag förstår», började hon, »att det blir mycket svårt för er att skiljas
från Johan.» Hon hade varit så upptagen av att lyssna till uppläsningen
att hon omedvetet begagnade sig av en av dess fraser. Hennes ord
inverkade icke heller på Hanssons annat än så till vida att Hansson med
något grumlig röst sade:
»Skall inte fröken sätta sig?» Han satte sig själv vid fönstret.
Sigrid följde automatiskt uppmaningen. Hon satte sig vid bordet, ungefär
mitt emellan de båda makarna. Hansson lade brevet från sig och tände
pipan.
Sigrid hade svårt att börja tala igen. Hanssons uppmaning var så
realistisk att den ledde hennes tankar bort från vad hon velat säga.
Hur kunde de taga saken så lugnt? Hon hade väntat sig rop och tårar,
åtminstone från fru Hansson, och så blev det endast en uppmaning från
mannens sida att sätta sig. Hon hade aldrig uppfattat folkets förmåga
att tåligt bära motgångar och taga sorg som glädje lika, detta underbara
tålamod, som har sina rötter i nödår, krig och lyckans täta växlingar.
Fru Hansson satt visserligen med huvudet nedböjt, väntande dödshugget,
men mannen sög lugnt på pipan.
Sigrid såg från den ena till den andra.
»Häradshövdingen förberedde mig på det», återtog hon. »Jag är också
förfärligt ledsen, om jag förorsakar er någon sorg, men vi kan alltid
tala om saken, hoppas jag.»
Hennes indirekta fråga fick inget svar varför hon fortsatte.
»Johans far var en mycket, mycket god vän till mig.» Hennes röst darrade
så pass att fru Hansson lyfte huvudet och fäste blicken på henne.
»Ja», sade Sigrid, »icke så att det existerade något förhållande mellan
oss. Jag kan gott säga, att han var min käraste och bästa vän sedan
många, många år tillbaka. Han levde själv i olyckliga förhållanden.
Kanske var det detta, som drev honom i en annan kvinnas armar. Jag dömer
ingen, allraminst honom. Alla har vi våra fel. Alla syndar vi. Jag vet,
att han var mycket fäst vid modern. När hon gick bort i det ögonblick hon
gav liv åt gossen, överflyttade han sin kärlek på gossen, det vet jag.
Han älskade Johan. Tyvärr var han icke i stånd att taga honom till sig.
Hans hustru skulle aldrig tillgivit honom det. Hade hon även förlåtit
honom det, kunde hon tagit sig för hårt av det. Hon hade ett mycket svagt
hjärta och tålde icke vid sinnesrörelser.»
Sigrid började bli upprörd. Allt det gamla steg så levande fram för
henne. Hennes röst blev varmt bedjande i dess allt mer vibrerande ton.
»Jag var närvarande, när Johans far dog. Det sista han lade mig på
hjärtat var att se till att Johan aldrig led nöd.»
Fru Hansson gjorde en rörelse.
»Jag vet vad ni vill säga, kära fru Hansson», sade Sigrid. »Johan har
aldrig lidit nöd hos er. Det vet jag. Det har häradshövdingen försäkrat
mig, och det såg jag på Johan själv, när jag var här sist. Det är icke
heller därför jag kommer till er. Jag vill säga er sanningen så vitt
i min förmåga står. Jag är ensam på min stora gård. Mina föräldrar är
döda. Jag vill icke säga, att jag icke har något att leva för, men det
skulle bli mig en stor tröst att ständigt ha Johan hos mig och på det vis
ständigt kunna se till, att min väns sista bön blev hörd. Ni får icke
anse mig grym, som kommer till er och ber er avstå vad ni kanske i denna
stund håller kärare än jag. Det är möjligt, att ni misstänker några andra
skäl från min sida. Jag försäkrar er vid allt vad jag håller högt och
heligt — jag är icke Johans mor. Det är således icke något sådant, som
föranlett mig att komma hit. Det är icke så mycket min egen önskan som
icke mer min döde väns som gör att jag är här för att fråga er, om ni
vill utan bitterhet och agg lämna Johan från er. Jag är icke så gammal
som jag kanske ser ut — jag har också haft mina sorger — men jag är
gammal nog att ta hand om Johan och försöka att fullfölja vad ni så gott
påbörjat — att göra honom till en bra människa.»
Hon gjorde ett uppehåll, men då Hanssons fortfarande icke syntes
hågade att tala tyckte hon, att hon borde beröra ett ämne, som måhända
intresserade dem mera.
»Jag är långt ifrån rik», tillade hon, »men jag tror mig kunna försäkra
er, att Johan skall få det bra hos mig. Här i väskan har jag med mig en
sparbanksbok för Johan, om ni vill se.»
Hon öppnade väskan och tog fram en liten, blå bok.
»Den är visserligen icke på stort belopp. Något över elva tusen kronor,
men med ränta på ränta kan det bli en god slant för Johan, när han blir
myndig.»
Hon gjorde en rörelse som för att stiga upp och lämna Hansson boken.
Han skakade på huvudet.
»Behövs inte», sade han. »Vi tror fröken på hennes ord.»
Sigrid lade ned boken i väskan och fortsatte.
»Detta belopp har Johans far satt in. Han bad mig behålla boken tills
Johan blev myndig. Vidare har jag beslutat, att allt vad jag lämnar efter
mig skall gå till Johan. Jag har inga släktingar, som kunna resa några
berättigade anspråk.»
»Och om Johan icke kommer till fröken, får han ärva ändå?» frågade
Hansson. Han öppnade fönstret, knackade ur pipan utanför på
fönsterblecket och stängde igen.
»Naturligtvis», sade Sigrid. »Likaväl som att jag icke kommer att indraga
det understöd jag hittills låtit häradshövdingen lämna er.»
»Nå, det betyder icke så mycket. Det täcker långt ifrån kostnaderna
för pojken, i synnerhet som priserna nu stiger på kläder och skodon»,
genmälte Hansson.
»Han gör nytta också för sig, Axel. Det skall du icke glömma», inflickade
fru Hansson.
»Det glömmer jag visst icke», svarade mannen. »Jag ville bara upplysa
fröken om rätta förhållandena så att hon icke tror, att vi skär guld med
tälgknivar på att ha Johan hos oss. Vi behöver guskelov icke så mycket
tänka på pengarna. Trädgården går bra. I värsta fall kan vi ha Johan hos
oss utan understöd, eller hur, Anna?»
Han såg frågande på hustrun.
»Det begriper du bäst», svarade denna tungt. Hon hade för länge sedan
förstått, att det icke fanns något annat att göra än att låta fröken
Bjurcrona få Johan. Men hon visste också, att mannen skulle göra segare
motstånd. Hon kände till hans sätt att tala, när han icke ville ge med
sig. Och nu stoppade han dessutom en ny pipa.
»Nej, pengarna bryr vi oss icke om», upprepade mannen. »Det enda är det,
att vi lärt oss hålla av Johan. Han är en rask och duktig pojke. Flink
till att förstå är han också. Stor är han icke för sina år, men han kan
växa i kläderna med tiden.»
Han tände pipan och började bolma.
»Ja, vad säger du själv, Anna?» vädjade han till hustrun. »Du sitter och
moltiger och låter mig ensam svara fröken. Hur skulle det vara, om vi lät
pojken själv avgöra?»
»Nej — nej!» ropade fru Hansson till. Det var rent instinktivt från
hennes sida och hon skämdes över det, när hon såg hur Sigrid började le.
»Varför inte det?» frågade mannen. »Vill Johan gå med fröken, kan ingen
hjälpa det, och vill han inte så är det bra för oss. Jag tycker vi skall
fråga honom. Han är karl nog att veta vad han vill.»
Mannen reste sig upp. Han gick fram till hustrun och klappade henne på
axeln.
»Var inte rädd du, mor! Johan vet vad han vill.»
Det skulle vara en tröst för hustrun. Det blev motsatsen. Fru Hansson
visste bättre än mannen vad Johan ville. Hon hade icke glömt den gången,
när Johan räckte rosorna åt fröken. Det var både beundran och kärlek i
den blicken. En sådan blick hade fru Hansson aldrig fått av Johan. Hon
var också så mycket kvinna att hon förstod, att ett manfolk även om han
icke vore vuxen skulle föredraga fröken Bjurcrona framför fru Hansson.
Det fanns ingenting att göra.
»Som du vill», sade hon. »Du kan gå efter honom.»
»Vad nu?» sade Hansson sakta. »Har dörren stått öppen?» viskade han. Alla
tre personerna inne i rummet fäste ögonen på den. Det var lätt att se den
smala dörrspringan.
»Du gick sist igenom», viskade fru Hansson tillbaka. »Tänk om — — —» De
sågo rådvilla på varandra. Så öppnade Hansson beslutsamt dörren med ett —
»Är du där, Johan?»
Pojken satt mitt emot på andra sidan. Han var något blekare än vanligt,
men han såg Hansson frimodigt i ögat. Hansson var nära att fråga honom
varför han satt där och lyssnade, men något i pojkens ansikte sade
honom, att han alls icke satt sig där för att lyssna. Hansson erinrade
sig med detsamma, att pojken satt på samma stol, när de skildes. Han var
fullständigt oskyldig, men någon skrubba borde han ändå ha.
»Varför stängde du inte dörren?» frågade Hansson. Den frågan var omöjlig
att besvara. Johan tittade i golvet.
»Kom med in!» sade Hansson. Johan rörde sig icke.
»Hör du icke vad jag säger?» Hansson tog honom något omilt i armen
och drog honom med sig. »Hälsa på fröken där!» uppmanade han, när
Johan trädde in i rummet utan att visa den artighet, som bruket och
umgängesformerna i Gränna krävde.
Johan gick fram till Sigrid och gav hand och bockade. Sigrid skulle helst
velat taga honom i famn. Hon vågade icke. Hon ville icke inverka på
valfriheten. Hon förstod av gossens utseende, att han visste vad saken
rörde sig om. Hon var både glad och ledsen åt det. Glad därför att det
säkert varit mycket svårt att framställa saken likadant för gossen och
ledsen därför att hon måhända sagt något, som han icke bort höra.
»Kom hit!» sade Hansson, när Johan något för länge stod kvar hos fröken
i en tvungen ställning med händerna på ryggen och blicken fäst vid
golvtiljorna, en högst egendomlig ställning för en liten karl vid hans
år. Det såg nästan ut som om han varit generad över sina smutsiga skor.
Fru Hansson fattade också hans något från regeln avvikande uppförande på
det viset.
»Varför bytte du inte om skor, Johan?» frågade hon. »Kom här!»
Pojken svarade icke men gick bort och ställde sig hos henne i stället för
hos Hansson. Det var lätt att förstå vem han höll av mest.
»Du är alldeles våt ännu.» Hon kände på hans kläder. Det tycktes lugna
henne. Hon klappade honom på kinden.
Sigrid hade hunnit fatta sig.
»Känner du igen mig, Johan?» frågade hon.
Det drog ett litet överlägset leende över Johans ansikte. Skulle han inte
känna igen? Jo, bland tusen, tusen stycken! Men det sade han icke. Han
nickade bara och såg sedan upp på den gamla kvinnan, mot vars sida han
lutade sig.
Barn förstå och känna allting mycket bättre än fullvuxna människor
inbilla sig. Sviker deras förstånd dem någon gång i omdömet, ha de
intuitionen att hjälpa sig med. Det är liksom de skulle vara försedda med
osynliga känselspröt som äldre personer sakna. De fattas i många fall
av sym- eller antipati redan vid första sammanträffandet med en annan
människa. Hos somliga herrar lägga de förtroendefullt sin hand i känsla
av att det är en snäll farbror liksom de gentemot somliga damer begå
samma handling i övertygelse av det är en rar tant.
Johan hade redan förra gången han sett Sigrid blivit olyckligt kär i
henne. Nu var hon helt annorlunda klädd, men han hade lika stor sympati
för henne ändå. Hon var också mycket yngre och vackrare än fru Hansson.
Han hade hört vartenda ord av samtalet. Allt hade han icke begripit, men
så mycket hade han förstått, att den pälsklädda damen vid bordet hade en
stor gård och hade kommit för att hans mor var död och att hon hade en
sparbanksbok med många pengar, som han skulle få, när han blev stor.
Allt detta, som Johan fått höra, där han suttit stilla inne i andra
rummet icke därför att han ville lyssna utan därför att han icke ville
låta dem höra, att han var där, hade fullständigt störtat om hela hans
begreppsvärld. Han var alls icke son till Hanssons utan till andra, som
voro döda båda två. Han var icke ens son till den pälsklädda damen. Det
var mycket underligt alltsammans. Det var därför han såg från den ena
till den andra för att begära svar. Hade de ingenting att säga honom
varför hade de då icke låtit honom sitta där han satt? Och vad var det de
hade pratat om att han skulle välja? Han såg bedjande på den gamla.
»Ja, kära Johan, det är så», började fru Hansson, »att damen därborta vid
bordet, fröken Bjurcrona, vill att du ...»
»Du behöver icke så långa redogörelser, mor», avbröt Hansson.
»Jag är säker på att Johan hört allt vad vi sade. Gjorde du inte det,
Johan?»
»Jo», kom det frimodigt till svar, »men det var icke alls därför att jag
ville lyssna utan för att jag icke tordes gå, när ni var så allvarliga
härinne.»
»Det gör ingenting», avgjorde Hansson. »Du skulle ändå fått höra det nu.»
Han harklade sig och fortsatte.
»Du vet således lika bra som vi vad det gäller. Du får välja själv, om
du vill stanna kvar här hos oss eller fara med fröken Bjurcrona.»
Det finns många slags sätt att vara grym här i världen. Att ställa en
barnunge inför en sådan livsfråga som att välja själv i ett dylikt fall
som Johans, hör till de grymmaste. Gubben Hansson ansåg, att han handlade
rätt och ädelt, när han lät Johan själv bestämma över sitt liv. Han
begärde, att ett barn skulle bestämma vad de själva icke vågade avgöra.
Han lastade över på denna barnasjäl det ansvar, som de själva icke vågade
ikläda sig. Han var omedvetet grym.
När Johan icke svarade utan tryckte sig närmare fru Hansson, sade mannen:
»Släpp honom, Anna! Låt honom stå för sig själv, så får han välja.»
Fru Hansson sköt Johan dröjande från sig. Där stod den lille mannen, som
skulle välja sitt öde, alldeles ensam. En härskara av stridiga tankar
brusade genom hans huvud. Välja! Välja! Välja! Vad skulle han välja? Där
fanns trädgården och rosorna, jordgubbarna och blommorna. Där funnos
pojkarna att leka med. Där funnos baden om somrarna nere i Vättern. Där
fanns Halta August att skoja med. Där funnos bergen att klättra i och
träden att klänga i. Där fanns marknaden på torget varje vecka. Där
funnos båtarna nere i hamnen, där man kunde skoja och hoppa från den
ena till den andra. Där funnos många sköna ting i Gränna. Och så mamma
och pappa — nej, de voro icke längre hans mamma och pappa. Mamma och
pappa voro döda och lågo på kyrkogården med ett träkors, kanske en sten
över sig. Varför hade han ingen riktig pappa och mamma som alla andra?
Varför hade de lämnat honom ensam att stå där mitt på golvet i salen hos
trädgårdsmästare Hanssons och välja? Vad skulle han välja? Inte visste
han vad som fanns på frökens gård. Hon såg väldigt snäll och rar ut och
förfärligt vackra och goda ögon hade hon — åtminstone nu, men mamma —
nej, inte var det mamma — han hade ingen mamma längre — hon hade också
goda ögon. Varför sågo alla på honom på det viset? Varför sade ingen
något utan bara satt och tittade på honom. Visst var han förfärligt
tacksam mot mamma och pappa — tänk, att han icke kunde låta bli att kalla
dem det — och inte ville han göra dem något ont — de som varit så snälla
mot honom — mamma hade varit gräsligt rar, när han låg sjuk i vintras
och hostade och fick fläderté och bröstsocker och den där otäcka smörjan
i flaskan. Hon hade bett och gråtit för honom och varit rädd, att han
skulle gå bort från dem ... Nu skulle han också bort och mamma skulle
gråta och be — icke högt — nej, det gjorde hon aldrig, utan sakta, stilla
för sig själv, när icke pappa såg det. Och vad pappa hade varit ledsen
över att han låg sjuk. Han hade många, många gånger om dagen kommit och
tittat på honom, och när han vaknade hade han alltid skrattat och sagt
— stå på dig, Johan! Stå på dig! Ge dig inte för litet hosta! Det ger
sig ingen riktig karl för! Och så hade han satt tidiga vindruvor från
kasten i mun på honom och lett så gott. De hade varit förfärligt snälla
mot honom, och nu ville han lämna dem för den där fröken i pälskappan
med det konstiga namnet! Om hon varit så god vän med hans far som hon
sade, varför hade hon då icke kommit förr och hämtat honom till sin gård
i stället för att låta honom stanna hos Hanssons? Det var icke snällt av
henne, det! Men rara ögon hade hon. De voro alldeles blå. Det såg han
tydligt fast det var så mörkt i rummet. Hon var visst mycket, mycket rik
för hon hade så fin pälskappa. Han var också rik. Han hade många tusen
det hade hon sagt, och dem skulle han få, när han blev myndig. Och då
skulle han köpa sig jord och trädgård för det var det bästa som fanns.
Och kor och hästar och höns och kalvar. Han behövde visst icke följa med
henne. Han kunde köpa sig en gård vid Bunnsjön, för där var förfärligt
vackert och där funnos stora, stora kräftor. Ja, men om det nu fanns
alltsammans det där på hennes gård, då var det onödigt, alldeles onödigt.
Välja, hade de sagt. Hur skulle han kunna välja? Han kunde icke överge
pappa och mamma och följa den där främmande damen i pälskappan. Då skulle
de bli förfärligt ledsna och mamma skulle ligga och gråta — gråta ...
Johan kände hur gråten på honom själv steg uppåt halsen. Du skall visa
dig som en karl, sade alltid pappa. Det var icke så lätt att visa sig som
karl, när det gjorde så rysligt ont i bröstet och han höll på att kvävas.
Jag skall visa mig som en karl, jag skall, sade han sig och bet ihop
tänderna. Men gråten steg och steg genom halsen och näsan. Snart skulle
han stå där och lipa som en liten flicka. Nej, aldrig, aldrig! Han ville
icke alls välja! De voro elaka, allihop!
Han snyftade till och rusade på dörren. De hörde hur dörrarna smällde
efter honom. Så blev det tyst.
Sigrid, som rent av våndats att se pojken stå där och plågas, hade så
gärna velat öppna armarna för honom. Hon tordes icke för de andra. Det
hade varit att ingripa till förmån för henne själv. När Johan rusade
på dörren, kom det nästan förlösande. Avgörandet hade icke fallit.
Åtminstone icke från gossens sida. Vad Hanssons beträffar sutto de tysta.
Det var en tvivelaktig seger för deras sak.
»Jag hade aldrig tänkt mig, att Johan själv skulle välja», sade Sigrid
och reste sig. Det var tid för henne att gå, det märkte hon.
»Inte jag heller», viskade fru Hansson.
»Han vet icke vad han vill», sade mannen glömsk av vad han sagt förut om
Johans vilja.
»Han är ju bara ett barn», försvarade fru Hansson.
»Vad vill ni själva?» frågade Sigrid.
Makarna Hansson sågo på varandra. Ingendera svarade.
»Jag skall icke uppehålla längre», sade Sigrid. »Jag förstod förut, att
vi icke skulle komma till avgörande med detsamma. Jag är glad, att ni lät
mig tala ut. Tack ...! Tack!»
Hon tog båda i handen till farväl. Hon var mer gripen än de båda gamla.
»Skullen ni ha något att meddela mig, när ni hunnit tänka över saken, kan
ni alltid skriva till häradshövdingen eller också» — hon öppnade väskan
samt tog fram ett visitkort och en penna och skrev ett ord nere i kanten
— — »se, här är min egen adress.»
Hon räckte Hansson kortet, böjde på huvudet och gick stilla ut. Hansson
gick bort till fönstret för att se på kortet.
_Sigrid Persdotter Bjurcrona_
_Bjurnäs_
stod det tryckt. Under var det skrivet med fin stil
Åshöga.
»Jag undrar, om det är poststation?» sade Hansson. Ingen svarade, ty
hustrun hade gått ut genom andra dörren för att ropa på Johan.