VI.

Det gick år och dag, innan såret i hennes stackars unga hjärta hann

läkas. Till det yttre förändrades hon föga. Hon blev bara stelare,

otillgängligare och ville aldrig fara med modern bort till de få

herrgårdar, där modern ännu umgicks. Sigrid förklarade, att hon tyckte

det var pinsamt att umgås med människor, som man aldrig kunde bjuda igen,

då man framför allt borde spara. Modern, som alltid berördes obehagligt

av denna dagliga predikan, frågade till sist aldrig, om Sigrid ville

följa med utan for ensam bort till gårdarna, där hon ofta skämtsamt

talade om sina stelbenta vagnshästar och sin omöjliga dotter.

Endast till Gustaf Boström på Alby brukade de följas åt på middagar och

supéer. Även där bibehöll Sigrid sitt reserverade sätt. Hon talade och

svarade som vanliga människor, men det stod en köldmur omkring henne.

Den enda, som kunde få henne att tina upp, var farbror Gustafs lilla

dotter Greta. Flickan var förtjusande och hade ett alldeles säreget

sätt att anförtro henne alla de hemligheter, som kunna finnas i en

barnasjäl. Sigrid och hon bildade ett hemligt förbund, vari ingen annan

släpptes in. Greta hade alltid sin bestämda mening — det begriper inte

dom där andra! — när hon riktigt skulle anförtro sig åt Sigrid. Det var

hemligheter om dockor och om dessas påklädsel, om underbara grottor

i Albys stora trädgård, där man kunde gömma sig så ingen kunde hitta

en, om små planteringar i skymundan, där Greta hade satt små plantor,

som trädgårdsmästaren kastat bort därför att de inte dugde och som hon

vattnade tillsammans med tant Sigrid för att hålla liv i. På ett särskilt

undangömt ställe hade hon begravt en svalunge, som ramlat ned från taket

på stora byggnaden och slagit ihjäl sig. Det var en helig plats. Där bad

man och satte ofta nya blommor. De kokade i stora dockspisen tillsamman

och möblerade om i dockskåpet. Det var förfärligt ingående diskussioner

mellan Greta och Sigrid om var den stolen skulle stå och den ljuskronan

hänga. De voro mycket goda vänner och ibland viskade Greta till henne:

»Du är allt min mamma ändå, du tant.»

Sådana stunder gjorde Sigrid gott. De förlöste det behov av ömhet, av

smekningar, som lågo dolda inom henne.

Farbror Gustaf beundrade hon. Genom hans hjälp hade det blivit ordning

och reda på Bjurnäs. Rättaren, som han skickat över, var en karlakarl

med den vakna och klipska uppfattning av verkliga förhållanden, som är

smålänningarna egen. Rättare Gustafsson insåg genast, att fruntimren på

Bjurnäs icke begrepo ett skapande grand av lantbruk. Hennes nåd gick

knappt utom dörrarna annat än för att åka bort och hänvisade ständigt

till fröken. »Det får Gustafsson fråga fröken om. Det får fröken

bestämma.»

Fröken Sigrid var däremot sällan inne. Antingen red hon omkring på Freja

för att titta på arbetet eller också var hon i stallet och ladugården.

Henne var det bättre reda med. Hon kunde åtminstone ge besked och svar.

Mest berodde det på att Gustafsson framställde frågor mer för syns

skull. I allmänhet hette det något som så — i dag tar vi väl och plöjer

upp trädan? eller något dylikt. Då måste svaret bli ja, eftersom hon

ingenting begrep.

Denna undervärdering av frökens uppfattning om lantbruket på Bjurnäs blev

snart rättad hos Gustafsson. Omärkligt men sakta tog hon tyglarna från

Gustafsson. Hon kom med invändningar, som han måste erkänna, att de voro

berättigade, och hon föreslog planer, som han aldrig drömt om. Där borde

täckdikas och där rödjas. Där skulle det passa bättre att ta råg nästa

år, och där skulle man låta smeden sätta nya skaklar på mjölkkärran.

Gustafsson började hysa aktning för fröken. Hon kanske ändå icke var så

omöjlig. Något av hans aktning försvann, när han fick höra, att hon hela

vintern läste läxor hos patron Boström såsom dennes husa skvallrade om.

Dag efter dag kunde fröken Bjurcrona sitta inne på hans kontor, och husan

hade tydligt hört hur patron bara pratade lantbruk. Det var siffror och

tabeller och sädesprov och Gud vet allt. Kärlek var det då rakt icke tal

om.

»Ja, får hon sitt vetande den vägen», anförtrodde Gustafsson Eva vid ett

tillfälle, när det bjöds på kaffe i stora köket i herrgårdsbyggnaden på

Bjurnäs, »då blir hon nog icke dum.»

Det var höjden av det beröm, som rättare Gustafsson kunde åstadkomma.

Han fann snart, att fröken var mer än icke dum. Han började smått

beundra hennes tilltagsenhet och ihärdighet. Något kom sig beundran av

att rättaren trodde, att patrons vetande låg bakom allt, ty för patron

Boström hyste Gustafsson en oerhörd respekt. Denna rättarens tro var

byggd på delvis oriktig grund. Fröken Sigrid fick visst inga lektioner

dag efter dag hos patron Boström såsom skvallret uppgav. Hon red över

till Alby, när hon ville ha något gott råd. Det var långt ifrån dag

efter dag. Men tätt nog kunde det bli. Samtalen kunde även bli långa och

detaljrika, och Gustaf Boström demonstrerade ofta frågorna med tabeller,

bilder eller naturligt material. Han höll sitt löfte att icke svika

Bjurnäsborna. Han lånade Sigrid travar med böcker angående lantbruk.

Mycket av det praktiska lärde hon i sällskap med rättaren. Hon hade i

likhet med fadern lätt för att lära. Det teoretiska inhämtade hon vid

läsningen om kvällarna och nätterna, sedan hon pliktskyldigast givit

kejsaren vad kejsaren tillhörer och suttit inne hos modern några timmar.

Tidigt på morgnarna var Sigrid uppe, sommar som vinter, hela året om.

Hon var ofta med på sommarmorgnarna vid femtiden, när korna skulle

mjölkas. Då kunde hon komma ridande på Freja, klädd som en karl nästan,

i livrock, vida byxor och stövlar. Hon språkade enkelt och rättframt

med statargummorna, som sutto där med stävorna mellan benen och slogos

med flugor och kosvansar. Ofta fick hon sig en klunk nymjölk i bägaren,

som hon alltid förde med sig precis som kapten förr i världen. Ute på

fälten var hon med slåtterfolket. I värsta brådskan kunde hon ofta köra

hästräfsan eller höskrindan. Hon sparade sig icke. I ur och skur kom hon

på sin rödbruna Freja ridande långt bort i utskogen för att titta på

hygget. Hon gick i dagtal med jägmästaren för att se efter vad som skulle

stämplas ut i de väldiga skogarna åt Albyhållet till, och ofta bläckade

hon själv stammarna med ett yxhugg.

Folket på gården, som med fröjd och lättförklarlig glädje först åsett

inspektor Karlssons snöpliga försvinnande från skådeplatsen för mer eller

mindre tvetydiga bedrifter och sedan med missnöje och ängslan märkte de

våldsamma indragningar av både människor och fänad, som patron Boström

satte igenom på Bjurnäs, lät sin klagan gå ut över rättaren och fröken.

Det var de två, som voro orsakerna till alltsammans, ty om de ville,

kunde de mycket väl sagt nej till patron Boströms fordringar. Alltefter

som rättare Gustafsson vann folkets förtroende, minskades klagomålen

mot honom. De måste erkänna, att han var en duktig karl, som kunde sin

sak. Litet hårdhänt var han, men det förlät man snart. Men varför skulle

fröken fara omkring på det där viset och lukta på allt? Kunde hon inte

liksom hennes nåd hålla sig på herrgården? Ingenstädes var man säker för

henne. Hon kunde helt oväntat dyka upp i ladugården och be att få se på

mjölktabellerna eller gå fram och känna på gröpet. Hon skulle vara med

och se korna kalva. Liksom det skulle vara något att se! Outtröttlig var

hon. Uppe i tornkammaren, där hon envisades att bo kvar — det hade Eva

talt om — brann det ljus till långt in på natten. Hon var underlig!

Sigrid kände denna folkets i övrigt väl dolda ovilja. Hon brydde sig

icke om det. Hon hade jämt och samt en aggande oro i sig de första åren,

sedan hon brutit med Erik. Hon sökte döva den med arbete. Det var därför

hon slet som hon gjorde. Glad var hon naturligtvis, när det började visa

sig fullt klart, att de icke behövde sälja Bjurnäs. Farbror Gustafs

kalkyler hade visserligen icke slagit in fullständigt, men tack vare

hans anvisningar kom man så långt att räntorna på inteckningarna kunde

erläggas i rätt tid, skulderna avbetalas enligt en bestämd plan och allt

hållas gående. Det gav Sigrid en viss tröst. Det hände dock ännu ofta,

att hon plötsligt återföll i det allra tyngsta svårmod. Då tänkte hon än

på självmord, än på att lämna alltsamman och resa till Stockholm för att

söka upp Erik. En gång hade det till och med gått så långt att hon packat

handväskan en natt och bestämt sig för att resa upp till huvudstaden för

att hälsa på.

Det var en vinternatt, och snöstormen rasade utanför. Klockan kunde

kanske vara bortåt elva, då allt var packat. Hon hade förberett modern

på att hon måste i en viktig affär resa upp till Stockholm nästa dag.

Beslutet hade fattats på kvällen, strax innan hon gick upp från modern.

Det hade varit en ovanligt dyster kväll. Hennes nåd var alltid i dåligt

humör, när det var dåligt väder. Vädret var också förskräckligt. Fast

de flyttade från det ena rummet till det andra, var det så gott som

omöjligt att hålla varmt inomhus. Det pep och tjöt i knutarna. Ibland

kom stormen farande som den försökte välta hela huset. Det suckade och

våndades. Fönsterrutorna skallrade var man än sökte skydd. Det var som

om stormen sprang runt huset för att komma in. Det fyrades på med brasor

så kakelugnarna voro glödheta. Ingenting hjälpte. De sutto inlindade i

filtar och fröso ändå. Hennes nåd hade till och med tagit pälsstövlarna

på för att hålla sig varm om fötterna.

»Vilket väder! Vilket väder!» klagade hon, när Eva bar in mer ved och

lade på. »Finns det då inget rum i hela huset, där man kan få varmt?»

»Skulle inte hennes nåd kunna försöka biblioteket», föreslog Eva. »Där

har varit eldat i dag och där är bäst ombonat, sedan fröken lät reparera.

Jag kan sätta in en brasa till där.»

Både hennes nåd och fröken hade glömt bort biblioteket, mest därför att

modern aldrig annars satte sin fot där. Sigrid fick befallning att pröva.

Resultatet befanns så gott att damerna flyttade in.

Därinne var märkvärdigt lugnt. Stormen hördes utanför, men det pep icke i

springorna som i de andra rummen. Sigrid använde rummet för bokföringen

på gården och hade snyggat upp det. Uven ovanpå skåpet hade fått en gul

porslinsknapp, som förut suttit i en av Sigrids blusar, i stället för

lintotten i ögat, och jordglobens stativ hade hon själv förgyllt med

guldbrons. De gröna gardinerna i bokskåpen hade slopats för alltid. Bakom

de blanka glasrutorna såg man nu bokryggarna i skinn och pergament. På

skrivbordet lågo en del böcker och papper.

»Du har riktigt trevligt här», sade hennes nåd. »Det hade jag aldrig

trott.»

»Tycker mamma», svarade Sigrid. »Jag har gjort vad jag kunnat.»

Efter utbytet av dessa vänliga ord avled samtalet. Hennes nåd satt så

nära brasan som möjligt. Hon tyckte om att bli stekt. I synnerhet i

sådant Herrans väder som det var utanför. Där var verkligen riktigt rart.

Hennes nåd slumrade till.

Sigrids tankar vände tillbaka genom åren, till den stilla och blida

försommardag, då hon och Erik suttit där för första och sista, enda

gången. Det var det, som gjorde, att allt det gamla, gångna, halvt

förglömda vaknade upp till fullt liv igen. Hon måste se honom en gång

till, en enda. De hade ju icke ens fått skiljas ordentligt. Detta liv var

förfärligt. Snö och storm och ensamhet. Bort rann livet, hennes unga liv,

utan spår, utan nytta, utan glädje. Kor och hästar och mjölk och folk!

Vilket liv! Mamma och farbror Gustaf. Farbror Gustaf och mamma. Greta var

söt förstås, men det var dock ingen människa för henne. Hon var ensam på

Bjurnäs, ensam i världen.

Hon lade handarbetet ifrån sig och gick bort till fönstret. Det var

igenmurat av snö. Hon var fånge inom dessa murar, fånge för livstid.

Hon började gå av och an i biblioteket. Hon gick tyst som ett vilt

burdjur, men det var för att icke väcka modern. Vad skulle Erik säga, om

hon ...?

Hon öppnade dörren och gick ut i salongen. Där hade brasorna redan

slocknat. Luckorna för båda kakelugnarna voro stängda och spjällen

skjutna. Trots det skallrade det till i luckorna då och då, när stormen

tog i. Det lät som om benrangelsknotor skramlat mot varandra.

Jag måste bort från detta, innan det blir för sent, innan jag sitter och

sover framför brasan i en stol som mamma. Jag vill icke dö som fånge

på Bjurnäs, tänkte hon. Än en gång skall jag se honom, tala vid honom,

förklara honom allt, även hemligheten med Johan. Han skall få veta, att

jag älskar honom ännu och att jag är beredd att lämna allt, om bara han

vill, om han kan förlåta mitt brev och vad jag skrev. Jag vill icke dö

utan att ha sagt honom allt.

Hon gick ned och tog pälsen och pälsstövlarna på sig. Så gav hon sig

ut i stormen för att visa, att hon ville något, att hon vågade trotsa.

Stormen slog omkull henne flera gånger i drivorna. Jag skall ned till

stallet, föresatte hon sig. Hon kom dit och lyckades få upp stalldörren.

Hon gick in. Lyktan med dess eländiga belysning hängde och slängde i

taket. Hästarna sovo. Unghästarna hade lagt sig, men de gamla, stelbenta

stodo med hängande huvud. Ibland slog en hov emot spiltgolvet med ett

dovt ljud. Sigrid stod en stund och såg på dem, försäkrade sig om att

stallyktan icke skulle ramla ned och gick sedan tillbaka upp till gården.

Det var riktigt härligt att känna snön piska i ansiktet. Det var gott att

få kämpa mot stormen.

När hon kom upp i biblioteket, hade modern vaknat.

»Kära barn, var har du varit? Jag undrade vart du tagit vägen? Och så du

ser ut», ropade hennes nåd.

»Jag var ute ett slag för att se till hästarna. Jag måste resa till

Stockholm i morgon för en viktig affär», sade Sigrid.

»Kära du, det var då ett förfärligt väder du får. Kan du icke vänta med

resan? Du kan icke ta dig fram för snö. Nog kan du vänta.»

»Omöjligt. Det måste ske i morgon. Går det icke med släde, rider jag.»

Sigrid stod mitt under hänglampan i taket, när hon sade det. Modern reste

sig tungt upp ur stolen framför kakelugnen. Hon såg på dottern. Det var

Per upp i dagen, livs levande. Samma lysande blå ögon, samma skimmer

omkring dragen, stordådsdraget, som hennes nåd en gång i beundran kallat

det. Rak stod hon där, flickan. Det mörkbruna hårets slingor hade löst

sig av storm och väta och hängde nedåt kinden. Hon strök det otåligt åt

sidan. Men hennes ögon och mun liksom logo.

»Som du vill, kära barn», sade hennes nåd och skakade på sitt gråa huvud.

»Godnatt!»

Hon gjorde sig beredd att gå ensam in till sig som vanligt, men Sigrid

bjöd henne armen till stöd.

»Vilket väder! Vilket väder!» klagade hennes nåd, medan de passerade

rummen för att komma till sängkammaren. »Att du törs ligga däruppe i

tornet en sådan natt som denna! Det låter som det skulle blåsa ned.»

Sigrid gick upp till sig, packade och sov gott. Det var härligt att höra

stormen. Den ropade på henne. Ut! Ut!

Nästa morgon var beslutet borta. Det blev ingen resa av. Hon skyllde på

snön, när modern frågade, varför hon icke rest.

»Det var förståndigt, kära barn», sade hennes nåd. »Det står väl icke för

livet med den där affären. Du kan fara en annan gång.»

Sigrid nickade till svar.

Det blev aldrig någon annan gång. Vad det var, som dödade hennes

beslut den morgonen, när hon steg upp, blev hon aldrig klok på. Hon

hade visserligen rotat i sina lådor, strax hon kom upp, för att hitta

handväskan och hade då funnit både det bruna kuvertet och Johans

porträtt, som hon gömt i nedersta lådan i byrån för att ingen skulle få

tag i det. Hon hade satt sig att se på porträttet. Än se’n? Hade hon icke

fullgjort alla skyldigheter mot honom och betalt till häradshövdingen vad

hon lovat fadern? Nej, det kunde icke vara det! Hon brydde sig icke om

att söka efter bevekelsegrunden till att stanna hemma. Det hade i alla

fall icke tjänat någonting till att jag sökt upp Erik. Vad hade jag att

säga honom? Han kanske också redan är kär i en annan, förlovad och gift.

Det var riktigt bra, att jag icke for.

Det var det svåraste återfallet Sigrid hade. De mindre svåra inskränkte

sig till att hon ville skriva till Erik och förklara allt. Det stannade

vid viljeakten. Hon omsatte den aldrig i handling. På det sättet lyckades

hon till slut förkväva sin kärlek, förvisa den till de allra mörkaste och

hemlighetsfullaste cellerna inom sig. Detta våld på kärlekslivet hämmade

sig hos henne. Hon kunde ibland bli retlig eller obehaglig som hennes nåd

kallade det. Då måste Sigrid svalka sig med långa, halsbrytande ridturer

eller strängt arbete.

Så småningom började dock hennes sinne att fyllas av en viss resignerad

ro, men det drog år och dag, år och dag.

Det som mest läkte hennes hjärtesår till sist var lugnet, stillheten,

friden ute på landet och framför allt detta, att hon började känna, att

hon betydde något för Bjurnäs. Rättare Gustafsson förföll allt mer och

mer till att på allvar följa hennes råd eller inhämta hennes förslag,

ehuru det i början plågade honom att på detta vis bli avsatt från

ledareställningen och endast bli en förmedlande länk mellan henne och

folket. Han var klok nog att inse, att fröken i de flesta fall hade rätt,

ehuru hon var kvinna.

Oviljan hos folket mot frökens sätt att lägga sig i allt förgick från den

stund hon började låta reparera statarebyggnaderna och torpen, sätta upp

nya tapeter, nymåla och sätta in nya järnspisar, där det behövdes. Det

var något nytt för folket på Bjurnäs. Kapten Bjurcrona hade långt ifrån

behandlat folket illa. Tvärtom. Han var varken snål med den i kontrakten

bestämda spannmålstilldelningen eller lönen. Han gav ofta extra tillägg

i en eller annan form. Han hade bara icke sinne för folkets hemtrevnad.

Det var en sak, som icke angick honom. I det fallet fick folket sköta sig

själv. Han var alltid en god husbonde, när det gällde att hjälpa eller

stödja dem i deras bekymmer, men inredningen i folkets byggnader brydde

han sig icke om att taga del av förrän de kommo till honom och klagade

över att tapeterna ramlade ned eller järnspisarna föllo sönder. Vad det

utvändiga av torpen och statarstugorna angick skulle det gå långt, innan

han fann sig föranlåten att ingripa och kosta på några tunnor rödfärg.

Folket beklagade sig nästan aldrig över detta. Hade de endast varmt

inomhus — ved fingo de ta så mycket de ville! — och det icke regnade

in allt för svårt genom taken, brydde de sig föga om utsidan. Torparna

hjälpte ofta upp stugornas jämmerliga yttre med vildvin eller klängrosor.

Statarna tyckte bättre om att kapten gav dem en slant till barnungarna

än att pengarna skulle gå till rödfärg eller kalk, alltefter byggnaderna

voro av trä eller sten.

Sigrid däremot tog som kvinna sakerna på ett helt annat sätt. När hon

började få klart för sig, hur trasigt och smutsigt folket hade inomhus,

tog hon en ordentlig husesyn tillsammans med rättaren över hela Bjurnäs.

Varenda stuga inspekterades ordentligt från golv till tak. Torpargummorna

och statarhustrurna fingo frambära sina bekymmer. I början gick det

trögt. Man krusade och invände, att vi har det så bra, så.

»Säg ut nu, kära mor, vad hon har på hjärtat», var Sigrids vanliga svar,

och så kom det till slut. Det skulle allt vara skönt, om de kunde få

blommiga tapeter i kammarn och nytt golv i köket. Spisen var nog bra

dålig, i synnerhet när det var tung luft, då ville han gärna ryka in, så

om fröken ville laga, att det bleve gjort, ja, se då vore hon då hjärtans

rar.

Det var en lång önskelista från den inspektionen. Rättaren, som i

egenskap av smålänning var van vid svårare förhållanden i sin hembygd,

tyckte i början, att det hela var bortkastade pengar, när man samtidigt

ville spara på alla håll och kanter. Han hade svårt att förstå, att

fröken hade lust att göra något för folket, när detta självt knappt ville

ha något gjort. Man skulle icke truga gott på människorna. Det skulle

vara en kvinna, som hade sådana tokiga idéer. Efter hand försonade sig

dock Gustafsson med frökens strävanden att göra det hemtrevligt hos

folket. Han märkte gott, hur folkets omdöme om fröken ändrade sig. Numera

hörde han ofta, hur de prisade henne vitt och brett.

»Ja, se fröken, hon är då obegripligt rar och god», blev den vanliga

visan hos statare och torpare på Bjurnäs. I synnerhet var det kvinnorna,

som lovsjöngo henne. Det var annat än hennes nåd, det!

Hos Sigrid bottnade denna reformationsiver mycket i en annars väl dold

ömhetskänsla. Greta Boström, som i likhet med de flesta barn var en

stor psykolog, när det gällde äldre människor, sade högt ifrån, att

tant Sigrid var den bästa människa, som fanns på den här jorden. Sigrid

försökte aldrig göra reda för sig själv varför hon hade börjat intressera

sig för att folket på Bjurnäs skulle ha det så bra som möjligt med de

begränsade tillgångar modern och Sigrid kunde disponera över. Hade hon

brytt sig om att söka efter förklaringen, skulle hon säkert upptäckt, att

hon under de år hon varit hemma hos modern på Bjurnäs lärt sig vörda två

viktiga grundfaktorer i livet, skapandet och vidmakthållandet.

För reparationerna på godset hade fröken till slut fått rättare

Gustafssons förlåtelse. Värre blev det, när hon nödvändigt ville anlägga

ett stort, modernt hönseri på gården med äggkläckningsmaskiner och

dylikt. Rättaren, som tyckte att hönsen fullgjorde sina skyldigheter

bättre än maskiner, stred emot i det längsta. Sigrid drev sin vilja

igenom. Allra värst vart det, när fröken bestämde, att nya varmbänkar

skulle anläggas längs den stora granhäcken mot söder, där solen riktigt

kunde bränna på framåt februari, mars.

Det skulle vara roligt att veta, vem som skulle sköta allt det där,

menade rättaren. Hönsen skötte sig själva, men kläckningsmaskinerna och

bänkarna? Man skall icke ta sig vatten över huvudet, fröken! Ännu mindre

kläckningsmaskiner och varmbänkar.

Vem som skulle sköta dem? frågade Sigrid. Hon själv, naturligtvis. Hon

hade ingenting annat att göra.

Jaha, allt det där var gott och väl, men var skulle pengarna tas ifrån

till allt vad fröken ville ha infört på Bjurnäs? Sigrid svarade ingenting

härpå, utan gav en mycket snäv befallning, att varmbänkarna genast skulle

göras i ordning. Bräder hade man hemma, och gödsel fanns det gott om.

»Ja, men fönstren och glasen, fröken lilla? Även om vi kan låta laga de

gamla fönsterramarna och spröjsarna, kan vi icke göra glas själva. Såvida

vi icke skall anlägga ett glasbruk här också med detsamma.»

Fröken kunde icke låta bli att skratta. En annan än hon skulle blivit

ond över att bli kallad fröken lilla. Hon förstod honom. Han menade det

bästa. Att spara.

»Alltid blir det någon råd, Gustafsson. Man skall aldrig förtvivla.»

Jaså, det låter så nu! Man skall aldrig förtvivla. Det var annat än i

början, då fröken ofta sade till honom: »Ja, men Gustafsson, det här är

rent förtvivlat!» Nej, man skulle aldrig förtvivla, det var just hans

och alla smålänningars valspråk.

Han tänkte på sin hembygd med stenar och jordbitar om vartannat. Där

kunde man förtvivla, men här uppe i Sveriges fetaste och bästa bygd! Det

var löjligt! Här behövde man varken svälta eller frysa, bara man rättade

mun efter matsäcken. Men se det hade fröken svårt att göra. Det låg

naturligtvis i blodet.

Gustafsson passade på att vid ett besök på Alby anförtro patron Boström

sina bekymmer över fröken Sigrids alla nymodigheter och tokiga påhitt.

»Det här går galet, patron», försäkrade rättaren. »Vi står inte ut med

det. Folket räcker inte till. Fröken kan inte sköta allt, heller! Vad mig

beträffar håller jag nog. Jag är av segt virke från småländska höglandet.

Men fröken och folket ...»

»De, som icke äro smålänningar», inflickade patron Boström leende.

»Jo, ackurat!» Gustafsson klippte med ögonlocken. »Se, antingen får vi

sätta en stopp för nymodigheterna eller också får vi skaffa mer folk på

Bjurnäs.» Han slog bestyrkande med mössan mot benet.

»Så skaffar vi mer folk, Gustafsson. Det blir hans sak.»

»Har vi råd till det?» Rättaren tummade mössan runt och såg finurlig ut.

Det kanske var bättre ställt med Bjurnäs än han visste.

»Jag skall tala med fröken», blev patron Boströms svar. Mer fick rättaren

icke veta, men han grubblade länge och väl hur det hängde ihop med saken.

Skulle det kanske ändå vara sant vad man viskade här och där, att patron

Boström på Alby gick i giftastankar igen och att lilla fröken Greta redan

kallade fröken på Bjurnäs för sin nya mamma?

Rättare Gustafsson fick flera märkvärdiga ting att undra över. Det

märkligaste var, att fröken Sigrid en dag förklarade, att hon tänkte

ta sig en längre ridtur på några dagar. Hon var trött och behövde vila

sig, komma bort från alltsamman. Rättaren fann det märkvärdigt, att hon

då ville ge sig ut på långtur med Freja. Det hade varit bättre, att hon

gjorde som hennes nåd och låg i vilstolen och läste dagarna i ända. Nå,

den stackaren hade sitt hjärta att dras med. Henne fick man förlåta.

När fröken Sigrid frågade rättaren, om han trodde, att de kunde reda sig

själva på gården, medan hon var borta, hade Gustafsson svårt att hålla

sig för grin. Fröken stod just i begrepp att ge sig av.

»Jag skall sköta kläckningen, fröken lilla!» Han menade maskinerna, men

han hade sitt eget sätt att bilda meningar. Han klappade Freja på halsen.

»Lita på oss, fröken! Här skall ingenting fallera.»

De skrattade båda. Hennes nåd stod i fönstret och vinkade farväl. Hon

var riktigt glad, att Sigrid äntligen beslutat sig för att ta ledigt

en smula. Det var visserligen en besynnerlig färdväg hon gjort upp.

Men det var hennes egen sak om hon ville rida runt Vättern i den här

sommarhettan, då man nätt och jämt kunde draga andan inne. Uh, sitta på

en hästrygg i solhettan flera dagar, kanske en vecka!

»Adjö, med dig, kära barn! Roa dig gott och var rädd om dig!» ropade

hennes nåd till avsked.

Sigrid hade talat sanning, när hon sade, att hon tänkte rida runt

Vättern. Men hon hade också en annan plan. Hon ville åtminstone se

stället, där Johan var inackorderad. Genom häradshövding Torsell hade

hon fått mångfaldiga försäkringar om, att pojken hade det utmärkt hos

sina fosterföräldrar. När hon begärde att få veta precis var stället

låg, visade han henne det på kartan över Gränna, som han hade. Det var

ingen konst att hitta huset. Hon behövde bara fråga efter Hanssons.

Trädgårdsmästare Hansson.

I början av färden tog Sigrid det hett. Hon satt i sadeln till långt fram

på förmiddagen och steg till häst i solnedgången. Hon älskade att rida på

natten. Dels var det icke så varmt, dels var det mer poesi att trava fram

i den bleka natten. Någon fara var det icke. En dum landsvägsstrykare

gjorde en gång ett försök att hugga Freja i betslet, men Freja nafsade

till så vilt efter honom att karlen gick baklänges i diket av förfäran.

Det var en härlig känsla att vara fri. Hon kände sig som en lyckoriddare

— åh, hur hon mindes Harald Molanders lyckoriddare! Alldeles så hade hon

det. Inget tak över sig annat än himlens. Inga väggar andra än skogens.

Så red hon glad och fröjdefull att finna huset, där faderns son Johan

bodde.

Vättern hedrade sig efter solnedgångarna och på förnatten. Den kunde

ligga skimrande i guld och blod, i opal och i metall. Färgerna kunde gå

och komma på den ofantliga vattenspegeln som färgerna på stålet, när

smeden hemma på Bjurnäs härdade. Sigrid kunde hålla långa stunder ibland

med Freja bara för att njuta av färgspelet. Vackrast blev det, när hon

kom nedåt Grännatrakten, och Visingsö låg sagoartad därute.

Det var tidigt på morgonsidan. Solen hade nyss stått upp. Dess strålar

jagade som guldpilar genom luften för att klyva morgondimmorna, som

ruvade över vattnet. Vinden kom och hjälpte solen. Det susade i träden

och sjöng i skogen. Fläkta i sidorna, kluvna av guldpilarnas regn började

dimmorna rulla ut över sjön. Mitt i stannade de i ett allt tätare töcken.

Här ville de icke släppa, här dolde de något i sina dunster. Tätare och

tätare blevo de där. De bildade en mjölkblå kontur, lik ett moln, som

simmade i sjön. Det var trolskt. Framom och bakom det mjölkblå, långa

molnet glittrade och blänkte sjön. Slutligen började det glittra även i

molnet. Det blev smala sund och öar, tills slutligen molnet löstes upp

och försvann, och fram steg Visingsö liksom höjande sig ur djupet, ett

avlångt smycke, infattat i silver med gröna ängar, träd och små vita hus

med fönsterrutor av guld.

»Ser du så vackert, min flicka», sade Sigrid och klappade Freja på halsen.

Hon satt länge och såg på undret, innan hon red vidare. Hon red förbi

morgontidiga mjölkskjutsar och nådde Gränna vid sextiden. En del bönder

hade redan samlats på torget och höll på att breda ut sina produkter. Där

funnos härliga jordgubbar. Sigrid fick sig en stor strut av dem och red

bort till hotell Brahe, där hon beslutat sig ta in. Sedan hon ställt in

Freja och ålagt drängen att se till att Freja fick sig ett ordentligt mål

havre, gick hon upp och lade sig.

Strax efter middag var hon i kläderna igen för att söka rätt på Hanssons.

Det var icke svårt att finna huset. Häradshövdingens beskrivning

passade in på pricken — ett förtjusande litet hus med rundbågar —

första tvärgatan till vänster bortom kyrkan — gröna luckor ... Det

stämde. Häradshövdingens tillägg, att det fanns en oerhörd massa rosor i

trädgården, var däremot svårt att betrakta som något särskilt kännetecken

på Hanssons egendom. Alla trädgårdar voro fulla av rosor. Medan Sigrid

stod oviss, kom en liten, hoptorkad och krokryggig gumma tultande gatan

fram. Sigrid frågade henne var Hanssons bodde. Gumman såg kritiskt på

hennes byxor och ridstövlar och visade på huset mittför utan ett ord till

svar. Men längre bort ställde hon sig för att se vad den unga, fina damen

hade hos Hanssons att göra.

Sigrid blev generad och gick vidare. Hon hade icke tänkt på att hon

kommit till en äkta småstad, där man icke hade mycket att syssla med och

där således en ung, ståtlig dam i lågkullig hatt, svart livrock, rutiga

ridbyxor och blankskinnsstövlar var en något ovanlig företeelse. Det

hjälpte icke, att hon klatschade upp sitt mod genom att slå med ridspöet

mot stövlarna. Hon hade varit bra dum, som icke kommit till Gränna klädd

som en vanlig människa.

Efter en rundtur genom staden och nedåt hamnpiren och efter en kopp

kaffe med läckra bakelser inne på konditoriet vid den öppna platsen med

Brahemonumentet, försökte hon än en gång sin lycka hos Hanssons. Den

krokryggiga gumman hade för länge sedan ledsnat på att vänta. Sigrid hade

fått en lysande, en högst lysande idé under kaffedrickningen. Hon skulle

gå in och fråga hos Hanssons, om där funnos några rum att hyra. Det kunde

aldrig misstänkas, eftersom det stod dylika anslag på flera andra hus.

Hon gick djärvt på. Ingen fanns i trädgården. Putsat och fint var det

överallt. Sandgångarna voro nykrattade, rosorna väl uppbundna och

fruktträdens stammar vitkalkade. Dörren till huset stod öppen. Sigrid

fortsatte sin hänsynslösa upptäckarefärd. Hon knackade på dörrarna i

förstugan. Huset verkade utdött. Ingen kom och öppnade. Efter lång väntan

hörde hon steg i trappan. En äldre kvinna, snyggt men enkelt klädd och

med påfallande gott och vänligt ansikte kom långsamt nedför trappan.

Hon hade tydligen svårt för att gå. Sigrid skämdes över att ha besvärat

henne. Kvinnan hade grått hår, tätt tillstruket vid tinningarna och benat

mitt i.

»Jag trodde Axel var inne», sade hon. »Vad är det, som önskas?»

»För all del, ingenting viktigt», svarade Sigrid.

Kvinnan fortsatte ned. Hon granskade forskande Sigrids klädsel. Sigrid

kände, att den fordrade sin förklaring.

»Jag kom ridande och såg mig om i staden. Här är så förtjusande vackert.

I synnerhet hos er. Har ni möjligen några rum att hyra ut?»

»Nej, det har vi inte, men frun eller fröken» — hon såg misstänksamt på

ridbyxorna — »jag vet inte vilket det är kan höra efter hos skräddarns

borta på gatan. Han har visst rum. Eller också i bokhandeln. De brukar

ha reda på om det finns några lediga. Vi har icke flera rum än vad vi

behöver själva.»

»Är det fru Hansson jag talar med?» frågade Sigrid. Hon var icke sinnad

att låta köra sig på porten så hastigt. Hon måste försöka få se Johan.

»Ja, det är det, hur så?» Kvinnan såg förundrad på henne.

»Jag ville så gärna bott här», sade Sigrid. Vissheten om att hon icke

kunde få rum hos Hanssons fördubblade hennes fantasi. »Jag tror jag

aldrig sett något så vackert som er trädgård. Och vilken utsikt!»

Hon hade vänt sig om för att gå, då hon fällde de sista orden.

»Ni ser ju hela Vättern härifrån.»

»Ja, nu är här vackert», bestyrkte fru Hansson. »Men det är så lagom på

eftervintern. Och på vårsidan! Framåt mars och april! Rysligt!» sade hon

och följde Sigrid ut, sedan hon tagit en käpp i förstugan för att stödja

sig på.

Trädgården var hennes skötebarn och Sigrids komplimang hade fallit i god

jordmån.

»Då blåser och stormar det och kallt och fuktigt är det, så man blir rakt

förstörd», klagade fru Hansson. »Gikten lämnar en ingen ro.»

»Stackars fru Hansson!» Sigrid klappade henne på armen. En sådan

vänlighet måste belönas, tyckte fru Hansson. Ridbyxorna och stövlarna

kanske ändå icke betydde så mycket. Och ansiktet var riktigt rart, ja

vackert skulle man närapå kunna säga. Det var visst ändå en fin dam.

»Nej, se där har ni Kaiserinn Augusta», utropade Sigrid och böjde sig

ned över en vit ros med en aning av blekgrönt i färgen. »Den luktar så

härligt!»

Hon såg ut som om hon velat bryta den men hejdade sig.

»Och där general Jaqueminot och mrs John Laing och Frau Karl Drusky, jo

jag tackar!»

»Fröken tycks känna till dem?»

»Vi har samma sorter hemma.»

»Nej, tänk!»

Vad fru Hansson tänkte mera förblev outtalat, men hon ropade med hög röst:

»Axel, var är du? Axel!»

Ingen svarade.

»Johan! Är du icke heller där? Det var då märkvärdigt. Jag förstår icke

var de håller hus.»

»Trädgården tycks vara stor», sade Sigrid, som darrade av längtan efter

att få se Johan. Hon drev framåt gången.

»Jo, de är nog därborta vid kasten», förklarade fru Hansson. »De pysslar

jämt med vinet, när de kommer åt. Då varken ser eller hör de. Det skall

gallras ordentligt, om det skall bli något.»

I detsamma kom en halvstor pojke springande. Han var barfota, med

skjortan uppfläkt i bröstet. När han fick se Sigrid, saktade han farten

och närmade sig gående.

Sigrid fick hjärtklappning. Jaså, det var Johan. Porträttet stämde. Han

hade faderns näsa och ögon, men håret var ljust och krusigt. Men vad han

var liten!

»Vad var det?» frågade han. Han såg icke på Sigrid. Han var blyg.

»Skaffa mig saxen», sade fru Hansson. »Vi skall ha några rosor.»

Pojken löpte genast i väg och var strax tillbaka med det begärda. Han

ville lämna den åt fru Hansson.

»Du kan ta själv. Ta några riktigt stora och vackra, icke för mycket

utslagna — den där röda där till vänster — nej, längre bort — den där ja

— och så den gula där — nej, knoppen, kära barn ...»

Hon beskrev utförligt vilka han skulle taga. Han lydde villigt. Han var

redan skicklig i yrket det syntes på det sätt varpå han undersökte varje

ros, innan han klippte. Sigrid var alltför upptagen av att se på honom,

på hans bruna ben, hans nakna hals, hans huvud, för att tänka på vad fru

Hanssons avsikt var med kommenderingen. Vad han såg frisk och duktig ut!

»Så där ja, det räcker. Kom nu hit med dem!» befallde fru Hansson. »Vart

skall du ta vägen, Johan?» ropade hon, när pojken sprang sin väg med

rosorna.

Johan var omtänksammare än hon. Han var strax åter med dem. Under det han

kom gående, lindade han bast om stjälkarna. Han räckte rosorna åt fru

Hansson, men hans hastiga ögonkast på Sigrid visade, att han visste vem

som skulle ha dem.

»Åhnej», sade fru Hansson och sköt tillbaka rosorna, »då kan du också

gärna lämna dem själv åt fr...» — hon tvekade, men så bestämde hon sig

för att säga — »fröken.»

Johan sträckte buketten åt Sigrid. Det skedde litet blygt, men blicken

sade, att han tyckte hon var väldigt stilig. Sigrid rodnade, stammade

några förlägna ord till tack och begravde ansiktet i rosorna.

Både fru Hansson och Johan åskådade akten under tystnad. Akten varade

mycket länge. Man skulle rent av kunnat tro, att den unga damen kysste

varje ros, så såg det ut. Hennes ögon voro så underligt blanka och stora,

när hon tog rosenbuketten från ansiktet.

»Det var verkligen förfärligt snällt», sade hon nästan förvirrad.

»Åh, vi har sådana massor», försäkrade fru Hansson. »Det kan vara ett

minne från Gränna.» Hon smålog. Johan smålog också, där han litet blygt

stod och såg än på den fina damen, som var så konstigt klädd, och än på

marken. Hela tiden var han livligt sysselsatt med att linda en bastända

på och av saxen. Den där damen tittade så besynnerligt på honom. Så hade

bestämt aldrig någon sett på honom förr. Han blev generad. Ännu mer

generad blev han, när hon plötsligt ropade:

»Nej, jag måste tacka dig, Johan!» Han kände en smällande kyss på mun, i

det hon böjde sig ned och omfamnade honom.

Det var gräsligt genant för en pojke på Johans år att omfamnas av en

fullvuxen kvinna, i synnerhet en alldeles främmande, och därtill få en

kyss mitt på mun, vilket är nära på det rysligaste, som kan hända en

liten karl vid så framskriden ålder. Johan protesterade också med sina

bara ben och tog till fötterna så fort han kom ned igen på marken.

»Han är bra söt», sade Sigrid.

Fru Hansson undrade, om hon borde bli ond eller icke. Hon tittade upp och

ned på den ståtliga unga damen och bestämde sig för att bibehålla sitt

goda humör. På sätt och vis var det smickrande för henne. Ingen kunde

veta annat än det var hennes son.

»Hur gammal är han?» frågade Sigrid för att det skulle förefalla mer

naturligt.

»Nyss fyllda fjorton.» Det var ändå märkvärdigt vad den unga damen var

intresserad av gossen.

Sigrid kände, att det började sväva misstankar omkring i luften och tog

adjö, sedan hon ännu en gång tackat för rosorna och frågat, om hon ändå

icke kunde få betala dem.

Fru Hansson slog avvärjande med handen.

»Kommer aldrig på fråga!» Hon linkade med Sigrid till grinden och stängde

den onödigt hårt efter henne. Fru Hansson var icke säker på om det icke

var något sjukt med besöket. Hon måste rent av se efter på fönstren utåt

gatan, om mannen möjligen satt upp något anslag om rum att hyra. Nej, där

fanns ingenting. Märkvärdigt, att den där damen just skulle fråga hos

dem. Tänk ändå, om det kunde varit Johans mor? Hon var kanske litet för

ung, men det kanske hade gått på sned tidigt för henne. Varför hade hon

annars kysst pojken? Visst var han söt, men inte brukade damerna ge sig

till att omfamna och kyssa honom, åtminstone icke sedan han blivit så

stor. Det var bestämt något på tok med det där besöket.

På kvällen förhörde fru Hansson allvarligt sin man, om han var absolut

säker på att Johans mor var död. Trots att mannen försäkrade, att

häradshövding Torsell sagt honom det, låg fru Hansson vaken till långt

fram på natten. Det vore förfärligt, om man kom och tog Johan ifrån dem.

Sigrid kom hem till Bjurnäs i strålande humör, trots att hon ända från

Jönköping haft det allra rysligaste väder. Kom rättaren och beklagade sig

över att nu måste han visst be fröken att få pengar igen, skrattade hon

bara, hon som alltid förut såg hemskt allvarlig ut, när det rörde sig om

pengar.

»Det skall vi nog reda upp», svarade hon, och hon redde upp det till

sist. Hur det gick till, var oförklarligt för rättaren, sådana summor som

Bjurnäs slukade. Han visste icke hur Sigrid satt och våndades inne på

kontoret över alla siffror och hur hon om nätterna många gånger vandrade

upp och ned av oro över hur det skulle gå. Försommaren var värst, innan

man hade något spannmål att sälja. Förra året hade varit gott, men den

här sommaren såg ut att gå alldeles på tok. Vallarna brändes sönder i

hettan ju längre det led. Juli var gräslig. Det föll icke en droppe

regn. Timotejen och alsiken hade man för länge sedan fått ge förlorad.

Lyckligtvis hade man på rättarens råd sparat hö sedan förra året, men

korna behövde grönfoder också.

När Sigrid frågat sig för hos farbror Boström, hur han trodde det skulle

gå, slog han ut med händerna och spådde missväxt.

»Men sälj inga djur förrän du behöver», var hans ständiga slutrefräng.

Rågen fick man in. Den var dålig. Havren såg eländig ut. På sina ställen

låg potatisblasten brunbränd och avsvedd av den obarmhärtiga solen.

Själva jorden sprack i djupa rämnor. Det var som också den våndats av

inre kval.

En dag ringde det i telefon på kontoret, där Sigrid satt och kalkylerade

över hur hon skulle kunna få in betalningen från andelsmejeriet tidigare.

»Hallå!» svarade hon. »Det är Bjurnäs. Hallå! Hallå!»

Det var ett surr och ett snurrande i apparaten. Hon hörde enstaka ord

och röster. Det var något förvirrat och tokigt i alltihop, tokigare än

vanligt. Det måtte vara långlinje, tänkte Sigrid. Hallå!

Plötsligt bröt en röst igenom.

»Är det du, Sigrid! Nå, det var då väl. Jag tror jag hållit på en

halvtimme för att komma fram till Bjurnäs. Hallå där!»

Farbror Gustafs röst var ovanligt ivrig.

»Nu går det fan i våld! Kriget har brutit ut!»

Så kom det en lång förklaring och utläggning om den politiska

ställningen. Sigrid förstod icke mycket. Hon hade aldrig varit

intresserad av politik, och hon kunde nätt och jämt fatta, att farbror

Gustaf blev så entusiastisk till sist i telefon, att han förklarade, att

han skulle ta mig fan gå med själv om det knep.

»Gör framför allt inga utbetalningar, barn! Vi får säkert moratorium.»

Sigrid visste knappt vad moratorium var. Kriget var naturligtvis

förfärligt. Kanske Sverige också kom med. Så mycket läste hon

tidningarnas politiska betraktelser, att hon visste, att det var oroligt

ute i Europa, men därifrån och till krig ...

Hon underrättade genast modern. Denna blev först alldeles utom sig och

började tala om att sätta Bjurnäs i försvarstillstånd och ladda kaptens

alla gevär.

»Har vi mat hemma, kära barn? Jag vet hur det är. Ingen har läst så

mycket som jag om krig. Staten tar allt, och resten tar fienden.»

Sigrid tyckte, att fienden borde ha svårt för att ta resten, men sade

ingenting utan försökte trösta modern.

»Vi kommer med! Du skall se vi kommer med!» ropade hennes nåd. »Och Per

som är död! Inte en karl i hela huset. Vem vet vad folket kan ta sig

till!»

Hon eggade upp sig själv till den grad, att Sigrid måste ge henne

nervdroppar för att få henne att lugna sig. Hon försäkrade modern, att

det icke var något farligt och att det var långt bort från dem som man

krigade. Då började hennes nåd tala storpolitik om Tyskland och Frankrike

och Ryssland.

Sigrid hörde på tåligt. Hon var mest rädd för att moderns hjärta skulle

ta skada. Det var tillräckligt svagt förut, och doktorn hade sagt, att

hon skulle skonas från alla upprörda händelser. Sigrid ångrade, att hon

sagt något och bad också modern förlåta det.

»Kära barn, det var bra, så jag kan hinna ordna för oss. Det skulle bara

fattats, att jag suttit här och icke vetat någonting, förrän en kula

kommit indansande till mig. Det var riktigt snällt av dig, Sigrid!»

Härefter ingick hon på en vidlyftig plan hur de skulle ordna för sig.

Själv skulle hon genast i morgon bittida låta Magnusson köra till

handelsboden och skaffa hem vad de behövde. Det stod just i tidningen

härom dagen att det i händelse av krig skulle bli en allmän rusning till

alla livsmedelsaffärer. »Du har naturligtvis icke tillräckligt med kaffe

och socker hemma?»

Sigrid tröstade henne med att Bjurnäs’ förråder alldeles säkert räckte.

Det stod icke för livet att fara till handelsboden. Man kunde telefonera

lika bra och be dem skicka.

»Ja, du kan försöka!» sade hennes nåd satiriskt. »På söndagen! Nå, du

fick naturligtvis löfte, att han genast skulle skicka?» frågade hennes

nåd, när Sigrid kom tillbaka. Sigrid måste fram med sanningen, att

handelsmannen svarat, att han icke hade tid att skicka något. Den som

ville ha något fick komma själv och hämta i morgon. Han gjorde inga

affärer på söndagarna.

»Ser du!» sade hennes nåd triumferande. »Vad var det jag sade! Nu går du

genast ned till Magnusson och säger till att han skall vara färdig med

vagnshästarna härutanför precis på slaget fem i morgon bittida. Det är

icke mer än en timme att åka. Jag skall åtminstone vara bland de första.»

Klockan fem på slaget åkte hennes nåd. Klockan nio kom Magnusson körande

tillbaka. På hennes nåds tillsägelse att fälla upp suffletten för att

folk icke skulle titta på vad de hade med sig i vagnen hade han gjort

det strax vid avresan från handelsboden. Hennes nåd hade varit bland de

första, som kommit in i butiken, ehuru flera av herrskapsskjutsarna varit

där och folket stod i kö. De hade kommit mycket senare.

Hennes nåd brukade aldrig säga mycket, när hon åkte. Magnusson var van

att köra men icke prata, när hennes nåd var med. Han satt också alltid

rakare i ryggen än vanligt, när han körde för henne. Under den sista

halvmilen hade han icke vänt sig om. Vid grinden vid smedjan stodo

torparungarna på vakt. Magnusson behövde icke stiga av för att öppna.

Han körde i så pass god trav som de gamla vagnshästarna orkade uppför

alléen och svängde upp mitt för trappan. Där steg han av kuskbocken för

att hjälpa hennes nåd ur.

Hennes nåd gjorde ingen min av att vilja lämna åkdonet. Hon satt

bakåtlutad i vagnen fullständigt orörlig mellan alla papperspåsarna och

lådorna med kaffe och socker. Det såg ut som om hon sov gott. Hon log i

sömnen, tyckte Magnusson.

»Vi är framme, hennes nåd», sade han.

Hennes nåd svarade icke, rörde sig icke.