»Fröken ropade?» Hon såg från den ena till den andra. Vad de voro tysta.
»Är mamma uppe?» frågade Sigrid.
»Jaa då.» Rösten lät urskuldande. »Hennes nåd sitter i salongen med
tidningen, som vi nyss fick.»
»Så går vi väl upp i salongen», avgjorde Erik. »Såvida hennes nåd tar
emot.»
Han hade ett mycket förargligt sätt att säga hennes nåd. Till och med
Eva hörde det och undrade vad det var för en man. Någon riktigt fin man
var det icke, fast han var fint klädd och allt nypressat. Doktor hade
det stått på kortet, som hon lämnat fröken. Vidare snäll såg han icke ut.
Åtminstone icke nu.
»Säg till mamma», uppmanade Sigrid. Hon trodde, att hon därmed skulle
få bort Eva för en stund, så att Sigrid kunde få tala med Erik än en
gång. Bara några ord. Innan han skulle resa. Innan allt var slut. I
sin förtvivlan hade hon funnit ett halmstrå att rädda sig på innan hon
sjönk. Hon skulle fråga honom, om han icke skulle kunna tänka sig att bli
lantbrukare. Då kanske ...
Eva hade redan gått in. De andra följde henne. Sigrid kunde icke förmå
sig att fråga. Aldrig i världen skulle han uppge det yrke, som han
älskade så högt. Det tjänade ingenting till att fråga. Hon gick före och
han efter uppför trappan. Ingen av dem sade något. Först när de voro uppe
i hallen, grepos de av samma tanke. Vad skulle de säga? Hur skulle de
förklara, att han —. De hunno icke mera.
Eva kom ut, slog upp salongsdörrarna och neg. Hennes nåd satt vid
fönstret med ansiktet i dess bästa profil och låtsades läsa tidningen.
Solen lyste på blomsterbordet framför henne med de allra skönaste
blommor, som trädgårdsmästaren kunnat uppdriva på en halvtimme. Det
hela bildade en mycket vacker tavla. En förnäm, fin och solvarm tavla
trots den svarta sorgklänningen. Eva hade genast de båda unga gått ut
i trädgården inrapporterat, att det kommit en herre, som sökte fröken.
Han hade varit doktor, ty det hade stått på kortet, som fröken fått. Det
blev ett kort förhör om hur han såg ut och hur han var klädd, varefter
hennes nåd drog den något förhastade slutledningen att det var någon, som
hade kommit i affärer, eftersom Sigrid och han genast gått ut. I alla
händelser gällde det att upprätthålla släktens anseende. Troligen kom
Sigrid tillbaka med honom.
När Sigrid skyndade fram med sitt vanliga — god morgon, kära mamma! —
lade hennes nåd ned tidningen mellan blommorna och såg med sympatisk
välvilja på den unga mannen.
»Får jag lov att presentera», sade Sigrid, »doktor Lindstål, en god vän
från Stockholm», tillade hon förklarande. »Min mor.»
»Välkommen, doktor!» Hennes nåd lyfte handen, där hon satt, nådigt upp
mot den bugande doktorn för att han skulle få tillfälle att kyssa den.
Erik försakade erbjudandet, men tryckte den smala, långa handen hårt,
alldeles för hårt efter hennes nåds förmenande. Han var absolut ingen fin
man.
Hon gjorde en gest åt stolen bredvid. Erik måste sätta sig. Puh! Vad hon
spelar förnäm, tänkte han men aktade sig för att säga det. Jaså, det var
Sigrids mamma? Många likheter funnos icke mellan dem. Och vad hon såg
innerligt dum ut med sina överlägset kupiga ögonlock! Och så pudrad hon
var!
»Jag kan inte minnas, att Sigrid talat om — hur var namnet?»
»Jaså, Lindstål — jo, om doktor Lindstål förut ...»
»Fröken har nog säkert gjort mig för stor ära genom att kalla mig för god
vän. Vi har träffats några gånger i huvudstaden hos gemensamma bekanta,
det är allt. Jag var nedrest för en konsultation på ett ställe icke långt
härifrån, och så tänkte jag, att jag skulle ta mod till mig och titta på
Bjurnäs i förbifarten. Fröken Bjurcrona har alltid prisat det som ett
bland de vackraste ställena i Sverige».
Hennes nåd nickade belåtet. Förklaringen var tillfredsställande. Det var
bara ett, som förvånade. Var någonstädes kunde det vara sjukt?
»Vad var det för ställe doktorn var på — för konsultation? Var det på
någon av herrgårdarna?»
Sigrid kände det obehagligt, att han skulle behöva sitta där och narras
för hennes skull. Men det roade visst honom, ty han log nästan, när han
svarade.
»Nej, då. Det var på en liten bondgård icke långt från station. Hennes
nåd har nog inte ens hört namnet på den. Jag skulle icke farit ned, om
jag icke känt folket sedan gammalt. Ännu mindre skulle jag djärvts tränga
in hit, om jag vetat ...»
Han tystnade diskret och bockade lätt, där han satt.
»Ja, det var ett svårt slag för oss. Hade jag icke haft Sigrid, vet jag
icke hur jag skulle kunnat komma över det. Hon har verkligen varit en
ängel i dessa dagar.»
Hennes nåd klappade vänligt dotterns hand. Liknelsen var välmenad,
och i ögonblicket hade hennes nåd glömt bort, att hon vid flerfaldiga
tillfällen just de sista dagarna tyckt, att Sigrid mer liknat en ängels
motsats, när hon predikat om att de måste spara.
»Mitt hjärta är icke så starkt, skall jag säga doktorn. Det tål icke
vid många sorger. Men nu har Sigrid lovat, att hon skall stanna hos
mig. Det är synd om henne, det förstår jag, men när hon själv vill ...
Stockholmslivet bjuder på många nöjen. Både Per — min salig man, upplyste
hon — och jag hade tänkt, att Sigrid skulle få utbilda sin röst hos Bratt
— han lär vara så bra, säger man — prinsessan Maria sjöng ju hos honom en
tid — men så kom detta — ja, doktorn förstår. Alla ens planer ramlar. Man
får vara tacksam ändå, så länge man själv får leva.»
Hennes nåd berörde ögonen lätt med spetsnäsduken.
»Här sitter jag och talar om mina sorger. Det var icke meningen. Hur har
ni det i Stockholm, doktor Lindstål. Det var längesedan jag var där, och
Sigrid är numera alltid så förbehållsam. Ger de goda saker på Operan?»
Doktor Lindstål svarade så gott han kunde. Det blev de vanliga
ytkonturerna av en stad, som man icke är född i. Det konventionella
samtalet varade icke länge. Efter en kort stund anmälde Eva, att skjutsen
var framme.
Erik reste sig.
»Skall doktorn resa? Det var verkligen tråkigt? Jag hade just glatt mig
att få höra litet mer om Stockholm.»
Erik bockade sig korrekt.
»Får vi icke heller bjuda på något?» frågade hennes nåd. »Kanske Sigrid
redan ...?» Hon såg på dottern.
Sigrid rodnade till. Tänk, att det hade hon alldeles glömt bort. Icke det
allra ringaste hade han fått. Vad hade hon tänkt på?
»Jo, det är en skön gästfrihet du utövar mot dina goda vänner», skämtade
hennes nåd och höjde pekfingret varnande. »Det är bäst jag själv ...» Hon
reste sin tunga kropp med möda.
»Vad behagar doktorn?» frågade hon.
Han försäkrade, att han absolut icke behövde någonting. Möjligen skulle
det vara ett glas mjölk, ett enda.
»Säg genast till Eva, Sigrid», befallde hennes nåd. Sigrid lydde.
»Aldrig blir det något gjort, om jag icke själv tänker på allt»,
förklarade hennes nåd för doktorn, medan de voro ensamma. »Sigrid är nog
duktig, men unga flickor gå nu alltid med så många drömmar i sitt huvud,
eller hur doktor? Det känner vi till.»
Hon berörde lekfullt med yttersta delen av pekfingret hans arm, men så
drog hon det hastigt tillbaka som om hon bränt sig.
»Vad är doktorns specialitet?» frågade hon.
»Jag? Jag har ingen särskild. Jag är kirurg. Hur så?»
Hennes nåd såg sig hastigt om i rummet.
»Vad skall man göra med ett dåligt hjärta?» frågade hon halvt skämtsamt.
»Jag tyckte jag läste något om en kirurg, som kunde sätta in nya?»
Han såg på henne eftertänksamt. Så sade han på sitt vanliga
gravallvarliga sätt:
»Vad man skall göra med ett dåligt hjärta? Ta ut det och borsta det.»
Hennes nåd behagade skratta till.
»Ni är en riktigt stor skämtare, doktor.»
»Ja, förfärligt», sade Erik.
När Sigrid själv kom in med mjölken och några småbröd på en bricka, kunde
hon icke förstå, varför både modern och Erik sågo så glada ut. Hon såg så
frågande ut att modern måste upplysa om orsaken.
»Doktorn sade något så tokigt, vet du Sigrid. Han påstod, att det bästa
man kunde göra med ett dåligt hjärta var att ta ut det och borsta det.
Tänk, borsta det!»
Sigrid försökte få fatt på Eriks blick, när hon bjöd honom mjölkglaset.
Det var omöjligt. Han tog glaset men såg bortåt modern. Han vill icke
veta av mig längre, det syns, tänkte Sigrid.
»Det bästa av allt är visst att icke ha något hjärta», sade hon onödigt
bittert för att vara sysselsatt med en så enkel sak, som att bjuda ett
glas mjölk åt en av Bjurnäs’ tillfälliga gäster. Hennes nåd såg även
förvånad på henne. Vad kom det åt flickan? Var det något mellan henne och
doktorn?
»Så du pratar», sade hon. »Då kunde du icke leva. Eller hur doktor? Inte
kan man leva utan hjärta?»
Avsikten med denne mer än lovligt stupida fråga var att synas spirituell.
Hennes nåd föraktade inga medel, och när han nu var doktor ...
Hon fick ett svar, som hon icke väntat sig.
»Det vill jag icke yttra mig om. Säkert är, att ett hjärta kan leva, fast
individen är död.»
Yttrandet lät så paradoxalt, att varken hennes nåd eller Sigrid förstodo
det. Båda tittade förvånade på honom och sedan på varandra. Han tömde
mjölkglaset, torkade sig om mun med näsduken och avgav förklaringen.
»Doktorerna Hedon och Gilis ha gjort en del intressanta experimenter
just om den saken. Efter halshuggning har man sett den dödes hjärta
slå absolut frivilligt under tjugufem minuter. Ett hundhjärta kan
slå nittiosex timmar efter döden och ett sköldpaddhjärta åtta dagar.
Athanasin och Grandinesco, som också voro kloka och duktiga karlar,
fingo hjärtat av en groda att slå under trettiotre dagar och erhöllo
trehundrasextiotusen pulsslag. Vad allt detta beror på kan jag icke och
har icke heller tid att inlåta mig på. Enklast kan man måhända uttrycka
det så, att även en synbart död individ kan ha ett levande hjärta.»
Sigrid blev icke klok på om det skulle ligga någon dubbelmening i det.
Hon ställde brickan från sig för att följa honom. Med sådana ord kunde
de icke skiljas från varandra.
»Alltså, mina damer.» — Erik bugade sig för hennes nåd. Han kunde icke
undgå att få hennes hand mot sina läppar.
»Så intressant det där var», sade hennes nåd. Hon följde honom ut
ur salongen, nedför trapporna, genom vestibulen och ut på den stora
trappan. Hon ville veta mer om hjärtat. Erik gav henne några flera fakta.
Hela tiden upprepade hennes nåd — åh, så intressant! eller — tänk, så
märkvärdigt! Mycket gjorde nu också till att han bjöd henne armen utför
trappan till nedre våningen. Det var synd om den tunga människan.
Det är för att riktigt visa hur litet han bryr sig om mig, tänkte Sigrid.
Vad han var grym.
Magnusson skyldrade med piskan.
»Att Magnusson tagit Freja och så den höga kärran», klagade hennes nåd.
»Tänk, om hon skenar och ni slår ihjäl er?»
»Det gör ingenting, bara det går fort», skrattade Erik. Han tog ut de få
stegen, som skilde honom från Sigrid.
»Ajö, fröken Bjurcrona!» sade han. Rösten vibrerade en smula. Nu såg han
henne djupt in i ögonen. Hon ville kasta sig i hans armar, kyssa honom
och ropa — »tag mig med! tag mig med!»
»Den här dagen på Bjurnäs skall jag aldrig glömma.» Ingen mer än Sigrid
förstod vad som låg i de orden. Ännu ett ögonblick höllo de varandras
händer, sågo in i varandras ögon — så bockade han sig till avsked och
gick ned till kärran.
Sigrid tog ett steg framåt. Hon måste ta fatt i järnräcket för att icke
falla. Nej, det var icke möjligt, att allt var slut, att mannen, som
satte sig där bredvid kusken i den höghjuliga kärran, var hennes älskade,
som för alltid for ifrån henne utan en kyss, en smekning till avsked.
Icke var det han, som höjde hatten och log förbindligt. Det hela var ett
spökeri, någonting hon drömde. Hur skulle hon och Erik kunna skiljas så.
Ofattligt. Där for han! Där for han! Nedför alléen i rasande fart. Varför
hade han så brått. Håll! Håll! Vänta! Jag kommer, Erik! Jag kommer!
Åkdonet var redan nere vid korsvägen. Det blänkte till om det, när det
svängde av. Han var borta.
Hon ville skrika för att vakna. Icke ett ljud kom över hennes läppar. I
stället hörde hon moderns röst.
»Det var verkligen en mycket intressant ung man. Var har du träffat
honom?» sade hennes nåd, i det hon gick in.
Hennes nåd frågade så där mer rätt ut i luften. Hon väntade sig icke
något svar. Hon fick det icke heller, ty ute vid järnräcket stod Sigrid
kvar, hållande sig hårt i det och stirrande ned mot alléen, där hennes
älskade dragit bort. Hon tycktes död, och ändå levde hennes hjärta.
Starka äro människornas hjärtan.