Vid frukostbordet följande morgon saknades hennes nåd. Hon lät hälsa
och tacka för vad herrarna gjort men kunde inte infinna sig på grund av
huvudvärk. Sigrid däremot mötte, men var blek och stilla. Det talades
fortfarande en massa siffror, och man skildes åt utan att ha fattat något
avgörande beslut. Gustaf Boström lovade att komma över igen så snart han
fick tid och tala vidare om saken. Hans sista uppmaning till Sigrid var
att icke betala annat än vad som var nödvändigt samt att tillsvidare låta
inställa alla reparationer.
Han blev därför mycket förvånad, när han några dagar efteråt fick se
Sigrid komma farande på Freja som en valkyria. Hon red gammalmodigt i
damsadel, och den korta, svarta ridklänningen formade sig bra kring den
smärta figuren. Patron Boström stod själv borta vid längan och övervakade
spannmålsuppmätning.
»Jag tror hon är tokig!» utbrast han. »Ta den där skengalna märrn!»
Han viftade med hatten för att visa var han var. Sigrid svängde genast
av. Hon red som en husar. Per Bjurcrona hade alltid hållit styvt på att
dottern skulle lära sig rida ordentligt.
»Vad i Herrans namn tänker du på, Sigrid, som ger dig ut på den där
japanska smällaren?»
Han tog med stark hand Freja i tygeln.
»Såja, flickan!» medlade han, när Freja fnyste och dansade. »Trampa mig
icke på tårna, toka där!» varnade han.
»Kan jag få tala med farbror en kvart?» frågade Sigrid.
»Visst, kära barn, visst det. Rid upp till trappan så länge så skall jag
säga åt August han kommer och tar hästen.»
»Åh, jag kan själv sätta in den.» Sigrid svängde om Freja och red bort
till stallet. Om en stund kom hon gående tillbaka med ridspöet i hand.
Gustaf Boström tyckte hon såg tusan så säker ut, men så hade hon också
god färg efter ritten. Han gick henne till mötes på halva vägen.
»Nå, vad har du på hjärtat som är så brådskande?» sporde han, när de
kommit in och han hade bjudit henne sitta ned i stora, blå salongen. Han
hade sitt vanliga, fryntliga sätt att ta henne sedan gammalt med ett
visst slags farbroderlig förälskelse, som ofta yttrade sig i klappar
och omfamningar. Den här gången kom han sig icke riktigt för med de
farbroderliga friheterna. Det hade kommit något bundet och slutet över
Sigrids ansikte, och själva figuren i den stramt åtsittande klänningen
hade fått en ynglingaprägel, som rent av förvirrade Gustaf Boström. Hon
hade icke satt sig utan stödde sig mot en av de sidenklädda stolarna
helt lätt och såg på honom med en blick, som gjorde patron Boström högst
osäker. Det var långt ifrån någon kritisk blick, ehuru hans yttre kunde
förtjänt det, iförd som han var allt annat än rena stövlar, slitna
benkläder och den gamla, malätna, mörkblå kavajen, som han älskade över
allt på jorden. Nej, det var icke kritik han kände. Det var snarare en
outtalad undran från hennes sida, om man behövde se ut på det viset
för att sköta lantbruk. Själv var hon onekligen en avsevärd motsats i
klädsel. Ridklänningen, som var knappt ett år gammal, hade hängt till
sig i garderoben under Sigrids bortovaro och såg förstklassig ut; de
koketta stövlarna skeno lång väg; den lågkulliga hatten satt käckt på
det kastanjebruna håret och det breda kräppbandet kring armen markerade
elegant sorgen.
Gustaf Boström kände sig underlig i hjärtat. Det vore en mor för Greta
det!
»Du tycks ha svårt att komma fram med det», sade han, när hon icke sade
något. »Freja stöter kanske, så du fått hjärtat i halsgropen?» skämtade
han.
Hon var fullständigt oemottaglig för den lilla roligheten. De mörkblå
ögonen sågo lika tunga ut och munnen höll sig fast sammanpressad.
Gustaf Boström kände allvarstrycket och kastade mössan i soffan.
»Sätt dig!» kommenderade han. »Är det något, som har hänt?» frågade han.
»Nej», sade hon. Hon talade ansträngt och besvärligt. Så satte hon sig.
»Säg mig, farbror, allvarligt, är det svårt att sköta lantbruk?»
Gustaf Boström måste sätta sig. Frågan var alldeles oväntad. Han trodde,
att hennes nåd hade fått slag, inspektorn givit sig av, ladugården
brunnit eller någon liknande nyhet från Bjurnäs. Men om det var svårt att
sköta lantbruk?
»Det beror på vad du menar med svårt, kära Sigrid. Jag tror det är
lättare att spela piano eller sjunga. Varför frågar du det?» Han makade
emmastolen en smula närmare henne. »Tänker du bli lantbrukare kanske?»
Frågan gnäggades fram. Han tyckte det lät så absurt. Han kunde icke låta
bli att småskratta, medan han strök sina präktiga, röda mustascher.
»Jag vet knappt vad jag tänker», svarade Sigrid. »Du sade härom dagen,
att vi kunde undvika att sälja Bjurnäs, om vi gjorde inskränkningar och
försökte sköta gården själva.»
»Nej, min nådiga, det sade jag inte. Jo, om ni fick en duktig rättare och
ville nöja er med småsmulor. Det viktigaste är, att det finns en karl,
som kan styra på en gård. Ni är och förblir — med all respekt för övrigt
— dock icke annat än kvinnor.»
Han klappade henne farbroderligt på knät. Hon tycktes icke märka det. Hon
hade lagt ridspöet tvärs över knäna och hennes fingrar knöto sig hårt om
det.
»Farbror tror således icke att — att jag skulle kunna sköta Bjurnäs?»
frågade hon. Hennes ögon lyste till. Det var Per Bjurcronas blick upp i
dagen.
»Tror och tror», sade han. »Jag vill så gärna tro som jag vill leva.
Och likaså gärna vill jag, att ni får behålla Bjurnäs. Men, min flicka
lilla» — Gustaf Boström reste sig och började mäta salongen med långa
steg — »det vill jag säga dig, lantbruk sköter sig icke själv. Där skall
plöjas, harvas och sås, där skall slås och skördas; där skall dikas och
gödslas; där skall stängas och gärdslas; där skall huggas och sås igen;
korna skall ha mat; hästar och svin likaså. Mjölken skall provas och
kreaturen undersökas, om de äro reaktionsfria. Utsäde skall köpas och
utsäde säljas. Där skall tröskas och malas. Statarna skall ha sitt och
torparna sitt. Ett år blir gott så man tror att det regnar manna från
himlen. Nästa år blir det nödår. Ingenting går till. Höstsäden skjuter
för tidigt. Vårsäden fryser bort. Kälen dödar ett och solen ett annat.
Ibland har man tur med bärgningsvädret. Ibland står rågen och ruttnar
på fälten och havreskylarna driver bort med översvämningar. Så har man
mjölkningsstrejker och kreaturen stupar. Så kommer mul- och klövsjukan
och man blir dömd att slakta ned besättningen.»
Gustaf Boström stannade mitt för Sigrid och tillade:
»Nej, svårt är det icke att sköta lantbruk, det hör du. Bara man har
tur och har rygg att stå emot de svåra åren och lär sig att aldrig gapa
över för mycket och leva över gårdens tillgångar. Där skall räknas och
kalkyleras. Ingenting skall lämnas åt sig själv. Jorden är som ett
barn. Den behöver vård och tillsyn för att bli någonting, för att ge
avkastning. Det kan löna sig att köpa några tusen säckar gödningsämnen
likaväl som det kan hämna sig att låta jorden ligga i lägervall.
Viktigast av allt är dock ett ...»
Sigrid hade lyssnat uppmärksamt. Glansen i hennes ögon förgick mer
och mer, medan han talade. Hon förstod, att hon fått höra den enkla,
osminkade sanningen. Hon förstod också, att allt detta översteg en
kvinnas kraft. Hon sänkte huvudet motståndslös. Först när Gustaf Boström
kom till detta — viktigast av allt är dock ett — såg hon upp. Han såg
själv mycket allvarlig ut.
»Ett», upprepade han, »och det är att älska jorden, älska den som man
älskar en kvinna, älska den i nöd och lust; älska den, när fröet spirar
i den, när brodden ligger begraven under snön, när den bugnar av gyllene
skördar eller ligger svart i träde, när frosten mördar och rosten dödar.
Gör man det, ja, då är det icke svårt att sköta lantbruk. Det går av sig
själv. Kanske är det så med allt förresten. Man måste älska det, som man
vill ha något ut av på den här planeten.»
Hans ton slog om i lustighet. Sigrid reste sig.
»Tack», sade hon.
»Skall du redan ge dig av? Vill du inte ha en kopp kaffe eller ett glas
vin?»
Hon vägrade bestämt. Hon hade icke tid. Hon måste vara hemma. Där var så
mycket att styra och ställa med. Hon kanske snart reste igen.
»Såå», skämtade Gustaf Boström. Man kanske hade någon liten förälskelse
i huvudstaden? Ja, Bjurnäs var nog icke så roligt. Hennes nåd var säkert
besvärlig. När skulle hon resa?
Det visste hon icke.
»Jag kommer över i morgon, om jag hinner», sade han. »Annars senast i
övermorgon, så får vi rådgöra med mamma närmare. Skall du icke hälsa på
Greta? Hon, som är så förtjust i dig.»
Jo, det ville hon gärna. Och så kom flickan instörtande och kastade sig
i famn på tant Sigrid och kysste och fägnades. När hon hörde, att Sigrid
strax skulle gå, blev hon utom sig. Nej, se det blev då visst icke något
av. Tant måste nödvändigt stanna till middag. Hon kramade tanten så
Sigrid hade det riktigt svårt. Där kom ett regn av kyssar från den söta
barnamunnen.
»Jag tycker pappa gärna kunde be tant Sigrid stanna här alltid», sade
Greta. »Vill du inte bli min mamma?» frågade hon. »Jag skall bli så
snäll!»
Gustaf Boström harklade och hostade förläget, och sade någonting att av
barn och dårar får man höra sanningen. Sigrid låtsade icke förstå. Hon
kysste den lilla tokan och gick. De andra ville nödvändigt följa henne
ned för att se henne sitta upp. Greta klappade förtjust i händerna,
när Sigrid gav sig av med Freja. Hon sprang ett långt stycke efter och
viftade. Tyvärr såg icke Sigrid det. Hon var fullt upptagen av att sköta
Freja, som satte av i vild galopp utåt landsvägen och visst inbillade
sig, att hon kunde få fara fram som hon ville. Sigrid tog snart in henne
och fick Freja att ta till trav. Den unga fröken hade visserligen späda
armar och fina händer samt hade icke ridit på flera månader, men hon
hade ritten i blodet sedan barnaåren och visste hur hon skulle sköta sig
på hästryggen. Ansträngningen eggade hennes motståndskraft. När Freja
längre fram vid avvägen till Bjurnäs gjorde ett nytt försök att durka,
fick hon smaka ridspöet och det gick i full karriär fram mellan granarna.
Hon lydde faderns gamla, beprövade råd att icke låta någon häst inbilla
sig, att det var hästen som ville löpa utan att ryttaren ville det. I den
branta backen upp mot Smedstorp var Freja utpumpad, saktade av sig själv
farten och började gå i skritt. Då klappade Sigrid Freja uppmuntrande på
halsen.
»Så där ja, min flicka, nu är vi vänner igen», sade hon.
Dagen var solig och varm. Det kändes bäst, när de kommo upp på backkrönet
och solen började badda på ordentligt. Vid första skogsvägen tog Sigrid
av. Hon hade icke lust att rida hem ännu. Hon hade ingen brådska alls
fast hon låtit påskina det. Hon hade fått svar på sin fråga. Det var
huvudsaken.
När hon fattade sitt beslut att rida till Alby för att spörja farbror
Gustaf om råd, skedde det i förbittring över några räkningar, som
kommit samma morgon. Det gällde moderns kläder. Räkningarna voro rent
av orimliga. Någon utväg måste finnas från allt detta oförnuft. Faderns
fråga om Sigrid kunde stanna på gården och hjälpa modern hade uppenbarat
sig på nytt, och så hade Sigrid klätt sig i riddräkt, sadlat på själv
och givit sig av huvudstupa till Alby utan att närmare tänka på saken.
Det var därför hennes fråga till Gustaf Boström kommit så tvär och
förutsättningslös.
Jaså, han tror mig icke om att duga till någonting, tänkte hon där hon
red fram och lät hästen gå som den ville. Hon rodnade av harm, när hon
tänkte på hur han skrattade, då han frågat, om hon tänkte bli lantbrukare.
Visst var det mycket att tänka på, det förstod hon. Så mycket hade hon
levat på landet. Allt det Gustaf Boström räknat upp hade hon hört fadern
göra. Han kanske icke gjort det med samma gemyt som farbror Gustaf, men
det hade varit samma lovsång och samma klagan. Lovsång över goda år och
klagan över dåliga, dock med den skillnaden, att farbror Gustaf visst
älskade lantbruket även när säden frös bort för honom. Älska jorden, hade
han sagt. Hur kunde man älska jorden? Det var vackert med blommor och
grönt och böljande rågfält. Det var också vackert, rent av förtjusande,
när solen gick ned bakom Sållarydsskogarna och sjön låg som en spegel.
Men älska den? För att älska måste föremålet vara en mänsklig varelse och
icke en död jord, där det bodde maskar i det svarta under all den fagra
ytan. Älska!
Sigrid hade velat sträcka armarna mot himlen, när hon tänkte på det.
Lyckligtvis skakade Freja på huvudet ogillande, när Sigrid höjde armarna
ett stycke på väg mot det blå. Freja tyckte visst, att det var skönt att
få gå i lugn och ro och nafsa till sig litet friskt gräs här och litet
nyutsprunget löv där. Ibland frustade hon till eller klippte med öronen,
lyssnade inåt skogen, men annars tycktes hon trivas gott.
Vad skulle Erik säga om alltsammans? Ville han vänta ett år eller två,
tills allt hann ordnas på Bjurnäs? Omöjligt! Han hade ofta förklarat,
att så fort han fick sin praktik i gång skulle de gifta sig. Icke en dag
tänkte han vänta. Livet är kort, den som vill ha något med av det får
skynda sig, var hans valspråk. De hade redan tillsamman en gång varit och
sett på en våning, bara för skämts skull, men ändå ...
Sigrid red drömmande fram. Solskenet sipprade genom träden. De nyutslagna
björkarnas hängen sågo ut som guldregn, där solen föll på, och tallarna
buro små ansatser till knopp. Sadelgjorden knarrade. Insekter surrade.
Långt bort i skogen hördes det korta, skarpa ljudet av någon, som högg.
Sigrid drog djupt efter andan. Långt ned, ända ned i hennes hjärta var
det någonting, som längtade och längtade, något som var släkt med allt
det nyvaknade livet omkring henne, med björkarnas gyllene hängen, med de
små julljusliknande knopparna på tallarna, med insekternas surr och med
solstrålarnas dans. Och alla blommor sen!
Hon hoppade av Freja och ledde henne framåt, i det Sigrid bröt en blomma
här och en blomma där. Blåsipporna voro redan försvunna, men vitsippor
fanns det ännu gott om. En solig glänta stod full med gullvivor och
prästkragar och maskrosor. Det var som ett litet paradis för sig med
den blå himlen över och kringgärdat av skogen. Där stod en gammal,
förfallen stuga med mossa och gräs på taket. Knylbräckor hade slagit sig
ned däruppe i mossan. Det var icke högre än att Sigrid gott räckte upp
att plocka de vita blommorna, som luktade så rart mandel. Freja, som
följde henne troget i hälarna, tog sig en munsbit av gräset på taket, och
passade på att gnida halsen mot stugknuten.
Det var sövande, stilla frid. Och dock fanns det i allt detta något, som
slog och bultade, som hade brått, som surrade och blänkte till, som ville
fram och ut, som sprängde skal och hyllen, som ville sträcka sig uppåt
mot ljuset, mot solen, som ville blomma, bära frukt, fullkomnas. Det låg
en myrstack vid en stubbrot bortom stugan. Där krälade myrorna omkring
och luftade de vita myräggen i solskenet.
Sigrid gick framåt stigen med de plockade blommorna framför ansiktet.
Hon drog in deras doft. Det var som om hon sugit in det bästa av vad som
fanns omkring henne. Hon gick och drömde ovissa drömmar. Ibland såg hon
Eriks ansikte skymta genom blommorna. Det såg mycket frågande ut. Varför
skriver du inte? Du lovade ju ... När kommer du?
Ja, visst hade hon lovat att skriva, när hon skulle komma. Hur skulle
hon kunna säga tiden? Allt var kaos. Ingenting hade samlat sig till en
kärna att hålla fast vid. Allt flöt simmande omkring. Det fanns icke en
plats, där hon kunde sätta sin fot med känsla av att ha fast mark under
fötterna. Hon visste icke om modern ville, att hon skulle stanna på
Bjurnäs eller icke. Modern ville troligen bara ett — vara i fred. Hon
tålde icke sinnesrörelser. Hennes hjärta var klent, hade doktorn sagt.
Vad skall jag göra? frågade sig Sigrid.
I brist på annat beslut hejdade hon Freja vid en sten och satte sig
upp. Klockan borde snart vara tolv. Solen stod högt. Det var tid att ge
sig av hem. Hon visste icke riktigt var hon var. I sina drömmerier hade
hon slagit in på skogsstigar hon icke kände. Hon fick bättre fart på
Freja och litade på att stoet skulle hitta hem till gården. Trakten blev
vildare och ödsligare, granarna stodo mossigare och mer lavbehängda. Där
lågo väldiga granitblock med repor se’n istiden, sådana, som fadern många
gånger visat henne på under deras ensamma ritter genom skogarna.
Jag måste vara i närheten av Vargtorp, tänkte hon. Men då skall här
finnas ett rävgryt. Hon tittade sig omkring men fick icke syn på något.
Det var märkvärdigt. Hon mindes så väl att fadern och hon skjutit en räv
där för två år sedan, en ful, gammal räv, som brukade vara nere på gården
och skatta hönshuset.
Ja, det var den tiden! Då hade fadern varit glad och frisk och de hade
ridit som galningar hem, han med rävsvansen i hatten jagande förut på
Svarten och uppmanande henne att ta honom. Det var något till roligt.
Nu låg han ensam och kall i sin kista.
Det skymde för hennes ögon. Hon skyndade på Freja ännu mer. Det gick
i kort trav framåt skogsstigen. Plötsligt kom hon ut på en barbränd
sluttning med svarta, kolnade stubbar.
Hon kände genast igen sig. Det var Brännberg, där eldsvådan gick fram för
tio år sedan och hela traktens befolkning kom till hjälp för att släcka.
Hon höll in Freja.
Javisst, där långt borta låg Bjurnäs. Det såg verkligen ståtligt ut med
sina båda torn. Runt om det vilade oändliga slätter och gärden. Där
var den violetta trädan, där den gröna vårsäden, där timotejen och där
havren. Det var fält efter fält, ruta efter ruta, delade av dikena. Sjön
låg tindrande och spegelglittrande. Sigrid kunde tydligt se ekan nere
vid stranden och Fiskar-Anders’ stuga. Det rökte ur skorstenen. Han
kokade middag. Den stora mäktiga alléen, som förde upp till Bjurnäs, hade
redan blivit ordentligt tät, annars borde hon kunnat se drivhusen och
vinkasten. Takryttaren på stallet svängde till och blev borta. Det måtte
blåsa därnere, tänkte Sigrid.
Freja stod med spända näsborrar och luktade mot Bjurnäs. Det såg ut som
om hon vädrade hemmet.
»Ja, där ha vi det, flickan min», sade Sigrid. »Där har vi hemmet.»
Hon kunde själv icke förstå, varför hon blev rörd. Var det för att hon
snart icke skulle äga något hem mer? Eller vad var det? Var det längtan
efter ett eget hem med Erik?
Allt detta skulle hon lämna. Andra människor skulle draga in på Bjurnäs.
De skulle komma åkande upp genom alléen, göra stora svängen på den
nykrattade sandplanen och köra fram till trappan. De skulle peta på
rustningarna nere i hallen och undra över de tjocka murarna. Vem skulle
det bli?
Nej, det får icke, det får icke! ropade rösten inom henne. I detta
ögonblick älskade hon fanatiskt Bjurnäs och fälten och ängarna och träden
och sjön och ekan och röken ur Fiskar-Anders’ stuga. Hade hon haft tusen
år att leva, hon skulle givit dem alla glatt i denna stund för att leva
där ständigt och se ängar och gärden, skogar och sjö och den vita,
härliga gamla gården.
»Ser du, Freja, där uppe i tornet bor jag. Där är Sigrids rum, Sigrid
Persdotter Bjurcronas rum. Och där nere i stallet med den svängande
takryttaren bor du, Freja. Nu rider vi hem, hem!»
Hon satte Freja i gång, men märkte snart, att hon måste rida mycket
försiktigt. Vid stubbarna hade man planterat gran. De flesta voro knappt
mer än några tiotal centimeter höga. Hela Brännberg var nyplanterat.
Livet spirade ur den grå askan. Sigrid tänkte åter på fadern. Allt var
hans verk. För vem hade han slitit och arbetat? För modern, nej. För
henne själv, nej. Vem tackade honom, när han var borta? Ingen.
Sigrid kände dunkelt, att det fanns något hemligt bakom alla hennes
frågor likaväl som hon anade, att det måste finnas bättre svar än dem hon
själv givit.
Skulle man verkligen älska jorden för att förstå den?
Hon red mycket, mycket försiktigt fram mellan plantorna utför Brännberg.
När hon kom ut på stora vägen, satte hon Freja i full fart. Då Sigrid
såg trädgårdsgrinden, tänkte hon ta in Freja, men så for trotset och
djärvheten i henne.
»Jag kan lika gärna dö», tänkte hon och red på. »Jag dör, jag dör, liksom
pappa. Det är bra. Så blir det slut.»
Men hon samlade all sin seghet, all sin energi. De mörkblå ögonen lyste.
Hon knep benet fastare om sadelhornet, liksom lättade på kroppen, samlade
Freja och lät henne hoppa. Freja tog hindret fint och galopperade uppåt
alléen med Sigrid.
»Det gick!» jublade det inom den unga flickan.
»Bravo, Freja! Bravo!» Hon klappade henne på halsen.
När Sigrid stigit av, märkte hon, att hon tappat det fina ridspöet. Det
var bra förargligt! Men över kom jag, tänkte hon.
Gustaf Boström kom som han lovat ett par dagar efteråt till Bjurnäs. Han
var ingen vidare duktig ryttare så han föredrog i allmänhet att åka. Nu
kom han i nya pardroskan med hennes nåds för detta vagnshästar.
Magnusson, som sysslade med remtyg utanför stallet, undrade om patron
Boström kom för att fria eftersom han var så fin i långrock och hög hatt.
Inspektor Karlsson, som tjock och rund och liten och sin vana trogen gick
omkring och latade sig, stannade vid kuskens högt uttalade undran och såg
mot gårdsplanen, där Gustaf Boström åkte upp.
»Han kanske ska’ lämna tebaks hästarna», sade inspektorn med försök
att vara ironisk på sitt sätt. Efter detta med sävlig röst framsagda
förmodande fick han fram en cigarr ur västens bröstficka, som var laddad
med flera, bet av snoppen och tände.
Magnusson, som åsåg akten med stilla avund, hoppades i det längsta, att
han skulle bli bjuden på en cigarr. När detta hopp grusades, spottade han
och sade:
»Det blev visst flera lådor cigarrer över vid begravningen.» Efter denna
försåtligt avskjutna pil, återtog han putsningen av remtygen betydligt
gladare än förut men med bibehållet yttre lugn. Inspektorn låtsade
icke förstå. Han satte tummarna i västhålorna under armarna, spände ut
sina runda behag och framkastade frågan, huruvida det var hennes nåd
eller fröken besöket gällde. Det på Bjurnäs gård bland folket mycket
diskuterade problemet vart cigarrerna tagit vägen var efter hans mening
olösligt. Åtminstone kunde ingen bevisa något.
Magnusson svarade icke. Han gick fram och hjälpte patron Boströms kusk,
som kom nedkörande till stallet, att spänna ifrån.
Gustaf Boström kom direkt från kyrkostämma. På sådana möten tyckte han
om att vara snyggt klädd. Han var icke alls stadd i friarärenden, varken
till hennes nåd eller fröken.
Samtalet, som varade flera timmar, rörde sig uteslutande om Bjurnäs’
herrgård. Gustaf Boström hade allvarligt tänkt över saken och angav i
stora drag, hur man skulle kunna ordna det hela för den allra närmaste
framtiden.
Redan i början av samtalet höll han på att köra i diket, som han tänkte
för sig själv.
Hennes nåd och Sigrid sutto i soffan i kabinettet. Själv hade patron
Boström burit in en stadig stol från salongen bredvid eftersom ingen
människa kunde sitta på de där pinnstolarna. Han menade kabinettets
empiremöbel i lackerat vitt.
»Hur du, Matilda, törs sitta i den soffan, förstår jag inte», muttrade
han.
Hennes nåd log hult. Alltsedan besöket på Alby hyste hon undseende med
hans ibland något oslipade sätt. Värre var det, när han ögonblicket
efteråt kom att säga: »När Sigrid och jag härom dagen ...»
Han hejdade sig. Han hade fått en svag men dock kännbar påminnelse av
Sigrids fot.
Hennes nåd höjde ögonbrynen mycket förnämt.
»Var har ni träffats? Det har icke Sigrid berättat något om.»
Gustav Boström förstod, att Sigrids besök på Alby varit i allra högsta
grad privat, och lyckades, utan att snärja in sig allt för mycket, få
fram en antaglig förklaring om att han mött Sigrid härom dagen, då hon
var ute och red, och att de växlat några ord. Det var ingen direkt
osanning. Han fick också en tacksam ehuru mycket förstulen blick från
henne.
»Jag lovade just, att jag skulle komma över», fortsatte han. »Vi måste
försöka få någon ordning i sakerna. Jag har satt upp några huvudpunkter
här, som jag skall be att få framställa för damerna.»
Han tog fram några papper och började föredraga och fråga.
Först och främst skulle inspektorn avskedas. Det var en ful fisk, det
syntes på inventeringen. Hur långt kontrakt hade han? Det visste ingen.
Sigrid fick befallning att söka bland faderns papper. Om en stund var hon
tillbaka med en portfölj, på vilken Per Bjurcrona präntat »Kontrakter».
»Ja, se, det syns, att det är en karl», sade Gustaf Boström. Damerna
fäste sig icke vid den underförstådda ohövligheten.
Patron Boström synade inspektor Karlssons kontrakt. Det var ställt på ett
år.
Ja, det var ledsamt. Då hade han ännu nära nio månader kvar.
Nå, det gjorde ingenting. Man kunde ge honom lön för tiden och be honom
ge sig av. Det vore ändå billigare än att ha honom kvar.
»Är det så att han bråkar, får vi tillgripa andra åtgärder. Både Torsell
och jag såg, att han fuskat i räkenskaperna. Det är inte möjligt annat än
han borde ha utsäde kvar. Alltså, bort med honom!»
Gustaf Boström lade kontraktet åt sidan.
»Det spar vi tre tusen på, förutom det han stjäl eller förstör. Så har vi
tjänarna! Ja, jag ber om ursäkt, Matilda, men jag måste tala rent språk.
Det är fullständigt vansinne! Absolut vansinne! Bara piglönerna gå till
nära fem tusen, inberäknat den sista. Jag säger ingenting om Eva. Hon är
en präktig, gammal själ. Inte om köksan heller. Det är ett nödvändigt
ont. Men Ida och Klara och Hilma och Anna och ...»
»Det är icke flera, Gustaf», sade hennes nåd milt, ehuru med något rödare
ansiktsfärg.
»Flera! Är det icke nog, mer än nog», utbrast Gustaf Boström. »Sex pigor
för att sköta om två människor?»
»Per ville ha det så», försvarade sig hennes nåd.
»För det första är Per nu borta», fortsatte Gustaf Boström grymt. »För
det andra är jag icke absolut säker på att det endast var hans vilja,
som därvidlag gjorde sig gällande. Och för det tredje är Klara eller
vad människan heter, den nya, dimpen ned som från stjärnorna de sista
veckorna. Sex pigor på Bjurnäs nu, det är, lindrigt sagt, oförnuft. Jag
har två, köksan och husan, och det reder sig. Ni kan säkert nöja er med
två också, bara ni vill. Alltså stryker vi fyra av pigorna såsom varande
onödiga. Det gör — låt mig se ...»
Han gjorde en snabb kalkyl.
»Det gör tretusenfem, förutom presenterna till jul.»
Sigrid såg på modern. Matilda bibehöll sinnesnärvaron. Det var omöjligt
att se på hennes ansikte hur hon upptog detta förslag till amputation.
Endast hennes händer darrade en smula, när hon trädde på en ny, röd
silkestråd för att fortsätta broderiet, som hon sysselsatte sig med.
»De har ingenting med mjölkningen att göra, det jag kan se», började
Gustaf Boström på nytt. »Stataregummorna bestrider mjölkningen, efter vad
jag kan förstå. Inget folk har ni i maten heller. Det bör gå som en dans.
Köksan bestrider matlagningen och Eva serverar. Med dammningen kan Sigrid
hjälpa till. Det är jag säker på.