Så gick Per Bjurcrona ur tiden. Den natten glömde Sigrid aldrig. Hennes
nåd var utom sig av förtvivlan över att man icke väckt henne så hon fick
ta avsked av sin älskade Per. Hon utfrågade Sigrid, Eva och sköterskan
vad han sagt och hur han dött. Det var icke mycket att säga. Det hade
bara varit sköterskan inne hos honom, när det hände. Han hade på en gång
satt sig upp i sängen och rytit som ett lejon som sköterskan uttryckte
det. Därpå hade han fallit tillbaka, och allt var slut.
Hennes nåd stängde in sig på sina rum den första dagen och ville icke
höra talas om någonting.
»Det får fröken ta hand om», svarade hon regelbundet på alla mer eller
mindre viktiga frågor. »Låt mig få ha min sorg i fred», var det vanliga
tillägget.
Allt begravningsbestyret lades på Sigrids skuldror. Det var icke
litet, som skulle ordnas i samband med det. Man skulle beställa kista
och skaffa dödsattest, gravkoret på Bjurnäs skulle smyckas, och så
alla förberedelserna till själva högtidligheten med bjudningskortens
utsändande och inköp av erforderliga varor.
Hennes nåd hade, innan hon stängt sig inne med sin stora sorg, lagt
Sigrid särskilt på minnet, att Per skulle ha en ståtlig begravning, kosta
vad det ville.
Den blev så ståtlig att man i långa tider talade om den på trakten. Alla
bekanta från när och fjärran hade inbjudits. Där var mycket med uniformer
i stor parad. Det lyste och blänkte. Hela regementets officerskår kom
nästan mangrant till sin forna kamrats sista färd, och sex av dem buro
kistan. Landshövdingen och chefen för arméfördelningen voro praktfulla.
Hennes nåd såg ut precis som en drottning, där hon skred fram vid armen
på domprosten, som särskilt kommit dit för att förrätta akten. Fröken
Sigrid såg hård och kall ut, där hon gick på domprostens andra sida,
åtminstone sade inspektorn det, men det var kanske därför att fröken
och han hade haft en sammanstötning angående den kvantitet vin, som
inköpts till begravningen men på något underbart sätt förminskats under
tillfällig lagring i inspektorns källare under en natt.
Efteråt hade Sigrid nästan inget minne av själva begravningsdagen.
Hon mindes bara, att där hållits vackra tal vid faderns kista både av
översten för regementet och Gustaf Boström på Alby och att massor av
människor, som hon knappt kände, tryckt hennes hand, ja, ibland omfamnat
och kysst henne, där hon stod bredvid modern. När den stora middagen var
över — hennes nåd hade mot Sigrids vilja drivit igenom att det efter
begravningen skulle hållas en middag — kände Sigrid hur benen sviktade
under henne. Hon hade varit i farten sedan morgongryningen för att ordna
och övervaka allt, och hon kunde omöjligt förmå sig till att följa
moderns uppmaning att stanna och språka en stund om pappa, sedan gästerna
farit.
»Jag är så förfärligt trött, vet du, mamma, så jag måste gå och lägga
mig», sade hon, när hon kom in i moderns sängkammare.
»Jag förstår inte ungdomen nu för tiden», sade hennes nåd. »Den duger
ingenting till, orkar ingenting. Jag, som haft så mycket att stå i hela
dagen, känner mig icke sömnig en gång och ändå hade jag landshövdingen på
ena sidan och generalen på den andra under middagen. Hur tyckte du livet
satt? Var det icke för trångt under armarna?»
»Du var så vacker, mamma. Det satt bra alltihop.»
»Gustaf Boström på Alby sade detsamma, men han var visst icke riktigt
tillräknelig. Jag vet inte heller vad du köpt för slags Bourgogne, kära
barn. Landshövdingen rörde den inte. Men Gustaf drack för två, såg jag.»
»Hur skall jag kunna förstå mig på viner, mamma? Jag tog vad handlarn
bjöd mig.»
»Varför lät du inte mig välja?» hennes nåd satte sig vid det lilla,
inlagda runda bordet och tog fram patienskorten.
»Ja, men mamma ville icke ha någonting att göra med alltsammans.»
Hennes nåds händer darrade en smula starkare än vanligt, när hon blandade
och började lägga ut »de fyrtio martyrerna». Sigrid stod tyst och såg
på henne. Det var något så orimligt groteskt i scenen. Bordet var fint
inlagt, de patiensläggande händerna voro visserligen feta men ändå
förnäma, och ansiktet var fortfarande drottningslikt, men den plisserade
kamkoftan, som hennes nåd redan tagit på, gav något nästan löjligt åt den
oerhört mäktiga figuren, som liknade en köksas. Briljantsmycket i håret
»hoppade ur», som Erik sagt en gång, när han och Sigrid voro på teatern
och sågo en liknande dam på scenen.
»Jaså, jag ville inte det», sade hennes nåd, när hon slutat att lägga upp
korten på bordet och stod i begrepp att börja flytta. »Vet du varför jag
inte ville det då?»
Hon såg upp dottern, som stod borta vid dörren. Hennes ansikte blev
mycket högtidligt.
»Jag hade min sorg», sade hon. »Men det tycks du inte ha förstått, inte
ens nu eftersom du förebrår mig, att jag icke ville ha något att göra med
alltsammans.»
»Ja, men mamma ...»
»Jag begriper verkligen icke barn, att du på en sådan kväll som denna kan
ha hjärta att förebrå din mor någonting dylikt. Just nu, när han ligger
ensam därborta och du vet, att jag är så förstörd både till kropp och
själ. Jag hade verkligen väntat mig något annat av dig» — hon torkade
sina ögon med spetsnäsduken och började flytta på korten. »Här sitter jag
ensam en kväll som denna och ingen bryr sig om mig. Icke ens min egen
dotter ...»
Hon satte händerna med näsduken för ögonen och började snyfta. När hon
såg upp var dottern gången.
Hennes nåd blev så häpen att hon lade en hjärter sjua på en ruter åtta.
»Nej, nu har jag då aldrig sett maken», mumlade hon. »Vilka barn nu för
tiden! Vilka barn! Ja, gå du! Gå du!» sade hon sig.
Sigrid hade icke gått långt. Hon var kränkt i sitt innersta. Trotset
växte i henne, men det höll sig icke länge. Som ovänner kunde de icke
skiljas denna kväll, icke denna. Det hade varit orätt mot honom därborta.
Hon betvingade sina upproriska känslor och gick tillbaka till modern. Det
hela slutade i frid och försoning.
Sigrid förstod dock, att hemvaron skulle bli allt annat än angenäm, om
hon beslutade sig för att stanna en tid hos modern. Erik hade hon genast
efter dödsfallet telegrafiskt underrättat om, att hon tänkte stanna
en tid på Bjurnäs och att hon skulle skriva längre fram. Några dagar
efteråt hade Erik telefonerat till henne och begärt närmare upplysningar.
Han hade varit mycket öm och deltagande och frågat om han kunde hjälpa
på något vis samt bett henne skriva snart. Det hade hon lovat bara
begravningen var över. Visst skulle hon skriva.
Det var detta hon inbillade sig skola göra begravningskvällen. Scenen
med modern tog allt för mycket på henne. De följande dagarna kom hon
sig icke heller för. Hon visste icke själv vad orsaken var, men hon
kunde helt enkelt icke skriva till honom. De hade aldrig växlat ett
brev med varandra. Allt hade skett muntligen. Hon försökte flera gånger
börja ett brev till honom men kunde icke fortsätta utöver de första
inledningsorden. Hon satt länge och tittade på:
»Min ömt älskade» — eller något liknande. Men det blev aldrig mer.
Hur skulle hon också kunna skriva till honom om allt vad som hänt, vad
som hon fått veta? Hur skulle han förstå faderns känslor, hans förslag,
att hon skulle stanna på Bjurnäs? Ännu mindre kunde hon skriva till
Erik om faderns oäkta son. Det var rent av omöjligt. Det plågade henne
att sätta sig ned och bekänna faderns synd. Dessutom kunde hon det helt
enkelt icke. Fadern hade förbjudit det.
Sigrid uppsköt brevskrivandet dag för dag. Närmaste tiden efter
begravningen blev icke stort bättre än veckan förut. Inspektorn kom med
försmädliga frågor om, när utsädet var att vänta, och om han skulle
börja på att sätta stallet i stånd som kapten ville, jämte andra för
Sigrid obegripliga saker. Trädgårdsmästaren ville ha nya bänkfönster,
som kapten lovat, och det måste nödvändigt skaffas hjälp till grävningen
i köksträdgården för han själv kunde inte hinna med allt. Och en ny
spruta till Bordeauxvätskan måste han ha, annars tog ohyran livet av
fruktträden. Det dröjde inte kanske mer än en vecka, innan träden
började blomma riktigt, och första sprutningen måste alltid göras före
blomningen. Magnusson ville ha ny sits i trillan och Fiskar-Anders hade
fått löfte på icke mindre än femton abborrnät.
Det var att bli förtvivlad. Det tycktes som om alla sammansvurit sig
mot henne. De begärde aldrig att få tala vid hennes nåd utan alltid
vid fröken. De liksom stodo och lurade på henne var hon gick för att
överfalla henne med frågor. Sigrid svarade så gott hon kunde, men till
sist gick hon till modern och underlade frågorna hennes nåds avgörande.
Hennes nåd slog ut med händerna.
»Kära barn, vad begriper jag av det där! Det får inspektorn bestämma. Jag
avskyr att ha något med folket att göra. De luktar bara snus och snusk.
Jag känner det ända hit, att du talat med dem.»
Hon levde ett så starkt fantasiliv att hon måste ta sin parfymflaska till
hjälp för att få bort lukten.
»Jag litar inte på inspektorn», sade Sigrid. »Det gjorde icke pappa
heller.»
»Ja, då förstår jag verkligen icke varför han tog honom.» Hennes nåd hade
nyss stigit upp. Hon satt vid toalettspegeln och väntade på nya jungfrun,
som hennes nåd, till följd av att det blivit så mycket göra efter Pers
död som hon sade till dottern, engagerat för sitt personliga behov.
Sigrid ville icke inlåta sig på frågan närmare. Hennes nåds logik var
oantastlig i detta enastående fall. Fadern hade själv sagt, att han tagit
inspektorn. Modern glömde bara bort att säga, att det skedde, medan Per
låg sjuk för några månader sedan, och att han sedan icke vågat avskeda
inspektoren, emedan han icke känt sig stark nog att ensam ha tillsyn om
allt. Något måste dock sägas till försvar.
»Pappa trodde honom kanske om gott i början», sade hon.
»Karlsson är visst ingen dålig karl», avgjorde hennes nåd.
»Det vill jag icke säga. Jag tror bara icke, att man kan lita på honom.
Hur skall man kunna veta, att han behöver allt vad han pockar på? Mamma
vet hur det var med vinbuteljerna.»
»Kom nu inte med de där buteljerna igen. Jag har fått nog av dem!»
Hennes nåds röst blev onådig. Hon tog puderasken.
»Som mamma vill. Jag ville bara veta, vad jag skall svara, när man frågar
mig.»
Sigrids svar kom litet kort och tvärt.
»Jag får verkligen säga ...!» Hennes nåd vände sig om och såg med höjda
ögonbryn på dottern. »Du har börjat tala till mig i en ton, Sigrid, som
på det högsta, ja, på det allra högsta förvånar mig. Kan jag rå för
att Per lovat hit och lovat dit? Är det jag, som skall fullgöra hans
förbindelser? Aldrig i livet frågade han mig till råds vare sig i det ena
eller andra, men nu plötsligt, nu skall jag stå till svars för om stallet
ramlar omkull eller om Bordeauxvätskan tryter. Du får väl ändå medge,
kära barn, att det är för mycket begärt.»
Sigrid hade blivit kall och blek. Hon liknade på pricken sin far, innan
stormen brukade bryta lös.
»Vad du ser ut!» sade hennes nåd. »Det är som jag såg pappa livs levande.
Vad är det du vill?»
»Jag vill, att någon skall bestämma här på gården och inte allt skall gå
vind för våg. Mamma har visst ingen aning om, att vi snart äro ruinerade.»
Sigrids röst blev bitter, men hon sträckte på sig i sin svarta klänning.
»Vad säger du, barn? Ruinerade? Vem har satt det i huvudet på dig?»
»Pappa sade det själv samma natt han dog.»
»Och det har du inte sagt ett ord om förut till mig?»
Hennes nåd slängde pudervippan och reste sig. Sigrid väntade, att det
skulle bli en stor scen som vanligt men bedrog sig. Hennes nåd gick bort
till garderoben och tog själv fram den svarta klänningen och pälsverket.
Sedan ringde hon.
»Säg genast till Magnusson, att han spänner för», sade hon till den nya
jungfrun Hilma, som förskrämd kom uppstörtande och väntade sig snubbor
för att hon dröjt. Hon försvann genast nigande. Hennes nåd for omkring i
rummet så pass hennes fetma tillät, öppnade byrålådorna och slängde saker
hit och dit. Det var ett begynnande oväder, som ännu icke koncentrerat
sig utan nöjde sig med att virvla upp här och där de föremål, som kommo i
vägen.
»Skall mamma fara ut?» frågade Sigrid.
»Ja, det skall jag!» ropade hennes nåd till svar. »Jag skall veta något
jag, också! Om jag så skall åka efter svina.»
Sigrid kände, att nu var cyklonen snart färdig. Hon drog sig undan utan
att säga mer.
Om några tiotal minuter körde Magnusson fram med kaleschen och de gamla,
stelbenta vagnshästarna.
Hennes nåd fnyste, när hon kom ut på trappan och fick se dem.
»Till Alby!» ropade hon.
Gustaf Boström på Alby hade slutat frukosten och tänt sin vanliga
Corona. Hans lilla, sjuåriga dotter Greta, enda barnet, bad just att få
ta en sug, som hon uttryckte sig, men fadern höjde cigarren i vädret
och försvarade sig mot det våldsamma angreppet, som genast följde från
dotterns sida, genom att fegt och lumpet blåsa röken i ansiktet på den
lilla, modiga angriparen.
»Fy, vad du är stygg, pappa», protesterade hon och hostade och skrattade
om vartannat. Med en energi, som hade varit värd ett bättre ändamål,
äntrade hon faderns knä och försökte få tag i hans arm med den lockande
cigarren. Det gick icke, men hon fick en kyss i stället, en kyss från
den skäggige munnen, något som smakade allt annat än bra, tillsatt som
ömhetsbetygelsen var med både hårstickande och tobaksdoft. Han var simpel
nog att trots hennes motstånd upprepa den.
»Det kommer någon», skrek hon och slank behändigt bort ur hans grepp. Hon
rusade fram till fönstret.
»Bäh», sade hon helt bedragen. »Det är bara tant Matilda.»
Hon kilade ut ur matsalen och försvann.
Gustaf Boström på Alby var ingen kostföraktare vare sig på det ena eller
andra området. Det gick många berättelser på trakten om hans äventyr,
fast man var nog barmhärtig att förmildrande avsluta förtäljandet med
tillägget, att karlstackarn var ju änkling. En sak var säker. Han älskade
sin lilla flicka över allt på jorden. Hon var hans tyrann, hans bödel,
hans ängel och hans Gud. Henne dyrkade han och henne skämde han bort.
Hade icke barnet i sig själv varit en så hjärtans liten god varelse, hade
hon blivit alldeles fördärvad. Många av hans äventyr, som folket kallade
hans påtagliga svaghet för det motsatta könet, grundade sig ytterst på
att han ville försöka finna ut en ny mamma till Greta. Tyvärr tillkommo
sedermera andra motiv, något som komplicerade äventyren. Ofta förklarade
Greta högt och tydligt, att hon visst inte ville ha någon ny mamma. Det
var vanligen, när Gustaf Boström på Alby frågade henne vad hon tyckte om
den eller den tanten.
Tant Matilda avskydde hon. Hon var rädd för hennes förnämt kupiga
ögonlock, och hon kunde aldrig glömma den blick hon fick från tant
Matilda, när hon på sitt barnsliga och rättframma sätt en gång frågade:
»Hur blir man så där tjock, tant?»
Gustaf Boström på Alby var heller ingen beundrare av hennes nåd på
Bjurnäs. Han hade aldrig förstått, att Per Bjurcrona tog henne. Visst
såg hon bra ut och var den tiden ung och smärt, men ändå? Hon hade ett
förskräckligt humör. Och så hysterisk sedan! Nå, det äktenskapet hade
ohjälpligt gått i sär, det hade alla på trakten förstått, ehuru Per
Bjurcrona åtminstone aldrig fällde ett ont ord om hustrun.
Gustaf Boströms första tanke, när han fick se hennes nåd på Bjurnäs
stiga ur kaleschen med de gamla stelbenta kamparna framför, var den, att
hon kom för att be att få tillbaka sina vagnshästar. Det skulle vara
likt henne. Han mindes med förfäran, att han på begravningsdagen sagt
en massa dumheter till henne om hennes härliga, sorgsna ögon och hennes
förtjusande klänning. Hon måtte väl aldrig tro, att han ...?
Gustaf Boström på Alby hörde icke till de rädda karlarna. Han var stor
och frisk och stark. Vacker var han inte, därtill var det fräkniga
ansiktet med dess potatisnäsa, tjocka läppar, tvärhuggna haka och röda
mustascher alltför vulgärt. Den från allt huvudhår absolut frigjorda
skallen med dess något knöliga form gav dock en viss elegans åt honom och
han förde sig gott, rak i ryggen som en bräda trots sina modiga femtio år.
Han skyndade att byta den mjuka hemrocken mot den blå kavajen. Han kom
just lagom ut i salongen för att höra husan anmäla med ljudelig stämma:
»Hennes nåd Bjurcrona!»
In seglade hennes nåd i sin charmanta sorgdräkt. Hon gick hastigt rätt på
värden och sade nervöst:
»Jag måste tala vid dig, Gustaf.» Hon slog tillbaka slöjan.
»Kära Matilda!» Han bugade sig och tryckte varmt hennes behandskade hand.
»Var kan vi tala ostörda?» frågade hon. Hennes mycket fylliga barm hävde
sig tungt, och hon slöt en sekund ögonlocken.
Gustaf Boström på Alby kände henne för väl att icke förstå vad han borde
göra. Han bjöd henne armen och förde henne in i arbetsrummet.
Hon vilade tungt på hans arm. Han bjöd henne taga plats i soffan och
satte sig själv i skrivstolen.
Hennes nåd på Bjurnäs lät blickarna vandra runt kring väggarna med deras
vapendekorationer, djurskallar och horntroféer. Hon såg ut som om hon
gjorde värdering.
»Vi är ruinerade», sade hon till slut med av rörelse halvkvävd röst.
»Kors, är ni det!» utbrast Gustaf Boström. »Det visste jag inte.»
»Inte jag heller, men Per har själv sagt det till Sigrid samma natt han
dog. Är det icke förfärligt, Gustaf?» Hon förde spetsnäsduken mot sina
ögon och tryckte den försiktigt mot dem.
»Kära Matilda, lugna dig! Det är nog icke så farligt. Jag vet, att Per
hade det svårt de sista åren med inteckningar och annat, men därifrån och
till ruin är långt. Hur är det med testamentet? Har ni inbördes?»
»Det ville aldrig Per. Varför vet jag inte. Han kanske inte trodde jag
kunde förstå mig på pengar. Jag!» Hon försökte le.
Gustaf Boström inlät sig icke på ett så delikat spörsmål. Med sin
praktiska och sunda syn på saker och ting förstod han genast var skon
klämde.
»Sigrid skall alltså ha ut sin arvslott.»
»Ja, om det finns något att få», svarade hon bittert.
»Åh, du tar då också till, kära Matilda. Vem har satt upp testamentet?»
»Det gjorde Torsell, advokaten du vet, som Per alltid hade att göra med
i sådana fall.» Hon envisades alltid att kalla häradshövding Torsell för
advokaten.
»Skall han göra upp bouppteckningen också?»
»Per ville det. Och nu tänkte jag fråga, om du inte också för Pers skull
ville hjälpa till med det. Den där Torsell litar jag mindre på och så är
han så obehaglig att göra med. Men du kanske icke har tid, Gustaf?»
Gustaf Boström på Alby hörde till de människor, som alltid ha tid. Hade
han det icke, så skaffade han sig det. Alby med sina tvåtusen tunnland
öppen jord kunde knäckt en annan man än Gustaf Boström. För honom var
det ett nöje att arbeta och slita. Gällde det, kunde han sitta uppe natt
efter natt och kalkylera. Duktiga underlydande hade han också. Inspektorn
var en praktkarl, och rättaren var ett geni i sin art. Men så kunde
Gustaf Boström på Alby också få vad folk han ville. Han behövde icke se
på pengar. Ägendomen var skuldfri, och dessutom hade han inne i sitt
bankfack i staden åtskilliga fina aktier, som det var ett nöje att klippa
kuponger av.
Det var icke tidsfrågan, som hindrade honom att svara med detsamma. Han
var rädd för att komma i för intim kontakt med hennes nåd på Bjurnäs. Han
var icke säker på att de skulle komma att dra jämt i en så vansklig sak
som en bouppteckning. Men däremot fanns det något annat, som frästade
honom att svara jakande. Det var unga fröken på Bjurnäs. För henne hade
han alltid varit litet svag. Flera gånger hade han på skämt rekommenderat
sig som svärson till Per Bjurcrona, varvid denne regelbundet gapskrattat
honom mitt i ansiktet och sagt, att han var säker på att hans dotter
åtminstone hade så mycket smak att hon icke ville gifta sig med en
gammal, flintskallig mastodont, ett yttrande, som icke var så värst
träffande men som visade, att svärsonsskapet icke var särdeles
efterlängtat från Per Bjurcronas sida.
»Jag förstår, att du måste betänka dig, Gustaf», sade till sist hennes
nåd, när han icke svarade. »Du har tillräckligt göra med Alby.»
Hon suckade och makade slöjan längre tillbaka med en mycket behagfullt
trött åtbörd.
»Det har jag», sade Gustaf Boström, »men det hindrar icke, att jag skulle
kunna hjälpa dig med bouppteckningen.»
»Du är en ängel, Gustaf, det har jag alltid sagt.» Hennes nåds ögon blevo
fuktiga av glädje och tacksamhet.
Gustaf Boström bugade sig, där han satt, inför denna överdrivet sköna
liknelse och strök tankfullt sin kala hjässa.
»Ni är alldeles utan pengar, tänker jag?» Han såg spörjande på hennes
nåd. »Per brukade aldrig ha mycket pengar inne», tillade han.
»Visst är det svårt för oss, nu i synnerhet. Jag trodde Per fått in bra
med pengar, när han sålde både Stella och mina vagnshästar för några
veckor sedan, men det tycks ha gått redan.»
Hon hade betonat mina vagnshästar väl skarpt. Gustaf Boström tog det åt
sig.
»Ja, det var icke jag, som bad att få köpa dem», sade han. »Per kom till
mig en dag och ville nödvändigt jag skulle ta dem.»
»Vad gav du?» frågade hennes nåd intresserad.
»Tiotusen. Det var dyrt, för det var bara högerhästen, som var fullblod.
Den andra var tvivelaktig och dessutom en smula inhov, vilket jag icke
tycker om. Men Per var tydligen i stor förlägenhet och behövde pengar.
Han hade några besynnerliga anfäktelser den sista tiden alltsedan han var
sjuk och talte alltid om, att det var bäst han ordnade för sig om något
skulle hända.»
»Ja, var han gjorde av pengar, det begriper jag rakt icke. I alla
händelser fick jag icke något med av de tiotusen, det är då säkert, fast
det var mina hästar han sålde. Mina!» utropade hennes nåd patetiskt. »Vad
tycker du?»
Gustaf Boström ville icke debattera en så trasslig fråga.
»Han hade troligen affärer, som skulle ordnas», sade han kort.
Hennes nåd förnam skiftningen i rösten.
»Ja, du får icke bli ond på mig, Gustaf! Du vet icke hur svårt jag har
det. Alla kommer de till mig och vill jag skall hjälpa och råda och
skaffa pengar. Än är det stallet, som skall repareras. Än är det utsäde.
Jag vet inte allt. Dessutom skall jag säga dig Gustaf, att Sigrid långt
ifrån är samma flicka som förut. Jag vet icke, om det är huvudstadslivet,
som förstört henne, men hon har ett sätt och en ton mot mig, som jag som
mor absolut icke kan tåla. Absolut icke!»
Hennes nåd reste sig i upprördheten och gick fram till Gustaf Boström.
»Kan du tänka dig vad hon frågade mig i dag, alldeles nyss, innan jag
reste hit? Jo, vem som skall styra på Bjurnäs! Har du hört på maken?
Liksom någon annan än jag hade att säga där, sedan Per är borta.»
Gustaf Boström hade rest sig också. Han kunde icke sitta inför henne.
Dels tillät honom artigheten icke det, dels tvingade hela hennes massiva
men dock drottningartade uppenbarelse att stiga upp. Han kunde dock icke
underlåta att säga sin innersta mening.
»Nej, bara du kan det, kära Matilda. Att sköta en gård nu för tiden är
minsann icke någon lätt sak.»
»Åh, jag har Karlsson.»
»Kan du lita på honom?»
»Varför skulle jag inte kunna det? När Per gjorde det?»
»Är du säker på att Per gjorde det?»
Hennes nåd Bjurcrona lättade på slöjan. Hon började bli het fast hon hade
ansiktet alldeles fritt. Det samstämmiga tvivlet både från Sigrids och
Gustaf Boströms sida var ovanligt irriterande. Hon förstod, att hon måste
söka in på en sidoväg utan att svara.
»Du kanske vill, att jag skall låta Sigrid styra?» frågade hon
lidelsefullt.
»Kära Matilda, låt oss framför allt tala lugnt om den här saken.»
Han förde henne ridderligt bort till soffan. Hon sjönk ned i den. Han
satte sig bredvid.
»Jag tror uppriktigt sagt, att varken du eller Sigrid är karl att styra
Bjurnäs. Det är icke det, som det gäller nu närmast. Huvudsumman är,
att vi får reda på den ekonomiska ställningen, innan det blir fråga om
styresmannen. Man skall först veta vad man har att styra med, innan man
kan styra. Ger bouppteckningen vid handen, att ni kan behålla Bjurnäs,
och det skall vi hoppas, kan ni alltid arrendera ut gården. Det är bättre
det än att sälja den. Arrendatorer finns det gott om. Huvudsumman är att
få en duktig karl, som inte suger ut jorden. Bjurnäs är ingen dålig gård,
även om Per de sista åren fått lov att spara på gödningsämnen och låtit
för stor del av den ligga i träde. Emellertid är det bäst, att vi väntar
med allt annat, tills vi fått boet klart. Jag skall fara in till Torsell
redan i morgon. Per brukade alltid ha sina räkenskaper i god ordning, så
det hela kan vara klart på en vecka, bara nu Torsell har tid. Vet du, om
ni har mycket spannmål kvar?»
Nej, det visste icke hennes nåd.
»I alla händelser kommer jag över någon av de närmaste dagarna. Karlsson
skall alltid kunna ge upplysning om något.»
Gustaf Boström talade länge och ingående med hennes nåd Bjurcrona. Hon
kände sig som en helt annan människa, när hon på nytt reste sig.
»Ack, ja», sade hon, »om Per hade varit som du, så att man kunnat tala
vid honom. Aldrig fick jag veta något om gården.»
Gustaf Boström var hädisk nog att tänka, att det gjort detsamma, om hon
fått veta något eller icke. Han frågade, om han fick lov att bjuda på
ett glas vin. Det blev drucket på stående fot, ty hon såg, att han hade
bråttom att få slut på samtalet. Hon var bara rädd för att han skulle
glömma bort pengarna han talat om förut.
»Nej, nu måste jag fara», sade hon.
»Var nu icke för sträng mot Sigrid», varnade han. »Tänk på att de unga
har hetare blod än vi.»
»Ja, bara hon lämnar mig i fred med sitt kält om pengar.»
»Det var sant! Det hade jag glömt bort. Hur mycket behöver du?»
När hennes nåd dröjde med svaret, frågade han:
»Räcker fem tusen? Det är ungefär vad jag har inne. Tur att jag fick
från mejeriet i dag, annars hade du fått ta en check, och det är alltid
besvärligt.» Han gick bort till skrivbordet och tog fram pengarna samt
räckte henne dem.
»Åh, kära Gustaf, det är alldeles för mycket.» Men hon stoppade dem glatt
i väskan och sade adjö.
»Vänta en smula», genmälte han. »Först ett kvitto, min nådiga!»
Han log och satte sig ned för att fylla ut en kvittens.
Hennes nåd tyckte det var förfärligt futtigt av den rike patron Gustaf
Boström på Alby att komma med sådant, men hon skrev med bibehållen
sinnesnärvaro under kvittensen.
»Så där ja, nu är allt bra, hoppas jag. Adjö, kära Gustaf och tack för
allt vad jag fått veta. Glöm icke bort oss!»
Hon smålog hult mot honom. Han kände sig nästan som om det varit han, som
fått låna och icke hon. Han bugade sig och kysste hennes hand. Hon slog
ned slöjan och gick. Han följde henne ända ut till kaleschen och hjälpte
henne upp. När hon for, tyckte han, att hon egentligen förtjänat att åka
efter de fina vagnshästarna han köpt av Per.
Hennes nåd var lugn och värdig, när hon kom hem. Medvetandet av att ha
fem tusen i väskan gav en behaglig trygghetskänsla, och hon förklarade
för Sigrid, att Gustaf Boström på Alby sagt, att det visst icke var fråga
om att sälja Bjurnäs utan att allt skulle ordna sig, bara man gav sig
tid och icke hade för bråttom. Vad reparationerna och allt det andra
beträffade, kunde Sigrid säga till folket, att det skulle göras som
kapten befallt.
»Ja, det är nog mycket bra, mamma, men varifrån skall vi få pengar?»
Hennes nåd höjde ögonbrynen på det säreget överlägsna viset och
förklarade, att det fick stärbhuset betala. Hon hade lärt sig termen
under samtalet med Gustaf Boström.
»Stärbhuset?» upprepade Sigrid. »Det är du och jag det. Jag har inga
pengar. Jag har inte ens att betala min pension i Stockholm. Pappa glömde
skicka mig, och jag är skyldig för flera veckor.»
Hennes nåd öppnade väskan och tog fram en tusenlapp.
»Tag den här och gör upp vad du är skyldig. Resten kan du behålla till
småutgifter, och se’n vill jag icke mer höra talas om pengar. Någon av
dagarna kommer Torsell och Gustaf och gör bouppteckning. Se till, att vi
får en ordentlig middag. Jag är trött och behöver vila.»
Därmed var audiensen slut. Sigrid drog sig tillbaka. Det var icke utan
att hon beundrade modern i detta ögonblick för hennes lugn och säkerhet.
Det hade hon aldrig trott modern om. Kanske när allt kom omkring det icke
var så farligt med gården som fadern föreställt sig.
Sigrid gick genast upp och skrev två brev; det ena till fru Söderblom med
pengar i och med begäran att sakerna skulle få stå kvar tillsvidare i
rummet; det andra till Erik med utförlig redogörelse av det som hänt. Hon
uteslöt dock allt tal om pengar och om faderns bekännelse, men i stället
överflödade brevet med ömma ord och försäkringar om att hon snart skulle
skriva igen, bara bouppteckningen var över.
Några dagar efteråt kommo patron Boström och häradshövding Torsell
körande till Bjurnäs. De satte genast i gång med bouppteckningen. Tack
vare Per Bjurcronas enastående ordentlighet i bokföringen och utförliga
inventarielistor var det snart gjort.
De båda männen sågo häpna på varann, när resultatet blev klart. Bjurnäs
var nästan konkursmässigt. Och ändå hade man att räkna med obekanta
skulder kanske, som icke kommo fram förrän man annonserade. Utestående
fordringar, som icke funnos i bokföringen, voro däremot säkert mycket små.
»Jag förstår icke hur han kunnat hålla det gående», sade patron Boström
och vandrade oroligt fram och tillbaka.
»Han gjorde som andra. Han lånade», sade Torsell försmädligt.
»Hur skall man kunna säga det här åt fruntimren! Det är omöjligt!»
Häradshövding Torsell, som till följd av magsjukdom och överansträngning
skrumpit samman nästan till skelettets dimensioner och mycket på grund
härav ofta befann sig i ett tillstånd av sardonisk gallfeber, snörpte
ihop munnen, stack till med de små, grå, vasst blickande ögonen och sade,
i det han lutade sig bakåt i stolen och rullade tummarna:
»Även om man måste medge, att ovetenhet är det lyckligaste stadiet
av mänsklig tillvaro, synes det mig vara vår så kallade plikt att
icke undanhålla hennes nåd på Bjurnäs så angenäma nyheter. Vad fröken
beträffar tycks hon redan på förhand vara invigd icke bara i denna av
oss nu hänsynslöst avslöjade hemlighet utan även i andra mer privata,
vilka min ställning som kaptens jurist tyvärr förbjuder mig att uppenbara
för dig, min käre bror. Hur man skall kunna säga det till fruntimren
är icke märkvärdigare än att säga något i allmänhet. Man öppnar munnen
och talar. Det är allt. Fröken Sigrid och jag har redan i morse haft ett
ingående samtal om andra saker. Efter vad jag kan förstå hör hon till den
förnuftiga delen av kvinnosläktet. Hennes nåd Bjurcrona torde däremot
svårligen kunna räknas till den kategorien, men även hysteriska kvinnor
har en otrolig förmåga att inför stora och avgörande skeden i deras liv
behålla sinnesnärvaron under det att de totalt tappar bort den, om de
sticker sig på en synål eller biter sig i tungan av misstag. Alltså talar
vi.»
Häradshövding Torsell gjorde en paus. Han hade ett retsamt sätt att bygga
sina ordperioder. Han menade ingenting därmed. Tvärtom. Han var i grund
och botten en hygglig karl, som icke ville någon människa något ont. En
människokännare skulle snart funnit dessa motsatser i hans väsen. Gustaf
Boström på Alby hade aldrig brytt sig om att försöka tränga till botten
av de människor han kände. Han var själv för kemiskt ren till hela sin
läggning för att tro att andra personer sade ett och menade ett annat.
Han tog folk som de visade sig.
»Gallblåsa!» sade han därför. »Har du då inget hjärta i bröstet?»
»Jo, men det sitter en smula för långt till höger, påstår Enander. Kanske
det är därför ...»
»Ordvrängare! Lagvrängare!» bröt Gustaf Boström ut. Men han kunde icke
låta bli att skratta. »Alltså du anser, att vi utan omsvep skall säga dem
sanningen redan i kväll?»
»Eftersom sträckbänk numera är bortskaffad både ur lagen och
rättsmedvetandet, tycker jag det är onödigt att hålla hennes nåd i
ovisshet längre. Vi har arbetat i nära två dagar. Vårt arvode blir för
stort.» Han smålog och började ordna papperen.
»Arvode! Är du galen, människa? Tror du jag tänker ta betalt för det
här?» röt Gustaf Boström till och blev blodröd i ansiktet.
»Nej, men jag», sade advokaten milt och reste sig. »Skall du eller jag
säga till?»
Gustaf Boström gick utan ett ord ut ur Per Bjurcronas arbetsrum, där de
suttit, och uppsökte hennes nåd.
»Ja, nu är vi färdiga, kära Matilda, om du vill komma in och titta på
papperen. Bäst att vi får fatt i Sigrid också.»
Inne i arbetsrummet samlades de. Häradshövding Torsell föredrog utan spår
av känsla de torra siffrorna. En del av detaljsiffrorna hoppade han på
Gustaf Boströms något kärva uppmaning över. Hennes nåd och Sigrid sutto
stilla och lyssnade. Det var mycket, som de icke begrepo, men när Torsell
med något höjd röst slöt med orden — boets behållning uppgår således till
femtontusentrehundrasextiofyra kronor och sjuttiotre öre — förstodo de
fullt att, de voro så gott som ruinerade.
Ingen av de fyra personerna sade ett ord mer. Torsell plockade i
papperen. Gustaf Boström stod med pannan tryckt mot fönsterrutan och
stirrade ut. Hennes nåd hade sjunkit tillbaka i ena skinnstolen,
begravande sina tankar och sin sorg bakom slutna ögonlock, och Sigrid
satt borta i ena hörnet av rummet med huvudet nedsänkt. Alla kände
de, att siffrorna måtte talat sanning, och att där icke mer fanns att
tillägga. De små, obetydliga tio siffrorna, som bara växlade plats på ett
stycke papper, hade blivit de talande, de handlande, de mäktiga inne i
Per Bjurcronas arbetsrum. Torsell såg dem hopade i långa kolumner, sida
efter sida på papperen; Gustaf Boström hörde dem ännu ljuda i öronen
på sig; hennes nåd tyckte, att de vältrade fram ur alla skrymslen och
gömställen, fast hon fortfarande satt med slutna ögon, och Sigrid kände
hur gigantiska väsen svävade över Bjurnäs, beredda att i nästa stund
krossa allt. Det var en pinsam tystnad, ungefär som i en rättssal, när
dödsdomen fallit.
Torsell fann sig till sist föranlåten att bryta den, men just icke på
något behagligt sätt.
»Nu vet visserligen varken patron Boström eller jag, om det finns mera
skulder. Innan tre månader gått kan vi icke vara säkra. Kanske hennes nåd
känner till om det ännu finns några skulder, som icke kommit med här?»
Frågan var enkel och naturlig, men den hade en egendomlig verkan. Hennes
nåd reste sig långsamt och gick ut.
»Jag kan icke — jag kan icke», stammade hon, »icke nu ...»
»Kanske fröken har reda på några?» fortsatte häradshövdingen.
Gustaf Boström vände sig häftigt om. Den där Torsell var ändå för
obarmhärtig. Sigrid såg upp med en blick, som kunnat röra sten. Hon var
hemskt blek i sorgdräkten.
»Nej», sade hon stilla, »såvida icke mamma ...» Hon erinrade sig med
blygsel, att modern kommit hem med pengar. Det kunde icke ha varit annat
än Gustaf Boström på Alby, som lånat henne dem. Varför fanns icke något
sådant lån upptaget? Hon hade särskilt suttit och lyssnat efter det,
därför att det plågat henne, att modern lånat.
Gustaf Boström gjorde ett hemligt tecken till henne. Den lilla
struntsumman på fem tusen hade ingenting att säga. Och uppriktigt sagt
har jag glömt bort den, viskade han för sig själv.
Sigrid reste sig och gick fram till bordet, där Torsell satt.
»Är det något fröken vill veta», sade han. Han hade fått en viss
respekt för henne redan förut på morgonen, då de bland annat avhandlat
penningsändningarna till den där pojken i Gränna, som fröken uttryckt
det. Det var tydligt, att det fanns ruter i den flickan, det såg Torsell
då. När han nu såg in i hennes ögon, blev han osäker på sitt omdöme. Hon
såg nästan döende ut, och det hade kommit en förgrämd min i det vackra
ansiktet.
»Var står den där summan ni slutade med?» frågade hon. »Behållningen i
boet?»
Torsell visade på papperet, där summan fanns omgiven med en bred, svart
ram, alldeles som på ett sorgkort. Sigrid såg länge på den. Det var som
om hon hade svårt att förstå den. Gustaf Boström, som iakttagit henne,
kom till hjälp.
»Ja, naturligtvis är den summan för låg», sade han övertygande. »Det sade
jag också åt Torsell. Inventarierna, möblerna, speciellt, är upptagna
alldeles för lågt.»
Torsell var icke sen att försvara sig.
»De är värderade till ungefärligt de priser man kan få vid försäljning.
Kommer bror hit och bjuder, kanske det blir några tusenlappar till för
möblerna, men annars tror jag nog, att jag åsatt det rätta värdet. Jag
känner till auktionsvaktmästarnas sätt att värdera. Det tilltalar mig
inte. Titta bara på summan för pappas skrivbord, det här. Tvåhundra
kronor. Tror fröken någon människa har lust att ge mer? Och här kan
fröken se på värderingen av rubb och stubb i frökens eget rum. Elva
tusen kronor! Det är rundligt tilltaget, i all synnerhet som jag icke
är säker på att Hauptska byrån är äkta. Vid all värdering i dödsbon
måste man tänka på den eventuella summa man kan erhålla vid försäljning.
Fasettspegeln uppe hos fröken ville patron Boström ha upp till
tvåtusenfemhundra, fast kapten i sin inventarieförteckning icke tagit upp
den till mer än sjuhundra. Vid en försäljning ...»
Här avbröt Sigrid honom.
»Det är således nödvändigt, att Bjurnäs säljes.» Hennes röst fick en
hörbar skälvning.
»Jag för min del skulle tillråda det. Det hela är för belastat med lån
och inteckningar för att damerna skola kunna reda upp det. Vad säger
bror?»
Han såg på Gustaf Boström, som å sin sida stod och betraktade Sigrid.
Hennes ångest var synbar, men hans sanningskärlek segrade ändå.
»Ja, kära Sigrid», sade han. »Jag måste tyvärr ge Torsell rätt. Hur
vanskligt det än är att sälja så stora gårdar som Bjurnäs nu för tiden,
är en försäljning vida att föredraga framför att laborera med lån och
inteckningar. Hade Per levat, ja då vore det en annan sak. Han kanske
hade kunnat hålla det flytande ännu åtskilliga år. Det är en karl, som
saknas här. Man behöver bara se på räkenskaperna. När Per var sjuk för
ett par månader, kom allt ur sina gängor. Här behövs en stark hand och en
klar hjärna. Per repade sig aldrig efter den där sjukdomen. Inspektorn
har helt enkelt bestulit honom under hans sjukdom. Och vad mammas
konto beträffar, i synnerhet klädkontot, är det fullständigt abnormt.
Begravningen är här redan uppe i fyra tusen kronor nästan, och ändå är
säkert bara hälften av räkningarna inkomna. Du kan själv ...»
Han började riva i papperen på bordet. Han tog en räkning.
»Se här på bjudningskorten till exempel — fyrahundrasextiofyra kronor!
Det är vansinnigt, fullständigt vansinnigt! Jag vet, att när jag begravde
Sofi, gick korten icke till mer än hundra. Ja, jag anklagar visst inte
dig, kära barn. Men du bör förstå, att ni, två ensamma kvinnor, icke
kan behålla Bjurnäs, som affärerna nu stå. Jo, om ni kan skaffa er en
duktig rättare, köra i väg inspektorn, avskeda halva tjänarepersonalen
minst, dra in på staten på alla möjliga håll och framför allt minska
ordentligt på hennes nåds konto, som Per av för mig okända anledningar
verkligen låtit överskrida alla förnuftiga gränser. Annars är det bättre,
det måste jag ärligt tillstå, att sälja Bjurnäs. Alltid kan ni få så
mycket, att ni kan dra er fram, ty som du redan hört, tror jag icke
mycket på Torsells värdering. Att arrendera ut egendomen är vanskligt.
Arrendatorerna suger bara ut jorden. Hade jag själv möjligheter att ta
mera på mig, skulle jag icke tveka, men Alby ger mig tillräckligt att
sköta.»
Han var tydligen uppbragt på sig själv över att icke kunna åtaga sig
Bjurnäs. Likaså tyckte han nog, att han varit för frispråkig mot Sigrid,
när han såg hur hon sviktade under hans ord.
»Nu skall vi icke tänka mer på det här i kväll», sade han med sin
fryntliga älskvärdhet. »Nu går vi och lägger oss och sover på saken. Både
Torsell och jag har legat i hela dagen och behöver sannerligen vila oss.
Vi reser icke förrän elva i morgon förmiddag, så vi har tid att tala ut.
Någon brådska med att sälja är det inte. Ingenting står för livet. Gustaf
Boström på Alby skall icke svika Per Bjurcronas efterlevande.»
Det lät storlåtigt, och Torsell drog till med ett sardoniskt leende, som
ingen av de andra såg.
»Allt reder sig nog, Sigrid», fortsatte Gustaf Boström och klappade henne
på axeln. »Det gäller bara att hålla humöret uppe hos dig själv och hos
mamma. Och lita på mig!»
Sigrid sträckte fram handen mot honom och såg på honom varmt. Något så
vackert som den blicken hade Gustaf Boström icke sett på länge. Det var
fullkomlig tillbedjan i den.
»Tack, farbror, det vet jag.»
Hon tog godnatt och gick, men hennes huvud var sänkt som under en tung
börda. Hon gick direkt till modern för att säga godnatt och kanske också
med en halvt omedveten längtan att få tala, gråta ut, men när hon kom
in och såg modern sitta med de fyrtio martyrerna igen, under det att
kammarjungfrun redde hennes hår för natten, kunde Sigrid icke mer än
kyssa modern och gå.
»Kommer du in till mig sedan?» frågade hennes nåd.
»Nej, vet du, mamma, jag tror jag är för trött.»
»Det var behagliga nyheter», sade hennes nåd och flyttade upp en lång rad
klöver på esset, som kom upp.
»Det kanske icke är så farligt», sade Sigrid. »Godnatt!»
»Godnatt! Dra’ icke så förfärligt i håret, Hilma.»
Sigrid förmådde nätt och jämt ta sig uppför trappan till rummet. Benen
kändes blytunga och kring pannan satt som ett järnband. Och tanketom
var hon som aldrig förr. Inom henne rådde den stora natten, natten med
evigt, oändligt mörker. Hon tyckte hon hade gått så i många år. Inte en
ljusstrimma. Är det döden? frågade hon sig. Är jag på andra sidan, borta
i mörkret? Hon stannade. Vad var det?
Det stora tornuret var det enda, som levde. Det gick sedan flera hundrade
år, lika orubbligt antingen Bjurcronorna levde eller dogo. Det täljde
bara tiden. Människorna brydde det sig icke om. Vad var tiden?
Hon stod länge och lyssnade utan att röra sig.
Tick — tack! — Tick — tack! sade den stora klockan genom mörkret. Sigrid
kunde icke urskilja loden, men hon visste att för vart knäpp sjönko de
stora, tunga loden längre och längre ned. Åh, livet var tungt! Tiden var
tung! Allt. Allt.
Inkommen på rummet brydde hon sig icke om att tända. Hon gick fram till
fönstret och slog upp det.
Natten var sval och lugn. Ett fint, stilla duggregn föll. Hon sträckte ut
sina händer tills de blevo våta. Så strök hon med dem över ansiktet. Hon
ville gråta, men hon kunde icke.
»Erik — Erik», viskade hon.