»Kära Gustaf, begär icke jag skall veta det. Per var nöjd med honom.»
»Nå, då låter vi honom vara så länge. Trädgård är annars ett viktigt
kapitel i en herrgårds historia. Där kan tjänas. Tjänas bra på tidiga
bänkar, rosor och vindruvor. Frukt också i goda år. Men det fordras
förstånd framför allt och kunnighet. Jag tog in över elva tusen rent på
min trädgård sista året.
Inspektorn och pigorna förtjänar vi således sextusenfem på. Sextusenfem!
Förstår du, Matilda, vad det betyder? Det är god hjälp till skatten.»
Hennes nåd tittade på honom. Hon kunde icke förstå, att det kunde vara
någon hjälp, när det gick till skatten.
»Vidare», sade Gustaf Boström, »har vi stallet.»
Han hejdade sig. Han kom att tänka på hästarna, som han köpt. Det var
grymt vad han tänkte säga, men det måste sägas.
»Ni måste minska på stallbesättningen. Ni har nitton hästkreatur,
däribland sju fruntimmer. För Per, som var hästkarl och förstod sig på
hästavel, var det kanske en god affär. För er blir det motsatsen. Ni
reder er med elva, så mycket oxar som ni har till grovkörslorna. Där har
vi genast, låt oss säga i runt tal, sju tusen för hästarna. För dem köper
ni kokreatur i stället. Det är affär i dessa tider. Mjölkpriset stiger,
och mejerierna skriker efter mjölk. Englandsexporten av smör, ni förstår
...»
På detta vis talade han vitt och brett. Han språkade om marknadspriser
och vete och råg och utsäde och vallar och påläggning och reaktionsfria
djur och om allt vad tänkas kunde i förbindelse med avsikten att sätta
Bjurcronorna i stånd att behålla Bjurnäs. Trots svartmålningarna av
det nuvarande tillståndet klingade det hela ut som en segerfanfar i
framtiden. Huvudtemat var dock pinsamt för hennes nåd. Spara! Spara!
Spara!
Han var alldeles röd i sin kala hjässa, när han slutade med påståendet,
att redan första året skulle de ha nedbringat gårdens utgifter med
trettiotre tusen kronor. Det var ovedersägliga siffror, påstod han.
Huvudvillkoret var dock, att inspektoren avskedades genast. De båda
damerna sågo osäkra på honom. Det låg däri en outtalad fråga vem som
skulle göra det. Och hur skulle det gå med gården?
»Jag förstår», sade Gustaf Boström. »Det åtar jag mig. Var icke rädda.
Jag har handskats med ilsknare kreatur. Jag har talat vid en av mina
rättare. Han får komma över hit och hålla öga på gården den första tiden,
tills vi hinner se oss om efter en annan. Det är en skötsam och duktig
karl, äkta smålänning, och hederlig ända ned i stövelklackarna.»
Gustaf Boström måste resa sig. Han var vid strålande humör. Bjurnäs
skulle sannerligen icke behöva säljas. Han frågade om damerna tilläto,
att han tände en cigarr. Det kom fram whisky och sodavatten till honom.
Hennes nåds bekymmer började fördunsta. Hon skulle säkert kunna behålla
den nya jungfrun också, när man sparade så mycket pengar första året.
Allt det andra angick henne mindre. Allt pratandet om vallar och utsäde
och djur var troligen mycket förståndigt, när det kom från Gustaf
Boström, men det var saker, som lågo långt utanför hennes cirklar. Bara
jag får vara i fred, tänkte hon, få de göra vad de vill. Det var klart,
att de måste inskränka sig. Allt för mycket skulle det dock icke bli, det
var säkert. I tysthet gjorde hon reservationer, men öppet förklarade hon,
att Gustaf Boström var förtjusande.
Epitetet var icke lyckligt. Med skallig hjässa och eldröda mustascher
samt det högst vulgära om än goda ansiktet kunde patron Boström knappt
förtjäna att kallas förtjusande, även om han var uppsträckt i långrock,
grårandiga byxor och blankskinnsskor.
Gustaf Boström protesterade också svagt.
»Jo, du är förtjusande, Gustaf! Det är icke värt, att du säger något.
Hela det sätt, varpå du tagit denna för oss så smärtsamma tilldragelse
visar, att du är förtjusande — ja, bedårande.»
Hennes nåd hade lätt att finna vackra ord. Hon ville därmed tacka honom
för hans fina ömsinthet. Hon misstog sig tyvärr avsevärt. Det skulle hon
erfara genast.
»Har du fått räkningarna över begravningskostnaderna?» frågade den
förtjusande Gustaf Boström. »Torsell påstod, att sorgkläderna skulle
föras upp på dem. Vi kunde icke få tag i någon räkning, när vi sist var
här. Och din klänning var ny, det sade du själv.»
Sigrid, som icke kunde finna saxen för att klippa av sytråden, bet av den
och passade samtidigt på att se på modern. Hennes nåds ansikte mörknade
under det vita pudret och fick en något blåaktig anstrykning.
»Ja, nu skall du icke tycka, att jag är småaktig, kära Matilda»,
fortsatte den förtjusande. »Har räkningen icke kommit, kan ingen hjälpa.
Du kan telefonera kanske och höra efter vad klänningen kostar, så kan vi
föra upp den.»
»Sedan, sedan», avgjorde hennes nåd.
Sigrid hade svårt att hålla tillbaka orden, som ville fram. Det var just
räkningen på den klänningen och en annan, som kommit för några dagar
tillbaka och tvingat henne att rida över till Gustaf Boström.
»Du förstår, kära Matilda, att jag icke vill ha några dyra efterräkningar
sedan, om jag skall hjälpa er med att sätta Bjurnäs på stadiga fötter. Vi
måste var fullständigt uppriktiga mot varann.»
Hennes nåd såg på honom och på dottern. Hon reste sig och gick och var
snart tillbaka med ett papper, som hon räckte Gustaf Boström.
»Var så god, här är räkningen.»
Den förtjusande rynkade ögonbrynen, när han såg siffrorna.
»Har du betalt den?» frågade han.
»Varmed skulle jag betala den? Jag kan icke stjäla pengar», sade hennes
nåd.
»Ja, men Matilda!» brusade Gustaf Boström upp. Hennes nåd lade huvudet en
smula på sned och såg på honom medlidande.
»Vad menar du?» frågade hon. Hennes röst blev sammetslen mjuk.
Patron Boström svarade ingenting, men han tömde whiskyglaset i ett tag.
Sedan stoppade han räkningen på sig.
»Bäst jag betalar den så länge», sade han. »Och du, Sigrid, har du några
ouppgjorda affärer? Bäst vi får höra allt på en gång.»
»Nej, farbror. Ingenting. Jo, möjligen en eller två lektioner hos
sångläraren, det kommer jag icke riktigt ihåg.»
»Det var sant, min flicka! Du talade om att resa. Det kan naturligtvis
icke bli tal om nu, när vi skall försöka reda upp förhållandena här.
Åtminstone icke de närmaste månaderna. Mamma behöver dig mer än väl. Har
du inget särskilt, som drar dig tillbaka till huvudstaden, kan det icke
vara så stor uppoffring. Vem vet, kanske du kan bli din egen inspektor på
Bjurnäs med tiden. Jag vet icke hur det är med din räkning. Har du något
begrepp om bokhålleri?»
Sigrid skakade på huvudet.
»Icke det ringaste, farbror.»
»Nå, det kan man lära sig. Allt kan läras, om man vill och om man icke är
en fullständig idiot. Alltså, är det avgjort, att du stannar hos mamma
tills vidare?»
»Visst gör hon det», inflickade hennes nåd.
Både hon och farbror Boström betraktade Sigrid. Hon satt med nedböjt
huvud och tycktes icke gärna vilja visa ansiktsuttrycket eller svara.
»Den som tiger, samtycker», avgjorde Gustaf Boström.
Han reste sig och såg på klockan.
»Nej, mina damer, nu måste jag ge mig av. Jag väntar veterinären. Han
skall titta på ett av kokreaturen. Hon ser ut att tänka kasta. Vi är
således överens. Redan i morgon kommer jag med rättarn och ger inspektorn
respass. Han kan vara glad, att han kommer undan så billigt.»
»Ring, Sigrid, och säg till, att man spänner för åt farbror», uppmanade
hennes nåd.
Sigrid lade ifrån sig handarbetet och steg upp.
»Behövs icke. Jag sade till Axelsson, att han skulle hålla sig klar halv
sju», sade Gustaf Boström.
De följde honom ut på trappan. Kvällssolen föll i en bred strimma mellan
huvudbyggnaden och inspektorsflygeln över sandplanen ända fram till
trappan. Där höll redan patron Boströms kusk med droskan förspänd.
»Men Gustaf!» Hennes nåd, som först trädde ut, måste gripa tag i
ledstången. Vad menade han? Vad hade han gjort med hennes hästar?
»Vad är det?» Gustaf Boström log gott i solskenet. »Känner du inte igen
dina hästar?» frågade han. »Dina egna?»
»Jo, men varför har du kuperat dem så förskräckligt.»
»Det är fint, hennes nåd!»
Gustaf Boström log fryntligt, tog farväl och steg upp i droskan.
»I morgon är jag tillbaka med rättaren», ropade han till avsked. Så bar
det i väg nedåt alléen.
Hennes nåd tryckte handen mot hjärtat och gick in utan ett ord till
dottern. Gustaf Boström var allt annat än förtjusande.
Sigrid drev ned i parken.
Domen hade således fallit. Hur skulle hon nu kunna säga modern sanningen?
Det vore omöjligt. Varför hade hon icke talat ut långt före detta? Nu
var det för sent. Allt sammansvor sig mot henne och hennes liv, hennes
kärlek. Varför hade hon icke svarat, när de frågat henne? Hon hade endast
behövt säga, att hon älskade Erik och icke kunde svika honom. Tala om
kärlek i all denna prosa, det var orimligt, mitt emellan kontrakt och
utsäde, vallar och rättare! Stanna några månader tillsvidare hade farbror
Gustaf sagt. Det var detsamma som för evigt, evigt! Människorna voro
kallsinniga och grymma. De frågade bara efter sig själva. Farbror Gustaf
brydde sig bara om gården. Och mamma!
Jag vill icke, ropade det inom henne. Jag kan icke. Kan icke uppge Erik,
sången, allt. Jag har rätt att leva jag också.
Varför red du då över till farbror Gustaf härom dagen? frågade en svag
röst inom henne. Jag ville endast höra efter, endast känna mig för.
Åhnej, åhnej! Det var något annat.
Hon hade kommit ned till trädgården och vek av första gången. De
flesta rosorna hade ännu kvar vinterbetäckningen av granris men några
hade berövats den och visade små, späda skott. På ett ställe gick
trädgårdsmästaren och beskar dem. Det gjorde henne riktigt ont. Han skar
ända intill tredje och fjärde ögat. Hon ville icke se det utan slog in på
gången till de gamla lusthuset på kullen. Aldrig förr hade hon sett hur
mossigt och murket trävirket var. Hon petade på det. Det föll sönder i
bitar. Allt var gammalt, murket och eländigt.
Hon satte sig på bänken inne i lusthuset. Kvällssolen dröjde ännu på
rutverket. En gång hade det varit grönmålat, det syntes. Nu hängde färgen
i flagor och bucklor, och innanför hade masken borrat slingrande rännor
i träet. Det hjälpte icke, att solen lyste på det. Snart skulle dess
förgyllning slockna, och allt skulle bli grått och svart.
Genom ingångens valvöppning såg hon ut över trädgården. Över några av de
högsta träden lyste ännu solskenet, men hon såg hur det kröp högre och
högre upp och till sist försvann.
Hon satt där ensam och grubblade över sitt öde. Det hela var så
meningslöst, så tomt och fattigt.
Om hon nu skrev till Erik och berättade allt, vad skulle han säga? Vad
skulle hon skriva? Be honom vänta? En, två månader. Vad skulle det tjäna
till? Det blev icke månader. Det blev år. Hade hon en gång stannat på
Bjurnäs, skulle hon aldrig mer komma loss. Vad var det, som ropade ur
jorden till henne, som höll henne kvar, som ville binda henne?
Hon reste sig och gick. Hon kom ned till dammen med de små, konstgjorda
kanalerna med broarna över. Där hade hon lekt som barn. Där hade fadern
och hon sprungit och jagat varandra runt, runt. Alltid hade han till sist
fångat henne och lyfte henne högt upp i luften med ett glädjerop och
kysst henne. Där hade han och hon satt små båtar i vattnet, båtar, som
han täljde av barkbitar och på vilka han satte pappersbitar för att de
skulle kunna segla. Vad ankorna hade snattrat och levt!
Nu var allt förstört. Broarna hade ramlat, och kanalerna voro fulla av
blad från hösten. De lågo i stora, slemmiga klumpar. Ingen brydde sig om
hennes barndoms lustgård mer. Och den enda hon älskat på jorden utom Erik
var borta. Han låg ensam borta på andra sidan trädgården, i kapellet.
Ingen mer än hon visste vilken hemlighet han tagit med sig i kistan.
Vad skall jag göra? ropade ångesten inom henne.
Hon fann inget svar, men frågan förde henne bort till Bjurcronornas
kapell, som helgat för århundranden sedan låg på Bjurnäs’ ägor. Under
granarna där det låg, var det redan mörkt. Hon kunde nätt och jämt skymta
kistorna genom järngallret. Där stod stamfaderns kista i mitten på en
granitkatafalk. I hörnet till höger skulle faderns kista finnas. Hon såg
den inte. Därborta var svart.
Hon föll på knä. Bedja kunde hon icke. Hon fann inga ord. Men hon grät
bittert. Något starkare än hon själv höll henne kvar vid denna jord.
Hon mindes den sista natten med fadern och hans fråga, om hon ville
stanna på Bjurnäs. Hon såg framför sig hans stackars ombundna huvud,
blicken ur hans ögon, och hon hörde ännu en gång de resignerade orden,
att de icke mer skulle tala om hans förslag, att hon skulle stanna på
gården. Varför hade hon icke heller då svarat? Varför hade hon varit tyst
inför denna fråga, denna hans livsfråga, som blev störst inför döden?
»Jag skall stanna, pappa, jag skall», stammade hon, där hon låg med den
brännande pannan mot det kalla järngallret.
Då var det som om hon hörde faderns röst — om du är bunden vid någon,
vill jag det icke ... men min son — min son — Johan.
Sigrid reste sig förskräckt och såg sig omkring. Vem hade ropat?
Granarna stodo mörka och höga. En uggla skrek till — klä-vitt! klä-vitt!
Då började Sigrid springa. Hon stannade icke förrän hon kom upp på
gårdsplanen. På trappan stod Eva.
»Jag tänkte just gå ut att söka efter fröken. Vi kunde icke förstå vart
fröken tagit vägen ... Hennes nåd har redan ätit.»
Eva kunde icke förstå, varför Sigrid vid dessa ord omfamnade och kysste
henne, innan hon gick in.
Flickan har bestämt gråtit, tänkte hon. Ja, de barnen, de barnen!