Det var långt lidet på dagen, då Sigrid vaknade vid att någon rörde vid
hennes arm. Eva stod vid sängen med kaffebrickan.
»Ja, fröken får förlåta mig, att jag väckte, men kapten ser ut att börja
återfå sansen, så det kanske är bäst att hålla sig färdig. Hon hinner
mycket gott att få sig kaffe först. Fröken får ursäkta, att jag måste
ned med detsamma. Doktorn behöver mig nog, men jag ville inte låta husan
väcka. Hon är som en träklump. Gör sig ingen brådska. Jag skall säga
till, om det skulle bli något.»
Hon gick vänligt mysande. Sigrid skyndade att klä sig och dricka kaffe.
Sedan sprang hon ned till fadern.
Mycket, mycket försiktigt öppnade hon dörren till hans rum. Det var bara
Eva inne hos honom. Doktorn hade gått ned för att äta.
»Se där har vi henne redan, kapten», förklarade Eva nästan muntert. »Stig
fram fröken lilla, det är inte farligt! Kapten är riktigt duktig i dag.»
Sigrid hastade fram, såg ett ombundet huvud i sängen, ett par stora,
stelt blickande ögon, som hon icke kände igen, och föll på knä vid sängen:
»Kära, lilla pappa!» Hon kysste hans hand, hans arm.
När hon snyftat slut, såg hon upp. De stela ögonen sågo rätt upp i taket.
Det var ännu icke mycket medvetande i dem, och de flyttade på sig mycket,
mycket långsamt, liksom med allra största svårighet. Han ville tydligen
mycket gärna vända dem mot dottern, men det var förenat med stor möda.
Till slut fann han på att vrida en smula på huvudet för att få se vem som
talade till honom. Läpparna rörde sig.
»Stilla! Stilla!» varnade Eva. »Han hör visserligen inte ännu vad vi
säger, påstår doktorn, men han kan säga ett och annat ord själv. Hör
bara!»
Båda lutade sig fram över honom.
»Sigrid», sade han svagt. Det lät som det kom långt, långt bortifrån.
»Ja, pappa, här är jag», sade Sigrid och tog hans hand.
Hans ögon sågo på henne utan att förstå. Han hade ännu icke fullt
återvänt till livet. Han var på gränsen mellan två världar, den
skuggfyllda och den solklara. Medvetandet stapplade på kryckor mellan
dem, sökte sig fram halvblint.
Sigrid var djupt gripen. Så hade hon icke tänkt sig återse fadern. Hon
hade visserligen trott, att han skulle bära svåra spår efter olyckan,
men denna outsägliga hjälplöshet var nästan värre. Den högreste och
välbyggde Per Bjurcrona, alltid med gungande kraft i hela gestalten och
med lysande klarblå ögon, hade förvandlats till ett hjälplöst bylte,
varur ett par stela porslinsögon stirrade. De delar av ansiktet, som icke
höljdes av det vita bandaget, hade mist den praktfulla bronsfärgen, som
alla på trakten avundades Bjurcrona, och redan fått en elfenbensartad
anstrykning, som skrämde Sigrid. Det var som om allt blod lämnat den
kraftfulle gestalten och det bara fanns ett skört skal kvar, som kunde
brista, falla in när som helst. Till och med de starka händerna med
sina långa fingrar, som tyglat så många galna hästar, hade fått något
benrangelsartat över sig. Fet hade Per Bjurcrona aldrig varit, men att
en människa så hastigt kunde förändra sig hade Sigrid aldrig trott. Hon
mindes, att modern skrivit något om att pappa varit dålig en tid för
flera månader tillbaka. Det kunde möjligen förklara.
Han kommer aldrig upp, tänkte hon, där hon satte sig på stolen bredvid
sängen. Hon smekte sakta hans hand. Den var underligt kall och känslolös.
Hon såg frågande på Eva. Denna skakade på huvudet.
»Bäst fröken går ned och språkar med doktorn så får hon själv höra. Jag
begriper ingenting.»
Sigrid satt kvar. Hon var allt för rädd, att något skulle hända, om hon
lämnade fadern. Hon hjälpte om en stund Eva att ordna sängen så gott som
möjligt utan att rubba den sjuke.
»Hon är riktigt duktig», prisade Eva.
Efter en dryg timma kom doktorn in. Han såg trött ut men nickade glatt åt
Sigrid och tryckte hennes hand fast.
»Nu skall vi inte sitta där och hänga», förklarade han, »utan gå ut och
röra på oss. Med Per är det ingen fara för tillfället. Han kan ligga så
där, många dagar. Huvudsumman är, att han får vara fullständigt i ro ännu
så länge.»
Han tog Sigrid milt under armen och förde henne med sig ut i hallen.
Kaminen var påfyrad och brann friskt.
»Sätt sig nu så får vi talas vid», befallde han. Som gammal militärläkare
hade han en inrotad vana att då och då återfalla i kommandotonen och
tilltala civila som rekryter likadant. Länge varade dessa återfall icke.
Hans spelande glada och goda ögon motsade också befallningens skärpa, och
den gest, varmed han strök över sitt vita stubbhår, hade ingenting av
knektmorskhet i sig.
»Jaja, hon får naturligtvis göra som hon vill», skämtade han, när Sigrid
förblev stående. »Men jag sätter mig, det får fröken ursäkta mig för, jag
är trött. Vi ha hållit på här ett dygn snart i ett sträck. Gumman Eva är
beundransvärd.» Han log brett.
Sigrid satte sig. Hon såg oavvänt på det rödfriska anletet. Hur kan han
skratta, tänkte hon, när pappa ligger där ...?
Doktor Enander makade stolen närmare hennes.
»Låt oss nu tala förstånd», sade han. »Fröken är gammal nog att förstå,
att ingen kan göra anspråk på att få leva evigt. Per lika litet som
andra. Jag vill härmed icke säga, att han kommer att dö nu genast eller
inom några dagar. Han kan leva eller dö. Därom vet jag intet. Med hans
starka natur, hans seghet och framförallt med hans oerhörda livsvilja
skulle det mycket väl kunna hända, att han en vacker dag sitter på
hästryggen igen. Dock icke på Freja, hoppas jag.»
Doktorn tog en pris ur snusdosan och bjöd Sigrid dosan.
»Nej, naturligtvis, det borde jag förstå, att en ung, vacker flicka icke
har samma ovanor som en gammal knektbårdskärare.» Han skrattade till.
»Vad hennes nåd tänker om olyckan, vet jag inte. Hon har mest gjort oss
besvär med sina gråt- och svimningsattacker. Mamma är nervös efter vad
jag kan förstå?»
Sigrid nickade till svar.
»Nu skall vi bara se till att hålla humöret uppe. En olycka blir inte
hjälpt med att andra människor tappa huvudet. Tvärtom. Det är just då vi
skall anspänna vår kraft, våra nerver. Jag litar alltså på fröken.»
Hans blick blev hastigt allvarlig och prövande.
»Hur gammal är fröken?» frågade han.
»Nyss fyllda tjugufyra», svarade Sigrid.
»Då har man trampat ut barnskorna», fortsatte doktorn. »Jag måste resa
hem oförtövat. Har en svårt sjuk i staden. Jag kan inte gärna lämna honom
i sticket för Pers skull. Den andre är också en gammal, god vän. Alltså
får fröken nu överta min roll och bli den starka och styrande. Om jag kan
få fatt i någon sköterska, skall jag genast skicka över henne, så fort
jag kommer till staden. Senast i morgon bittida är jag tillbaka, kanske
också redan i kväll.»
»Vad är det åt pappa?» frågade Sigrid. »Är han svårt skadad?»
»Han är bra sönderslagen i huvudet, det måste jag säga. Han har tydligen
fått sig en hård törn, när hästen gick över. Ena nyckelbenet är brutet,
och han har en svår utgjutning i sidan. Allt det där kan nog reda
upp sig. Det värsta är att man inte kan säga, om det är några inre
komplikationer. Hjärnan har fått sig en skakning, det märks nog. Det kan
nog bli bra. Värre är om det skulle tillstöta något annat. Det är med
människor som med klockor, som skadats. De stanna lätt, sedan de gått
en tid. För närvarande finns det ingenting att göra. Byta omslagen så
försiktigt som möjligt och annars låta honom vara och lita på naturen.
Hjärnan måste först lugna sig. Vad medicinen beträffar, har jag sagt allt
till Eva. Mamma tror jag inte vi kan lita mycket på. Kunde vi bara flytta
honom, vore det bäst, att han kom in på sjukhuset, men det går inte ännu.
Sedan kanske vi kan ta en Röntgen av honom. Jag tycker icke om den där
utgjutningen i sidan. Ja, nu vet fröken ungefär hur det står till med
pappa. Någon ögonblicklig fara är det inte, så mycket är säkert. Nu måste
jag ge mig av. Förlora icke modet. Han har jättekrafter. En vanlig dödlig
skulle kollaberat med detsamma för en sådan smäll.»
De gingo in till den sjuke. Han låg likadan. Doktorn böjde sig ned över
honom och såg på honom.
»Ja, adjö med dig, Per», sade han långsamt och tydligt. »Jag kommer igen.»
Per Bjurcrona tycktes icke bekymra sig om dessa tröstande ord.
»Eva», viskade han sakta som förut.
»Se, se!» sade doktorn. »Gumman har redan slagit mig ur brädet! Alltså,
det blir som jag sagt. En tesked varannan timme.»
Han klappade Eva på axeln.
»Jag litar på henne. Hon har varit i krig förut», skämtade han. »Vill
han ha en skvätt vin eller konjak, så låt honom få det. Det dör han icke
av. Föda skall vi däremot undvika. Han har kapital att dra på ännu. Och
så lämna honom i fred så mycket som möjligt. Låt honom icke prata för
mycket, om han kommer till sans riktigt. I värsta fall får ni ringa till
mig, fast jag icke tror, att det behövs.»
Han tryckte Sigrids hand och gick. Hon ville följa honom ut, men han
avböjde det med förklaringen, att han hittade ned själv. Strax efter
hörde hon skjutsen fara.
Eva viskade till fröken, att hon skulle gå och lägga sig, men Sigrid
svarade, att hon visst icke behövde det utan att det vore mycket bättre,
om Eva gick och lade sig.
»Jag skall sköta om pappa», förklarade hon.
Det ville naturligtvis icke Eva. Så satte de sig båda att vänta, Eva
borta i soffan, men Sigrid på stolen vid sängen.
Det blev långa och många timmar, endast avbrutna av den hjälp de kunde
bringa den sjuke, när han rörde sig. En gång kom det bud från hennes nåd
för att spörja hur det var med kapten, men annars bildade det stora, höga
rummet en sluten värld för sig. Sigrid vägrade envist att gå ned för att
äta. Hon var icke hungrig. Men hon så gott som tvingade Eva att gå ned
för att styrka sig.
»Jag är ung, men du är gammal», var den enkla bevisföringen.
Framåt kvällen kom kapten till full sans. Det var strax efter att Sigrid
hade givit honom den föreskrivna teskeden av medicinen. Eva hade just
tänt lampan på bordet bakom sängen och ordnade med skärmen så att ljuset
icke skulle genera den sjuke.
»Vatten», sade Per Bjurcrona med sin vanliga, något kärva röst.
Båda kvinnorna kappades om att ge honom det. Sigrid kom först och fuktade
hans läppar.
»Jaså, du är hemma», sade han. Hans blick var klar och lugn. »Vad har ni
gjort med mitt huvud?» frågade han. »Det dunkar.»
»Stilla! Kapten måste ligga alldeles stilla», varnade Eva, när han gjorde
ansats till att resa sig.
»Pappa har gjort sig illa, mycket illa», sade Sigrid och kysste hans kind.
Per Bjurcrona sökte i sitt minne. Det ena ögonbrynet som var alldeles
fritt från bandaget, rynkade sig, och båda ögonen fingo en metallblå
skärpa. Han såg ut som om han stode i begrepp att sätta över ett svårt
hinder.
»Javisst», sade han. »Hon gick över, Freja. Jag ville ta grinden till
trädgården. Hon snubblade och slog i. Nu minns jag. Hur gick det med
henne?»
»Vilken menar pappa?»
»Stoet förstås.»
»Freja?» frågade Sigrid. Hon var så häpen att hon icke kom sig för att
tala om att hon åkt hem efter Freja.
»Javisst!» Kaptens röst lät ännu vresigare. »Bröt hon halsen av sig, hon
med?»
»Kapten har visst inte brutit halsen av sig,» upplyste den välvilliga
trotjänarinnan.
»Tack för nyheten», sade den sjuke. Munnen försökte le.
»Och vad Freja beträffar har det inte bekommit henne ett dugg. Magnusson
skjutsade hem fröken med henne i dag på morgonen.»
»Hur länge har jag legat så här?» frågade kapten.
»Pappa har bara legat något över ett dygn», sade Sigrid.
»Och du har redan hunnit hem?»
»Mamma telegraferade.»
Per Bjurcrona såg mycket eftertänksamt på henne.
»Jaså, mamma telegraferade. Är det så dåligt med mig?»
Han vände bort blicken från dottern och fäste den i taket. Det såg ut
som om ögonen blevo blankare. Sigrid böjde sig ned över honom och kysste
honom.
»Det är ingenting farligt, pappa», tröstade hon.
Per Bjurcrona inlät sig icke på någon vidare diskussion om det ämnet för
tillfället. Han låg länge tyst, innan han frågade vad klockan var.
»Hon slog nyss sju», sade Eva.
»Varför är det så mörkt härinne», sade den sjuke. »Tänd mera ljus och så
ge mig en slurk konjak med vatten i. Men kallt!»
Eva försvann genast. Ingen såg, att hon grät i glädje över att kapten var
så pass bra att han kunde kommendera igen. Då var det hopp om livet.
»Har doktorn varit här?» frågade Per Bjurcrona.
»Doktor Enander for nyss», sade Sigrid.
»Tyckte jag inte jag såg honom! Nå, vad sade han?»
»Åh, bara att pappa skulle ligga alldeles stilla. Han kommer igen i kväll
eller i morgon bittida.»
»Var det sådan brådska?» Per Bjurcronas röst fick en klang, som Sigrid
genast förstod. Hon skyndade sig också att säga, att det visst icke var
något farligt bara fadern höll sig alldeles stilla och lugn.
»Farligt?» frågade han. »Vad menar du med farligt? Dö? En karl skall icke
vara rädd för döden. Nej, det är icke det, Sigrid. Icke det.»
Vad det var för något annat, som oroade honom, talade han icke om. Sigrid
ville icke fråga. Det var bäst att lämna honom i fred. Kanske han kunde
sova igen. Per Bjurcrona låg länge och funderade, medan Sigrid sakta
smekte hans hand. Han höjde den och såg på den. Så lät han den sjunka.
Det syntes han ogillade dess utseende, ty en stund efteråt lyfte han
upp den andra och tittade på den. Synen var tydligen lika bedrövlig. De
skulle aldrig tygla några hästar mer.
När Eva kom med konjaken och vattnet, sväljde han det begärligt.
»Ge mig ett ägg! Jag är hungrig», tillade han.
»Pappa skall inte äta något, sade doktorn.»
»Jaså. Han sade det. Ge mig två ägg, Eva! Två stekta! Kvickt!»
Eva log av förtjusning och skyndade ut.
»De där medicinmännen skall alltid vikta sig. Jag vet bäst vad jag tål»,
förklarade han.
Per Bjurcrona var icke den, som lät någon annan kommendera. Hade han
varit böjligare i viljan, hade han slutat som överste, kanske general,
ty han hade klart förstånd och hade gått igenom krigshögskolan med
bästa betygen. Men han förblev i tjänsten vad kamraterna kallade
»indisciplinär» och slöt i regementet så fort han blev förbigången till
majorsbeställningen. Viljan var hans styrka men också hans fördärv. Han
hade svårt att underordna sig och ta emot snubbor med detta olympiska
lugn, som är den bästa faktorn för att stiga högt på samhällets något
vingliga stege. Kamraterna skänkte honom en gång vid en julfest på
regementet en sked, urklippt i tjockt papp, varpå regementets kvickaste
officer präntat den sköna livsmaximen »Tag skeden i vacker hand».
Per Bjurcrona lärde sig aldrig det. Hennes nåd kallade det vildhet hos
honom. Vad Sigrid beträffar, älskade hon fadern med alla hans fel och
alla hans förtjänster. Hon hade icke heller hjärta att säga honom emot,
när Eva kom med det befallda och matade honom.
»Öppna! Här är hett som i en masugn», sade Per Bjurcrona. Sigrid gick
bort och slog upp båda fönstren. Fönstren vette mot nordväst. Det var
därför himlen ännu behöll vårkvällens gulgröna skiftning, denna nordens
längtansfärg till södern.
När Per Bjurcrona mättat sin vilja, befallde han de båda kvinnorna att gå
och lägga sig. Han tänkte sova, vilken tanke han också omedelbart satte i
verket. Han somnade och snarkade.
Framåt tiotiden på kvällen kom doktor Enander tillbaka. Av Sigrid, som
fullständigt åsidosatt faderns kommando att gå och lägga sig och vakade
inne i sjukrummet, fick doktorn reda på vad som tilldragit sig.
»Ja, den Per Bjurcrona! Han är sig alltid lik», muttrade Enander och gick
fram och såg på den sovande.
»Här är ingenting att göra, bara vänta», sade han till Sigrid, som
uppmärksamt granskade hans ansiktsuttryck. »Febern har givit sig en
smula, det syns.»
Han tog pulsen på den sjuke.
»Nu kan fröken gå och lägga sig. Jag kan gott sitta här ett par timmar,
tills vi har sköterskan här. Hon skulle komma med nattåget söderifrån,
så det är nog bäst säga åt Magnusson han hämtar henne. Gå nu, fröken!»
uppmanade han.
Sigrid mottog med tacksamhet anbudet. Hon var bra trött. Sedan hon givit
Eva besked, gick hon upp och lade sig och somnade genast med kläderna på.
Frampå natten blev hon väckt av Eva. Kapten var vaken och ville
nödvändigt tala med fröken. Doktorn hade rest igen, men sköterskan var
därnere.
När Sigrid kom in i sjukrummet, voro icke mindre än tre lampor tända.
Fönstren stodo fortfarande vidöppna, och det var nästan fryskallt inne.
Den stackars, bleka sköterskan hade byltat på sig allt vad hon kunde.
»Pappa ville något?» sade Sigrid och gick fram till sängen.
»Stäng fönstren!» kommenderade Per Bjurcrona.
När sköterskan fullgjort befallningen, kom en ny.
»Alla lämnar rummet här, utom fröken.»
Både Eva och sköterskan sågo litet villrådiga ut, men Per Bjurcrona
pekade mot dörren.
»Förstår ni inte?» frågade han.
Det var icke annat än att lyda.
»Sätt dig», sade han till Sigrid, när de blivit ensamma.
Sigrid satte sig. Hon började känna sig helt underlig till mods. Hon
kunde icke återhålla en rysning.
»Fryser du, så tag på dig min kappa. Den hänger i garderoben.»
Sigrid gick mekaniskt bort och tog faderns uniformskappa. På hans
uppmaning tog hon den på sig riktigt.
»Så där ja, nu ser du ut som en äkta krigare», skämtade han. »Vi kan gott
inbilla oss, att vi sitter vid lägerelden, dit de släpat de sårade.»
Han gjorde ett kort uppehåll. Sedan kom det fast och lugnt. »Jag har
talat vid doktorn. Han ville icke gärna ut med sanningen, men till slut
lyckades jag ändå pressa fram den.»
Hans ögon fingo åter det blanka uttryck, som Sigrid iakttagit förut på
kvällen. Hon skulle velat kasta sig över honom, kyssa honom, skrika, men
något av stundande värre förlamade henne nästan. Hon drog kappan tätare
samman kring sig, sakta, sakta.
»Nu ska’ min flicka försöka vara tapper», uppmanade han.
Hans ögon blevo lysande som förr.
»Jag skall dö», sade han lugnt. Det var ingen förhävelse i rösten. Icke
sorg heller. Det var bara ett konstaterande av ett oundvikligt faktum.
Sigrid blev alldeles stel. Något inom skrek nej! nej! Du får inte, pappa!
Du får inte! Men det kom aldrig fram. Munnen bet sig samman i smärta, och
tårarna gledo stilla, en efter en, utför kinderna. Visst skulle hon vara
tapper! Visst skulle hon!
»Skall jag gå efter mamma», försökte hon stammande.
»Det jag har att säga, rör dig — uteslutande dig», sade han. »Mamma skall
jag tala vid sedan, när den tiden kommer.»
Något liknande en suck banade sig genom hans bröst och hävde det starkare
än förut. Sigrid smög fram handen ur kappan och lade den på faderns. Han
tog den mellan sina och tryckte den.
»Om det kapitlet skall vi icke tala nu. Det är något helt annat. Avbryt
mig icke. Jag måste hålla mina tankar samlade för att icke glömma något.»
Det blev tyst i det stora, höga rummet, där de tre lamporna brunno. Den
ena var kaptens arbetslampa med grön kupa, den andra var hämtad från
salongen och hade en slipad, vit glaskupa samt hög marmorfot. Den tredje
hängde i taket, och det var från den ljuset starkast föll ned över Per
Bjurcrona och hans dotter.
»Skruva ned taklampan en smula», sade han. »Den vill gärna ryka.»
Det knastrade i veken, när Sigrid gjorde vad han bad.
»Sätt dig här sedan, så nära som möjligt.»
Sigrid makade stolen ännu närmare faderns huvud. Per Bjurcrona knöt
händerna fastare samman om Sigrids, som hon omedvetet låtit återtaga dess
plats. Sedan började han med låg röst.
»Enander sade mig, att utgjutningen i sidan troligen skall göra slut på
mig. När en medicinman säger troligen menar han säkerligen. Det är ett
taktfullt förberedande av vad som komma skall. Han ville ha in mig för
att röntgenfotograferas. Jag bryr mig icke om deras nya knep. Det skulle
bara plåga mig. Jag har tillräckligt av den varan.»
Sigrid kände på trycket från hans händer, att han talade sant.
»Kan jag icke göra något alls — kan inte pappa ta någon medicin?»
Hon såg villrådig från honom till flaskorna på nattduksbordet och från
flaskorna till honom.
»Sedan, sedan», svarade han. »Låt mig nu hålla på.»
Han slickade sina läppar ett slag med tungan och fortsatte.
»När jag för snart tjugufem år sedan tog arv efter min far och fick
Bjurnäs som äldste son, var gården så gott som skuldfri. Johan fick
Tollerup nere i Skåne, det vet du. Den blev icke mer skuldbelastad,
min gård, de första åren jag hade den, fast jag skötte min tjänst på
regementet också. Men så gifte jag mig. Jag vill icke säga något ont
om din mor. Du har nog själv sett hurudan hon är. Hon har icke ifråga
om lynne och karaktär förändrat sig så värst mycket sedan den första
gången hon som min brud drog in på Bjurnäs och tills nu. Det första året
gick någorlunda lyckligt. Kärleken var ung, och jag gav vika för hennes
anspråk. Det skulle jag icke gjort. Det vet jag nu, visste det för länge
sedan, då det redan var för sent att ändra. Jag skulle hållit igen. Så
kom du. Det gjorde hennes makt, hennes fordringar ännu starkare. Och
hon förstod att begagna sig av båda delarna. Det blev baler, middagar,
kalaser, mer än vad gården och min lön på regementet kunde bära. Det gick
också ut sig för Johan, och jag måste hjälpa honom. Din mor har ofta
beskyllt mig att rida vilt. Det var min enda tröst. Att stormrida genom
skogarna för att komma undan bekymren. Jag vill icke göra mig bättre än
hon. Jag vill bara försöka förklara för dig hur det blev som det blev här
på Bjurnäs. Gustaf Boström på Alby har ofta skämtat över Bjurnäs, det har
du nog hört, och kallat det för Babels torn. Det har han rätt i. Din mor
och jag talar verkligen olika språk. Vi förstår icke varann. Har icke
förstått varann snart på tjugu år. Det är lång tid.»
Per Bjurcrona gjorde ett kort uppehåll, sedan återtog han berättelsen.
»Förstå mig nu rätt, barn lilla», sade han. »Din mor är icke sämre än jag.
Tvärtom! Tvärtom! Bättre, mycket bättre.»
Sigrid sade ingenting. Hon bara tryckte faderns hand.
»Så gick åren. Jag tog avsked från regementet. Kanske var jag för
påstridig den sista tiden. Jag kastade mig helt på att sköta gården.
Bjurnäs är icke lättskött. Det kom missväxtår. Skulderna var det
enda, som blomstrade. Jag måste ta inteckningar, det förfärligaste en
lantbrukare kan ta sig till. Hade icke Gustaf Boström på Alby varit så
hygglig, hade jag för längesedan måst lämna Bjurnäs. I tjugu år har jag
hållit på att kämpa för att hålla allting flytande. Det har lyckats. I
tjugu år har jag behållit denna min kamp för mig själv. Jag sökte en
gång tala förnuft vid Matilda, din mor. Hon skrek och slog och sade, att
hon inte ville höra talas om affärer. Följden blev, att vi mer och mer
gick våra egna vägar. Hade det icke varit för din skull, hade vi skilts
långt för detta. Ett barn kan hålla ihop ett par föräldrar nästan mot
deras egen vilja. För mig är det svårt att säga vems felet är. Troligen
ha vi felat båda. Ett kan jag i alla händelser säga. Jag har sökt hålla
Matilda utanför bekymren. Hur det kommer att gå nu, är däremot en annan
sak. Folket är icke lätt att tas med nu för tiden, och nya inspektorn,
som jag måste ta, medan jag låg sjuk några veckor i våras, något som
du kanske icke vet, är icke mycket att lita på. Jag bad mamma att icke
skriva jag var dålig. Det var inget skäl att skrämma dig i onödan. Det
gick också över, fast jag sedan dess känt mig underlig i huvudet mer än
en gång. Enander påstod det var influensa. Den sista tiden har jag haft
svårt om pengar. För en tid sedan måste jag sälja mammas vagnshästar.
Hon tog förfärligt vid sig. Det var tråkigt, men nöden har ingen lag. Om
en månad skall jag ut med skatten. Jag vet ännu icke, varifrån jag skall
ta pengar. Du förstår, det är mycket olämpligt av mig att lägga mig ned
och dö just nu.»
Sigrid förstod, att han försökte maskera situationens allvar med ett
skämt. Det tog henne djupt.
»Kära pappa», sade hon och smekte honom. »Du blir nog bra igen.»
I ögonblicket trodde hon det. Han talade så lugnt och sansat. Det var
icke möjligt, att han skulle gå bort ifrån dem. Hon kunde icke veta
vilken självbehärskning fadern ålade sig hela tiden. Hans huvud brände,
och han hade besynnerliga känslor av att något inre ville ut. Ibland
tyckte han, att blodet stockade sig och ville köra upp genom halsen.
»Ge mig litet mera konjak och vatten», bad han. Han drack en djup klunk
med välbehag.
»Vore det inte bäst, att du försökte få sova i stället, pappa?»
Hon var icke alls bekymrad för gården, mammas hästar och skatten. Det
var något oväsentligt, något som icke hörde dit. Det viktigaste var,
att hennes kära pappa icke skulle gå ifrån henne. Hela hennes liv, alla
hennes tankar voro så inriktade på den liggande gestalten framför henne
med det ombundna huvudet och de klara, blå ögonen. Det andra var skuggor
ute i natten, utanför rummet, utanför väggarna, stenmurarna. Det var
något overkligt i denna stund. Det var pengar, siffror, tal.
Per Bjurcrona tycktes däremot sysselsatt med ett mycket svårt problem.
Hans blick sökte djupt. Den gick liksom genom henne, bortom henne. Den
blev henne plötsligt så främmande att hon blev rädd.
»Pappa!» viskade hon.
Per Bjurcrona återvände och talade.
»Hade du varit en pojke i stället för en flicka, kunde jag varit lugnare.
Men det är ingenting att göra åt nu.»
Rösten fick åter en skämtsam anstrykning.
»Då hade du, så pass gammal som du är, kunnat tagit hand om gården. Nu
vet jag icke hur det skall gå. Mamma har inget begrepp om att sköta
pengar. Du har dessutom din sång.»
Sigrid svarade ännu ingenting. Hon kände, att det låg dolda frågor i
faderns ord. Hon förstod icke fullt vad han menade, vart han syftade.
Det var alldeles som om de båda skildes från varandra och något mörkt,
hemlighetsfullt öppnade sig mellan dem.
»Hur gammal är du?» frågade han.
»Det vet pappa. Tjugufyra», svarade hon.
»Javisst, tjugufyra.» Per Bjurcrona låg länge och funderade. Till sist
kom det.
»Skulle du anse det alldeles omöjligt att bosätta dig på Bjurnäs, lämna
sången och komma hem? Du har klart förstånd, det vet jag. Käck och modig
är du också. Varför skulle du inte kunna bli herre till Bjurnäs? Annars
går godset oss ur händerna, det vet jag på förhand.»
»Menar pappa, att jag ...?» Sigrid förmådde icke fullborda meningen. Där
var alltså det oväntade, det förfärliga, det som dök upp ur djupet mellan
dem.
»Varför inte? Du har gammalt krigarblod i ådrorna, åtminstone halvdelen.
Mitt. Mammas hör mer till hovets, skvallrets och intrigernas. Det beror
bara på vilken halvdel, som är starkast hos dig. Mammas eller min.»
När Sigrid icke svarade något, fortsatte Per Bjurcrona.
»Det blir svårt, det förstår jag, att lämna allt, Stockholmslivet,
sången. Apropå det, vad säger din lärare? Har du någon framtid med din
röst? Tror han du kan bli något?»
Sigrid skakade på huvudet.
»Det har han icke sagt något om, pappa. Men jag tror det inte.»
Per Bjurcrona betraktade dottern mycket uppmärksamt. Det var som om den
höga, smärta flickgestalten inne i den mörkblå kappan sjönk ihop sakta.
En trött, ung fänrik. Ögonen undveko att möta hans forskande blickar. De
sågo ned mot golvet. Var det trötthet eller var det något annat?
Per Bjurcrona var icke den, som länge tövade. Han hatade ovisshet.
»Är du kär i någon därinne?»
Det kom icke något svar på denna öppna, ärliga fråga, men Sigrid såg
upp och fäste ett par stora, förskrämda ögon på fadern. Vad menade han?
Skulle det bli tal om det också? Om Erik?
»Ja, jag menar, om du har några allvarliga känslor för någon därinne.
Icke någon liten förälskelse utan en stor, allvarlig känsla. Du har varit
så pass länge från oss, att det vore förlåtligt. Och jag har min själ
inga orsaker att sätta mig på några höga hästar. Jag vill inte tvinga dig
till någon bekännelse i ena eller andra avseendet. Men det är klart, att
om du tänker gifta dig med en eller annan, måste vi slå de andra planerna
ur hågen, så vida han icke skulle vara lantbrukare, men den sorten
träffas nog icke i huvudstaden. Mamma har länge påstått, att det är något
i dina brev, som kan komma en att misstänka ett och annat. Kanske hon
har rätt. Jag har aldrig kunnat läsa ut något dylikt ur dem, men kvinnor
har alltid mer näsa för sådana saker. Alltså, är du på något vis bunden
vid någon, låter vi mina dåraktiga drömmar om att du skulle bli herre på
Bjurnäs fara och talar inte mer om det. Jag vet, att jag sökt göra mitt
för att rädda gården att gå ifrån oss.»
Det var ingen bitterhet i Per Bjurcronas röst, men där låg djup sorg, en
manligt djup sorg, som icke hade plats för många ord och ännu mindre
för tårar. Sigrid såg icke längre på fadern. Alltefter det han talat,
hade hon åter sänkt huvudet. Hon förstod mer än väl att stunden mindre än
annars var läglig för bekännelser. Åh, varför hade hon icke skrivit som
hon tänkt om Erik långt förut? Varför? Nu kunde hon icke säga honom det,
när han låg där på sitt yttersta och redan talade till henne från ett
annat land. Hur skulle hon kunna ha hjärta att beröva honom tron på att
hon skulle komma att stanna hemma och hjälpa mamma?
Jag kan icke — jag kan icke säga honom det! ropade det i hennes inre.
Icke nu! Icke nu!
Ljuga kunde hon icke heller inför honom. Och så fick Per Bjurcronas
stora fråga stå kvar obesvarad inne i det tysta rummet. Själv sade han
ingenting mer. Hans blickar sökte återigen taket. Han bedrog sig själv
genom att inbilla sig, att han var intresserad av att se på ornamentiken.
Han hade aldrig förut sett, att stuckaturen var så fin. Det var rent av
små amoriner, som dansade däruppe runt kring takrosetten i den ljusa
rundelen kring taklampan. Han ville så gärna sökt hålla kvar tankarna
däruppe och glömma allt annat, men han måste återvända. Han suckade
djupt. Åter tittade han på den stackars fänriken i pappas kappa. Jaså,
hon var kär, stackars liten. Nå, så mycket bättre. Desto lättare skulle
hon förstå det som måste sägas, det varför han kallat henne till sig,
sedan Enander sagt, att man måste bereda sig på det värsta.
Per Bjurcrona drog upp täcket högre över bröstet.
»Fryser du, pappa?» frågade Sigrid och hjälpte honom att ordna täcket.
»Nej», sade han. »Gå bort och känn efter om nyckelknippan ligger kvar i
mina ridbyxor! Jag hade uniformsbyxorna med svarta insatsen bak på mig,
när jag red omkull.»
»Nycklarna ligger här på nattduksbordet», sade Sigrid och räckte honom
dem. »De låg där redan, när jag kom, såg jag.»
»Det är Eva, den gamla, hederliga själen», sade kaptenen. Han sökte bland
nycklarna, i det han höjde dem mot ljuset. Han fann ut den rätta, en tunn
men konstrik nyckel.
»Öppna kassaskåpet därborta i hörnan. Du vrider först ett slag runt åt
höger och sedan ett halvslag tillbaka.»
Sigrid gjorde som han sade. Den tunga dörren öppnade sig med en suck, så
tätt slöt den.
»Till vänster i nedersta lådan står ett plåtskrin. Tag hit det.»
Sigrid kom fram med skrinet till honom. Fadern lät henne sätta det på
täcket så att händerna nådde det. Hans fingrar trevade på sidorna om det.
Det gick icke för honom att öppna det.
»Jag är för svag», sade han. »Och jag ser inte. Försök du! Där finns en
regel på vardera sidan, som skjutes nedåt.»
Sigrid satte skrinet på bordet. Hon öppnade det lätt. Det klack till i
det.
»Vad är det?» sade Per Bjurcrona. »Tyst!» Hon såg mot dörren.
De lyssnade båda. Inte ett ljud hördes. Inte annat än tornurets tunga,
regelbundna dunk. Kanske var det någon nattfågel, som skrikit till.
Sigrid hade ingenting hört. Det hela började bli så sällsamt omkring
henne. Hon var riktigt glad åt att de tre lamporna brunno. Borta i
kassaskåpshörnan var det ändå mörkt. Där kunde gott någon ligga på lur.
Hon såg på fadern. Han låg fortfarande med blicken vänd mot dörren.
Väntade han någon?
»Gå bort och regla dörren», viskade han.
När hon kom tillbaka, pekade han på skrinet.
»Där skall ligga ett litet brunt kuvert i botten. Ge mig det!» Sigrid
fick utan besvär tag i det och gav fadern. Han öppnade det och tog fram
ett porträtt och några papper, som liknade kvitton. Han räckte henne
porträttet utan ett ord. Det var en pojke på sju, åtta år. Han var så
påfallande lik Per Bjurcrona att Sigrid trodde, att det var han själv.
»Vad det är bra», sade hon. »Får jag det?» frågade hon. Han nickade. Hon
tryckte bilden till sitt hjärta.
»O, tack, kära pappa!» Hon böjde sig ned och kysste honom. Så ställde hon
sig att se på porträttet igen. Besynnerligt! Var det verkligen han? Samma
stora, lysande ögon, samma näsa och mun och ändå? Det var något, som icke
riktigt passade in.
»Är det icke pappa?» frågade hon och såg på fadern.
Per Bjurcrona dröjde med svaret. Så kom det en smula grumligt.
»Det är min son», sade han och slöt ögonen.
Sigrid såg skyggt på fadern. Vad menade han? Började han yra? Det vore
icke underligt. Han hade redan talat länge nog. Hon lade fotografien på
sängtäcket helt försiktigt och såg på armbandsklockan. Den var nära tre.
Det var bäst, att hon kallade på sköterskan och Eva. Men vad skulle hon
göra med papperen, som fadern höll i handen, och skrinet och skåpet?
Hon såg ännu en gång på fotografien. Son? frågade hon sig. Han menade
kanske far. Kanske det var farfar, när han var mycket, mycket ung. Men
fotografien såg allt för ny ut till det. Vad jag är dum! tänkte hon. På
den tiden hade man icke fotografier. Hon vände på den.
Johan 7 juni 1908, stod det skrivet på baksidan. Det liknade Per
Bjurcronas egen stil. Kortet var taget i Gränna. Fotografens namn och
stämpel fanns där.
Sigrid var så fördjupad i betraktelsen att hon icke gav akt på fadern.
Hon ryckte därför till, när det kom från sängen helt lugnt:
»Det var på hans åttaåriga födelsedag, jag fick det.»
Per Bjurcronas ögon betraktade dottern fast. Hon kände, att han ville
avläsa hennes innersta tankar, och ville lägga kortet i skrinet, då
fadern sade:
»Låt mig titta på honom. Det var längesedan jag såg på det.»
Sigrid räckte förlägen fotografien till honom. Hon var på hans vägnar på
något sätt full av blygsel och skam, men hon kom sig icke för att rusa på
dörren, som hon borde ha gjort. Hon stod fullkomligt orörlig höljd i den
tjocka uniformskappan med dess tre guldränder på armen och såg på fadern.
Denne hade lyft fotografien uppåt för att riktigt kunna se och låg och
betraktade kortet med melankolisk blick.
»Han skall aldrig bli herre på Bjurnäs, han», sade Per Bjurcrona och
sänkte handen.
»Vad är klockan?» sporde han.
»Strax tre», svarade hon.
»Jag är förfärligt trött», sade han, »men ...»
»Vi kan vänta till en annan dag», föreslog hon.
»Jag har väntat allt för länge. Åhnej, det är bäst att taga tjuren vid
hornen. Bäst att du får höra sanningen med detsamma. Sätt dig en stund.
Jag skall icke vara lång. Jag har så mycket att ordna, innan ... Vad var
klockan, sade du?»
Sigrid upprepade sitt svar.
»Javisst, tre. Du sade det nyss. Där ser du! Där ser du! Det är hög tid.»
Han såg innerligt ömt på dottern. Det låg så mycken bön om förlåtelse i
den blicken att hon störtade på knä vid sängen och begravde ansiktet i
täcket och klagade:
»Pappa! Pappa!»
»Ja, det var uselt handlat, det vet jag, barn. Men jag levde också
under förfärliga förhållanden. Jag var i min kraftigaste ålder ännu, och
din mor var knappt tillräknelig. Allt var slut mellan oss långt före
detta. Så träffade jag den andra, en fattig men hederlig flicka, absolut
hederlig. Hon hade plats inne i — nå, det kan vara detsamma. Jag träffade
henne ofta. Alltid hade jag ett eller annat att göra i den staden. Och
så gick det som det gick. Galet! Galet! Jag gjorde allt för att hjälpa
henne. Gav henne pengar och skaffade henne bästa skötsel, när det kom så
långt. Gudarna var grymma mot henne, mot mig, mot barnet. Hon fick aldrig
se gossen. Hon dog i barnsängen. Hans liv gav henne döden.»
Per Bjurcrona kunde icke fortsätta. Hans röst hade blivit så låg att
Sigrid knappt kunde uppfatta vad han sade. Alltsammans var dessutom så
förfärligt att hon nästan icke ville höra mer. Hon snyftade och skakade i
hela kroppen. Den mörka kappan skälvde.
Per Bjurcrona lade handen på den skälvande gestalten, som knäböjde vid
sängen.
»Nu är det sagt barn. Jag vill icke be dig om förlåtelse. Det kan jag
icke. Många, många tusen gånger har jag frågat mig, om min synd verkligen
var så stor. Jag har alltid frikänt mig själv, ty jag älskade verkligen
Maria, den lilla, präktiga, fattiga Maria. Det är bara en, som har rätt
att anklaga mig, och det är hon. Hon gjorde det aldrig, icke ens, när
slutet nalkades. Hon bad mig bara om en sak, och det var, att jag skulle
ta hand om barnet. Det var hennes sista ord. Det lovade jag, och jag har
hållit det orubbligt ända tills nu. Nu måste du lova mig Sigrid att laga,
att pojken får sitt understöd som vanligt. Här i kuvertet ligger papper
och adresser. Han är inackorderad i Gränna hos hyggligt folk. Pengar
skickas genom advokat Torsell du vet. Han är den enda människa förutom
du, som nu känner till historien om min stackars pojke. Matilda och jag
har för längesedan utsett Torsell till utredningsman i boet. Nu ber
jag dig under alla förhållanden — under alla förhållanden, hör du det,
Sigrid! — tillse, att Torsell skickar understödet till Johan. Icke för
att jag tror, att han tänker krångla, men det är mänskligt att glömma.
Och den saken får inte glömmas! Icke på några villkor. Här i kuvertet
ligger kvittona på alla Torsells utbetalningar för pojkens skull. Pojken
själv vet icke annat än att han är son av fosterföräldrarna i Gränna.
Och folket, som han är hos, säger ingenting. De kläder och föder honom
väl. Det vet jag. För några år sedan började han skolan. Han lär ha gott
huvud efter vad jag kan förstå av brevet, som Torsell fick tillsammans
med fotografien. Här ligger också en bankbok. Det är Johans. Johan
Hansson, som han heter efter fosterföräldrarna. Den är icke på så stort
belopp. Tiotusen. Dem skall han ha, när han blir myndig. Allt detta får
du nu ta hand om, Sigrid. Jag hoppas du icke vill vägra din gamla far den
tjänsten. Den sista kanske.»
Per Bjurcrona lade in alltsammans i kuvertet igen och räckte det åt den
förgråtna flickan, som fortfarande låg kvar på knä vid sängen. Hon kysste
hans kind, hans händer och lovade, att hon skulle göra allt vad fadern
begärt.
»Lås nu igen kassaskåpet och ge mig nycklarna.» Sigrid gjorde det.
»Och så låt mig få tala vid sköterskan, är du snäll. Vid mamma skall
jag tala i morgon bittida. Ja, icke om detta, utan om gården. Gå nu och
sov, barn. Och tack för att du ville lyssna till mig och icke alldeles
fördömer mig.»
Det blev ännu ett rörande avsked mellan dem. Så gick Sigrid. Hon var så
förstörd att hon nätt och jämt kunde meddela sig med sköterskan, som
ensam vaktade i hallen. Uppkommen på rummet kunde Sigrid icke gå till
sängs. Lampan brann ännu. Sigrid gick oroligt av och an på golvet. Hon
tyckte helt plötsligt, att all världens synd störtat ned över hennes
stackars huvud. Flera gånger stannade hon och såg på porträttet, som hon
tagit fram ur kuvertet. Arvtagaren, som aldrig skulle ta arv efter sin
fader.
Åter och åter kom hon tillbaka till faderns fråga om hon icke ville
stanna på gården.
Nej, nej! Jag kan det icke! ropade rösten inom henne. Hur skulle hon
kunna lämna Erik och allt? Aldrig i världen! Aldrig! sade hon sig, men
det var nog mest därför att allra djupast ned i hennes medvetande steg
liksom en aning om tvivel vad hon skulle göra, och det var denna aning
hon redan nu ville döda.
»Jag kan icke!» ropade hon högt och kastade sig jämrande på sängen klädd
som hon ännu var i faderns kappa.
Ingen hörde henne. Hon var ensam i tornrummet. Omkring henne fanns bara
obarmhärtiga, tjocka stenmurar, som hört värre klagan och förblivit
obevekliga.
Hon visste icke hur länge hon legat, då hon vaknade vid ett hemskt ljud.
Det lät som en tjur eller en häst vrålat i dödsvånda. En enda gång hördes
det. Sedan blev det tyst. Så hörde hon slående i dörrar i våningen under
och rop.
Någon ropade henne. Hon famlade sig ut genom vinden och skyndade sig
nedför trappan. Där måste hon stanna.
Hon visste på förhand vad som hänt, och dock gick det ända in i hjärtat.
Det gjorde så ont därinne. Med möda tog hon det sista steget ut i hallen.
Dörren till faderns rum stod öppen. Någon rörde sig därinne under lampan.
Det var visst sköterskan. Tornuret började slå. Sigrid räknade mekaniskt
till fem. Hon tog några steg framåt. Eva, som kom springande uppför
trappan underifrån, skrek till, när hon fick se den uniformsklädda
gestalten.
»Är det fröken?» sade hon. »Jag trodde ... Jag var därnere. Vad är det?
Man ropade.»
Sigrid pekade mot den öppna dörren utan ett ord till svar. Så skred hon
långsamt fram mot den, följd av trotjänarinnan.