mamma.
Sigrid Bjurcrona stod och stirrade på telegrammet, som hon höll i handen.
Jungfrun hade alldeles nyss stuckit det till henne, medan hon klädde sig
för teatern. Vårkvällen var ännu så ljus att det föll ett gult skimmer
över det gröna papperet, som hon slitit upp med ett otåligt ryck och nu
höll upp framför sig. Toalettlampan vid spegeln var dock redan tänd, ty
rummet låg mot gården.
Sigrid sänkte handen med telegrammet. Den föll icke tvärt utan sjönk
långsamt ned efter sidenkjolen. Hennes blick sökte omedvetet in i
spegelns djup. Därinne stod en slank, högväxt och ung flicka med stora,
mörkblå ögon, fin, lätt böjd näsa och det allra fagraste kastanjebruna
hår med täckeligt burr vid öronen. Den ljusblå sidenkjolen var ännu icke
hophakad utan gapade på sidan, och det spetsprydda, vita underlivet
med ett rosenrött band draget genom överkanten hade ännu icke knäppts.
Halsen, skuldrorna och armarna i blekröd nakenhet voro förtjusande, och
det blandade artificiella och naturliga ljuset gav underliga skuggor
och dagrar som på ett gammalt porträtt. En sköldpaddskams inläggningar
glimmade.
Allt var ljudlöst stilla. Det var som om den unga flickan därinne icke
levde utan var en vacker dröm.
Plötsligt började spegelbildens stora ögon blänka och glittra. Tårar
föllo, en efter en. Då bröts förlamningen och Sigrid sprang bort och
kastade sig i soffan, storgråtande.
»Pappa! Pappa!» jämrade hon sig. »Kära, lilla pappa!»
Hon satte sig upp i soffan och läste telegrammet på nytt. Det var
klart, att något förfärligt hänt därhemma, annars skulle icke modern
telegraferat på det viset. Visserligen var hon hysterisk av sig, men det
där »störtat med freja» sade nog. Kanske han redan var död. Hon skulle
aldrig få se honom mer. Aldrig!
Ännu en lång stund satt hon viljelös och såg på det gröna telegrammet.
Det ringde besynnerligt inne i hennes vänstra öra, och syner av hemmet,
det gamla, härliga Bjurnäs drogo förbi och skymde bort telegramorden. Där
var den långa lindalléen upp till gården; där de båda flygelbyggnaderna
för inspektoren och trädgårdsmästaren; där förfädernas gamla slott med
stora trappan. Där uppe till vänster en trappa lågo mammas rum och där
till höger pappas; där ...
»Störtat med freja», läste hon igen. Synerna försvunno. Några minuter
satt hon orörlig med papperet i hand. Underligt, att de stavat freja med
liten bokstav? Det var ett namn på en levande varelse, på det högbenta,
bruna stoet, som pappa alltid älskade att rida, därför det bar så bra.
Pappa, ja!
Sigrid torkade av tårarna och reste sig.
Hon måste genast resa, genast. Det var klart. Erik fick skaffa sig något
annat sällskap. Gräsligt tråkigt var det naturligtvis, att resa just
nu, när vårsäsongen i huvudstaden stod i sitt högsta flor och baler och
teatrar bytte av med middagar och supéer. Erik var också i strålande
humör. Han hade just tagit licentiaten och fått plats som underläkare på
Serafimerlasarettet. Han hade nödvändigt velat, att de skulle förlova sig
i dagarna, men Sigrid hade bett honom vänta tills hon hunnit underrätta
föräldrarna. Och så kom nu detta!
Sigrid skyndade att klä av sig teaterstassen. För alla möjligheter klädde
hon sig i svart klänning. Vad var klockan? Sju, nästan. Då kunde hon
hinna nattåget, om hon raskade på. Bara hon hade pengar. Hon räknade över
kassan och fann, att det räckte. Det var då också märkvärdigt, att pappa
icke skickat pengar i tid som vanligt.
Fy! sade hon sig. Du är riktigt stygg, som kan tänka på det nu, när han
ligger därborta.
Hon packade i största hast den minsta kappsäcken med det nödvändigaste
samt slängde ned det övriga i stora kofferten. Det hela blev väl en
bortovaro på högst fjorton dagar. Då kunde hon nog vara tillbaka. Lådorna
i byrån var bäst att låsa. Lena var litet klåfingrig av sig.
Alltsammans drog knappt en kvart. Hon var häpen själv över att hunnit med
det på så kort tid. Det bästa var, att hennes ögon hade återfått sitt
normala utseende. Hon hörde icke till dem, som ville låta folk avläsa
känslorna i ansiktet, och fru Söderblom, hur rar hon än var, plägade
alltid ingående besiktiga sina pensionärers utseende, om hon kom åt.
Fru Söderblom hade också svårt att bli klok på fröken Bjurcronas verkliga
sinnesstämning, när denna svartklädd och i hatt och kappa steg in i det
lilla, röda kabinettet, där man efter middagarna alltid samlades till
kaffet. Sigrid meddelade kort och gott, att hon genast måste resa hem,
eftersom hennes far ridit omkull och skadat sig. Hon skulle genast så
fort hon kom hem skicka pengar för månaden och bad fru Söderblom att låta
henne få behålla rummet och låta sakerna stå kvar, tills hon kom tillbaka.
Fru Söderblom hade alltid varit en smula imponerad av sin pensionärs
namn, klänningar och smycken. Ibland hade fru Söderblom visserligen fått
vänta på månadsbetalningen ett par dagar, men kom gjorde den alltid, och
Sigrid Persdotter Bjurcrona prydde onekligen upp pensionatet. Flickan var
kanske en smula för kokett och tyckte om att beundras, men så var det
med alla flickor nu för tiden. Förälskelsen i Erik Lindstål var allmänt
bekant på pensionatet, där Sigrid och han träffat varandra. Det var icke
heller något fel. Det blev snart förlovning glunkades det.
»Vet fru Söderblom, om doktor Lindstål är hemkommen?» frågade Sigrid.
»Vi skulle gått på operan samman i kväll, men ...» Hon avslutade icke
meningen. Det ryckte kring mungiporna på henne. Fru Söderblom märkte, att
flickan bleknade, och klappade henne moderligt på skuldran, något som gav
ett rätt bisarrt intryck, eftersom pensionatsvärdinnan var liten, tjock
och rund och Sigrid Bjurcrona högväxt och slank.
»Jag skall säga till honom, när han kommer», försäkrade fru Söderblom.
»Stackars liten!» utbrast hon. Därmed avsåg hon icke doktorn utan Sigrid.
»Jag skriver så fort jag kommer hem. Hälsa och säg honom det. Kanske Lena
kan få hjälpa mig ned med kappsäcken?»
De letade efter jungfrun. Hon var försvunnen. Fru Söderblom erbjöd sig
själv, men Sigrid tog beslutsamt kappsäcken i hand. Fru Söderblom ville
ringa efter bil.
»Jag tar hissen, så det gör ingenting», förklarade Sigrid. »Det brukar
alltid stå en bil nere i hörnet. Det är icke tio steg.»
Väl i bilen drog Sigrid en suck. Hon såg ännu en gång på klockan och
kände efter i handväskan, om hon tagit portmonnän med sig i brådskan.
Allt hade gått så brådstörtat. Hon undrade själv över att hon icke kände
sig yr. Det var knappt en halvtimme sedan hon fått telegrammet och nu var
hon redan på väg hem.
Bilen körde Sibyllegatan rätt ned. Det gick med rasande fart, ty
Sigrid hade manat chauffören att köra på så att de hunno tåget.
Vid Strandvägshörnet måste de hålla en stund, ty skyddan för
Djurgårdsvagnarna var full med folk, som väntade på spårvagnarna,
och droskraden tog ingen hänsyn till bilens nödrop. Det var massor
av människor i rörelse. Kvällen var ljum och skön. I Nybroviken
speglade sig roslagsskutorna med seglen på tork och de nymålade, vita
skärgårdsbåtarna, som ännu icke börjat sina turer. En herre stormsprang
till Djurgårdsfärjan, som just gav sig ut. När Sigrid böjde sig fram för
att se om han kom med, såg hon hela Strandvägsfasaden lysa i aftonsolens
gyllenljus. Arsenalsgatan verkade mörk och kall som vanligt, men över
Torget låg drömmarnas längtan.
Under alléträden flanerade människorna, och sofforna voro fullsatta.
Hon hörde musiken från Blanchs. Det gick en skakning genom henne. Hon
slöt ögonen. Så satt hon stilla ända till Centralstationen, medan tårarna
sipprade fram.
Hon kom i god tid. Hon var icke glad åt att behöva ta tredje klass men
måste lyda den magra kassans bud. För sex timmars färd spelade det heller
ingen roll. Jag kan ta andra, när jag reser tillbaka, tänkte hon.
Här kom hon att plötsligt erinra sig, att hon icke underrättat dem hemma
på Bjurnäs om när hon skulle komma. Det var också för dumt, att man icke
hade rikstelefon på pensionatet. Bara allmänna. Nu kanske hon fick gå
från stationen ända hem. Jo, det blev trevligt! En mil nästan. Och mitt i
natten, klockan två.
Hon gick beslutsamt bort till tidningskiosken, där hade man rikstelefon.
Hon begärde övergångsstationen till Bjurnäs. Det dröjde en lång stund,
innan hon fick förbindelse. Hon såg oroligt på klockan i vestibulen.
Ännu hade hon tretton minuter på sig. Äntligen svarade Bjurnäs. Det var
trädgårdsmästaren.
Sigrid kom med en ström av frågor. Jo, kapten levde ännu, men det var
mycket dåligt. Det var bäst fröken raskade sig på, om hon skulle få se
kapten i livet för doktorn hade ...
»Jag kommer med nattåget», förklarade Sigrid. »Säg till Magnusson, att
han hämtar.» Så ringde hon av.
Nattåget var glest besatt i tredje klass. Kupéen var god. Sigrid var
riktigt förvånad att finna allt så snyggt. Hon hade gudskelov aldrig
förut behövt resa i tredje. Mamma hade alltid sagt, att där luktade
brännvin och bönder.
I Saltskog kommo tvenne äldre, fina damer på. De hade mycket med väskor,
kuddar och kappsäckar med sig. De slogo sig ned mitt emot Sigrid. Av
deras samtal förstod hon, att de skulle till Italien. De försökte öppna
förbindelse med den vackra, högväxta flickan i svart. Det gick icke. Hon
svarade förstrött och kort på deras frågor. Vad hade hon med främmande
människor att göra? Hon hade sina egna sorger att tänka på, sina egna
bekymmer.
Mest upptogo henne bekymren för Erik. Vad skulle han säga? Vad skulle
han tänka? Han kunde icke gärna bli ond över, att hon rest tvärt. Han
borde förstå, att ens egen far ändå var närmast. Det var också dumt, att
hon icke skrivit några rader till honom själv utan bett fru Söderblom
framföra det. Det var icke sagt, att denna förstod att framställa saken
såsom den i verkligheten förhöll sig.
Jag kunde gärna bett henne lämna fram telegrammet, tänkte Sigrid.
Kanske han rent av inbillar sig, att jag gett mig av från honom. Han är
svartsjuk nog. Vilket förfärligt uppträde hade han icke ställt till,
när hon förklarat, att hon icke ville förlova sig med honom utan att
först inhämta faderns samtycke. Han hade rent av framkastat, att hon var
kär i någon annan. Hur hade han icke nedsatt sig själv för att förklara
anklagelsens sannolikhet. Hon var den vackra och glada fröken Bjurcrona
och han den fule och tväre doktor Lindstål. Hon hade anor och släkt.
Han var anlös, släktlös, oäkta. Hur hade hon inte fått smeka och trösta
honom, lugna och kyssa honom. Det var just kraften, ursprungligheten i
honom hon älskade. Han var någonting, som bröt av från den omgivning hon
var van att röra sig i. Hon kunde ofta stöta sig på hans rättframhet,
hans öppenhjärtlighet. Hon var mer van vid omskrivningar. I hennes
kretsar talte man icke om att någon var oäkta utan att modern eller
fadern var okänd. Stockholmsvistelsen hade visserligen fört henne
in i verkligt fina kretsar, där man ändå svor friskt och talade
söderamerikanska. Erik gjorde ingendera delen. Tvärtom predikade han
alltid om att svordomars användande bevisade brist på ordförråd hos
vederbörande. Vad söderamerikanskan beträffade, var dess användning ett
dumt försök att spela kvick. Det var helt enkelt ett tjuvspråk och borde
endast brukas av slöddret. De bildade borde hålla sig för goda att blanda
sig med packets vanor.
Sigrid hade en gång kallat honom bildningsaristokrat för att reta honom.
Han hade nämligen något rakryggat över sig som kom henne att känna sig
underlägsen. Dessutom visste han mycket mer än hon. Han behärskade
förutom den del av läkarevetenskapen, som han ägnade sig åt, en hel del
sociala spörsmål. I Sigrids värld var han därför en uppenbarelse från
en annan planet. På Bjurnäs och gårdarna omkring talade man lantbruk,
hästavel, påläggning och trädgårdsodling.
Sigrid suckade så pass högt att de gamla damerna sporde, om hon var
dålig. Hon reste sig och gick och satte sig på en annan plats. Hon kände
sig vresig, ovänligt stämd mot allt och alla. Att den där olyckan skulle
hända just nu!
Hon rodnade av skam över sina egna tankar. Men så tröstade hon sig med
Eriks ständiga livsvisdom — man skall alltid vara egoist, ty då är man
sann mot sig själv.
Det var som om de orden skänkte henne ro. Hon började slumra till och
nickade till ro vid vagnens gungande rörelse. Hon vaknade flera gånger på
natten och såg sig omkring men orkade icke tänka mer.
Hon vaknade vid att konduktören rörde vid henne och nämnde
stationsnamnet. Hon for upp, grep sin kappsäck och kom av i sista stund.
Det var en mycket snäll konduktör, som låtit tåget vänta.
Det var hemskt kallt ute. Stjärnorna brunno ännu på den mörkblå himlen.
Utanför stationshuset såg hon Freja framför Katrineholmskärran. Magnusson
tordes tydligen icke lämna henne, där hon trampade och dansade framför
vagnen av oro över det bortrusande tåget.
Stationskarlen, som stinsade och som kände fröken Bjurcrona, hjälpte
henne bort med kappsäcken.
Magnusson skyldrade vördnadsfullt med piskan för henne.
»Hur är det med kapten?» frågade hon och steg upp. Hon var glad åt att
finna, att kusken varit omtänksam nog att ta pälskappan med. Det behövdes
minsann. Hon satte sig vid sidan av honom.
»Är han död?» frågade hon, när Magnusson dröjde med svaret.
»Kapten sov, när jag for, för doktorn kom ned och bad mig köpa något
på apoteket härinne.» Han sisade fart på Freja och fortsatte. »Jag tog
kärran, eftersom jag vet fröken tycker om den. Hon är så lätt.»
»Jaså, Freja tog inte värre skada?» sade Sigrid.
»Nej, hon är hård, hon.» Han lät piskan varligt snudda vid henne. Det
bar i väg som en pil med den höghjuliga kärran.
»Såja, såja!» lugnade kusken.
»Varför tog inte Magnusson Stella?»
Kusken tittade till på henne. Det var för mörkt att hon kunde se
uttrycket i hans ansikte.
»Stella? Nej, henne sålde kapten i förra veckan till Boströms på Alby.
Och hennes nåds hästar också.»
Det var icke utan att det låg en ton av ogillande i rösten. Gamla
Magnusson tyckte aldrig om, att man minskade stallbesättningen. »Kör jag
för fort?» frågade han, när fröken icke sade något.
»Nej, nej ...»
Sigrid var full med gråt. Allt var så rysligt. Olyckan, skilsmässan
från Erik, slut på sånglektionerna — tänk, det hade hon glömt säga
återbud om — och så nu hästarna. Och mammas också. Det blir visst fler
olyckor, viskade det ur natten. Hon stirrade upp mot stjärnorna. De lyste
fryskalla, hårda. Det var något obarmhärtigt i deras sätt att lysa.
Aldrig hade hon sett stjärnorna se ut på det viset. Hon skakade till.
»Fryser fröken?» frågade Magnusson och makade pälsen bättre omkring henne
med ena handen. Vid denna välmenta men oförsiktiga rörelse snuddade
pisksnärten åter vid Freja. Hon försökte slå upp med bakdelen och tog
till galopp.
»Såja, flickan! Såja!» tröstade kusken och fick henne att återta det
snabba travandet.
»Hon är lite’ sprallig av sig, i synnerhet, när det är mörkt», sade
Magnusson.
Sigrid svarade icke. Hon var på det hela taget likgiltig för allting.
För henne kunde det gärna gå omkull i diket. Vad gjorde det, om hon bröt
halsen av sig? Hela hennes värld hade ramlat som ett korthus. I kväll
hade de middag hos direktör Axelssons. Där skulle hon träffat Erik. Och
i övermorgon skulle de gått på Teaterförbundets stora maskerad. Och på
lördagen skulle ...
»Kanske jag skall tända vagnslyktorna?» frågade kusken. »Det blir mörkt
genom skogen.»
»Inte för min del», svarade Sigrid. Det var riktigt bra, att de kommo in
i något ännu mörkare, så slapp hon skämmas över att hon satt och grät
stilla.
När de nådde skogen, saktade Freja farten av sig själv. Hon frustade
och förlängde tyglarna med ideliga halssträckningar. I backen gick det
i skritt genom det allra svartaste. Då började Magnusson berätta om hur
olyckan gått till. Kanske han tyckte själv, att mörkret blev plågsamt.
Det blev en lång och utförlig redogörelse om hur kapten hade ridit ut
strax efter middagen för att bevista kommunalstämman. Se, det hade varit
tal om att man tänkte bygga ett nytt skolhus, och det hade kapten givit
sig både den och den på att det icke skulle bli något av. Skatterna
voro tillräckligt höga förut, och statar- och torparungarna blevo bara
högfärdstokiga av att sitta och läsa biblisk historia i slottsrum. Kapten
hade talat vitt och brett på stämman för det hade Jönsson i Vargtorp sagt
för han hade varit där också. Se, Jönsson hade elva ungar, han, och hade
inget emot att hans ungar läste biblisk historia i slottsrum, så det hade
visst varit litet hett emellan dem på mötet. Efteråt hade kapten bjudit
kyrkoherden, som var ordförande på mötet, på supé på Stadshotellet,
och där hade man visst varit grundlig, för när Karlsson for in med
mjölkskjutsen på morgonen hade han mött kapten och patron Boström ridande
i kapp som galningar. Längre fram på dagen hade Karlsson kommit hem med
kapten på mjölkskjutsen och Freja bunden efter. Kapten hade legat på
landsvägen blodig och sanslös, och Freja stod och betade ute på ängen.
Det hade icke varit mer än några hundra meter från smedjan, som fröken
visste, och icke mer än några steg från grinden till trädgården, så
doktorn hade sagt, att kapten troligen försökt ta grinden men att Freja
slagit i och hela ekipaget gått över. Patron på Alby visste ingenting.
De hade ridit hårt men skilts vid Albyvägen, hade han sagt. Doktorn hade
sagt, att det var hjärnskakning det mesta och ruskat på sitt stora,
vithåriga huvud mycket, mycket betänksamt för det hade Eva sagt, som
hjälpte till.
»Ja, och nu ligger kapten där orörlig för första gången i sitt liv», slöt
Magnusson sin långa berättelse.
Sigrid hade kommit från sina egna tankar. Men hon hade icke lust att
fråga vidare. Magnusson, som troligen fann henne otacksam att berätta
något för, fann sig icke föranlåten att vidare behandla ämnet eller ta
upp något nytt. Dessutom började Freja sätta bättre fart av sig själv. De
hade också lämnat skogen med Albys gamla gård just i brynet. De togo av
vägen till Bjurnäs, och nu led det gott undan.
Himlen hade fått en gröngul skiftning mot väster. Bjurnäs började redan
avteckna sig i en svag kontur. Stjärnorna miste sitt kalla, bistra sken
och liksom löstes upp för gryningsljuset, flöto ut och blevo borta.
Endast över Bjurnäs höll sig länge en stilla, stor stjärna. Så slocknade
den också. Den nya dagen höll sitt inträde.
Kärran rullade förbi sovande torp, små speglande sjöar med ekor vid
stranden. En och annan tupp gol. I björkarnas späda, hängande grönska
började morgonvinden viska. Sigrid frös i sitt hjärta. Hemskt var det att
fara mot döden, när dagen gick in på nytt. Men så låg det också frost på
gärdena.
Vid grinden bortom smedjan måste Magnusson av och leda hästen igenom. Han
visade på platsen, där olyckan sades ha hänt. Där syntes inga spår.
De körde längs trädgårdens skyddande, stora granhäck. Ett och annat
fruktträd hade redan slagit ut och räckte upp att visa sin skära eller
vita blom. När de svängde av in i den gamla alléen med sina hundraåriga
lindar, vars lövverk redan bildade ett grönt valv, skimrade Bjurnäs
huvudbyggnad i fonden med stora trappan. Sanden knistrade, när de körde
fram.
Ingen människa syntes till på gården, men ett ansikte tittade fram bakom
geranierna inne i flygeln hos inspektorens, och uppe i faderns rum brann
ljus, det syntes tydligt i gardinspringan. Sigrid gick uppför trappan.
Hon var stel och frusen. Porten var lyckligtvis öppen. I vestibulen
luktade det kyla, mögel, död, och nischerna med de båda rostiga
riddarerustningarna hade aldrig synts henne så mörka och hemska.
Medan Sigrid undrade, om hon först skulle väcka någon av jungfrurna
nere eller genast gå upp till fadern, kom Eva ned för trappan från övre
våningen. Hon var rödögd och förgråten, och hennes gråa hårtestar hängde
i oreda kring det skrynkliga men goda, gamla ansiktet. Sigrid tog henne i
famn och kysste henne utan ett ord.
Det dröjde en god stund, innan hon fick fram en viskning om hur det stod
till med kapten.
»Kapten har slumrat till ett slag», viskade den gamla trotjänarinnan
tillbaka. »Han har frågat flera gånger efter fröken», tillade hon och
torkade ögonen med förklädsnibben. »Doktorn har vakat hela natten hos
honom, men hennes nåd har gått och lagt sig. Hon var så förstörd. Det
är bäst fröken får något varmt i sig. Hon fryser ju, stackarn, så hon
skakar.»
Eva klappade henne på kinden och förde henne med sig in i sitt rum samt
drog upp gardinen.
»Här är varmt och gott åtminstone. Uppe hos fröken har det icke hunnit
bli ljumt ännu, fast vi eldat flera brasor redan. Iskylan sedan vintern
sitter ännu i stenväggarna. Sätt sig nu, kära fröken, här i soffan så
skall jag få upp Ida så hon kan koka kaffe åtminstone. Jag sade till
henne att hålla det varmt tills fröken kom, men naturligtvis har hon
somnat från alltihop. De unga har ingen ansvarskänsla numer.»
Med dessa ord gick hon. Det var ingen udd till Sigrid i den sista
meningen, det förstod hon, men ändå gjorde den ont. Det var endast riktat
mot pigan, som somnat.
De unga har ingen ansvarskänsla numer, upprepade Sigrid tyst för sig
själv. Hade hon icke ansvarskänsla? Hon, som genast reste hem från Erik
och allt? Icke ett ögonblick hade hon tvekat, det visste hon med sig
själv. Men var det ansvarskänslan, som gjorde det? Var det icke snarare
en naturlig reflexhandling inför telegrammets maning? Ansvarskänsla? Vad
skulle hon ha för ansvarskänsla? Både far och mor hade velat, att hon
skulle resa till huvudstaden för att utbilda rösten hos Bratt, som hade
ett stort namn. Det var väl ansvarskänsla att lyda sina föräldrars öppet
uttalade önskningar. Och ändå ...
Sigrid satt fortfarande med pälskappan på sig. Hon stirrade på den
utbrunna brasans mäktiga glödhög. Det var som ett miniatyrslott i
aftonsol. Det brann och flammade i böljande, röda vågor på murarna. Där
voro fönstren, som lyste eld, och där uppe stodo tinnarna och tornen med
gråa skuggor mellan sig. Det var natten, som kröp fram mellan taktegeln.
Och vallgraven därnere var redan svart med en och annan röd reflex. Där
låg vindbryggan nere. Det lyste blod på dess ena kant. Där tittade ett
ansikte med kroknäsa och knävelborrar fram i vaktrummet på sidan, och där
stucko ett par slungor fram sina mörka gap. Varför var vindbryggan öppen?
Vem väntade man på?
Slottet blev gråare, mörkare. Murarnas aftonglans slocknade. Det var
mycket tyst och stilla. Tinnarna fingo spökaktigt grått över sig. Ett
torn vacklade och störtade in. Murarna sprucko, och med ett hastigt
uppflammande låg drömslottet i spillror.
Sigrid reste sig och gick fram till fönstret. Ute rullade dimmorna över
fälten. Kunde det verkligen vara frosten, som ännu låg kvar därute långt
borta på andra sidan sjön? Sigrid ryste och svepte kappan fastare om sig.
Hon kunde icke låta bli att se på fönsterpostens djup. Det var minst en
meter. Åh, dessa murar, dessa murar!
Lyckligtvis kom Eva med kaffet rykande varmt.
»Jag gjorde iordning det själv», förklarade hon. »Ida var naturligtvis
ute. Gud vet var människan håller hus om nätterna!»
Denna något bittra reflexion följdes av ett visst råd: »Drick nu medan det
är riktigt varmt, kära fröken. Det skall göra gott. Vi skall lägga på mer
ved också.»
Sedan hon slagit i Sigrids kopp, kastade hon in några björkkubbar i
kakelugnen. Nu var drömslottet hopplöst förstört.
»Det tar sig snart», tröstade Eva.
Hon ställde sig att med ett verkligt lyckligt uttryck i ansiktet åse hur
Sigrid drack sitt kaffe.
»Doppa också, kära fröken», rådde hon. »Jaså, där ha vi människan»,
utropade hon, när dörren öppnades och husan trädde in med en gräddsnäcka
i hand.
Människan var stor och stark, medelålders och med lingult hår, som låg
hopsurrat i nacken. Vacker var hon icke att skåda men såg godmodig ut.
Hon neg för fröken.
»Jag begriper inte», sade hon, »vad Eva skulle lägga sig i mitt kaffe
för. Jag hade gjort eld för länge sedan, det såg hon väl, och skulle bara
ned efter tjocka grädden i källaren.»
»Jag har inte lagt mig i hennes kaffe», förklarade Eva mycket logiskt.
»Det var en faslig tid att gå efter grädden! Jag tyckte det var mycket
bättre, att fröken fick kaffet med detsamma även om hon fick hålla
tillgodo med den tunna grädden.»
Människan svarade ingenting härpå. Hon satte bara gräddsnäckan på bordet
och gick sin väg utan ett ord.
»Jag vet nog var hon var», sade Eva menande. Ett leende kröp fram i
munvinklarna, men hon fick icke tid att utbreda sig vidare över ämnet,
ty Sigrid tömde hastigt kaffekoppen och frågade, om Eva trodde, att man
kunde gå upp till kapten nu. Hon avskydde paniskt allt skvaller, mest
pigskvaller även om det kom från den gamla, hederliga, goda Evas mun. Hon
hade icke förgäves tillbragt vintern i ett Stockholmspensionat.
Eva skulle höra efter. Hon kom strax ned med besked. Kapten sov ännu, och
doktorn hade också somnat i stolen bredvid sängen. Det var bäst att låta
dem vara. Men hennes nåd var vaken och hade hört skjutsen komma samt bad,
att fröken genast skulle komma upp.
Sigrid dröjde icke att lyda. Hur litet hon och modern än hade gemensamt
med varandra, smälte alla små gångna ojämnheter bort inför sorgen, som
drabbat dem båda.
Eva och hon tassade tysta uppför trappan. Dörren till kaptens rum stod
en smula på glänt. De lyssnade båda vid den men hörde icke annat än de
sovandes andedrag. Eva vinkade avböjande till Sigrid och gick in till
kaptenen.
Moderns dörr stod också på glänt. Det var som om alla, som sovo, väntade
en objuden gäst, för vilken inga lås och vreden höllo.
Hennes nåd hade båda ljusen tända på nattduksbordet. Hennes oformligt
stora kropp avtecknade sig under täcket. Ansiktet, som trots sin
förgråtna prägel dock hade ett visst mått av höghet, som alltid skrämt
Sigrid, lyste upp av glädje, och hon sträckte båda armarna mot dottern,
som snyftande kastade sig i dem.
Sedan de gråtit slut, kom ungefär samma förklaring över olyckan, som
kusken avgivit, ehuru tillsatt med bittra klagomål över Pers vildhet.
Aldrig kunde han hålla måtta. Aldrig kunde han rida som en annan
människa. Nu var allt slut, allt, det visste hon. Det kunde hon se på
doktorn. Man behövde icke ta miste på hans ansiktsuttryck, när han fick
se Per ligga där i sängen. Det hela var bara en fråga om timmar. Vad
skulle det nu bli av dem båda?
De vaggade varandra i armarna, där modern satt upprätt i sängen med
dottern i famn. Genom all sorgen urskilde dock Sigrid tydligt en smärtsam
förnimmelse av att moderns klagan icke så mycket rörde fadern som icke
mer dem båda och framför allt henne själv. »Ock jag, som så ofta bett
Per att vara försiktig, att fara fram varligt. Han är icke längre en ung
löjtnant, som kan leva tokig, utan en gammal man, som har förpliktelser
mot sig och de sina. Men så var det alltid, alltid! Inga hänsyn vare sig
hit eller dit. Bara storma på. Och jämt och samt skulle han ta Freja,
fast han visste hur galen hon var. I stället för att behålla Stella, som
var from och sedig, sålde han henne. Och inte bara henne utan tänk också
båda mina vackra vagnshästar. Jag förstår honom inte, har aldrig förstått
honom, lika litet, som han förstått mig.»
Sigrid drog sig tillbaka mitt ur omfamningen. Anklagelsen mot fadern var
henne för stark i detta ögonblick, när han låg därinne i sitt rum och
hans liv kunde räknas i några få timmar. Modern sjönk utmattad ned på
kuddarna och drog upp täcket.
»Kära barn, varför stänger du inte dörren efter dig! Du släpper in en
kyla från salongen, som isar ända in i märg och ben.»
Sigrid gick bort och stängde dörren. Hon ville ha sagt något om, att
hon trodde, att modern ville ha dörren öppen, men tyckte, att det icke
tjänade någonting till att svara. Hon kände moderns hysteriska sätt att
ta saker och ting.
»Jag tror ni vill ta döden på mig också», mumlade hennes nåd. »Vilken
natt! Vilken natt! Jag har inte fått en blund i mina ögon.»
Hon slöt ögonen trött. Sigrid gick fram till sängen igen och satte sig
på stolen bredvid. De båda ljuslågorna fläktade för luftdraget. Mellan
de tunga silverstakarna stod en parfymflaska och en puderask i emalj med
Bjurcronas vapen.
Sigrid satt och såg på modern. Den gamla känslan av att aldrig veta, om
modern spelade teater eller gav verklighet, smög sig på henne. Modern
var påfallande vacker ehuru dragen något försvunno i fetma. Näsan var
fint böjd, pannan klar och hög, och ögonlocken voro stora och kupiga, där
de lågo slutna. Ögonfransarna voro långa och svarta, och håret, som hon
icke löst upp för natten utan ännu bibehöll i mörkbruna vågor, bildade en
verkligt vacker ram kring ansiktet. De få silverstråna här och var klädde
bara. Hon kunde gott likna en sovande drottning. Det enda, som störde,
var munnen. Den var bred, och läpparna voro tjocka och röda.
Modern öppnade långsamt ögonlocken. En stund sågo de på varandra.
»Du tycker visst jag ser förfärlig ut», sade modern till sist. Hon strök
tillbaka en hårlock vid örat. »Jag var så trött, kära barn, att jag gick
i säng utan att reda håret.»
När Sigrid icke svarade något, vaknade moderskänslan.
»Du är trött själv kan jag se. Jag vet inte, om de gjort i ordning ditt
rum. Jag sade till, att de skulle elda hos dig, men alla människor
tappade huvudet, när de kom hem med Per. Och jag orkade verkligen icke
tänka på allting. Du förlåter mig?»
Hon sträckte handen fram mot Sigrid, som böjde sig ned och kysste den. I
all sorgen fanns det dock en, som var olyckligare än hon själv. Det var
hennes egen mor, som ännu icke — ännu icke ...
»Du kan också lägga dig på schäslongen därborta. Be Eva, att hon skaffar
dig några täcken så länge. En sådan vår vi har! En sådan vår! Frosten
ligger kvar långt fram på morgnarna, sade Per i går. Han var ute och
satte ryssjor tidigt på morgonen. Han kunde naturligtvis inte låta
Fiskar-Anders sköta om det. Men så är det alltid!»
»Han tyckte kanske det var roligt», försökte Sigrid.
»Roligt? Jag vet inte jag brukar få ha roligt.»
»Ja, men mamma, nu är du verkligen ...»
»Förlåt, barn lilla! Jag är så förstörd. Gå och säg till Eva nu, så tar
hon in täcken åt dig. Man ligger inte alls dåligt på den där schäslongen.»
»Jag tror hellre jag går upp på mitt rum», sade Sigrid. »Solen skall väl
snart vara uppe.»
»Solen! Inte finns det någon sol i det här landet. Kom och kyss mig
först, innan du går, Sigrid. Jag har sannerligen om någon behov av ömhet
i denna stund.»
Sigrid fullgjorde plikten och sade godnatt.
»Du kan gärna släcka, innan du går, så kanske jag kan få blunda till en
stund», sade modern.
»Blir det något, får ni väcka mig. Godnatt, barn!» tillade hon, vände med
en suck sin tunga kropp på sidan och drog täcket över örat.
Sigrid släckte ljusen, trevade sig bort till dörren och gick ut
och stängde den stilla. Hon fortsatte genom salongen, där de
gamla familjeporträtten sågo dystrare ut än vanligt i den gråa
morgonbelysningen, samt passerade genom den stora matsalen med de tunga
ekmöblerna och smög sig på tå in i biblioteket, där papperen flöto på
skrivbordet i oordning. Hon lyssnade vid dörren till faderns sängkammare
bredvid. Samma ljud som förut. Tunga djupa andedrag. Då och då ett
gurglande som om luften tröt. Det var säkert fadern själv.
Sigrid undrade, om hon skulle säga till Eva, att hon gick upp till sig
själv och lade sig. Vid närmare eftertanke fann hon det onödigt. Det
kunde Eva förstå ändå.
Sigrid smög sig ut i hallen och uppför trappan till översta våningen. Hon
kände sig själv som ett spöke, en anmoder från gamla dagar, som vankade
omkring i slottet i oro över att någon i släkten skulle gå bort. Hon var
riktigt kuslig till mods, när hon skulle passera vinden med de stora,
mäktiga bjälkarna, som buro taket, och det gamla urverket till klockan,
som alltid såg så fantastiskt ut och minde henne ständigt om något slags
tortyrredskap med linor, hjul och lod. Där var också så pass mörkt att
hon måste treva sig fram. Hon väntade, att när som helst känna något
kallt och fuktigt möta. Urverket tickade tungt, ansträngt och hårt som om
kraften höll på att tryta, och golvtiljorna knarrade till då och då hur
försiktigt hon än smög sig fram. Allt gav intryck av att något höll på
att brista, gå i sär.
Sigrid blev alldeles vettskrämd, när hon hörde någon röra sig inne i
hennes rum, vars dörr hon just nått. Det var alldeles tydligt, att någon
fanns därinne. Det hasade och knastrade. Ett metalliskt ljud hördes, och
så kom det försiktiga fotsteg mot dörren. Sigrid var för rädd att skrika.
I samma ögonblick öppnades dörren, och husan visade sig. Hon blev lika
rädd hon. Sedan förklarade hon, att hon gått upp för att lägga in mera
ved i kakelugnen. Då förstod Sigrid de mystiska ljuden och tackade.
När Sigrid blev ensam, gick hon bort och kände på kakelugnen. Det skönt
blåmönstrade, gamla Mariebergskaklet var glödhett, men luften inne i
det stora, runda tornrummet var ändock knappt ljum. Sigrids andedräkt
syntes, när hon riktigt pustade ut. De båda djupa fönsternischerna voro
icke heller vidare täta på sidorna om fönsterramarna. Där gapade långa
sprickor längs efter, och luften stod in frisk och sval.
Ändå kom det en skön hemkänsla över Sigrid. Allt var orört, precis som
när hon lämnade det för länge sedan. De skära kretonggardinerna, den
gamla eksängen med rosafärgade sidenomhängen, fästade samman i en pösig
rosett mitt över, spegeln med sin facetterade glasram, Hauptska inlagda
byrån med rokokoklockan ovanpå, de gamla kopparsticken på väggen i sina
svarta, blanka ramar — allt fanns kvar. Och golvet var ännu täckt med den
tjocka Brüsselmattan, hur nött den än var. Där hade nog gamla Eva lagt
tidningspapper under för att hålla golvkylan ute.
Sigrid gick fram till sängen och drog bort det tjocka, röda sidentäcket
för att den lilla värme, som fanns, skulle kunna krypa ned i
sängkläderna. Hon lade handen på lakanet. Det var bra kallt, men hon
kände tydligt, att man lagt en filt under lakanet. Den snälla, rara,
omtänksamma Eva! Det var annat det än i pensionatet.
Sigrid kände sig riktigt varm. Hon tog pälskappan av sig. Den kunde
hon åtminstone undvara. Så kom hon att tänka på sin kappsäck. Den hade
hon glömt nere i hallen. Så tråkigt! Nu skulle hon behöva springa ned
efter den. Hon kunde icke gärna gå i säng utan att borsta tänderna. Och
nattlinne sedan!
Hon oroade sig i onödan. Någon hade tagit upp hennes kappsäck. Den stod
på sidan om byrån. Det var därför hon inte sett den.
Hon skyndade att göra sig i ordning för natten. Hon blev på en gång
så trött. Men innan hon gick till sängs, tog hon ändå en blick genom
fönstren över nejden. Hon såg ängar och gärden, där dimmorna ännu rullade
fram, men hon kunde också se vädertuppen borta på Bjurnäs kyrka. Den
började redan lysa. Solen höll visst på att gå upp. Nere vid stallet var
Magnusson i farten, och ur statarebyggnadens skorsten stod röken upp.
Hönsen hade redan hunnit ut på backen vid ladugårdslängan och Felix, den
stora prakttuppen, stod som vanligt högst upp och gol. Allt började en ny
dag. Det var bara han därnere inunder, som aldrig mer skulle stiga upp.
»Stackars lilla pappa», mumlade Sigrid och skyndade sig i säng. Hon frös
så att hon skakade.
Vad skulle det bli av dem?