Jannes Maris pojkar, som voro vildsinta och därtill besuttna, i det de
tillsammans ägde jakten _Halbrektina av Arön_, fattade ett sådant hat
till vederbörande, att de beslöto att hämnas. Från Östhammar skaffade de
sig en ankare starkt och i sällskap med de andra förbigångna smidde de
ränker i Halbrektinas kajuta under förtärande av kaffekaskar och öl.
Då brudparet kommit hem från kyrkan och festen skulle börja — det var en
vårdag och isen hade nyss brutit upp och det artade sig till eftermiddag
och skymning — hade Halbrektinas redare i sällskap med sina likasinnade
druckit mod och hälsa ur ankaren till den grad, att de fattat posto vid
Johannas grind och kommit överens om att ingen av bröllopsgästerna skulle
få beträda gården utan att bli omkullslagen.
Alltså ställde de sig i grindhålet och började. Nu äro rospiggar ett
släkte, som tåla mycket innan ilskan rinner till. Det hela uppfattades
som ett lyckat skämt och gamla och unga, flickor och gummor, läto slå sig
i mark, särskilt som det skedde under till det yttre vänliga åthävor. Men
så kom skeppar Sjögren, liten och fyrkantig och stark — och när Jannes
Maris Henning skulle lägga honom, så sa han: — Va i helskote tar du dej
te, gösse? och så fick han tag i maten på Henning och lyfte honom och
lade honom i så han sprattlade som en abborre kort innan han dör. Och så
var den ur leken. Och bror hans, Emil, rusade på Sjögren och fick sig en
torvel så han såg en hel regnbåge för ögonen — och så slutade skojet med
kullslagningen.
Men pojkarna gav sig inte ändå. De togo sig slurkar ur de medhavda
flaskorna och drucko mod och kraft och började göra kalvhopp och slogo
ihop händerna och klackarna och gjorde värmlandskast och valsade ibland
krusbärsbuskarna och tjoade så det gav eko mot Örberget — och spunno nya
ränker.
Det mörknade efter hand. Nu åto de där inne och drucko brännvin och öl
och lantvin och ingen tänker på oss längre. — När de börja bli söpna, så
går vi in som om ingenting hade hänt!
Mitt emot förstun låg sängkammaren, brudgemaket. Jannes Maris Henning, yr
än efter ombordläggningen, smyger sig in i förstun, öppnar brudgemakets
dörr, går in, stänger, klär av sig och lägger sig i brudsängen.
Och de andra pojkarna, klokt beräknande, att brudparets gästfrihet så
småningom skulle förkovras, gå in i stugan. Där var allt liv och leverne.
Vesterberg tog snedsteg och persvaderade gästerna med en liter konjak
i ena och en liter lantvin i andra näven och Johanna gick med magen i
vädret och serverade fruntimren.
— Välkomna, pojkar! Stig in och ta för er! Skulle bjudit er, förstås,
men när I har vett att komma själva så! — Inge ont i det, här ä liv å
här ä lejan, här ä tjofaderillan, här ä tjofaderallan, sjung med flickor
och pojkar och käringar och gubbar:
Här ä liv och här ä lejan,
här ä tjofaderillan,
här ä tjofaderallan!
— — men var ä Johanna?
— Hon ä där inne i brudkammarn mä Henning, sade Sörgårds-Kalle lömskt.
— Va — fa — Henning! Nej, nu so go and —!!
Vesterberg såg ut som ett stearinljus i ansiktet.
Han rusar till brudgemakets dörr, söker öppna den, men den är stängd.
— _Johanna!!!_
— Jädrars — å herre jösses — nä nu, nä nu sir ja rött, nu sir ja
mörkrött å blod å tarmar — —
Och han höjer sin konjaksliter och slungar den mot dörrspegeln med all
den rospiggska kraft han är mäktig. Den krossas, blir skärvor och den
dyrbara drycken stänker över alla pojkarna i förstun. I fickorna har
han två liter för att kunna sköta serveringen förstklassigt. Och i
detsamma får han idén att gå ut efter en yxa för att komma in till de
brottsliga och hämnas. Men just som han skall försvinna ut i mörkret,
ser han Johanna komma in i salen från köket med kaffekokarn i högsta
hugg. Huvudyr sätter han ifrån sig båda litrarna utanför gemakets dörr,
störtar emot bruden, snavar över tröskeln och ramlar på ryggen av en av
de bänkade gummorna.
Sörgårds-Kalle knackar förstulet på brudgemaksdörren och viskar. — Saken
ä klar! Henning öppnar. Kalle griper litrarna, de båda stänga om sig.
Kalle klär av sig och de gå till sängs med var sin liter bredvid sig. De
dricka långa klunkar och akta icke på bultningar.
Nu ligger Jannes Maris Henning och Sörgårds-Kalle i brudsängen. De klunka
och sjunga och snörvla och snarka. Natten har gripit dem. De sova. Kalle
har sin ena leriga stövel kvar på sig och byxorna hänga ned på golvet. En
stövel med sinka och lera och allt på det vita, nytvättade brudlakanet.
Vesterberg och Johanna ha uppfattat skandalen i hela dess vidd. Man kan
inte köra ut gästerna, man måste hålla god min. Och när gubbarna frampå
nattkröken på lantligt maner börja insinuera att det är tid för de
nygifta att dra sig tillbaka — gummorna fnittra, pojkarna gapskratta
— så säger Vesterberg, att d’ä inte bråttom. Han har varit och petat på
dörrlåset — men jädrar, damn it, det här ska de ha igen!
Där inne sova Jannes Maris Henning och Sörgårds-Kalle kappsäckars lugna
sömn — medan Vesterberg går omkring och bjuder gästerna på nubben och
Johanna med magen i vädret och leverfläckar på de väderbitna kinderna
serverar tretåren med lantvin till. Natten lider och så småningom blir
skandalen bekant. Nöjda och glada tåga gästerna från gården. Varför
skulle hon ta den token Vesterberg? Dummer! Tokig! En sån där matros, som
inte har nåt å komma mä! Hon kunde väl ha varit ogift och hållit sig till
halta Lundin. —
Vesterberg och Johanna fick lägga sig i köket. Vesterberg ville slå in
dörrspegeln till kammarn, men Johanna var klok och tänkte på ekonomien.
De drogo ut den gamla fållbänken vid spismuren och slocknade, ty
Vesterberg hade fått nog. Hans bröllopsdag hade tilländalupit. Någon
egentlig förlust var det ju inte, ty det jungfruliga hos Johanna var
ju ett minne, ett minne blott, som uppväckte stridiga känslor hos
Vesterberg. But go on — it plays no part!
Dagen därpå, då Johanna försiktigt gick upp i sin understubb för att
kika in genom fönstret till de båda brottslingarna, var detta öppnat och
sängen var tom. Vesterberg hade nämligen stängt förstudörren för att se
hjärteblogen på pojkarna. Men han var för trött.
Detta var historien om Johannas och Vesterbergs giftermål. Nu kommer
historien om Vesterbergs död, stackarn.
Han var ju sjöman, hade seglat på djupvatten och hade blivit litet trött.
Jag såg hans händer. De voro som bark och det dröjde länge innan han fick
fason på dem. Och så söp han ju. Men han knogade också mellan suparna och
han var hygglig, ty han klådde egentligen aldrig Johanna. Det förstås —
ibland, då hon blev för jäklig, gav han henne en känga, men nästa dag var
han ute och tog upp ryssjorna med henne. En karl behöver liksom litet
frihet, litet ledighet ibland. Han tog sig den förstås, och då gick han
ner på bryggan och fröjdade med pojkarna. Det var hans rättighet.
Men nu skall jag berätta, hur Vesterberg dog. Det var just strax efter
sen hans unge blev född. De hade alltså varit gifta bara tre månader.
Vesterberg knogade med vårbruket och tog sig en geting ibland, men det
var hans rättighet, och så kom ungen en dag. Gud vad han var kär i ungen!
Han satt och jollrade vid vaggan och sjöng engelska visor och blåste på
kam, och ungen var lik honom, så det var inge fel på det hållet, det sa
han själv. Men så kom den där förbannade åltysken. Det var för resten
den här _Trine_ från Rostock, och han hade smugglat akvavit med sig och
alla som köpte ål skulle ha sig en kask och Vesterberg var naturligtvis
med och sålde ål och drack kask. Säg mig nu för par exempel, varför inte
svenskarna själva kan göra ett bolag och köpa upp ål. Men tyskarna är
fulla i fan, de har som en bank ombord, fiskarna bara gå ombord med sin
ål och får betalt och får kask. Det där talte jag med Vesterberg om, men
han var kosmopolit och sa, att han hellre säljer till tysken, för av
någon svensk får han inte kask. Rospiggar ta hellre lite mindre pengar,
bara de få kask.
Så var det en dag, en lördag, och Vesterberg hade sålt ål till tysken
och fått några kaskar. Och så hade sjömanstagen farit i honom. Han ville
ha mer kask och så ville han klä av sig och dyka ner i sumpen, där det
fanns ett par tusen kilo ål. Kaptenen, han hette Löpsche för resten, blev
förbannad och ville ha honom i land, men Vesterberg ville inte. Då tog de
och slog en ända under armarna på honom och firade ner honom i båten och
satte honom i land, tyskarna förstås! Men han hade fått sjömanstagen i
sig, och när han väl var kommen i land och båten hade rott tillbaka, så
skrek han att han ville ha mer kask, och rätt som det var, vräkte han sig
i sjön och började simma ut till tysken. Men med ett så sjönk han. Dom ut
med en båt och fick upp honom och han låg som en flundra och var blå i
ansiktet. Då kom Ville Janson, full och galen som han alltid var och sa,
att det enda som hjälpte var att gnida fotsulorna på honom. Och han rev
av stövlarna och gned och gned. Och det kom vatten ur honom — för många
riksdaler — och de slogo honom i ryggen och vände upp och ner på honom
och drog ut tungan, men det hjälpte inte. Och så kom Sörgårds-Kalle med
en flakvagn och la Vesterberg på den. Han var också full och han tittade
och sa att det är bäst att köra hem liket till Johanna, och så fick de
opp liket och Kalle satte sig tvärs över Vesterberg på hanses mage och
smackade och så bar det i väg. När han kom hem till Johanna blev det ju
tjut och lipande — men då sa jag som sanningen var:
— Du kunde väl ha nöjt dej mä Lundin, så halt han var! Där sir du själv
nu! Ta en sån där vettvilling! Va förstog han sej på fiske å på skogen å
åkern? Där har du för du bar dej dumt åt! Å dä va väl rätt sagt — när
en har fiskbragder å skog å åker. Ja, si fruntimmer! Si fruntimmer! Nu
sitter ho där mä en sån där liten snorgärs te pojke, å innan han kan ta
hand om gårn, hinner ho, Johanna, å komma i körgårn två gånger om! Ä dä
likt, dä? Toka där!
Det är gamle gubben Sjöberg som uttrycker sig och inte jag, fastän det
tycks så.
Detta är historien om Johannas korta äktenskap med Vesterberg. Det var
nog så händelserikt. Johanna sålde gården och flyttade till Gräsö med
pojken. Nu har hon väl lekt värsta rommen av sig, för nu är hon femti år
— men si fruntimmer, si, di slutar aldrig — till och med när di får
vara kära gratis — dä kan fruntimmer vara, men en karl, han ä som han
ä, han blir likasom fången i fruntimmernas garn, å han får fortsätta å
fortsätta, ända tills han dör.
Kvinnans rösträtt.
Jag har hittills inte yttrat mig om rösträttskvinnornas kongress i
Stockholm. På goda grunder. Därför att jag vet att kaffe är stimulerande
— bland grönländare, som fara i kajak, har det åstadkommit den s. k.
kaffesvindeln — och kvinnor äro icke tillräkneliga efter några koppar
kaffe. Det finns ju andra tillfällen då kvinnor äro otillräkneliga —
själva kalla de tillståndet opasslighet. Sånt ha vi karlar inte ont av.
När en riksdagsman är opasslig beror det på en utskottsmiddag — en med
ansjovis och pilsner och genever tämligen lätt reparerad åkomma, och när
jag själv är opasslig, beror det på ett för forcerat arbete för höjandet
av vår kultur.
Jag skulle inte ha vidrört denna ömtåliga fråga, om jag inte fått reda
på att mrs Catt hade minst tre klänningar, som endast kunde knäppas
i ryggen. De yngre suffragetterna hade flera. Mrs Shaw, prästinnan,
var till det yttre enkelt ekiperad. Men ni skulle ha sett det andra.
Valenciennes — söta ni! Jag säger inte mer. — Jag tänkte i min
oskuld, att ett mänskligt species, som icke kan ta på sig sin klänning
själv, borde inte vara värd rösträtt, men nu är jag av motsatt åsikt.
Det raffinemang de presterat är mer än tillräckligt för att komma oss
stackars karlar att medgiva allt. Ni får rösträtt.
Men en kraft har ni glömt att ta med i räkningen, och det är _kärleken_.
När en kvinna med en viss kultur — honni soit qui mal y pense — börjar
märka att hennes segrar på erotikens område få allt längre mellanrum,
blir hon politica och glömmer att hennes grova artilleri — charmen,
ungdomen, det omedelbara, genom vilket hon kunde ha vunnit slaktningar,
redan är borta, försvunnet. Hon verkar som en feminin don Quixote med
väderkvarnar som fiender — det är vi, hennes vänner och gamla beundrare.
Det är hennes förgrämdhet, hennes nederlag, som kommer henne att söka en
ersättning för det som hon icke tagit vara på i ungdomen.
De flesta kvinnliga agitatorer ha passerat annus climactericus. Men
glöden, saknaden, hatet finns kvar på bottnen av deras själar — och
de begära rösträtt. Naturligtvis få de rösträtt — gärna för mig —
men först skola de lära att knäppa sina klänningar i ryggen. De skola
till och med få rösträtt millioner år innan de hinna lära sig knäppa
klänningarna i ryggen.
Efter de dagliga tidningarnas fotografier att döma, funnos monstruösa
hattar med på kongressen. De lära inte ha sett billiga ut. Om de voro med
i agitatoriskt syfte, är ju ingenting att klaga på — tvärtom. Men ville
ägarinnorna fånga mig med sina hattar och ge uttryck för den beundran de
nödvändigt måste känna inför min manlighet genom något slags huvudbonad,
så tror jag att de misstagit sig. Ty sådan agitation genomskådar jag. Jag
vill att den lilla suffragetten skall ägna sig uteslutande åt mig, och i
och med hon gör det, ger hon tusan i sin rösträtt.
Jag tror faktiskt att man skulle kunna avskaffa hela suffragettrörelsen
med en praktisk, verkligt praktisk giftermålsbyrå. Eller med en massa
kraftiga sergeanter och poliskonstaplar, som kunde hänga på krokig arm i
någon minut, och som vore vana att se döden i ögonen.
Jag skulle strängt taget inte ha skrivit detta, om jag inte kommit att
tänka på den »Männens förening för kvinnans rösträtt», som bildats i
Stockholm under suffragetternas allmänna jubel. När jag först såg notisen
om denna underbara Hermafroditiska idé trodde jag, att jordens undergång
var nära förestående. Men min nästa tanke vart fuktig av medlidande. Jag
tänkte mig dessa män, utpinade, utan portnyckel, med karbasen svävande
över sina flintskallar, jag tänkte mig dem, säger jag, pinade till detta
sista medgivande. Jag ser kvinnor med stora knävelborrar och ännu större
skäggfinnar, kortklippta och med guldglasögon och förskräckliga muskler
— detta är _ett_ slags suffragetter — eller också kvinnor med estetisk
kultur, andliga massöser, som hata begreppet _mas_ och vilja massera
ut mannen ur kvinnan — jag tänkte på dessa stackars män, »en liten
behjärtad skara», som det stod i tidningarna, »nog modig att ta första
steget till en männens förening för kvinnans rösträtt».
Tänk, om de skulle ha vägrat i vändningen! Tänk, om de skulle ha
kommit hem och talat om att de icke vågade! Det hade blivit stryk och
sängkammarförbud. Nå — det sista hade de kanske kunnat överleva.
Men de gingo glatt mot döden och bildade »männens förening för kvinnans
rösträtt».
Jag tror vid Gud att folk är mer eller mindre klokt.
Naturligtvis ska ni ha rösträtt, kära kvinnor och älskarinnor. Ni får den
av mig just nu vid ackompanjemanget av en liten ostlig dyning, som slår
vitt skum upp mot fönstret i ateljén, där jag sitter och tänker på er
alla.
Men om ni får välja mellan en riktig karl och rösträtt, så tar ni karlen.
Även efter Den farlige Alders upphörande. Jag tror, att jag känner er
litet.
Monken och Kongen.
Detta är ett gammalt barndomsminne. Det fanns så många underliga figurer
i den undangömda trakt av Småland, där jag växte upp, att det bara
gäller att påminna sig dem för att kunna fylla bokhyllor. Då sjöngo
ännu timmerskogarna sin mäktiga sång mellan de djupa sjöarna och de
små bäckarna, där ensliga skvaltkvarnar malde. Det var långt mellan
människornas boningar och i de ensamma torpen kunde hända saker av den
våldsammaste tragik. Vackra saker också — men de synas ju mindre.
När om marknadskvällarna bönderna kommo från staden liggande eller
sittande på sina tomma kärror, skrålande och slående krakarna med sina
tagelhurror, och man hörde dem långt bortifrån hände det att tjutet
plötsligt stannade av — med ett. Så var det tyst kanske en halvtimme,
men sedan började det i ett långsamt crescendo igen tills man förstod
att slagsmål hade börjat. Då var det dödsskrän och hojtningar och brak
av gärdesgårdsstörar, som knäcktes och extatiska rop uppe i falsetten —
man höll på att slåss utanför gamla Mallas stuga. Hon sålde svagdricka
— det var av det man blev vild och galen — och hon hade en dotter, en
storväxt en med väldig barm och väldiga armar och linhår, men ögonbryn
och ögon voro nästan svarta. Hon kunde ta en karl i kragen och kunde
dricka också som en karl.
Men på kammaren ovanpå, dit man kom på en trasig trappa från förstugan,
bodde Monken.
När jag var mycket liten, var jag rädd för Monken. Jag minns första
gången jag såg honom. Jag var ute på bärplockning och stötte plötsligt på
honom i en lingonfälla. Tänk er en åttioårs gubbe höljd i trasor, reslig
men böjd av ålder. Ansiktet en hökvålnad, likblekt och smutsigt och med
ondskefulla ögon. Hans ben darrade, då han, stödd på sin käpp, lutade sig
ned för att plocka en hand full bär. Jag stod som fastspikad av fasa,
ty han motsvarade något av mina föreställningar om spöken och fällan
var enslig och skogen stod hög runt omkring. Jag sade: — Goddag! eller
rättare: — Guda! ty jag talade småländska. Han reste sig med möda, vände
sitt hemska ansikte mot mig och sade — jag glömmer det aldrig: — Hundan
förgefta dej, jävla onge!
Då löstes förtrollningen och jag sprang, sprang, sprang. —
Men snart kom jag i skolan och mina kamrater berättade, att han inte alls
var farlig. Den kunde vem som helst gyckla med. Och när vi då ibland
från skolvägen upptäckte honom ätande bär, gingo vi alldeles inpå honom,
småparvlar med matkorg och griffeltavla och katekes, och räckte ut
tungan åt honom och skreko: — Monken, Monken! och han svarade alltid med
samma uttryck: — Hundan förgefta er, jävla onga!
Och nu förstod jag, varför han tilltalade mig så vid vårt första
sammanträffande.
Mina kamrater berättade: — Monken var bror till Kongen, och Kongen var
förskräckligt rik. Kongen ägde en stor gård, många, många mantal, bara
en fjärdingsväg från Mallas stuga. Men Monken var också rik, fast snål
— det var Kongen också, fast inte riktigt så mycket. Men Monken var
så förskräckligt snål, så han hade ett sillhuve, som hängde ned i ett
snöre från taket i kammarn och det sillhuvet sväljde han när han var
hungrig och så drog han opp’et igen. För resten plockade han bär. Och han
kallades Monken, därför att han bodde ensam på kammarn och ingen fick
komma in till honom, om man ville aldrig så gärna. Men Kongen kallades
Kongen, därför att han var så ohejdat rik. Och Kongen och Monken voro
osams. De hade inte träffats på många, många år.
Nå, det där med sillhuvudet tyckte jag var intressantast av alltsammans.
Monken såg jag många gånger sedan. Han blev allt eländigare och
trasigare. Jag fick höra att han gick till handelsman och tiggde gamla
sillar, som ingen annan ville äta och som annars skulle kastas bort. Och
mögliga brödrester och skorpsmulor. Det var under vintern; på sommaren
levde han av bär, lingon, blåbär och odon.
Emellertid blev det en kväll ett förfärligt liv i Mallas stuga. Några
rallare hade tagit in hos henne, och rätt som det var, ville de ha ner
Monken att supa med. Men Malla sökte hindra dem och dottern upplyste att
Monken hade fått sorg i dagarna, så det passade inte, hade hon sagt. Hans
svägerska, Kongens hustru, som var högst betydligt yngre än Kongen, hade
dött. Nu sa hon bara på skoj, förstås, att det inte passade, men hon
ville i alla fall att gubben skulle få vara i fred.
Men det hjälpte inte. Rallarna klättrade uppför trappan och bankade på
dörren och skreko: — Monken, Monken! men ingen svarade. Då slogo de in
dörren, ty de voro betydligt dragna, och stormade in i kammarn. Där var
naturligtvis kolsvart, ty Monken använde aldrig ljus.
— Ä du hemma, Monk? skreko de. Du ska komma ner å supa! Annars ska vi si
hjärteblon på dej å ta dia penga!
Men där var dödstyst.
— Opp mä dej, Malla, å ta ljus mä dej, för här står inte rätt te!
Och gumman klättrade upp med en ljusbit. Då fingo rallarna se en syn, som
nästan kom dem att nyktra till, så rallare de voro.
I sin fållbänk, utsträckt på sina äckliga trasor, låg Monken död med
ögonen vidöppna. Och hans gapande mun var fullstoppad med sedlar. Och
i händerna hade han sedlar, och silverslantar lågo här och där bland
paltorna.
Och alldeles kall var han.
Rallarna voro som kalkade i ansiktet. Men gumman Malla fick liv.
Hon sa: — Om I nu tiger för er kristlia dö, pöjka, så kan vi bli rika
som troll!
Och hon närmade sig sängen för att gripa sedlarna som stucko ut ur
Monkens mun.
— Rör’an inte, kärngfaen! skreko rallarna.
— Å, nu bits han inte, kräket! Ä I rädda?
— Äss du rör gubben, så blir du lika dö som han, de svarar vi för!
— I mor, rör’an inte! bad dottern.
— Kräk ä I, d’ä va I ä, gamla karer, som inte tar dä som bjuss!
gnisslade gumman. Men nu går I ut å härifrån, så ja får hänga opp lakan
för fönstert å stänga, tess ja har fått bu te Kongen i möra bitti, för
d’ä väl hanses närmasta — ut mä er, byke!
— Nää, du kärngfaen, nu lurar du oss inte! Nu går vi ner i stuva å en
går ätter fjärdingsman å så håller vi vakt tess dä bler utrett å skrevet,
för om en kan va lite söpen iblann, så nåra tjuva ä vi inte för dä!
Och därvid blev det.
Fjärdingsmannen och flera till kommo i ottan och där blev undersökt.
Mer än tjugutusen kronor hittades insydda i hans gamla paltor, och en
obetydlighet hade han lyckats äta upp, vilket visade sig vid obduktionen.
Han hade dött av kvävning.
Varför hade han då försökt äta upp sina pengar?
Kyrkvärdsmor i Ekarp, vilken var en välgumma och en klok kvinna, hade
reda på det och hon berättade det. Kongen skulle också ha kunnat ge
upplysning:
Monken hade i sin ungdom varit kär i en flicka, och den hade brodern,
Kongen, narrat ifrån honom. Kongens äktenskap hade blivit barnlöst. Nu
var det Monkens uträkning att Kongen på grund av ålderdom skulle dö
före hustrun, som var åtminstone tjugufem år yngre än mannen. Då skulle
efterleverskan, hans barndoms älskade, få ärva allt det Monken ägde,
ty han hade själv som yngling ärvt och låtit arvet förkovras genom en
snålhet, som kanske inte kan kallas normal, men — ja, kärleken kan
ingen fördöma, ej heller något av dess uttryck. Och nu då den älskade
dött, ville Monken hellre äta upp pengarna än låta brodern, sin närmaste
arvinge, få dem. Och han var för snål att köpa en ask svavelstickor och
bränna upp dem. —
Det konstaterades att han varit död i ett par tre dar, då man fann honom.
Tydligen hade han vid underrättelsen om dödsfallet släpat sig hem och där
ägnat sig åt sin senila förtvivlan, tills han, utmattad av hunger och
förvirrad i hjärnan och rädd att någon skulle få reda på något om honom
och hans, i halvt vansinne kommit på idén att svälja förmögenheten.
Nu fick Kongen emellertid som närmaste anförvant alltsammans, men han
tålde inte vid glädjen däröver, utan dog kort efteråt. Malla dog också,
varför vet jag inte, ty gamla satkäringar dö ju aldrig — eller som vi
säga i Småland: — Dä bler käringapest en gång vart hundrade år, å då
dör bara en. — Och dottern? Ja, det vet jag inte.
Men där nere vid den landsvägen hände mycket, som sedermera klarnat för
mig. Då var det gåtor, lockande genom sin farlighet och sin mystik.
Nu håller ungskogen på att växa upp. Kanske börjas det igen, då den blir
mogen.
Jus patronatus.
Bolmande ur långpipan satt kyrkoherden i Åstads patronella pastorat,
Johannes Ostadius, på lördagskvällen i sitt ämbetsrum och slog vid
skenet av två osande talgljus i sin predikosamling för att bereda sig
för morgondagens gudstjänst. Han var en sextio års man, fetlagd med röd
nacke, storväxt och reputerlig.
Mellan rökpustarna utstötte han små misslynta grymtningar, egentligen små
oskyldiga svordomar, ty han var icke i stånd att finna sin gamla predikan
för första söndagen i december, och det var just den han behövde nu. Det
var en särdeles utmärkt predikan, det kom han ihåg, och den hade aldrig
förfelat sin verkan.
Om läsaren möjligen stöter sig på att kyrkoherden småsvor, bör han
betänka, att denna berättelse spelar A. D. 1840, och då var man icke
så noga med sådana bagateller. Bönderna förstodo endast den rejäla,
osminkade svenskan, och sådant läder skulle sådan smörja ha. Prästen var
då mera än nu församlingens verklige herde, han slog och helade, röt och
tröstade, tog sin middagssup och drack sin toddy ogenerat, och fåren
darrade som sig bör, då han förehöll dem deras ogudaktiga leverne, och
de togo av sig träskorna och mössan i förstugan, då de hade något att
andraga inför den myndige kyrkherren.