han kunde ha lagt undan den goda predikan, då det knackade på dörren, och
in trädde Lans, kusken hos hans patronus, f. d. ryttmästaren vid Smålands
husarer Hampus Gyllenhöök, innehavare av Enholma fideikommiss.
Efter ett ställningssteg, som kom tjuvarna på talgljusen att falla ned
på mässingsmanschetterna, marscherade han fram till kyrkoherden och
avlämnade ett brev.
Kyrkoherden bleknade.
— Skulle det vara svar?
— Nej, Gud bevare kyrkoherden!
Och Lans gjorde dundrande helomvändning och marscherade ut.
Varför bleknade kyrkoherden? frågar läsaren med all rätt.
Tålamod, min gunstige läsare, tålamod!
Kyrkoherden öppnade med bekymrad min det hopvikta och med munlack
förseglade postpappersarket och läste följande, skrivet med oövad stil
och i sneda rader:
»Tjenste-Order.
Middag i morgon söndag efter Guds Tjenstens slut. Lans hemtar
med Gula Trillan; Gästerna de vanliga.
_Hampus Gyllenhöök._»
Kyrkoherden suckade djupt upprepade gånger. Så lade han ifrån sig brevet
och tände den slocknade pipan.
I detsamma stack hustrun in huvudet genom förmaksdörren och frågade: —
Vad ville Lans? För jag hörde att det var han. Det vanliga, kan jag tro?
Stackars Ostadius lille!
— Ja, Maj-Lotta, det är just inga glädjebudskap man får just då man
håller på med predikan! Hå hå, ja ja!
— Men, Ostadius lille, skulle du inte kunna försöka akta dig litet
bättre den här gången? Du kan ju låtsa att du dricker — — —
— Hå! Gyllenhööken har ögonen med sig, han. Ja, detta är sannerligen ett
syndastraff. Men jag har ju honom att tacka för allt, och skulle jag neka
nu, skulle han bli ursinnig. Förra gången kom ju nämndemannens begravning
emellan, lovad vare Gud, och gången förut var det husförhöret. Nu passar
han på en söndag för att vara säker. Men ske Guds vilja! Lämna mig nu,
Maj-Lotta; jag måste försöka samla tankarna.
Nu skola vi söka förklara sammanhanget i denna till synes dunkla historia.
Ostadius var son till en inspektor på Enholma fideikommiss och hade
vuxit upp tillsammans med Hampus Gyllenhöök som dennes lekkamrat. Som
den unge Johannes hade gott läshuvud, beslöts det att han skulle få
studera. Han skulle naturligtvis bli präst och kom till en början i Eksjö
lärdomsskola. Genom understöd av Hampus’ far, gamle major Gyllenhöök,
och andra intresserade, sattes han i tillfälle att resa till Uppsala. På
mellanterminerna voro han och Hampus oskiljaktiga tills Johannes efter
åtskilliga års studier blev adjunkt i en avlägsen socken, då de förlorade
varandra ur sikte.
Johannes Ostadius hade vid femtio års ålder icke avancerat längre än
till komminister i en liten eländig församling långt inåt skogsbygden
och levde i mer än torftiga omständigheter, då han en dag till sin
överraskning fick följande brev:
»Gamle krubbitare!
Som kyrkoherden i Åstads Patronats-Församling Lars Lindelius,
hvilken sal. Bror min, det Nötet, under sin Befogenhet som
Fideicommisarius tillsatte, ändteligen med Döden afgått, varder
Du härmedelst utnämnd till hans Efterträdare, jag har gjort mig
underrättad om Dina tryckta omständigheter, och som jag granneligen
vet, att en får icke många marker Talg ur en Träbåck, förmodar jag
att du antager Tillbudet, synnerligt som det är din Födelsesocken
och i mig skall du allt framgent hafva en Vän och Gynnare. Men jag
utfäster ett Villkor. Som min sal. Bror är jag ungkarl och vill
hafva Sällskap. Jag har blifvit gammal och fått Vanor. Du skall
vid anfordran icke vägra att besöka mig, för att deltaga i litet
Raffel, minst en gång i Veckan tillsammans med mina vänner
Häradshöfdingen von Ulrich och Bruks Patron Lindeman å Stora Rösjö.
Detta utfäster jag som ett oeftergifligt Villkor, för så vidt Du
vid Tillfället icke lider af Kåller, Qvarckan, Lutterstall, Piphas
eller annan giltig Opasslighet.
Vänligen
_Hampus Gyllenhöök_,
f. d. Ryttmästare vid Kongl. Smålands Husar R:te.
P. S. Som Du nog vet, är Åstad ett af de fetaste Pastoraten i
Häradet.
_D. S._»
* * * * *
Det blev en uppståndelse i den fattiga komministergården. Här vinkade
något helt annat än rågmjölsgröt och härsken sill. Men villkoret!
Johannes Ostadius hade varit en föresyn för de församlingar han ägnat
sina tjänster. Han hade varit måttligheten själv och kortleken ansåg han
som en styggelse. I Uppsala hade han visserligen några gånger hoppat
över skaklarna, men hans långa askes som konsistorii skjutshäst och
uselt avlönad komminister hade så småningom dragit hans sinne från det
världsliga, mest kanske därför att det världsliga var för kostsamt. Nu
hade han emellertid blivit en verklig andans man, en sann och god herde
för hjorden och hans salvelse hade från att i början vara anlagd för
anständighetens skull blivit hans psykes egendom.
Men nu kom Herren med belöningen för hans allvarliga nit, med den
rättfärdiges ärekrona i form av ett fett pastorat. Och han tänkte på
Psalmisten som liknar den rättfärdige vid ett träd, planterat vid
vattubäckar — _al_—_palgé_—_majim_, som sin frukt giver i sin tid
— _aschér pirjó jitthén beitthó_, och dess blad — vealéhu — vissna
icke — _lo_ — _jibból_ — och allt som han gör han framgång — _vekól
aschér_ — _jaaséh jazlíach_ — han kunde det utantill på hebreiska.
Men villkoret! Var det inte att sälja sig åt världen och köttet?
Men Herren skulle nog hjälpa honom även härutinnan. Och det trodde
Maj-Lotta också, ty nu skulle hon få råd att ha två pigor, om inte
fler. Och komminister Ostadius skrev ett ödmjukt brev till den forne
lekkamraten och accepterade tacksamt utnämningen. Inom kort hade han
domkapitlets fullmakt, då han ju var »kompetent och annars icke ovärdig».
Han välkomnades av sin barndomsvän med en större middag. Ryttmästaren,
vilken han som sagt icke sett på mycket lång tid, åtminstone tjugufem
år, var en vithårig, rödbrusig, bullrande herre med duktig mage
och en konsumtionsförmåga som var otrolig. Hans båda stallbröder
häradshövdingen och brukspatronen vägrade icke heller i vändningen.
Kyrkoherden, som sedan studenttiden varit en S:t Antonius i fråga om
all Epikurism, försökte hålla igen vad honom själv beträffade, men här
stötte han på patrull. Varje skolkning observerades och måste försonas
med bottendrickning. När kortspelet skulle börja låg kyrkoherden som en
benhög, ty han var mager som en skrika, på en soffa i gårdskontoret och
var omöjlig att få liv i. Ombytet från skummjölken till chambertinen hade
varit för häftig. Då ruskningar och vattenöversköljningar inte hjälpte,
placerades liket i gula trillan och kördes hem. Det var ett tråkigt
minne, tyckte Ostadius. Han hade dagen efter kört till herrgården för
att förklara sitt uppträdande och be om ursäkt men ryttmästaren bara
skrattade och sade: — Det blir nog bättre, kära bror, bara du får äta
opp dej!
Och kyrkoherden föresatte sig att gå till verket med ödmjukt sinne. I
början blev han regelbundet slagen av de tre jättarna, men så småningom
blev han mera motståndskraftig. Han lade ut och blev korpulent,
nacken rundade sig och rodnade som på de andra. Men dessa hade ett
par decenniers försprång och han insåg att han aldrig skulle kunna
uppnå deras grad av kapacitet. Något som han icke kunde övervinna var
kopparslagarna. Icke ens nu efter tio års allvarlig träning lämnade de
honom i ro. De hängde i under två eller tre dagar, och det är icke lätt
att spela kort när man har en hel smedja i skallen. Nu på sista tiden
hade ryttmästaren för övrigt fått ett slags _furia_ i fråga om middagar
och kille och kyrkoherden hann aldrig friskna till ordentligt mellan
drabbningarna.
Detta var orsaken varför han suckade så djupt och allvarligt vid
läsningen av brevet som kusken lämnat honom. Ty han visste att det skulle
bli sjöslag och stallbröderna fordrade revansch. Man spelade visserligen
lågt, man spelade endast för äran, men den är ju också en mans dyrbaraste
egendom.
Ja, middagen kunde icke undvikas. Kyrkoherden darrade verkligen för
den, ty han var övertygad om att man skulle försöka få honom under
bordet som hämnd för två gångers frånvaro, och det betydde några dagars
fruktansvärda koppardängare — — men se där fanns ju predikan! Han såg
noga efter, om alla bladen voro i behåll — jo, det ägde sin riktighet!
För resten skulle det bli ganska trevligt att få en kille igen, när han
tänkte efter. Vid hans ålder hade man rättighet att ha vanor, och en
oskyldig kille hos hans välgörare och vän — — — och, det var sant som
fanken, de skulle prova den nya bourgognen och det nya rhenska — det
var alltså en bemärkelsedag. Ja, Herren låter vinet växa till människans
vederkvickelse, efter den tunga arbetsdagen! Hå hå, ja ja!
Nu kom Maj-Lotta och annonserade att kvällsvarden var färdig. Hon hade
dåliga nyheter att förkunna. Två av de bästa korna hade fått trumsjukan,
och lagårdsdrängen hade försökt med både terpentin och kalkvatten, men
utan resultat, så det såg riktigt illa ut. Detta sökte kyrkoherden så,
att han måste ta en liten sup konvaljebrännvin till raggmunkarna, hans
favoriträtt fortfarande trots tio år vid Egyptens köttgrytor.
Efter maten läste han den vanliga tacksägelsen med något förströdd min,
ty hans tankar voro upptagna av trumsjukan, middagen och killen, men
detta var ju mänskligt och förlåtligt. Han som rannsakar hjärtan och
njurar kände ju sin tjänare.
Och när han krupit ned i den pompösa tvåmanssängen av betsad björk med
_Immaculée conception_ i kopparstick ovanför huvudgärden och efter en
godnattklapp på Maj-Lottas feta skuldra lagt sig i sovställning, irrade
tankarna fortfarande mellan ladugården och ett festligt dukat bord med
två glas framför varje kuvert, ett med en rubinstjärna i sitt innandöme
och ett med en guldstjärna. Men så började hjärnan domna. Kransen och
Pottan och Hussu och Värdshuset och Blarren skymtade som flädermöss förbi
hans inre blick tills de försvunno i ett behagligt dunkel.
Kyrkoherden Johannes Ostadius sov.
— Det blev det sjöslag kyrkoherden hade väntat. Han hade ju visserligen
haft laga förfall de två gånger han uteblivit från killen, men orsakerna
förkastades som svepskäl. Ryttmästaren var vid helgdagshumör och till
steken lät han hämta upp en välkomma fylld med det hundraåriga ölet som
var hans stolthet. Det var tydligt att prästen skulle knäckas. Detta öl
tillsatt med socker, och tärt omväxlande med bourgogne och rhenskt borde
kunna slå en tjur till marken, men makterna voro denna dag gynnsamt
stämda mot Ostadius, oaktat tryckningarna kommo jämnt som ett snöfall i
stiltje. Häradshövdingen försäkrade att han söp som en hovpredikant och
brukspatronen ville ge honom biskops heder och värdighet.
Ryttmästaren var riktigt à son aise. Han var eldröd i ansiktet, det
ångade av honom, han bullrade, svor och skrattade så att tårarna runno
och berättade historier som skulle ha kommit en sergeant att rodna.
Han ljög och skroderade och drack gästerna till, framför allt sin
själasörjare. Kyrkoherden förvånades över sig själv. Hjärnan var absolut
klar. Han kände bara en behaglig värme sprida sig från mellangärdet till
alla delar av kroppen, och ju mera middagen led mot sitt slut, desto mera
hoppades han av killen. Han skulle visa dem, han! Detta var första gången
han gått alldeles klar från bordet, han kände att han var mogen, att de
tio årens träning äntligen burit frukt.
Det hade blivit en vana att kyrkoherden efter killemiddagarna framförde
sitt och de båda andras tack för maten till ryttmästaren. Förut hade
han alltid sluddrat på målet, men nu var han pampen, under det de andra
voro ganska mosiga. Men glada! Nu talade han som en Demostenes, tyckte
han själv, fast han hela tiden avbröts av ryttmästarens mer eller mindre
satiriska anmärkningar, då talet blev för blomstersirat.
Inne i förmaket stod killebordet dukat med marker, toddyvirke och fyra
ljus. Det var ingen tid att försumma, utan spelat började.
— Märkvärdigt så klar jag är i huvudet, tänkte kyrkoherden för sig
själv under givningen. Men plötsligt, som driven av en ingivelse från
underjordiska makter, utbrast han — och Gud skall veta att det var
ofrivilligt — i denna fruktansvärda hädelse:
— Djävlarna i helvetet!
Och han sade det med eftertryck, med ett blodigt allvar i rösten, som
kom givningen att avstanna. Med gapande munnar betraktade ryttmästaren,
häradshövdingen och brukspatronen hädaren. Det vart dödstyst och
slutligen sutto alla fyra och sågo på varandra med munnarna på vid gavel.
— Nå, så kredense mina hjärterötter, sade ryttmästaren. Det där låter
som ren svenska! Men hör du, lille bror, är du sjuk, eller är du
misslynt, efter du låter din vrede gå ut över oss på det där sättet?
Du är väl missnöjd med vinerna, kan jag tro, och med maten, och med
sällskapet, vasa?
Kyrkoherden tycktes samla sig med ansträngning. Han bryggde hastigt en
mörkbrun toddy, tömde den i ett drag och sade darrande på målet: — Jag
ber min högtärade bror tusen gånger om förlåtelse. Jag tyckte nyss, att
jag var så ovanligt klar i huvudet, men jag far vill, jag måtte ändå
ha fått för mycket till bästa tack vare min högtärade brors välvilliga
gästfrihet. Men jag hade under hela måltiden glömt en sorglig händelse,
som passerat i min ladugård, nämligen att mina två bästa kor fått
trumsjukan och väl näppeligen kunna räddas. Och plötsligen erinrade jag
mig olyckan — kan — hick! Jag vet att sådana uttryck som det som nyss
undslapp mig äro ovärdiga i en prästmans — mans — hick! mun, men jag
ber de närvarande ödmjukt om förlåtelse — åtelse. Jag kan icke göra mera
— och naturligtvis ångra det skedda — edda — hick!
— Hör du, bror, sade ryttmästaren, skål! och svär så mycket du vill,
bara jag vet vad du svär över. Men det lovar jag dig, att om du börjar
din juldagspredikan med det du sa nyss, så ska du få mina två bästa kor,
vare sig dina dör eller inte!
Kyrkoherden stirrade med beslöjade ögon på sin värd. Han tycktes söka
reda ut något i sin hjärna. Så sade han: — Stå — hår min ärade bror vid
det ordet?
— En Gyllenhöök står alltid vid sitt ord!
— Topp då! Tag hit handen, ärade bror, och slå av du, broder domare!
Given går!
— Nej, nu är Ostadius mosig, sade häradshövdingen. Menar bror verkligen
— — —
— Det var bestämt det där ölet, som blev orsaken till min förseelse.
Men jag ber de närvarande tusen gånger om förlåtelse — åtelse — hick!
Nej, jag tror jag lagar mig en toddy till, med min ärade brors benägna
tillåtelse — se —
— Tänker du verkligen — — nå, du kommer nog på andra tankar, när du
nyktrar till! Given går! Ha ha ha, Ostadius är dyrbar, när han fått några
glas — han är obetalbar! Ha ha ha!
— Jo, med kor går det. Skål!
Den kvällen hade Ostadius otur i kille. Han förlorade två riksdaler
banko, men hans humör var likafullt utmärkt.
Och han åkte hem upprätt i gula trillan, som en andans man ägnar och
anstår, fast de tre andra sökt skjuta honom i sank med mörkbruna heta och
söta toddar. Till slut måste de uppge försöket. —
Juldagen var den enda helgdag Hampus Gyllenhöök gick i kyrkan. Han hade
redan glömt vadet. Men han spärrade upp ögonen, då kyrkoherde Ostadius
började sin predikan på följande sätt med djupt allvar och vibrerande
stämma:
— Djävlarna i helvetet kunna icke förneka, att i denna välsignade
morgonstund etc. etc.
Då kom ryttmästaren ihåg!
Smålänningar äro ett särskilt släkte, men smålandspräster äro särskildast.
Nästa vardag kom en av ryttmästarens drängar ledande hans två bästa kor
fram till prästgårdstrappan.
En Gyllenhöök står alltid vid sitt ord, även om prästens kor bli friska
igen, vilket nu var fallet.
Men efter nästa killemiddag satt kyrkoherde Ostadius icke upprätt i gula
trillan då han forslades hem.
Någon hämnd skulle väl ryttmästaren utkräva.
* * * * *
Denna historia är sann. Jag hörde den i min barndom av Johannes
Ostadii efterträdare. Och han var glad över att jus patronatus då icke
tillämpades i så våldsam grad som under Hampus Gyllenhööks regemente.
Ja, så gick det till i den gamla goda tiden!
Julotta.
Bleve du än så hård och härjad av stormar i livet
att allt ungt du mötte med köld och hånande skepsis,
veknade du väl ändå en sekund, när du mindes din barndoms
julfröjd, om också ringa den var, eller rik, eller om den
alls icke fanns, men då bör du minnas även din saknad.
När låg snön på din gård så vit som julaftonsmorgon?
Täckande mjukt och skyddande mer än kylande låg den
festligt, ett hyende lik, som bretts att trampas av änglar.
När stod din skog så allvarligt hög med mumlande furor,
som en fylking av grå och bistra nordiska kämpar,
dryftande ryktet att Balder igen har låtit sig födas
fjärran i Österland och dragit i härnad mot Odin?
Och när det sen blev kväll med gran och glitter och vaxljus,
lackdoft och ljuvlighet och vänliga röster och blickar,
mor var ängeln, och far var ej mer bestraffarn och hämnarn,
himlen sänkte sig ned med ljus och värme och blidhet,
vällukt, sång och musik — det var paradiset på jorden!
Minns du, hur stjärnorna sen, när du spanade ut genom rutan,
liknade ljus i en osynlig gran med rötter i jorden
och en topp som försvann i det mörkblå mörkret däruppe?
Stjärnorna lysa i kväll. Högtidligt nära de hänga,
som då jag än var ett barn, men jag känner ock hur högtidligt
fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva
tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita
vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor,
hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar.
Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt
vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor
över snöiga fält och isar och sovande byar.
Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan
inne i skogarnas natt, eller råma frysande sjöar.
Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet, och haren
spejar förskräckt sig omkring, där han gräver i snön efter rågbrodd.
Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor
eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen.
Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarna in, till hälften igenyrd.
Ren står en strimma av rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor,
tills de kyssas till döds av vita systrar på taket.
Inne i stugan är livet i gång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar ren på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljuvliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan
färden ställes man tär en smörgås med sylta och julkorv,
nedsköljd med brännvinsglögg, de gamlas nektar förvisso.
Gäspande sträcker sig torparen än i sin knarrande fållbänk
njutande tvåmansvärmen ännu, tills helglat och sävlig
undan han skjuter sin fäll och svänger de håriga benen
ut över fållbänkens kant och plirar mot elden på härden,
medan det immar ur näsa och mun i morgonens kyla.
Men under fälln i sin bänk i motsatta hörnet av stugan
barnen ha vaknat och sätta sig upp och peta i näsan,
linhårshuvun och blå och sömniga, undrande ögon.
Stiga vi in, om du har fantasi? Det är jul, och vid julen
är du en omhuldad gäst, om från herrgård eller från landsväg.
Kanske doftar här ej av parfym. Det är mera reella
dunster som möta din nos, men längtar du efter lavendel,
finns den i dragkistan, torkad och strödd bland särkar och skjortor.
Döm ej, ty fattigmans mat är också fet under helgen!
Titta på korvarnas mängd, som hänger i taket, och vet att
skållingen låtit sitt liv, och frostiga paltar i boden
sia om kommande festliga bord med julglögg och dricka.
Glöggen tändes, och snart ur den blommiga koppen du njuter
av den härliga dryck, som gudarna sparat åt vinterns,
isens och norrskenens land. Den sticker kanhända i näsan,
men den doftar av jul och ligger och värmer i kroppen,
tarmarnas ludd slätas ut, och ditt maskformiga bihang
om du än har det kvar, sig kröker i hisnande glädje.
Torparen dricker dig till och smackar och räcker åt hustrun,
vilken smuttar förnöjd med sin brygd och delar åt barnen.
Nu gäller: Upp i en hast! och ungarna myllra ur sängen,
tvätta det svartaste av i trebensgrytan på spishälln,
gräla om västar och skor, men hustrun knäpper på lillbror
blångarnslivstycket hop, medan pilten gäspande kisar
in i brasan och vacklar ännu mellan sömnen och vakan.
Men från spiken vid dörrn tar torparen sotiga lyktan,
sen inom läppen han lagt en bänk av stärkande matsnus,
slår upp dörrn och in far en fläkt av den nattliga kylan.
Stjärnorna brinna som bloss, och det smäller och sjunger i knuten.
Torparen går till lidret och drar med seniga armar
släden vid skaklorna fram. Han öppnar dörren till fäjset
och stiger in till sin undrande häst. Men i båset bredvid har
kon i blinken sig rest. Vad kommer i natt väl åt husbond?
Snabbt är selningen gjord och bjällrorna skallra i kransen.
Pålle skrapar i snön, det ryker ur frustande mule,
knakar i skaklor och gnisslar ibland under järnskodda medar.
Nu har natten fått liv. Det klingar av bjällror i fjärran.
Morgonbrisen tar i. Det rasslar, det faller ett stjärnstoft
sakta från furorna ned i ljuset från torparens fönster.
Nu är släden för dörrn, och de packa sig hustru och ungar,
Pålle tar mot en smekande snärt på länden och hugger
i som det gällde hans vanliga lass, fast timmen är ovan.
Nu har natten fått liv! Det stampar och bjällrar på vägen,
slädar glida i kapp och mellan furorna blixtrar
stundom ett rykande bloss. Det gäller att hinna till ottan.
Barnsliga minne! Hur väldigt, hur högt, hur oantastligt
lyfte ej templet sin mur, och korset däruppe i höjden
sträckte till famntag mot stjärnor och moln sina gyllene armar,
ljuset sprutade ut ur rutiga fönster, och välljud
strömmade ned från klockornas par och välsignade nejden,
och det gjorde ej alls någonting att jag visste att Johan,
backstusittarn, ringarn, söp och svor, så det lyste
kring hans syndiga mun, då han blott med ett tramp av sin pjäxa
mäktade locka himmelsk musik ur svängande malmen.
Tonerna vällde först som en fors genom öppnade luckor,
tungt och mäktigt och sökande dock. Sen blevo de svanor
sträckande ut över hav av skog till längst bort i mörkret
döende sakta de segnade ner och blevo till skogssus.
Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper
fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas
julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal?
Talgljus ryka i hundradetal och du njuter av doften,
klockarn spelar så fint, som det gällde hans liv och befattning,
och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor
darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar,
upp och tar i på en gång: Var hälsad! ville du kanske
sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen av tårar!
Varför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren!
Men mellan tjänsterna torparn går ut på vallen och söker
gamla bekanta och bjuder på snus, eller kanske han vankar
bort till stallarnas rad och sköter sin häst och kanhända
går han och tränger sig in i sockenstugan och njuter
värmen från spiseln och trängs med pojkar som brottas kring härden
tills det ringer igen och han går att höra predikan,
kanske somnar han in, men han somnar som en rättfärdig.
Han har rätten därtill! Jag ville skaka hans näve!
Se på hans händer och se hur valkarna ligga som vackra
kvitton på ärlig id. Du läser i nävarna hur han
strävar för torva och barn, men i ögonen läser du, hur han
längtar på bondemaner till henne som födde hans ungar.
Låt honom gärna sova en kvart! Jag är säker att änglar
sjungit honom i sömn, och jag känner hans kraft då han vaknar.
Nu när predikan är slut och himlen gulnar i öster
lämnar jag torparn åt sig. Det stojas på vall och i stallar,
ljuder av bjällror och hästtramp och spring, och kanhända en gnäggning
vild och stark från en hingst går den stigande solen till möte.
INNEHÅLL.
Utter 7
Israels jular 17
Kolportörerna 27
Nihal 35
Halka 43
Mars 48
Trutklippans fyr 55
Kvinnan 64
August Karlssons återkomst 68
Kåseri 85
Söderbom 94
Hövlighet 99
Haröliv 103
Medel mot äktenskap 111
Tjuvpojkstreck 114
Fredrikson 121
Johannas äktenskap 125
Kvinnans rösträtt 136
Monken och Kongen 140
Jus patronatus 147
Julotta 160