gjorde skamgreppet på gubben och gubben skrek som om kniven satt i honom.
Men gubben hade fått in vänstra tummen i näsan på Janson och vred till
tolv medan han med andra handen tryckte ned hans fria arm. Vad som gjorde
scenen särskilt pittoresk var att Isakson var alldeles naken så när som
på byxor och skor. Hans rock, väst och skjorta lågo i småbitar runt
omkring.
Jag sprang fram, ryckte undan gubben och kastade mig över Janson. Men
i samma ögonblick fick denne ett bra vridtag om linningen på gubbens
kalsonger. Han vred tyget ett par gånger om sin handled. Jag försökte
rycka loss linningen, men taget var för gott. Jag bad en av mitt
sällskap att skära loss gubben ur taget. Kamraten tog upp sin kniv,
gjorde ett snitt och gubben reste sig upp. Jag lade mig över Janson och
höll hans armar.
Men Janson hade fått se min kamrats kniv och började under tårar tigga
att få låna den. Han såg hemsk ut. Blodet rann i en jämn, tjock ström
ur näsborren, som just hade smekts av gubbens järntag. Hans händer voro
blodiga upp till armbågarna — det hela verkade slakt. Men värst såg
gubben ut. Han var blodig om hela sin nakna överkropp.
— Gå nu hem, Isakson, så håller jag Janson under tiden.
Janson fräste av ilska och småsjöng om kniven.
— Ska ja gå hem igenom byn på dä här viset å bli som ett apspektakel för
hela byn? Ska ja dä, Engström? Vill han dä? frågade Isakson.
— Tror Isakson att det är något nöje att ligga och hålla Janson? Tror ni
jag har tid med sådant här? Gå nu hem bara, Isakson!
— Nä, han får inte gå hem, förrän jag har klätt å’en böxera mä. Har ja
klätt å’en oppte, så kan ja väl klä å’en nerte mä! gnisslade Janson.
— Inte går ja hem så här som ja nu ä! försäkrade Isakson. Ja ska ha
Jansons kläder, annars går ja inte hem, nä så jäklar — å dä svor ja på!
Ja ska ha klära, ska ja! skrek han. Å va i hellskota har Engström mä dä
här å göra för resten?!
— Ja, va faen har du mä dä här å göra, Engström?! grät Janson. Släpp opp
mej, annars!
Ja, vad hade jag egentligen med saken att göra? Och en kamrat instämde:
— Låt dom här kurrarna göra opp saken sinsemellan! Vi kan ju stanna kvar
och se efter att de inte använda tjuvtag. Slåss ni, bönder! Men tar ni
fula tag, får ni smörj båda två!
Nå — att spela skiljedomare i ett mellanhavande, som aldrig kunde göras
upp, var ju ingen framtid. Jag släppte Janson.
De röko ihop igen och vi ställde oss på lagom avstånd, beredda att
ingripa om så skulle behövas.
Striden gällde nu Jansons rock och väst, ty det skulle ju ha varit en
evig skam för byns rikaste bonde att gå hem naken som ett spektakel.
Plötsligt fick Isakson ett bra tag i Jansons rockkrage. De ramlade
omkull båda och Janson kom under men framstupa. Isakson slet till och
alla ryggstyckena i Jansons rock, väst och skjorta följde med, sköra
som kläderna voro av svett och saltvatten. Vild av triumfen över denna
lyckade åverkan på fiendens garderob, tog Isakson ett nytt tag, innan
Janson hunnit resa sig. Denna gång fick han tag i byxlinningen — och i
nästa ögonblick höll han i sin hand hela Jansons byxbak. Mågen var nu
värre tilltygad — om jag så får uttrycka mig — än svärfadern.
Då lyste det till ett fult grin i Jansons ansikte, som blivit kritvitt
mellan blodstrimmorna. Som en pil var han vid gärdesgården och ryckte
loss en väldig stör. Det låg mord i blicken — men nu kastade vi oss
emellan. Janson slet av sig resterna av rocken och skjortan, som hasat
ned över händerna, och han stod lika naken som svärfadern. Men vi höllo
de båda kämparna och förklarade striden avslutad. De ångade av svett och
akvavit.
— Om ni nu inte håller er lugna, blir det stryk, sade vi, och det efter
noter. Såja, sååja, bråka inte — — nej, lugn, såja! Egentligen borde ni
ha smörj — men ni ska slippa — så hyggliga ä _vi_! Helt om, marsch!
Det blev ett dystert tåg tillbaka ned till sjön. Men kämparna lugnade sig
och de insågo att skammen att gå nakna genom hela bygatan aldrig skulle
kunna överlevas. Nere vid stranden tvättade de sig och fingo var sin
långa oljerock, varefter vi följde dem till byn.
Vi stannade utanför Isaksons stora byggning för att få tillbaka våra
oljerockar.
Just som gubben dök in i förstun, kom jag ihåg, att vårt ärende från
början varit att köpa fisk.
— Hör nu, Isakson, det var sant, kan vi få köpa lite färsk fisk, ropade
jag.
Han vände sig om.
— Ja, ja har just tagit opp abborrar för eget behov ur sumpen i da på
morron, så dä går väl an — skulle dä va möcke?
— Ja, så där ett par kilo ungefär.
— Men ja vet inte redit, va di tar för abborrn nu — d’ä ont ätter fisk,
ska ja säja.
— Ja, i Grisslehamn tar dom 70 öre, förklarade jag.
— Ja, men i Tälje tar di visst 80 — d’ä ont ätter fisk!
Rackargubbe!
Medel mot äktenskap.
Vi frågade den gamle ungkarlen, varför han aldrig gift sig.
— Gifta mej!? Jag!! Nä hör ni, försök inte! Höns kan man nog komma på
nära håll utan att gifta sig med dom. Tror ni att en erfaren man gifter
sej? Nej, var lugn ni, gubbar, sånt gör bara gröngölingar eller idioter.
— Nå, men då de flesta gifta sig — vill du verkligen stämpla flertalet
som dumbommar eller gröna?
— Precis!
— Nå, men du har väl själv varit grön någon gång?
— Om!! Jo, var så säkra. Jo vars, jag har också sprungit efter höns på
baler och gått i storm och åkt i landå med dom och bjudit dom på Operan
och burit mig åt som en galning.
— Nå, men höll du aldrig på att fastna för någon?
— Tja! Åjo, det kan allt hända det, men jag drog mig alltid ur spelet,
då det började osa katt och de började bli sentimentala. Jo, en gång
var det verkligen nära ögat, och det var den enda gång jag själv blivit
sentimental, men då räddades jag av en tillfällighet. Flax, bondtur,
kalla det vad ni vill!
— Nå, men berätta då!
— Ja, jag var ung, förstår ni, så där ung så jag färgade av mig, och
flickan var stilig och hur vi krånglade med promenader och baler och
banketter och fan vet vad, blev det klart oss emellan. Jag presenterades
i familjen och vi skulle förlova oss. Rika var dom med stenhus på Söder
och skulle ge supé, för flickan ville ju visa upp mig för släkt och
bekanta. Jag kom, elegant med frack utan ryggfoder och blankskinnsskor
och friserad som bara fan. Och jag kom lite tidigare än de andra för att
få prata med flickan och få mig ett glas punsch med svärfar, som var en
glad garçon. Nå, när vi suttit och kuttrat en stund, kom gubben och ville
ha ett glas med mig. Vi pratade och skojade och la bort titlarna och hur
det var, kom vi att tala om styrka och vighet. På den tiden var jag ingen
duvunge, kan jag försäkra, och livad var jag naturligtvis — tacka fan
för det, när man skall förlova sig — och hur vi krånglade och pratade,
ville gubben att jag skulle visa, att jag verkligen kunde slå en frivolt
— han trodde det inte riktigt, sa han.
Begärde han intet krångligare av sin blivande måg, så var jag färdig när
som helst! Salen var stor och jag klämde till — —
Men i samma ögonblick kommer svärmor ut från sängkammarn. Hon fick
klackarna rakt i snoken och spottade ut tre tänder på fläcken och
dånade som endast ett äldre fruntimmer kan göra. Jag rusade till
serveringsbordet för att få tag i vattenkaraffinen, men högg miste
i hastigheten och slog ut halva punschkaraffen över hennes nya
sidenklänning.
Ni kan förstå att tonen oss emellan blev lite ansträngd — och på det
viset klarade jag mig ur äktenskapsfällan. Inte många svärmödrar står ut
med ett sådant behandlingssätt. Och det var inte löständer. Och flickan
förebrådde mig till på köpet att jag inte hade ett ord till ursäkt åt
gumman efteråt! Skulle jag kanske ha sagt: — Jag ber tusen gånger om
ursäkt! eller — Jag rådde inte för det! eller — Det var inte meningen,
snälla tant! Det hade blivit lika banalt alltihop. Supén inställdes och
svärmor inställde förlovningen. Och nu har ni fått lära er det kanske
osvikligaste medel som finns att undgå äktenskapet.
Passa på när svärmor helt oskyldigt kommer in genom en dörr och kläm ut
tre tänder på henne med klackarna. Probatum est.
Tjuvpojkstreck.
På andra sidan bron, under vilken den mäktiga strömmen brusade, höjde
sig gatan och smalnade till en gränd, gropig och smutsig, och från den
gränden slingrade sig andra ännu gropigare och smutsigare gränder med
underliga kåkar, snedvridna, stöttade och liksom gapande med förvånade
portar över den nya tiden, som svärtade deras tak med stenkolsrök från
fabrikerna och föste in ett nytt släkte i de låga rummen. Men bakom
varje kåk låg en idyll, en gammal trädgård med gamla krusbärsbuskar och
äppelträd och geranium och tistlar och för övrigt en flora, som var
tropiskt yppig, gödd som den blivit av allt slask och smuts, som sedan
århundraden flutit ned från gator och gårdar. Ty trädgårdarna sluttade
brant mot älven.
I en av dessa kåkar bodde fattigprästen, och med hans son lekte jag i
deras trädgård under försommarkvällarna. Vi voro klasskamrater och hade
sinne för samma pojkstreck. Vi gjorde jodkväve och lade ut åt traktens
pojkar, vi uppfunno krutet och våra tankar sträckte sig till och med så
långt som till nitroglycerin.
Kanske inte läsaren vet, hur man gör jodkväve? Man köper jod på apoteket,
slår ammoniak över och låter massan halvtorka. Sedan gör man kulor av den
och lägger ut dem på lämpliga ställen. Då kulorna torkat, explodera de
vid minsta beröring med en ganska bra knall och ett slag, som gör ont i
fingrarna, men för resten är ofarligt, om man inte gör satsen för stor.
Vår granngård var också en idyll, och i den bodde en gammal kapten med
sin hushållerska. Mitt på gården stod ett bord med marmorskiva i en liten
syrenberså och på bordet stod en underlig pjäs, en urtavla på svarvad
fot. Över siffran 12 lästes ordet MIDDAG och över sexan ordet TODDY.
Efter denna döda klocka levde kaptenen.
Han var en sextiofem års man, förfärligt mager med lång, brun hals och
ett kalt huvud, stora, utstående öron, liten, blåaktig näsa och stripiga,
vita mustascher. Han syntes aldrig i trädgården, utom vid toddydags, då
han ensam njöt drycken och rökte sjöskumspipa.
Men på andra tider var bersån livligt frekventerad, ty hushållerskan
drack kaffe där flera gånger om dagen med sina väninnor.
Nu ägde jag och min vän ett salongsgevär. Kaptenens gård var rikare på
sorkar än vår egen, och vad var naturligare än att vi utnyttjade den
bättre jaktmarken, särskilt som vi lätt kunde skjuta genom springorna i
planket, som skilde de båda idyllerna åt. I ett hörn bakom syrenbersån
stod en väldig soplår, som alltid var öppen, och dit smögo de stora,
feta skeppsråttorna utmed väggarna från alla sina hål i det gamla, murkna
huset.
En dag, mitt under brinnande kafferep, kunde min vän inte låta bli att
skjuta en råtta som, obekymrad om gummornas prat, tassade till sin
måltid. Men skottet hördes, och djurets dödsskri kom hushållerskans
hjärta att stanna av fasa. I detsamma kom kaptenen in från gatan.
— Kan kapten tänka sig, att pastorns odåga till pojke sköt en råtta
alldeles nu genom planket! Tänk om det hade råkat mig, som satt ytterst!
Tänk bara, sån rackare till pojke — ska vara bättre mans barn! I polisen
skulle han, det skulle han!
— Nå, så hade jag väl fått skaffa mej en ny hushållerska — såna växer
på trän! Pojkar ska skjuta och käringar ska skrämmas!
Och kaptenens magra skepnad försvann i förstudörren.
Min vän och jag klättrade upp till plankkrönet och ropade med
triumferande röster enstämmigt: — Skvallerbytta bing bång! och döko ner
igen.
— Sån en gammal rackargubbe! sade hushållerskan. Och ni, era satans
pojkrackare, er ska jag nog få tag i!
— Hon kallade honom rackargubbe, och oss skvallrade hon på, sade min
vän. Det ska hon få äta upp.
Dagen därpå hände det. Det var söndag och en lämplig dag för utförande av
attentat. Torrt och varmt var det, och makterna voro oss gynnsamma. Vi
väntade tills gumman gått till kyrkan.
Då smögo vi oss över planket, lade en stor hög krut under marmorbordet
och ledde därifrån en lagom tunn rand fram till och under planket. Så
satte vi oss i gräset och väntade.
Mycket riktigt! På beräknad tid kom gumman tillbaka från kyrkan med en
likasinnad, och om en kort stund sutto båda vid sitt kaffe i soffan.
Min vän tände på. En fräsning, ett väldigt rökmoln och ett ännu väldigare
skrik fyllde gården.
Då röken blåst bort, låg hushållerskans gäst och sprattlade som en däckad
abborre under upphävande av ett bland de värsta tjut jag hört.
Hastiga steg hördes och kaptenen kom ut.
— Vad satan tjuter ni för, käringar? Har fan flugit i er i kyrkan? Men
här luktar krut!?
— Å — å — goa kapten — det är den här prästpojken, som — — nu är
mitt tålamod slut — han höll rakt på att bränna opp oss. Tänk, det rök
till och vi var som mitt i en eldslåga.
— Är ni skadade? Lever ni, eller är ni döda?
— Nog lever vi, men oj, du min skapare —
— Nå, då så! Pojkar ska skoja med käringar! Stör mig inte!
Och han slog igen dörren mitt för näsan på skvallerbyttan.
— Nej, nu är det nog! sade hon. Nu går jag in till pastorn. Här ska bli
rejs!
Vi bleknade.
— Skubba, du, sade jag till min kamrat. Jag stannar och säger, att far
din inte är hemma, när hon frågar.
Han skubbade. Gumman kom. Jag stod där oskyldig i dörren.
— Är pastorn hemma?
— Nej, han gick ut alldeles nyss.
— Har du varit med om det här?
— Du!! Sa hon du?!
— Åja, nog förstår jag att du har varit med, annars skulle du inte
vara här, när pastorn är borta. Och hans slyngel till pojke har förstås
sprungit sin väg. Men om inte pastorn vill hålla reda på sin pojklymmel
och dom odågor, som springer här och ställer till rackartyg, så ska ja
säja till kapten att han går in och ger er stryk! Och det efter noter
ändå.
— Äsch, det har han inte krafter till! Han är för mager! sade jag och
spände ut mitt tunna bröst.
— Å, nog kan han tukta en sån där snorgärs som dej.
— Den! Som ser ut som en kattskalle på en kälkstake!
Pojkar äro otacksamma. Jag kan inte hjälpa det, men så är det.
— Ska vara bättre mans barn, men dom är som hamnbusar i truten! Men det
här ska kapten få veta. Det finns väl polis och rektor. Vänta, du bara!
Hon knöt näven mot mig och skyndade ut.
Jag bleknade. Jag såg en ohygglig stut i perspektiv, relegation och
evärdlig nesa. Min vän kom fram och jag berättade det som hänt. Hon
hade kallat mig du! Det var oerhört av en sån där kaffekäring och
skvallerbytta. Det var nog dumt att jag sagt det där om kaptenen, men
när en blir arg så —
Ja, han tyckte också att det var dumt, för kapten var en väldigt hygglig
gubbe. Men han kunde nog aldrig få veta, vad jag hette.
— Ja, men om han frågar din far!
— Äsch, inte tänker han på det!
Men tydligen hade jag berört någon särskilt ömtålig sträng hos kaptenen,
ty efter första lektionen dagen därpå blev jag inkallad i lärarerummet.
Kaptenen befann sig också där. Rektorns min var hotande.
— Du lär ha förolämpat herr kapten?
— Nej, det har jag inte gjort.
— Ljuger du också?
— Nej.
— Kanske herr kapten själv skulle vilja säga, vad gossen sagt, då han
tycks tredskas?
Kaptenen blev pionröd.
— Tja, egentligen har gossen inte sagt något till mig utan till min
hushållerska.
— Nå, men vad har han sagt?
— Hm — tja — det — — tja, det vet jag egentligen inte, men det är
oförskämt — tja —
— Har du sagt något till herr kaptens hushållerska?
— Jaa.
— Vad har du sagt? Berätta ärligt och sanningsenligt!
— Jo, jag sa att kaptenen inte kunde klå mig, för han såg ut som en
kattskalle på en kälkstake, men hushållerskan kallade honom gubbrackare
och det är väl mycket värre — — —
Det ryckte i mungiporna på den gamle rektorn och det hördes fnitter från
de yngre lärarna. Kaptenen vågade jag inte se på.
— Gå och anmäl dig för klassföreståndarn, få vi talas vid sen! Marsch!
Jag gick med tungt hjärta tillbaka till klassrummet. —
Stryk, anmärkning för oskick och B i seder vid terminens slut.
Gamle, hygglige kapten! Gamle, hygglige rektor!
Fredrikson.
»Nog har vi
mat, men vi
haver inget brännevin!
Finns här någon
handlingsman, som
haver ett glas öl?»
Sången lät hes ur sjöbodens mörker. Det var naturligtvis Fredrikson, som
var full igen.
— Vem ä dä som går å smyger omkring knutarna? Kom hit, alle man, judar
å proselyter, greker och galiléer, bara ni har öl — ja ä sjuk i da,
dössjuk — jaså, ä dä Engström! — Godagen, inte illa ment, men si, den
där akviaviten som åltysken har, den borde förbjudas mä en särskild
paragraf — inte blir en så sjuk utå vanlit Öregrundsbrännvin.
Jag kom barfota med uppkavlade byxor i vasskanten med min gäddsnara
och skulle just vika om Fredriksons sjöbod, då han hörde mina steg.
Det hade lyckats bra med fisket. En liten knippa smågäddor, utmärkta
frukoststekgäddor, dinglade vid min svångrem.
— Va ska han mä såna där småglin te gädder, inte får en nå betalt för
dom, å för resten ä dä olaglit.
— Jag säljer inte gäddorna, jag äter opp dom. Och för resten är det
tillåtet att snärja.
— Ja ska låta bli å anmäla Engström, om han bjuder på en sup.
— Tror Fredrikson, att jag går och bär brännvin på mig?
— Nå, då kan ja bju på bå en å en halv, sämre kar ä ja inte!
— Nej tack, Fredrikson, jag fortsätter runt udden, och sen blir det
lagom att steka fisken till frukost. Vad gör Fredrikson i sjöbon? Sitter
och nubbar, kan jag tro.
— Nääj, Engström, utimillan mig och flaskan är likasom att ett stort
svalg befästat — nej, i da går dä inte — särskilt om ja inte får
sällskap. Tysken var för svår i går kväll. Här håller ja på mä nätena,
för vi ska lätta dom i morron, men ja ger näten faen, ja följer mä honom,
Engström, å sir på när han snärjer gädder, å litern tar ja mä mej ifall
torsten skulle komma på för häftit.
— Nej, stanna här, Fredrikson, och gå inte med och skräm gäddorna. Adjö
nu! Sköt nätena, jag vill gå ensam!
— Vill å vill! Ä inte dä här min egen strand? Går ja inte vart dä kan
falla mej in. Ja ska — —
— Adjö nu!
— Jaha! Jasså? Han exmerar inte å gå ihop mä Fredrikson, för Fredrikson
ä full, tror han, Engström, ja har varit i lag mä högre herrar än honom,
ska ja säja, mä disponenter å deriktörer å präster å fan å hans mor — —
— Ja, stanna nu, Fredrikson!
— Nej, nu ä ja mä, jädrar å slå alarm! Här har Engström pojken opp i
alla väder! Tror du ja väjer för nån åv kvinna född, nähäj, gosse — tror
du inte ja har skött folk, bå snobbar å rallare — stanna, Engström, får
ja säja honom en sak — han tror ja ä dragen, men ett lindebarn ä mycke
fullare än ja — tror han inte att ja har varit annat än fiskare, jo, dä
kan Engström ta gift på — —
Fredrikson halvsprang vid min sida, ty jag påskyndade mina steg åt
landsvägen till.
— å när ja va förman ve skogshygget ve Dannemora å hade två hundra man
— säjer å skriver två hundra man — å alla ville di åt mej — di ville
si mitt hjärteblo, å ja gick in i högen, inte så mycke som en spasserkäpp
hade ja — bara tomma knytnävarna å så frågade ja: Va vill I, folk?
frågade ja. Vi vill ha påökt, sa di. Dä ska I få, sa ja, kom an bara,
ett dussin i taget, inte fler, sa ja, men jämnt ett dussin, å di kom,
å jädrar anoda ble dä inte kattabalik åv, dä va väl tie minuter som ja
inte rörde marken mä föttera, men så gjorde ja värmlandskastet, som ja
lärde mej utå en beväringskamrat, å di stank omkring mej som ostmaskar
— vänta, Engström, ska han få si hur värmlandskastet ä — vänta, säjer
ja, dä kan va gott å kunna när en kommer i lag mä såna som bå mej å
Fredrikson — en tar i kragen på dä här viset — —
— Låt bli det där, Fredrikson! Tar han i mej, så tar han i far sin!
— Fara mej hit å dit! En tar så här å — —
Nu voro vi ute på landsvägen och Fredriksons stuga lyste vit mellan
lönnarna bara några steg därifrån.
— Å så — —
— Fredrikson!!! ljöd det från lagårdsbacken.
— Va i helsinge nu då? Ä käringen i faggerna? Ja, ursäkta, Engström, men
dä va inte illa ment.
Mor Fredrikson öppnade grinden och sade: — Jasså? Ä dä på dä viset?
— Va har du å säja te om, käring? sade Fredrikson.
— Jo, först dä här! Och mor Fredrikson tog litern ur rockfickan på maken
och dängde den i stengärdesgården — å sen dä här — och hon tog ett fast
tag i rockkragen på Fredrikson, vred om, så han hickade — taget var värt
minst 2:50 — och sade: Han ä inte så farli som han låter, Engström. Dä
värsta återstår honom.
Det var en målmedveten hand, som förde Fredrikson in i det trevna hemmet.
Johannas äktenskap.
Johanna Ågren var fyrtio år, då farsgubben dog. Han hade varit änkling
i många år och nu satt hon där ensam med en stuga, en sjöbod, sköteka,
skötar, ryssjor och laxnot. Det dugde ju inte. Strömmingsfisket kunde hon
nog greja med halta Lundin, som varit gubbens hjälpreda, men laxnoten
krävde armar och lantbruket gick då inte alls. Lundin förstod sig bara på
fiske och för resten började han bli för gammal och påstridig. Han trodde
visst att det var han och inte Johanna som fått ärva, men det skulle han
få si. — —
Hittills hade Johanna lyckligt undgått kärlekens faror eller åtminstone
dess synliga följder. Pojkarna hade hon varit snäv mot och nu var hon då
alldeles ur spelet. Hon fick inte leka med längre, men det skulle hon
visa. —
Och en dag tog hon båten till Tvärhandsholmen, stannade där två dygn
och alla undrade, om hon inte hade någon affär i görningen angåendes
försäljning av gården, men där beto de sig i tummen, ty när Johanna
kom tillbaka hade hon Vesterberg med sig, han Vesterberg, som var med
som besättningskarl på Jupiter, när den förlorade mellan Understen och
Svartklubben. Han kom i land på två vetemjölssäckar, som han bundit ihop,
och det var ändå på Viten norr om Gåssten. Knepig karl, Vesterberg. Det
var bara två, som bärgade sig av åtta mans besättning, och Vesterberg
hade väl inte klarat sig han heller, om han inte i sista ögonblicket,
just som skutan lade sig på sidan, kilat in i kaptenens hytt efter en
liter konjak, ty han fick gå omkring halvtannat dygn på skäret, sur som
en katt och utan en matbit, innan man tog honom med på Öregrundsbåten.
Nu hade emellertid Johanna honom med sig. Folk grinade, när de sågo paret
stiga i land på bryggan. Lite full var han förstås, ty hon hade måst
fägna honom i försalongen, och med tanke på framtiden bar han sin randiga
nattsäck tung och knölig av avlånga manickar, som sågo ut som litrar. Men
välklädd var han — blå kavaj och styv hatt på nacken och jägerskjorta
med sidenhalsduk och näsan röd som vanligt och luggen som förut ner i
pannan. Medan Johanna ordnade med styrman tog Vesterberg några snedsteg
inåt bryggan och hälsade på pojkarna. De flinade och han flinade, och så
döko de in mellan magasinet och båthuset och Vesterberg fick upp en liter.
— Va fasen, Vesterberg, har du inte mönstrat i år?
— Ska bli bondkanin, förstår ni, jojomänsan. Fan ska va på sjön
längre, dåliga hyror och skäll jämt. Ska hjälpa Johanna med fisket och
dyngsprättningen och — tjofaderillan you know pojkar hick skål och hör
sen, va ger ni mej för det, dirty sons of a bitch you know.
— Vesterberg!!! ljöd Johannas röst.
— Vesterberg, va de ja! All right, ajöss på er, långholmare, träffas i
aftonsången, sa orgeltramparn te kyrkstöten. —
Sådant var Vesterbergs intåg i fiskläget. Han hade ju lite svaghet för
spriten, men kvick och rolig var han och kunde spela handklaver och
fröjda vals, och på sjön var han bravo när han var nykter. Hur fisket
gick till hade han ju sett som skärgårdspojke, men lantbruket förstod han
sig sämre på än fan på psalmboken. Emellertid skulle Johanna nog klara
upp det där, ty hon hade skinn på näsan. —
Sex månader efteråt lyste det för Johanna och Vesterberg. Hon var redan
i ordning och fixad och klar och kjolen blev allt kortare framtill, och
det är ju inte värt att gå till prästen förrän en är säker på saken. Och
nu skulle bröllopet stå och folk skulle bjudas. Man kom överens om att
bara bjuda de gifta, ty Johanna var ju gammal och det kostade för mycket
om alla pojkarna skulle med — ja, det förstås den fick en lov att bjuda,
_den_ och _den_ med, men skulle en bjuda alla så gick det åt för mycket
pengar och fisket hade slagit ut dåligt.
Vesterberg var med på vad fan som helst. Han hade skött sig. Det var
bara på lördagskvällarna han tog sig ledigt och gick ner och tog reda
på pojkarna och bälgade en vals på bryggan åt ungdomen och fick sig en
slurk av någon vänlig putellägare. Han trivdes, och som ofta händer i
skärgården med gammalt sjöfolk, blev han amfibie, fiskade och plöjde om
vartannat. Han hade ju maten och allt vad en karl behöver. Vesterberg
var lycklig nära på. Ibland flög ju fasingen i honom, särskilt när han
fått ett par glas för mycket, och då dillade han om brassar och vakter
och stampdävertgajskänklingar och ville skicka Johanna till väders
genom skorstenen, men hon klarade regelbundet av bärsärkalynnet med en
blandning av smek och hot om kovans förlust, och Vesterberg lugnade sig
som förr i världen inför gubben och styret ombord. — Kommer väl min tid,
tänkte Vesterberg, och då ska du få si, vems ande du guppar mä!