och då och reste sina tio mil i kärra för att få umgås några dagar vid
bröllopstillfällen eller begravningar. Det var festdagar. Då flödade
brännvinet och det hembryggda ölet, glädjeskotten knallade och man
giljade inom släkten. Då nötte man salsgolven med hårda stövelsinkor i
polska och vals och lekar gjordes, som nu äro glömda. Körsbärskalas och
brännvinsorgier, ett litet slagsmål då det passade och robusta skämt med
motsatta könet förgyllde tillvaron. Jag minns ett bröllop nere i Pelarne
socken, då tvåhundra gäster en morgon saknade alla sina skor. Man hade
legat i syskonbädd i logarna och en dräng hade gömt alla skor och stövlar
under ett badstugolv. Nå — man fick gå en dag utan skor tills gömstället
upptäcktes, fast det inte var lätt att placera de tvåhundra paren. Men
drängen, som gjort brottet, vågade icke visa sig i bröllopsgården förrän
trakten återtagit sitt vanliga utseende.
Men det var inte detta som jag egentligen ville tala om, fast det kanske
har sin betydelse som förutskickad anmärkning.
Därnere i min hemtrakt bodde tre gamla gubbar, som voro vana att träffa
varandra för att spela kort. De hade inte nästgårdsväg till varandra, men
de hade landåer och små skarpsprungna smålandshästar. En var hovpredikant
— han drack alltså toddy och vin och brännvin. En annan var bergmästare
och var en stor man i Småland. Den tredje var kapten och hade varit med i
finska kriget. Han var jägare och fiskare och han brukade ro ut i Solgens
vackra sjö och bo på en ö där — ligga och sova på en häll som han gick
och stod. Han hade för resten varit god vän med Johan Ludvig Runeberg,
som var också han en väldig jägare. — Och så höll jag på att glömma en
annan, en fjärde, en gammal jämbörding, som också hade varit med i finska
kriget. Han satt hemma på sitt gods klädd i vadmalskläder och spelade
harpa, vackert och musikaliskt, och var för övrigt socknens ackuschör.
Jag minns en dag då vi unga — jag kom med på sladden — men jag var
glad att få leka med — vi voro på fotvandring och kommo till den gamle
harpspelarens och ackuschörens gods för att övernatta där. Vi fingo gå i
procession in i hans kammare, och han lade händerna på våra huvuden och
välsignade oss. Han var nitti år gammal — och hans gamla hustru satt
bredvid och konstaterade faktum, vit i huvudet och vacker i ögonen och
förvånande sig över den nya tiden som kom in i de gamla rummen med oss
unga.
Alla dessa gubbar voro bortåt nitti år och brukade träffas sedan någon
generation för att spela kort. Då kom bergmästaren med sin gamla kupé
och hämtade hovpredikanten, för vilken denna lustresa till de gamla
kamraterna var en epok. Men hovpredikanten var rädd för att åka fort,
och bergmästaren satte full fart i backarna på gammalt småländskt maner.
Nu finns det en backe, väl en fjärdingsväg lång, från Boaryd upp åt
Eksjöhållet. Båda gubbarna sutto och pratade, och så småningom hade de
passerat backen. Då måste gubben hovpredikanten säga något och sade:
— Tack, kära bror, för att du inte körde så fort utför denna farliga
backen! Jag satt med andan i halsen hela tiden. Tack, kära bror!
— Jonsson! sade bergmästarn, vänd och kör upp igen!
— Ja, men kära bror, sade hovpredikanten.
— Kör, sade bergmästarn.
Och hela ekipaget begav sig i väg tillbaka till backens krön.
— Vänd! sade bergmästarn, och full fart!
Det bar av i karriär utför och hovpredikanten satt och kippade efter
andan och höll sig fast i krökarna.
Och ändå hade han varit med vid Leipzig och i Norge.
Dessa gubbar voro på väg till den gamle kaptenen, Runebergs vän, den
gamle jägaren, för att spela kort några dar. Deras kamrat harpspelaren
och ackuschören var icke med vid detta tillfälle, utan de hade som
uppgift att hämta fjärde man till kortspelet. Denne fjärde man var också
en gammal kurre. Han var länsman och hade varit fjärde man under ett
trettital år. Men han var naturligtvis underklass och behandlades som en
sådan.
Alltnog — de hämtade länsmannen och så småningom nalkades de
kaptensbostället. Där blev full fart. Där blev supé och toddy och korten
kommo fram. Gumman skickades i säng och gubbarna fortsatte. Ångande
krukor med varmt vatten, god konjak och rom kommo på bordet.
Gubbarna började bli osams — de började skrika och svära. Länsmannen var
den lugnaste. Och vid en paus i grälet vågade länsmannen komma fram med
ett förslag, däven av konjak som han var: — Hör nu, herr bergmästare.
Och ni andra ärade medspelare! Nu har vi spelat kort med varandra i jämnt
tretti år och nu tycker jag — hick — att vi kunde ta och lägga bort
titlarna!
Det blev tystnad vid spelbordet, man tittade på varandra — och plötsligt
sade bergmästarn: — _Hut, allmoge_!
Länsmannen sjönk ihop och fann att han framställt frågan om
titelbortläggningen något för tidigt, att det över huvud taget var dumt
att han föreslagit den. Då sade kaptenen: — Ja, då fortsätter vi spelet
som om ingenting hade hänt! Ä inte kommissarien med om det?
— Jag ber tusen gånger om förlåtelse, om jag har varit oförskämd, sade
länsmannen och ilsknade till ett slag. Men jag menar, då herrarna har
sökt opp mej under tretti år, så betyder det väl någonting. Det betyder
att herrarna behöver mej!
Då sade den gamle kaptenen: — När man spelar 1/10 öre behöver man ingen.
Har kommissarien vantrivts i vårt sällskap, så säj bara ifrån!
Hovpredikanten sade: — Detta gräl har jag upplevat i minst tjugufem år,
men det har alltid rört sig om pengar och inte om brorskålar. Fatta nu
sitt glas, herr kommissarie, och krök armen om min egen arm. Låt oss vara
tillsammans och låt oss dricka. Jag dricker som själasörjare — — —
— Lekamen och blod, föreslog kommissarien —
— Du hör ju själv att han är oförskämd, sade bergmästarn. Här hämtar vi
kommissarien för att bereda kommissarien någon glädje och trevnad och
vinst på spelet, och så ger han sig opp ibland oss. _Hut, allmoge_!
— Vem skulle ge? frågade kaptenen.
— Den som frågar, sade hovpredikanten. —
Detta resonemang berättade den gamle kaptenen för mig för många herrans
år sedan. De äro döda alla deltagarna i spelet. Och deras jaktmarker äro
öknar med stubbar och torr ljung. Deras tjädermarker med väldiga furor
uppe i Skurugata betyda ingenting längre.
När jag var där sist och gick för mig själv på de gamla stigarna, kände
jag min ungdom leka som en gul fjäril framför mig. Jag dök in i skogen.
Stigen slingrade i ungskog som var lika gammal som jag. Jag såg på
stubbarna att folk hade varit där och stulit. Men under tjugufem år hade
där växt upp en ny skog, som tycktes säga till mig: — Hej, gamle gosse,
du ser att vi följa med.
Stigen slingrade över fällor, genom ensnår, över bäckar som porlade och
sjöngo min barndoms visor — och plötsligt stod jag vid ett stalp. Vägen
tog slut — men en ung björk växte upp ur en dal — och nu tro ni mig
inte, men jag hoppade ut från berget och tog tag i björken och den vek
sig som förr i världen. Jag kom ner lugnt och behagligt i mossan just där
jag ville komma ner och där bäcken gick brun och mörk över och mellan
bruna stockar och grenar och stenar som legat där många hundra år.
Jag hörde änder snattra en bit ifrån mig. Där hade varit en damm för
många hundra år sen, och brunvioletta stockar lågo och talade om mina
egna förfäders arbete under den s. k. medeltiden. Stockarna voro
skulpterade av bäcken och en jättefura låg ikullfallen tvärsöver dammen
och berättade om underbara saker. Jag tycker inte om att citera. Men jag
måste erinra mig Gustav Frödings vackra känsla — densamma som min, då
han säger:
Här är stigen trängre, här är vildskog
här går sagans vallgång vild och lös,
här är stenen kastad av ett bergtroll
mot en kristmunk långt i hedenhös.
Här är Vargens gård av ris och stenrös,
här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk,
här satt Ulva lilla, Vargens dotter,
ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.
Jag minns inte för resten. Men jag ville påminna mig en vacker dikt av
Fröding — någon vers ur den — där han sade något åt samma håll som jag
menar. Jo — det är denna:
— Här är det ödsligt och stilla,
här är det långt från det verkligas strand.
Tänk efter! Den känslan ha vi haft, vi som tycka om att gå ensamma i
skogen och plötsligen komma till ett ställe, där vi stanna och säga till
oss själva — Detta måste vi måla!
Vi mena alltså med Gustav Fröding:
— Här är det ödsligt och stilla,
här är det långt från det verkligas strand.
Men kanske jag börjar bli sentimental. Skulle det vara något fel? Nej,
jag tror det inte!
Tänk er en dalgång med en bäck längst nere och en gammal damm och märken
efter en gammal kvarn — allt i skuggan under furor och med änder, som
äta i gyttjan. Och vinden som går över alltsammans. Och mossa som det
dryper av och smäckra björkar som stå liksom generade av att få växa i
sällskap med tallar — och ett vatten så kolsvart som — ja!
Detta är min sentimentalitet.
Jag märker att jag har kommit litet bort från mina gamla kortspelare.
Men det gör ju ingenting. Jag sitter här ensam en natt i Grisslehamn
och observerar att luften blir allt ljusare och allt mindre blå genom
fönstren.
Och genom min hjärna susar som en vacker känsla Gustav Frödings:
— Här är det ödsligt och stilla,
här är det långt från det verkligas strand.
Ja — det blev verkligen ett kåseri. Men hurudant?
Söderbom.
När Söderbom hade fått några kaskar, kom han alltid i det vilda lynnet.
Han var en storväxt, bredaxlad karl och hade satt skräck i samhället
ända sedan han blev så gammal, att han dugde på sjön. Hans tempi voro
de vanliga. Först började han gråta så hela kroppen skakade, och så
länge han höll på med det, var han inte farlig. Då kunde man med lämpor
och goda ord få ut honom på vägen, men då var det också bäst att regla
dörrar och bomma igen fönster. När han då inte kunde komma in igen,
blev han ursinnig, slog ihop händer och klackar, neg och svor, rev ned
staket, sparkade på dörrarna och lovade utgjuta blod, tappa dom bleka
allesammans. Då även detta blev utan resultat, drog han kniv, gick
omkring halva natten och högg i dörrar och väggar så att kvinnor och barn
gräto och männen lovade sig själva och sina hustrur, att detta var sista
gången de varit i lag med Söderbom.
Han hörde också till det slags folk, som klär av sig för att sätta
fasa i andra och det hade hänt några gånger, att han under gråt tagit
av sig alla plagg utom skorna för att bli litet ledigare, när det
stora slagsmålet skulle börja — ingen vågade sig på honom, ty han såg
verkligen fruktansvärd ut, där han valsade naken på vägen och högg med
kniven omkring sig.
Så hade Söderbom hållit på i många år och rädslan för honom tilltog, men
som det oftast var han som bjöd, var det inte så lätt att undvika hans
sällskap, och kask får man inte alla dagar.
Men så kom en ny präst till socknen, en ung man, och hans första göra
var naturligtvis att bekanta sig med sina sockenbor. Han såg hygglig ut,
kunde prata med både gummor och gubbar, och det riktigt förståndigt till
och med, fast han knappt hade början till skägg än och var liten till
växten.
En söndagskväll var han inne hos lotsförman Karlson och drack kaffe. Och
rätt som det var, började ett kattrakande ute på vägen. Karlson tittade
ut genom fönstret. Mycket riktigt, det var Söderbom, som var i tagen igen.
— Vem är Söderbom? frågade pastorn.
— Jo, nu är det bäst vi reglar och bommar till, för annars kan det bli
blodsutgjutelse, sade Karlson. Söderbom har supit igen, och då drar han
alltid kniv och stark är han som en björn och ett riktigt vilddjur. Det
har han varit ända sen han var barn.
— Det var otäckt, sade pastorn. Har han skurit någon?
Karlson såg på sin hustru.
— Nääj, det tror jag verkligen inte han har gjort. Kan du påminna dig,
om han har skurit någon? Neej, om jag tänker efter, så har han inte
det. Men han lever galen och hugger kniven i varenda dörr utefter hela
landsvägen, när det sinnet rinner på honom.
— Nå, men har han slagit någon då? Han måtte väl ha gjort något våld
någon gång, eftersom han är så fruktad?
— Neej, när jag tänker efter, så kan jag inte påminna mig något sådant,
men farligt ser det ut — hela byn låser in sig, när han är ute och är i
tagen.
— Vad är ni för karlar i byn, som tål sådant där? Jag skall gå ut och
tala med honom.
— Nej, för Guds skull, goda pastorn, gör inte det! Det kan bli en olycka!
— Nu går jag ut emellertid, men ingen får följa med.
— Ja, men pastorn — — —
— Adjö på en stund!
Pastorn gick ut. Det var nästan nermörkt och några steg bortåt vägen
valsade Söderbom som bäst och högg kniven gång på gång i handelsmans
magasinsvägg, allt under upphävande av fruktansvärda tjut och avgivande
av löften om blodtappning.
Vad som hände mellan pastorn och Söderbom fick ingen veta. Men tjuten
tystnade, och om några minuter kom pastorn in igen. Söderboms stora
slidkniv bar han i handen.
Karlson gjorde stora ögon.
— Hur har pastorn burit sig åt med honom? Vi var rent hjärtängsliga.
— Söderbom kommer aldrig att bråka mer, sade pastorn. Sådana som bara
köra kniven i väggarna och tala stora ord, äro de minst farliga.
— Ursäkta, men pastorn har väl inte kunnat klå honom, pastorn som skam
till sägandes är så ung och småväxt?
Pastorn log.
— Något illa har jag inte gjort honom. Emellertid tror jag att Söderbom
är avsatt från sitt tyranniska regemente här i byn. Men nu måste jag gå.
Tack och adjö!
— Men törs pastorn verkligen gå ensam? Söderbom — —
— Jo, jag är inte rädd och behöver ingen hjälp. Adjö nu!
Karlson och hans hustru gapade efter pastorn, då han gick, och gapade på
varandra.
— Si, det var en präst, det!
Dagen därpå cirkulerade ett rykte, att pastorn tagit kniven från
Söderbom. Andra dagen växte ryktet med lavinens hastighet. Pastorn hade
hållit på att slå armar och ben av Söderbom, som höll sig inne och
plåstrade om sina bulor.
När söndagen kom, var socknen mangrant samlad i kyrkan. Men vad som
väckte största förvåningen var, att Söderbom var där också. Han var
kanske den andäktigaste, han bad och sjöng och lät sina ögon lita till
predikanten som till ett högre väsen.
Och så fortgick det. Söderbom var och förblev som en omvänd hand och
kyrkan förblev packad varje söndag. När pastorn efter några år fick ett
större pastorat, sörjdes han uppriktigt av hela församlingen, icke minst
av Söderbom.
Jag träffade kyrkoherden för något år sen och frågade, hur han burit sig
åt med Söderbom.
— Å, det var ganska enkelt. Jag känner materialet i skärgården, och det
var ganska viktigt för mig att bli populär i socknen för att få meriter
till en bättre. Söderbom kunde ha kramat sönder mig om han velat och
förstått situationen, men jag satte allt på ett kort och förlitade mig
på riktigheten av det vanliga omdömet om sådana där skränare, som bara
höta, men aldrig slå till. Jag gick fram till honom, där han hoppade som
en stolle, och sade: — Låt bli det där, annars får du stryk! Tag hit
kniven! Genast, annars smäller det!
Och karlen blev faktiskt rädd. Han darrade som ett asplöv och bad: —
Snälla söta, slå mej inte! — Du skall slippa stryk, om du lovar bättra
dig. Och får jag reda på att du burit dig dumt åt igen, går jag hit
och piskar upp dig. Gå i kyrkan om söndag; jag vill se på dig. Ingen
skall få veta om det här, så länge jag är i socknen. Jag är den nye
pastorn! Karlen var det beskedligaste kräk på jorden, det var bara hans
supkamrater som skämt bort honom och trott, att han var en förskräcklig
slagskämpe. Skål!
Och vi skålade, ty vi voro på en stor middag med mycket champagne hos en
hovpredikant.
Hövlighet.
Vi kallas ju Nordens fransmän — gubbevars. Vad som menas med detta
har jag aldrig fått riktigt klart för mig. Det är väl med det som med
de flesta andra värden: När de bli utnötta, behöva de en omvärdering.
Men man menar väl, att vi äro lika artiga som fransmännen. Gott! Jag
har träffat många oartiga fransmän och ännu flera oartiga svenskar
gunåssåvisst. Och någon statistik finns nog inte i fråga om de olika
ländernas artighet.
Emellertid duger det inte alltid att vara hövlig. Det måste ske med stor
urskillning. Låt mig berätta!
Jag hade bott i Paris ett par månader och fått vanor som närmade sig
ett visst slags parisares, ty jag bodde i Quartier Latin. Jag kom så
småningom att bli stamkund på en bestämd krog, där kuskar och målare och
annat fattigt folk åt billigt men gott, raffinerat gott. Då värden på en
sådan krog ser att man blir daglig gäst, kommer han fram och trycker ens
hand, talar politik och slår sig ned ibland, dricker ett glas och bjuder
gärna på ett. Garçonen omhuldar en, talar politik och lancerar de sista
kvickheterna. Det verkar familjeliv eller åtminstone inackordering.
Nu äro ju vi svenskar vana att lyfta på hatten i tid och otid. De flesta
av oss hälsa nästan hjärtligt på de tjänande bröderna, på restauranger, i
butiker, och detta passar bra i Paris och Stockholm.
Men kom till London och gör det!
Jag måste erkänna att jag egentligen aldrig har trivts i London förrän på
sista tiden. Jag hade tyckt mig observera att betjäningen på hotell och
restauranger gapade på mig. De vände sig om, de viskade, de fnittrade.
Jag fattade icke orsaken. Hotellportvakten slog upp munnen på vid gavel,
då jag passerade honom, och i rökrummet väckte minsta beställning
uppseende. Det blev pinsamt i längden, jag tittade mig i var spegel, om
jag möjligen var sotig på näsan — men det var jag aldrig. Jag var snyggt
klädd, elegant kan man säga. Jag drack de dyraste drycker, åt den bästa
mat och gav gentila drickspengar, dock ej överdrivet, ty sådant medför
ingen välsignelse. Men lika förbannat gapade man — nej, tacka vill jag
Paris — där är man som hemma.
Emellertid kom jag åter till London för något år sen. Jag skulle bo på
ett mycket elegant hotell och kom dit en förmiddag i ressällskap med en
vän från Paris. Vi voro båda klädda i nya moderna kläder, köpta i Paris.
Det enda originella hos oss skulle möjligen ha varit att vi hade mjuka
hattar à la mode du Quartier — men jag har sett stadgade engelsmän också
gå i mjuka hattar.
Nå — vi kommo till hotellet, där en gemensam vän till oss bodde sedan
flera år. Vi betalade vår chaufför, portvakten satte svängdörrarna i
rörelse, vi tackade med en kort hattlyftning, vi kommo in i vestibulen,
lyfte på hatten för tjänstemännen, av vilka vi skulle beställa rum —
har ni sett på fan — gapade inte alla, portvakt, portierer, kassörer
och gäster som uppehöllo sig i vestibulen! Vi fingo våra rum och frågade
efter vår vän, doktor L. Han var för tillfället icke hemma. Vi ajusterade
oss, rekvirerade en automobil och reste ut på en stund — följda av
employéernas förvånade och leende miner. Vi tyckte att vi kommit till en
bondhåla, en brackopolis. Nej — leve Paris!
När vi efter ett par timmars promenad åter susade fram på asfalten till
hotellets entré, stod vår vän doktorn där, han också småleende och med
icke så litet ironi i vänstra ögat.
— Hör ni, pojkar, innan vi gå in och få en drink, så hör och lyd ett
gott råd: Hälsa aldrig på någon betjäning! Rör aldrig vid hatten i ett
hotell, en restaurang, en butik! Ni har hållit på att förstöra mitt
anseende här. Då jag kom hem, sade en portier att ett par högst underliga
människor hade sökt mig. Var det kanske patienter? frågade jag. Var det
gentlemän?
— Tja, kanske det var gentlemän, men de bockade gång på gång och lyfte
på hattarna ideligen — men det var kanske gentlemän ändå —
Emellertid behålla vi bilen och resa nedåt stan till Burberry för att
snygga opp er. De där hattarna duga inte. Ni ska ha mössor — och det
duger inte att röka caporal så där — ni måste ha pipor. Och framför allt
— hälsa aldrig!
När vi kommo tillbaka på kvällen för att kläda om oss och passerade
betjäningen hade vi redan skaffat oss den min, som anstår gentlemän. Alla
de mötande, kyparna i rökrummet, portiererna voro bara luft för oss —
och borta voro de ironiska småleendena. Man bockade till jorden och vi
låtsade som om vi ej observerade det. Men jag måste knyta handen i fickan
om min tobakspung för att ej vara hövlig av gammal vana.
Kom ihåg det när ni skall resa till London och försök inse, att denna
uppsats icke är en humoresk! Varför skall man alltid skriva humoresker!
Haröliv.
När _Agathe_, åltysken från Stettin, kom och lade sig i Haröbukten, blev
det liv i land. Han kom visserligen så tidigt att ålen icke hunnit slå
till, så att någon kommers var det för tidigt att tänka på, men han hade
med sig en stor ankare akvavit, och hövligheten fordrade, att man rodde
ut och hälsade skepparn och pojkarna välkomna. Den ena matrosen var en
rackare för resten, var svår på flickorna och hade fått smörj åtskilliga
gånger särskilt framåt höstarna, då det inte var så lätt att se vem som
gav smockan i kvällsmörkret. Men på försommarn hade allt groll glömts och
för resten bjöd skepparn på kask och han var inte snål, det skall Gud
veta. Särskilt första kvällen fick man sin ordentliga hyra och cigarrer
till, fina tyska svarta jäklar så man blev jämt yr i skallen.
Nu vet alla som lagt till vid Harö och varit där någon tid, att gubben
Isakson och hans måg Janson inte varit kuttrasju sedan gubben gjorde
paktum mellan dotter och måg och tvang honom att skriva på bara några
minuter före vigseln, då det inte var så gott att neka för skandalens
skull, fast nog hann Janson tala om för gubben vad han var för en
skojare. Gubben och mågen talade aldrig ett ord med varandra sedan — de
bara tittade som arga tjurar vid måltiderna, och nog kan man tycka att
mågen hade rätt att vara ilsken. Gubben kunde väl sagt ifrån i tid, så
hade det inte blivit äktenskap av, men efter tredje lysningen var det ju
inte så lätt och för resten hade flickan måst börja ta ut kjolarna, så
vad det beträffar var ju allt som det skulle.
Allt det här visste ju skepparn på _Agathe_ om, och första kvällen i
Haröbukten visste han också att både Isakson och Janson kommo ombord —
i var sin båt förstås och på olika tid. Och då blev det alltid gräl, när
de fått en fyra, fem kaskar. Då talade gubben om för alla i kajutan att
mågen inte var värd så mycket som en strömmingsråk och mågen sade rent ut
att gubbjäveln skulle få på plytet när de rodde hem — ibland skulle han
se hjärtbloden på gubbfan. Men skepparn bara skrattade och sökte raljera
bort alltsammans med mera kask. Där satt gubben och mågen och söp och
morrade åt varandra. Gubben var för resten inte rädd för Janson, ty den
senare hade supit rätt friskt i sin tid och var väl inte så mycket att ta
i, men han kunde ju vara lömsk och ge gubben ett tjuvnyp bakifrån, om han
inte såg opp.
Så kom förra sommarn. Vi seglade med kuttern till Harön, och när vi
svängde in i viken låg åltysken där redan. Det var sent på kvällen, men
vi uppfattade tydligt att man inte gått och lagt sig än ombord på Agathe.
Där skreks och sjöngs, och Ede, äldste matrosen, spelade handklaver på
backen. Vi sågo några skuggor röra sig på däck i något slags takt. Man
dansade bland rundhult och ändar på däcket.
Just som vi fått kroken i bottnen bara några famnar från Agathe, hördes
en misstänkt plumsning och förvirrade skrik därifrån. Vi sågo en man
hoppa i en av de många ekorna som garnerade sidan. Vi sågo honom luta
sig över kanten och hala in ett bylte som hostade och spottade, och
någon skrek: — Lägg den jäken i ekan! Låt’en inte komma ombord igen!
— Ånej, va lugna ni, han kan inte, så gärna han vill! — Låt dä värsta
rinna å’en, å ro’n i lann! Ta å dra den jäken mä en ända ett slag! Ryka
på svärfar sin, tänk sån en jäkel — men gubben var säker, han gav’en en
ibland ögona så dä passa precis!
Då förstodo vi. Janson hade börjat bruckla med gubben Isakson om gammal
ost och fått sig en kimboblängare, för gubben hade gamla sjötag och
Janson var ju bara långt oppifrån land.
Någon rodde Janson i land. Liggande på bottnen av ekan sjöng han en
vild sång, som handlade om blod och kniv och gubbfan. Han improviserade
alltid, då han blev full. Det var inte vers, men det lät som något
gammalt hedniskt kväde, nog så ruskigt för resten. Karlen som rodde
vräkte Janson i land, där han blev liggande som en hög kläder. Han gav
ifrån sig en och annan ton i början — sen somnade han.
Först mitt i natten rodde de andra gästerna från skutan. Vi väcktes av
knakandet i båtar och åror, när de gåvo sig i väg. Vi hörde dem bråka i
buskarna och småsjunga uppåt skogen. Janson sov som ett paket.
Dagen efter skulle vi gå upp i byn och köpa färsk fisk. Vägen slingrade
sig genom hagar och skogsmark, och just som vi skulle gå ut på Mattsons
odling, skar ett skrän genom tystnaden, ett nödrop som kom oss att först
tvärstanna och sedan ana något hemskt. Och det tystnade ej. Någon skrek
för livet. Vi rusade i riktning mot den vrålande. Vid Mattsons lada rörde
sig något bakom en albuske.