går omkring i detta Paris och väntar på döden. Hon skulle vilja ha ett
barn, men det skulle deformera henne, och hon skulle behöva internera sig
en tid under havandeskapet — — —
— Nå, men då ha vi kvinnor hemma i Sverige, kvinnor, som inte äro rädda
— — —
— Ja, men var blir då kvinnan av — begreppet kvinna? Det blir ett hat,
en lagrad kärlek, som arbetar som vinet om sommarn. Le vin travaille.
L’amour travaille aussi — och när kärleken slutat arbeta, är kvinnan
kvar som en naturkraft som uppfyllt sitt ändamål — ett jäsande hat mot
mannen som deformerat henne!
— Nå, men då är i alla händelser en plikt fylld, livets eget krav! Inte
sant?
— Men vad har ni vunnit med det? Ingenting! Nästa kvinna! Alla kvinnor i
steeplechase!
Den lille skalden talade sig varm. Det hade blivit tyst vid bordet och
alla hörde på vårt samtal. Jag kände mig som en av de björnar, som
småstadsborna i Sydfrankrike tro gå i sele framför våra droskor.
— Säg mig, sade skalden, hurudana äro era blonda kvinnor? Kanske de
kunde skaffa mig en sensation?
— Tja! Men tillåt mig undra om ni inte är en _snobb_! Hur gammal är ni?
Kanske jag är indiskret?
— 21 år — det bör räcka!
Plötsligt hördes från bordsändan prins Karageorgevitschs blyga röst:
— Jag är jämnt dubbelt så gammal.
Den lille skalden ignorerade prinsens replik absolut. Han rynkade sina
ögonbryn och sade: — mr Engström, ni har kallat mig _snobb_!
— Monsieur, sade jag, jag frågade bara, _om_ ni var snobb — — —
— Ett ögonblick, sade prins Karageorgevitsch, nu passerar mr Gould med
madame!
Den långa svarta kvinnan närmade sig följd av mr Gould. Hon gick först
med ögonfransarna vilande på kinderna. Mr Gould gick efter, litet
stapplande i sina blanka skor och trevande i sin vita sidenväst.
Antagligen efter de amerikanska millionerna.
— Detta var alltså vad ni menar med kvinna? frågade jag skalden.
— Såg ni inte hennes ögon? replikerade han.
— Nej, hon vågade inte visa dem.
— Nå, där har ni kvinnan? Era blonda slå ut ögonen som solfjädrar, våra
mörka äro naturkrafter, som gömma sina ögon till ögonblicket då de
behövas.
— Men vänta, sade prins Karageorgevitsch, nu gräla de därute i tamburen.
Låt oss gå!
Vi gingo ut! Den svarta kvinnan hade lyftat sina ögonfransar och skrek åt
den så kallade mr Gould på äkta argot: — Qu’est-ce que t’affure sur ton
bobino?
Det är uttytt: Hur mycke fick du på din klocka?
Den lille skalden försvann i världsvimlet och prinsen och jag förvärvade
våra rockar. På gatan väntade automobilerna. Vi höggo en kupé och åkte
nedför avenyen, som om vi aldrig hade träffat några skalder i hela vårt
liv.
August Karlssons återkomst.
»New Orleans dato gör desamma.
Eftersom jag träffade Gustaf Johanson på en salon han berättade
att ni har hälsan och mår bra jag skulle välan ha hört å mej för
långe sen men sjömanslifvet är opp och ner som den blåmålade
vågen iblann plenti monni och iblann sjåar en som den värste
tramp han berättade att du seglar in mycke flis mäd Elisabet ja
jakten var ju alldeles ny när jag ga mej iväg för åtta år sen han
berättade att syster min har varit dö i två år du har giftat om
dej så sorjen var välan inte så jupsinnig kan jag tro så är det
alltid med läsarebyke inte feck jag fälla en sorjens tår på Emmas
jupa graf men det kan repareras när jag kommer häm jag har tänkt
mönstra å i Hartlepol ock sedan kan du när som helst vänta en kär
vesit af din glada svåger August Karlsson du trodde välan hajarne
hade slukat mig för långe sen men haröpojkarna ä sega må du tro
nu kommer jag i alla fall häm för å ha ut min hälft i Elisabet
och si äfter hur du har sjött jobbet kom ihog att hälften ä
min ock allt som du har tjänt sen jag reste har du tjänt mäd
Elisabet det blir inte lite mässing du har bygt hus och hyr ut och
du har pängar utlånta fast du var fattig så lusen knappt trifdes
på dej när jag gaf mej iväg på sjön men här ska räjsas jag är för
rästen inte svår ock vara i lag med bara det är ärliga tag så har
du mej men annars så klämmer jag till på sjömansvis du förstår
jag raljerar fast du är guds barn men di kan också behöfva sej
ett godt skratt midt iblann alla krokodiltårarna när jag skrifver
så längtar jag häm så tårarna rinner harön finns välan kvar hon
var bra förankrad men folket är välan inte sej likt och många
är välan döda kan jag tro och mina fästmör har välan giftat sej
allihop men kanske jag kan finna mig en trogen sjömansbrud ändå
för den lilla tiden jag stannar hämma
vänligen
_August Karlsson_.»
Under läsningen hade skeppar Söderboms ansikte förlängts så att han såg
ut som en häst i synen.
— Jaså, han lever, den oheringen! Och han vill komma hem och ta ut sin
hälft i skutan.
Söderbom tänkte en ryslig svordom. Som läsare kunde han icke få fram den
mellan de slätrakade läpparna.
Ja, det var ingenting att göra åt. Men här hade han i många år gått och
invaggat sig i den angenäma säkerheten att skutan var hans, sedan ett
rykte spritt sig att svågern drunknat i Marseille, men han hade väl
bara rymt. Och när hustrun dött fanns intet, som påminde om att Elisabet
någonsin tillhört någon annan än Söderbom.
När gamle Karlsson köpte henne, kom Söderbom ombord som besättningskarl
och seglade henne ofta ensam med August, då gubben hade förhinder. Vid
sådana tillfällen fick Söderbom veta att han levde, ty August spelade
kapten ombord och galning i hamn. Och bättre blev det inte sedan Söderbom
lagt sig inne med skepparns dotter, Emma, en oförstådd fyrtioåring. Det
var en skandal som hela skeppslaget talade om, men det kunde ju inte
hjälpas. August stod emellertid inte ut med att dela kajuta med en som
skämt ut syster hans, och efter ett stormigt uppträde svor han att aldrig
sätta sin fot på skutan mera. Han tog hyra som matros och försvann. Kort
efteråt dog gubben Karlsson. Det fanns inte stort mer än skutan efter
honom, utom den lilla hemmansdelen, förstås, och i testamentet stod att
hälften skulle tillfalla sonen August och hälften dottern Emma, men
gubbens sista vilja var också att hon skulle göra paktum, ty han litade
väl inte riktigt på Söderbom.
I elfte timmen blev det giftermål av. Emma dog i barnsäng sedan Söderbom
förmått henne att skriva testamente till hans förmån. Efter dessa
händelser, som kommo slag i slag, började Söderbom se sig om efter
någon, som kunde sköta stugan och hushållet. Hans blickar föllo på
Långskärsbondens dotter, som var enda barnet och en gång väl skulle ärva
hela Långskäret med dess goda ålfiske. Men Långskärsbondens voro läsare.
Alltså blev Söderbom också läsare. Efter ett års bön och sång stod han
äntligen vid målet. Han gifte sig med flickan, men även här var paktum
villkoret. Söderbom var visserligen redare och en skötsam karl, men —
ja, han kom i alla fall underifrån och det var han, som blev uppdragen,
inte tvärtom.
Nu var det emellertid som det var! August Karlsson skulle komma hem och
utkräva sin arvedel och den var inte liten, ty skutan var värd pengar och
hemmansdelen hade stigit i värde. Allt hade gått Söderbom väl i händer,
han började bli smått tät — och nu skulle en — — det var så en kunde
bli tokig, när en tänkte sig in i det. Vad kunde inte August ställa till
med? Och var han lika vild och galen nu som då han reste kunde man vänta
sig vad som helst.
Söderbom ropade på sin hustru:
— Kristin! Kom in!
Kristin syntes i köksdörren.
— Jo, nu ska du få höra! Agust kommer hem.
— Ocken Agust?
— Förriga svåger min, vet ja.
— Men han ä ju döer.
— Ja, men så låter dä inte i dä här brevet.
Söderbom läste upp skrivelsen.
— Å han ska ta hälften utå vårat?
— Just så.
— Men d’ä ju rakt på tok. Dä blir ingenting å, säjer ja.
— En lär välan ingenting kunna göra åt’et. Men dä blir ett djupt tag i
sparbössa. Å ä han likadan som förr så blir dä ett syndaliv här på gården.
— Ska han bo här då? Nää, dä blir ljug, dä! Komma hem och göra oss
utfattia å bo här å dra in bå lus å annat som såna där sjöbusar har mä
sej! Nää, så — — —
— Nu ville ja bara säja åt dej å förmana dej te lugn, för mä lämper
kommer en längst. Kanse kan en lirka mä’en så smått, så dä inte blir så
farlit som dä låter. Därför ska vi ta imot’en som en kär släkting, å
kan vi bli komsamser, så kan dä ju hända att ja kan få förvalta hanses
egendom som ja har gjort tess nu, å den har ju varit likasom att det
pundet, såsom icke grävdes ned i jorden — läste Söderbom.
— Toki ä du, om du släpper ifrå dej ett öre, Söderbom! Kunne inte den
otäckingen vari drunkna, som han va! Komma här å ställa te elände, när
han inte har hört å sej på åtta år! Ä dä lagligt? Å ska du inte ha betalt
för att du har skött hanses del i skuta? Dä blir inte lite pengar mä di
lönerna di får nu! Å skulle du inte ha betalt för du har skött hanses del
i hemmanet — å fiskebragderna — å byggt — å — — åckåckåck, d’ä han
som blir skyldi te dej, dä blir dä, va inte toki, ge’en inte ett öre den
ledingen utan sätt opp räkning på allt besvär å omtanke å seglation — å
va ja har släpat å slitet — skulle ja ha gjort dä, om ja hade visst att
ja arbetade åt en sån där fylletratt — — —
— D’ä hårt, dä ä dä, sade Söderbom, men om herren slår så helar
han också, å dä vi förlorar här nere utå dä jordiska, dä får vi igen
tusenfalt ovanefter. Men va nu inte påstridi, utan ta imot’en som en
broder, så kanse dä får bli ve dä gamla — ja styr å ställer åt’en, å han
seglar sin väg, för han trivs inte länge på land, å ingen vet va som kan
hända, för våra liv ligger i herrans hand.
Söderbom suckade andäktigt vid den vackra tanken.
Kristin mumlade något mellan tänderna och gick ut i köket. Men om ett
par ögonblick stack hon ut näsan: — Ger du’n ett öre, så ä du inte den
kar ja trodde du va. Jaja, d’ä ju du som styr å ställer, för du ä ju
teminstingen hälftenbrukare, å ja har inte nåt å säja än, så länge far
lever. Men kom ihåg paktumet!
Varpå hon slog igen dörren.
Söderbom skakade på huvudet. — Ja, si fruntimmer! Men jä — — — ja, en
kan bli toki för mindre! —
Söderbom hade inga barn. Därför ägnade han sig uteslutande åt läseriet
och mammon. Det första hade han som dekoration och den senare utfyllde
hans liv fullkomligt. Den alstrade förhoppningar och byggde luftslott
eller rättare grosshandlarvillor. Jakten gav ju inte så mycket numera.
Åtminstone anade han slutet på de goda tiderna. Men en villa stod vid
hans vik, på hans mark, som var den vackraste på Harön — nu orkade inte
tankarna längre. —
Söderbom var på väg till Stockholm med Elisabet och Kristin var ensam
hemma. Hon satt just i köket och drack kaffe hos grosshandlarn, som hyrde
sommarnöjet, då grosshandlarfrun kom in och rapporterade, att två fulla
karlar styrde uppåt Söderboms.
Jo, nu var det färdigt! Det är naturligtvis Agust. Men vem kan han ha med
sig? Hon hastade hem.
På gården stodo två välklädda män i blå kavajer och fladdrande halsdukar,
hattarna på tre kvart och lindrigt nyktra. Var sin kappsäck i hand.
— Kan man få träffa Söderbom? frågade den ene.
— Nää, Söderbom ä justsom på väg ifrån Stockholm mä jakten. Ä dä kanse
Agust?
— Jojomänsan, dä stämmer, å här ha ja mä mej min skeppskamrat, ja ska
väl presentera namnet, Sjöblom heter han, Fredrik Sjöblom, Fighting Fred,
som vi döpte honom te i Frisco för han slog fyra postelinsklockstaplar
— hick — på käften en kväll nere vid dockorna, han blir liksom lite
galen, när han får si polis — ni har väl inte skaffat er nåra såna
gyckelbockar här på Harön, sen ja reste bort, för då svarar ja inte för
fö — höljderna, men vem har jag den schangdönobla hedrationen att tala
mä — här står ja å pratar — dä kan väl aldrig vara — va faen ska jag
säja — halvsvägerska — eller Söderbomskan, den nya, vill ja säja —
eller fru Söderbom — hick?
— Jo, nog ä dä fru Söderbom, om dä ska vara så fint — ja, ja ska välan
hälsa då å säja välkommen. Kammarn däroppe står i ordning för Agust. Men
kamraten, si dä — dä går inte för sej — — —
— Vaffaen nu då? Bet your life! Vi har seglat ihop i fyra år, å här ä dä
ja som bestämmer — — finns dä inte plats! Vi kan knyta oss i hörn om
de kniper — men dä behöver vi inte. Söderbom ä ju borta, å hanses plats
ä ledi — — hick — full, sa hon! Då skulle hon sett honom i går, å för
rexten ä ja lika full. Så dä skulle vara en pik åt mej, förstår ja. Go on
bara, hon, ja förstår ett gott skämt. Hörru Sjöblom, ta du Söderboms koj
— ja ska säja henne, att Sjöblom ä van å handskas mä fruntimmer utå alla
kulörer å sinnelag — di blir spaka som lammungar inom fem minuter, dä
proberat —
Men nu gick det för långt. Nu rann Kristins gallblåsa över.
— Gå eran väg bägge två, såna där sjöbusar behöver ja inte ge hus åt,
kan ha bå lus å annat, å vore Söderbom hemma, så stoge I inte här å va
oförskämda. Dä va Söderbom som sa att ja skulle ta imot Agust, å dä kunne
väl ha vart så, men när han ä full å kommer dragandes mä en likadan
fyllehunn, så säjer ja ifrån. Ge er i väg bara, busar, sjöbusar! skrek
Kristin. Å jejenamej, tocket folk!
August Karlssons ögon uttryckte ett par sekunder den mest oförställda
förvåning. Sjöblom gapade mellan hickningarna. Han hade inte sagt ett ord
än, bara stått och flyttat kroppstyngden mellan klackar och tår.
— Sa du sjöbusar, å lus sa du, jäkla käring. Egentligen skulle du ha
dej en torvel så särken bleve tom, men nu ä du fruntimmer, å därför får
dä vara. Hick! — Ja hick, sa ja, å hör sen! Kom ihåg att jag står på
egen mark, å kom ihåg att här ska bli rejs. In å koka kaffe, you damned
bloody bitch, här ä ja herre i huset, tess Söderbom och ja har klarat
vårt jobb! Ge dej i väg, sch! Busa inte hit och lusa inte hit en gång
te, för då vrider ja om kran på dej. Men dä ska va gott kaffe och inge
blask. Brännvin å konjak å rom ha vi själva, för kask bjuder ni väl inte
på, jäkla läsarbyke! Sch! Nå! Masa dej i väg å visar du sura miner så kom
ihåg att du ställer te ett litet helvete för Söderbom när han kommer hem.
Men dä har han väl för jämnan, kan ja tro. Rör på klövarna nu! Hick!
Kristin hade redan dragit sig upp på trappan. Det fräste och sjöd inom
henne, men förståndet sade henne att hon gått för långt. Det var ingen
annan råd än att ta emot båda. Och klokheten bjöd att stämma ned tonen.
— Ja, ja får väl bädda åt kamraten på golvet i kammarn då. Ja menar
inget illa, men när I kommer in i ett gudfruktit hus med svordomar å så
inte ä nyktra, så får I inte undra på’t — —
— Så där ja, dä va andra toner i klaveret, så ska dä låta! Men nu ä ja
arg, å nu flyttar hon opp på kammarn själv, så länge Söderbom är borta.
Vi ligger här nere. När en får främmat, ska en va schangtil! Hon ska
ta emot oss som om vi vore ett par kolportörer, d’ä va hon ska. Å vad
nykterheten anbelangar, så angår dä inte dej, om ja ä full på egen mark.
Ä inte halva stugan min? Nå, vaffaen hostar du kabiljo om, då? Å vill du
inte ligga på kammarn, så kan du ligga i barnkammarn, för den ä ju också
tom — hick! Ha ha ha! Nu fick hon så hon teg!
Kristin var redan inne. De båda stallbröderna följde henne och gingo in i
storstugan, där de vräkte sig i gungstol och långsoffa.
— Jaha, du Sjöblom, så ska di tas. Men dä här ä allt nåt annat än te
ligga å kränga i en våt koj i en skans mä tjuge negrer å malajer å
dagos å kineser. Ska vi stanna här å bygga åt oss å gifta oss å bli
landkrabbor, sjung ut bara! Men i morn reser vi in te Norrtälje å sir på
stan. Där bor förstås bara bondkaniner, men vi ska visa dom hur dä går
te. Här ska faen bo tesammans mä käringen, när Söderbom ä borta.
När Kristin kom in med kaffet, snarkade hennes gäster. Hon ruskade milt
på Karlsson, hon skakade på Sjöblom, men båda sovo den fulles och tröttes
oskuldssömn.
— Tocka svin! Men d’ä väl bäst å bädda åt dom för å göra Söderbom te
viljes.
Hon bäddade den äkta sängen åt Karlsson, men som Sjöblom redan intagit
långsoffan, var intet att göra åt honom. Hon lade en kudde och ett täcke
på en stol bredvid och gick ut för att relatera faktum för grosshandlarns
pigor.
Då hon kom in igen vid 10-tiden, sovo de ännu. Karlsson snarkade med
gapande mun i gungstolen och Sjöblom kved i sömnen i sin obekväma
ställning på soffan. Men nu lyckades det äntligen att få liv i dem.
— Ja, nu får I ursäkta att kaffet ä kallt, men I stog rakt inte te å
väcka.
— Spelar inge piano, sade Karlsson, men nu ä vi hungriga. Du, Sjöblom, ä
vi inte hungriga? Va säjer du om en dragnagel å lite käkrunkning? Har ni
mat? Ni sitter väl inte på vatten å bröd heller!
— Ja, si hade ja vetat å detta här — men nåra kalla strömmingar å smör
å brö finns ju allti.
— Strömmingar, just dä ja! Ja har förbanne mej inte ätet strömming på
åtta år. Öl finns inte, förstås, har ni svagdricka?
— Näe, men en slurk mjölk — — —
— Stopp å belägg! Mjölk, nä dä får en sån helsinges barnsmak i mun
utå. Nåja, vi reder oss mä nubben, å kallt kaffe te dä, d’ä inte
kattlort. Å sen kojar vi. Purra oss i ottan, för vi ska in å si ätter va
Norrtäljeborna tål. Tvåan går tebaks i morn, den vi kom mä. Ja har ju
för rexten ingenting å göra här, när Söderbom ä borta, sade Karlsson och
gäspade.
— Jo, ja ska väcka så ordentligt så!
Karlsson grinade.
— Ja, när hon vill bli åv mä oss, tacka faen för dä! Båten går klocka
10, så dä behövs ingen svinotta.
Kristin dukade fram den frugala kvällsvarden, bäddade åt Sjöblom, tog
godnatt och försvann på kammarn. En lång stund lyssnade hon på hur
de slamrade med knivar och tallrikar, skålade och skrattade, men så
tystnade det äntligen och fridens ande hägnade åter Söderboms tjäll.
Vid 9-tiden väckte Kristin sina gäster: — Nu ska ja tala om nyheter.
Söderbom telefonerade te handlarn för en stund sen, att han hade sport åv
styrman på Fyran att Agust var hitkommen. Han hade skullt gå te Östhammar
me fortischen å salt annars — å plank — men nu kommer han in hit i
förbifarten på ett dygn, så I får språkas ve. Han trodde han skulle kunna
va här te natten, om vind får stå som han står. I ska välan ha en bit te
frukost?
— Nä tack, vi äter på båten, för där får vi bärsan — ä du inte rosti
i nubbröret, Sjöblom? ja, då kommer vi tebaks mä kvällsbåten. Dra å den
värsta smörjan å skorna, så reder vi oss själva.
Efter fem minuter såg Kristin genom köksfönstret de båda blå ryggarna
försvinna bland björkarna i strandhagen.
Vid midnatt kom Söderbom — men inte hade någon Karlsson kommit med
kvällsbåten. Det var ingenting att göra åt, utan Söderbom och Kristin
gingo till kojs i den av Karlsson vanhelgade dubbelsängen. Åter svävade
fridens ande över Söderboms hus. —
Knack, knack, knack! Det trummades försiktigt på gårdsfönstret. Kristin
satte sig upp i sängen.
— Söderbom, vakna, Söderbom, d’ä någen som vill in. D’ä välan Agust!
Söderbom satte sig yrvaken upp. Det började dagas. Nu trummade det igen.
Söderbom klev ur sängen, gick fram till fönstret och öppnade det på
glänt.
— Vem ä dä?
— D’ä Agust å faen ä lös! Släpp in mej!
August sluddrade något på målet.
— Komma som en tokstolle mitt i natten! Ja, ja ska öppna!
Och Söderbom fick på sig byxorna och öppnade förstudörren.
August raglade in.
— Va i herrans namn står dä på? Å varför kom du inte mä kvällsbåten, som
du hade sagt?
— Faen ä lös, Söderbom! Har du nåra pengar? Mina å Sjöbloms ä slut. Ja
får lov å ge mej i väg på eviga momangen. Dom ä efter mej —
— Hocka dom?
— Bylingarna, förstås! Här ä inte tid te predikningar, utan fram me
kovan! Dom vet vilka vi ä, å vi kan ha länsman här när som helst.
— Pengar! Ja, vi skulle ju göra opp våra affärder, men vem tror du har
pengar så här när som helst — — —
— Hosta inte, bonne, utan ro hit mä va du har! Tror du inte ja förstår
att du har pengar, när du har haft frakt te Stockholm? Å nu ska du sätta
in dom på banken i Östhammar. Sjåpa dej inte, snåljåp, utan hit mä hela
fallerallan! Du ä skyldi mej nåra tusen, kom ihåg dä, bonne, å titta
på min norra karda å sej om där inte finns krafter! Opp mä sedelboken
bara! Sjöblom blev full, förstås, å bylingen tog honom, men ja tog’en
ifrån dom å klämde två bylingar i skallen mä var sin halv öl å så tog vi
på skubben. Vi drack toddy mä Andersson som har motorbåten å så va dä
styrman på Regina å maskinisten på Adonis, men här har ingen tid å reda
ut såna historier utan hit mä pengar bara!
— Kom går vi in i köket! Har ni slaget polisen? Dä blir fästning, dä!
— Ja, just därför, dumskalle! Hit mä fem hundra lock, å dä på fläcken!
— Tror du ja bär så mycke pengar på mej? Men var ä han som du hade mä
dej?
— Dom ligger å kattar nere i sundet, han å Andersson mä motorbåten, vi
fick tag i honom sen, å nu ska han hjälpa oss te Furusund å där ta vi
Stockholmsbåten. Men prata inte kaviar utan ro hit mä mässing — för di
har spaning på oss.
— Men hur har ni — — —
— Fråga inte, bonnjävel, utan hit mä kovan, annars tar ja fästning, tror
du att ja ä rädd, men efteråt blir dä rejs mä dej så dä passar precis!
Reta mej inte, för då honkar du smockan. Har ja inte rättighet å klå dej
i mitt eget hus, va?
— Men ja har inte så mycket pengar, dä kan du välan begripa — hemma
inte! Jag har kanske 200 å dom ska du få, men ja ska ha kvitto å vittne
innan du får dom.
— Tror du ja ä ohederli också? Supet har ja gjort å slagets, men skojat
nån har ja aldri gjort. Å här ska du ha för dä sista ordet — — —
Pang! Och Söderbom stöp i spiselaskan för en välriktad smocka.
— Vill du fram mä pengar nu, din skenhelia skojare?
— Jae söte Agust — stanna här så ska ja gå in efter pengar — du väcker
ju Krestin.
— Nä du, ja följer mä å sir efter att du inte smusslar undan nåra sedlar
— ja känner ullen, sa fan om prästerna. Du kommer undan billit den här
gången.
— Ja herre gud — — slå mej inte bara — ja, ja ska — — —
Och de stegade tillsammans in i storstugan. Söderbom öppnade byrån och
tog fram sin digra plånbok.
— Ta hit boken — håll dej lugn, kärngfan, ja tänker inte göra dej te
änka — ge mej si — å — du har ju plenti — du sa 200 men här har ja
250 — 300 — ge mej si 375 — dom galoscherna passar mej! Egentligen
skulle du ha dej en torvel för du ljuger mä, fast du ä Guds barn, men
ja har inte tid — kvitto skickar ja ifrån första hamn — nu ger ja mej
i väg — å du ska få höra åv mej — å när länsman kommer i morn, så —
om du nämner ett ord, förstår du — ja ajöss mä dej å ajöss, Krestin å
tack för dä lilla som har varet — ja kommer tebaks när di har fått hinna
lugna sej — ajöss!
Söderbom stängde suckande dörren efter svågern — men i nästa ögonblick
hördes steg och en dunkning.
— Va ä dä?
— Jo, Söderbom, kom ihåg att vi har inte gjort opp än — å gift om
dej så fort du kan! Dä va egentligen kappsäckarna ja ville ha, för dä
kan behövas en geting på sjön — men rör på klövarna, kappsäckarna har
käringen reda på.
En halv minut efteråt kom Söderbom med kappsäckarna.
— Ja ajöss nu för sista gången! Du gråter väl inte för ja far,
läsaremickel där! Tjo hej!
Och August Karlsson lämnade springande sin och Söderboms gård.
* * * * *
Liverpool ombord på stimbåten King John.
Härmed intygas att jag fått 375 kronor som afbetalning på skeppar
Söderbom på Harös skuld till mig, August Karlsson.
Som ofvan
_August Karlsson_.
Sjelf närvarande vittne intygas:
_Fredrik Sjöblom._ _Fergus O’Flanagan._
Vi klarade oss fint som fläsk till Malmö men nog feck Norrteljeborna veta
vems ande di guppade mäd och det dröger nog innan jag hälsar på i gamla
Sveden igän jag kommer när dä växer små blommer på bylingarnas graf hur
geck det sedan kom ihog att jag är inte dö utan lefver vid god hälsa
nästa gång jag kommer häm skall jag holla ordentlig räjs så spar på
slantarna vänligen
_August Karlsson_.
P. S. Jag gir faen i pängar, men nog skall du få betala.
D. S.
Kåseri.
Vad beror det på, att folk förefaller flackare nu för tiden, blekare,
utan karaktär mot förr? Kanske för att jag lever kvar i det gamla, bland
min ungdoms herrar och bönder.
Då för tiden fanns det verkligen klasskillnad. Nu leva vi i
nivelleringens tecken. Högst uppe i småländska höglandet, där
järnvägarna verkade nyskurna sår och där postdagarna verkade verser
ur Uppenbarelseboken levde gamla familjer på sina gods som de gjort i
århundraden. Där gick ingen kusk över gårdsplanen utan att hålla mössan
i hand. Där satte tjänarna en ära i att tjäna i generationer hos samma
herrskap. Där spunno husets adliga döttrar i kapp med pigorna, och den
stalldräng som bar sig illa åt föredrog att få smörj av husbonden framför
att bli avskedad. Ett avsked då för tiden var ett misstroendevotum som
satte fläck på vederbörande och hela hans släkt.
Just den trakt, jag är uppfödd i, var full av original. Klasskillnaden
var skarp såväl mellan bönderna som mellan herrarna. Min egen släkt var
ju delvis av bondras och jag minns min stolthet över att åtskilliga voro
häradsdomare och nämndemän — dystert blickande gubbar med sävliga later
men med humor i vänstra ögonvrån. Deras åkrar voro välsköttast, deras
hästar skeno av välmåga och deras kläder voro hemvävda. Ty deras hustrur
skulle icke ha velat överleva nesan att se sina män klädda i dåliga
köpkläder.