återställd. Man märkte likväl, att han småningom blifvit allt svagare
och att sjukdomsanfallen, om också ej så häftiga som förut, dock oftare
återkommo. Sedan den dag, han af orsaker dem vi känna, beslöt att gifta
sin dotter med sir Edvard, tycktes han hafva hakat sig fast vid denna
tanke och endast uppehålla sina krafter genom hoppet om dess fullbordan.
Lucys afresa till kontinenten hade varit ett svårt slag för honom och
hennes återkomst en desto större glädje, ty han hade fruktat att ej mera
få återse henne. Han förstod rätt väl, att det var motviljan för det
giftermål han ville förmå henne till, som skrämt henne bort ifrån
hemmet, men att åter öfvergifva denna tanke, det var för honom omöjligt.
Han önskade försona sitt brott genom att förena sin enda dotter med
sonen till den förr så hatade Starling.
Då lord Suffridge några dagar efter Lucys återkomst talade med henne om
brölloppet, svarade hon, att det ännu var en fullkomligt oafgjord sak
och att hon kände sig ur stånd att ingå en så afskräckande förening.
Lorden blef utom sig och blott för att lugna honom, bad Lucy, att han
skulle låta denna fråga ännu några månader hvila, hvartill den gamle
samtyckte.
Edvard hade några gånger besökt Abbey-Hall och derunder visat mycken
otålighet att påskynda sakens gång. Han var orolig öfver Alices
bortförande och trodde sig kunna finna ro, först när allt var
oåterkalleligen afgjordt.
Samma dag vi återfinna Lucy och Edvard vid lordens säng, var denne åter
sämre; hans krafter tycktes vara i aftagande och hans blick var orolig
och bäfvande. Slutligen fattade han Lucys hand och började med osäker
stämma:
-- Mitt barn, du har länge nog låtit mig vänta på ditt svar och du kan
ej tro huru mycket du derigenom plågat mig. Nu vill jag hafva det
bestämdt. Edvard, Lucy! jag har just afvaktat denna dag för att förena
edra händer, och för att gifva er min faderliga välsignelse. Kom,
Edvard!
-- Nej, nej, nej, min far, det är omöjligt, utbrast Lucy, förskräckt
öfver den hastighet, hvarmed lorden gripit saken an, och hon drog sin
hand ur sin faders. -- Det är omöjligt! o, min far, jag ber dig, var
icke obeveklig! Lyssna till din Lucys bön! Fader, jag ber, jag
bönfaller, att du måtte afstå från denna tanke! Jag kan ej samtycka, --
ack, gör mig icke så gränslöst olycklig!
Under det Lucy talade, hade Lorden satt sig upp i sängen med vildt
uppspärrade ögon.
-- Du må bedja mig så mycket du vill; jag förblir dock obeveklig. Du
skall, du måste gifta dig med Edvard; han älskar dig och jag vill det.
-- Herr baron, sade Edvard med inställsam röst, då jag ser den motvilja,
fröken Lucy hyser mot mig, vill jag ej tvinga hennes känslor.
-- Edvard! också du? Men var ej rädd, det är blott en nyck af Lucy; hon
vill nog blifva din hustru; du skall få se att hon samtycker!
-- Omöjligt, min fader! Baron Glithingham vet redan sen länge de känslor
jag hyser för honom.
-- Lucy, återtog fadren med häftighet, nog med detta! När jag säger, att
jag vill, anstår dig blott att lyda. Gifven mig edra händer, att jag må
trolofva er med hvarandra.
-- Fader, fader! hvarföre önskar du detta så enträget? hvarföre vill du
uppoffra hela mitt lif! Icke kan du derigenom blifva lyckligare och du
kommer säkert en dag att ångra dig!
-- Lyckligare! jo, jag blir lycklig och jag skall aldrig ångra det! Hör
mig, efter du vill veta allt. Edvard, aflägsna dig på en stund; jag vill
tala med Lucy och du skall få se, att hon sedan frivilligt samtycker!
Baroneten aflägsnade sig med en misstrogen blick. Han började nu i sin
ordning bäfva. Det, som föregick omkring honom, föreföll honom så
besynnerligt, att han begynte befara, att någon olycka kunde dölja sig
derunder. Men det var ej längre tid att stadna, saken hade redan gått
alltför långt och han hade dessutom inga bestämda skäl för sin oro.
När far och dotter blifvit ensamma, såg lorden förstulet omkring sig,
fattade Lucys hand och bad henne sätta sig på sängkanten nära till
honom.
-- O, Lucy, det är någonting förfärligt, som du tvingar mig att meddela!
Det är rysligt! Så hör då ... det är mycket länge sedan ... just denna
samma dag ... det var också om aftonen ... jag ... nej, Lucy! det är
omöjligt; jag kan ej säga dig det! jag kan det ej! Nej, du bör blott
veta, att jag står i en stor skuld till Glithingham! Jag känner på mig,
att jag ej skall lefva länge mera ... vill du väl, att min själ, för din
skull, för din olydnads skull, skall evinnerligt pinas? Du kan försona
mig med Gud, du och ingen annan. Denna försoning kan ej köpas genom
något annat än genom din förening med Glithingham.
-- Ack, min far, är det blott icke ett foster af er upprörda inbillning?
Huru kunde min olycka försona er med Gud? Det måste ges ett bättre sätt
att godtgöra hvad ni brutit.
-- Nej, och tusen gånger nej! Det är dig Försynen utvalt dertill. Om du
ej samtycker, gapar helfvetet emot mig, der jag evigt skall pinas. Vill
du det?
-- Min far, ni bedrar er! Det är icke jag, utan edra egna känslor, som
kunna rädda er. Ångern är det enda, som kan frälsa er ifrån de qval,
hvilka nu förfölja er.
-- Ha, du vill undandraga dig offret? Lucy, jag ber, jag besvär dig,
mitt barn, skänk mig det lif, som jag först skänkt åt dig! I din mors
namn, i namnet af den kärlek du måste hysa för din fader, i namnet af
Gud, som jag ej vågar se eller känna innan mitt brott är försonadt, ber
jag dig att bönhöra mig! Hör du, fortfor han derefter hviskande, jag
skall döda mig, om du ej samtycker, det svär jag heligt! och han
framdrog härvid en knif ur en bordslåda invid sängen. -- Det är just
denna knif ... detta stål skall ännu engång dricka blod om du icke
lofvar! -- Han höjde med detsamma handen liksom för att stöta knifven i
sitt hjerta.
Lucy uppgaf ett skri och fattande sin faders hand, kastade hon
mordvapnet till rummets andra ända, i det hon utropade:
-- Jag lofvar! jag lofvar!
Vid dessa ord sågs lorden en stund återhålla sin andedrägt; derpå
sammanknöt han sina händer med krampaktig häftighet och utbröt i ett
vansinnigt skratt, under hvilket man blott otydligt hörde orden: -- Hon
lofvar! hon lofvar!
Detta fasansfulla uppträde varade några sekunder. Med ens grep han sin
dotters båda händer och höljde dem med tårar och kyssar.
Lucy åter tycktes ej rätt kunna fatta hvad som händt; de sista ord hon
yttrat ljödo hemskt i hennes öron; men de voro utsagda och det återstod
henne intet annat, än att böja sig under omständigheterna. Hennes faders
tacksamhet lemnade hennes hjerta fullkomligt kallt. Hon kände ej annat,
än att hon fallit i en mörk afgrund.
Hon slet sig derefter lös ifrån fadrens tacksamhetsyttringar och anhöll
om en timmas ostörd ensamhet, innan hon i hans närvaro skulle meddela
baron Glithingham sitt samtycke.
XIX
DEN FÖRSTA KYSSEN
Lorden kände sin dotter; han visste, att han kunde vara trygg, sedan hon
gifvit sitt löfte.
Lucy lemnade sin faders rum med lugna steg; hon var blek och liksom
känslolös; med möda kunde hon stiga upp för trappan. Då hon inkom i sin
kära gröna kammare, som bevittnat så många hennes tankar och drömmar,
och som inneslöt så många minnen för henne, gick hon fram till sin
moders säng och nedsjönk der på sina knän. I denna ställning förblef hon
en lång stund; ej ett ljud hördes från hennes läppar och hon liknade,
der hon låg knäböjande, en marmorstod på en graf. Slutligen steg hon
upp; ett förklaradt uttryck hvilade öfver hennes anlete; hon såg upp mot
höjden och sade halfhögt:
-- Offret står inför dig, Herre Gud! Låt mig alltid vara lika fast
besluten, som nu, att glömma mig sjelf!
Hon gick derpå till sitt skrifbord, framtog ur en låda ett hvitt blad
samt en penna, och sade:
-- Med denna min moders penna, skall jag skicka min sista helsning till
honom, den enda menniska, jag efter min mors död har älskat. Det är den
sista stunden jag ännu kan tillåta mig att tänka på honom, och nu kan
jag säga honom, att jag förstår hvad pligt är. Det är min sista gärd åt
lifvet, innan jag träder fram till offeraltaret.
Hennes penna ilade nu öfver pappret, hastigt, lätt; hon stannade ej ett
ögonblick innan hon tecknat sitt namn under helsningen.
-- O, sade hon, må detta vara den sista gången jag nedskrifver det namn,
jag ännu bär, men hvilket jag snart skall utbyta emot ett annat afskydt.
Dock ... jag eger ej mera qvar ens rättigheten att uttala mig så. Offret
får icke knota. -- Nu är jag bruten, nu är min stolthet tillintetgjord.
-- O, Gud, hvarföre skänkte du menniskan kraft, då det endast var för
att bryta den?
Sedan hon ännu engång igenomläst brefvet, förseglade hon det.
-- Detta är det sista fria steg jag uttager, sade hon. O, Gud, hvad det
är lätt att tala om uppoffring, men hvad den är svår att fullborda! --
O, Oskar, fortfor hon, i det hon framtog samma porträtt vi sett henne
ega redan i Paris. Oskar, låt mig sluta mitt hjerta till ditt, engång,
den första, den sista! Låt mina läppar trycka din bild, och må hela min
kärlek för dig förseglas i denna kyss, och må den sedan ej vara annat än
ett minne! minnet af en herrlig dröm!
Men Lucys lugn var nära att svika henne nu, då afskedsstunden var inne;
hon gömde hastigt undan porträttet och skyndade ut ur rummet. En stund
sednare finna vi henne i fru Johns rum, der efter vanligheten äfven den
gamle Black befann sig. Han hade sett Lucy komma ut ur lordens rum och
af hennes utseende anat en del af sanningen. Vid Edvard Glithinghams
inträde till den gamle lorden, hade denne med glädjestrålande ansigte
underrättat honom, att Lucy nu frivilligt gifvit sitt samtycke. Vid
denna underrättelse, hade Anders genast lemnat rummet, begifvit sig upp
till sig, hastigt skrifvit några rader, dem han genast afsände. Sedan
detta var gjordt, besökte han väninnan, åt hvilken han meddelade hvad
som händt. De höllo just på att öfverlägga om hvad de borde företaga
sig, då Lucy inträdde.
Hennes upprörda utseende satte dem i förtviflan och då Lucy nedkastade
sig på soffan bredvid Jane och gömde sitt hufvud i hennes knän, gråtande
som ett barn, visste de gamla intet bättre råd, än att blanda sina tårar
med hennes.
Vi lemna dem nu för att uppsöka några af de öfriga personer, hvilka
läsaren sett framträda såsom fondmålningar på vår tafla.
XX
NÄR HJERTAT BRISTER
Vi lemnade sist Alice i en förtviflad ställning i den lilla stugan i
skogen, gråtande och undrande öfver, hvarför man bortfört henne. Vi
omnämnde äfven de bref hon lyckats skrifva, ehuru utan någon påföljd,
samt om det förbud gumman gifvit den unga Martha att hafva någon
gemenskap med Alice.
Månader hade sålunda förgått, utan att medföra någon förändring i hennes
belägenhet. Hon hölls alldeles som en fånge och hade ingen att samtala
med, än den unga bondflickan, med hvilken hon någongång i smyg fick
utbyta några ord. Våren stod i hela sin prakt, men Alice fick ej njuta
af den annat än vid det öppnade fönstret.
En plan hade dock till en viss grad utvecklat sig inom hennes hufvud,
nemligen att förmå Martha att rymma med ett bref till lady Starling.
Den gamla qvinnan ingaf ingen annan känsla än rädsla; och Martha var
derföre ej svår att öfvertala. Alice bad henne så varmt, och hennes
tårar voro så vältaliga, att Martha en vacker dag spårlöst försvann. I
början blef gumman orolig, men snart förrådde Alices uttryck, hvilka
vittnade om en dämpad glädje, sanningen för henne. Intet stod emellertid
att göra; förfölja rymmerskan kunde gumman ej, ty då hade fogeln under
tiden kunnat flyga ur buren. Alice räknade emellertid nu dagar och
timmar. Hon visste nog, att Marthas färd skulle räcka länge, ty den
penningesumma, hennes börs innehöll och hvilken hon gaf flickan, var
ganska obetydlig, men hon lofvade henne derjemte en stor ersättning om
hon riktigt skulle framkomma.
Vi vilja emellertid förflytta oss några veckor framåt och besöka lady
Starling. Hon sitter i en berceau i den vackra trädgården. En bok ligger
uppslagen framför henne, men hennes ögon hvila ej derpå. Hon fäller
tårar dem hon dock söker dölja för en annan person, som i en hvilstol
sitter bredvid henne. Denna bleka, aftärda gestalt, är ingen annan än
den unga Alice, som nyligen återkommit till fru Starling.
Befrielsen från ensamhet och fångenskap, hvilken hon hoppats på såsom
den största lycka, blef i sjelfva verket den smärtsammaste stöt för
hennes hjerta.
Vi vilja i korthet berätta hvad som försiggått. Martha hade efter en
mödosam vandring anländt till *** hall, och utan hinder lyckats
framkomma och öfverlemna brefvet i fru Starlings händer, ty baroneten
fanns då ej på stället. Då ladyn erfor Alices besynnerliga bortförande,
uppstod en dunkel misstanke om rätta förhållandet i hennes inre. Hon
älskade sin son, men, huru blind hon än var för honom, hade hon dock
ofta bekymrats öfver hans grundsatser och uppförande. Hon befarade äfven
straxt, att han ej varit fremmande för detta dåd, ehuru hon var långt
ifrån att kunna fatta sanningen i hela dess vidd.
Omedelbart efter denna underrättelse, företog hon en resa, för att
återföra den så länge fåfängt eftersökta Alice, och efter några dagar
lyckades hon deri, ehuru icke utan möda, ty den gamla gumman påstod, att
den unga Missen af sina föräldrar blifvit ditsänd för att straffas.
När Alices första glädjeutbrott något lugnat sig, begynnte fru Starling
taga reda på alla de förhållanden, som kunde upplysa henne om sanningen.
Det var till en början icke lätt att förmå Alice att förråda den
hemlighet, som var hennes hjerta så kär, men då dess blad efterhand
blefvo allt mera läsliga, stelnade den gamla fruns hjerta af sorg och
fasa. Sonens låga handlingssätt framstod i sin fulla dager för den
ärliga och rättänkande frun, och hennes sorg var så mycket häftigare,
som hon måste erkänna, att hennes eget barn, denne son, hvilken hon med
så mycken kärlek uppfostrat, hvilken hon velat rikta med alla skatter ur
hennes egen älskande själ, var en föraktlig usling.
Lady Starling var en af dessa rättänkande personer, hvilka aldrig skygga
tillbaka för sanningen, huru bitter den än må vara, och hon meddelade
Alice den smärtsamma upptäckten, hvilken för detta hjerta skulle blifva
sönderslitande -- hennes idols trolöshet.
Alice var, såsom man redan kunnat finna, en af dessa finkänsliga
naturer, som ombilda sig efter omständigheterna; upprätta, då ett stöd
upprätthåller dem, brutna vid beröring af en fläkt. Hon hade lefvat
endast af sin barnsliga kärlek till Edvard, allt annat i hennes lif hade
varit en bisak, ett intet, som ej fattat rot inom henne. Under
inflytelsen af denna känsla, som frisk, ungdomlig utvecklats i hennes
hjerta, hade hon lefvat sjungande som en glad fogel; verlden hade tedt
sig herrlig och skön för henne. Aldrig hade en misstanke vaknat inom
henne, och hela hennes lif berodde på denna tro. Hade hon älskat en
dygdig, rättskaffens man, och af honom älskats tillbaka, skulle hon
liksom det mjuka vaxet låtit ombilda sig under hans hand, men nu var det
annorlunda. Sedan hennes kärlek engång sammanstörtat, måste hon sjelf
dragas med i dess fall. Den förändring, den oväntade upptäckten af
Edvards trolöshet verkade på henne, var densamma, som inträffar med den
friska, sköna rosen, då dess stam brytes: rosen dör, förvissnar. Det var
icke utan strid hon dukade under; hon försökte att kämpa, men hennes
pulsslag blefvo allt svagare och hennes hjerta stelnade bort.
Fru Starling förskräcktes i början af det förkrossande intryck sanningen
gjort på den svaga varelsen, men hon invaggade sig dock i den
förhoppning, att Alice, sedan den första smärtan vore förbi, skulle
återvinna helsa och krafter. Hon insåg nödvändigheten att handla, att
förmå sonen att söka försona sitt brott, och ehuru hon aldrig förr tänkt
sig möjligheten af en förening emellan Edvard och Alice, ville hon nu
gerna, att den skulle försiggå, sedan den för honom blifvit en pligt.
Lady Starling kunde ej nu lemna Alice ensam i ett så förfärligt
tillstånd, ty det var smärtsamt att se den unga, till utseendet nästan
liflösa flickan, hvars ögon afspeglade grafvens intet, hvars kinder ej
vittnade om en gnista lifsvärme, och hvars brutna kropp ej mera kunde
lyda den brutna viljan.
Vi återfunno vid början af detta kapitel fru Starling i en berceau, och
bredvid henne, halfliggande i en hvilstol, Alice, med ögonen tillslutna.
En tung och häftig andedrägt samt då och då en maktlös rörelse med
handen voro de enda tecken, som ännu vittnade om, att hon lefde.
Lady Starling kunde vid blotta tanken på allt detta ej återhålla sina
tårar; det rådde ett kaos inom henne; hon hade tusen gånger tänkt
skrifva till sin son, men ett något, hon visste ej hvad, återhöll henne
derifrån. Hon ville hellre se honom, tala till hans goda känslor, väcka
dem, som endast slumrade, såsom hon i sin moderliga kärlek ännu
hoppades. Med ens hördes rullandet af en vagn, som tycktes köra in på
gården.
Fru Starling återhöll sin andedrägt, och en dödlig blekhet betäckte
hennes kinder. I detsamma slog Alice upp sitt öga och stirrade vildt
omkring sig; en hög rodnad öfverhöljde hennes bleka anlete och hon
uppgaf ett hjertskärande skri, mera högljudt än man från denna svaga
varelse kunnat vänta.
-- O, mylady, fräls mig från hans åsyn! Nåd, nåd, mylady! ropade hon,
och derpå sjönk hon åter blek tillbaka uti stolen, efter ett vanmäktigt
försök att resa sig upp. Hon låg liflös, med hufvudet lutadt åt sidan
och med händerna sammanknäppta liksom till bön.
Lady Starling hade vid Alices första ord ilat till henne och hon
försökte nu att återkalla henne till lif.
I detsamma framträdde en betjent och anmälde, att miss Brown, Alices
moster, hade anländt. Så mycket fru Starling än önskat att se sin son,
var det dock en lättnad för henne, då hon hörde, att det ej var han som
kommit. Hon lät bedja miss Brown stiga in i salen och sysselsatte sig
emellertid med att återkalla Alice till medvetande. Flickan förflyttades
derpå in i sitt eget rum, der hon lades på sin bädd och lemnades under
tillsyn af en af husets trogna tjenarinnor.
XXI
NÄR HJERTAT HAR BRUSTIT
Fru Starling begaf sig nu till sin gäst, men innan hon inträdde i rummet
der denna befann sig, stannade hon ett ögonblick. Hon måste öfvertänka
hvad hon borde säga miss Brown, hvars pratsjuka var henne välbekant. Men
huru skulle hon, den brottsliges moder, förklara orsaken till Alices
sjukdom?
Vid hennes inträde, neg miss Brown flere gånger mycket djupt. Hon var
sig fullkomligt lik, sådan vi sist sågo henne på ångbåten, på återfärden
från Amerika, dit hon rest för att lyfta ett arf. Lady Starling intog
sin vanliga plats och bad den gamla missen sätta sig.
-- Jag får först så hjertligt gratulera, yttrade denna, ty jag har hört,
att herr baroneten fått sig en så vacker och rik fästmö. Men huru mår
min snälla Alice, som mylady varit så god emot? Har hon varit snäll och
lydig, det kära barnet? Gud signe henne!
-- Hon är för det närvarande sjuk, svarade lady Starling, med en lätt
darrning i rösten.
-- Sjuk? Herre Gud, hvad det var ledsamt! Är hon mycket sjuk? har hon
gifvit mylady mycket besvär? Och flickan som var så frisk! Ja, det är så
med den ungdomen, de äro alla sjuka nu för tiden; jag, som trodde, att
Alice hade en så stark helsa. Hon var visst ett klent barn, då hennes
mor, min salig syster, dog. Hon förstod Guds ord, hon, ehuru ej så
strängt som man borde, men hon dog ändock i frid med Gud och menniskor,
och det lilla barnet, ja, det var så klent och skrek så ofta; om
nätterna hade jag mången gång ingen ro för det. Men Gud gifve barnet sin
nåd, ty hon blef ändå en bra flicka, så mjuk om hjertat; och så lärde
jag henne Guds ord, så att hon genast kunde svara, då jag frågade henne
något kapitel eller någon vers ifrån evangelierna eller psalmerna. Men
huru mår mylady sjelf? Mylady är alltid så rask, men litet blek bara.
Ja, ja, ålderdomen är en besvärlig sak, den kommer utan att man ens
tänker derpå. Men lyckligt är det, då man har mera tid här på jorden för
att läsa och begrunda evighetens herrliga löften och bilder!
Lady Starling kände af gammalt miss Browns ohejdbara tunga, men ehuru
hennes pratsamhet under sådana förhållanden som de nuvarande var pinsam
för henne, gaf den henne åtminstone tid att öfverväga huru hon borde
lägga sina ord vid det svåra meddelande, som förestod henne.
-- Miss Brown, sade hon, då en paus, förorsakad af en suck, lemnade
henne tillfälle dertill; Alice är mera allvarsamt sjuk än jag i början
trodde. Det stackars barnet har en stor sorg, och det smärtar mig djupt.
-- En sorg! utbrast miss Brown och slog händerna tillsammans. En sorg,
då mylady varit så utomordentligt god emot henne? Hvad skulle kunna
fattas henne? Ack dessa barn, alltid otacksamma!
-- Ni har intet att förebrå henne, miss Brown; hon är ej otacksam, hon
är olycklig.
-- Olycklig? Huru skulle jag ej förebrå henne det, då mylady endast
varit alltför god emot henne! Ja, så är det; vår tids ungdom är så
besynnerlig! Det är alldeles som med en ung lady, jag såg på resan, då
jag kom från Amerika. Jag var mycket intresserad af henne; hon såg så
hygglig ut och tycktes förstå Guds ord; men det var ej den rätta
gudsfruktan, det. Jag trodde det först, men den Onde antar också ibland
en sådan skepnad. Jag ville emellertid veta mera om henne, ty jag
trodde, att hon var en bra flicka, men jag kom till min gamla
erfarenhet. Ungdomen är alltid missnöjd nuförtiden. Den unga lady ...
lady ... nej, nu har jag glömt hennes namn igen, men hon kallades alltid
lady Lucy ... men här står jag och pratar om allt möjligt, och mylady
blir säkert otålig ...
-- Nej, nej! fortsätt, sade Lady Starling, som just börjat bli
uppmärksam, ty det föll henne in, att det möjligen kunde vara fråga om
Lucy Suffridge.
-- Ja, hvad sade jag nu? Jo, jag talade om den unga lady Lucy, som var
förlofvad med en hygglig ung man, en rik lord, sades det; hon rymde från
sin far, reste utan vidare till Paris, och blef sedan genom polisen
tvungen att komma hem, och nu vill hon ändå ej gifta sig med den unga
lorden, som skall vara så vacker, efter hvad man säger. Allt detta har
jag hört genom min brorson, som har en fästmö på slottet, hos den unga
ladyns fader. Ja, så litet kan man lita på utseendet! -- Ack, min Gud,
men törs jag fråga när mylady får sin vackra svärdotter hit? Ack, hvad
det för ett modershjerta måste kännas ljuft! Och sedan när de små
pysslingarne komma i huset! -- Jag har aldrig velat gifta mig, men min
gamla moder sade, att man alltid älskar sina barnabarn mera än sina
egna.
Under hela den sednare delen af detta ordflöde hade lady Starling sett
tankfull ut och i stället att svara, frågade hon:
-- Hvad heter det ställe, der er brorsons fästmö bor?
-- Ack, min Gud! om jag det mindes! Känner mylady den unga ladyn? --
Ack, nej! det är omöjligt! -- Det heter ... jo, något på Abbey var det
... der lär förut ha varit ett kloster.
-- Tack, miss Brown, sade lady Starling. Men nu får ni ursäkta, att jag
lemnar er, ty jag måste upp och se huru det är med Alice. Ni kan ännu ej
få se henne, men kanske sednare. -- Med dessa ord gick lady Starling
hastigt ur rummet, lemnande miss Brown helt förbluffad öfver hennes
plötsliga bortgång.
Då lady Starling gick uppför trappan, möttes hon af Alices vårdarinna,
som helt darrande skyndade emot henne och ropade:
-- Skynda, skynda mylady! jag tror visst, att miss Alice håller på att
dö!
Vid dessa ord sprang lady Starling, utan afseende på sin ålderdom, till
Alices rum, der den unga flickan, med öppna och mot höjden stirrande
ögon, med svårighet tycktes draga efter andan; det syntes vara
dödskampen.
-- Fort, rid efter läkaren! tag tvenne hästar, att han må kunna komma
med den ena! Baronetens bästa ridhästar! Giggen efter pastorn! befallte
lady Starling.
-- Baroneten! -- baroneten! hviskade den sjuka, hvilken dessa ord
tycktes ha återväckt till ett slags medvetande. -- Ack, ja, han kommer,
ja, Edvard, du kommer snart och då få vi yppa allt för din mor! -- Dessa
afbrutna ord voro knappt hörbara och nu tillslöt den sjuka åter sina
ögon och försjönk i en dvala.
Lady Starling fattade hennes hand, och på knä bredvid henne bad hon ur
hjertats innersta djup för den arma själen, som tycktes utkämpa en strid
emellan den förfärliga verkligheten och den måhända efterlängtade
glömskan af all jordisk sorg.
Nu återkom tjenarinnan.
-- Kalla på miss Brown, men bed henne vara tyst och gå sakta.
Den sjuka spratt plötsligt till och uppgaf ett hjertslitande skri. -- O,
nej, fräls mig ifrån att se honom! Jag vill minnas den jag älskade, ej
återse den trolöse! -- Mylady, tack för allt! Bed för det arma barn, ni
varit så god emot, bed att det må få dö i Guds armar! och hon tryckte
härvid lady Starlings hand emot sina läppar.