er!
-- Om han ... också sade, att han ännu älskar ... skulle jag ... ej tro
... det är ... försent. -- Det sista ordet dog nästan ohörbart på hennes
läppar; hon slöt sina händer tillsammans och lyfte ögonen emot en
Kristusbild, som hängde på väggen. Efter en stund, sedan miss Brown
äfven inträdt och knäböjt vid sängen, hördes Alice åter tala:
-- Jag förlåter honom ... min sista bön skall vara för den, som gjort
mig den största smärta!
När några timmar sednare inträffade presten och läkaren; de kommo för
sent, ty Alices ande hade flytt till det land, der ro är gifven de
sörjande själar.
XXII
FÖRSONING UTAN OFFER
Sedan Lucy hos sina gamla vänner gifvit ett fritt lopp åt sin häftiga
sinnesrörelse, steg hon plötsligt upp.
-- Nu är det ej mer tid att hängifva sig åt förtviflan, sade hon. Intet
återstår mera att göra. Jag har behof af mod, och tårar borttaga modet.
-- Mylady, sade Black, det är ej tid för tårar, det är sannt, utan för
handling. Ni får ej samtycka till detta giftermål! Nu är det min tur att
handla. Stadna här, jag går att tala med mylord.
-- Nej, Black, jag har redan lofvat, och jag återtager ej mitt gifna
ord. Det återstår mig blott att upprepa mitt löfte för baroneten. --
Mina vänner, borttagen ej mitt mod, det ber jag er! Jag kom för att än
engång tacka er, och när mitt hjerta blir alltför fullt, hvilket väl
ofta ännu kommer att ske, får jag ju den trösten att i edra hjertan
utgjuta öfvermåttet af min känsla. Black, en tjenst begär jag af dig: i
gröna kammaren på mitt skrifbord finnes ett bref, tag det och sänd af
det! Farväl, bedjen för mig!
Lucy gick med långsamma, tunga steg nedför trappan. I midten af densamma
stannade hon plötsligt, lutade sig mot väggen och förblef en stund
orörlig, med handen hårdt pressad emot hjertat.
-- Ack, hvad jag ändock är svag! sade hon. Det är bäst att göra striden
kort, och nu nästan sprang hon till sin faders rum.
Hon erfor dock ännu en stund af svaghet, då hon satte handen på låset,
men det var den sista, och hon nalkades fadrens säng, utan att ens kasta
en blick på Glithingham, som satt der bredvid.
Lord Suffridge låg med ögonen tillslutna; ett förnöjdt leende lekte på
hans läppar och han märkte ej i första ögonblicket sin dotters ankomst.
Hon närmade sig honom och stod en stund orörlig. Rummets belysning
smärtade hennes förgråtna ögon och hon skyddade dem med handen. Edvard
var orolig och hostade, för att väcka de närvarandes uppmärksamhet. Nu
slog lorden upp sina ögon och då han varsnade sin dotter, satte han sig
upp i sängen och fattade hennes hand. Han gjorde tillika ett tecken åt
Glithingham att närma sig. Efter en stunds besinnande sade han:
-- Baronet Edvard Glithingham, ni har anhållit om min dotters hand, och
då hon samtyckt och denna förening skänker mig en stor glädje, vill jag
förena edra händer till en trolofning.
-- Men jag sätter mig deremot! hördes plötsligt ifrån dörren en röst,
som icke tillhörde någon annan än Lady Starling.
Vid ljudet af denna stämma, ryggade Edvard några steg tillbaka och
stödde sig blek och darrande mot väggen.
Lucy, som ej kände den inträdande, anade dock uti henne ett tröstens
budskap, sändt till hennes hjelp, men lorden som i första ögonblicket
förstummats och släppt sin dotters hand, utbrast med thordönsstämma:
-- Hvem är det, som djerfves höja sin röst emot min vilja?
-- Jag, baronet Glithinghams moder!
Vid dessa ord begynnte lordens hela kropp skälfva; hans tänder slogo så
våldsamt mot hvarandra, att Lucy med outsäglig bäfvan gjorde ett steg
emot fadrens säng; hon fruktade följderna af detta uppträde. Plötsligt
betäckte han sina ögon med båda händerna, med det förfärade utseendet af
ett barn, som tror sig se ett spöke.
-- Jane Starling! utropade han med skärande röst; ni kommer för att af
mig återfordra det blod jag är er skyldig. Jag vill gifva er min dotter,
men ni fordrar mer? Ha, Lucy, gif mig knifven, som du tog ifrån mig! Det
är samma knif ... stöt mig i sidan här ... här ..., så blir ni hämnad!
Edvard Starlings blod ropar efter hämd!
Dessa ord, dem lorden utropade i full feberyrsel, kommo blodet att
stelna både i den gamla fruns och i Lucys ådror; Edvard åter stod
fortfarande orörlig på samma ställe, blek som en brottsling.
-- Min far yrar; det händer honom ofta, sade Lucy till Lady Starling,
jag nödgas tillkalla hjelp.
-- Behöfs icke, fröken Lucy, jag är här ... sade Black, hvilken
alltsedan lady Starlings inträde stått vid dörren. Jag känner till detta
af gammalt och tror mig nu förstå alltihop.
-- Hvad då, Black?
-- Gå, fröken lilla, jag måste en stund vara ensam med lorden och
mylady.
-- Nej, Black, min gamle vän, jag går ej bort. Jag fruktar icke att höra
hvad helst det må vara.
-- Jag vet det nog, men det ges saker, dem Black icke vill omtala för
lordens dotter, men hvilka han måste meddela åt denna lady. Gå, lilla
fröken, ni får snart komma tillbaka. Er, mylady, ber jag, att ni måtte
anmoda baroneten att lemna detta rum.
-- Baron Glithingham, sade lady Starling, fästande på sonen en
genomträngande blick, lemna oss. Derpå tillade hon hviskande: -- Alice
dog i förrgår i mina armar.
Edvard sammanknöt trotsigt sina händer och lemnade rummet med stora
steg, utan att möta modrens blick.
När Black blifvit ensam med lady Starling och den gamle lorden, som låg
medvetslös med tillslutna ögon, sade han:
-- Mylady, jag önskade veta om er man hette Edvard och huru han dog?
-- Äfven jag, mister Black, börjar nu förstå allt! sade lady Starling,
och under det hon betraktade den sjuke lorden, hennes mans mördare,
begynnte tårarne långsamt rinna nedför hennes kinder. -- Store Gud, huru
underbart! efter så många år upptäckes då det botten, hvarpå mina
sorgers tråd varit nystad!
-- Mylady, sade Black, det är nu tjugo år sedan jag först fick veta, att
en hemlighet tyngde på detta hjerta, och först nu är allt klart för mig.
Tjugo års ånger och qval, äro de icke nog för att ur ert hjerta utplåna
allt hat emot honom, den arma, svaga själen, som dukat under för bördan
af sitt brott?
I stället för svar, gick lady Starling till sängen och nedföll på sina
knän; man såg, att hon bad ur hjertats djup. Ibland ilade hennes blickar
från höjden, der hon sökte den, till hvilken bönen uppsändes, ned till
den, för hvilken hon bad. Ingen annan känsla än ett djupt medlidande
stod att läsa i den blick, hvilken hon fästade på mannen, som förstört
hela hennes jordiska sällhet. Hon fattade lordens hand, som vid denna
rörelse tycktes återvakna till medvetande. Han såg sig omkring, och
stirrande emot rummets aflägsnaste hörn, utbrast han med ens:
-- Der är hon, dödens svarta engel! Hon vill föra mig till afgrundens
lågor, till mina likars hem.
-- Nej, Robert Suffridge, det är ej dit hon vill föra dig; hon vill
blott påminna dig om försoningens stund som nalkas. Än är det tid!
-- Försoning, försoning! o nej! den har halkat undan mig! jag är evigt
fördömd!
Allt mera förskräckta blefvo hans blickar, ögonen antogo en
genomskinligt glasaktig färg; de uttryckte en oblandad förskräckelse,
och fasa för döden.
-- Lord Suffridge, det finnes en annan jordisk försoning än den ni
uttänkt, och den kommer jag nu för att erbjuda er.
-- Hvem är du? hvad vill du mig? hvilken försoning skulle det ännu
gifvas för mig?
-- Jane Starling, Edvard Starlings hustru bjuder er förlåtelse och frid.
Med den kan ni träda inför det högsta Väsendets thron, för att hos Honom
söka Hans nåd och er själs salighet.
Dessa ord uttalade Lady Starling med hög stämma och med eftertryck på
hvarje ord. Ännu genomilades lorden af en häftig skälfning, ännu
stirrade han en stund på henne, men snart blef hans blick allt mera lugn
och mild. Han tog sig om hufvudet liksom för att reda sina tankar och
hviskade halfhögt:
-- Är det väl möjligt?
Plötsligt reste han sig upp i sängen, fattade lady Starlings hand,
tryckte den häftigt emot sitt hjerta och brast ut i en konvulsivisk
gråt.
Då detta utbrott lugnats, sade han, med lady Starlings hand allt ännu
sluten i sin:
-- Känner ni, o känner ni hvad ni gjort? Tack, o tack! Stormen derinne
börjar lugna sig, hela lifvets våldsamma storm! och han nedföll utmattad
på dynan, hans andedrägt blef hastigare, men ansigtet bibehöll sitt
fridfulla uttryck.
-- Lucy, Lucy, mitt barn! ropade han med ens. Jag vill se henne!
Då hon inträdde, tryckte han henne hårdt mot sitt hjerta.
-- Mitt arma barn, kan du förlåta din dåraktige fader! Var fri! Var
lycklig!
Lord Suffridge var utmattad, hans ögon slötos och han låg orörlig. Flere
timmar förgingo sålunda; ett storartadt arbete syntes försiggå inom
honom, ty detta ansigte, hvilket under så många år burit prägeln af
förtviflan, blef efterhand allt mera förklaradt af ett inre sken. Med
ens förde han häftigt handen till sitt hjerta.
-- O, hvad det är skönt! sade han, lifvet slocknar, hvilan nalkas. O,
Gud, om du är rättvis, så är du ock nådig! Låt mig få skåda din
herrlighet, låt mig blifva delaktig af en gnista af din godhet! -- Efter
en stunds hvila öppnade han åter sina ögon, betraktade stilla lady
Starling och sade: -- Engel, sänd utaf Gud! Jag känner att jag på andra
sidan grafven skall kunna möta din make, ty min skuld är mig tillgifven.
Farväl, mina vänner!
Ännu några andetag och den stolte lord Suffridge hade afsomnat. Det lif,
så fullt af strider, var slutadt, slutadt i frid med Gud och menniskor.
* * * * *
Dagen efter lord Suffridges död lemnade lady Starling Abbey-Hall,
åtföljd af sin son. För att ej mera behöfva återkomma till denne usling,
må vi här säga, att han i Londonlifvets hvirfvel försökte att nedtysta
sitt samvetes röst. Kanske lyckades han ej bättre än lord Suffridge i
sina unga dagar hade gjort det, och måhända skall Alices bild en dag
träda för honom för att förebrå äfven honom ett mord.
Men återvändom till Lucy. Begrafningen hade försiggått och två veckor
hade förflutit sedan lordens död, då Black en dag närmade sig den unga
flickan, som satt ensam i den stora salen, försjunken i tankar.
-- Jag har ännu icke afsändt det der brefvet, sade han och bakom hans
allvarliga hållning kunde man märka ett fördoldt skämt.
Vid dessa ord spratt Lucy till. Hon sörjde visserligen sin fader, men
just då Black tilltalade henne, hade Oskars bild försväfvat hennes
tankar.
-- Hvilket bref? Ah! Tack, min goda Black, det var rätt bra. Jag skall
skrifva ett annat.
-- Det behöfver ej skickas långt, mylady, bara två mil.
-- Huru? hvad menar du?
-- Baron Oskar Lejonstjerna befinner sig på Sidney-Ham, der han för två
år sedan tillbragte sommaren.
-- Huru vet du det?
-- Jag vet det, mylady; det är ju nog, det.
XXIII
TVENNE DEPESCHER
Efter den strid vi sist sågo Oskar utkämpa i Paris och ur hvilken han
utgick segrande, -- striden emellan pligten och hjertat -- följde ännu
många svåra sådana; han var nöjd med sin egen handling, men den hade
förkrossat honom. Han ville vara stark, han ville glömma, men detta var
honom omöjligt; Lucys ljufva, älskade bild sväfvade omkring honom och
förföljde honom. Hans förr honom så kära studier föreföllo honom nu
mållösa, ty hans tanke kunde icke mera följa sitt fria lopp. Bilden af
_en_ menniska undanskymde för honom menskligheten. Några veckor
förgingo, och en ny plåga förökade hans olycka: att sålunda förblifva
utan alla underrättelser från detta enda ställe, som inneslöt hans hela
verld, var ett grymt qval. Han beslöt att skrifva till sin vän på
Sidney-Ham för att, om möjligt, af honom få veta något.
Charles, som lifligt intresserade sig för de båda unga, försökte att i
detta afseende tillfredsställa honom och fick snart en hemlig
bundsförvandt i den gamle, gode Black.
En dag, efter en olidligt lång väntan på bref, erhöll han i en depesch
det förkrossande budskapet, att Lucy hade samtyckt till en trolofning
samma dag med sir Glithingham.
Oskar blef förtviflad och beslöt att lemna Paris, denna stad, som så
lifligt påminte honom om det, som för honom hade kunnat blifva hans
lefnads lycka, men som nu blifvit hans djupaste sorg.
Några timmar voro tillräckliga för att ställa alla hans affärer i
ordning och nu stod han färdig att lemna detta arbetsrum, der han
invaggat sig i så många poetiska drömmar.
Det var till Italien, Oskar till en början ämnade resa. Han var blek,
och en viss feberaktighet röjde sig i alla hans rörelser, men ehuru
sorgen hade lemnat en dyster prägel på hans anlete, hade det ej förlorat
något af sitt förra ädla, starka, manliga uttryck.
Betjenten trädde in; Oskar emottog likgiltigt ett kuvert, som denne
räckte honom.
Några timmar förut skulle han med brinnande otålighet ha kastat sig
öfver hvarje budskap, men nu hade han ingenting mera att frukta och
någonting glädjande hade han också icke mera att vänta sig.
Med ens banade sig ett doft, återhållet skri ur hans bröst; han grep sig
med handen om pannan.
-- Är det möjligt? framstammade han. Lucy, Lucy! jag har återfått dig!
Oskar reste, men icke till Italien, utan till Sidney-Ham, der han
afbidade den lägliga stunden för att besöka Abbey-Hall.
XXIV
LIFVETS SANNING
Då Lucy genom Black erfor, att Oskar befann sig i hennes närhet, utbröt
en verklig storm inom henne.
Kärleken, glädjen att återse den man, som hon högst af alla älskade, var
en af de starka elementer, som bragte i svallning vågorna från djupet af
hennes hjertas haf. Det andra elementet utgjordes af hennes oroliga
tankar. Kärleken till honom och kärleken till friheten kämpade emot
hvarandra. Hjertat försvarade den enas rättigheter, hufvudet den andras.
Hade hon icke älskat så outsägligt, så hade denna strid aldrig kommit i
fråga. Men nu ville hon förvissa sig om enderas seger, innan Oskar genom
sin närvaro kunde inverka på dess utgång.
Lucy hade icke lemnat rummet, der Black för några timmar sedan meddelat
henne den underrättelse, som inom henne framkallat den afgörande
stormen. Hon befann sig i samma stora sal, der vi första gången funno
Lord Suffridge i strid med tankar, ännu dystrare än den nattsvarta
himmel som bevittnade den.
Men Lucys kamp belystes af en klar varm sol.
Under en flere timmars tystnad, hade Lucy ömsom för sitt inre framkallat
hela sitt fordna lifs sträfvanden, den närvarande tidens ovisshet och
framtidens olösta gåta. Småningom blef tystnaden och ensamheten
tryckande för henne; hon steg upp, gjorde några steg i rummet och
stannade derpå med ens. Tankarne hade åter öfverväldigat henne.
Hon böjde sitt vackra hufvud, riktade den blåa, klara blicken framför
sig, men öfver den låg skymten af en skugga. Man kunde ana, att det hon
såg ej fanns inom den yttre synkretsen. Småningom -- långsamt -- knappt
märkbart böjde hon sig framåt; hennes hand höjde sig allt mer och mer,
den tycktes frambesvärja en osynlig gestalt; hon kastade sitt hufvud
bakåt, ögonen blixtrade och hon utbrast med hänryckt exaltation:
-- O, hvem kan säga mig om min kärlek för honom är stark nog för att
qväfva min frihetsdyrkan? O, att jag aldrig komme att ångra det val, som
nu förestår mig!
-- Och hvarför skulle ni göra ett val? ljöd en röst invid henne.
Lucy utstötte ett skri, och det eko som det framkallade ur den stora
salens sekelgamla murar, bortdog med Oskars namn.
-- Lucy, låt kärleken segra!
-- O, jag ville det, men jag fruktar ...
-- Fruktar? för hvad, Lucy? för att nödgas afstå från edra
frihetsdrömmar? nej, min dyra vän; tillbed, dyrka friheten, men dyrka
den tillsammans med mig. Förenade, lifvande hvarandras mod, skola vi
söka att på frihetens gyllene vingar uppnå det höga målet: _Lifvets
Sanning!_
INNEHÅLL
I. Mellan gamla och nya verlden 3
II. Abbey-Hall 22
III. Tvenne svikna förhoppningar 43
IV. Kanske? 68
V. En graf och två vaggor 75
VI. Ulfven i fårahuset 93
VII. Nemesis Divina 110
VIII. Två elementer i strid med hvarandra 123
IX. En engelsk och en svensk Fancy 140
X. Ulfven i ett annat fårahus 153
XI. Hvad som kan hända när man svimnar 163
XII. New-York och Paris 173
XIII. En återfunnen vän 179
XIV. En svensk julafton i Paris 191
XV. En afhandling om skyldigheter 202
XVI. En svår skyldighet 214
XVII. En liten talande korg 222
XVIII. Hon har lofvat 225
XIX. Den första kyssen 233
XX. När hjertat brister 237
XXI. När hjertat har brustit 245
XXII. Försoning utan offer 253
XXIII. Tvenne depescher 264
XXIV. Lifvets sanning 267
Noteringar:
Betoning är kännetecknat med _understreck_.
Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):
[s. 33]: (flera fall)
... -- Gud barmhertig! utbrast mrs John, lyftande ...
... -- Gud barmhertig! utbrast mrs Johns, lyftande ...
[s. 36]:
... hennes sällning är någonting ganska sällsynt. ...
... hennes ställning är någonting ganska sällsynt. ...
[s. 36]:
... an, ty den ädle baroneten sir Edvard Glithinghamn ...
... an, ty den ädle baroneten sir Edvard Glithingham ...
[s. 60]:
... sade att han hade en dotter, blef Elvina förtjust, ...
... sade att han hade en dotter, blef Elvine förtjust, ...
[s. 65]:
... lif, som låtit läsaren uppfatta hennes intelektuella ...
... lif, som låtit läsaren uppfatta hennes intellektuella ...
[s. 84]: (flera fall)
... Men nu har Gud dig pröfvat, och ... Edward lefver än! ...
... Men nu har Gud dig pröfvat, och ... Edvard lefver än! ...
[s. 120]: (flera fall)
... Abbey-hall, begriper du då icke att hans son, att ...
... Abbey-Hall, begriper du då icke att hans son, att ...
[s. 167]:
... shavlar -- fort, fort, vi ha icke en stund att ...
... shawlar -- fort, fort, vi ha icke en stund att ...
[s. 173]:
... VII ...
... XII ...
[s. 176]:
... på Don Qvixotes hufvud och vilja blott säga, att ...
... på Don Quixotes hufvud och vilja blott säga, att ...
[s. 196]:
... i salongon lemnat henne. Detta ögonblik stod ...
... i salongen lemnat henne. Detta ögonblik stod ...