Vi förstå nog huru svårt det är för er, fröken Lucy, att
återvända till dessa murar, men gamle Anders och Jenny bedja dock
deras älsklings-barn att ej glömma bort en gammal olycklig far,
som ej har någon annan än sin dotter, för att trösta honom. Lord
Suffridge blef vid ankomsten af ert bref alldeles utom sig; han
talade om att skicka efter er, att hindra er att fly, och
slutligen insjuknade han, sannolikt öfverväldigad af sina egna
plågsamma tankar. Han yrar alltemellanåt och då ropar han på er
och säger att hans själs salighet beror på er. Hvad vi kunnat
få reda på, är att han är förskräckligt plågad af en tanke, som
alltjemt förföljer honom och som ni skall försona. Han fäster en
gränslös vigt vid ert samtycke till giftermålet med Sir
Glithingham.
Skulle vi ännu få tala till er såsom till det förra älskliga
barnet, hvilket våra hjertan höllo så kärt och som hade
förtroende till sina gamla vänner, skulle vi säga: -- Vi förstå
den svåra ställning, hvari ni befinner er, men lord Suffridge
är er fader och Gud vill att barnen, sålänge det ej strider emot
Hans bud, skola lyda sina föräldrar. Om ni icke kan blifva Sir
Glithinghams hustru, hvilket vi rätt väl kunna fatta, så visa
åtminstone er fader, att det är en stark öfvertygelse, som
hindrar er från att uppoffra er sjelf, och att ni i allt annat
vill visa honom barnslig tillgifvenhet. Låt ert hjerta tala och
strid ej emot dess röst! -- Så skulle vi hafva sagt då, fröken
Lucy, och nu hoppas vi, Mylady, att ni ej misstycker vårt fria
språk, utan kommer hit.
Edra gamla orubbliga vänner och trotjenare
Anders Black -- Jenny Johns.
Abbey-Hall den 19 December 186 . ."
Då Mary en stund sednare inträdde i salongen, förskräcktes hon vid
åsynen af Lucys upprörda sinnesstämning, det var liksom hade den unga
starka flickan blifvit krossad; hon gret utan tårar och det var blott
dofva snyftningar som frambröto ur hennes bröst, hvilka gåfvo tillkänna
hennes sinnesrörelse. I ena handen höll hon ännu brefvet, med den andra
tryckte hon sitt hjerta, liksom hon velat återhålla dess vilda slag.
-- Hvad har händt? frågade Mary med förfäran, ty hon hade aldrig sett
sin matmor så uppskakad. Dessa ord återkallade Lucy till medvetande af
sig sjelf; med ett mildt leende räckte hon handen åt Mary, liksom hade
hon känt behof af ett menskligt beskydd emot sig sjelf.
-- Nu vet jag hvad det vill säga, att lida, sade hon, nu förstår jag
hvad ordet "olycka" betyder.
Hon nekade att uppfylla Marys bön att lägga sig och sedan hon skickat
denna till hvila, kämpade hon ännu länge en strid med sig sjelf. Med ens
gick hon till sitt skrifbord, framtog ett kort med Oskar Lejonstjernas
porträtt, betraktade det länge och fattande ett raskt beslut, skref hon
följande rader:
"Herr baron! Jag befinner mig i en belägenhet då ett godt råd är
ovärderligt. Vill ni vara den, som gifver mig det?
Lady Suffridge".
Sedan Lucy förseglat denna biljett, kände hon sig mycket lugnare och
gick nu att söka hvila efter att först hafva väckt Mary och tillsagt
henne att på morgonen afsända brefvet.
XV
EN AFHANDLING OM SKYLDIGHETER
Då Lucy vaknade, kände hon sig en stund orolig, icke för att hon inom
sig skulle ogillat sin handling, utan derföre, att hon ej visste huru
Lejonstjerna skulle betrakta den. Hon satte sig i sin salong och sökte
återvinna jemnvigten i själen; hon hade fullkomligt lyckats häri, då
Lejonstjerna inträdde, mycket blek och orolig. Med hastiga steg gick han
genom rummet och när hon räckte honom handen till helsning, kunde han
knappt uti denna lugna, värdiga qvinna igenkänna den vemodiga och
hjertliga varelse han dagen förut hade sett.
-- Herr baron, har ni förvånats öfver mitt bref, så kom ihåg, att det
icke ligger i mitt lynne att trampa den vanliga stråten. Ni har flere
gånger försäkrat mig om er vänskap och nu frågar jag er öppet, vill ni
gifva mig ett godt råd? Vill ni vara mitt samvete? Jag vet ej huru ni
bedömt mig -- kanske mycket strängt och jag erkänner, att ni haft orsak
dertill. Ni känner ej de förhållanden i hvilka jag befinner mig, allt
hvad ni vet, är att den dag, då jag för er redogjorde om min uppfattning
om friheten och ni frågade till hvilket mål jag sträfvade, jag ej
förmådde svara er annat, än: till frihet! Det var af er jag hörde de
första ord om skyldighet, ni sade, att hvarje menniska har ett mål, till
hvilket hon bör sträfva och att vår lycka mycket beror deraf, om vi valt
den rätta vägen, och att det är genom uppfyllandet af våra pligter som
vi säkrast kunna nå densamma.
-- Lady Suffridge, då jag försäkrade er om min tillgifvenhet, var det i
hopp att ni någongång skulle taga den i anspråk och sätta mig i
tillfälle att bevisa dess djup. Jag har ej bedömt er illa, det vete Gud!
och ehuru det i edra idéer funnits ett och annat som jag ej kunnat
uppfatta, har jag alltid ansett felet ligga hos mig sjelf. Det är visst
sannt, att jag ibland undrat huru ni kunnat blifva så stark, huru ni
kunnat uppnå en så hög grad af sjelfbeherrskning, då ni blott hade en
dunkel aning om de sträfvanden ni ville egna ert lif åt. Men ni sade mig
engång: qvinnans uppfostran är grundad på framtiden, hon uppfostras ej
så att hon skulle kunna följa en viss riktning, hon måste afvakta, att
den ställning hon slutligen kommer att intaga i lifvet, skall utstaka
banan för henne. Ni sade, att en underlig ödets skickelse hade kommit er
att förfela ert lif, emedan ni lärt för mycket för att ej syfta högt,
för litet åter för att lätt kunna finna ett mål för ert lif! Sedan jag
hört denna förklaring, blef er karakter tydlig för mig. Lucy Suffridge,
jag högaktar, beundrar och värderar er för mycket för att någonsin kunna
bedömma er ofördelaktigt.
-- Ni skulle ha rätt att gifva mig förebråelser herr baron, ty jag vet
sjelf huru barnslig jag är; men tro för all del icke att det är lust
till arbete som saknas mig; ni vet, att jag gjort flere försök i olika
riktningar, men det som omger mig är ännu så nytt, så fullt af intresse
för mig, att jag icke kunnat lugna mig tillräckligt för att följa edra
förmaningar och välja mig en bestämd verkningskrets. Dessutom har jag
knappast haft någon ungdom och jag vill njuta af lifvet innan jag
allvarligt och oåterkalleligt beträder den väg, hvars svårigheter jag
ännu hvarken förmår att i hela deras vidd uppfatta eller har lust att
bekämpa. Ni känner icke, ni, som är en man, hvad det vill säga att hela
sin ungdom igenom ha törstat, utan att dock få en droppe från den
efterlängtade källan. Den dag, då man ändtligen närmar sina läppar
dertill, liknar man en person, som efter en långvarig sjukdom ser ett
bord dignande af öfverflöd. I ett liknande fall befinner jag mig nu. Men
låt mig nu begära ert råd.
-- Var försäkrad om, att jag skall råda er så godt jag kan.
-- Tack, herr baron! Då jag vänder mig till er, så sker det emedan jag
känner mig oförmögen att sjelf och ensam lösa de gåtor, som framställa
sig för mig. Det händer mig kanske för första gången att jag nödgas
anlita en annans omdöme. Jag har varit öfvermodig och jag straffas nu
derför, ty jag känner mig ur stånd att sjelf se klart i det som rör mig.
Lucy, som hade tagit plats i ett soffhörn, fattade nu uti en blyerzpenna
och i ett nu var den afbruten. Det var icke en känsla af häftighet, som
ledt henne dertill, det var blott ett slags yttring af en vanmäktig
kraft. Det var liksom hade hon genom denna rörelse aflägsnat resten af
den tvekan hon ännu hyste; eller måhända ville hon genom detta utbrott
dämpa den alltför starka röst, som talade i hennes inre. Under samtalets
gång hände det ibland, att hennes ögon under långa stunder irrade utan
ett bestämdt mål, men undvikande att möta Oskars; en annan gång åter var
hennes klara blick lugnt fästad på hans då hon talade, liksom sökte hon
i den kraft och mod. Det ges personer, hvilkas uttryck och gester lätt
kunna återgifvas; det finnes åter andra, lifliga naturer, hvilkas tankar
ständigt återspeglas i deras anleten; ögonens vexlande skiftning,
hufvudets rörelser, läpparnes uttryckfulla krökning, händernas lifliga
språk, allt detta är för beskrifvaren nästan omöjligt att återge, han
måste lita på läsarens förmåga att föreställa sig den talande, hvars
själfulla pantomim förstärker ordens mening. Lucy var en af dessa. Sedan
hon hunnit aflägga det allvarsamma utseende hon hade i början af sitt
samtal med Oskar, blef hon åter lik sig sjelf, naturlig, okonstlad,
ströende omkring sig pikanta och förtjusande infall.
-- Låt mig veta hvarom fråga är, yttrade Oskar, måhända kunna vi med
förenade krafter förmå dessa förvirrade tankar att komma till klarhet.
-- Nej, vänta, vänta! Ni skall få veta allt! Men först måste jag få göra
er några frågor. Säg mig, hvilken betydelse fäster ni vid ordet
skyldighet? Huru vidsträckt är den mening ni ger detta ord? frågade
Lucy.
Oskar syntes en stund betänka sig.
-- Det är en ganska svår fråga, min fröken, och jag vet ej om jag blir i
stånd att besvara den i dess helhet. Hvad skyldighet är? Jo, det är
denna oundvikliga raka linie, hvilken antingen till följd af vårt eget
beslut eller genom omständigheterna ställer sig som en gräns för vår
handlingsfrihet. Ordet har, genom ett ofta oriktigt begagnande, blifvit
missförstådt. Man kan tänka sig skyldigheter som bjuda oss att göra
något och andra, som bjuda oss att underlåta något. Dessutom ha vi
skyldigheter emot naturens lagar och emot oss sjelfva.
-- Ja, jag förstår det, sade Lucy, men huru skall man igenkänna sina
skyldigheter, det är det svåra? Nu, till exempel måste jag handla. En
röst manar mig att återvända till min fader, emedan han behöfver mig,
emedan han är min fader. En annan hviskar åter till mig: -- Du är
menniska, satt på jorden för att begagna de gåfvor du fått, så
obetydliga de än må vara; du får ej förspilla ditt lif i overksamhet, du
får icke onyttigt begrafva den kraft som bor inom dig. Då du kan vara
nyttig åt flere, bör du föredraga det, framför att vara nyttig åt en.
Säg, herr baron, förstår ni detta?
-- Ja, men skall jag vara uppriktig, så måste jag säga, att jag anser
detta räsonnemang vara falskt. Naturens lagar kunna ej omintetgöras, det
finnes en moral, som ej heller kan försvinna. Det, som är, måste
föredragas framför det, som kan blifva. Den skyldighet, som är utstakad
för er af naturen, får ej förbises för den ni ännu drömmer om att skapa
er. Dessutom -- hvilka skyldigheter har ni väl här? På hvilket verk
arbetar ni?
-- Jag kan ej svara annat än det jag sagt förut: jag måste blifva
förtrogen med mensklighetens lif och idéer för att engång blifva nyttig
för mina medmenniskor.
-- Min fröken, ni tyckes engång gilla de inkast jag gjorde, till följd
af ett nästan dylikt samtal.
-- Ja, ni påstod att den, som antingen har flere mål för sig eller ett
dunkelt, sällan kan vara säker på att ej råka in på en omväg, hvilken
han ej tagit med i beräkningen.
-- Jag medger, sade Oskar, att det fanns en tid, då jag ansåg qvinnan
icke äga rättighet att välja en väg utom den familje-krets, hvilken
nästan alltid omger henne. Jag såg i henne endast dottern, makan eller
modern. Jag ansåg henne ej behöfva andra grundsatser än dem, hvilka
erfordras för att fylla dessa kall. Jag förbisåg den vigtiga frågan, att
det utan harmoni ej finnes någon helhet, att brist på utveckling hos den
tänkande menniskan ofta kan förorsaka oförmåga att strängt följa vissa
gifna principer. Sedan dess har jag lärt mig förstå, att det första
vilkoret för att qvinnan skall kunna handla rätt, är det, att hon har
fasta öfvertygelser, och öfvertygelsen är ett verk af tankens harmoniska
utveckling.
-- Herr baron, jag måste säga er hvad det är som förer mig till alla
dessa frågor. Jag har aldrig för er omnämnt, att, då jag återkom från
Amerika, jag i stället för att återvända till min fader, direkte kom
hit. Jag kunde ej längre lefva inom de murar, som ej blott höllo min
person fängslad, utan äfven alla mina själsförmögenheter. Det var en
långsam död och jag ville ej frivilligt uppoffra mig, utan att derigenom
gagna någon menniska. Förstår ni det?
-- Allt för väl, min fröken; ty jag anade mycket af allt detta då jag
besökte er på Abbey-Hall. Men då uppstod en tanke inom mig, en tanke som
jag nu vill kläda i ord. Fanns der i ert grannskap icke en enda
menniska, som skulle behöft er? fanns der ingen olycklig, ingen sjuk,
intet fader- eller moderlöst barn, ingen af sina föräldrar vanvårdad
varelse, som behöfde er för att blifva tröstad, hjelpt, eller
undervisad? Säg, hade ni ej kunnat lifva ert döda lif genom att sprida
något af dess innehåll öfver dem? Jag säger icke, att ni, om ni ägt full
frihet att välja, kunnat tillfredsställa er själs och er intelligens
behof uteslutande med detta. Nej! Ni har ett alltför lifligt, modigt och
vidsträckt sträfvande för att fot för fot, nej linie för linie följa en
väg, hvilken visserligen tar i anspråk ett hjerta, så varmt som ert, men
som äfven fordrar mera lugn, mera tålamod, ja mera ihärdighet. Men denna
verksamhet hade dock varit åtminstone något. Förlåt, fröken Lucy, jag är
kanske för uppriktig, men ni ville ju höra en vän, och en sådans
skyldighet är att vara sann. Dessutom beundrar jag er för mycket -- och
vid dessa ord blef hans röst osäker -- för att jag skulle behöfva frukta
att öppet uttala mig om edra handlingar och edra tankar.
-- Beundran, upprepade Lucy, liksom hade hon talat för sig sjelf, denna
känsla vore jag aldrig värd att ingifva, vänskap, tillgifvenhet kanske;
något annat -- nej, dertill är jag alltför långt ifrån fullkomlighet. --
Jag är dömd att alltid vara en orolig själ, som vill flyga högre än
vingarne bära!
-- Lady Suffridge, sade nu Oskar och fattade hennes hand, den hon ej
sökte draga tillbaka, tala ej så! När man på sin lott fått så mycket som
ni, så får man ej se lifvet från en så dyster sida. Fröken Lucy, äfven
jag har varit en orolig själ, jag har aldrig trott mig kunna finna den,
som kunde väcka min beundran, röra de strängar, hvilka legat liksom
afsomnade i mitt bröst, men nu säger jag: -- ni är en qvinna, hvars like
jag aldrig sett!
Under hela det sista yttrandet hade Lucy följt Oskar med ögonen; hon var
som förstenad, hon återhöll sin andedrägt, hon insöp med ett slags
hänförelse hvarje enda af hans ord och blickar. Vid hans sista ord steg
hon häftigt upp från soffan, sprang till sitt skrifbord och fattade det
bref hon dagen förut emottagit och räckte det åt honom.
-- Läs, jag ber er och säg mig sedan hvad jag bör göra! och nu gick hon
bort till fönstret, tryckte hårdt sitt ansigte emot rutan, gick derpå i
sitt inre rum, för att osedd bekämpa sin häftiga sinnesrörelse samt
återvände derefter med lugna steg till Oskar.
XVI
EN SVÅR SKYLDIGHET
Men hvad förehade Oskar undertiden Lucy stred mot sina upprörda känslor?
Färgen på hans kinder hade flere gånger öfvergått ifrån en hög rodnad
till dödlig blekhet. Sedan han läst brefvet, stödde han sin armbåge emot
bordshörnet, lutade sitt vackra hufvud deremot och tillslöt sina ögon.
Man såg, genom den mask han hade pålagt sig, en förfärlig kamp i hans
inre. Då han hörde Lucys steg närma sig, bäfvade han till, men han
återvann snart makt öfver sig sjelf, steg upp och återlemnade brefvet
med ett allvarligt uttryck och stela anletsdrag. Han såg ut som om han
blifvit förvandlad till en bild af sten.
En längre tystnad rådde och man såg att båda ville tala, utan att orden
kommo öfver deras läppar. Det gifves sådana stunder i lifvet då man med
ens ville skapa nya uttryck, ty de vanliga synas alltför betydelselösa
för situationen; språket förefaller fremmande och oegentligt. Slutligen
afbröt dock Oskar denna tystnad.
-- Jag har läst brefvet och är af samma mening som förut. Ni måste
återvända till er sjuke fader.
-- Och gifta mig med Glithingham! utbrast Lucy med en förrädisk
liflighet. Blifva hustru åt en man, som jag ej kan högakta, ej ens
fördraga, en man, som älskar blott min förmögenhet, som endast
eftersträfvar lyckan att blifva lord till Abbey-Hall? Är det möjligt?
Nej, nej, aldrig!
-- I den saken kan jag ej råda er, sade Oskar med ansträngning. Att döma
af brefvets innehåll, synes som om er fader hade vigtiga skäl att önska
denna förening. Kanske ni lättare kan besluta er, sedan ni inhemtat
dessa. Det är allt hvad en uppriktig vän kan säga er.
Nu steg Oskar upp och fattade sin hatt; han skyndade att lemna detta
rum, i hvilket han kände sig qväfvas. Han kunde ej längre beherrska sig
och närmande sig Lucy, fattade han hennes hand, kysste den och sade utan
släppa den:
-- Jag önskar er mod att handla rätt, jag ville göra mycket för att
kunna rädda er ur denna svåra belägenhet; men det står utom min förmåga.
En sak blott anhåller jag om, ifall det icke synes er för djerft, lofva
mig vid minnet af den vänskap ni bevisat mig att underrätta mig om ert
giftermål kommer att ega rum, eller låt mig veta om sakerna tagit en
annan vändning!
-- Jag lofvar er det; jag lemnar i morgon Paris. Farväl! tack för allt!
Helsa våra gemensamma vänner ifrån mig; jag har ej mod att taga afsked
af dem.
-- O, nu -- om det vore möjligt, skulle jag högakta er ännu mera än
förut! och huru kall jag än må synas, så kommer dock mitt hjerta att
följa er.
Utan att afvakta ett svar, gick Oskar till dörren, bugade sig ännu
engång och lemnade henne.
Då han var borta, stod Lucy ännu en lång stund med ögonen fästade på
dörren; hon hörde honom pålägga sina öfverplagg, öppna den yttre dörren
och -- nu var han borta. På länge kunde hon ej förmå sig, att göra en
rörelse; det var liksom hade hon velat förbli vid detta intryck, och
aldrig göra ett steg mera i lifvet.
Slutligen brast hon ut i gråt, men dessa tårar voro välgörande, sådana
som hon bra sällan hade fällt. Det finnes tårar, hvilka komma direkte
från ett hjerta som känner sig så vekt, så krossadt, att det ej kan
utgjuta sig på annat sätt. Men hon stod orörlig, hon gjorde intet för
att hindra detta utbrott af sina känslor, och först sedan denna paroxysm
af känslighet lugnat sig, vände hon sig bort ifrån dörren och gick till
soffan.
-- Mary! ropade hon; och när denna inträdde, sade hon: -- om någon
kommer, tar jag ej emot. Dessutom -- packa in våra saker och begär våra
räkningar, ty vi resa i morgon till England. Hvarför står du liksom
slagen af åskan? Ja, Mary, min far kallar mig och jag måste till honom.
Säg ingenting, min vän, förtag mig icke mitt mod! Jag ber dig göra hvad
du kan för att allt må vara färdigt i god tid! Lita icke på mig, Mary,
-- jag är trött, jag mår ej väl.
Och det var sannt; hon var så litet van vid starka sinnesrörelser, att
hon var alldeles uppskakad. Flere timmar förgingo och Lucy hade icke
lemnat sitt rum; hon hade icke lagt hand vid inpackningen, om vi
undantaga hennes kära lithografier; dem fick ingen annan röra; och det
var icke utan en stark sinnesrörelse hon vidrörde hvarochen af dessa
kära minnen. Men vi skola ej forska efter hvad som föregick inom hennes
själ. Det är bättre att lemna henne i den ensamhet hon söker. Vi kunde
eljest måhända få se henne, den starka själen, krossad under sorgens,
under kärlekens makt. Strider emellan hjertat och viljan äro ofta
förfärliga strider! Hvem kan väl påstå, så stark han än må vara, att
viljan aldrig fått gifva vika? Och det var då icke alltid derföre, att
det var omöjligt för den att segra, utan derföre, att motståndaren var
så kraftlös, så blödande, så pinad, att en längre fortsatt strid skulle
varit ett mord, sedan den besegrade hjelten sjelf hellre ville lida än
längre fortfara att kämpa?
Kan väl det högre väsende, som skapat menniskan med hennes svagheter och
ofullkomligheter, och som kastat henne i denna stora verld, så full af
frestelser, fälla domen öfver ett hjerta som älskat för mycket? Må
orättvisa gerningar varda fördömda; må den syndiga kärleken, som ej vet
att upprätthålla menniskans värdighet, tusenfaldt varda fördömd, men rör
ej vid den sanna kärleken, den är helig, den är stor! Tvenne hjertan,
som genom denna trollmakt lefva i kärlek för hvarandra; ett hjerta, som
i den stora menskligheten slutligen funnit sin vän, sin like, den, för
hvilken det vill lefva och dö, -- o, rör ej vid en sådan kärlek med
förtal eller med dom! Gud kunde det ej, huru skulle då menniskan göra
det? Må hafvet åtskilja dem, må alla lagens och samhällets fordringar
kasta sten på denna kärlek, den förblir ändock stor, den förblir ändock
helig! De, hvilka ej vilja tro på den rena kärleken, veta ej hvad detta
ord betyder. Att veta det man är allt för den, som är allt för en, att
veta, att då blickarna mötas, är tanken förenad; att veta, det den enas
tårar, sorger, glädje och sällhet finna ett återljud uti den andras
hjerta, att en handtryckning, ett ord, som för alla andra är ofattligt,
blott är klart för två, är icke det ljuft, skönt, herrligt? Hafva
cheruberna ett annat sätt att tolka sina känslor för hvarandra? Skulle
englarne ha något emot det? O nej, det tror jag icke -- icke ens Gud!
Jag undrar öfver, att menniskorna aldrig hittat på ett annat ord än
kärlek, för att skilja den vanliga jordiska kärleken ifrån den upphöjda,
som visserligen är sällsynt, men hvilken dock finnes.
Jag ville ej gifva detta vanliga namn åt de känslor, hvilka den qvinna
hyser, hvilken under åratal troget bevarar minnet af en älskare, en
make, fjerran skiljd från henne; åt den, som under långa år ombildar sin
karakter och försöker omskapa sig för att blifva värd det hjerta hon
önskar ega; åt den, hvilken utaf hela sin själ älskar en, hvilken ej
besvarar denna ömhet; eller slutligen åt den, som uti sitt hjerta bär
hågkomsten af en kärlek, hvilken hon genom tvång blifvit nödsakad att
vara otrogen. Det är ej mera en jordisk kärlek, som så kan hängifva sig.
Det är gudomlighetsgnistan inom menniskan. Döm derföre ej den rena
kärleken!
XVII
EN LITEN TALANDE KORG
Men återvändom till Lucy, som utan tvifvel blir oss tacksam för det vi
ej varit vittnen till hennes strider. Det måste vara en den
förfärligaste känsla att erfara sin egen svaghet, då man förtröstat på
sin styrka.
Andra dagen var Lucy i ordning för afresan och tog plats uti en vaggon.
Hon hoppades ännu engång återse Oskar, men nu återstod endast några
minuter och hon förlorade detta hopp. Med ens kom en liten gosse till
vagnsdörren och lemnade henne en liten förtjusande blomsterkorg.
-- En herre bad mig lemna detta åt Lady Suffridge, sade han.
-- Huru visste du, att jag var den personen?
-- Han stod bakom glasdörren och visade mig er.
-- Finns han der ännu?
-- Nej, han gick bort sedan han förvissat sig om, att jag ej skulle
misstaga mig.
Lucy gaf honom ett guldstycke, som gossen helt förnöjd emottog.
-- Lika mycket fick jag just af herrn, sade han. Stor tack! min gamla
blinda mor blir nog lycklig deröfver; och sedan så köper jag mig några
cigarrer ... och med dessa ord sprang han sin väg.
Lucy hade äfven utan denna ledning kunnat gissa hvem det var som sändt
henne detta afsked. Blommorna lågo i korgen i en viss artistisk ordning,
som var alldeles olik det vanliga sättet att lägga dem tillsammans;
dessutom voro de på ett egendomligt sätt valda och en del voro sällsynta
för denna årstid. En aning sade henne, att det ej var utan afsigt de
blifvit sålunda sammanförda.
Men en hvissling hördes och tåget satte sig i rörelse. Lucy kastade en
lång, innerlig blick åt den stad, som inneslöt hennes käraste vän. Hon
tyckte, att hennes hjerta stannade qvar, ty sorgen gjorde henne nu
fullkomligt oförmögen att känna något. Men snart började hennes ögon
åter forska efter betydelsen af denna korg. I midten fanns en stor ros,
och rosen är ju symbolen af vänskap, tillgifvenhet; bredvid den lågo uti
en liten knippa några nejlikor, hvilka betyda trohet; en hortensia,
hoppet, hvilade förnöjd uti ett hörn, stödjande sig emot en balsamin,
hvilket vill säga: var lycklig! I den andra sidan af korgen lågo om
hvarandra några grenar cactus, beundran, tillsammans med vintergrön, som
talar om en lycklig, förfluten tid.
-- Han försäkrar mig ännu engång om sin trogna vänskap; han hoppas, att
jag blir lycklig! Om han ej hade sagt det i går, skulle jag ej våga
tänka på den beundran, hvilken några af dessa blommor tala om, liksom
för att påminna mig om en lycklig tid, som nu -- ack! är förfluten.
XVIII
HON HAR LOFVAT
Uti den allt lika upplysta sängkammaren på Abbey-Hall, finna vi lord
Suffridge hvilande på sin säng; bredvid honom sitta Lucy och Edvard
Glithingham. Några ord äro nödvändiga för att förklara orsaken, hvarföre
vi just på denna dag återtaga berättelsens tråd. Sex månader hafva
förflutit sedan Lucy åter trädde in i sitt dystra fängelse. Det var med
ett beklämdt hjerta hon emotsåg sin framtid, men då hon greps af alltför
upproriska känslor, behöfde hon endast i minnet återgå till det sista
samtal hon haft med Oskar, för att åter känna sig lugnare.