vistelse i New-York. Berusningen var fullständig, allt hvad hon såg
öfvergick hennes drömmar. Med hennes karakter var det icke underligt,
att hon i de amerikanska kretsarne blef synnerligen väl emottagen. Om
hon liknade qvinnorna der, så hade hon ännu något, hvari hon
öfverträffade dem; hon hade kommit till samma slutsatser som de, men
icke genom yttre omständigheter eller genom andras inflytelser, utan
genom en långsam inverkan af studier och läsning. Hon var mera qvinlig,
mera artistisk; allt, som var skönt och sannt, fann ögonblickligen ett
genljud inom henne. I detta sköna land, som med så stora steg kommit
till full insigt af det rätta, insög hon de praktiska idéerna om den
individuella friheten. Hittills hade dessa funnits inom henne blott
såsom principer, men nu kände hon, huru hennes vingar växte och voro
färdiga att breda sig ut till flygt. Fru Rush omgaf henne med kärlek och
med all den trefnad den sanna ömheten kan uttänka. Lucys trefliga
salong, hvilken vi redan känna genom det bref vi meddelat från en af
hennes beundrare, såg ett utvaldt sällskap samla sig omkring den
älskvärda värdinnan. För att begagna ett engelskt uttryck, var det en
verklig steeplechase, som egde rum för att bli emottagen i detta lilla
trefnadens tempel. Lucy kände sig i sin rätta sfer och den utveckling
som engång hade börjats inom henne i lady Marys salong, fick nu blomma
ut i hela sin prakt. Men huru än ett sådant lif behagade henne, var
hennes intelligens alltför kraftig, för att icke behöfva någon mäktigare
föda. Hon kastade sig begärligt öfver allt som kunde öka hennes
kunskaper. M:r R., en af New-Yorks framstående målare, beledsagade henne
i tafvelgallerierna och i målares och skulptörers atelierer, och han
kunde icke nog förundra sig öfver den fina smak, med hvilken hon bedömde
konstnärernas skapelser i deras stora, liksom i deras mindre detaljer.
M:r Wight var lycklig att kunna föra henne upp till de mera intressanta
förhandlingarne uti lagstiftande kammaren, och Lucy njöt med berusning
af detta politiska och intellektuella lif, som omgaf henne. Flere gånger
då hon var ensam, började hon skratta åt sina egna underliga tankar. Hon
glömde sig sjelf, sin personlighet, alla de förhållanden, som binda
menniskan lik en träl vid konventionella lagar; hon valde sig ett yrke,
hon såg sig i sin inbillning verksam deri, men i ett nu var hägringen
borta och -- hon var åter en qvinna. Men den dröm, hvari hon med den
största förtjusning invaggade sig, var den, att med några likasinnade
vänner börja ett upplysningens korståg uti det gamla Europa, så inrotadt
uti sina gamla seder, sina gamla idéer, att det barnsligt upprepar
frihetens skri, utan att förstå det, och ändock betraktar Columbias ädla
folk som ett öfverdådigt barn. Hvad dessa drömmar voro sköna! De hade
blixtens kraft, som genomtränger rymden -- hvarföre skulle de ej vara
annat än drömmar! Mången kan tycka, att uti allt detta låg en hög grad
af Don-Quixoterie, men låt vara! förtjenar Cervantes verkligen de lagrar
en efterverld skänkt honom, ty hvad gjorde han? Han förlöjligade en
stor, en upphöjd, mäktig känsla, ridderligheten, en känsla, som, o ve!
af honom blifvit till grunden afmejad. De nuvarande generationerna anse
det slafviskt att vara ridderlig, men de ha icke besinnat, att det är
vida mera slafviskt att icke våga vara ridderlig. Vi tro oss icke kunna
lyckas att beröfva Cervantes hans lagrar för att förflytta dem på Don
Quixotes hufvud och vilja blott säga, att så länge menniskan blir
tvungen att böja sitt hufvud under godtyckliga despotiska lagar, så
länge hon icke vågar handla efter sitt samvete, utan att derföre blifva
utpekad, kan icke ens den transatlantiska kabeln förena den gamla
verlden med den nya.
Lucy var en af dessa förtärande intelligenser, som kunna omfatta allt,
intressera sig för allt, ingå i de mest praktiska detaljer och ändock
genomsvinga verlden i inbillningens drömmar ...!
Den tid, hon ämnat stanna i Amerika, förgick med blixtens snabbhet; hon
lemnade detta land med förnyade krafter. Då hon rest från Abbey-Hall,
var hon ett tidigt utveckladt barn, nu egde hon en sannt qvinlig
tillförsigt.
Om mina läsare ännu erinra sig de scener, som försiggingo på ångbåten
Arabia och samtalet emellan Lucy och hennes amerikanska kammarjungfru
Mary, så kunna de uppfatta hennes framtids planer. Vi hafva någonstädes
sagt, att så snart Lucy tagit de första stegen på frihetens väg, en kamp
komme att uppstå emellan henne och hennes fria ande, hennes fria idéer;
tvifvel underkastadt vore hvem som komme att segra. Nu var för Lucy
tanken att återkomma till Abbey-Hall mer än svår, den var omöjlig; hon
kände sig oförmögen att åter inträda inom den krets af kedjor, hvilken
hon engång hade brutit. Hennes faders vilja att gifta bort henne,
hvilket hon tillskref hans sinnessvaghet, afskräckte henne ifrån hemmet.
Hon var ej rädd för strid, men hon bäfvade tillbaka för tanken, att
denna strid måste utkämpas emot hennes fader, och isynnerhet emot en,
hvilken var så moraliskt svag. Att uppoffra hela sin framtid för en idé,
som hon ansåg sakna förnuftiga skäl och lefva med en menniska, som hon
ej kunde fördraga -- nej, det var dock ännu omöjligare än allt annat.
XIII
EN ÅTERFUNNEN VÄN
Nu befann hon sig sedan någon tid i Paris och der njöt hon af allt, som
denna stad har att erbjuda. Paris är riktigt intressant, tycka vi,
endast för dem, som vilja lära sig något och när förhållandena gynna
tillfredsställandet af denna smak. Kommer man dit utan att kunna
intränga i alla detaljer af detta samhälle, som är så mångfaldigt
sammansatt, kan man ej vara fullkomligt tillfredsställd. Det blir då som
med hvarje sak till hvars djup man ej tränger.
Allting här i verlden kan bli intressant då man är i stånd att tillegna
sig en djupare kännedom deraf. Ingen lära är torr, blott man intresserar
sig för den. Och huru uppkommer intresset? jo, genom kännedom om den
grund, på hvilken denna lära stöder sig. Huru många säga t. ex. icke,
att mathematik, astronomi, mineralogi, språkkunskap etc. äro torra ämnen
för förståndet, men de hafva orätt. Hvarje menniska vill uti det,
hvarmed hon sysselsätter sig, inlägga någonting utaf sig sjelf, och sker
detta icke genom upptäckter och afhandlingar hvilket är ett privilegium
för de högre begåfvade, så sker det genom omdömen, eller åtminstone
genom det arbete tanken haft att utföra, för att kunna anse den
förvärfvade kunskapen såsom sin egen.
Huru kan man då i våra dagar begära, att qvinnan skall kunna stå på den
ståndpunkt, man vill se henne intaga, för att anse henne vara förmögen
att uppfatta mera vidsträckta och svåra kunskaper? Theorien felar genom
brist på helhet, praktiken har samma brist och huru kan man då förvärfva
sig en omfattande öfversigt af det?
Lucy hade lyckan att kunna göra hvad henne behagade, se allt som
intresserade henne och lära sig allt som hon hade lust att veta. Vi
hafva redan antydt att hon ville vara nyttig, att hon ville arbeta för
menskligheten, såsom hon i sitt sköna oförstånd, full af tro på det
goda, yttrade sig. Men hvad ville hon uträtta? till hvad ämnade hon
använda sina krafter? "Till allt det goda", det var det svar hon skulle
hafva gifvit på dessa frågor.
Ett sådant svar kan förefalla barnsligt, men är det likväl ej; att det
endast var drömmerier, det förtjenar vårt medlidande hellre än någon
annan känsla. Den starka viljan, energien, önskan att verka och vara
nyttig, till hvad skulle den tjena, om man ej hade ett mål, någonting
bestämdt att uträtta? Men hvari låg då felet, ty det måste hafva funnits
ett något, som hindrade uppfyllelsen af det hela? Alla materialier
funnos i rikt mått, men det, som saknades, var -- en uppfostran i
harmoni med de skatter denna karakter bar inom sig. Kunskaper funnos
äfven, ty hon hade läst mycket, kände flere språk, hade gjort sig
förtrogen med många läror och idéer, hvilka skänkt stadga åt hennes
tankar och förstånd. Om detta icke var nog för att fullända hennes
karakter -- hvad var då mera egnadt derför? Hvad? En planmessig riktning
i hennes uppfostran, en större ordning och reda i hennes kunskaper och
ett mera praktiskt omdöme om de sociala förhållandena.
Huru många krafter ha icke gått förlorade genom detta fel, under det
martyrerna derför sjelfva äro oskyldiga? Martyrer? Ja, detta ord
vidhålla vi, trots mången kanske kommer att finna det öfverdrifvet. Är
det då ej ett martyrskap att, när man kommit till den ålder då man kunde
blifva nyttig, finna att det är omöjligt, att hela ens lif är förfeladt?
Man ser andra arbeta och göra sig nyttiga, man sträfvar sjelf till samma
mål, men till hvad man än söker använda sina krafter, kännes fångens
tunga kedja fasthålla en vid den pelare, ifrån hvilken man ej kan
aflägsna sig mer än vissa, afmätta steg -- pelaren det är samhällets
anspråk på qvinnan -- kedjan, den uppfostran detta samma samhälle
bestämt för henne.
Det jag nu sagt hade Lucy ännu ej kommit till insigt af, hon hade blott
en aning derom; erfarenheten skulle komma att gifva hennes illusioner
hårda slag. Men hon var nu ännu lycklig, hon njöt af lifvet, hon drömde;
ja -- låtom oss icke missunna henne denna lycka. Huru herrligt är det ej
ibland att lefva ofvanom den kalla verkligheten. Ofta är en stund af
lycka, vore den också blott fostrad af inbillningen, en skatt, hvilken
under hela ens lefnad förvaras i hjertats djup.
Åt hvilket håll vände Lucy väl först sina tankar? Till den sköna
konsten, för hvilken hvarje högsinnad menniska uti någon vrå af sin
varelse eger en större eller mindre ömhet.
Lucy erfor ett slags feberaktigt behof att göra sig bekant med allt det
märkvärdiga, som hon visste Paris hade att erbjuda. Hon hängaf sig äfven
här med tjusning åt allt det stora och det snillrika, som fann ett så
villigt återljud uti hennes själ. Hon gjorde sig bekant med Frankrikes
litterära förhållanden och kände sig nu vara uti den krets hon alltid
drömt sig; hon hade liksom aflagt alla gamla tankar, alla gamla
fördomsfulla idéer, hon njöt af lifvet i dess fullhet.
Visst återvände hennes tankar emellanåt till Abbey-Hall, der hon såg sin
gamle fader förgäfves väntande henne. En inre dämpad röst lät stundom
höra sig, men hon tillskref densamma en gammal vana och genom uppfostran
framkallade fördomar, ty när hon rådfrågade sitt samvete, fann hon
alltid något giltigt skäl till försvar för sitt handlingssätt.
En dag, då Lucy företagit sig att bestiga Vendôme-kolonnen, blef hon
öfverraskad af att der på platformen igenkänna sin gamla bekantskap,
baron Lejonstjerna. Hon helsade honom helt ogeneradt, men märkte tillika
den illa dolda sinnesrörelse hennes oväntade åsyn hos honom framkallade.
Efter att hafva vexlat några frågor angående vistelsen i Paris,
åtskildes de.
-- Herr baron, sade Lucy, jag bad er sednast att icke glömma bort oss på
Abbey-Hall; nu upprepar jag min bjudning, men det är nu i Paris jag
måste taga emot er, och hon lemnade honom sin adress.
-- Är det lady Glithingham jag bör fråga efter?
-- Huru? har detta rykte äfven nått edra öron? Nej, herr baron, det är
ännu samma Lucy Suffridge, hvilken nu efter många äfventyr befinner sig
ensam i Paris, liksom ni första gången såg henne ensam under den stora
eken. -- Hon log härvid något skälmskt emot honom och försvann med lätta
steg, innan Oskar Lejonstjerna hann hemta sig från sin förvåning.
Denne glömde emellertid allt som omgaf honom och gick med fasta steg
till sitt hem. Det var först då han kom till det hus han bebodde, som
han afkastade det yttre lugn han hittills pålagt sig. I ett nu var han
uti sitt rum, der han häftigt kastade sig i en soffa.
-- Detta fattades! sade han till sig sjelf. Jag hade just börjat blifva
förnuftig, då den ljufva och på samma gång plågsamma bilden åter
lifslefvande står för mina ögon! Det kan man kalla en ödets skickelse.
Hvad betydde väl hennes ord, ty hennes fader talade om hennes
förlofning, såsom om någonting fullkomligt afgjordt? -- Hade han kanske
gissat mina känslor? -- Ville han aflägsna mig? -- och af hvad skäl? --
Nej, allt detta förefaller otroligt. -- Sak samma -- -- Hon skrattade åt
min fråga, och det bevisar att hon är fri ... Se så, gamle narr, har du
kämpat så mycket och dock ej hunnit längre ... Det är visst intet
lysande bevis på en utomordentlig själsstyrka hos dig, min käre Oskar.
Studerandet af gamla manuskripter synes hafva föryngrat ditt hjerta. --
Men för tusan! jag må väl ej glömma min middag för det ... Men hvarföre
befinner hon sig då här ensam?
Nu satte sig Oskar åter, ehuru han redan fattat sin hatt, lade armarna i
kors och försjönk ånyo i djupa tankar. Flere gånger framtog han sin
klocka ur vestfickan, öppnade mekaniskt locket, såg medvetslöst på den
och lade den tillbaka. Efter en stund steg han upp, närmade sig kaminen,
jemkade ljusstakarne, flyttade några böcker på sitt skrifbord, vid
hvilket han derefter nedsatte sig och började skrifva. Middagen tycktes
derunder blifva glömd, ty ännu flere timmar sednare finna vi honom i
samma ställning.
Dagen derpå stannade Oskar Lejonstjerna utanför Lucys dörr. Det var icke
utan en stark hjertklappning han inträdde i den trefliga salongen, der
hon emottog honom. Ehuru hon blott en kort tid hade bebott den, hade hon
dock hunnit meddela någonting af sin egen karakter åt alla dess föremål.
Uti en vas på bordet stod en artistiskt sammansatt bukett af rosor och
liljor; en vacker lithografi af Müllers André Chénier stod på ett
staffli och då han inträdde, höll Lucy just på att ställa den i den
förmånligaste dagern. Hon helsade honom såsom en gammal vän och en stund
derpå voro de inbegripna i ett lifligt samtal. Efter hvad mina läsare
redan känna om Lucys karakter, kunna de lätt förstå, att hon ej kände
sig det ringaste generad af det ovanliga i sin ställning.
Oskar Lejonstjerna erfor, så frisinnad han än var, en oförklarlig känsla
som sade honom att den belägenhet, i hvilken Lucy nu befann sig, icke
var rätt passande för en så ung, så förtjusande qvinna. Kanske var det
den fara, hvari hans hjerta befann sig, som gjorde att deras rôler
ombyttes; det var han som kände sig blyg, hon åter var fullkomligt fri
ifrån allt tvång. Männens bedömmande af den bildade qvinnan är ofta nog
skeft, kanske till en del derför, att deras umgänge ej inskränker sig
till dessa. Oskar var icke en exalterad menniska, ej heller hade han
förlorat sitt hjertas friskhet; han var en allvarlig rättänkande man.
Sedan sin barndom hade han lärt att beherrska sig sjelf och kanske hade
det legat ett visst öfvermod i den lugna blick, hvarmed han betraktat
sin framtid. Han hade trott sig hålla sitt hjerta i sin hand och ej
velat gifva det åt någon annan än den han dömt värdig att blifva hans
lefnads följeslagarinna, och nu hade det blifvit taget innan han hunnit
fråga sig sjelf om denna var den rätta. Kanske var det emedan hans
hjerta talat, förrän det föll honom in att rådfråga sitt förstånd.
Kärleken, denna underbara konstnär, hvilken målar de vackraste taflor
utan att det finnes en enda skugga i dem, hade i hans ögon ställt Lucy
på en piedestal, der han betraktade henne med vördnadsfull beundran. Han
älskade ej blott, han dyrkade, men såsom alla grundliga män, var han
medveten om, att han frivilligt ställt henne på denna höjd.
Några veckor hade nu förflutit och Oskar, som hade många vänner och
bekanta i Paris, aflägsnade från Lucy olägenheterna af hennes ensamma
ställning, utan att hon sjelf märkte det.
Oskar var ädel i alla sina principer, fast uti sina föresatser och
dessutom i hög grad förbehållsam uti allt som rörde kärlek; han hade
aldrig ens med det aflägsnaste ord häntydt på den känsla han närde för
Lucy. Ju mer han var i tillfälle att lära känna henne, desto mer hade
den luftiga bild som under ett års tid föresväfvat honom, öfvergått till
en verklighet. Hos Lucy fanns en poesi som fullkomligt omedvetet omgaf
henne, och hvilken egentligen blott var ett uttryck af hennes älskliga
väsende, af ett så okonstladt sätt att vara, att drömmerier alldeles
icke kommo i fråga. Den kärlek, en närmare bekantskap med henne ingaf,
var lika litet idealisk som den var materiel; det var en intellektuel
kärlek, blandad med poesi. Hon var så snillrik och ändock så
förtjusande, att man knappt visste hvad man hellre ville: se på henne
eller höra hennes ord, men man föredrog dock alltid det sednare. Med ett
ord, Oskar började känna sig sjelf, sina idéer, sina tankar så
införlifvade med henne, att han var idel öra och öga när han befann sig
i hennes närhet, och idel beundran när han tänkte på henne.
Men hvad skola vi säga om Lucy? Var då hennes hjerta så väl bepansradt
mot kärlekens angrepp, att Oskars upphöjda karakter ej kunde få det att
klappa? Var hon då så fri från all qvinlig svaghet, att den
vördnadsfulla beundran hon läste i hans blick ej gjorde det minsta
intryck på henne? Nej! Lucy var stark, men hon var blott menniska; hon
var en ovanlig qvinna, det vill säga: den manliga riktningen i hennes
karakter hade icke utplånat den enthusiastiska beundran för det ädla och
det goda, hvilken ofta efter att hafva varit blott en allmän känsla
slutar med att hänföra sig till en enda personlighet. Aldrig hade hon
ännu till sig sjelf ställt den frågan: "älskar jag honom?" och svårligen
hade hon kunnat besvara den om någon annan framställt den för henne.
Kanske hade hon dock sagt: -- Då man gör sig reda för att en sträng
vibrerar inom en vid åskådandet af ett konstens mästerverk, är väl detta
kärlek? Då man förtröstansfullt höjer sin blick till det som man känner
stå öfver sig, är detta kärlek? Det intresse man hyser att kunna
uppfatta en annans idéer, lyckan att hafva funnit det ideal
förverkligadt som man drömt sig, är allt detta kärlek? -- då älskar jag.
XIV
EN SVENSK JULAFTON I PARIS
Oskar vistades i Paris för att på stället studera de återstående minnena
af den tid, då franska revolutionen uppträdde som den första påskyndande
stöten Europa erhöll på en väg, som det sedan denna tid fortfarande
följer och hvars mål är frihet. Han höll sedan några år på med
författandet af ett arbete, hvars syfte var att med historiska fakta
bevisa verldens framåtskridande emot lösningen af det stora problemet:
erkännandet af den individuella friheten. Vi sade redan att han ej var
någon drömmare, han var en djup tänkare; hans naturliga gåfvor, hans
sträfvan efter det goda inom möjlighetens gräns, jemte en grundlig
uppfostran, hade utstakat den bana, längs hvilken hans lif skulle skrida
fram.
Lucy hade vid sin ankomst till Paris afsändt ett bref till sin fader, i
hvilket hon öppet och logiskt utvecklade sin karakter och sina idéers
riktning. Brefvet var ömt, och i varma uttryck framställde hon huru
hennes inre var upproriskt, såväl emot att återvända till Abbey-Hall,
som emot giftermålet med baroneten. På detta bref väntade hon nu ett
svar och begynnte redan blifva orolig öfver att hon icke fått det. Hon
hade nu vistats några månader i den hänförande staden och hade, tack
vare Oskar Lejonstjerna, gjort några högst angenäma bekantskaper. Mycket
ofta samlade sig ett litet intressant sällskap, bestående af svenskar,
engelsmän, och några finnar än hos den ena, än åter hos den andra af de
familjer, hvilka utgjorde en föreningspunkt för den lilla intelligenta
nordiska verld, som bildat sig inom detta stora Babylon.
Det var den 24 December och Lucy var af en af dessa familjer inbjuden
att bivista en af dessa för hjertat så kära familjefester, hvilkas
medelpunkt utgöres af den beprydda julgranen. Lucys ungdomliga sinne, så
emottagligt för allt godt och rent, hade vid första anblicken af den
förenande kraft som låg uti denna sed, blifvit gripen af en
sinnesrörelse, hvilken hon icke ansträngde sig att dölja. Alla voro
högtidligt stämda, en del påmintes genom den om hemmet, fosterlandet,
frånvarande vänner; och de, för hvilka den ej hade samma betydelse,
erforo dock en känsla af värme, som spred sina strålar omkring dem. Den
trefliga julgubben, öfverströdd med puder för att påminna om hemlandets
snö, utdelade åt de närvarande några mer eller mindre anspråkslösa
gåfvor. Ingen hade blifvit glömd och Lucy blef helt öfverraskad att med
ens se sitt namn på en lång, temmeligen stor låda. Hennes hand darrade
af nyfikenhet och intresse, då hon afklippte snöret, borttog omslaget
och öppnade locket på lådan. I densamma lågo de finaste lithografier af
hennes älsklingstaflor. Lådan stod på golfvet då hon öppnade den, och
det var på knä framför den, som hon satte dess innehåll i dagen. Nu
upplyfte hon sitt vackra hufvud och hennes ögon ilade spejande omkring
till alla de församlade. Då de föllo på Oskar, hvilken vi måste tillstå,
att hennes tankar genast utmärkt som gifvaren och hvilken stod till
hälften dold af granen, derifrån han oroligt betraktade henne, blixtrade
hennes ögon till och stigande hastigt upp, gick hon fram till honom. --
Tack! sade hon. -- Det var allt. Men huru mycken mening inlade icke
röstens upprörda klang i detta ord! Hon återvände derpå till lådan,
upptog försigtigt dess innehåll och, bärande det varsamt till ett bord,
invid hvilket Oskar ännu stod orörlig, öfverlycklig försänkt i
betraktande, vände hon sig med ett själfullt leende till honom och sade:
-- Herr baron, kom, låtom oss tillsammans genomgå dessa vackra bilder!
Allt vackert vinner ännu mera på att betraktas af tvenne dess beundrare!
Under hela återstoden af aftonen var Lucy ännu mera förtrollande än
vanligt. Hela hennes väsende hade fått en tillökning af tjusningskraft.
Hon var så qvinlig, så vemodig, så omotståndligt älskvärd, att hennes
blotta åsyn bidrog att ännu mera förhöja hela sällskapets stämning.
Oskar var icke mera hvad man kallar kär, han var hänförd. Det föreföll
honom som hade hans själ genljudat af en herrlig, öfverjordisk sång.
Alla de församlade beslöto att sluta aftonen med en liten promenad längs
bulevarderna, hvilka denna tid erbjuda en så egendomlig anblick. Längs
trottoirerna stå små trädtält, der hvarjehanda goda saker försäljas, och
de, hvilka kanske omkring sig församla de flesta köparne, äro "_les
marchands de gaufres_"[1]. Då man närmar sig dessa sistnämnda butiker,
får man för några sous en stor förträffligt tillredd voffla, beströdd
med fint socker, och ständigt möter man välklädda personer, enhvar med
en sådan i handen, i hvilken de helt förnöjda bita. Men denna afton
skulle också hafva ett slut; man följde Lucy till hennes hem och då
Oskar bar upp julgåfvan i hennes rum, räckte hon honom handen och sade:
[Fotnot 1: Voffelförsäljarne.]
-- Herr baron, tillåt mig ännu engång att uttrycka den djupaste
tacksamhet för den tanke ni fäst vid denna gåfva. Den blir mig mycket
kär, och ett vackert minne ifrån Paris och af vår bekantskap.
Då hon räckte honom sin hand, den han vördnadsfullt tryckte till sina
läppar, höll Lucy i den andra ett bref, hvilket Mary vid hennes inträde
i salongen lemnat henne. Detta ögonblik stod sedan ofta klart för dem,
då de påminnte sig huru Lucy då i den ena handen höll framtidens
förhoppningar och i den andra den kalla verkligheten. Hvem har ej haft
sådana erfarenheter i lifvet? Ja, det händer ibland, att ödet liksom
utväljer just de lyckligaste stunder i vårt lif för att åter rycka oss
ned till det som utgör lifvets öfvervägande beståndsdel -- olyckan.
Då hon blef ensam, vände hon sig långsamt bort ifrån dörren, genom
hvilken Oskar just nu försvunnit och vandrade flere hvarf i rummet med
handen tryckt emot pannan. Derpå stannade hon framför några blommor och
efter att en stund hafva betraktat dem, utbrast hon liksom med en klagan
i sin röst:
-- Denna ros har också engång, full af styrka, hållit sig rak på sin
stam, men alltefter som den öppnade sin kalk, lutade den sitt hufvud ned
mot jorden. Är icke jag nära nog i samma belägenhet? Jag höjde stolt
mina tankar emot verldsalltets obegränsade regioner; jag trodde mig
kunna inslå en ny väg, på hvilken så mången strandat och nu, har jag
icke dag för dag känt min sjelfständighet förminskas under det jag
upptagit andra idéer, hvilkas tjusningskraft jag förut ej ens anat? Kan
jag då ej strida mer? Har jag tappat bort mig sjelf? Nej, o nej! det kan
ej, det får ej vara så! Jag har aldrig ännu känt kärlekens förvillande
kraft, jag vet ej om det är just denna känsla jag erfar, jag vet blott,
att jag gerna ville likna honom!
Då ljudet af dessa sista ord nådde hennes öra, verkade de liksom en
brytning i den vemodiga stämning, hvari hon befann sig, och ställande
blommorna, dem hon ännu höll uti sin hand, tillbaka på bordet, tillade
hon med lifligare röst:
-- Jag tror nästan jag höll på att bli svärmisk! Gud bevare mig från
sådant! Oskar Lejonstjerna är blott en god allvarlig vän, hvilken
Försynen ställt i min väg för att hjelpa mig att reda mina något
förvirrade tankar om lifvet och att bringa en helsosam klarhet i mina
alltför mållösa sträfvanden.
I det hon yttrade de sista orden antydde ett uttrycksfullt ansigtsspel,
att hon hade glömt det bref hon höll i handen, och nu öppnade hon det.
Lucys sinnesstämning måste ha varit särdeles öfverraskande för henne
sjelf, då hon så kunnat förbise en så vigtig händelse som emottagandet
af det så länge väntade brefvet. Det inträffar ibland med de mest lugna
personer, att en oväntad känsla som med ens tar öfverhand hos dem,
tvingar dem att begifva sig ut på spaningar efter sig sjelfva. Och vid
denna plågsamma tankeansträngning är allt annat, som är fremmande för
det egentliga målet, ett _non est_.
Då Lucy, som nu återkommit till verkligheten, kastade sina blickar på
brefvet, greps hon af en häftig sinnesrörelse. Handstilen var Anders
Black's och brefvet var undertecknadt af honom och Jenny. Hon läste:
"Högt älskade och vördade Lady Lucy!