på slottet. Han hade ofta varit der under de sista tiderna och nu var
det med en känsla af smärta han såg sig tvungen att lemna bakom sig i
glömska de känslor han, den likgiltige mannen, som han sjelf kallade
sig, hade kännt sig bemäktigad af. Lorden hade en afton då de voro
ensamma berättat honom, att Lucy var nästan förlofvad och då först blef
det kanske honom klart hvad han ännu ej för sig sjelf velat erkänna, att
åter ett blad i hans hjerta vissnat. Han kände det med saknad, med
smärta, ty han hade just börjat en skön dröm och nu var den förbi; det
var tid att resa. Oskar hade uti sina ådror finskt blod, uti sitt hufvud
finskt förnuft. Jag tror mig rätt hafva uppfattat den finska karakteren
i fråga om kärlek, då jag antager att först förnuftet och sedan hjertat
talar, om det förra gifvit sitt bifall. Det är visserligen den rena,
goda principen och det är en hyllning jag egnar finnarne, då jag säger
det. Det är en lycklig gåfva som äfven många andra nationer borde äga.
Lucys afsked ifrån Oskar gjorde på honom ett ännu smärtsammare intryck.
Hon hade alltid som en god vän emottagit honom, såsom en person, för
hvilken aktningen och intresset visar sig i hvarje ord. Nu var hon kall
och återhållsam och den stund han befann sig uti deras familjekrets, var
hon mest hela tiden upptagen af att med sin fader diskutera om de
reparationer hon ansåg vara nödiga för att, som hon sade, göra parken
mindre hemsk.
Då han steg upp och tackade Lord Suffridge och Lucy för deras
vänskapliga emottagande, yttrade Lucy, knappast seende på honom:
-- Tack för de angenäma geografiska och historiska lektioner jag fått af
er! När ni återkommer till England, hoppas jag ni ej glömmer bort detta
ställe. Likna edra landsmän er, så måste de vara mycket intressanta!
Ännu några artiga afskedsord och Oskar lemnade Abbey-Hall; då jerndörren
slöts bakom honom, erfor han som en beklämning i hjertat; han tryckte
det med handen: -- Lappri! sade han; hon älskar denne man; jag hoppas
hon blir lycklig, hon förtjenar det väl. En engel är hon och en vacker
engel dessutom. Se så, Oskar, kom ihåg din moders land! var stark, var
icke en narr!
Edvard Glithingham var på det högsta missnöjd med Lucys resa till
Amerika; Lord Suffridge tycktes ej heller vara utan farhågor, men han
lugnade sig sjelf med tanken att, då han nu gaf efter hennes önskan,
skulle hon utan tvifvel gifva efter för hans, och han beslöt att
tillsvidare ej mera tala om en sak, som han redan betraktade såsom
afgjord. Lucy var strålande af glädje öfver att få resa till Amerika,
detta förlofvade land för alla frihetsälskare, detta eldorado för alla
drömmare om storhet.
Fru Johns och Black, hvilka greto, då de voro ensamma, jublade ändock
öfver att få se sin älskling slippa ut ur dessa trånga murar. Vi hafva
annars på länge ingenting sagt om dem; de voro lika ömma tillsammans som
förut, lika krökta af ålder, och Lucy tycktes nu som alltid höra dem
litet till. Hon hade också för dem bibehållit sin förra vördnad och
kärlek; de voro för henne icke tjenare utan goda rådgifvare och vänner;
och de kände äfven den svåra ställning, hvaruti hon befann sig till sir
Glithingham. -- Med Guds hjelp skall allt gå väl, brukade Black säga, om
vi lefva tills Mylady återkommer. Och då blandade Lucy sina tårar med
deras, ty blott med dem gret hon; det hände sällan, men det hände
ändock.
Ändtligen blef allt färdigt och afskedsdagen var inne. Lord Suffridge
var som ett barn, han höll Lucy vid kjolfållen; då hon kysst och redan
tagit afsked af honom, började han åter afskedsomfamningarne. Detta
gjorde hennes hjerta ondt och hon tänkte flere gånger uppoffra sin
glädje och stanna hemma, men då ville han åter att hon skulle resa.
Allting har ett slut och det är mången gång en stor lycka. Lucy tog
plats i vagnen bredvid fru Rush, ännu några hjertliga kyssar åt fadren
och de gamla vännerna som höllo hvarandras händer, emedan de annars ej
skulle haft mod att se henne resa -- och det bar af.
X
ULFVEN I ETT ANNAT FÅRAHUS
Efter Lucys afresa, hade Edvard uppoffrat några dagar åt Lord Suffridge,
och sedan återvände han till sin moder. Lady Starling var då femtio år;
hon hade ett ståtligt utseende och man såg att hon hade varit
utomordentligt skön. Men sorgen hade lemnat sin prägel på dessa bleka
kinder, i dessa stora genomträngande ögon. Hon delade sin tid emellan de
fattiga, som anlitade hennes hjelp, samt husliga sysselsättningar och
läsning af andliga böcker. Till sällskap hade hon en ung flicka, med
hvars uppfostran hon hade sysselsatt sig och som nu var sjutton år.
Ett mera englalikt ansigte än Alice's kan man svårligen se; hon var
mindre skön än vacker, mindre vacker än förtjusande. I hela hennes
väsende lästes liksom ett poem af godhet, renhet och milda känslor. Ett
litet hufvud omstråladt af blonda lockar, en god, klar blick, en smidig
gestalt -- ja, hon var obeskriflig.
De sutto båda två i ett litet trefligt och varmt rum. En oljelampa spred
kring dem sitt milda sken. Alice läste och hennes milda röst klingade
som en sång. Med ens stannade hon tvärt och båda två sågo åt dörren
till. Ett buller hördes utifrån och Alice sprang ut för att se hvad det
var.
De båda qvinnorna hade vid första ljud gissat rätt. Det var Edvard som
anlände.
Den som gifvit akt på Alice hade kunnat märka en liflig rodnad
öfverhölja hennes ansigte. Förrän hon åter inträdde i rummet, för att
gifva förklaring öfver det de hade hört, stannade hon bakom dörren; man
såg att hon kämpade med en stark sinnesrörelse; men nu inträdde hon och
sade med en omärklig darrning i rösten:
-- Det är baron Glithingham, Mylady.
-- Ändtligen! sade Lady Starling, då Edvard inträdde uti rummet, kysste
modrens hand och helsade Alice med en öm blick, som genomträngde
flickans hjerta.
-- Huru mår ni här, min mor, och ni Alice? frågade han. Bra, ser jag.
Jag har längtat att återkomma. Fru Rush bad om sin helsning; hon har
rest till Amerika.
Ungefär en half timmes tid egnades nu åt de ömma frågor och svar, hvilka
hvarandra tillgifna personer efter en tids skilsmessa längta att utbyta.
-- Gå in i ditt rum, Alice, mitt barn, sade nu Lady Starling med ett
småleende; jag önskar tala med min son. Den unga flickan steg, liksom om
hon afvaktat dessa ord, hastigt upp och lemnade moder och son ensamme.
-- Edvard, berätta mig hvad som är å färde, sade modern, med en rynkning
i pannan. Anna Rush har vidrört en sak som jag väntar att få veta af
dig. Är det sannt, att du friar till Lord Suffridges dotter?
-- Ja, min mor, det är ungefär sanningen eller rättare sagdt: jag tror
att det är de som fria till mig. Men den unga Lucy är verkligen rätt
söt.
-- Det är mycket underligt! det vore verkligen en ödets skickelse! Har
den gamle Lorden någonsin talat om mig?
-- Jag tror väl. Känner ni honom?
-- Åh, sedan fordna tider då vi ännu båda voro unga. Han gjorde mig två
gånger anbud om sin hand; första gången då jag redan älskade din fader,
och andra gången sedan jag blifvit enka.
-- Hvarföre gifte ni er icke med honom?
-- Emedan jag ej kunde fördraga honom; han var en vild, egenkär
menniska. Det fanns i hela hans väsende något som kom mig att rysa, då
jag såg honom, isynnerhet den sista gången då jag, för att undkomma
honom, fann mig tvungen att fly med dig, utan att för någon våga
uppgifva min nya vistelseort. Hurudan är han nu?
-- En gammal, sjuklig, spöklik gubbe. Han kan nu blott fördragas för sin
dotters och sina rikedomars skuld.
-- Älskar dig Lucy?
-- Förmodligen, eljest skulle jag väl ej vara så förföljd af familjens
gunst. Jag är icke nog rik att för den skull vara eftersökt. Men, min
mor, tala ej med någon om mina planer, ej ens med Alice, jag ber er
derom.
-- Efter du så vill, skall jag ej göra det, ehuru Alice skulle vara
högst intresserad deraf; men det är din hemlighet.
Mera blef icke yttradt om denna sak.
Dagen derpå satt Alice med en bok i handen uti en berceau i trädgården;
men hennes ögon riktades alltjemt åt alléen till, der hon plötsligt
varsnade något som förmodligen var mycket vigtigt, ty hon darrade
synbarligen och ett uttryck af lycka öfverhöljde hela hennes ansigte.
Några sekunder förgingo sålunda, steg närmade sig och Edvard inträdde
uti berceauen.
-- Jag längtade att säga dig huru kär du är för mig, sade den
inträdande; -- derföre bad jag dig om ett samtal här.
-- O Edvard, Edvard, hvad jag är lycklig; ni har då icke glömt mig, ni
älskar mig ännu. Jag var så ängslig under er frånvaro; dystra drömmar,
hemska aningar förföljde mig. Förlåt mig, Edvard, ty jag ser i edra ögon
att jag för er är lika kär.
-- Min dyra Alice, huru har du ens ett ögonblick kunnat misstänka mig
för trolöshet? Jag, som lefver blott genom din kärlek, din ömhet, du,
min älskade!
-- Edvard, jag vill nu tala med er om en sak som är mycket vigtig. Jag
kan ej längre för den goda Lady Starling förtiga vår ömsesidiga kärlek;
jag tycker mig derigenom begå en synd och hade jag icke gifvit mitt
löfte, skulle mina känslor många gånger ha förrådt mig. Säg, hvarföre
denna hemlighetsfullhet? Skall man bäfva för att utsäga något, hvari
intet ondt ligger?
-- Alice, hör mig! du känner mig tillräckligt för att veta, att vore jag
icke af nödvändigheten tvungen att dölja mina känslor, hade jag länge
sedan tagit dig till min maka, och begärt min moders välsignelse. Jag
lider lika mycket som du af denna svåra ställning, men jag måste
underkasta mig denna pröfning. Alice, har du då så litet förtroende till
din vän, att du ej kan underkasta dig att följa hans råd, utan att
alltid befara någonting? Tror du på min kärlek?
-- Ja, Edvard, jag gör det, när jag ser er.
-- Hvarföre då frukta?
-- Jag fruktar icke, jag tycker blott att det är illa af mig att icke åt
Mylady, som varit som en mor för mig, meddela det som rör mig så nära.
-- Hvad ondt ligger deruti? Ditt hjerta hör dig till, Alice, och du
behöfver ej redogöra för dess inre lif för någon annan än för mig.
-- Är du säker, Edvard, att detta är rätt?
-- Alice, min lilla, dyra vän, då du har så litet förtroende för mig,
törs jag knappast säga hvad jag har att meddela dig.
-- Nej, säg ut, Edvard; jag tror på dig; du är så ädel, du är så god,
att jag litar på dig som på ... ja, som på Gud sjelf.
-- Tack, dyra Alice! hör på mig och haf mod. Jag kommer att stanna här
en liten tid, och sedan är jag tvungen att företaga en längre resa. Du
får icke oroa dig; jag ber dig vara lugn och trygg. Vid min återkomst
skall jag genast bevisa dig min tacksamhet genom att göra dig till min
maka.
-- Fastän hvarje dag, då du är borta, är ett sekel för mig, skall jag
tåligt invänta dig, men mitt hjerta, det följer med dig.
-- Min älskling! sade Edvard och slöt den smärta flickan i sin famn,
tryckande en lång passionerad kyss på hennes vackra läppar. Alice, du är
en engel, tro på mig och allt skall nog bli bra.
Alice hade för första gången känt sig maktlös att slita sig ur hans
armar; hon var så lycklig, det ljöd en så herrlig sång af innerlig
hänryckning i hennes själ. Lefva och dö i hans armar, var allt hvad hon
önskade i denna stund.
Det var han som slet sig lös ur hennes armar, och skyndade in i sitt
rum.
-- Förbannadt dumt! utbrast han, nu gäller det att skickligt styra sin
båt; jag måste få henne härifrån, ty annars kunde hon blanda bort mina
kort. Fördömda flicka! som på fullt allvar älskar mig och tror på mina
löften att gifta mig med henne! Liksom om baron Edvard Glithingham
skulle gifta sig med en fattig flicka, en miss Brown! Det är alltför
lätt att narra flickan, det lönar knappast mödan. Lucy Suffridge är
också alldeles öfvertygad om att jag är pinkär i henne. Jaha, fortfor
han med ett hemskt skratt; visst är jag kär uti ditt vackra slott! Tag
på dig dina stora miner, dina bestämda karl-façoner, men Lady
Suffridge-Glithingham blir du ändock, om icke på fredlig väg, så ... jag
vet nog hvad jag menar!
Han satte sig ned och skref följande bref:
Min Charles!
Nu är stunden inne då jag måste sätta din tillgifvenhet på prof.
Jag befinner mig uti en f--n så svår belägenhet. Jag måste
meddela dig hvad som händt.
Min mor har hos sig en ung flicka, Alice Brown, dotter till en
slägtinge, som emot familjens samtycke gifte sig och som nu
befinner sig uti knappa omständigheter. Flickan är mycket söt
och jag tillstår att jag varit litet kär i henne, fast än du väl
kan förstå, att jag aldrig ämnat gifta mig med henne. Men nu är
olyckan den, att hon förälskat sig i mig och påstår att jag
lofvat taga henne till hustru. Nu är jag dock så godt som
förlofvad med Lady Lucy Suffridge och anar på förhand de mest
rörande scener och förebråelser öfver min trolöshet. Du känner
min mor, hon tar naturligtvis flickans parti och då börja åter
de ändlösa förmaningar, med hvilka min mor öfvermättat mig sedan
min barndom.
Jag måste få Alice bort härifrån och det är på dig jag räknar för
att rädda mig ur den svåra ställningen. Lucy Suffridge har på ett
år rest till Amerika och innan hennes återkomst måste allt
detta vara undanstökadt. Flickan har en böjlig karaktär och tror
allt hvad jag säger; detta förenklar saken betydligt.
Lefde vi i fordna tider, vore ingenting lättare än att göra en
enlevering, vidare skulle icke behöfvas. Men nu måste du, såsom
mera van vid alla slags äfventyr, gifva mig ett godt råd.
Kan jag på ett års tid få henne bort härifrån, så hinner jag
gifta mig. Sedan är saken klar. Jag kommer att vistas någon tid
hos min mor och hoppas att snart få svar af dig.
Din vän
Edvard Glithingham.
XI
HVAD SOM KAN HÄNDA NÄR MAN
SVIMNAR
Den 1:sta Februari var nu inne; vintern var kall och det yrde alldeles
oerhördt.
Uti det trefliga förmaket, sutto Lady Starling, Edvard Glithingham och
den unga Alice. Den sistnämnde var särdeles glad denna dag. Sedan en
längre tid, hade hon blifvit lugnare till sinnet, ty Edvard hade lofvat
att snart underrätta modren om deras ömsesidiga böjelse.
Samma dag på morgonen hade Edvard sagt åt Alice, att han om aftonen
ville tala med henne om någonting mycket vigtigt, och bad henne komma
ned uti en liten sluten veranda som låg i jemnhöjd med trädgården; det
var Alices älsklingsställe; om sommarn var der svalt, och om vintern
höll den sig särdeles varm.
Alice afvaktade med otålighet tioslaget, då Lady Starling plägade gå
till sängs.
Sedan några dagar hade Edvard varit så utomordentligt god och öm emot
henne, dessutom hyste hon för honom ett så obegränsadt förtroende, att
hon ej förstod att det kunde ligga något orätt uti att bevilja honom
hemliga möten. Hon ansåg honom såsom sitt lifs herre, och af hvem kunde
hon väl vänta mera aktning än af den, hvars hustru hon en dag skulle
blifva.
Edvard hade hela aftonen följt henne med sina blickar, hvilka liksom
magnetiserade henne.
Baroneten var, såsom man sett, en usling, och som sådan beherrskades han
af de vildaste passioner. Alices oskuld och rena hjerta hade utgjort
hennes bästa vapen emot honom. Hon kände intet af en storartad
sjelfbeherrskning; instinkten, en barnslig tro på Gud och en upphöjd
ande, det var allt hvad hon egde till försvar för sin oskuld; men
hittills hade detta varit nog, för att emotstå Edvards inflytande.
Kanske var det också allt detta som gjorde, att på samma gång han
uppoffrade henne för sin egennytta, beherrskades han af ett vildt raseri
vid tanken på att förlora henne.
Klockan hade slagit tio och Lady Starling lemnade rummet åtföljd af
Alice, hvilken, då hon skulle taga godnatt af den goda frun, kände en
underlig sinnesrörelse bemäktiga sig henne. Hvarföre? Det förstod hon
ej, och det kan blott den fatta, som emot alla förnuftets lagar fått
erfara aningars makt.
Alice gick in uti sitt rum, men då hon skulle lemna det, vände hon om,
tog en liten bibel som låg vid hennes säng, och satte den uti sin ficka.
Hon sade intet, hennes tankar hade vid denna handling ingen bestämd
form; men då hon tog den, tryckte hon den hårdt till sitt hjerta liksom
om hon känt det för svagt och haft behof af dess beskydd.
Efter en stund ilade hon ned för den mörka trappan; hennes hjerta
klappade, hon stannade flere gånger och var nära att vända om. Hvarföre
erfor hon just denna afton alla dessa känslor?
Kanske hade Edvards blick genomträngt hennes väsende med en underlig
känsla? Kanske var det hennes goda engel, som ville beskydda henne emot
det som skulle ske?
Hvem vet, om icke samvetets röst fått makt öfver henne, om hon icke hade
återvändt -- såvida hon ej med ens hört steg i sin närhet och känt sig
omfattad af två starka armar. En brinnande kyss tystade det utrop som
ville gå öfver hennes läppar; hon kände ett hjerta klappa emot sitt och
då var hon icke mera rädd, hon erfor blott en outsäglig känsla af
sällhet.
-- Alice, Alice, hvad du är skön, hvad du är förtjusande! jag kunde icke
återhålla min längtan efter dig, derföre kom jag. Alice, kom först upp i
mitt rum; kom, jag ber dig.
Edvard hviskade alla dessa ord uti Alices öra; han tog henne som ett
barn uti sina armar; han var liksom ursinnig.
-- Nej, Edvard, nej, sade Alice svagt. Jag vill icke att du skall kyssa
mig, ty det är synd; icke förrän vi äro gifta. Det är redan andra gången
jag begår denna synd. Edvard, jag är rädd för dig ... Edvard, släpp mig
... Edvard ... Dessa ord dogo på hennes läppar och nu låg hon afsvimnad
i sin älskares armar.
Han ilade med vild fart ned för trapporna, stannade först framför sin
egen dörr, öppnade den sakta, och lade den sanslösa flickan på en soffa.
Hade någon dålig känsla bemäktigat sig hans själ, måste den vika för den
englalika bild, som nu hvilade framför honom.
I samma ögonblick, knackade man på dörren och på tillsägelsen att stiga
in, inträdde en karl hvars ansigte var fullkomligt undangömdt af en stor
och en hög kappkrage.
-- Nils, sade Edvard, fort! tag henne! ödet har hjelpt oss; hon är
afsvimnad. Här är kappa, shawlar -- fort, fort, vi ha icke en stund att
förlora!
I ett nu var Alice insvept uti en stor skinnkappa och mannen, som
försigtigt fattat uti henne, skyndade ut.
Edvard, som lyssnade helt darrande, hörde rullandet af ett åkdon; då
sjönk han ned på samma soffa der Alice för en stund sedan legat, och
brast ut i en konvulsivisk gråt.
I allmänhet äro de mest moraliskt dåliga menniskor vid vissa tillfällen
lättast underkastade sinnesrörelser. Menniskan är född med synd och utom
den goda instinkten som visserligen finnes hos några, fordras det
sjelfbeherrskning för att kunna följa en väg, som så ofta afviker från
den naturliga böjelsen. Den, som icke öfvar sin karaktärsstyrka för det
goda, är sina ingifvelsers slaf. -- Sinnesrörelse är ofta blott en
fattigdom på styrka; ohejdade utbrott af densamma äro alltid en brist på
sjelfbeherrskning.
Edvard befann sig nu uti ett verkligt eländigt tillstånd; han var
olycklig. Ja, denne samme man, som lugnt hade utfört sina djefvulska
planer, var nu olycklig, ty han kände med ens det som hvarje menniska
åtminstone någongång i sitt lif måste erfara -- en inre röst, som vaknar
och anklagar en sjelf.
Man kan lätt förstå den villervalla som Alices försvinnande förorsakade.
Edvard spelade sin rôle förträffligt; han låtsade ej veta af något och
var tillochmed den första att föreslå efterspaningar, hvilka
naturligtvis förblefvo utan resultat.
Emellertid hade Alice anländt till ett ställe i skogen undangömdt för
allas ögon. Det stackars barnet var uti ett förfärligt tillstånd. Resan,
som varade inemot ett dygn, var nära att taga lifvet af henne. Sittande
bredvid sin följeslagare, som var stum vid alla hennes frågor, trodde
hon sig ibland vara ett rof för någon elak dröm och väntade den stund då
den skulle upphöra.
Det var nästan medvetslös hon ankom. Mannen, hvilken Edvard kallat Nils,
lyftade henne ur åkdonet och nästan bar henne in, ty hon kunde knappt
stå på sina fötter.
Rummet, i hvilket hon nu fördes, var ett litet uselt kyffe. Hon kastade
sig på en säng och gaf luft åt sina snyftningar, dem hon hittills sökt
qväfva. Alice var en af dessa svaga naturer som ej kunna gå emot
strömmen, hvilka ej ens försöka det, ty de känna sina krafter vara för
ringa dertill.
En stund hade förgått, då en gammal gumma inträdde och med sträf stämma
frågade, om hon ej ville komma in och dela deras måltid.
Alice hade icke ätit på hela dygnet, men nekade dock äfven nu att göra
det. Hon betraktade den gamla gumman med fasa och utbrast:
-- Säg mig, hvarför ha de fört mig hit? hvem har gjort det? hvarföre är
jag här? hvad vilja de mig?
-- Tyst barn, fråga ej mig. Jag vet det ej, men sannolikt har ni gjort
någonting mycket illa och är derföre här.
-- Illa? hvad för illa har jag gjort? och hennes tårar strömmade åter.
Några dagar förgingo på detta sätt. Alices öfverspända sinnesstämning
började lägga sig, och innerligt tackade hon Gud för det hon medtagit
sin bibel, som nu var henne så kär och gaf henne så mycken tröst.
Gumman, som var den enda med hvilken hon egentligen kom i beröring,
kunde icke förklara mera än hvad hon först hade sagt. Utom henne fanns
uti den fattiga stugan blott en enda person, en fjortonårs flicka, till
hvilken Alice kände sig dragen; men gumman hade förbjudit dem att tala
med hvarandra; hon sade, att den unga missen skulle lära henne sina
konster. Alice, som hade på sitt samvete blott en enda sak, och äfven
detta tvifvelaktigt: att hafva älskat Edvard med så mycket förtroende,
förstod icke hvad allt detta ville säga. Det är kanske för mycket sagdt,
att samvetet förebrådde henne hennes kärlek till Edvard, men hon hade så
mycket tänkt på gummans första ord, att hon blott kunde upptäcka ett
begånget fel, och hvilket annat kunde väl detta vara, än att hon
underkastat sig hans vilja?
Hennes fängelse var en hård pröfning för henne, isynnerhet derföre, att
hon ej visste hvad som skulle inträffa sedan, eller huru länge det
skulle komma att räcka. Småningom uppstod liksom ett hemligt förstånd
emellan den unga Martha och den olyckliga Alice, och en dag lofvade
denna åtaga sig framskaffandet af ett bref, adresseradt till fru
Starling, hvilket gumman nekat att afsända. Vi kunna straxt säga, att
detta bref, som visserligen ankom till sin adressort, dock aldrig föll i
Lady Starlings händer. Det hade blott till följd, att Alice blef bevakad
med ännu större stränghet än förr; men ändock lefde hon i hoppet, att
någon räddning för henne skulle finnas. Hon trodde alltid, att då Lady
Starling skulle få hennes bref, Edvard skulle ila till hennes räddning.
Icke en stund hade hennes hjerta anklagat honom att hafva haft sin hand
med i detta dåd.
Hennes tro på honom var orubblig, och det var en lycka, ty hon hörde
till dem, för hvilka ingen olycka kan finnas då de älska, och för hvilka
döden är tusendefaldt lättare än förlusten af tron på den, hvilken de
gifvit sitt hjerta.
Kort efter dessa tilldragelser for Edvard till Abbey-Hall, der vi redan
sågo honom uppträda i egenskap af fästman.
Han insåg visst det vådliga uti hela detta företag och så som alla
uslingar, kände han sig feg vid tanken på dess möjliga följder. Han
underlät icke uti sina samtal med den gamle Lorden, att ingifva honom
mod att påskynda hans förening med Lucy; en sak som ock ej var någon
svårighet att få Lorden att lofva.
XII
NEW-YORK OCH PARIS