Till hvad skulle väl forntiden, historien, skalderna, de stora männen
hafva tjenat, om icke till att vidga kretsen för intelligensen, att
bilda en verld, till hvilken tanken skall sträfva? -- Jag vet på hvad
min fader syftar -- han vill gifta mig med Glithingham. Nej, nej, tusen
gånger nej! Jag är icke född för att tillbringa mitt lif i den stora
verldens trånga kretsar. Det finnes menniskor, hvilkas själar sakna
vingar; det finnes andra olyckliga, hvilka genom uppfostran och
ogynnsamma förhållanden fått sina vingar afklippta, må de trifvas inom
den hvardagliga prosans sfer, må de tala om qvinnans pligt att inskränka
användandet af sina gåfvor till den husliga trefnaden. Jag högaktar dem;
men skall väl deras dygd falla som en förbannelse öfver dem, hvilka
uppfatta lifvet annorlunda, och hvilkas hjertan förmå sträcka sin kärlek
längre utåt? -- Det är möjligt att Glithingham är en bra karl, men
hurudan han än annars må vara, så är han dock småsinnt och detta är ett
fel som är ohjelpligt.
En dag sutto Lorden och hans dotter tillsammans i trädgården; det var en
vacker eftermiddag, solen belyste parken och alléerna med varma,
glödande färger; den fina sanden på gångarne tycktes liksom uppblandad
med mångfärgade ädla stenar. En näktergal i den stora eken sände genom
luften en hög, vibrerande ton. En annan svarade på långt håll, och nu
börjades i herrliga drillar en ljuft klingande konsert; det fortfor så
en stund, och menniskan teg för att låta naturens halleluja uppstiga
till skaparens lof. En snöhvit ros, som nyss blifvit vattnad, tycktes
lyssna till naturens melodi; och en droppe vatten, hvilken hängde vid
kanten af ett blad, var liksom rädd att falla för att icke störa
andakten. Med ens brast förtrollningen; steg hördes närma sig ... Posten
hade medfört ett bref till Lorden och ett till Lucy, båda ifrån fru
Rush. Hon skref vidt och bredt om sin vistelse i London, det nöje hoppet
att få återse Abbey-Hall skänkte henne, och framställde slutligen sin
önskan att få föra Lucy med sig till Amerika. I sitt bref till Lucy
behandlade hon samma ämne, men på ett annat sätt. Hon försökte att
ingifva Lucy mod att utverka sin faders tillstånd dertill; alldeles som
om det varit mod som fattades henne.
Hade Lucy med sitt lifliga lynne ej haft ett så godt hjerta eller hyst
en mindre kärlek för allt, som tog det i anspråk, så hade hon gått till
sitt mål utan att se sig om, utan att ett ögonblick tveka, men nu
utgjorde tanken på den sorg hennes handlingssätt möjligen kunde
framkalla, den tygel, hvilken qvarhöll henne på sin post. Tvifvelaktigt
är det huru länge denna tygel skulle kunna hålla emot alla de känslor
som stredo inom henne. Hon kände sjelf, att sedan hon engång uttaga det
första steget, skulle hon tillhöra sin egen fria natur.
-- Lucy, mitt barn, började Lorden, du vet nog huru kär du är för mitt
hjerta och huru jag nu inser det onaturliga uti den känsla jag förut
hyste för dig. Den dag jag lärde mig förstå dig, blef du allt för mig,
du är det ännu mer nu, då jag ser skiljsmessan nalkas, ty vid din ålder
tillhör det ju qvinnan att lemna sitt förra hem för att bilda ett annat.
Jag vill gå rakt till målet: baron Glithingham älskar dig, jag kan ej
önska mig en bättre son och jag hoppas, (han lade en särdeles tonvigt på
dessa ord) att min dotter ej har någonting att invända emot sin faders
vilja.
Lucy hade åhört fadrens ord utan att en muskel rört sig i hennes
ansigte. Hennes klara blick var fästad på honom, man såg att hon blott
afvaktade slutet, ty hennes svar var färdigt.
-- Min far, jag vill icke uppehålla mig vid det som ni först yttrade;
erkänslan kläder sig illa i ord; och hvad det öfriga angår, så har jag
blott ett svar att gifva derpå: Jag älskar icke sir Glithingham; jag kan
icke blifva hans hustru.
-- Se så, der har vi åter den sekelgamla visan: icke älska! liksom vore
detta en nödvändighet! Kärleken tillhör blott det inre lifvet och
giftermålet är en konventionel, en social fråga. Lagen vet ej af
kärleken, och äktenskapet är en laglig institution!
Dessa ord hade Lord Suffridge yttrat, liksom hade han framkastat den
mest vanliga satts. En allt större och större förvåning stod att läsas
uti Lucys ögon; nu steg hon upp, ställde sig med korslagda armar framför
honom, med ett till hälften allvarligt, till hälften skämtsamt utseende.
-- Vill ni sätta mina principer på prof, min fader? eller har jag
missförstått er? Jag inser icke nödvändigheten för mig att blifva gift;
jag känner ännu ingen man, för hvilken jag ville uppoffra min frihet;
hvad åter angår den åtskillnad ni gör emellan giftermål och kärlek, så
vet jag, att en sådan finnes, men för min del är jag ingen anhängare af
den skola, som vill göra dem båda oberoende af hvarandra. Låtom oss icke
mera tala om sir Glithingham; hans hustru blir jag aldrig.
Dessa ord verkade liksom en gnista, kastad uti den torra skogen. Lorden
steg upp, hans ögon flammade; han fattade häftigt Lucys arm och gick
emot slottet med hastiga, bestämda steg; det var som om han haft mycket
skyndsamt att komma till sitt rum. När han inträdt och reglat dörren,
först då såg han upp till Lucy, hvilken följt honom lugnt och utan att
hans uppförande det ringaste förskräckt henne. Det finnes karakterer,
hvilka liksom finna sin rätta näring i striden.
-- Lucy, utbrast Lord Suffridge, du vet icke hvad du sagt! Du måste
återtaga dina ord, ty jag _vill_, att du blir hans hustru, och du känner
mig nog, för att veta hvad det betyder, när jag säger: jag vill!
-- Min far, ni kan icke vilja se mig olycklig?
-- Mitt barn, du bedårar dig sjelf, du drömmer. Tror du då att lyckan
finnes på jorden? Nej, den har aldrig funnits annat än i böcker. Jag
vill ditt väl, jag vill sörja för din framtid, jag vill gifva dig en god
make, och du ... du vågar säga, att jag vill din olycka! Lucy, gif noga
akt på mina ord: du måste, du skall blifva hans hustru.
-- Min far, är då sir Edvard just den ende, hvilken ni skulle önska se
mig förenad med?
-- Ja! det finnes ingen annan ... tala ej derom! Du vet icke hvad du
säger, du förstår icke huru dåraktig du är. Lucy, efter några dagar
kommer han hit och då ger jag honom mitt löfte.
-- Ni får icke göra det, ty jag samtycker icke till denna förening och
kommer aldrig att göra det.
Lorden åhörde dessa ord med ett slags bäfvan; han hade anat det, men
blef först nu förvissad om, att han hade att göra med en vilja, lika
stark som hans egen. Han gick af och an i rummet, tryckte hårdt sitt
hufvud mellan sina båda händer, liksom om han velat qvarhålla sitt
förstånd, färdigt att öfvergifva honom. Med ens stannade han framför sin
dotter, som helt lugn satt uti ett soffhörn och lekte med sina lockar.
-- Lucy, sade han, du är hård; du är grym! Vill du döda din fader?
Hon såg upp med förvåning.
-- Min far, jag förstår ej huru det så kan uppröra er, att jag vägrar
att blifva sir Glithinghams hustru?
-- Du förstår icke, -- nej, du får icke förstå, du får icke veta det!
nej, aldrig! Men jag ber dig! Se, din fader ber dig på sina knän derom.
Och han kastade sig ned för henne, kysste med vildhet hennes händer, och
omfamnade hennes knän, liksom en älskare i afskedsstunden utgjuter hela
sitt hjertas ömhet i ett utbrott af omätlig kärlek. Lucy slet sig lös
och, ställande sig på afstånd ifrån sin fader, sade hon:
-- Min far, ni är sjuk! -- Jag skall tillkalla Black. Ni behöfver säkert
hvila.
-- Hvila? sjuk? -- nej, men jag blir galen, om du motsätter dig min
vilja. Fordrar du något offer af mig? säg! Vill du först på ett år resa
till Amerika med din tante? Res, jag ger dig mitt samtycke! Du vill här
inrätta en skola? jag ger dig penningar dertill! Jag öfverlemnar dig
ditt mödernearf; du får använda det som du vill, men säg ja, säg, att du
vill försöka att försona dig med denna tanke! Lucy, säg ja, jag ber! jag
är icke sjuk, icke galen, som det kunde tyckas; jag är blott olycklig!
Om du visste Lucy, huru grymt det är att bönfalla om en sak, hvilken man
har rätt att fordra! men du är mig så kär, jag kan icke befalla dig ...
men nej, dåra dig icke med något hopp! ... Om du icke viker för mina
böner, så skall jag tvinga dig, var förvissad derom! Barn äro skyldiga
sina föräldrar lydnad.
Han gick häftigt fram till sitt skrifbord och framdrog derur en bundt
papper och fortfor: här är din förmögenhet!
-- Min far, det ser nästan ut som om ni ville köpa mitt samtycke.
-- Nej, Lucy, jag hade redan förut ämnat göra det; jag är rik nog, du
får använda det huru du vill och dessutom behöfver du det till din resa.
Gå nu, Lucy, gå, jag ber dig, -- jag skall sedan tala med dig -- nu, kan
jag det icke. Lucy, jag vill icke att du skall se, det jag ser i detta
rum! Gå, gå, säger jag! Han fattade henne i axeln och förde henne till
dörren, hvilken han öppnade och reglade efter henne.
Så snart Lucy kommit ut, gaf hon befallning om att man skulle sadla
hennes ridhäst, och en qvart timme derpå satt hon på det ädla djuret,
hennes vän, hennes följeslagare på alla hennes utflygter.
Det hör i England till qvinnans uppfostran att hon skall lära sig rida;
det är för henne icke blott ett nöje, det är ett behof.
Den, som rätt uppfattar den tanke som kan ligga uti denna ädla konst,
kan ibland påminna sig en promenad till häst, såsom man minnes en
vigtigare tilldragelse uti lifvet. Då ryttare och häst känna hvarann, då
djuret hör till de intelligenta, kan en sådan ridt likna skaldens dikt.
Upprörda tankar lugnas, vilda känslor gifva sig luft i den berusande
farten. Betrakta det ädla djuret, som känner sin betydenhet, då sadeln
hvilar på dess rygg, som biter sitt betsel -- ett tecken på dess
underdånighet för verldens konung -- menniskan! Han står; han väntar; nu
kommer ryttaren, hoppar upp i sadeln och fattar tyglarne. Den ädla
gångaren vet nu huru den skall bete sig, han slår taktmessigt, jemt och
bestämdt, sina hofvar i marken, han håller det vackra hufvudet ädelt
upplyftadt, han spetsar sina öron, hans ögon blicka lugnt omkring sig;
han står der i hela sin ädla naturs fullhet. Men scenen förändras. Det
är icke nu den stolte mannen som nalkas gångaren, utan en qvinna. Hon
ordnar den långa kjorteln, jemkar handskarne, håller behagfullt i
ridspöet, medan tyglarnes ändar vackert nedfalla från handen; en lätt
rörelse på hufvudet ... och hästen har förstått: nu kröker sig halsen
till en båge, fötterna vidröra knappast marken, en kokett rörelse med
kroppen; den hoppar på ett ställe, den låtsar vara olydig, ostyrig, för
att gifva sin herskarinna nöjet att få honom tam, och nu börjar den
vackraste lek: koketta infall, kloka miner; och se huru den blickar
omkring sig, huru den emellanåt vänder sina ögon, liksom för att fråga
om allt är som det skall vara. Men nu blir det annat af! En lätt gestalt
hvilar på dess rygg, tyglarne ha fattats med bestämdhet, ryttarinnan
klappar djurets hals hon ger det ett tecken att flyga af, ty hon är
otålig; hon vill bort ... då upplyfter hästen sitt hufvud, inandas
våldsamt luften, ögonen färgas i rödt, fötterna kastas högt upp, den far
af, den klyfver vinden. Mahnen skiljer sig ifrån halsen; en darrning
genomilar alla dess muskler och nu genomfar han rymden, han vill ej
vidröra marken, han synes ha vingar; han har icke blott förstått sin
ryttarinnas önskan, han delar den. Han vill ej veta af andra menniskor,
blott en vill han föra bort, bort! Farten blir allt starkare, han hinner
knappast se hvartåt det bär; han skälfver, han blir utom sig; men när
slutligen den mjuka handen återhåller tyglarne, hejdar det ädla djuret
sitt lopp; det kan lika litet stanna tvärt, som ryttarinnan med ens kan
få sina upprörda känslor att lugnas.
Lucys ridhäst, Fancy, var en snöhvit gångare af ädlaste blod. Från
födseln hvita hästar äro en sällsynthet, men detta är icke den enda
orsak hvarföre de äro eftersökta, ty de hafva dessutom någonting
alldeles egendomligt. Deras hår skiftar i silfver, och det röda hullet,
de blåa ådrorna skina igenom. Fancy var en klok, eldig häst; den kände
Lucy på rösten, den var trogen som en hund, och förstod att böja sin
natur efter sin sköna herrskarinnas. I dag, då Lucy lätt hoppade på dess
rygg, efter den vänliga smekningen på den mjuka halsen, och gaf den
vanliga signalen utan att ha tid att jemka sin drägt, blef Fancy nöjd.
Den behöfde icke återhålla sin lust att springa; nu gällde det att ila
framåt. Några ögonblick -- och den hade kommit förbi jerngrinden och
fördjupade sig Lucy nu i skogen lemnande vägen åt sidan. Hon var
särdeles upprörd, hennes små händer omfattade krampaktigt ridspöet; hon
bar hufvudet högt och andades tungt.
-- Fancy, Fancy! utbrast hon med ens; spring, så långt du kan! För mig
bort, -- frihet, det är hvad jag behöfver. Förstår du, Fancy? jag vill
vara fri!
Småningom blef farten mindre, hon tänkte, hennes hjerta blef lugnare.
-- Stackars du, sade hon slutligen, du är ej heller fri! Ingen
fullkomlig frihet finnes till! Jo men, den finnes dock! -- Hvarföre är
du tam? Icke derföre, att du är rädd för menniskan, utan derföre, att du
känner en kraft öfver dig, och du böjer dig för medvetandet af din
moraliska svaghet. Icke heller vill jag böja mig för någon annan än för
Gud, och uppoffrar jag någonsin min frihet i lifvet, så blir det endast
i medvetandet om en annans moraliska öfverlägsenhet. Hvad felas min
fader? hvarföre vill han gifta mig just med Glithingham? Derunder ligger
någon hemlighet och denna måste jag få veta, -- men huru? I alla fall är
det bäst att lugna honom.
Lucy red länge utan att följa någon banad väg, utan att veta hvar hon
befann sig. Aftonen var herrlig, skogen var liksom inhöljd i poesi och
hemlighet. Med ens stannade hon tvärt; för hennes ögon låg den mest
förtjusande tafla. En stor ek stod ensam i midten af en grön plan,
hvilken liksom bildade en sal uti skogen; en sten lutade emot dess stam
och emellan dem rann en klar källa. Hon hoppade ned ifrån hästen,
kastade tyglarne på dess nacke och lät den gå fri. Fancy var van vid det
och höll sig alltid i närheten, till dess han återkallades. Lucys
exalterade tillstånd var nu förbi; i stället var hon nu stämd till
vemod. Den vackra tafla, hon med ens såg, stod i harmoni med hennes
tankar; hon närmade sig källan, släckte sin törst i den och kastade sig
ned på den gröna mattan. Hon lade hatten bredvid sig, lutade sitt hufvud
emot handen och skådade framför sig. Plötsligt kände hon en rörelse i
sin närhet; jag säger kände, ty det händer ofta att man ingenting hör,
men instinkten säger, att man ej är ensam. Hon blickade omkring sig och
blef helt förvånad att på en trädstam ett stycke derifrån varsna en
jägare, som höll en stor vindthund vid halsbandet.
IX
EN ENGELSK OCH EN SVENSK FANCY
Jägaren steg upp och gick emot det ställe der Lucy satt, ty vid hans
åsyn hade hon upprest sig ifrån sin liggande ställning. Han gjorde en
artig bugning.
-- Förlåt om jag skrämt er, och om jag visat mig mindre grannlaga, då
jag ej förut tillkännagaf min närvaro.
-- Er ursäkt är öfverflödig, min herre, ty för det första är jag icke
lätt skrämd och för det andra höra naturens salar alla till. Hvilken
förtjusande vacker hund, sade Lucy, i det hon smekte hunden, som nalkats
henne och lagt sitt hufvud på hennes knän. Hans namn?
-- Fancy.
-- Åh? liksom min häst!
-- Jag vet mig aldrig hafva sett ett så vackert djur, återtog jägaren;
den tyckes vara mycket pålitlig, då ni icke behöfver fastbinda den.
-- Nej, den känner mig så väl och har ej något emot att bära sin
herrskarinna; derföre håller den sig alltid i min närhet. Men på ert
uttal, min herre, hör jag att ni ej är engelsman, ehuru ni med stor
ledighet talar vårt språk ...
-- Ni har ej misstagit er; äfven jag är nordbo, men ifrån ett annat
land, vida mindre frikostigt på naturskönhet än detta. Jag är svensk och
nyss hit anländ från Finland, der min mors slägtingar lefva.
-- Är det möjligt? sade Lucy, hvars ögon lyste af nyfikenhet. Ni är
ifrån höga norden! ni kommer ifrån Finland? Hvad det vore roligt att få
höra något om dessa länder. Jag ville gerna hvila ut en stund i denna
sommarvärme, och jag ser att Fancy ej heller har någonting emot det.
-- Jag skall med största nöje tillfredsställa er nyfikenhet i detta
afseende -- och nu satte han sig på stenen och lade bössan bredvid sig.
-- Den är ej laddad, det är ingen fara, sade han.
Lucy började hjertligt skratta.
-- Äro qvinnorna i Sverige och Finland rädda för bössor? Jag för min del
tycker att i de flesta fall faran ligger i inbillningen. Allt och
ingenting är farligt.
-- Om också icke alla qvinnor hos oss äro lika modiga, så var öfvertygad
om, att det bland dem finnes sådana, som ej hysa någon fruktan, hvarken
för den materiella eller den moraliska faran.
-- Det var ingen anmärkning, det var blott en fråga. Jag känner nästan
intet om Finland och medger att jag vore högst intresserad att få några
upplysningar om ert fosterland. Men af hvilken anledning befinner ni er
här; är det första gången ni besöker England?
-- Nej, jag har flere gånger under min studietid varit i detta land, och
har af detsamma bibehållit ett så angenämt minne, att jag, så ofta jag
blott kan, återkommer hit.
-- Min herre, jag måste för er förklara det som måhända förefaller er
besynnerligt i mina frågor, liksom det sätt, hvarpå jag betraktat er;
men jag måste tillstå min okunnighet, mina förvända idéer: jag är helt
förvånad att se, att ni liknar mina landsmän, ty jag har alltid
förestält mig Finland som en ödemark.
-- Det förundrar mig icke det ringaste, ty ni är icke den första som
gjort denna anmärkning ock likväl är det besynnerligt huru mycket
Finland om icke liknar, så åtminstone sträfvar till att likna England,
ty i grunden af de båda nationernas karakter råder en stor
likstämmighet. En mängd omständigheter äro olika, såväl till följd af
olika klimat och natur, som till följd af sociala och politiska
förhållanden. Får jag vara djerf nog att göra er en fråga, ty vi Finnar
älska öppenhet: är ni lady Suffridge?
-- Ja, det är jag; huru kan ni veta det?
-- Deri ligger ingenting besynnerligt; jag vistas hos en god vän, egaren
till Sidney-Hall, hvilken talat om er.
-- Jag ville gerna ställa samma fråga till er?
-- Baron Oskar Lejonstjerna.
Nu steg Lucy upp, räckte honom sin hand och sade: -- Jag måste bege mig
hem, men i min faders namn ber jag er anse Abbey-Halls skogar, som
gränsa härintill, såsom stående till ert förfogande; de äro särdeles
rika på villebråd. Om ni ville göra oss nöjet att berätta oss något om
ert land, så är ni välkommen hos oss ... Fancy! Fancy! ropade hon.
Hunden, som igenkände sitt namn, hoppade upp och satte sina båda
framtassar på hennes axlar. Den unga mannen var helt förlägen deröfver,
men Lucy sade skrattande:
-- Det finnes ingenting så förledande som instinkten; den blef alls icke
förvånad öfver att jag kallade den; djuren känna så väl när man har
sympathi för dem. -- Emellertid hade hästen ställt sig bredvid henne och
utan att emottaga baronens hand, hoppade hon lätt upp i sadeln ... En
vänlig helsning, en återupprepad inbjudning och Fancy försvann med den
älskvärda ryttarinnan, i det den stolt uppbar sitt vackra hufvud.
Baron Oskar Lejonstjerna var en man af ungefär trettio års ålder. Han
hade en ståtlig hållning, svart hår, stora intelligenta ögon, ett hufvud
som enligt Lavaters lära vittnade om kunskaper och själsstyrka. Han hade
ett vackert, manligt ansigte, regelbundna drag och en öppen god blick;
hans händer hade något som tvang en att se på dem. -- Händerna inverka i
allmänhet mycket på det första intryck en menniska utöfvar; deras form,
det sätt hvarpå de begagna och hålla i en sak, ange alltid vissa
karaktersdrag. Huru mycket säger icke ofta en handtryckning? huru gifver
icke handen, om också icke en vacker hand, helhet åt det föremål den
håller uti. Ser jag en alldeles okänd person, så ger jag akt på hans
ögon, panna och hand; då har jag med detsamma inhemtat de förnämsta
dragen af hans karakter.
Då Oskar blef ensam, satte han sig ned under eken, och snart såg man
honom försjunken i djupa tankar. Solens sista strålar kastade redan sitt
afskedsskimmer på trädtopparne, då han såg på sitt ur och hastigt reste
sig upp:
-- Fancy! dålig jagt, men en skön afton! icke sannt? Nu må vi skynda
hem. Hvar sak har sin tid, och nu är det icke värdt att drömma.
Sednare på aftonen satt Oskar Lejonstjerna ensam på sitt rum. Hans
tankar kunde öfversättas ungefär så här: -- Den äkta engelska typen, ett
Keepsake-ansigte, engladrag; fin, spenslig, en sylfid och på samma gång
så rask, djerf och fullkomligt fri ifrån qvinnans vanliga blyghet, men
icke utan den vackra qvinnans omedvetna koketteri. Jag tycker om dessa
karakterer; jag känner många, hvilka vid ett dylikt tillfälle, vid
åsynen af en främmande karl, skulle funnit sig högst förlägna öfver att
ha blifvit öfverraskade hvilande i gräset, hvilka skulle rodnat,
framstammat några otydliga ord och skyndat sig bort. Hon ser icke
romantisk ut, men hon tycktes vara högst intresserad af denna oväntade
händelse, att tillfälligtvis träffa på en menniska, kommen så långt
ifrån. Vore jag en drömmare, kunde jag i min inbillning teckna henne som
ett ideal; vore jag dessutom yngre, kunde jag tillochmed hafva trott mig
deruti se försynens finger. Våra begge följeslagares lika namn, vår
förtjusning öfver samma ställe, allt detta kunde bli en god början till
en roman. Ja, jag måste dock erkänna, att det kanske är lyckligt för mig
att hafva tagit farväl af alla kärleksdrömmar.
Några dagar derefter gjorde Oskar Lejonstjerna sitt första besök på
Abbey-Hall. Det rådde åter frid på slottet; Lucy hade lyckats lugna sin
fader utan att vidröra den ömtåliga frågan: den gamle var uti sitt inre
öfvertygad om att Lucy skulle gifva vika för hans vilja. Hon hade
förberedt fadren på den unga svenskens besök och han blef emottagen med
ett hjertligt välkommen. Abbey-Halls dysterhet förhöjde ännu mera Lucys
älskvärdhet och den, som såg henne i dessa dystra, antika salar bredvid
den gamle, nästan spöklike Lorden, kunde ej låta bli att erfara ett
uppfriskande, nästan exalteradt intryck.
Tre veckor hade förgått, fru Rush var åter der med den unge Glithingham,
hvilken hon nu tycktes behandla med mycket större försigtighet, ja nära
nog med motvilja. Efter ett samtal som en dag egde rum mellan Lorden och
Edvard, började den sednare med Lucy antaga ett mera ogeneradt sätt, som
från hennes sida möttes med en tillbakavisande artighet. En dag, då han
efter frukosten, i allas närvaro, yttrat något rörande deras gemensamma
framtid, hade hon lemnat rummet med dessa ord:
-- Herr Baron, jag önskar att tala med er i dag; efter en timme kan ni
finna mig på balkongen härutanför.
Det vore onödigt att återgifva detta samtal uti dess helhet; de sista
orden kunna vara tillfyllest:
-- Herr Baron, sade Lucy, lemnande det sätt hon hade antagit. Ni vet
mina känslor, de hafva icke förändrat sig sedan ni första gången
meddelat mig edra. Ni påstår att, då min fader samtyckt till edra
planer, ni har rätt att anse mig såsom er trolofvade. Jag upprepar hvad
jag sagt er: ert handlingsätt är mer än oridderligt; ensamt det kan
ingifva mig afsky för er. Min far är sjuk, och derföre vill jag ej
framkalla några häftiga sinnesrörelser genom en öppen vägran; men
tvingar ni mig dertill, så måste jag våga detta ... Er hustru blir jag
aldrig, baron Glithingham, det har ni mitt ord uppå.
-- Mylady, svarade Edvard hvars läppar darrade af harm, ni är alltför
klok för att tro att jag som älskar er, så lätt kommer att afstå ifrån
hoppet att ega er. Chancerna för mig tyckas vara goda, fastän ni ej vill
uppfylla er fars och min önskan. Äfven jag har en jernvilja, en oböjlig
karakter och låter mig tämjas af ingen. Denne främling ni emottagit i
ert hus synes ha förvridit hufvudet på er, men jag ämnar icke låta denna
inkräktare tillegna sig min eröfring.
-- Herr baron, jag anser mig icke skyldig någon förklaring öfver mina
känslor. Tyd som ni vill min afsky för er; det är mig fullkomligt
likgiltigt, men jag tror, att ni kommer sanningen närmare, om ni söker
dess orsak endast i er egen person.