sina gäster, hade nu en jemn sysselsättning, hvilken långt ifrån att
vara den hon önskade, likväl utgjorde en näring för hennes tankar. Hon
hade ofta långa samtal med sin tante, hvilken förstod hennes längtan och
sträfvanden, och gerna ville utfinna en plan för att rycka henne bort
ifrån detta ensliga dystra lif. Edvard Glithinghams känslor voro ej en
hemlighet för den goda frun, som redan drömde om att på detta sätt få se
sin önskan uppfylld. Det händer ofta att gamla fruar, som blott minnas
de stunder af glädje de upplefvat då de älskade och drömde om lycka,
icke anse sig bättre kunna bevisa sin kärlek till en ung flicka, än
genom att söka förena henne med en ung man, som de tycka borde passa för
henne. Men Lucy var alltför fri och sjelfständig uti sina åsigter för
att andras mening lätt skulle kunnat utöfva något inflytande på henne;
dessutom fanns det någonting uti Edvards sätt som föreföll henne
dunkelt, och denna skugga som alltjemt omgaf hans person, var
tillräcklig att sätta Lucy på sin vakt.
Lucy fick en dag genomgå en af dessa små pröfningar dem en qvinna som
icke är sentimental, ogerna fördrager, -- nemligen en kärleksförklaring
af en man den hon icke bryr sig om, som hon tvertom hyser motvilja för.
I närheten af slottet fanns en brunn, en qvarlefva från äldre tider.
Denna brunn var högst egendomlig; den var byggd öfver en källa, hvars
djup var omätligt, ehuru vattnet som forssade uti den var så
kristallklart, att bottnet syntes liksom vore det helt nära ytan.
Brunnen, byggd i form af ett kapell, var invändigt af marmor; några
pelare, likaledes af marmor, bildade en halfcirkel och panelningarna
deremellan voro målade uti den gamla tidens anda: knäböjande gubbar,
qvinnor och barn, lama, blinda och sjuka vittnade om att detta vatten
fordomdags ansetts för heligt. Marmorbänkar löpte längs väggarne och
Lucy hade valt detta ställe till sin älsklingsplats, då värmen derute
var för stor. Det var isynnerhet ett visst slag af böcker hon tyckte om
att läsa på detta ställe. Gamla klassiska arbeten, tyckte hon, stodo i
fullkomlig harmoni med detta antika tempel.
En morgon, då hon helt tidigt med Eneiden i handen gått ut, iklädd en
lätt hvit musslins drägt och med en liten rund hatt på hufvudet, hörde
hon steg på afstånd och igenkände snart, att de voro Edvards. Hon
påskyndade sin gång för att ej uppnås af honom och trädde in uti detta
helsans tempel, som hon helt hedniskt benämnde "Minerva-salongen",
emedan hon påstod att hon alltid var förnuftigast då hon vistades der.
Hon hade knappt hunnit taga plats på en bänk och öppna sin bok, innan
dörren gick upp och Edvard inträdde. Detta föreföll henne något
besynnerligt och hon yttrade ganska bestämdt:
-- Jag tror, herr baronet, att våra tankar hafva sammanträffat, ty vi
tyckas båda två hafva sökt ensligheten uti detta Minervas tempel.
-- Om förlåtelse, min fröken, men jag var långt ifrån att söka ensamhet;
jag sökte efter tillfälle att obehindradt få tala med eder, och har nu
valt denna plats dertill.
-- Herr baron, kan jag vara er till någon tjenst, så säg, och är det
någonting förnuftigt, så är det visst här jag bäst känner mig
inspirerad.
Edvard närmade sig Lucy med några bestämda och häftiga steg, satte
handen på hjertat och sade:
-- Fröken Lucy, ni talar om inspiration, ni talar om Minerva! Nej, var
hellre en stund denna källas fordna gudinna och gör det underverket att
hela ett blödande hjerta, att hugsvala en menniska som ej vill något
annat i lifvet än ...
-- Att få dricka friskt vatten? ... Det kan jag gifva eder, ty jag bär
alltid en bägare med mig, inföll Lucy skämtande.
-- Skratta ej, min fröken! Jag är olycklig, ty jag vet ej om ni kommer
att förlåta min djerfhet. Lucy, jag älskar er; om ni försmår min kärlek,
är jag en förlorad menniska!
-- Herr baronet, svarade Lucy med mycken köld, ni har illa valt stället
och stunden. I Minervas tempel, med Virgilius i handen är jag bra litet
disponerad för ett blad ur en hvardagsroman. Jag trodde ni ville bedja
mig om något råd och jag skulle efter bästa förmåga sökt tjena er, men
då ni kommit fram med en kärleksförklaring, vill jag göra er den
tjensten att söka glömma den.
-- Lucy, Lucy! Jag dödar mig, om ni talar på detta sätt! Ser ni då ej
huru gräsligt olycklig jag är?
-- Herr baronet, för det första ber jag er kalla mig Lady Suffridge, för
det andra vet ni redan att jag håller Eneiden i handen och just nu läser
om Trojas belägring; jag befinner mig således i alltför höga regioner
för att tro på sjelfmord efter en sådan olycka. Herr baronet, låtom oss
tala förnuft! Ni känner mig sedan tre veckor och ni talar om att döda er
för min skull. Nej, jag kan ej tro er vara så bedröfvad, ty er olycka
har ej kunnat så hastigt antaga dessa proportioner. Hvad ert yttrande om
att döda er angår, vill jag hoppas att jag missförstått er.
-- Hvarföre så, min fröken? Ni missförstod mig alldeles icke. Tror ni
mig sakna mod att göra det? frågade Edvard stolt.
-- Ni kallar det mod, att döda sig, men jag kallar det feghet.
-- Feghet! Nej, icke vid min ålder; ty då binder oss lifvet med så
starka trådar, att det fordras mod för att afslita dem.
-- Den, som ej förmår lida eller beherrska sig, är feg. Jag vill ej att
ni tager detta uttryck såsom riktadt blott mot eder, ty det kunde synas
förolämpande; jag har dessutom tänkt detsamma förr än i dag och vill ni
blott begrunda hvad jag sagt, kommer ni utan tvifvel att tänka som jag.
Edvard stod som slagen af åskan; han kände sig generad, och insåg att
han förlorat terräng, samt att det vore svårt att återvinna densamma,
men han återtog:
-- Fröken Suffridge, ni är en stark, en hjeltemodig qvinna, derföre kan
ni ej förstå svagheten. Kanske ni icke heller någonsin har lidit och
icke kan fatta hjertats fordringar, då det funnit föremålet för sin
längtan.
-- Ni har kanske rätt, herr baronet. Jag har aldrig älskat något annat
än Gud, min moders minne, och friheten; ej heller har jag någon lust att
öka antalet af föremålen för min kärlek. Dock är jag hvarken oerfaren
eller öfvermodig nog att tro mig säker att ej förlora mitt hjertas
frihet; men ännu är jag herre öfver det, och måste bedja er, herr
baronet, att icke bygga några förhoppningar på dess svaghet.
-- Kunna då ej min dyrkan, mina böner beveka detta hjerta?
-- Dyrkan! böner! Kan väl hjertat vinnas af dylikt? Nej, de kunna
uppväcka medömkan, men icke kärlek. Jag tänker mig att den rätta
kärleken lugnt och värdigt bemäktigar sig vårt hjerta, steg för steg
intagande det rike, den kommer att ega. Det hjerta, som omedelbart låter
vinna sig, är liksom ett svagt hufvud under champagnens inflytande.
-- Ni är grym, fröken! Ni nekar mig icke allenast er kärlek, utan äfven
tron på uppriktigheten utaf min.
-- Jag har icke betviflat er uppriktighet; nej, men jag tror att edra
känslor skola försvinna såsom ett rus. Men hvartill tjenar det att tala
vidare härom? Ni har olyckligtvis egnat mig er kärlek, jag besvarar den
ej, låtom oss icke derföre blifva ovänner. Ett så nytt sår kan snart
helna. Jag ber er, tänk ej annorlunda på mig än som på en vän.
-- Jag, ej mera älska er! nej, det är omöjligt! Låt mig hoppas, låt mig
uppoffra hela mitt lif för er, låt mig i tysthet tillbedja er, och till
belöning derför begär jag blott er aktning och emellanåt ett vänligt
ord!
-- Nog, min herre! Ord bevisa ingenting. Jag upprepar ännu engång att
jag tror på uppriktigheten af edra känslor, men betviflar deras
varaktighet; åtminstone vill jag hoppas det. Men nu måste vi hem, ty
frukosttiden är snart inne. Men då hon märkte hans förtviflade utseende
tillade hon mildare: Ännu ett ord till sist. Förtviflan kan väcka
medlidande, men modet väcker aktning; en sann stolthet vill ej veta af
den förra känslan, utan sträfvar att uppväcka den andra. Bjud mig nu er
arm, herr baronet! Och Lucy reste sig upp för att gå.
Sålunda promenerade de upp till slottet, Edvard med ett dystert ansigte,
som illa öfverensstämde med det lifliga samtal Lucy inledt för att
förskingra det obehag uppträdet i templet framkallat. Då de inträdde i
slottet, kysste Edvard Lucys hand och sade suckande:
-- Huru stora förändringar kunna ej några minuter åstadkomma! för en
half timme sedan gick jag full af hopp ut från denna dörr, nu återkommer
jag med brustet hjerta!
Lucy stannade, och blickande honom öppet och bestämdt i ögat yttrade
hon:
-- Herr baronet, vill ni som en vän qvarstanna hos oss, så vidrör icke
detta ämne; endast så kan jag glömma det obehagliga uti vårt nuvarande
förhållande.
-- Jag lyder! svarade Edvard, men då Lucy före honom gick in, var det
med en hotfull blick han följde henne.
Då Lucy inträdde i förstugan, märkte hon med förundran, att betjeningen
ej var der som vanligt, ty det rådde alltid en sträng etikett på
slottet. Hon hörde hastiga steg i trapporna och kände liksom en jernhand
klämma hennes bröst; hon anade att någonting händt, ilade uppför
trapporna och var i nästa ögonblick inne uti salen, der fru Rush mötte
henne med en förfärad mine.
-- Hvad har händt? frågade Lucy häftigt.
-- Lilla Robert har illa skadat sig med en knif och man har skickat
efter läkaren.
-- Hvar finnes han?
-- I sin faders rum.
VII
NEMESIS DIVINA
Utan att svara, ilade Lucy till det anvista rummet, der hon fann gossen
liggande på en soffa, badande uti sitt blod. Lord Suffridge stod der
bredvid, stum, blek, orörlig, med blicken fästad på såret; mrs Johns
sökte att hämma blodet, men utan att lyckas. Hastigt, utan att yttra ett
ord, och med ett beundransvärdt lugn, närmade sig Lucy barnet, såg på
såret och förenande sina ansträngningar med mrs Johns', bemödade hon sig
att få blodet att stanna. Knifven hade träffat i sidan och barnet låg
blekt och kraftlöst, utan att kunna öppna ögonen. Slutligen anlände
läkaren och lyckades förbinda det blodkäril som blifvit afskuret. Då
fattade Lucy sin faders arm, och förde honom, utan att yttra ett ord,
till ett annat rum, der hon förmådde honom att slå sig ner i en
hvilstol. Den gamle lydde som en automat, sade ej ett ord utan stirrade
endast framför sig. Plötsligt grep han med begge händerna om sitt hufvud
och utropade med en dof, nästan graflik röst:
-- Blod! blod! på samma ställe, med samma knif! ... Åh Lucy! det är
ohyggligt ... Hämden hämden! ... Guds straff ...!
-- Min far, lugna er, sade Lucy, som förskräcktes öfver fadrens ord och
de hemska blickar han riktade mot rummet der barnet låg. Lugna er,
kanske blir det ingenting!
-- Ingenting, upprepade lorden, ingenting? nej, han dör, jag vet det, ty
det var på samma sätt, med samma knif! -- Det är Guds straff, --
afgrundsandars lek! Ha ha ha! Det är hämden -- ja, du vet det icke, men
det är hämden.
I detsamma inträdde Black och kallade Lucy till läkaren samt lofvade att
under tiden stanna inne hos lorden.
-- Han yrar, Anders, sade Lucy oroligt.
-- Ja, ja, fröken, nog känner jag till detta, det är ej så farligt, gå
ni bara!
Lucy gick, och då hon kom till rummet der barnet låg, gick doktorn emot
henne, tog hennes hand och sade med en sorgsen blick:
-- Jag tror det är min skyldighet att säga er sanningen. Gud är
allsmäktig; men här kan jag intet göra; medicin verkar icke,
bloduttömningen har varit för stark och jag befarar att blott få stunder
återstå innan dödens engel bortför detta barn.
Lucy närmade sig den lilla Robert, knäböjde vid hans sida och började
halfhögt bedja: Min Gud, han skall hafva det bäst hos dig; jag vågar ej
bedja dig låta honom lefva, men trösta dem som blifva qvar, låt
oskuldens välsignelse sänka sig ned öfver detta hus!
Vid dessa ord inträdde fru Rush och Edvard, och böjde knä vid barnets
bädd; då öppnade den döende ögonen och hviskade nästan ohörbart:
-- Gode Gud, tag mig till dig! Farväl, älskade syster ... goda pappa ...
jag somnar i Jesu famn ...
Läkaren, som höll fingret på barnets puls, lyssnade ännu en stund och
vände sig sedan till de kringstående med dessa ord:
-- Kroppen är blott stoft, själen är odödlig; lycklig den som dör utan
fruktan, utan att hafva kännt otrons giftiga stygn!
Lucy närmade sig det döda barnet, tryckte en lång kyss på den redan
kallnade pannan, tog den ännu mjuka kroppen i sina armar och sade
slutande den till sitt hjerta: "Låtom oss föra honom härifrån, ty min
far bör ej skrämmas. Nu är det han som har behof af vår omsorg; denne
behöfver den ej mer".
Och nu tågade den lilla processionen genom den stora salen, prydd med
gamla familjeporträtter, uppför den praktfulla marmortrappan med
förgylld ledstång, och steg in uti det rum, der för fem år sedan detta
samma barn, som nu var ett liflöst stoft, hade sett dagen och uppfyllt
sin faders hjerta med omätlig glädje. Lucy tryckte honom ännu engång uti
sin famn, och det grep henne underbart att känna sitt hjerta slå emot
ett annat, hvilket för några timmar sedan klappat fullt af lif och nu --
ja, nu hade tystnat; endast skrinet fanns qvar -- juvelen hade
obefläckad nått det högsta målet.
När liket blifvit lagdt på sin bädd och iklädt den sista skruden,
önskade Lucy gå in till sin fader, men gamle Black och fru Johns ville
på inga vilkor låta henne slippa in. Lucy lydde ej gerna, men det var
henne omöjligt att emotstå sina gamla vänners bestämda och tillika
bedjande enträgenhet.
Lord Suffridge var i full yrsel och de afbrutna ord och meningar han
framstammade kommo blodet att stelna i de gamlas ådror. Han befann sig i
samma tillstånd som förr, och af det han sade, förstodo hans väktare att
han önskade få veta namnet på Edvards mor. Emellanåt tviflade de på
huruvida hans ord voro yrsel eller ej, emedan det fanns ett visst
sammanhang uti hvad han yttrade, men de ville dock helst tro att de
endast voro fantasier af en svag hjerna, hvilken rubbats af ett allt för
våldsamt slag.
I den stora salen satt emellertid Lucy med sin tant och Edvard. Hon var
mycket blek, men hade ej ett ögonblick förlorat sin fattning; hon var
lugn, men blicken var, om man så kan säga, djupare är vanligt; rösten
hade förlorat något af sin klang och hennes gestalt var stelare än
annars. Allt hade tilldragit sig så hastigt, att tanken knappast
förmådde uppfatta händelserna i deras helhet.
-- Det är förskräckligt, utbrast slutligen fru Rush.
-- Ja, svarade Lucy, men säg mig huru allt detta tilldrog sig.
-- Det hände ju nästan midt för våra ögon! Då jag kommit ned, gick jag
som vanligt före frukosten fram och tillbaka i rummet. När Lord
Suffridge sedan kom in, satte vi oss båda framför dörren till balkongen,
och sköterskan hemtade in barnet, som var friskt och muntert; då
tillsade Lorden flickan att lemna gossen hos oss. Lilla Robert lekte
mycket snällt och vi började tala om ett och annat; småningom leddes
vårt samtal på baroneten, och jag berättade att han hette Glithingham
efter sin onkel, som dog barnlös och lemnade sitt namn och sin
förmögenhet åt den närmaste slägtingen. Han frågade mig just er mors
namn, sir Edvard, då vi med ens hörde ett buller och ett häftigt skrik
från Lordens rum. Vi skyndade dit och funno lilla Robert utsträckt på
golfvet. Dörren hade stått öppen; han hade gått in och bland Lordens
vapen tagit en knif, på hvilken han sedan måste hafva fallit, ty han
hade ett djupt sår i sidan. Hans fader upplyftade honom genast, drog
knifven ur såret och lade honom på den soffa der han sedan dog. Blodet
strömmade ur det öppna såret, jag ropade på hjelp ... resten känner ni
sjelf. Jag ämnade visst om ett par dagar resa bort, men nu, min kära
Lucy, kan jag ej lemna dig på detta sätt och jag hoppas att du ej heller
har någonting emot, att sir Edvard stannar qvar; vid tillfällen som
detta, kan det vara ganska bra att hafva ett manligt bistånd, och jag
vet, att han ingenting högre önskar än att kunna vara dig till någon
tjenst. Icke sannt, herr baron?
-- Om fröken icke försmår den ringa nytta jag kan göra, skulle jag
skatta mig lycklig att kunna visa min tillgifvenhet.
-- Jag tackar er, svarade Lucy lugnt. Ni gör oss ett nöje genom att
stanna, tillade hon med ett tonfall och en blick liksom för att påminna
honom om vilkoren derför.
Lord Suffridges sjukdom, hvilken i början antagit samma hotande karakter
som någon gång förut, upphörde efter de första våldsamma paroxysmerna.
Han emottog underrättelsen om sonens död med ett utbrott af tårar, som
lättade hans hjerta. De gamla tjenarne förklarade denna oväntade
vändning uti hans tillstånd såsom en följd af Lucys välgörande
inflytelse. Han var dock uti ett svaghetstillstånd som hindrade honom
att följa sorgetåget, hvilket till grafven ledsagade den engång så varmt
efterlängtade, nu döda sonen.
En vecka hade sålunda förflutit sedan den tragiska händelsen, då Lord
Suffridge en dag tillkallade Black:
-- Hör, min vän, började han, jag begär en tjenst af dig! Sök att af sir
Glithinghams eller fru Rushs betjening få reda på det namn baroneten
hade, innan han antog sin onkels titel, och säg det sedan åt mig då jag
är ensam; försök att snabbt och utan att väcka uppseende ombesörja denna
sak.
Black aflägsnade sig, och nu satt Lorden orörlig, väntande på svaret och
likväl bäfvande för detsamma. Ty ehuru han ej kunde låta bli att stirra
mot dörren, darrade han hvarje gång han hörde någon rörelse eller något
steg derutanför. Nu inträdde gamle Black.
-- Vet du det? frågade Lorden. Svara! men säg icke namnet!
-- Ja, jag vet.
-- Af hvem?
-- Af fru Rushs tjenare.
-- Hör mig, Black, säg mig icke namnet, utan tag ett papper, skrif det
derpå, och gif det sedan åt mig!
Black lydde, under det han emellanåt betraktade Lorden, liksom om han
befarat att förståndet ånyo flytt sin kos. Efter att hafva skrifvit,
lemnade han pappret åt Lorden, som, utan att se derpå, gömde det uti sin
hand.
-- Gå ut nu, Black; lemna mig. Gå, säger jag. Jag vill vara ensam. Gå,
skynda dig!
Nu blef Lorden ensam; när tjenarens steg ej mera hördes, såg han på sin
venstra hand, som hårdt sammanknuten omslöt pappret, hvilket tycktes
väcka en så stor förskräckelse och nyfikenhet hos honom. Han betraktade
länge sin hand utan att göra en rörelse för att öppna den.
-- Hvad innehåller du? sade han slutligen. Har jag anat rätt? Denna
likhet! denna röst! -- det kan också vara en villa, huru många
fullkomligt fremmande personer likna ej hvarandra? Men om det ändock
vore så? Jag skall se ... nej, jag har ej mod dertill.
Och nu börjades en pantomim, som varit nästan löjlig, om ej det dystra
ansigtet, dessa bleka drag, och denna förskräckta blick hade gjort den
hemsk. Han ville öppna handen och så snart pappret syntes, sammanknöt
han den åter hastigt och såg bort. Slutligen, då denna strid hade räckt
nog länge, tillslöt han ögonen, och ställande pappret så, att det genast
skulle träffa hans blick, såg han hastigt upp.
-- Starling ... Starling, framstammade han kraftlöst. Det var således
sannt! det var han!
Han tillslöt åter ögonen och satt länge på detta sätt; plötsligt steg
han upp och gick häftigt flere hvarf omkring rummet.
-- Edvard Starling ... Jane Starling! nu hämnens J på mig!
Han fortsatte sin vandring och stannade framför en stor spegel; länge
stod han så, betraktande sig sjelf; derpå utbrast han, liksom talande
till sin egen bild:
-- Robert Suffridge, vet du att du i ditt hus har Edvard och Jane
Starlings son? Nå, du bleknar icke? nej. Dina kinder äro dertill förut
redan alltför bleka. Han fortfor med allt större häftighet: -- Robert
Suffridge, Lord Suffridge af Abbey-Hall, begriper du då icke att hans
son, att deras son är här och älskar din dotter? Känner du ej blod på
dina händer? Har du ej mer något samvete? Är du icke mera en menniska?
Är du en sten? Känner du ingen ångest? Kan ditt hjerta ännu klappa? Har
du glömt allt, -- den hemska natten, den dystra skogen? -- -- En man
gick ensam längs allén ... natten var mörk ... du följde honom ... han
hade röfvat din lycka, du skulle hämnas, du skulle genomborra hans
hjerta. Minnes du det? Du framtog knifven ur din barm, der du hade den
gömd. Du kastade dig öfver honom, du stötte till ... blodet sprutade mot
ditt ansigte ... då ryste du; men natten var mörk ... plötsligt trädde
månen fram ifrån ett moln och blickade på dig ifrån himlen, liksom ett
stort öga ... Du började springa och då du upphann din boning, trädde du
in der liksom en tjuf, för att ej blodet måtte ses på ditt ansigte och
dina händer. Hvad vann du, Lord Suffridge? ... Intet! ... Men då den
dödes minne förföljde dig, lyckades du bringa ditt samvete till tystnad;
och nu ser du på dig sjelf, på mördaren, och du ryser icke? O Suffridge!
Suffridge! du fruktar då icke något? Om han med ens komme och sade till
dig: "gif mig ditt blod, ty du har tagit mitt?"
Allt eftersom Lorden talade, blef hans blick mer och mer förfärad; han
såg sig förstulet omkring åt alla sidor.
Det är för mörkt här! Jag vill ha ljus! Och nu började han med
feberaktig skyndsamhet upptända ljus i kronan samt i rummets alla hörn
och vrår. Han ringde; Black fick hemta mera ljus och nu blefvo båda hans
rum upplysta. Då satte han sig ned vid sitt skrifbord, stödde sin kind
mot handen och började småningom lugnas. Hans anlete klarnade efterhand
och sedan han nära en timmas tid suttit orörlig, såg han med ens upp och
yttrade med triumferande blick:
-- Ja, han är en bra karl, han älskar Lucy, hon skall blifva hans
hustru; sålunda skall mitt barn försona mitt brott!
Sedan denna dag, tycktes Lord Suffridge bli allt lugnare och gladare;
han var mycket vänlig emot alla, och visade en särdeles välvilja för den
unga sir Edvard. Men om aftnarne, sedan sällskapet skingrat sig,
återföll han i sitt svårmod; då skulle allt vara ljust, och låg ett hörn
af rummet i skugga, så skulle det belysas. Hans nätter voro oroliga, och
det var vanligen först emot morgonen han fick sömn. Han förskref sig
ifrån London en Newfoundlands-hund, hvilken snart lärde sig att följa
sin herre och vaka vid hans fötter. Det trogna djuret liksom förstod den
dyra pligten att bevaka sin herres lugn, ty den tycktes snart hafva lärt
sig att fatta Lordens oroliga sinne.
VIII
TVÅ ELEMENTER I STRID MED
HVARANDRA
Nu afreste fru Rush med Edvard till London. Hon lofvade återkomma på ett
kort besök innan hon skulle anträda återfärden; och Edvard inbjöds af
Lorden på det enträgnaste att göra detsamma. Vare det sagdt utan att
gälla som en beskyllning emot Lucy, att hon efter fru Rushs afresa
begynte känna ensamhetens tyngd. Vi vilja ej härmed säga att hon hade
ledsamt; en sådan känsla erfara endast de, hvilka icke inom sig sjelfva
finna näring för utvecklingen af sina gåfvor. Endast lättja, fåfänga,
brist på kunskaper och bildning kunna framkalla denna känsla. Nej, det
hade hon icke, men hon hade mera tid än förr att tänka och hon började
derföre längta efter den verld, hon aldrig hade sett, men hvilken hon
föreställde sig oändligt stor, mäktig och fri. Hon skapade i
inbillningen en verld efter sina egna krafter och hon trodde den
verkligen vara sådan, som hon önskade att finna den. Härtill kommer att
hon förlorat den kära sysselsättning, hvarvid hon blifvit van, nemligen
Roberts uppfostran. Solskenet var borta och Lorden hade dessutom mycket
förändrat sig. Stundtals kunde han vara glad, pratsam, tillochmed
skämtande och en annan stund åter dystrare än förut. Flere gånger hade
han med Lucy begynnt tala om baronet Glithingham, men alltid hos henne
funnit en stor motvilja för detta ämne. Lucy förstod så väl att leda
samtalet in på andra ämnen, att hennes far, hvars karakter öfvergått
till en blandning, af stark vilja och slafviskhet, alltjemt förlorade
samtalets tråd och icke vågade börja en öppen strid med sin dotter, men
han tröstade sig med, att hans vilja ändock slutligen skulle blifva den
segrande. Fru Rush hade yttrat sin önskan att få se Lucy hos sig i
New-York, till hvilket förslag Lorden ingenting svarat, men Lucy närde i
tysthet hoppet att få se denna dröm förverkligad. Ofta, då hon om
aftnarne återvändt till sitt rum, började hon i tankarne lefva sig in
uti andra sferer, andra förhållanden. Hon gick hela timmar af och an i
rummet; hennes själ fick vingar, hennes tanke liksom genomträngde
rymden; der, i det okända fjerran, lefde andra menniskor, der fanns
någonting stort att uträtta. I hennes inbillning var hela luften
uppfylld af politiska, vetenskapliga, af litterära och stora idéer, de
korsade hvarandra, de stridde med hvarann, de omfamnade hvarann.