hittills underbart nog kunnat bibehållas, varseblifva att lorden
småningom började tröttna vid sin hustrus extravaganta infall. Han hade
af naturen ett mycket svartsjukt lynne och han kunde ej med likgiltighet
åskåda all den svärmande ungdom som nu öfversvämmade hans hus. Dock
måste man göra Mary den rättvisan att säga, att ehuru hon visserligen
älskade ett bullrande verldslif, munterhet och rörelse, dock ej var
lättsinnig. Hennes kalla hjerta hade ej rum för känslighet, det tyckte
blott om att roa sig, utan att offra någonting åt känslornas lif. Tjocka
moln sammanskockade sig derunder allt mera öfver det gamla slottet; lord
Suffridge dukade åter under för nya anfall af sitt fordna raseri,
derunder Mary ej tilläts inträda uti hans rum, lika litet som att
emottaga några besök eller att sjelf lemna huset. Lucy skulle gerna
velat vårda sin sjuke fader, för hvilken hon numera hyste mindre
fruktan, sedan medvetandet om eget värde vaknat hos henne. Hon älskade
honom icke, det kunde hon ej, men hon ansåg det såsom sin skyldighet att
vårda sin lidande fader; detta tilläts henne icke och hon såg sig
tvungen att underkasta sig sina trogna rådgifvares vilja, hvilka alls ej
ville höra talas derom.
En stor glädje väntade emellertid den sjuke lorden, som småningom åter
tycktes öfvervinna sin sjukdom; hans hustru skulle måhända skänka honom
en arfvinge, och vid detta hopp fäste han nu alla sin själs krafter.
Alla moln voro med ens skingrade; Mary fick göra allt hvad hon behagade
utan att minsta hinder lades i vägen för hennes infall. Lorden hade
emellertid så införlifvat sig med tanken på den blifvande lyckan, att
något annat aldrig föll honom in än att det skulle blifva en son som
komme att skänkas honom, och skulle någon hafva tviflat derpå, hade han
ansett det som en dårskap. Ju närmare tiden för den väntade arfvingens
ankomst nalkades, desto större tillrustningar gjordes det för hans
emottagande. Dyrbara barnkläder förskrefvos från London, läkare
tillkallades, kyrkan iordningställdes till dopet och blott den väntade
lilla lorden saknades ännu för att allt skulle vara fullkomligt.
Lord Suffridge hade gifvit befallning om att man genast skulle
underrätta honom om den vigtiga stundens annalkande. En natt väcktes han
derföre af underrättelsen att Mylady låtit väcka läkaren. Hans glädje
kände inga gränsor, ty icke ett ögonblicks tvifvel om en lycklig utgång
hade ännu uppstått uti hans själ, och nu stod han bakom dörren till den
sjukas rum, lyssnande efter den nyföddes första skrik. Snart uppfångade
äfven hans öra det efterlängtade ljudet och öppnande försigtigt dörren,
frågade han om gossen var stor och frisk.
Men vid det lika oväntade, som förkrossande svaret att det var en
flicka, bäfvade hela hans varelse tillsammans och som en vansinnig
rusade han under hotande åtbörder fram till sin hustrus säng, hvarvid
hon uppgaf ett hjertslitande nödrop. Men de kringstående, som märkte
hans raseri, lyckades snart med förenade krafter bortföra honom.
Hade lorden blott kunnat beherrska sin otålighet skulle allt detta
kunnat undvikas, ty en stund sednare förkunnade åter ett nytt skrik att
en ny verldsborgare sett dagen, och denna gång var det verkeligen en
gosse.
Olyckligtvis hade Ladyn blifvit så uppskrämd af sin makes vilda
uppförande att hon blott några dagar öfverlefde de små tvillingarnes
födelse, och sålunda förlorade lord Suffridge åter sin tredje hustru.
Hans eget lif sväfvade i stor fara och hans förstånd var så förvirradt,
att underrättelsen om den så efterlängtade sonens födelse af honom icke
kunde fattas. Detta var nu den andra hustrun som han genom utbrottet af
sitt vilda lynne hade fört i grafven, samt den andra Lady Suffridge som
begrofs i den stolta familjegrafven, utan att han hade en aning om
hennes död.
Lordens svåra sjukdom varade i flere månaders tid och då han småningom
återvaknade till medvetande, var det blott med yttersta försigtighet som
dessa händelser fingo meddelas honom.
Lucy önskade att vara den som åtog sig det svåra kallet att meddela
honom såväl den glada som den sorgliga underrättelsen; hennes gamla
vänner, som trodde att detta var en af Gud anvisad väg, för att närma
fadrens och dottrens hjertan till hvarandra, gingo in härpå. Lucy fick
således vårda den tillfrisknande, som först med motvilja, sedan
likgiltigt emottog hennes hjelp. Icke en enda gång frågade han efter sin
hustru eller sitt barn, hvilket bevisade att minnet af det sista
sorgliga uppträdet återvändt, att han antingen blygdes öfver sitt
uppförande, eller att han ännu kände sig förbittrad emot henne för sitt
svikna hopp.
Lucys älskvärda, men bestämda väsende började småningom att utöfva ett
underbart inflytande på den sjuke; man kunde nästan säga att hon
beherrskade honom, så att han ofta mot sin vilja kände sig tvungen att
lyda henne.
En dag då han var bättre stämd och lugnare än vanligt, beslöt Lucy att
börja det ämne hon så länge, på sina vänners inrådan uppskjutit att
vidröra, ty för sin egen del kunde hon ej förstå huru det vore möjligt
att frukta för meddelandet af en sanning, huru svår och bitter den än
kunde vara. Hon egde sjelf alltför stor själsstyrka för att kunna fatta
moralisk svaghet, men han var likväl hennes fader och hon ville ej
tillåta sig att dömma honom.
Lorden låg på en soffa med hufvudet tillbakalutadt mot en mjuk dyna,
hvilken Lucy just samma afton hade skänkt honom; för denna omtanke hade
han visat sig tacksam och med mindre sträng röst än vanligt sagt något
som gjorde henne stor glädje.
Han yttrade nemligen att det påminte honom om hennes moder, som dock
varit en engel. Lucy hade just återkommit från sina rum, af hvilka hon
låtit inreda ett bredvid sitt eget för sina små syskon.
De lågo båda bredvid hvarandra uti sina små vackra vaggor, som voro
invändigt stoppade för att hindra barnen från att stöta sig. De voro
begge ovanligt vackra, ehuru något klena och späda. Sedan deras moders
död hade Lucy ersatt hennes plats och innerligt fästat sig vid de små
värnlösa syskonen. Det låg eljest icke uti Lucys natur att gerna
sysselsätta sig med de ständiga omsorger deras späda barndom påkallade;
men hon tyckte att deras inträde uti lifvet varit så sorgligt att hennes
goda hjerta manade henne att hängifva sig åt dem.
Nu knäböjde hon vid deras vaggor och upplyftade sitt hjerta till Gud för
att hos Honom bönfalla om mod och styrka att kunna meddela sin fader
allt, utan att förorsaka en för stark sinnesrörelse, ty Black hade
förberedt henne på de svåra följder en sådan kunde medföra vid lordens
sjukliga lynne.
När Lucy, stärkt af denna bön, inträdde uti fadrens rum, ställde sig mr
Black och mrs Johns bakom dörren till detsamma, färdiga att ila till
hennes bistånd.
Lorden märkte ej sin dotters närvaro, emedan han satt försjunken uti
sina dystra tankar. Lucy såg det, men ville väcka hans uppmärksamhet,
hon ville att han skulle se på henne.
Ända hittills hade hon ej vågat visa sig i sorgdrägt, men nu hade hon
med afsigt påtagit en hvit cachemirs klädning, garnerad med svarta band.
Hennes rika hår nedföll i långa, gratiösa lockar på hennes välformade
hals, och en lätt svart slöja fulländade en toalett som genom denna
underliga sammanställning af färger ej kunde undgå att väcka förvåning
hos den sjuke. Plötsligt ljöd hennes klara stämma, lik en stilla
susning. Det var en ballad; någon gång förut hade hon sjungit för sin
fader då hans sinnesstämning var mer än vanligt dyster, och alltid hade
hennes röst då lugnat hans oro. När hon nu började, öppnade han till
hälften sina ögon, men slöt dem genast åter och någonting liknande ett
leende aftecknade sig på hans läppar. Sången var följande:
Uti det gamla slottet, som sköljs af Temsens våg,
Den stolte Graham sitter, så dyster i sin håg;
Han tänker hemska tankar, hans lif är tungt och grått
Och gråta kan han icke, men sucka, sucka blott.
Och under suckar talar han dessa sorgsna ord:
En graf bland grafvar går jag allena här på jord,
Af Gud är jag förskjuten, af menskor likaså,
Ej finns ett enda hjerta, som hörs för Graham slå.
Jag aldrig någon älskat, förutom en ... en man;
Och honom ha de dödat -- så dyr mig var dock han,
Så fager som en stjerna, som korpens svart hans hår,
Hans ögon som demanter, hans själ som sol och vår.
Och denne, som de dödat, min ende son han var,
Af himlen ändtligt unnad för böner natt och dag
En ensam pilgrim sitter jag nu i lifvets qväll
Och suckar dåft som vinden i mörka skogens tjäll.
Vid de sista orden greps lord Suffridge af en våldsam skälfning och hans
kind blef hvit som snö.
-- Nog Lucy, nog! hvarföre sjunger du denna hemska sång? Vill du göra
mig ännu mera sorgsen än jag är? Lucy, jag vill ej höra denna visa -- du
måste återtaga hvad du sjungit.
-- Det kan jag ej, min far, men jag kan göra det som är bättre, ty jag
kan fortsätta och då skall du nog sjelf finna huru vacker den är.
-- Lucy, du vet ej hvad du säger, jag vill ej höra mera! skall jag ej
kunna få mitt eget barn till lydnad? du _måste_ lyda!
-- Min far, du vet huru gerna jag eljest gör det, men denna gång är det
mig omöjligt och du måste höra mig till slut. Balladen är ej lång;
lyssna nu blott, fader. Och utan att invänta svar, fortfor hon:
När så lord Graham talat och sänkt sitt hufvud ned,
Från himlen steg en vålnad och fram mot honom skred:
O, Graham! så hon sade, hur djerfs du klaga så?
Blott den, som kärlek gifver, kan kärlek återfå.
Men Gud, ehuru rättvis, är äfven full af nåd,
Han sett ditt hjertas ängslan och vändt sitt stränga råd,
Din son du aldrig älskat förrän han rycktes hän,
Men nu har Gud dig pröfvat, och ... Edvard lefver än!
Vid dessa ord lord Graham, högt ropte och sprang opp:
O vålnad, om du gäckar mig med ett svekfullt hopp,
Min själ jag mörkret säljer, men talar sanning du,
Så har du mina skatter och min tillbedjan nu.
O, stolte lord! så talte den, som en engel var,
Guds nåd med guld ej löses. Ej jag dig gäckat har.
Du skådar här din maka, som plågad grymt af dig,
Fann frid, då Gud barmhertig mig lyfte upp till sig.
Men då min blick såg neder från himlens ljusa sal,
Begrät jag dina synder och dina sorgers tal.
Ditt lif, på kärlek blottadt, var som en sollös höst,
Och jag bad Gud dig pröfva och sedan skänka tröst.
Nu får din son du åter, men mins: han är från Gud;
Böj knä, och låt ditt hjerta få luft i bönens ljud.
Gud tacka, icke henne, som, sänd af Honom, för
Till dig det glada budskap, som nu dig lycklig gör.
Och lorden, som hon lofvat, sin son nu återfår
Som på en valplats lemnats med ett och tjugu sår --
Han kommer och han slutes så varmt i faders famn,
Och under kärlekstårar de prisa Herrans namn.
Under de sista verserna hade lord Suffridge långsamt lyftat sitt hufvud
från den dyna mot hvilken det hvilade, hans ögon stirrade i rymden,
händerna voro hårdt sammanpressade och han tycktes lida förfärligt.
-- Fader, sade Lucy, hvad går åt dig? tyckte du ej om min sång? var den
ej vacker, och hade ej lord Graham stor anledning att tacka Gud som
återskänkte honom den son han trodde sig hafva förlorat? Min far, du har
sagt mig att du önskade dig en son; om Gud nu skulle skänka dig en
sådan, hvad skulle du då säga?
-- Barn, jag hoppas ej mera derpå, ty huru många år har jag ej önskat
och hoppats förgäfves; men nu tror jag ingenting mer. Men hvarföre
vidröra ett ämne, som du vet att är mig så smärtsamt? hvarföre?
Vid dessa ord föllo hans ögon på dottern och han fäste sig genast vid
hennes klädsel och sade tvärt:
-- Hvad är det för en drägt du iklädt dig? den skulle bättre anstå Lady
Marys salong än mitt sjukrum.
Det var första gången sedan de sista tilldragelserna som han nämnde sin
hustrus namn.
-- Åh, det är länge sedan jag för den skull behöft kläda mig! sade Lucy
suckande.
-- Du tyckes beklaga dig öfver att ej hafva fått vara tillräckligt ute i
år? men det har alldeles varit i sin ordning och dessutom _min_ vilja.
-- O nej, min fader, så menade jag icke, jag ville säga någonting helt
annat dermed.
-- Hvad ville du då säga? tala ut, du vet att jag ej kan lida väntan,
sade lorden något otåligt.
-- Är din styfmoder sjuk? eller har någonting ovanligt inträffat?
-- Ja, min fader, hvad jag med dessa ord menade
är mycket sorgligt, men ändå tänker jag
på en sak som skänker mig stor glädje ...
-- Hvad vill det säga? hvad menar du? är min hustru ... sjuk? frågade
han något bäfvande.
-- Hon har varit sjuk, mycket sjuk, min far, men nu är hon det ej mera
...
-- Är hon ... lorden uttalade med synbar svårighet det sista ordet ...
död?
Till svar härpå tog Lucy hans hand, kysste den ömt och gjorde med
hufvudet ett jakande tecken.
Lorden grep med begge händerna om sitt hufvud och mumlade halfhögt:
-- Den tredje! således intet hopp för mig! Nå ja, det ges personer som
äro födda under en olycklig stjerna.
Lyckligtvis förblef dessa ords betydelse dunkel för Lucy; hon tyckte att
han nu blott behöfde tröst och sade derföre:
-- Fader, tala icke så! du borde hellre falla ned på dina knän och tacka
Gud för den stora lycka Han skänker dig uti din smärta och hvilken du ej
ens känner eller kan ana.
-- Lucy, Lucy, hvad menar du? du ser så hemlighetsfull ut ... hvad är
det? hvilken lycka kan ännu finnas till för mig?
-- Den efterlängtade sonen, svarade Lucy lugnt.
Nu reste sig lord Suffridge upp, såg stirrande på sin dotter och tycktes
tvifla på hennes förstånd. Hon såg det och tillade:
-- Min fader, vill du följa mig, så skall jag visa dig något som kommer
ditt hjerta att klappa af glädje?
-- Lucy, Lucy, du gäckas med mig! var allt hvad den sjuke tid efter
annan förmådde frambringa.
Men Lucy var ej den som ville lemna ett halfgjordt verk ofulländadt; hon
svarade intet på fadrens utrop, utan förmådde honom blott att stiga upp
och följa henne. Snart såg man den unga flickan, med den bestämda klara
blicken och det milda ansigtet, stödjande sin fader gå genom den stora
salen, der Anders, som följt samtalets gång, med en ljustake i handen
lyste vägen för dem. Lord Suffridge gjorde ej längre något motstånd,
tvärtom tycktes han påskynda sina steg, ty en nervös öfverspänning
förlänade honom krafter. Slutligen kommo de till den dörr, som ledde
till Lucys våning; ett barnskri hördes. Lord Suffridge betraktade sin
dotter med en vild frågande blick.
-- Kom min fader, sade hon, betraktande med sina milda leende ögon den
gamles bäfvande ansigte. Lord Graham! kasta dig på knä emellan din
dotters och din sons vagga!
Nu följde ett uppträde på hvars möjlighet mången kan komma att tvifla,
ty lugna, sjelfbeherrskande naturer kunna ej fatta uttrycken af vilda
passionerade lynnen, som ej kunna lägga band på sig, eller sätta en damm
för sina öfversvallande känslor. Han öppnade dörren på glänt, lade sitt
öra till, och, med återhållen andedrägt, med händerna sammanpressade
emot hjertat för att tysta dess slag, med ögonen stirrande utan mål,
stod han der och lyssnade. Några ögonblick förgingo sålunda. Lucy och
Anders vexlade oroliga blickar; den gamle tjenaren darrade, ty han
mindes en annan gång, då lorden äfvenledes stod bakom en dörr och
lyssnade, samt det hemska uppträde som derpå följde. Lucy åter
betraktade fadren med förvåning; hon förstod måhända den känsla som
beherrskade honom, men ett var henne oklart, obegripligt och det var
orsaken till allt detta. Sedan länge visste hon att han önskat sig en
son, men att det för honom kunde vara en sådan lifsfråga, det kunde
hennes förstånd ej fatta, men hon dömde honom icke. Uti hennes nuvarande
känslor för fadren, intog medlidandet ett framstående rum, hon kände för
honom liksom ett slags moderlig ömhet. Det är denna känsla som hvarje
moraliskt stark menniska måste erfara vid anblicken af svagheten som är
oförmögen att beherrska sig. Det är orätt att förakta den svage; ty han
är endast värd medlidande; med samma skäl kunde den friske förakta den
lidande.
Nu hördes ett starkt skri ifrån rummet innanföre, som snart efterföljdes
af ett annat. Då tog Lucy sin faders arm och sade med ett lugnt och
bestämdt uttryck: -- Kom in, min far, det är tid att ni får se edra
tvillingar, de likna så mycket hvarandra att man knappt kan skilja dem
åt. Flickan heter Mary och gossen, såsom ni, Robert.
Dessa ord liksom skingrade den berusning uti hvilken lorden befann sig
och följande sin dotter inträdde han uti det rum der de begge vaggorna
uppenbarade sig för hans blickar. Skola vi försöka skildra det som nu
försiggick derinne? Nej, vi känna oss oförmögna att återgifva det
intryck af lycka som frambryter ur ett hjerta, hvars hela lif hittills
varit blott kall egoism, fattigdom på allt varmt och godt; denna
öfvergång är herrlig, den är ett återsken af den himmelska glädjen. Jag
föreställer mig att den liknar den stund då den trötte vandraren i
lifvets mörker ser begreppet om evigheten klarna, då hans ögon mattade
af sorg, sjukdom, kanske förskräckelse vid dödens annalkande, ser trons
stjerna lysa och otrons dimmor blifva allt mera genomskinliga. Hjertat
har ibland sådana strålande, ljufligt gudomliga stunder, då allt är
skönt, klart, herrligt, då alla menniskor tyckas vara goda, alla föremål
belysta af ett ljuft skimmer. Hvad är det väl som kan framtrolla denna
oförlikneliga hänryckning? -- Kärleken.
Kärlek! du sköna ord, när du står på den höjd Gud anvisat dig, när du
icke ryckes ned för att blifva stoft, som de menniskor, hvilka vanhelga
dig! Du är den axel, omkring hvilken jorden vänder sig; vore du
alltigenom af ädel metall, vore jorden ej mera jord, den vore paradiset;
lifvet vore ej mera lif, det vore evigheten -- evig sällhet, ja evig, ty
döden kunde då ej mera finnas, -- döden är ju stoftets arfvedel.
VI
ULFVEN I FÅRAHUSET
Efter denna dag började, om man så kan säga, ett nytt lif på Abbey-Hall.
Lucy hade småningom vunnit ett stort herravälde öfver sin fader. Den
dystre egoistiske lorden, som hela lifvet igenom ej fordrat annat än
lydnad, kände sig nu fängslad af den älskliga engel, hvilken med den
moraliska styrka hon egde, ej kunde annat än beherrska den svage mannen,
som hela lifvet dårat sig med den tron, att hans despotism skulle kunna
kufva andras andliga frihet; men dem emellan fanns ingen kärlek, intet
moraliskt band som skulle närmat dem till hvarandra; Lucy trodde sig
visst kunna vara sin far nyttig, men hon visste också, att hvilken annan
qvinlig hand som helst kunnat ersätta henne. Det var ingen länk som
förenade dessa tvenne hjertan. Lorden var oförmögen att uppfatta denna
brist, men hos Lucy uppväckte detta en djup ledsnad; denna rôle af
fångvaktare var för henne odräglig. Med en energisk natur, van att
betrakta verlden som sitt fosterland, kände hon behof af handling;
stillastående var död för henne; lugn beröfvade henne lugnet. Alla
naturer äro ej skapade att förstå de fredliga dygder, som åtnöja sig med
det inflytande, deras milda handlingssätt kan åstadkomma. Naturen,
Skaparens fullkomligaste verk gifver oss ett exempel härpå. Är den lugna
bäcken som banar sig en väg i den grönskande ängen och uti hvilken
häggen doppar sina grenar, mer eller mindre värd vår beundran än det
brusande vattenfallet som vid det motstånd berget gör, rusar fram och
liksom hotande kastar sitt skum emot höjden, för att sedan fortsätta sin
bana tills dess ett nytt föremål uppväcker dess raseri? Hvilken blomma
är skönare, den anspråkslösa förgät-mig-ej'n, den blyga violen, eller
den doftande och fagra rosen, den stolta och högmodiga liljan, den
originella och vilda passionsblomman? Allting som är, har orsak att
vara; allt som ej är moraliskt dåligt, har ett försvar uti sig sjelf.
Lucy hade intet som kunde bekymra henne; nu hade fadrens motvilja för
henne gifvit vika, hennes gamla vänner betraktade henne såsom deras
lefnads dyrbaraste perla och kunde ej nog fägnas af hennes åsyn; men
nej, här kunde hon icke lefva, hon hade ledsamt. Det var icke de nöjen
hon redan en tid under Lady Marys lefnad deltagit uti, som lockade
henne; stora verldens nöjen voro i hennes ögon endast de sysslolösas
tidsfördrif. Nej! det var menskligheten hon ville tillhöra genom att
arbeta med densamma.
En afton då lord Suffridge och Lucy sutto uti hennes rum, som nu var
det, der hon bäst trifdes, hördes buller utifrån; de betraktade
hvarandra med förvånade blickar. Det var någonting så ovanligt att de
knappast kunde tro sina ögon; den lilla fyraåriga Robert, som på sin
käpphäst red genom rummet, stannade tvärt och påstod att det var åskan
som gick. Vi böra här i korthet omnämna att hans tvillingssyster redan
för tre år sedan aflidit. Men nej, det var ej åska, ty Anders inträdde
nu helt andtruten med underrättelse att en gammal fru och en ung herre
anländt, hvilka anhöllo om att få se lorden och fröken Lucy. Nästan
omedelbart derpå inträdde de besökande och den gamla frun presenterade
sig sjelf och sin följeslagare på följande sätt:
-- Min bästa kusin Robert, ni känner icke igen mig och derpå undrar jag
alldeles icke, och ändå var jag på edert bröllop. Mitt namn är Anna
Rush, köttslig kusin till Lucy, er första hustru, och tante till det
söta barnet här; och gumman slöt vid dessa ord Lucy i sin famn och
tryckte henne innerligt till sitt hjerta. Hvad hon liknar sin mor! det
är alldeles underbart! -- Men jag glömmer att presentera min unge vän,
baronet Edvard Glithingham.
Den unge mannen bugade sig och sedan de vanliga, alltför tråkiga
inträdesfraserna voro vexlade, finna vi dem alla fyra trefligt sittande
omkring en stor brasa.
-- Hvarifrån kommer ni, min goda tante? frågade Lucy, sedan hon gifvit
sina befallningar om théet.
-- Jag? Ja, min lilla vän, det vore en lång historie att berätta! Jag
kommer från Amerika, ehuru icke direkte, emedan jag sednast varit i
Sussex, der jag besökt en gammal ungdomsvän, baronet Glithinghams moder;
derifrån åtföljde han mig, ty vi skola begge begifva oss till London. På
vägen hörde vi att ni voro hemma och beslöto derföre att vika in och
helsa på eder.
-- Det var mycket vänligt gjordt, svarade Lucy, som ensam talade, ty
fadren, som alltid var tyst och sluten, var nu dystrare än vanligt, och
höll sina ögon ofrånvändt riktade på den unge mannen, som helt ogeneradt
deltog samtalet.
-- Min nådiga fröken, sade denne med inställsam artighet, om icke fru
Rush lofvat taga mig under sina vingars skugga, skulle jag aldrig vågat
beträda detta slott.
-- Den, som min mors vän införer i vårt hem, kan vara säker på att som
en gerna sedd gäst emottagas, svarade Lucy, och jag är öfvertygad om att
min far delar min mening, tillade hon lätt vidrörande den gamle, som
fortfarande satt tyst och icke kunde taga sina ögon ifrån den nya
gästen.
-- Mycket riktigt, svarade han, då han kände dottrens hand på sin arm
och hörde de sista orden.
Vi hafva redan tecknat Edvards porträtt uti ett af de föregående
kapitlen, och det återstår oss derföre blott att göra fru Rush's
bekantskap. Hon hörde till den klass menniskor som icke göra stora
anspråk på andras uppmärksamhet, men hvilka äro välkomna hvarhelst de
visa sig. Man såg att hon hade varit vacker och ett drag af
utomordentlig godhet låg utbredt öfver hela hennes ansigte och i hennes
ögon. Det finnes ett drag öfver munnen som aldrig bedrager och hvad
ögonen beträffar, är det svårt att finna en bättre liknelse än den så
kända: ögat är själens spegel. Mrs Rush hade varit en god vän till Lucys
mor, hade gift sig med en amerikanare och lefde sedan i hans hemland
lycklig och ansedd. Nu var hon enka och hade beslutit att göra en liten
resa till sitt fädernesland. Vi hafva intet vidare att säga om hennes
person.
De några dagar hon ämnat tillbringa på Abbey-Hall voro tillräckliga att
närma henne och Lucy till hvarandra och den sednare ville ej höra talas
om, att hon skulle fullfölja sin plan att så snart lemna slottet.
Sålunda förflöto några veckor och den gamla tanten och den unga
baroneten talade ännu icke om någon afresa. Lord Suffridge hade äfven
småningom vant sig vid sina nya gäster, och då han såg huru lycklig Lucy
var att få behålla fru Rush, förenade han sina böner med hennes.
Dessa några veckor hade, utan att några vigtiga händelser inträffat,
likväl medfört förändring i många förhållanden. Den unge Edvard tycktes
ha blifvit så intagen uti Lucy, att han vid hvarje lägligt tillfälle
sökte öfvertala fru Rush att förlänga vistelsen på slottet.
Det har redan blifvit sagdt att han hade ett intagande utseende och att
man lätt kunde misstaga sig på hans inre värde, och ändock kände Lucy en
instinktlik motvilja för honom. Hon arbetade visserligen emot dessa
känslor, som hon ansåg vara högst oriktiga att hysa mot en person om
hvilken hon ej visste något ondt, men hon kunde dock ej öfvervinna dem.
Hennes fader, som de första dagarne synts dystrare och svårmodigare än
förut och alltjemnt följt Edvard med sina förfärade blickar, hade
småningom vänjt sig vid hans åsyn och visade sig nu vänligare emot honom
än man kunnat vänta.