rullade ned för kinden. Ehuru det nu är för sent att begå en sådan
galenskap som att gifta sig, så vilja vi dock besluta att aldrig
öfvergifva vårt gemensamma verk. Så länge Lucy behöfver oss, skola vi
icke lemna henne, och liksom jag i egenskap af er hustru icke skulle ha
gjort det, skola vi äfven nu som gamla, goda vänner ständigt följas åt.
-- Tack, min länge älskade, trogna vän Jenny! Efter att hafva sagt dessa
ord, rodnade han öfver sin djerfhet och kysste hennes magra hand, för
att dölja den sinnesrörelse som bemäktigat sig honom.
Mrs Johns åter, tycktes en stund hafva förflyttat sig tillbaka till sin
ungdom och brast ut i en konvulsivisk gråt, sannolikt för det
möjligheten att blifva lycklig, hade för sent inträffat. Anders, som
mera än någonting annat fruktade för att visa sina tårar, afbröt det
rörande uppträdet: -- Nej, nu måste jag skynda mig till vårt älskade
barn för att lära henne säga det rysliga ordet; måhända faller det
Lorden i morgon in att fråga om hon vet det och då kunde hon dyrt få
plikta för vår försummelse.
-- Ni har rätt, Anders, sade mrs Johns, ännu svagt snyftande; gå ni
förut, jag kommer snart efter.
De båda gamla hade ständigt lärt Lucy att hennes moder var i himlen och
icke kunde återkomma till jorden, samt att hon aldrig mera kunde få en
moder, sedan denna, hennes skyddsengel var borta. Det blef nu för dem
ett mycket svårt arbete att med ens förklara för henne det en ny moder
skulle uppstå, som hon måste mycket hålla af. Det var långtifrån med
glädje och öfvertygelse som de gamla meddelade henne detta, och liksom
instinktmässigt stretade äfven hon emot all lärdom uti detta afseende.
Sedan hon en stund helt tåligt lyssnat härtill, brukade hon lugnt fråga:
-- Hvarföre skall det nu med ens vara så? Jenny och Anders ha ju ofta
sagt att jag aldrig skall säga något, som jag ej begriper och nu viljen
j att jag skall förstå att, ehuru min mamma är död och icke mera kan
lefva, jag dock skall hafva en mamma, som kommer hit och som lefver?
Anders och Jenny brukade då helt rådvilla se på hvarandra.
Emellertid hade lord Suffridge rest, efter att hafva lemnat ytterligare
befallningar om anordningarne för emottagandet af den nya värdinnan, som
han efter en månad skulle ditföra. Lady Lucys våning skulle putsas upp,
ehuru ingenting der behöfde ändras; lyckligtvis fick gröna kammaren
lemnas orörd, emedan den ej hörde till Myladys rum, utan utgjorde ett af
de många gästrum som slottet hade att bjuda på. Detta rum höllo de begge
gamla trotjenarene heligt och de sörjde nog för att ingen fick bebo det.
För Lucy var det välbekant, liksom de målningar som prydde detsamma, dem
mrs Johns ofta förklarat för henne, dervid hon dock sällan underlät att
tillägga, att det blott var en styggelse af menniskorna att framställa
Gud med stort skägg och blå mantel samt påfven med nycklarne till
himlens portar. Detta rum hade blifvit Lucy kärt och der älskade hon att
tillbringa långa timmar, endera alldeles allena eller i sällskap med
Alice, då de begge lyssnade till gamla Jennys berättelser om modrens
död, om Guds nåd och rättvisa samt om påfvens oförskämdhet att tro sig
vara en så helig man, ehuru han ej var annat än en skamfläck för
kristenheten. Lucys lynne var mycket stämdt för religionen och det var
underbart att se huru allt nytt, hon i detta ämne fick höra, gaf hennes
barnsliga tankar sysselsättning, och huru ofta för hennes ålder
öfverraskande anmärkningar förvånade hennes gamla lärare och lärarinna.
En månad hade förflutit, sedan lord Suffridges afresa, när ett bref från
honom anlände till mr Black, deruti denne underrättades att de efter en
vecka finge invänta sitt herrskap. Allt var i ordning, och nu voro de
gamla ifrigt sysselsatta att ställa så till, att Lucy skulle göra ett
godt intryck på sin styfmoder. Huru många timmar hade ej de båda gamla
tillbragt under allvarsamma rådplägningar om hurudana kläder de skulle
låta göra åt den lilla flickan; Myladys gamla garderob hade blifvit
framdragen och bland hennes klädningar och spetsar hade man utvalt dem
som bäst ansågos passa för Lucy. Nu voro alla i ordning att emottaga
sitt väntade herrskap; betjenterne stodo iklädde sina galadrägter; mr
Black hade prydt sina gamla vador med ett par silkesstrumpor, sina skor
med stålspännen; resten af kostymen utgjordes af svarta sammets
knäbyxor, rock af samma tyg, samt hvit väst och halsduk. Mrs Johns hade
påtagit sin svarta sidenklädning och hvita tyllmössa samt höll vid
handen den lilla Lucy, hvars blonda lockar nedföllo på en bländande hvit
hals. Henne hade de klädt uti en blå sammetsklädning med bred spets i
kanten och korta genombrutna strumpor, som läto se ett par präktiga om
helsa och styrka vittnande ben. Hon var vacker som en dag och den goda
mrs Johns ögon hvilade ömsom med stolthet på det älskade barnet ömsom på
den ståtligt utstyrde Anders.
De hade icke väntat länge, innan de sågo en vagn rulla längs den stora
alléen och stadna vid porten. Betjenterne ilade på en vink af Anders de
kommande till mötes, men han sjelf gick med en viss stolthet ned för de
få trappstegen till gården och anlände just i rättan tid för att hjelpa
ut lord Suffridge, som efter en kort helsning i sin tur hjelpte sin unga
maka att stiga ned. Han bjöd henne med mycken högtidlighet armen och
presenterade mr Black, som bugade sig just så mycket som tillfället
tvingade honom att göra. Kommen uppför trappan, tog lord Suffridge utan
att skänka Lucy eller mrs Johns en enda blick, sin hustrus hand, förde
den till sina läppar och sade:
-- Ett hjertligt och innerligt välkommen, min dyra Lady Suffridge! detta
är nu ert hem, och jag vill hoppas att ni der skall finna trefnad. Nu
blef han varse mrs Johns som med Lucy hade närmat sig och tillade: --
Här får jag presentera min dotter Lucy och den förträffliga mrs Johns.
Lucy, kyss din moders hand. Barnet lydde, men man såg att hon gjorde det
med fruktan. Lady Elvine omslöt henne i sina armar, blickade henne sedan
in i ansigtet och sade:
-- Älskade barn, jag kommer visst att hålla mycket af dig, ty du ser så
snäll ut! Derpå räckte hon mrs Johns sin hand och tillade: "Jag har
hört, att ni för det kära barnet varit en annan moder; nu få vi
tillsammans dela lyckan att uppfostra henne. Dessa få ord voro nog för
att komma den lilla Lucy att vänligt se upp till sin nya moder, slå sina
armar kring hennes hals och utbrista: "Nu vill jag gerna kalla dig
mamma, ehuru det först kändes så svårt".
Mrs Johns och Black, som äfven hade hört Lady Elvines ord, ljusnade
hastigt upp, deras långa och missnöjda ansigten öfvergjötos af ett
glädjeskimmer som gaf hela betjeningen ett annat sinne. Hittills hade
allt blifvit gjordt med en viss ceremoniös etikett, men nu blef det med
ens annat af, och endast lorden tycktes med otålighet afvakta slutet på
en scen som, i hans tycke, alltför länge uppehöll dem vid den öppna
dörren till salongen.
När Elvine fått af sig sina öfverplagg, tog hon sin mans arm, räckte den
högra handen åt Lucy som fick följa med, och sålunda gjorde den unga
värdinnan sitt första inträde uti det hus, der hennes ankomst med så
mycken fruktan blifvit emotsedd.
Lord Suffridge förde henne med samma högtidlighet till en soffa i den
ståtliga och väl upplysta salongen, samt bad henne nu riktigt taga huset
i besittning och komma ihåg att allt der stod till hennes disposition.
Elvine tryckte med rörd tacksamhet hans hand och drog Lucy närmare till
sig samt kysste henne med värme. När hon gjorde det, syntes en rynkning
på lordens panna och han anmärkte att tiden nu vore inne att skicka Lucy
till sängs. Elvine kastade en bedjande blick på sin man, som tillade att
det nog fanns tillräckligt många dagar och aftnar qvar och att man ej
behöfde störa barnets vanor.
Elvine omfamnade hjertligt den lilla flickan, som slog sina armar kring
hennes hals och började bittert gråta.
-- Hvarföre gråter du, Lucy? frågade Elvine sakta:
-- För att jag är så lycklig i afton.
-- Elvine, skäm ej bort barnet, jag kan ej fördraga tårar och pjunk; kom
nu barn och kyss min hand och gå sedan och lägg dig.
Lucy tycktes vara ännu mera rädd än förr för sin fader, samt lydde
darrande och återhållande sina tårar och ilade derefter, utan att se sig
tillbaka, till dörren, öppnade den häftigt och först sedan hon åter
befann sig hos mrs Johns, utbrast hon igen uti en konvulsivisk gråt. Mrs
Johns som sällan sett Lucy gråta, undrade hvad som händt, men fick blott
veta "att mamma var så god och att hon var så rädd för pappa".
Lady Elvine var en sexton års gammal, oerfaren och blyg flicka, då
hennes fader förkunnade henne att lord Suffridge, som några veckors tid
vistats hos dem för att jaga, anhållit om hennes hand, samt redan fått
ett jakande svar.
Elvine, som ända till sin äldsta systers giftermål blifvit hållen i
barnkammaren, hade först nyligen fått börja äta vid föräldrarnes
middagsbord och deltaga uti slottets nöjen; hon hade blifvit uppfostrad
med fåfänga, men egde ett godt hjerta.
Lord Suffridges giftermålsanbud fyllde föräldrarnes hjertan med omätlig
glädje och stolthet, och Elvine sjelf tycktes det som den högsta lycka
hon kunde eftersträfva att få ett stort namn och rikedom. En dålig
uppfostran kan dock ej utrota allt det goda som hjertat innesluter, och
dertill kan man räkna den friskhet som ungdomen eger uti sina
föreställningar om lifvet. Fåfänga, egenkärlek och lättsinne kunna lätt
bemäktiga sig ett ungt hjerta, men i djupet deraf finnes dock en längtan
qvar efter den rena lyckan, till dess att ofta den sorgliga erfarenheten
bortplockar derifrån ända till den sista förhoppningens blomma. Den
första tiden efter denna underrättelse befann sig Elvine liksom uti en
glädjeyrsel. Att blifva Lady Suffridge, ega ett slott, att hafva
förvridit hjernan på den dystre, högmodige lorden och det redan vid
första anblicken, ehuru hon, som hennes moder brukade säga, ännu nästan
var ett barn, allt detta var mer än lycka, det var en triumf. Men då
lord Suffridge återkom och på hennes finger tryckte förlofningsringen,
då hon ej af honom hörde ett ord om kärlek och ej kände sitt eget hjerta
klappa, blef det tomt i hennes inre. Hon började omedvetet ana att ett
slott och Lady-titeln icke voro allt hvad hon önskat sig. När hennes
fästman första gången sade att han hade en dotter, blef Elvine förtjust,
ty hon hade alltid tyckt om dockor och nu kunde hon långa stunder sitta
framför spegeln och göra moderliga miner och hålla förmaningar för sin
blifvande dotter, den nioåriga Lucy, som hon ännu ej hade sett. Detta
förklarar den glädje hon erfor, då hon första gången hörde barnet kalla
henne "mamma".
Man kan svårligen föreställa sig det intryck, som styfmodrens hjertliga
helsning gjorde på Lucy. Denna lycka fick dock ej vara länge, ty allt
dystrare och hårdare blefvo fadrens blickar och snart vågade Elvine ej
mera visa Lucy någon vänlighet, utom ibland då lorden var bortrest eller
då de händelsevis sammanträffade uti parken eller trädgården; vid dessa
liksom förstulna ögonblick skänkte hon henne en hjertlig kyss, hvarvid
barnet visade en sådan glädje att det framlockade tårar ur Elvines ögon.
Huru oerfaren Elvine än var, insåg hon dock att den uppfostran Lucy
erhöll, var långtifrån den rätta och hon försökte derföre att förmå sin
man att endera sända dottern uti en pension, eller gifva henne en
guvernant; men lorden ville aldrig höra talas om sådant, emedan han
befarade att ej kunna qvarhålla mrs Johns och Black, om Lucy lemnade
hemmet; skulle åter en fremmande person komma till i huset, så fruktade
han att några förflugna ord kunde undfalla de gamla. Detta var icke att
frukta angående husets tjenare, men en större likhet utaf uppfostran
kunde lättare bringa ett närmande, lorden var så försigtig, att han
äfven hade ställt så till, att hans hustru icke medförde någon enda
tjenare från sitt eget hem.
Emellertid fortsattes Lucys uppfostran af Jenny och Anders och man måste
gifva dem det rättvisa erkännande att de gjorde allt hvad i deras
förmåga stod, för att värdigt uppfylla detta svåra och ansvarsfulla
kall.
Lucy var ett ovanligt klokt barn och hade dessutom en så brinnande lust
att lära sig, att hon nästan slukade alla de böcker hon kom öfver; men
Johns, som nog kunde vägleda henne uti den engelska litteraturen, var
deremot alldeles oförmögen att vara henne behjelplig hvad den franska
angick; detta språk, som Lucy lärt sig af sin moder, talade hon
fullkomligt rent. Sålunda utvecklade hon sig, allt efter som hon vexte
upp, uti en riktning som var alldeles egen. Samma uppfostran kan på
olika karakterer utöfva en alldeles olika verkan; denna
uppfostringsmethod som i grund kunnat förstöra ett barn med andra
naturanlag, stadgade, om man så kan säga, Lucys förstånd.
Liksom hennes fader, hade hon en mycket stark vilja, en så fast vilja
man tillochmed sällan anträffar hos män, men liksom för att mildra de
skadliga inverkningar den med en uppfostran, sådan som hennes, kunnat
utöfva, hade hon af sin moder ärft en ovanligt stor mildhet, hvilken
redan som barn gjorde henne till ett föremål för hennes omgifnings
beundran. Sin starka vilja använde hon mest på sig sjelf, men hon
utöfvade ett förunderligt inflytande på alla som omgåfvo henne, eller
som med henne kommo i någon närmare beröring.
Alltefter som hon vexte till i ålder och förstånd, vexte hon, så att
säga, ur de gamla trotjenarnes händer. All den läsning hon med så stor
ifver och utan någon ledning sysselsatte sig med, hvilken dessutom
underhjelptes af ett utomordentligt godt minne, gjorde att hon
förvärfvade sig ett verkligt kaos af kunskaper. Vi glömde att säga det
Abbey-Hall egde ett ovanligt rikt bibliotek, der alla slags arbeten på
olika språk voro samlade. Utom sitt modersmål och franskan, som hon
grundligt kände, hade hon äfven lärt sig tyska, italienska samt
tillochmed roat sig med att studera latin och grekiska. Hon kunde på
alla dessa språk läsa de förnämsta skaldestycken och allt detta
sammanlagdt gjorde att hennes principer, ehuru fasta och rena, voro en
blandning af gamla hedniska och kristna läror; uti sin karakter förenade
hon den antika stoicismen med den kristna tron och mildheten. Hennes
grundsats var att utforska allting och att icke antaga något som hon ej
från alla sidor lärt sig känna. Underbart var att hon härigenom ej
förlorat någonting af sin tro på den kristna läran, hvilket eljest
nästan alltid plägar vara fallet, då menniskan vill sätta sitt förstånd
i främsta rummet. Lucy hade studerat alla de läror som äro mest egnade
att förstöra all barnslig tillit och förtröstan på ett högre väsende, på
en frälsande Gud, men af allt detta hade hon blott vunnit en mera
orubblig tro än om den utan strid och utan pröfning inkommit uti hennes
själ. Å andra sidan hade hon äfven med den mest enthusiastiska
begärlighet insupit alla idéer om frihet och sjelfständighet. Hon kunde
ej begripa eller ens såsom en möjlighet tänka sig något individuelt
tvång; hon ansåg alla menniskor lika i alla andra afseenden utom hvad
angick förståndets utveckling. Liksom för alla, som hafva ett
sjelfständigt lynne, en stark vilja, energi och kunskaper, var oförmågan
att uträtta någonting nyttigt för menskligheten, i hvilken form denna
nytta än skulle hafva uppenbarat sig, för Lucy en verklig plåga, ty hon
ansåg sig förnedrad deraf, då hon inom sig kände de krafter som skulle
erfordras dertill; men hennes olycka var, att den uppfostran hon fått
gifvit henne en mängd kunskaper utan sammanhang; de hade icke ledts i
någon viss riktning och hon sjelf var ännu alltför oerfaren att kunna
lägga band på sin förmågas mångengång vilda och oordnade utbrott.
Vi ha nu gått händelserna i förväg genom att skildra Lucys uppfostran
och idéer till den tid då hon första gången lemnade hemmet. Efter denna
öfverblick öfver hela hennes tidigare lif, som låtit läsaren uppfatta
hennes intellektuella utveckling, måste vi nu åter förflytta oss till
lordens familjelif.
Emellan den tid då vi sist sågo Lucy i den svåra ställningen att icke
kunna utbyta några tillgifvenhets bevis med sin stjufmor och hennes resa
till Amerika hade många händelser egt rum. Efter en fyraårig förening
med lord Suffridge, dog Elvine, som hade varit länge sjuk och hvars
lidande varit mera moraliskt än fysiskt. Hon led af en tärande sorg,
ledsnad; hon var en qvinna hvars hela lefnads lycka blott hade bestått
uti att icke lefva. Så länge hon hade lefvat ett barnsligt, obekymradt,
tanklöst lif, hade hon varit lycklig, fastän mera passift. Den dag då
ett inre lif hade vaknat inom henne, blef hon olycklig; man kan
bokstafligen säga att då hon lemnade barnkammarens sorglösa verld, hade
hon begynt att lida.
Under de fyra år som förgått sedan denna förändring, hade hon icke i sin
omgifning kännt ett enda återljud af kärlek, godhet eller intresse, om
man undantager de få förstulna ögonblick då hon, rädd att blifva
öfverraskad, kunde utbyta några ord eller smekningar med den lilla Lucy.
Allt var stelt, kallt, ceremoniöst omkring henne och lord Suffridge
tycktes ha anordnat allt så, att intet från den omgifvande verlden kunde
nå henne. Om man dertill lägger en alldeles ytlig uppfostran mera egnad
för salongen än för ensligheten, kan man lätt fatta att Lady Elvine
Suffridge led på allt sätt och att det var bäst för henne att dö ifrån
detta lidande, som icke ens var ett smärtsamt lidande, utan endast ett
långsamt aftynande.
Lord Suffridge tycktes vara mera förtretad än sorgsen vid sin andra
hustrus död, och denna känsla är naturlig, med ett hjerta, så kallt och
egoistiskt som hans.
Han önskade sig en arfvinge till sitt namn och detta hopp hade för andra
gången svikit honom.
IV
KANSKE? ...
Nu stod han åter ensam med sina dystra tankar, oåtkomlig för alla, och
mer och mer hängifvande sig åt sina bizzarra, mångengång vansinniga
infall. Hans sjukdom hade ej fullkomligt vikit ifrån honom och många
svåra stunder måste Black och mrs Johns utstå med den rasande lorden.
Sådana tjenare äro lika sällsynta som beundransvärda; de stadnade
fortfarande qvar uti familjen och voro, mera än den olyckliga fadren,
såsom föräldrar för det enda barnet. Med förenade krafter arbetade de på
det gemensamma målet att åstadkomma ett närmare förhållande mellan
fadren och dottren samt att skänka den sednare den plats som tillkom
henne och den hon så orättvist varit beröfvad. Just derigenom hade hon
tvungits att lefva uti en krets, föga passande för hennes intelligens
och hennes ställning uti lifvet. Nu var dock den rätta tidpunkten för
ernående af detta mål ännu icke inne, ty lord Suffridge beherrskades af
en fix, alla andra öfverväldigande idé, som upptog hela hans själ. Han
ville nemligen lemna sitt namn åt en son och för att ernå detta mål,
måste han ånyo börja se sig om efter en tredje hustru.
Men nu såg det ut som om de gråa dystra murarne på Abbey-Hall skulle
hafva hviskat någonting om det sorgliga lifvet derinne, ty då lorden så
snart anständigheten tillät honom det, åter började sina frieri-försök,
märkte han att han trots sin rang och sin ädla hållning icke hade så
lätt att få sin önskan uppfylld. Man började anse honom såsom en riddar
Blåskägg och föräldrarne ville ej för hans rikedomar uppoffra sina barns
lycka. Man visste intet bestämdt ondt om honom, men man anade att icke
allt stod rätt till. Således fann han sig tvungen att längre bort söka
det, som han eftersträfvade, med andra ord en hustru; hvilket verkligen
efter en kort tid äfven lyckades honom, ty snart hemförde han sin tredje
maka.
Den nya Lady Suffridge liknade i intet afseende sina båda
företrädarinnor. Hon var tjugofem år gammal, utmärkt skön samt derjemte
fullkomligt medveten om hvad denna skönhet förmådde verka, samt i stånd
att till sin egen fördel begagna sig af denna förmon. Hon hade gift sig,
emedan hon önskade blifva herrskarinna på ett stort slott, samt föra ett
lysande lif, och ehuru hennes man förberedt henne på sin smak för
stillhet och familjelifvets behag, lät hon ingalunda afskräcka sig
deraf, utan litade på att allt nog skulle foga sig efter hennes vilja;
hon var van att alltid blifva åtlydd och kände sig derföre fullt
förvissad om, att förhållandet äfven framdeles skulle förblifva
detsamma. Dock kunde hon icke beräkna alla de hinder hon skulle måsta
besegra och erfor äfven en obehaglig känsla då hon första gången
beträdde det dystra Abbey-Hall. Men hon hade mod nog att icke efter en
första felslagen förhoppning låta afskräcka sig och för första gången
fick lorden lära känna en makt som liknade hans egen. Det låg ingalunda
uti Lady Marys planer att obemärkt låta sin skönhet blekna bort på det
ensliga slottet; Abbey-Hall hade många grannar; dessa skulle nu bjudas
och deras besök besvaras. De länge obegagnade vagnarne sattes uti
brukbart skick, hästarne ersattes med nya, möbleringen restaurerades,
dock icke uti de stora salongerna, och de gamla salarne, ty i afseende
på dem, var lorden obeveklig, men uti Myladys stora våning. Och för att
få vara i fred måste lord Suffridge gifva efter för hennes önskningar.
Hans lynne blef derunder allt mera dystert och menniskofiendtligt, och
det uti en så hög grad, att hans hustru måste taga alla en värds
skyldigheter uppå sig, emedan han sjelf var urståndsatt att uppfylla
dem. Emellertid hade Lucy nu blifvit femton år, och således redan kunnat
vara ett passande sällskap för styfmodren; men denne hade ej någon tid
att egna henne. Emellanåt fick hon dock deltaga uti några nöjen när det
fanns ungdom bland de besökande, och vid dessa tillfällen var Lucy
alltid klädd med yttersta omsorg, samt lofvade blifva en skönhet af
första ordningen; men snart såg Ladyn med oro den rival hon erhållit uti
henne, ty ehuru ännu nästan ett barn, slöt sig dock en beundrande krets
omkring henne. Hennes förstånd som var utveckladt långt öfver hennes år
gaf hennes sätt och samtal en ledighet som fängslade alla som kommo i
hennes närhet; och hennes person hade någonting tjusande, så väl för
gamla som unga, för män som för qvinnor, hvilka alla oemotståndligt
kände sig dragna till henne.
Att detta dock icke utan undantag gällde för alla, faller af sig sjelf,
ty alltid finnes det mödrar och unga flickor som känna sig svartsjuka
öfver en sådan framgång, eller som hylla så stränga principer angående
unga flickors uppförande och sätt, att de finna anledning till förtal
och klander om de på något vis öfverskrida de trånga gränsor, de för dem
utstakat. Dock var antalet af hennes beundrare alltid mycket större, än
deras som klandrade henne. För lord Suffridge tycktes emellertid en
aning hafva uppgått att det hos Lucy fanns någonting som han aldrig
drömt om. Snart blef hon dock af modren tvungen att återvända till
barnkammaren, under förevändning att sällskapslifvet på hennes karakter
utöfvade ett menligt inflytande.
Som man ser, hade det inre lifvet på Abbey-Hall antagit en helt annan
karakter än förut, och gamla Black och mrs Johns voro alldeles
förbluffade öfver den vändning sakerna tagit. Men då de sågo att Lucys
intressen kunde bevaras genom den nya regimen, gingo de villigt öfver på
Myladys sida. Då Lucy dock snart tvangs att återgå till sitt fordna
obemärkta lif, vände de sig deremot med förenade krafter emot Lady Marys
bemödanden, hvaraf följden var, att hon på allt vis sökte förmå sin man
att aflägsna de besvärliga antiqviteterna från slottet. Men i denna sak,
liksom i fråga om de antika rummens omändring, var lorden obeveklig. De
båda gamla trotjenarne stannade qvar, men småningom lyckades dock Ladyn
i sina bemödanden att inskränka deras makt, för hvilken förlust de dock
rikligen ersattes genom den kärlek de hyste för den unga Lucy och den
hon i så fullt mått återgäldade.
V
EN GRAF OCH TVÅ VAGGOR